Förfarande : 2006/2042(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0037/2007

Ingivna texter :

A6-0037/2007

Debatter :

PV 28/03/2007 - 21
CRE 28/03/2007 - 21

Omröstningar :

PV 29/03/2007 - 8.14
CRE 29/03/2007 - 8.14
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0101

BETÄNKANDE     
PDF 192kWORD 161k
1.3.2007
PE 378.713v02-00 A6-0037/2007

om integreringen av de nya medlemsstaterna i den gemensamma jordbrukspolitiken

(2006/2042(INI))

Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling

Föredragande: Csaba Sándor Tabajdi

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 ÄRENDETS GÅNG

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om integreringen av de nya medlemsstaterna i den gemensamma jordbrukspolitiken

(2006/2042(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 33 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen,

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1268/1999 av den 21 juni 1999 om gemenskapsstöd för föranslutningsåtgärder för jordbruket och landsbygdens utveckling i kandidatländerna i Central- och Östeuropa under föranslutningsperioden(1),

–   med beaktande av Akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska Unionen och om anpassning av fördragen(2),

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare(3),

–   med beaktande av rådets beslut av den 22 mars 2004 om anpassning av akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken(4),

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 864/2004 av den 29 april 2004 om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system med direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, och om en anpassning av den med anledning av anslutningen av Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien till Europeiska unionen(5),

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken(6),

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)(7),

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 318/2006 av den 20 februari 2006 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker(8),

–   med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 mellan Europaparlamentet, rådet och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning(9).

–   med beaktande av kommissionens förslag till rådets förordning om ändring och rättelse av förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare och om ändring av förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)(10),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (A6‑0037/2007), och av följande skäl:

A. Utvidgningen 2004 ökade avsevärt Europeiska unionens jordbruksareal (med ungefär 27 %), antalet jordbruk (med ungefär 60 %) och antalet arbetstagare inom jordbruket (med ungefär 57 %), vilket stärkte produktionspotentialen och jordbrukets roll. Den ökade avkastningen per hektar vid livsmedels- och foderproduktionen gör det möjligt att frigöra tillräcklig areal för produktionen av biomassa, vilket har bidragit till en ytterligare differentiering av det europeiska jordbruket och landsbygdsstrukturen. Denna process förstärktes och fördjupades vid Bulgariens och Rumäniens anslutning.

B.  Jordbruket i de flesta av de nya medlemsstaterna skiljer sig mycket från jordbruket i länderna i EU-15 när det gäller produktionsnivå och struktur samt jordbruksföretagens storlek. Jämfört med de gamla medlemsstaterna är jordbruket också mindre effektivt och mindre tekniskt utvecklat samt mindre vertikalt och horisontellt integrerat.

C. Jämfört med EU-15, spelar jordbruket en viktigare ekonomisk och social roll i de flesta av de nya medlemsstaterna, eftersom sektorns andel av bruttonationalinkomsten och andelen arbetstagare som arbetar inom sektorn ligger över genomsnittet i EU.

D. I vissa av de nya medlemsstaterna är de jordbruk som helt eller delvis är inriktade på självhushåll av stor social, kulturell och miljömässig betydelse.

E.  De nya medlemsstaterna har framgångsrikt och smidigt integrerats på den inre marknaden, vilket medfört en avsevärd ökning av handeln med jordbruksprodukter och livsmedel i Europa. De nya medlemsstaterna har på ett tillfredsställande sätt infört och genomfört veterinära och fytosanitära bestämmelser samt bestämmelser om livsmedelssäkerhet, allmän marknadsorganisation och andra horisontella regler, och det har därför inte varit nödvändigt att vidta några särskilda säkerhetsåtgärder.

F.  De nya medlemsstaterna fick bära stora sociala och ekonomiska kostnader när de skulle anpassa sig till och integrera reglerna för den gemensamma jordbrukspolitiken och anpassa sig till konkurrensen inom EU. De föranslutningsmedel som stod till förfogande täckte bara delvis kostnaderna för anpassnings- och integrationsprocessen före anslutningen. Anslutningen till EU avslöjade de nya medlemsstaternas allmänna problem med ekonomi och konkurrenskraft. Den gemensamma jordbrukspolitiken har inte fullt ut kunnat bidra till en lösning av dessa problem.

G. Den gemensamma jordbrukspolitiken medförde utveckling och avsevärda förändringar i de nya medlemsstaternas jordbruk. En del problem och spänningar har uppstått, huvudsakligen beroende på att den gemensamma jordbrukspolitikens regler inte tillräckligt stöder utvecklingen av en balanserad hållbar jordbrukssektor, särskilt när det gäller djurhållning, trädgårdsodling och integration uppåt och nedåt i kedjan.

H. Anslutningsakten införde en lång infasning (nio år), med en låg startnivå (25 % av den nivå som tillämpas inom EU) för de direkta betalningarna i de nya medlemsstaterna, fastän reglerna för den inre marknaden och bidragen till budgeten gäller fullt ut för dem. Kostnads- och inkomstnivåerna i de nya medlemsstaterna rättfärdigar inte denna nivå av differentiering, som resulterar i ojämlika villkor för de nya medlemsstaternas jordbrukare i konkurrensen.

I.   De problem som de nya medlemsstaterna bör ta itu med är framförallt sådana som kräver strukturella förändringar för att stärka konkurrenskraften. Åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, såsom inkomststöd och prisgarantier, bidrog avsevärt till att konkurrenskraften stärktes.

J.   Kommissionen och rådet har varit sena eller ovilliga när det gäller att förstå de nya medlemsstaternas särskilda problem och erbjuda nödvändig hjälp (till exempel problemen på marknaden för frukt och grönsaker, särskilt när det gäller bär, körsbär och äpplen, Rysslands och Ukrainas oberättigade förbud mot import av polska varor, ändringen av och det föreslagna avskaffandet av interventionsreglerna för majs, honungsimport från tredje länder).

K. Det faktum att producenterna i de nya medlemsstaterna i alltför liten utsträckning är delägare i bearbetningsindustrin och att distributionskedjorna missbrukar sin dominerande marknadsställning begränsar kraftigt jordbrukarnas konkurrenskraft, möjligheter till samarbete och integration.

