BETÄNKANDE om kvinnors roll i det sociala, ekonomiska och politiska livet i Turkiet
11.1.2007 - (2006/2214(INI))
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
Föredragande: Emine Bozkurt
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om kvinnors roll i det sociala, ekonomiska och politiska livet i Turkiet
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 november 2006 om strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2006–2007 (KOM(2006)0649), och särskilt den framstegsrapport om Turkiet som ingår i denna,
– med beaktande av kommissionens meddelande om 2005 års strategidokument för utvidgningen (KOM(2005)0561),
– med beaktande av sin resolution av den 27 september 2006 om Turkiets framsteg inför anslutningen[1],
– med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2005 om kvinnornas roll i Turkiet i det sociala, politiska och ekonomiska livet[2],
– med beaktande av Europeiska rådets beslut av den 17 december 2004 om att inleda förhandlingar med Turkiet om EU-medlemskap den 3 oktober 2005,
– med beaktande av gemenskapernas regelverk inom området för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män,
– med beaktande av rekommendation (2003)3 från Europarådets ministerkommitté till medlemsstaterna om balans mellan kvinnors och mäns deltagande vid politiskt och offentligt beslutsfattande,
– med beaktande av ILO:s konvention nr 177 om arbete i hemmet från 1996,
– med beaktande av rapporten om kvinnor och sysselsättning från Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs gemensamma rådgivande kommitté EU–Turkiet, utarbetad i Kayseri (Turkiet) den 14 juli 2006,
– med beaktande av den turkiska parlamentariska kommitténs rapport om sedvänjor och hedersmord och hedersrelaterat våld mot kvinnor och barn,
– med beaktande av domen av den 10 november 2005 från den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna om Turkiets föreskrifter om bärande av den islamiska huvudduken vid högre utbildningsanstalter[3],
– med beaktande av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) och dess frivilliga protokoll, som är en del av den internationella rätten och till vilka Turkiet är part sedan 1985 respektive 2002, och med beaktande av artikel 90 i den turkiska grundlagen i vilken fastslås att internationell rätt är överordnad turkisk nationell rätt,
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6‑0003/2007), och av följande skäl:
A. Kandidatländer som vill ansluta sig till Europeiska unionen är skyldiga att anta gemenskapens regelverk, och kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män är en del av gemenskapens regelverk.
B. I kommissionens rapport om Turkiets framsteg på väg mot anslutning, som ingår i 2005 års strategidokument för utvidgningen av den 9 november 2005 (KOM(2005)0561)[4], fastställs, när det gäller kvinnornas situation, bl.a. följande huvudsakliga problemområden: våld mot kvinnor, särskilt våld i hemmet och hedersrelaterade brott, utbredd analfabetism, lågt deltagande av kvinnor i parlamentet och i lokala representativa organ samt lågt deltagande och diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. Kvinnors ekonomiska oberoende är avgörande för deras frigörelse och borde vara särskilt angeläget för Turkiet.
C. Kommissionen konstaterar i sin framstegsrapport om Turkiet för 2006 att de rättsliga ramarna i fråga om kvinnors rättigheter generellt sett är tillfredsställande, men att stora insatser fortfarande krävs när det gäller genomförandet av dem.
1. Europaparlamentet betonar att respekt för mänskliga rättigheter, inbegripet kvinnors rättigheter, är ett oeftergivligt villkor för medlemskap i EU och uppmanar kommission att ställa frågan om kvinnors rättigheter i centrum för förhandlingarna med Turkiet.
2. Europaparlamentet välkomnar att den aktiva fasen i anslutningsförhandlingarna mellan Turkiet och Europeiska unionen har inletts. Parlamentet beklagar emellertid att reformprocessen i Turkiet gått långsammare det senaste året och de fortsatta problemen med kvinnors rättigheter.
Genomförande av lagstiftning och samordning
3. Europaparlamentet noterar att de rättsliga ramarna för kvinnors rättigheter generellt sett har varit tillfredsställande, men anser att deras genomförande fortsätter att vara bristfälligt. Parlamentet upprepar därför sitt krav att gemenskapens regelverk på området för kvinnors rättigheter skall genomföras till fullo och effektivt, särskilt i landets fattigare regioner.
4. Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att påskynda genomförandet av den nya lagstiftningen om kvinnors rättigheter för att se till att den är fullständigt förenlig med kraven i gemenskapens regelverk och att den genomförs effektivt i praktiken.
5. Europaparlamentet påpekar att den nya strafflagen, som trädde i kraft i juni 2005, innebär att kvinnors grundläggande rättigheter stärks avsevärt, men att gemenskapsdirektiven om jämställdhet mellan kvinnor och män ännu inte införlivats till fullo. Parlamentet noterar med oro de försök (som inte lyckats) som gjorts för att upphäva lagstiftning om kvinnors rättigheter.
6. Europaparlamentet beklagar djupt att flickor i delar av sydöstra Turkiet inte registreras vid födseln och att detta hindrar kampen mot tvångsäktenskap och hedersrelaterade brott, eftersom offren saknar officiell identitet. Parlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att vidta alla åtgärder som krävs för att se till att alla turkiska barn registreras vid födseln.
7. Europaparlamentet betonar att den turkiska regeringen bör upprätthålla och, där så krävs, inrätta en landsomfattande juridisk registrering av äktenskap för att garantera alla män och kvinnor fullständig rätt till de förmåner som följer av medborgarskap, till exempel tillgång till utbildning och hälso‑ och sjukvård.
8. Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang att det i Turkiet inrättats en rådgivande styrelse (styrelsen) om kvinnors ställning, som skall ge råd om planering och genomförande av den statliga politiken för kvinnors rättigheter.
9. Europaparlamentet betonar att arbetsmarknadens parter, företrädare för organ och icke‑statliga organisationer som arbetar med jämställdhetsfrågor och företrädare för fackföreningar måste ingå i styrelsen, vilket för närvarande inte är fallet, och uppmanar de berörda myndigheterna att använda styrelsen på ett effektivt sätt för att åstadkomma effektiv samordning mellan aktörerna.
Det civila samhället
10. Europaparlamentet noterar de fortsatta farhågorna i samband med samarbetet mellan icke‑statliga organisationer och den turkiska regeringen.
11. Europaparlamentet kräver att alla icke‑statliga organisationer, även fria och självständiga kvinnoorganisationer, skall behandlas på samma sätt.
12. Europaparlamentet anser att Turkiets minister för kvinnors rättigheters möte med företrädare för 55 kvinnoorganisationer i Turkiet, tillsammans med beslutet att inrätta ett mer strukturerat samarbete och effektiv samordning mellan ministeriet och de icke‑statliga organisationerna, är god praxis som bör återkomma med jämna mellanrum. Parlamentet förväntar sig att denna politiska vilja i framtiden skall omsättas i praktiken genom specifika initiativ och åtgärder.
13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Turkiets regering att erkänna de icke‑statliga kvinnorättsorganisationernas roll som grundläggande och nödvändiga partners i officiella och permanenta strukturer och institutioner och att ta med de icke‑statliga organisationerna i EU‑anslutningsförhandlingarna på ett strukturerat sätt i enlighet med fastställda förfaranden.
14. Europaparlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att inleda en storskalig kampanj för att till hela samhället förmedla bilden av kvinnor som aktörer som driver den ekonomiska och sociala utvecklingen framåt.
15. Europaparlamentet erkänner de problem som de icke‑statliga kvinnorättsorganisationerna kan uppleva i samband med de omständliga förfarandena för att få bidrag från EU och i samband med genomförandet av de projekt som de fått bidrag för.
16. Europaparlamentet välkomnar inrättandet av centrum för utveckling av det civila samhället (STGM), som arbetar för att bidra till det civila samhällets utveckling.
17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla ytterligare bistånd, bl.a. genom att bygga upp kapaciteten vid andra biståndscentrum.
Uppgifter, riktmärken och mål
18. Europaparlamentet konstaterar att det fortfarande råder brist på korrekta uppgifter om kvinnornas situation i Turkiet och att befintliga uppgifter inte ännu täcker alla problem med anknytning till kvinnors situation, roll och rättigheter.
19. Europaparlamentet välkomnar det gemensamma projektet mellan EU–Turkiet ”Att främja jämställdhet mellan kvinnor och män”, som syftar till att stärka berörda parters kapacitet att skydda kvinnor från våld i hemmet och välkomnar, som en del av projektet, initiativet ”Nationell forskning om orsaker till och följder av våld mot kvinnor”, som utformats för att inrätta en databas med information om våld mot kvinnor.
20. Europaparlamentet uppmanar Turkiets regering att tillhandahålla specifika och pålitliga uppgifter om andelen analfabeter bland kvinnor, om lika tillgång till utbildning för kvinnor, om problem i samband med kvinnors deltagande i arbetskraften, om våld mot kvinnor samt om hedersmord och tvångsäktenskap.
21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sina rapporter till Europeiska rådet om hur snabbt reformerna fortskrider fastställa tydliga riktmärken och exakta mål på kort, medellång och lång sikt för kvinnors rättigheter.
22. Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att se till att kvinnor som tillhör den kurdiska minoriteten också omfattas av program för kvinnors rättigheter.
23. Europaparlamentet är djupt oroat över kommissionens konstaterande att lagen om skydd av familjen endast tillämpas till viss del och uppmanar de turkiska myndigheterna att snarast genomföra den på ett korrekt och effektivt sätt, eftersom detta kommer att bidra till skyddet av kvinnors ställning och rättigheter inom familjen.
Våld mot kvinnor
24. Europaparlamentet noterar att våld mot kvinnor fortfarande är ett problem och fördömer alla fall av våld mot kvinnor, inbegripet hedersmord, våld i hemmet, tvångsäktenskap och polygami.
25. Europaparlamentet noterar kommissionens anmärkning att de domar som avkunnas av domstolarna, trots bestämmelserna i den nya strafflagen om att hedersmord är en försvårande omständighet i mordfall, fortfarande är milda. Parlamentet uppmanar de rättsliga myndigheterna att tillämpa och tolka bestämmelserna i strafflagen på ett korrekt och effektivt sätt, så att denna typ av brott kan undvikas.
26. Europaparlamentet är djupt oroat över att det fortfarande förekommer att kvinnor begår självmord efter påtryckningar från familjen, särskilt i de östra och sydöstra regionerna. Parlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att skydda kvinnor mot påtryckningar av detta slag från familjen och att lämna specifika och tillförlitliga uppgifter om självmorden bland kvinnor, särskilt i dessa regioner.