L.  Åtta av tio nya medlemsstater valde systemet för enhetligt arealstöd (SAPS) för direktstödet.

M. Behovet av gemenskapsstöd till landsbygdsutveckling i de nya medlemsstaterna var betydligt större än de tillgängliga budgetanslagen för perioden 2004–2006, samtidigt som genomförandebestämmelserna för programmen för landsbygdens utveckling begränsade ett dynamiskt utnyttjande av gemenskapsbidragen. Dessa faktorer har avsevärt försämrat resultaten av den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare i de nya medlemsstaterna och detta kan fortsätta att bli fallet också i den nya budgetplanen.

Smidig integration, fördelar för båda sidor

1.  Europaparlamentet välkomnar det faktum att jordbruks- och livsmedelssektorn i de nya medlemsstaterna på ett genomgående och smidigt sätt har integrerats i Europeiska unionens inre marknad.

2.  Europaparlamentet understryker att utvidgningen 2004, trots att den ledde till störningar på jordbruks- och livsmedelsmarknaderna i några av de nya medlemsstaterna, i hög grad bidrog till utvecklingen och expansionen av väletablerade marknadsförbindelser i de 25 medlemsstaterna som helhet.

3.  Europaparlamentet påpekar att jordbruks- och livsmedelssektorn i både de nya och gamla medlemsstaterna åtminstone delvis gynnades av utvidgningen – aktörerna i de nya medlemsstaterna gynnades av den ökade nivån på jordbruksstödet och de ökade handelsmöjligheterna, medan man i de gamla medlemsstaterna kunde notera förbättrade resultat för livsmedelsindustrin och den internationella handeln samt ökade investeringar och en ökad omsättning inom detaljhandeln, framför allt under perioden före anslutningen.

4.  Europaparlamentet anser att integrationen av de nya medlemsstaterna överlag har varit framgångsrik, men att situationen inte alltid är entydig, eftersom inkomstsituationen inte har förbättras för alla jordbruksföretag. Parlamentet påpekar att ökningarna av inköpspriserna och subventionerna till en del åts upp av kraftigt ökade produktionskostnader (till exempel ökade priser på bränsle, energi, gödselmedel, växtskyddsmedel och maskiner).

5.  Europaparlamentet understryker att utvidgningen inte ökat risknivån när det gäller livsmedelssäkerhet, djur- och växtskydd och noterar att standarden och effektiviteten när det gäller de behöriga myndigheternas arbete i de nya medlemsstaterna i vissa avseenden är bättre än EU-genomsnittet.

6.  Europaparlamentet noterar att utvidgningen 2004 inte har medfört någon orimlig börda för den gemensamma jordbrukspolitikens budget, och att den inte har krävt några större förändringar i EU:s budget. Besluten om att frysa jordbruksmarknaden och bibehålla direktstödet och budgetramarna för 2007–2013 kräver uppoffringar grundade på solidaritetsprincipen från EU-15:s sida från och med 2007. Parlamentet påpekar vidare att producenterna i EU-15 till följd av Europeiska rådets beslut från december 2005 inte bara tvingats genomföra åtgärder för att stärka den andra pelaren, såsom frivillig modulering, utan även drabbats av ytterligare budgetnedskärningar på grund av Bulgariens och Rumäniens anslutning.

7.  Europaparlamentet beklagar att det varken 2004 eller 2007 beviljades högre anslag till utvidgningen, och att man inte ens nådde upp till den nivå som ursprungligen planerades.

Tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken i de nya medlemsstaterna

8.  Europaparlamentet noterar att de stora skillnaderna mellan jordbrukssektorerna i de nya medlemsstaterna ger utslag i skillnader både när det gäller vilka resultat som uppnås genom den gemensamma jordbrukspolitiken och vilka utmaningar de står inför.

9.  Europaparlamentet noterar att gemenskapsbestämmelserna efter utvidgningen av EU 2004 med 10 nya medlemsstater inte anpassades på lämpligt sätt till de nya förhållanden som råder på vissa marknader (till exempel på marknaderna för bär och för stärkelse).

10. Europaparlamentet noterar att anpassningen till villkoren och reglerna för den inre marknaden samt tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken – särskilt när det gäller veterinära och fytosanitära åtgärder, livsmedelssäkerhet, organisation av gemenskapsmarknaden och andra horisontella regler – har krävt stora ansträngningar från jordbrukare och förvaltningar i de nya medlemsstaterna.

11. Europaparlamentet anser att kommissionen under flera månader inte har ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt embargot mot export av polska jordbruksprodukter till Ryssland och Ukraina och inte har vidtagit effektiva åtgärder för att häva embargot.

12. Europaparlamentet noterar att de EU-finansierade föranslutningsprogrammen visserligen bidrog till förberedelserna inför tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken och att programmen för partnersamverkan var nyttiga, men att de ursprungliga målen bara delvis uppnåddes och att gemenskapsåtgärderna inte var särskilt effektiva.

13. Europaparlamentet erinrar om att Sapard-programmet blev kraftigt försenat och dess räckvidd blev begränsad, i huvudsak beroende på de komplicerade kraven, försenade beslut från kommissionen och från myndigheterna i de nya medlemsstaterna.

14. Europaparlamentet noterar att vissa nya medlemsstater står inför avsevärda svårigheter vid genomförandet av gemenskapens program för landsbygdens utveckling, beroende på programbestämmelsernas komplexitet och den administrativa bördan vid förvaltningen.

15. Europaparlamentet bekräftar att direktstöden visserligen spelar en stor roll vid utvecklingen och anpassningen av de nya medlemsstaternas jordbrukssektorer, men den låga nivån på stöden under de första årens infasningsperiod hindrar nödvändiga anpassningar och leder dessutom till ojämlika konkurrensvillkor på den inre marknaden, vilket vissa företagare inte hade ekonomiska medel att bemöta.

16. Europaparlamentet betonar att programmen för landsbygdsutveckling spelar en viktig roll såväl för en marknadsorienterad omställning av jordbruksföretagen, till exempel i fråga om bearbetning och saluföring av de egna produkterna eller på turistområdet, som för skapandet av försörjningsalternativ för dem som lämnar primärproduktionen inom jordbruket av ekonomiska skäl.