27. Europaparlamentet uppmanar de offentliga institutionerna (rättsväsendet, förvaltningen, polisen, vårdsystemet osv.) att se till att kvinnor som utsätts för våld i Turkiet får allt skydd som är nödvändigt.
28. Europaparlamentet betonar att det, i fall där man inte lyckats skydda och hjälpa offer, skall inledas en förundersökning genom de offentliga institutionernas försorg och göras insatser för att väcka åtal mot de ansvariga.
29. Europaparlamentet välkomnar den officiella skrivelse Turkiets premiärminister offentliggjort till följd av den turkiska parlamentariska kommitténs rapport om sedvänjor och hedersmord och hedersrelaterat våld mot kvinnor, i vilken alla ministerier, offentliga institutioner och lokala tjänstemän instrueras att genomföra de föreslagna lösningarna för att ta itu med våld mot kvinnor. Parlamentet uppmanar den turkiska regeringen att utfärda bindande och praktiska instruktioner för genomförandet av denna officiella skrivelse och att klargöra följderna av bristande efterlevnad.
30. Europaparlamentet välkomnar initiativet att ge värnpliktiga soldater utbildning i förebyggande av våld mot kvinnor och att i kursplanen för polisskolorna inkludera frågor som kvinnors rättigheter som en del av de mänskliga rättigheterna, jämställdhet mellan kvinnor och män, våld mot kvinnor och hedersrelaterade brott.
31. Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen och kommissionen att prioritera kampen mot våldet i allmänhet och särskilt hedersrelaterade brott högt och att inrätta särskilda härbärgen med hög säkerhet, även i regionerna i sydöstra Turkiet, så att kvinnor har härbärgen i sitt eget grannskap. Parlamentet efterlyser stöd och bistånd till de fria rådgivningscentren för kvinnor i sydöstra Turkiet, t.ex. KA‑MER och kräver ekonomisk utveckling som fokuserar på kvinnor i regioner där kvinnor är utsatta för våld. Parlamentet erinrar om betydelsen av systematiska undersökningar och effektiva straff och utbildning av polis och rättsvårdande myndigheter i jämställdhetsfrågor och kampen mot våld. Parlamentet påpekar att domare måste instrueras att tillämpa de nya lagarna så att våldshandlingar i allmänhet och särskilt hedersrelaterade brott, tvångsäktenskap och polygami bestraffas hårt och att vittnesskyddet är viktigt. Parlamentet uppmanar Turkiets regering att ingå ett särskilt avtal med kommissionen om deltagande i Daphne‑programmet och att avsätta de ekonomiska medel som krävs för detta ändamål i den nationella budgeten.
32. Europaparlamentet påpekar att kvinnor måste erbjudas inte bara skydd utan framför allt psykologisk vård och rådgivning. Parlamentet kräver att sådana tjänster skall tillhandahållas i kvinnohärbärgen och på fältet i regioner där självmord bland kvinnor och våld mot kvinnor är vanligt förekommande.
33. Europaparlamentet uppmanar de turkiska institutionerna att upprätta förbindelser med alla grupperingar – civila, sociala eller religiösa – i samhället för att kunna inleda kampanjer, riktade särskilt mot ungdomar, för att sprida kunskap om att våld mot kvinnor och barn är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna, och att skapa motvilja mot alla former av våld.
Härbärgen
34. Europaparlamentet noterar att de härbärgen i Turkiet för kvinnor som blivit offer för våld, och som rapporteras ha kapacitet för 469 kvinnor och hittills har tillhandahållit tjänster för 5 512 kvinnor[5], inte uppfyller de behov en befolkning på cirka 70 miljoner människor har. Inte ens de blygsamma möjligheterna enligt den gällande lagstiftningen, det vill säga ett härbärge i varje samhälle med över 50 000 invånare, uppnås i tillräcklig omfattning.
35. Europaparlamentet uppmanar Turkiets regering att se till att effektiva och säkra härbärgen i tillräckligt antal för kvinnors behov finns tillgängliga.
36. Europaparlamentet välkomnar inrättandet av hjälptelefonnumret 183 för socialtjänst för familjer, kvinnor, barn och personer med funktionshinder, dit våld kan rapporteras, och välkomnar också inrättandet av ett rikstäckande nödnummer, 157, för offer för människohandel, och anser att dessa hjälptelefonnummer kan tjäna som ett föredöme för EU.
37. Europaparlamentet uppmanar än en gång Turkiet att ratificera tilläggsprotokoll nr 12 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[6].
38. Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att genomföra strukturella och personalmässiga förbättringar i kvinnohärbärgen och att åtgärda brister som lett till klagomål.
39. Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att göra mer för att främja samarbetet mellan statliga institutioner/lokala myndigheter och oberoende kvinnoorganisationer. Parlamentet uppmanar också regeringen att tillhandahålla ekonomiskt stöd till oberoende och självständiga kvinnohärbärgen.
Politiskt deltagande
40. Europaparlamentet noterar att kvinnors deltagande i politiken i Turkiet är alltför lågt. Parlamentet understryker att diskriminering mot kvinnor ibland bäst kan åtgärdas genom tillfälliga positiva diskrimineringsåtgärder, vilka medges, bland annat, genom CEDAW, och att det finns ett absolut behov av kvinnliga förebilder i maktpositioner och beslutsfattande positioner.
41. Europaparlamentet föreslår att ett obligatoriskt kvotsystem skall antas som garanterar rättvis representation av kvinnor på vallistor, som det bästa möjliga sättet att förbättra kvinnors deltagande i den turkiska politiken på kort sikt.
42. Europaparlamentet föreslår att åtgärder skall vidtas för att säkra tillräcklig representation av kvinnor på vallistor, som det bästa sättet att förbättra kvinnors deltagande i den turkiska politiken på kort sikt.
43. Europaparlamentet uppmanar de turkiska politiska partierna att anta interna regler som garanterar kvinnors deltagande i deras förvaltningsorgan på samtliga nivåer.
44. Europaparlamentet uppmanar de politiska partierna i Turkiet, med början från de kommande valen 2007, att ta med fler kvinnliga kandidater på vallistorna, att ge kvinnor en lämplig roll i partihierarkin och att höja medvetenheten om betydelsen av att kvinnor deltar i det politiska arbetet.
45. Europaparlamentet beklagar djupt att ett permanent utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen fortfarande inte inrättats i det turkiska parlamentet. Parlamentet betonar att de löften Turkiets regering och vissa politiska partier gjort i sina partiprogram skall hållas och understryker att utskottet bör inrättas så snart som möjligt.
46. Europaparlamentet är djupt oroat över kommissionens anmärkning om att kvinnor fortfarande utsätts för diskriminering, bland annat beroende på bristande utbildning och utbredd analfabetism i landet, och uppmanar Turkiets regering att garantera jämställdhet när det gäller tillgång till utbildning och arbetsmarknaden, särskilt i de sydöstra regionerna. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang till åtgärder inom utbildningssektorn för att ge lärarna kompetens i jämställdhetsfrågor och behålla ett system med incitament för att hålla flickorna kvar inom utbildningssystemet. Parlamentet kräver också att skolflickor och skolpojkar görs medvetna om lika möjligheter för kvinnor och män och om kvinnors rätt till självbestämmande, inbegripet genom läroböcker som tar upp könsaspekterna.
Utbildning
47. Europaparlamentet noterar att Unicef uppskattar att mellan 600 000 och 800 000 flickor årligen som uppnått obligatorisk skolålder endera hindras av sina familjer från att gå till skolan eller inte går till skolan på grund av logistiska svårigheter.
48. Europaparlamentet välkomnar utbildningskampanjen för flickor ”Nu går vi till skolan, flickor”, som resulterat i att 222 800 flickor skrev in sig i skolan. Parlamentet välkomnar också ”Kampanjen till stöd för nationell utbildning” som nådde nästan 5 miljoner vuxna under de fyra år den pågick, varav de flesta var kvinnor från landsbygdsområden och flickor som inte kunde gå till skolan.
49. Europaparlamentet understryker betydelsen av utbildning och dess potentiella bidrag till kvinnors ekonomiska oberoende. Parlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att fastställa ett övervakningssystem för att hålla flickor inom utbildningssystemet.
Deltagande på arbetsmarknaden
50. Europaparlamentet konstaterar att sysselsättningsgraden för kvinnor fortsatt är mycket låg, under 25 procent, och är mycket låg jämfört med den genomsnittliga sysselsättningsgraden för kvinnor i EU‑25, som är 55 procent, och att sysselsättningsgraden för kvinnor har sjunkit till omkring 20 procent, i motsats till kvinnors ökande deltagande på den informella sektorn, vilket ofta är ett resultat av en kombination av den låga utbildningsnivån hos många kvinnor och bristen på ett institutionaliserat, allmänt, tillgängligt och billigt system för barnomsorg och inrättningar för äldre och funktionshindrade anhöriga och den könsvisa uppdelningen av arbetsuppgifter i samhället.
51. Europaparlamentet uppmärksammar kommissionens anmärkning i fråga om lika möjligheter att anpassning till gemenskapens regelverk är nödvändig, särskilt när det gäller föräldraledighet, lika lön, lika tillgång till sysselsättning och lagstadgad och yrkesbaserad social trygghet.
52. Europaparlamentet välkomnar, mot bakgrund av ovanstående, projekt som det gemensamma nederländsk‑turkiska projektet för att förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden och det kommande projektet för att stödja kvinnors företagande, liksom samarbetet mellan Garanti Bank och KAGIDER (kvinnlig företagarsammanslutning) gällande kreditmöjligheter på upp till 30 000 US‑dollar och kostnadsfri utbildning för kvinnliga företagare.
53. Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att inrätta ett eller flera organ för främjande, analys och kontroll av samt till stöd för likabehandling på arbetsmarknaden, inklusive yrkesutbildning, i enlighet med artikel 8a i direktiv 2002/73/EG[7].
54. Europaparlamentet uppmanar arbetsmarknadens parter och Turkiets regering att vidta alla åtgärder som behövs för att garantera en övergång från en informell ekonomi till en formell ekonomi. Parlamentet uppmanar kommissionen att prioritera stöd till denna insats högt.
55. Europaparlamentet uppmanar den turkiska regeringen att ta fram korrekta uppgifter om diskriminering av kvinnor, inbegripet tillträde av kvinnor som bär huvudduk till den formella arbetsmarknaden, i syfte att fastställa om det finns risk för indirekt diskriminering på grund av kön.
56. Europaparlamentet uppmanar Turkiets regering att förbättra de hemarbetandes situation, av vilka de flesta är kvinnor. Parlamentet uppmanar mot denna bakgrund Turkiet att underteckna och ratificera ILO:s konvention nr 177 om arbete i hemmet och att utvidga den turkiska arbetsrätten i syfte att omfatta arbetstagare i hemmet.