17. Europaparlamentet noterar att direktstödens olika nivåer i EU-10 respektive EU-15 har lett till olika villkor och till att producenterna i flera nya medlemsstater tappat marknadsandelar även på sina hemmamarknader, men att detta framför allt beror på konkurrensen till följd av en ökad import och export från tredjeländer efter det att tullbestämmelserna ändrades.

18. Europaparlamentet anser att kommissionens förbehåll gentemot de nya medlemsstaterna när det gällde de orimligt stora lager som enligt uppgift fanns vid tidpunkten för anslutningen till EU samt hoten om att utdöma ansenliga straffavgifter, i de flesta fall inte var motiverade utan grundade sig på felaktiga beräkningar. Inte på någon jordbruksmarknad förekom störningar av balansen som hade kunnat vara en följd av de alltför stora lager som påstods finnas.

19. Europaparlamentet understryker att de nya medlemsstaterna tvingades att tillämpa kompletterande nationella direktstöd (CNDP-tilläggsutbetalning), vilket kan ses som en form av samfinansiering och näst intill en nationalisering av gemenskapens direktstöd. Detta ledde till allvarliga politiska och ekonomiska svårigheter i många av de nya medlemsstaterna, eftersom stödet blev en stor börda för de nationella budgeterna och minskade möjligheterna att tillämpa system för statsstöd.

20. Europaparlamentet påpekar att beroende på budgetkrav, och i strid med den gemensamma jordbrukspolitikens allmänna mål och principer och moduleringsprincipen för EU-15, blev flertalet nya medlemsstater tvungna att omfördela en del av sitt landsbygdsstöd från gemenskapen till det kompletterande nationella stödet (CNDP), såsom de har rätt att göra enligt anslutningsakten.

21. Europaparlamentet hänvisar till synpunkterna från en del nya medlemsstater att det frikopplade arealbaserade stödet inte är särskilt bra för en balanserad utveckling och hållbarhet i deras jordbruk och att sektorspreferenser och/eller ett frivilligt kopplat stöd kan bli nödvändigt, åtminstone under en övergångstid, i vissa medlemsstater fram till 2013. Europaparlamentet hänvisar i detta avseende till den framgångsrika användningen av helt eller delvis kopplat kompletterande nationellt stöd (CNDP) och tillfälligt statsstöd.

22. Europaparlamentet noterar att flertalet nya medlemsstater skulle vilja att systemet för enhetligt arealstöd (SAPS) fortsätter att tillämpas så länge som möjligt, eftersom övergången till systemet med samlat gårdsstöd (SPS) medför en extremt stor administrativ och teknisk börda. Detta passar också mycket bra in i en framtida politik med frikopplat stöd.

23. Europaparlamentet anser att regler för tvärvillkor och krav på sunda jordbruksproduktionsmetoder och miljöförhållanden måste tillämpas i både de gamla och nya medlemsstaterna. Parlamentet föreslår därför att reglerna för tvärvillkor införs successivt för att tillämpas fullt ut i slutet av infasningsperioden. Parlamentet föreslår vidare att de nya medlemsstaterna skall erbjudas möjligheten att skjuta upp tillämpningen av tvärvillkoren fram till dess att infasningen av direktstödet upphör. Parlamentet föreslår också att kraven på bra villkor för jordbruk och miljö skall fortsätta att gälla åtminstone under perioden med systemet för enhetligt arealstöd, eftersom de flesta nya medlemsstater kan ha svårt att uppfylla de komplexa och kostsamma tvärvillkoren.

24. Europaparlamentet välkomnar att rådet har antagit kommissionens förslag om förlängning av systemet för enhetligt arealstöd till i slutet av 2010 och om inkluderande av de nya medlemsstaterna i systemet för stöd till energigrödor.

25. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samband förenklingen och rationaliseringen av genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken, systemen för direktstöd och programmen för landsbygdsutveckling ta hänsyn till de problem som framför allt de nya medlemsstaterna brottas med och föreslå lämpliga lösningar, utan att för den skull frångå bestämmelserna för hur den gemensamma jordbrukspolitiken skall genomföras.

26. Europaparlamentet betonar att kommissionen i sina beslut rörande den gemensamma jordbrukspolitiken bör ta större hänsyn till de nya medlemsstaternas särskilda problem och farhågor.

27. Europaparlamentet uttrycker sin oro över kommissionens nya förslag att helt avskaffa interventionssystemet för majs från och med 2007. Parlamentet noterar att det sätt på vilket förslaget lades fram strider mot EU:s grundläggande principer med tanke på valet av tidpunkt, avsaknaden av en ordentlig utvärdering – särskilt vad gäller följderna av beslutet för den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål och de arealbaserade direktstöden – och avsaknaden av alternativ eller övergångsperioder. Parlamentet anser att ett för tidigt avskaffande av interventionssystemet för majs troligtvis skulle få allvarliga konsekvenser.

28. Europaparlamentet anser att man i enlighet med andan i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken från 2003 borde överväga att införa arealbaserade direktstöd för odlingen av bär avsedda för bearbetning och knyta detta till skyldigheten att delta i livsmedelssammanslutningar och producentorganisationer, samt att införa en skyldighet att sälja produkterna enligt avtal, vilket skulle kunna bidra till ökad konkurrenskraft för bärsektorn och en förbättrad av situation för jordbrukarna i medlemsstater som till exempel Polen.

29. Europaparlamentet anser att det krävs fler ändringar av jordbruks- och landsbygdsstrukturen i de nya medlemsstaterna och understryker att reglerna för den gemensamma jordbrukspolitiken och gemenskapsstödet måste ingå i denna process. Europaparlamentet betonar att det är av avgörande betydelse att de nödvändiga ändringarna sker successivt, eftersom det landsbygdspräglade samhället i jordbrukssektorn i de nya medlemsstaterna inte klarar alltför snabba och drastiska förändringar i sin produktions- och sysselsättningsstruktur.