57. Europaparlamentet uppmanar än en gång den turkiska regeringen att utarbeta och genomföra nationella handlingsplaner för kvinnor och sysselsättning inom en begränsad tidsram och med konkreta mål, såsom brukligt är för närvarande i EU:s medlemsstater.
58. Europaparlamentet uppmanar Turkiets arbetsminister och arbetsmarknadens parter att ta med jämställdhet mellan kvinnor och män i sina handlingsplaner och i kollektivavtalen och uppmanar de turkiska fackföreningarna att organisera arbetskraften i den informella sektorn och att utbilda fackföreningsrepresentanter i jämställdhetsfrågor. Parlamentet välkomnar de initiativ som tagits i detta avseende av fackföreningen Türk-IS.
59. Europaparlamentet betonar den viktiga roll som arbetsmarknadens parter spelar för att främja kvinnors rättigheter och deras deltagande i det ekonomiska, sociala och politiska livet. Parlamentet uppmuntrar arbetsmarknadens parter att göra mer för att främja kvinnors deltagande i organ som deltar i den sociala dialogen.
60. Europaparlamentet beslutar att regelbundet utvärdera framstegen på området för kvinnors rättigheter i Turkiet som en komplettering av och i förbindelse med kommissionens årliga framstegsrapport och att mäta Turkiets framsteg på området för kvinnors rättigheter i enlighet med de riktmärken som fastställts i framstegsrapporten.
o
o o
61. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europarådets generalsekreterare, FN:s särskilde rapportör om våld mot kvinnor, Internationella arbetsorganisationens generaldirektör och till Turkiets regering och parlament.
- [1] Antagna texter, P6_TA(2006)0381.
- [2] EUT C 157 E, 6.7.2006, s. 385.
- [3] Leyla Şahin v. Turkey, Application No. 44774/98.
- [4] EUT C 13, 2005, s. 3.
- [5] Källa: Nimet Çubukçu, Turkiets minister med ansvar för kvinnors rättigheter.
- [6] Internet: http://www1.umn.edu/humanrts/euro/z31prot12.html
- [7] Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 269, 5.10.2002, s. 15).
MOTIVERING
Vid utarbetandet av sitt förslag till betänkande har föredraganden haft regelbunden kontakt och ingående diskussioner med en lång rad aktörer i Turkiet och i Europeiska unionen, såväl offentliga som privata. Detta arbete har omfattat:
· Deltagande i den turkiska arbetsgivarorganisationens (TISK) konferens om kvinnor och sysselsättning den 10 februari 2006.
· Deltagande i den internationella kvinnokongressen om ”Kvinnors roll i civilisationernas förbund” i Istanbul den 28-29 januari 2006.
· Ett besök i Turkiet för att undersöka den nuvarande situationen för kvinnors rättigheter, som omfattade diskussioner om kvinnors rättigheter med premiärminister Erdoğan, ministern för kvinnors rättigheter Çubukçu, ministern för sociala frågor Başesgioğlu, arbetsgivarorganisationen TISK, fackföreningen Türk-IS, fackföreningen HAK-IS, icke-statliga kvinnoorganisationer, de flesta politiska partiers kvinnoförbund och enskilda ledamöter av det turkiska parlamentet.
· Ett möte med professor Yakın Ertürk, särskild rapportör om våld mot kvinnor för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter, i juli 2006.
· Möten med Olli Rehn, ledamot av kommissionen med ansvar för utvidgning och med Vladimir Spidla, ledamot av kommissionen med ansvar för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter.
· En planerad miniutfrågning i Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män i denna fråga.
Det civila samhället
I betänkandet betonas vikten av en öppen inställning till samarbete och effektiv samordning mellan olika skikt i de turkiska myndigheterna, de icke-statliga organisationerna och Europeiska unionens institutioner. Inrättandet 2005 av en rådgivande styrelse om kvinnors ställning välkomnas i detta sammanhang, avsedd att ge råd om planering och genomförande av den statliga politiken avseende kvinnors ställning. Det betonas emellertid att också fackföreningarna måste ingå, som för närvarande inte är representerade i styrelsen.
Föredraganden uppmanar särskilt kommissionen att fastställa specifika mål och att fastställa rimliga, proportionella och genomförbara riktmärken, helst i sin återkommande rapport om Turkiet. Detta skulle tydligt visa Turkiet vilka kriterier det behöver uppfylla och det skulle också underlätta Europaparlamentets övervaknings- och bedömningsförfarande. Ett annat viktigt problem är den ökande oron bland de icke-statliga kvinnoorganisationerna om de omfattande förfarandena för att erhålla ekonomiskt stöd och bistånd från EU. På grund av de komplicerade förfaranden som måste följas av de icke-statliga organisationerna så att de blir berättigade att motta EU-bidrag tvekar många icke-statliga kvinnoorganisationer att ansöka och dra nytta av en mycket viktig resurs. I detta avseende uppmuntras kommissionen att ge ytterligare hjälp genom att organisera informationsmöten om EU:s finansiering av projekt som omfattar samtliga berörda parter.