Den gemensamma jordbrukspolitikens framtid i den utvidgade Europeiska unionen

30. Europaparlamentet påpekar att den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken inte lämpar sig för att lösa de flesta av de problem som rör jordbruket i ett utvidgat EU. Europaparlamentet anser att frikopplingen av direktstödet, som WTO tvingat fram, överlag ökar det europeiska jordbrukets marknadsorientering, men att det frikopplade direktstödet inte fullt ut bidrar till en hållbar jordbrukssektor och landsbygdsmiljö, varken i de nya medlemsstaterna eller i en stor del av EU-15. Europaparlamentet påpekar vidare att det antingen krävs tilläggsåtgärder eller ett skräddarsytt direktstöd.

31. Europaparlamentet anser att det nuvarande systemet med direktstöd, särskilt i medlemsstater och regioner där specialiserade gårdar spelar en viktig roll för jordbruket, alltför mycket gynnar produktion på odlingsbar mark och inte tillräckligt bidrar till en hållbar djurhållning och inte gynnar eller underlättar de nödvändiga strukturella förändringarna.

32. Europaparlamentet påpekar att i vissa sektorer i nya medlemsstaterna ledde kvottilldelningen till att jordbruksproduktionen förblev konstant eller till och med minskade. Det faktum att de frikopplade stöden ledde till lägre kvoter utgjorde tillsammans med infasningen ännu en nackdel för de nya medlemsstaterna när det gäller subventioner. Parlamentet påpekar vidare att detta är ett problem även i vissa gamla medlemsstater.

33. Europaparlamentet tror att uppnåendet av den gemensamma jordbrukspolitikens mål också hindras av en otillräcklig finansiering av landsbygdsutvecklingen, genom avsaknaden av ett effektivt risk- och krishanteringssystem och genom de alltför stränga gemenskapsbestämmelserna för statsstöd.

34. Europaparlamentet betonar att jordbrukspolitiken måste hållas kvar på gemenskapsnivå inom ramen för en reformerad gemensam jordbrukspolitik och att man bör hindra all åternationalisering. Europaparlamentet understryker emellertid att särskilda åtgärder som baseras på subsidiaritetsprincipen måste tillämpas. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att se över räckvidden, målen och principerna för den gemensamma jordbrukspolitiken, inklusive den europeiska jordbruksmodellen, med hänsyn till jordbrukets mål och behov, landsbygdsområdena, jordbrukarna, konsumenterna och hela samhället i ett EU med 27 länder, i syfte att sätta in de nödvändiga ekonomiska resurserna och se till att dessa fördelas på ett korrekt, rättvist och fullt berättigat sätt.

35. Europaparlamentet understryker att alla möjliga faktorer (till exempel konsekvenser av tidigare finansiella beslut, reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken, de nya medlemsstaternas erfarenheter, det europeiska jordbrukets mångfald och variation) måste tas med i beräkningen vid framtida reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt under ”GJP-hälsokontrollen” och den översyn efter halva tiden av budgetplanen 2007–2013 som skall äga rum 2008–2009.

36. Europaparlamentet understryker vidare att det är mycket viktigt att undvika beslut som tvingats fram bara genom försök att minska gemenskapens finansiering eller upprätthålla den finansiella statusen mellan medlemsstaterna.

37. Europaparlamentet anser att produktionen av biomassa och bioenergi kommer att spela en strategisk roll i den framtida jordbrukssektorn i EU. Parlamentet efterlyser därför en ändamålsenlig EU-finansiering för att främja produktionen av biomassa på mark som inte längre behövs för livsmedels- och foderproduktion. Man ska komma ihåg att det i de nya medlemsstaterna finns en stor kapacitet för detta och att produktionspotentialen i det utvidgade EU överlag har ökat.

38. Europaparlamentet understryker att man bör fortsätta att uppfylla medlemsstaternas och regionernas särskilda behov, vilket inbegriper att finna lösningar på de nya medlemsstaternas problem och svårigheter, utifrån subsidiaritetsprincipen och med följande skräddarsydda instrument:

a)  Införandet av ett reviderat system för direktstöd, inbegripet införandet av nya åtgärder såsom frivillig möjlighet till återkoppling, som bara skall användas av de medlemsstater som anser detta nödvändigt för att uppfylla målen på det sociala området och inom sysselsättning och hållbarhet. En utvidgning av stödet till nya sektorer och nya stödmottagare (exempelvis till bearbetning av bär), inom det reviderade systemet med nationella finansieringsramar och fullt gemenskapsstöd.

b)  Införandet av nya, frivilliga, regionala eller tillfälliga marknadsåtgärder med gemenskapsfinansiering.

c)  Tillämpning av nationella finansieringsramar från EU-budgeten i de sektorer som skall reformeras (vin, frukt och grönsaker).

d)  Förbättrat stöd till och omfattande främjande av producentorganisationer samt avskaffande av bestämmelser i den nationella lagstiftningen som hindrar detta.

e)  Främjande av gränsöverskridande samarbete mellan producentsammanslutningar.

f)   Införande av ett effektivt risk- och krishanteringssystem för jordbruket, med ekonomiskt bistånd från gemenskapen som tas från de nationella finansieringsramarna.

g)  Förstärkning av den inre marknaden med gemensamma kvalitetsnormer, saluföring, konkurrens, livsmedelssäkerhet, regler för miljöskydd och djurs välbefinnande.

h)  Förstärkning av systemet för landsbygdsutveckling och finansieringen av detta.

i)   Ökning av flexibiliteten när det gäller reglerna för statsstöd (till exempel en utvidgning av tillämpningsområdet för gruppundantagen och en höjning av nivån på ”de minimis”‑regeln).

39. Europaparlamentet anser att man måste säkerställa kompatibilitet med WTO under Doha‑förhandlingarna inom ramen för EU:s förslag att minska handelshindren eller i utbyte mot att gå med på att de andra WTO-medlemmarna behåller sina interna stödnivåer.

40. Europaparlamentet hänvisar till att tilläggstullar som läggs på enligt bestämmelserna om särskilda skyddsåtgärder (SSG) skulle kunna bli ett effektivt instrument för att skydda EU:s marknad mot alltför stor import och import till orimligt låga priser inom känsliga sektorer, däribland känsliga sektorer i de nya medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att i samband med de pågående WTO-förhandlingarna försöka få till stånd en lämplig ändring av det nuvarande tillämpningsområdet för de särskilda skyddsåtgärderna i CXL-listan över medgivanden. Parlamentet hänvisar till att vissa av de nya medlemsstater har haft möjligheten att inom känsliga jordbrukssektorer tillämpa bestämmelser om särskilda skyddsåtgärder som inte ingick i den nuvarande CXL-listan.

41. Europaparlamentet förväntar sig att den framtida gemensamma jordbrukspolitiken inte bara tar hänsyn till behoven i ett utvidgat EU utan att den också blir lättare att förvalta. Parlamentet förväntar sig att den administrativa bördan för jordbrukarna och de nationella myndigheterna kommer att minska samt att en mer marknadsinriktad, miljövänlig produktion av säkra produkter kommer att gynnas, samtidigt som framtiden för det hållbara jordbruket tryggas.

42. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och alla berörda aktörer att engagera sig i en öppen debatt och att lämna in framsynta förslag så att en hållbar framtid för jordbruket i det utvidgade EU kan byggas upp.

43. Europaparlamentet välkomnar kommissionens planer på att utarbeta en långsiktig framtidsstrategi för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 som kan utnyttja de unika expansionsmöjligheter som det innebär med en ökning av den internationella handeln med jordbruksprodukter som beräknas bli dubbelt så stor som den totala ökning av världshandeln som förväntas under de kommande tre decennierna. Denna strategi bör även eftersträva en harmonisk utveckling av jordbruket i alla EU:s regioner, samtidigt som den tack vare gemensamma insatser från EU-15 och de nya medlemsstaterna gör det möjligt för jordbruket att uppfylla sina uppgifter såväl inom produktionen som på alla övriga områden.

44. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till medlemsstaternas parlament och regeringar.

(1)

EGT L 161, 26.6.1999, s. 87.

(2)

EUT L 236 23.9.2003 s. 33.

(3)

EUT L 270 21.10.2003 s. 1.

(4)

EUT L 93, 30.3.2004, s. 1.

(5)

EUT L 161, 30.4.2004, s. 48.

(6)

EUT L 209, 11.8.2005, s. 1.

(7)

EUT L 277, 21.10.2005, s. 1.

(8)

EUT L 58, 28.2.2006, s. 1.

(9)

EUT C 139, 14.6.2006, s. 1.

(10)

KOM(2006)0500.


MOTIVERING

Huvudsakliga konsekvenser av medlemskapet och tillämpningen den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) i de nya medlemsstaterna, inbegripet de allmänna följderna för den europeiska integrationen

Allmän bakgrund

I de nya medlemsstaterna spelar jordbruket en stor roll för den nationella ekonomin och livet på landsbygden. Uppgifter från 2004 visar att 22 % av den totala arealen i de nya medlemsstaterna upptas av jordbruk, medan motsvarande siffra i EU-15 bara är 4 %. Andelen arbetstagare i jordbruket i förhållande till den totala arbetsstyrkan är i de nya medlemsstaterna 13 % medan den i EU-15 är 1,6 %. Jordbrukets andel av BNP är 2,8 % respektive 1,6 %. I vissa landsbygdsområden i de nya medlemsstaterna är jordbruket den enda inkomstkällan.

De genomsnittliga produktionsnivåerna i de nya medlemsstaterna ligger långt under genomsnittet i EU-15. Jordbruket kännetecknas av en stor andel små, till hälften självbärande halvtidsjordbruk med en låg nivå på produktion, teknik och investerat kapital. På grund av den lägre effektiviteten, kräver produktionen avsevärt större arbetsinsatser. Den horisontella och vertikala integrationen är begränsad. Antalet kooperativ och producentsammanslutningar är otillräckligt. Jordbrukarna är inte delägare i livsmedelsindustrin. Den mindre intensiva produktionen är en nackdel i konkurrensen. Den är emellertid mindre skadlig för miljön och hjälper till att bevara den biologiska mångfalden.

Jordbruket i de nya medlemsstaterna kännetecknas också av en större mångfald när det gäller naturliga och ekonomiska förutsättningar. Följaktligen finns det också stora skillnader i produktionsstrukturen. I Polen baseras flertalet jordbruk på små och medelstora familjegårdar med en blandad verksamhet bestående av uppodlad mark och betesmark med djurhållning. I Ungern och Estland spelar specialiserade gårdar en stor roll. I Slovenien dominerar välutvecklade familjegårdar av europeiskt snitt. Tjeckien och Slovakien har en ganska välutvecklad homogen produktionsstruktur. Flertalet jordbruk i baltstaterna har också en blandad verksamhet. Det ungerska jordbruket har en dubbel struktur med stora jordbruksföretag, men också ett stort antal små, ineffektiva familjegårdar. Jordbruket på Cypern och Malta kännetecknas av medelhavsproduktion. Trädgårdsodling är en viktig sektor i Polen och Ungern.

En del av nackdelarna från en tidigare jordbrukspolitik syns fortfarande, eftersom jordbruket under kommunisttiden i decennier utvecklades i en helt annan riktning än den gemensamma jordbrukspolitiken. Efter regimskiftet uppstod fler problem på grund av de traditionella marknadernas kollaps, ägarbyten och förändringar av produktionsstrukturerna, allvarlig brist på kapital, otillräcklig integration och ett nationellt stöd som var litet och otillräckligt strukturerat.

Det är uppenbart att det krävs ytterligare stora förändringar av jordbruket och av landsbygdsekonomin i de nya medlemsstaterna. På grund av de begränsade möjligheterna på den inre marknaden och på marknader utanför gemenskapen, är en kvantitativ ökning av produktionen bara en hållbar lösning när produkterna är uppskattade av marknaden. En ökning av effektiviteten kommer att resultera i en koncentration av jordbruket och en minskning av sysselsättningen. Möjligheterna till en diversifiering av landsbygdsekonomin är begränsade, eftersom jordbruksområdena i de nya medlemsstaterna inte drar till sig tillräckligt med kapital. Arbetslöshet inom jordbruket orsakar allvarliga problem. Alltför snabba och drastiska ändringar av produktionen och sysselsättningsstrukturen skulle ge upphov till svårhanterliga politiska och ekonomiska spänningar.