Våld mot kvinnor
Trots att några viktiga steg tagits sedan förra året finns fortfarande många fall av våld mot kvinnor i Turkiet som tvingar myndigheterna att intensifiera sina insatser. Omfattningen och vikten av problemet kräver effektiv samordning, användning av pålitliga uppgifter och tillräcklig finansiering. Eftersom bristen på korrekta och oberoende uppgifter om
våld mot kvinnor är ett av huvudproblemen välkomnas i rapporten det gemensamma projektet EU-Turkiet att inrätta en databas om våld mot kvinnor. Turkiets motvillighet att ingå en särskild överenskommelse med kommissionen om deltagande i programmet Daphne II om våld mot kvinnor är emellertid mycket beklaglig.
Föredraganden erkänner det arbete som utförts av professor Yakın Ertürk, särskild rapportör om våld mot kvinnor för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter. Hon genomförde ett officiellt utredningsuppdrag i Turkiet den 22-31 maj 2006, efter en intensiv täckning i medierna av självmord bland kvinnor i Batman. Syftet med hennes arbete var att bedöma om den höga självmordsfrekvensen, som tolkades som dolda hedersmord eller framtvingade självmord, hängde samman med strängare lagstiftning mot hedersrelaterade brott. På grund av professor Ertürks resultat, som visade att det inte fanns någon exakt direkt koppling mellan den nya lagstiftningen och ökningen av självmord hos kvinnor, har Europaparlamentets föredragande inte nämnt detta ämne i detta betänkande.
Turkiet är part till alla viktigare instrument för mänskliga rättigheter. I dess nationella lagstiftning föreskrivs jämställdhet och mänskliga rättigheter för kvinnor, och den tar upp våld mot kvinnor. I praktiken behövs emellertid en politisk vilja att genomföra dessa lagar och skydda kvinnor mot våld. Människornas mentalitet behöver förändras för att de gällande lagarna skall kunna genomföras till fullo.
Under utarbetandet av detta betänkande har det varit mycket svårt att få fram korrekt information om härbärgen för kvinnor som blivit offer för våld, på grund av de olika uppgifter som getts av olika källor. Det har handlat om antalet härbärgen, deras belägenhet, kapacitet, allmänna standard och vilka kvalifikationer personalen som arbetar i härbärgena har. Mot denna bakgrund uppmanas de turkiska myndigheterna att lägga fram en komplett och ingående förteckning över befintliga härbärgen i Turkiet.
Kvinnors politiska deltagande
Kvinnors deltagande i politiken i Turkiet fortsätter att vara oroväckande lågt, eftersom det inte skett några val sedan det förra betänkandet om kvinnors rättigheter i Turkiet. De turkiska myndigheterna uppmuntras ständigt att vidta hållbara åtgärder för att öka andelen kvinnliga företrädare i valda och utsedda organ. De tillfälliga åtgärderna för positiv diskriminering, främst antagandet av ett obligatoriskt kvotsystem för vallistorna ses som det bästa möjliga sättet att förbättra kvinnors deltagande i parlamentet och i valda lokala organ. Såväl icke‑statliga kvinnoorganisationer och som kvinnliga politiker kräver att kvotsystemen skall införas. De kommande valen i Turkiet utgör ett viktigt tillfälle att öka kvinnors deltagande i politiken genom att föra in fler kvinnliga kandidater på vallistorna och genom att ge dem ledande roller i partiorganisationernas strukturer, utöver kvinnodomänerna.
Även om ett förslag redan utarbetats och flera löften getts av den turkiska regeringen har ännu inte något permanent utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen med fullständiga lagstiftningsbefogenheter inrättats i det turkiska parlamentet. Föredraganden beklagar myndigheternas inaktivitet och anser att ett allvarligt problem kräver ett utskott som kan ta krafttag. Inrättandet av detta utskott skulle i detta avseende vara en konkret indikator på den turkiska regeringens engagemang för kvinnors rättigheter och att den kommer att införliva jämlikhet mellan könen i alla frågor i den turkiska lagstiftningen.
Utbildning
Över en halv miljon flickor går inte i skolan varje år trots att det är obligatoriskt med minst åtta års skolgång i Turkiet. I princip finns det inga hinder för flickors tillträde till skolan. I artikel 42 i Turkiets konstitution stadgas att: Grundskoleutbildning är obligatorisk för alla medborgare av båda könen och kostnadsfri i statliga skolor. I artikel 4 i grundlagen om nationell utbildning stadgas att: Utbildningsinstitutionerna är öppna för alla utan diskriminering på grund av språk, ras, kön eller religion. Det finns emellertid en komplex rad av ekonomiska och sociala faktorer som bidrar till att flickor inte går i skolan. En av huvudorsakerna är familjernas motvilja att skicka flickorna till skolan. Särskilt i sydöst, där antalet flickor som inte går i skolan är oproportionerligt stort, ligger skolorna ofta långt hemifrån och många föräldrar vill inte att deras barn, särskilt flickorna, skall resa så långt, främst av säkerhetsskäl. Många familjer har det svårt ekonomiskt och försöker öka sina hushållsinkomster genom att hålla barnen hemma så att de kan arbeta. Bland de andra skälen återfinns de traditionella könsfördomarna bland familjer som gynnar mäns och pojkars behov framför kvinnors och flickors, och det faktum att många föräldrar anser att ett tidigt giftermål är viktigare för deras flickor än deras utbildning. Dessutom är bristen på skolor och klassrum, och det dåliga fysiska skicket skolorna är andra skäl till det låga intresset för utbildning.