Smidig integration, fördelar för båda sidor

De tio nya medlemsstaternas inträde i EU ökade antalet europeiska konsumenter med nära 20 %. Den utnyttjade jordbruksarealen och antalet arbetstagare inom jordbruket ökade med 27 % respektive 57 %.

Denna ”big bang” orsakade inga störningar på EU:s inre marknad, varken i de gamla eller de nya medlemsstaterna. I EU-15 resulterade inte utvidgningen i några märkbara förändringar när det gäller priserna på jordbruks- och livsmedelsprodukter, väletablerade marknadsmarknadsförbindelser, allmän produktion och konsumtionsmönster. Varor från de nya medlemsstaterna började inte dumpas i EU-15-länderna, i huvudsak beroende på att den mesta handeln med jordbruks- och livsmedelsprodukter var fri från tullar och subventioner redan innan anslutningen. Även om kommissionens undersökning på detta område ännu inte har slutförts, visar marknadsundersökningar att operatörerna i de nya medlemsstaterna inte samlade på sig lager i spekulationssyfte före anslutningen.

Delvis med hjälp av EU:s bistånd inför anslutningen kunde de nya medlemsstaterna förstärka sina nationella system för livsmedelssäkerhet och veterinära och fytosanitära åtgärder. Ansträngningarna inriktades på gränskontroll av import från tredjeländer, på slakterier och livsmedelsanläggningar. Genom ett noggrant förberedelsearbete såg man till att utvidgningen inte ökade risknivån i EU på dessa områden. Efter anslutningen uppstod det inte ett enda fall där det ens var nödvändigt att överväga skyddsåtgärder.

Jordbrukssektorn i de nya medlemsstaterna gagnades av medlemskapet och tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken. När det gäller säd, sockerbetor, nötkött och mejeriprodukter stabiliserade reglerna för den gemensamma jordbrukspolitiken priserna och marknaderna. Inkomsterna från jordbruket har ökat påtagligt i de nya medlemsstaterna, särskilt i de länder och på de gårdar som består av uppodlad mark och betesmark med djurhållning. Endast vissa priser på jordbruks- och livsmedelsprodukter ökade, eftersom ett förfarande för anpassning av priserna redan ägt rum före anslutningen. Den största ökningen av inkomsterna noterades i Polen, Lettland, Litauen och Tjeckien.

De gamla medlemsstaterna gagnades framförallt av avskaffandet av de inre gränserna. EU‑15-exportörerna ökade sin marknadsandel i de nya medlemsstaterna, särskilt när det gäller bearbetade produkter. Medlemskapet gav bättre villkor även för investerare från EU-15 i sektorn för jordbruksprodukter. Dessa möjligheter kompenserar till stor del de begränsade extra börderna på de gamla medlemsstaterna när det gäller finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Trots sin historiska betydelse och dimension krävde 2004 års utvidgning inte några större och betungande förändringar när det gäller hantering och finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Mellan 2000 och 2004 fick de nya medlemsstaterna bistånd genom Sapard-programmet med en årlig budget på 520 miljoner euro, drygt en procent av europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, EUGFJ, garantisektionen. Mellan 2004 och 2006 fick de nya medlemsstaterna ungefär 5-8 % av anslagen från EUGFJ. De befintliga budgetramarna hade tillräckligt stora reserver och medlemsstaterna i EU-15 missgynnades inte. Infasningen av direktstödet i de nya medlemsstaterna minskar den finansiella bördan för medlemsstaterna. Även mot slutet av budgetplanen för 2007-2013 kommer anslagen till direktstöd och landsbygdsutveckling i de nya medlemsstaterna inte att uppgå till mer än 19 % av EU-27-budgeten, samtidigt som nära 30 % av den utnyttjade jordbruksarealen och 50 % av antalet arbetstagare inom jordbruket kommer att återfinnas i de tolv nya medlemsstaterna.

Den framtida finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken i EU-27 kommer emellertid att äga rum mot en allmänt negativ politisk och budgetmässig bakgrund. I beslutet om budgetplanen för 2007-2013 bekräftade man beslutet från toppmötet i Bryssel 2002, då man enades om att frysa budgeten för direktstöd och marknadsåtgärder på 2002 års nivå för EU-15 och att kraftigt minska anslagen till landsbygdsutveckling i de gamla medlemsstaterna. Från och med 2008 är det mycket troligt att tillgängliga ekonomiska resurser inte kommer att göra det möjligt att bevilja direktstöd på den nivå som fastställs i gällande gemenskapslagstiftning.

Tillämpning av den gemensamma jordbrukspolitiken i de nya medlemsstaterna

Under perioden före anslutningen gjorde kandidatländerna stora ansträngningar för att införliva gemenskapens regelverk och införa de nödvändiga institutionella ramarna för tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken. De EU-finansierade partnerskapsprogrammen var till god hjälp i denna process. De nationella insatserna för jordbruks- och landsbygdsutveckling före medlemskapet förberedde emellertid inte jordbrukarna och landsbygdssamhället särskilt effektivt för de nya möjligheterna och utmaningarna, eftersom kandidatländerna hade mer akuta problem och det fanns inte tillräckligt med nationella ekonomiska resurser. EU gav kandidatländerna bistånd till jordbruks- och landsbygdsutveckling. Men eftersom komplicerade krav och försenade beslut gjorde Sapard‑programmet kraftigt försenat, kunde en stor del av anslagen inte användas förrän efter anslutningen.

Den mest påtagliga och synliga förändringen i jordbruket i de nya medlemsstaterna som följde på medlemskapet var införandet av direktstöden. Trots att många kandidatländer tillämpade liknande system, medförde gemenskapens direktstöd att man i de nya medlemsstaterna införde ett nytt stödsystem när det gäller storlek, fördelningsbestämmelser och vilka stödmottagare som skulle komma ifråga. I syfte att ge jordbrukarna lika villkor, tillämpar varje ny medlemsstat ett kompletterande nationellt direktstöd (CNDP) som de har rätt till enligt anslutningsakten. Detta lägger inte bara en stor börda på den nationella budgeten, utan det medför också att nationella resurser tas från de statstödssystem som EU godkänner och används till direktstöden istället för till nödvändiga förändringar i de sektorer där det finns små eller inga gemenskapsresurser. Flertalet nya medlemsstater var tvungna att välja den ”negativa måttligheten” (omfördelning av resurser från landsbygdsutveckling till det kompletterande nationella direktstödet).

Åtta nya medlemsstater valde systemet för enhetligt arealstöd (SAPS), eftersom de inte var förberedda på att hantera det sofistikerade systemet med direktstöd i EU-15. De arealbaserade, frikopplade schablonersättningarna inom SAPS visade sig fungera bra. Både jordbrukare och nationella myndigheter är nöjda med de enkla reglerna och villkoren. Flertalet nya medlemsstater skulle vilja fortsätta med SAPS-systemet så länge som möjligt trots att det finns några nackdelar med systemet. En del nya medlemsstater anser emellertid att vissa kopplade stöd är nödvändiga, åtminstone tillfälligt medan jordbruksproduktionen inriktas på förändringarna. Dessa länder inrättade flera finansieringsramar med kompletterande nationellt stöd (CNDP) med helt eller delvis kopplat stöd till sektorer, där SAPS-stödet hade allvarliga nackdelar (till exempel tobak, mjölk och nötkött).

De ändringar i gemenskapslagstiftningen som sockerreformen medförde underlättar övergången från systemet för enhetligt arealstöd (SAPS) till systemet med samlat gårdsstöd (SPS). Bland annat kan de nya medlemsstaterna avvika från den tydligt regionala modellen av SPS-stödet. Kommissionen har emellertid ännu inte lagt fram något förslag med detaljerade bestämmelser för ändringarna, särskilt inte när det gäller det kompletterande nationella stödet (CNDP). Denna osäkerhet tvingar de nya medlemsstaterna att fortsätta att tillämpa SAPS-systemet.

Systemet för landsbygdsutveckling uppfyller bara delvis medlemsstaternas förväntningar. Det nuvarande systemet bidrar bara delvis till att de överenskomna målen kan uppnås. Målen är inte tillräckligt inriktade på en hållbar utveckling och på att lösa problem utanför jordbruket. Gemenskapens resurser är begränsade och reglerna är krångliga och även om de nyligen antagna gemenskapsbestämmelserna gör det möjligt att välja en frivillig måttlighet när det gäller direktstöd också i de nya medlemsstaterna, är det mycket osannolikt att de kommer att använda sig av denna möjlighet så länge infasningsperioden av direktstöden pågår.

Med hjälp av direktstöd, insatser för landsbygdsutveckling och tillåtna statsstödsystem kan de nya medlemsstaterna skapa ett mer lämpligt system för utvecklingen av jordbruket och landsbygden. De senaste ändringarna i lagstiftning och förslag (till exempel sockerreformen, den förlängda tillämpningen av systemet för enhetligt arealstöd, energigrödor) bidrar till detta mål. Vissa bestämmelser behöver emellertid förenklas ytterligare. Det är tillrådligt att skjuta upp tillämpningen av reglerna för tvärvillkor i de nya medlemsstaterna till dess att de står inför infasningen av direktstödet. Förvaltningen av programmen för landsbygdsutveckling skulle också kunna göras mindre krånglig utan att man bryter mot de allmänna principerna.

Den gemensamma jordbrukspolitikens inverkan på de olika jordbrukssektorerna i de nya medlemsstaterna varierar mycket. Sädesodlingen har blivit den stora vinnaren vid tillämpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Intervention och prisgarantisystem med arealbaserat direktstöd gör att jordbrukarna kan dra nytta av sina egendomars komparativa fördelar och en ytterligare ökning av produktionen kan förväntas. Nötkötts- och mjölksektorn uppvisar en blandad bild. Särskilda system för stöd till mejeriprodukter i form av tilläggsutbetalningar, ”top-ups”, på 85 % 2004 hjälpte till att upprätthålla mjölkproduktionen i flera länder. Utsikterna för nötköttsproduktionen är mindre goda om det kompletterande nationella stödet är arealbaserat. Griskötts- och fjäderfäsektorerna står inför stora utmaningar. De får praktiskt taget inget gemenskapsstöd och det nationella stödet är också begränsat. Produktionskostnaderna ökade beroende på högre foderpriser, medan producentpriserna låg kvar på samma nivå. Frukt- och grönsaksodling är bara betydelsefull i vissa av de nya medlemsstaterna. Importen av frukt och grönsaker av låg kvalitet är en verklig utmaning för jordbrukarna. Endast en minoritet av producenterna är medlemmar i erkända sammanslutningar som kan göra det möjligt för dem att få gemenskapsstöd.

Ett av de viktigaste argumenten för infasningen av direktstödet var de olika nivåerna på utvecklingen, levnadsstandarden. och särskilt kostnadsnivåerna och att jordbrukarna i de nya medlemsstaterna behöver mindre inkomstkompensation. Man lovade vidare att diskrimineringen när det gällde direktstödet skulle kompenseras av ökade bidrag till landsbygdsutveckling. De faktiska siffrorna ger emellertid inte belägg för den ursprungliga tankegången och förhoppningarna om ett ökat stöd enligt andra pelaren infriades inte heller. I budgetplanen 2007-2013 finns det en allvarlig obalans när det gäller tilldelningen av resurser. Den genomsnittliga nivån på gemenskapsstödet till jordbruks- och landsbygdsutveckling i de nya medlemsstaterna skulle bara bli 29-33 % per jordbrukare och 62-64 % per hektar i förhållande till de gamla medlemsstaterna under sju år.

Tabell I visar hur anslagen till direktstöd och landsbygdsutveckling på en hektar jordbruksareal i de nya medlemsstaterna långsamt kommer ikapp anslagen till EU-15. Efter 2013 kommer det inte att var några större skillnader. Om man ser till vilket stöd en enskild arbetstagare inom jordbruket får, är det emellertid fortfarande en stor skillnad (tabell II).