Under de senaste åren har några viktiga utbildningsprojekt startats för att ta itu med detta problem och de har haft positiva effekter på antalet flickor som skrivits in i skolorna. De är bland annat ”Pappa skicka mig till skolan”, ”Nu går vi till skolan, flickor”, ”Snödroppar” och ”Välj ditt syskon”. ”Kampanjen till stöd för nationell utbildning” nådde nästan 5 miljoner vuxna under fyra år, varav de flesta var kvinnor från landsbygdsområden och flickor som inte kunde gå till skolan. Budgetandelen för ministeriet för nationell utbildning och rådet för högre utbildning har ökat från 9,8 % under 1996 till 13 % under 2005 av den totala konsoliderade budgeten. Under 2003 inrättade regeringen kampanjen ”Nu går vi till skolan, flickor” tillsammans med Unicef och med stöd från icke-statliga organisationer, EU, Världsbanken, den privata sektorn och medierna, i syfte att minska klyftan mellan könen i inskrivning i grundskolan. Enligt Unicef har kampanjen resulterat i att 177 000 flickor och 87 000 pojkar skrivits in i skolan i 53 provinser. Ministeriet för nationell utbildning beslutade att utvidga kampanjen till landets alla 81 provinser. Kampanjen har gjort mycket för att öka medvetenheten om klyftan mellan könen på utbildningsområdet och när det gäller kvinnors rättigheter. Förresten, i samband med Världsbankens och den turkiska regeringens ”Projekt för att minska sociala risker” ges familjer med stora ekonomiska problem vad som kallas ”villkorade kontantöverföringar”. Detta innebär att familjer ges ekonomiska incitament under förutsättning att de skickar sina barn i skolan och extra kontantöverföringar ges för att skicka flickor till skolan.
Europeiska unionen har begränsade befogenheter på utbildningsområdet och ingen gemensam politik när det gäller utbildning och frågan om bärande av huvudduk. Dessutom har den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna beslutat att ingreppet ifråga principiellt sett var skäligt och proportionerligt till de syften som eftersträvas, och därför kan anses var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle[1]. Mot denna bakgrund har föredraganden inte tagit upp frågan, förutom risken med indirekt diskriminering på grund av kön på den formella arbetsmarknaden.
Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden
Enligt OECD:s uppgifter[2] ligger Turkiets sysselsättningstal för kvinnor för närvarande kring 24,3 %. Enligt Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkors undersökningar var detta tal 27 % 2004 medan talet 1998 fortfarande var 35 %. Detta pekar på en kronisk minskning av kvinnornas deltagande i den officiella turkiska arbetsmarknaden. För att kvinnor skall kunna hävda de rättigheter de har rätt till på papperet måste de i någon mån vara (ekonomiskt) oberoende. När allt fler kvinnor tappar fotfästet på arbetsmarknaden verkar detta oberoende svårt att förverkliga. Denna trend måste stoppas och vändas. Skälen till minskningen på kvinnornas delaktighet är av många slag. Den ekonomiska tillväxten i Turkiet har inte följts av någon ökning av lediga jobb. Många kvinnor har låg utbildning, vilket hindrar deras tillgång till arbetsmarknaden. Diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och uppdelning mellan könen när det gäller arbetsuppgifterna fortsätter att vara problem, vilket avslöjar underliggande fördomar i ett samhälle som i viss mån fortfarande är patriarkaliskt. På grund av en viss risk för diskriminering av kvinnor som bär huvudduk, vilket kan innebära indirekt diskriminering på grund av kön, uppmanar föredraganden regeringen att tillhandahålla uppgifter i denna fråga.
Avsaknaden av kvinnor på den officiella arbetsmarknaden förklaras till viss del också av förekomsten av en massa kvinnor på den informella arbetsmarknaden, på vilken de ofta arbetar som oregistrerad hemhjälp. Kvinnor kan ofta inte lämna den informella sektorn eller föredrar att göra flexibelt avlönat deltidsarbete i hemmet på grund av en kombination av flera faktorer: deras utbildningsnivå kan vara för låg, de traditionella könsrollerna sätter gränser för kvinnornas val, kvinnorna är bundna till hemmen och ansvariga för omsorgsarbete på grund av bristen på ett institutionaliserat, allmänt, tillgängligt och billigt system för barnomsorg och inrättningar för äldre och funktionshindrade anhöriga, diskriminering vid anställning av arbetstagare på den formella sektorn och bristen på medvetenhet om deras lika rättigheter som jämställda individer. Detta är skälet till att detta betänkande uppmärksammar tillgång till utbildning för kvinnor, tillräckliga inrättningar för barnomsorg och en bestämd inställning mot diskriminering. Dessutom måste de turkiska myndigheterna och arbetsmarknadens parter göra allt de kan för att se till att den informella sektorn övergår till en formell ekonomi.
Arbetsrätten har redan förbättrats och kommissionen har flera projekt som syftar till att förbättra antalet kvinnor i förvärvsarbete, exempelvis genom program för yrkesutbildning och program till stöd för kvinnliga företagare. Att antalet kvinnor i arbetskraften fortfarande sjunker är därför oroväckande och förvånande eftersom kvinnor på vissa områden klarar sig mycket bra, exempelvis är cirka 30 % av advokaterna, akademikerna och läkarna kvinnor. Fackföreningarna spelar en viktig roll för att organisera de kvinnor som redan ingår i arbetskraften och de som söker förvärvsarbete, så att det blir lättare för kvinnor att delta i arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund uppmanas i detta betänkande också till facklig anslutning inom den informella sektorn och till utbildning av fackföreningsföreträdare i frågor som rör kvinnors rättigheter.
Slutsatser
Kort sagt kan man urskilja tre huvudsakliga stadier i utvecklingen av kvinnors rättigheter i Turkiet.
Det första har varit att förändra och förbättra lagstiftning om kvinnors rättigheter, vilket, förutom några punkter som fortfarande saknas, i stort sett varit en framgång. Viss försiktighet måste iakttas så att lagstiftningen inte dras tillbaka.
Det andra stadiet är att skapa en miljö i vilken lagstiftningen kan genomföras, exempelvis genom att inrätta en rådgivande styrelse som samordnar genomförandet av lagstiftningen mellan ministerierna. En sådan miljö håller på att skapas, men vissa delar saknas, som ett permanent utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen i det turkiska parlamentet, en tillräcklig budget för att itu med problemen och ett övergripande tillvägagångssätt för att bemöta problemen med kvinnors rättigheter.
Eftersom det andra stadiet inte avslutats fullständigt har det tredje inte uppnåtts helt ännu. Detta består i att kvinnor faktiskt ser praktiska förbättringar i sitt dagliga liv, och inte bara har rättigheter utan också kan kräva dem i praktiken. Turkiet är därför på rätt spår men att förbättra kvinnors rättigheter är fortfarande en pågående process.
I förra årets betänkande om kvinnors roll i det sociala, ekonomiska och politiska livet i Turkiet drogs slutsatsen att det gjorts betydande förbättringar i lagstiftningen men att det praktiska genomförandet låg efter. I detta års betänkande måste föredraganden dra slutsatsen att även om genomförandet fortfarande kan diskuteras riskerar också kvinnors rättigheter på papperet att ifrågasättas. Ansträngningarna för att se över lagstiftning om åtal för våld mot kvinnor lades ner först efter incidenten med en turkisk parlamentsledamot som utövat våld mot sin fru. I syfte att stoppa dessa typer av ansträngningar betonar föredraganden i detta betänkande att det praktiska genomförandet måste fortsätta vara en prioritering och att det bör skyndas på för att garantera att den nya lagstiftningen om kvinnors rättigheter skall bli uthållig. I betänkandet välkomnas att de turkiska myndigheterna, genom att stödja olika initiativ, projekt och kampanjer för kvinnors rättigheter, erkänt vikten av problemet. Den rapport som utarbetats av den turkiska parlamentariska kommittén om sedvänjor och hedersrelaterat våld under ordförandeskap av Fatma Şahin välkomnas som ett viktigt initiativ som visar de turkiska myndigheternas vilja att finna en konkret lösning på problemet med våld mot kvinnor. Till följd av kommitténs rapport utfärdade premiärminister Erdoğan en officiell skrivelse (skrivelse nr. 2006/17) till samtliga ministerier, offentliga institutioner och lokala förvaltningar, i vilken de instruerades att genomföra föreslagna lösningar på hur de skulle hantera våld mot kvinnor. Dessutom angavs, bland andra föreslagna lösningar i skrivelsen, att positiv diskriminering skulle accepteras som en statlig politik tills lika behandling mellan kvinnor och män har uppnåtts i samhället. Ett annat viktigt steg är mötet
mellan Nimet Çubukçu, Turkiets minister för kvinnors rättigheter, och representanter för 55 kvinnoorganisationer och beslutet att inleda ett mer strukturerat samarbete och effektivare samordning mellan ministeriet och de icke-statliga organisationerna.
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Kvinnors roll i det sociala, ekonomiska och politiska livet i Turkiet |
|||||||||||
|
Förfarandenummer |
||||||||||||
|
Ansvarigt utskott |
FEMM |
|||||||||||
|
Rådgivande utskott |
|
|
|
|
|
|||||||
|
Inget yttrande avges |
AFET |
|
|
|
|
|||||||
|
Förstärkt samarbete |
|
|
|
|
|
|||||||
|
Föredragande |
Emine Bozkurt |
|
||||||||||
|
Tidigare föredragande |
|
|
||||||||||
|
Behandling i utskott |
23.11.2006 |
20.12.2006 |
|
|
|
|||||||
|
Antagande |
20.12.2006 |
|||||||||||
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
32 0 0 |
||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Edit Bauer, Emine Bozkurt, Edite Estrela, Ilda Figueiredo, Věra Flasarová, Lissy Gröner, Zita Gurmai, Esther Herranz García, Lívia Járóka, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Urszula Krupa, Angelika Niebler, Doris Pack, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Christa Prets, Teresa Riera Madurell, Raül Romeva i Rueda, Eva-Britt Svensson, Britta Thomsen, Corien Wortmann-Kool, Anna Záborská |
|||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) |
Ana Maria Gomes, Anna Hedh, Elisabeth Jeggle, Christa Klaß, Zita Pleštinská, Karin Resetarits, Zuzana Roithová, Heide Rühle, Bernadette Vergnaud |
|||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2) |
Dorette Corbey, Hanna Foltyn-Kubicka |
|||||||||||
|
Ingivande |
11.1.2007 |
|
||||||||||
|
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
|
|||||||||||