Tabell I.

Tabell II

Framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken i den utvidgade Europeiska unionen

Utvidgningen 2004 ökade mångfalden i det europeiska jordbruket och gjorde det ännu svårare att tillämpa gemensamma regler. De förändrade behoven och de nya särdragen i det utvidgade EU måste beaktas vid framtida reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är absolut nödvändigt att sätta upp nya mål för att uppnå en långsiktig hållbarhet, uppfylla särskilda lokala och regionala behov i jordbruks- och landsbygdssamhället och leva upp till konsumenternas, skattebetalarnas och miljövännernas förväntningar.

Erfarenheterna i de nya medlemsstaterna visar att det krävs ytterligare reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken. Statistiska uppgifter visar på en avsevärd allmän utveckling av jordbruksinkomsterna i de nya medlemsstaterna. Men det är i huvudsak sädesodling och djurhållning med betesmark som drar nytta av direktstödet. Det välkända fenomenet med ”produktion för bidrag” förekommer också i de nya medlemsstaterna. Även om SAPS-stödet är frikopplat ökar det koncentrationen av gårdar och den uppodlade marken.

Erfarenheterna i de nya medlemsstaterna visar inte entydigt på ett fullt ut frikopplat direktstöd, som förespråkas av kommissionen, eftersom medlemsstaterna är negativa till enkla schablonersättningar. De flesta av dem vill prioritera vissa sektorer med valmöjligheter, såsom anges i den senaste lagstiftningen.

Vid ”hälsokontrollen” bör man undersöka ytterligare valmöjligheter, inklusive direktstöd till sektorer och mottagare som för närvarande inte kommer ifråga. Finansieringsramarna för SPS-stödet kan man se som gemenskapsfinansierat bistånd till inkomstbortfall i jordbruket i medlemsstaterna. Med hänsyn till den särskilda situationen, svårigheterna och kraven i det egna jordbruket, bör varje medlemsstat inrätta det lämpligaste systemet för denna inkomstkompensation, med användande av den ”valmöjlighetsmeny” som gemenskapslagstiftningen ger utrymme för. Nya valmöjligheter kan bland annat innebära ett utvidgat stöd till producentsammanslutningar och bidrag till ett effektivt risk- och krishanteringssystem för jordbruket. Kommissionen måste övervaka tillämpningen för att snedvridningar inte skall uppstå. Detta tillvägagångssätt kommer inte att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken. Istället för utslätade allmänna villkor, som inte skulle fungera någonstans, krävs ett mer flexibelt system. Det skall noteras att detta tillvägagångssätt inte är helt nytt. Kommissionens förslag om en reform av den gemensamma marknaden när det gäller bananer baseras på samma principer och ett delvis liknande system föreslås för reformen när det gäller vin.

Förvaltningen av programmen för landsbygdsutveckling måste också göras enklare. För att uppfylla konsumenternas och skattebetalarnas förväntningar, måste gemenskapens normer och regler för livsmedelssäkerhet, miljö och djurs välbefinnande fortsätta att stärkas.

Ett annat viktigt steg måste vara en ökad flexibilitet när det gäller reglerna för statsstöd. En klart definierad och tillräckligt stor utökning av gruppundantagen och en ansenlig ökning av ”de minimis”-regeln skulle ge de nya medlemsstaterna nödvändig flexibilitet utan att detta skulle strida mot konkurrensreglerna.

Kommissionen hävdar att reglerna för det frikopplade direktstödet behövs för att man skall kunna uppfylla EU:s åtaganden gentemot WTO när det gäller internt stöd. Förhandlingsparterna i WTO, särskilt USA, är intresserade av att behålla sitt interna stöd och ytterligare minska marknadsskyddet. EU kan tänka sig att gå med på detta om förhandlingsparterna i sin tur går med på att en del av EU:s direktstöd kommer att frikopplas och följaktligen bli en del av den ”gröna boxen”.

Det är viktigt att framtida reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken präglas av en strävan att uppfylla jordbruks- och landsbygdsbefolkningens behov och säkerställa hållbarheten, en strävan efter ett förenklande och en minskning av de administrativa bördorna, och det absoluta kravet på att skapa ett produktionssystem som uppfyller konsumenterna s förväntningar inom de givna budgetramarna.

Föredragandens slutliga anmärkningar

Föredraganden skulle vilja tacka för de synpunkter och den hjälp vid utarbetandet av rapporten som erbjudits av ledamöterna i Europaparlamentet, forskningsinstitutet för jordbruksekonomi i Ungern samt ministerier och parlamentsutskott för jordbruksfrågor i Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien.


ÄRENDETS GÅNG

Titel

Integrering av de nya medlemsstaterna i den gemensamma jordbrukspolitiken

Förfarandenummer

2006/2042(INI)

Ansvarigt utskott
  Tillstånd: tillkännagivande
i kammaren

AGRI
16.2.2007

Föredragande
  Utnämning

Csaba Sándor Tabajdi
23.11.2005

 

Behandling i utskott

12.7.2006

3.10.2006

19.12.2006

27.2.2007

 

Antagande

27.2.2007

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

31

1

3

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Vincenzo Aita, Peter Baco, Sergio Berlato, Thijs Berman, Niels Busk, Luis Manuel Capoulas Santos, Giuseppe Castiglione, Dumitru Gheorghe Mircea Coşea, Gintaras Didžiokas, Michl Ebner, Carmen Fraga Estévez, Ioannis Gklavakis, Lutz Goepel, Esther Herranz García, Elisabeth Jeggle, Tchetin Kazak, Atilla Béla Ladislau Kelemen, Heinz Kindermann, Diamanto Manolakou, Véronique Mathieu, Mairead McGuinness, María Isabel Salinas García, Willem Schuth, Czesław Adam Siekierski, Csaba Sándor Tabajdi, Marc Tarabella, Witold Tomczak, Donato Tommaso Veraldi, Bernard Piotr Wojciechowski

Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

Bernadette Bourzai, Béla Glattfelder, Gábor Harangozó, Wiesław Stefan Kuc, Astrid Lulling, Albert Jan Maat

Ingivande

1.3.2007

Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)

 

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy