BETÄNKANDE om en temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser
5.3.2007 - (2006/2210(INI))
Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet
Föredragande: Kartika Tamara Liotard
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om en temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av meddelandet från kommissionen ”Mot en temainriktad strategi för hållbar användning av naturresurser” (KOM(2003)0572),
– med beaktande av meddelandet från kommissionen ”En temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser” (KOM(2005)0670),
– med beaktande av översynen av strategin för en hållbar utveckling (EU–SDO). EU:s förnyade strategi för hållbar utveckling[1],
– med beaktande av konventionen om biologisk mångfald,
– med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan[2],
– med beaktande av artiklarna 2 och 6 i EG-fördraget, enligt vilka miljöskyddskraven måste integreras i gemenskapspolitikens olika områden i syfte att främja en miljömässigt hållbar utveckling av ekonomiska aktiviteter,
– med beaktande av artikel 174 i EG-fördraget,
– med beaktande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram[3],
– med beaktande av meddelandet från kommissionen ”Att främja ett hållbart resursutnyttjande: En temainriktad strategi för förebyggande och materialåtervinning av avfall” (KOM(2005)0666),
– med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2005 om främjande av teknik för hållbar utveckling: Europeiska unionens handlingsplan för miljöteknik[4],
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6‑0054/2006), och av följande skäl:
A. Världen kommer under nästa årtionden att genomgå en snabb demografisk förändring vilket innebär att klimatet, naturresurserna och den biologiska mångfalden utsätts för ett allt större tryck. Denna utveckling har också med välfärdsklyftan mellan den industrialiserade världen och utvecklingsländerna att göra.
B. Den snabba, globala befolkningstillväxten innebär att det redan år 2010 kommer att finnas ytterligare 400 miljoner människor på jorden jämfört med i dag. I en värld med ett ständigt ökande ömsesidigt beroende kan vi inte fortsätta att producera och konsumera på samma sätt. Runtom i världen finns det 15 500 växt- och djurarter som är allvarligt utrotningshotade. Under de senaste årtiondena har praktiskt taget alla typer av ekosystem och arter lidit betydande förluster. Sötvatten är en annan värdefull naturtillgång som är i farozonen. Den globala vattenkrisen utgör ett hot mot liv, hållbar utveckling och i förlängningen mot fred och säkerhet.
C. Det genomsnittliga ekologiska fotavtrycket[5] i världen är nu 2,2 hektar per person, trots att det inte bör överstiga 1,8 hektar för att hålla sig inom gränserna för jordens biokapacitet. I hela världen använder människorna 25 procent mer än vad jorden producerar under ett år, eller – annorlunda uttryckt – jorden behöver ett år och tre månader för att producera det som vi använde på ett enda år (2003) (WWF:s Eko‑report 2006).
D. Enligt FN:s Millennium Ecosystem Assessment har det sedan början av 1960-talet skett en minskning i alla ekosystem med två tredjedelar, samtidigt som efterfrågan på naturresurser under samma period har ökat med 70 procent.
E. Enligt Europeiska miljöbyrån översteg Europas ekologiska fotavtryck dess biokapacitet 1960 och är nu dubbelt så stort som biokapaciteten. Detta är inte förenligt med en rättvis hållbar utveckling.
F. Att man hittills inte har lyckats ge naturkapitalet, i synnerhet ekosystemtjänsterna, ett värde är ett stort hinder för de allmänna ansträngningarna att upprätta en ram för ett hållbart nyttjande av naturresurser.
G. Näringslivets och miljöns intressen behöver inte vara motstridiga. Ett framtida hållbart ekonomiskt välstånd kommer dock bara att bli möjligt i ett marknadsbaserat system där alla former av kapital, däribland naturkapital, värdesätts till fullo och där hela kostnaderna för skador på människors hälsa och miljön återspeglas i produktpriserna.
H. Den ökade ekonomiska tillväxten i utvecklingsländerna kommer att utsätta miljön för ytterligare påfrestningar.
I. Ökade kunskaper och tekniska framsteg är av central betydelse för att skapa balans mellan ekonomisk tillväxt och social respektive miljömässig hållbarhet.
J. Enligt artikel 6 i EG-fördraget, förstärkt av Cardiff-processen, måste miljöskyddskrav integreras i utarbetandet och genomförandet av EU:s politik.
K. Det råder brist på överensstämmelse och samordning mellan de olika internationella forumen med ansvar för hållbar utveckling (konventionen om biologisk mångfald, Kyotoprotokollet, konventionen för bekämpning av ökenspridning osv.). Det finns heller inga verktyg för att se till att dessa överenskommelser följs runt om i världen.
L. EU:s strategi om att arbeta tillsammans för tillväxt och sysselsättning[6] som antogs vid vårmötet 2005 högprioriterar ett mer hållbart nyttjande av naturresurser och uppmanar EU att gå i bräschen för en mer hållbar konsumtion och produktion i den globala ekonomin.
M. De ledande principer för hållbar utveckling som Europeiska rådet antog den 15‑16 juni 2006 bör ligga till grund för en hållbar utveckling, i synnerhet de som gäller livskvalitet och solidaritet mellan och inom generationer.
N. I sitt meddelande om en översyn av strategin för hållbar utveckling – Handlingsram (KOM(2005)0658) anser kommissionen att:
– EU och medlemsstaterna bör fortsätta att investera i forskning och teknisk utveckling i syfte att hitta nya kostnads- och resurseffektiva sätt att producera och konsumera,
– EU bör etablera sig som världsledande inom miljöeffektiv och energibesparande teknik för att begränsa det stora beroendet av naturresurser,
– EU bör säkra jordens förmåga att ge plats åt liv i alla dess former, respektera jordens begränsade naturresurser och säkerställa en hög nivå när det gäller att skydda och förbättra miljöns kvalitet,
– förnybara energikällor bör före 2012 svara för 12 procent av medlemsstaternas energiförbrukning,
– förnybara energikällor bör före 2010 svara för 21 procent av medlemsstaternas elförbrukning.
O. I juni 2006 krävde Europeiska rådet bland annat följande i EU:s förnyade strategi för hållbar utveckling:
– EU:s strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser bör kompletteras med ett antal mål och åtgärder på EU‑nivå.
– Resurseffektiviteten skall förbättras för att reducera den totala användningen av icke förnybara naturresurser och de därmed förknippade miljökonsekvenserna av råmaterialanvändning, för att på så sätt nyttja förnybara naturresurser i en takt som inte överstiger återbildningskapaciteten.
P. Det sjätte miljöhandlingsprogrammet:
– fastställer ett program vars mål återspeglar gemenskapens viktigaste prioriteringar, nämligen klimatförändring, natur och biologisk mångfald, folkhälsa och livskvalitet, naturresurser och avfall,
– kräver att reformer av subventionssystem som har starkt negativa miljökonsekvenser och är oförenliga med en hållbar utveckling bör uppmuntras,
– anser att tematiska strategier bör omfatta relevanta kvalitativa och kvantitativa miljömål och tidsplaner,
– och efterlyser bland annat uttryckligen en översyn av de politiska åtgärdernas effektivitet och konsekvenserna av subventionerna för naturresurser och avfall, liksom mål för resurseffektivitet och minskad resursanvändning för att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och negativa miljökonsekvenser.
Q. I bilagan om den temainriktade strategin står det följande:
– om resursproduktiviteten ökar med 3 procent årligen samtidigt som ekonomin också växer med 3 procent kommer resursutnyttjandet att vara mer eller mindre stabilt,
– om allt annat är oförändrat kommer inte nyttjandet av stabiliseringsmaterial att vara tillräckligt för att reducera miljökonsekvenserna i hela ekonomin och skapa en frikoppling.
R. Europaparlamentet hävdade i sin resolution av den 16 november 2005 om seger i kampen mot den globala klimatförändringen[7] att industriländerna måste åstadkomma kraftiga utsläppsminskningar, 30 procent till 2020 och 60–80 procent till 2050.
S. Jordbrukssektorn använder 50 procent av marken, förbrukar 30 procent av vattnet och står för 20 procent av bränsleförbrukningen.
T. Transportsektorn är den snabbast växande slutanvändningssektorn och svarar för 40 procent av all energianvändning i hela världen och för 40–80 procent av alla luftföroreningar och 28 procent av alla koldioxidutsläpp i Europa.
U. En större medvetenhet om hur naturliga system fungerar skapar nya möjligheter till ekologiskt sunda produktions‑ och konsumtionssystem. Det finns redan fler än 2 000 patenterade naturinspirerade tekniker (naturhärmande).
V. Ett av de millenniemål som FN antog 2000 är att 2015 säkerställa en hållbar miljö genom att integrera hållbar utveckling i nationell politik och program, stoppa förlusten av naturresurser och halvera antalet människor som inte har tillgång till rent dricksvatten. Före 2020 måste levnadsförhållandena för minst 140 miljoner människor boende i slumområden avsevärt ha förbättrats.
W. Varje år dör 5–6 miljoner människor, särskilt barn, av sjukdomar orsakade av vatten- och luftföroreningar, och 370 000 människor dör i förtid av luftföroreningar i Europa.
X. Hållbar användning av naturresurserna är avgörande för välfärden på lång sikt.
Y. Grunden till de flesta miljöproblemen är ett ohållbart nyttjande av naturresurser.
Z. Det finns ett trängande behov av att omvandla dagens produktions‑ och konsumtionssystem. Huvudmålet är att förändra konsumtionen i en hållbar riktning och få råmaterialutvinningen, produktionen och produktutformningen att bli så förenliga som möjligt med naturliga processer och lösningar.
AA. Samhället är huvudsakligen beroende av produkter som består av olika material, det vill säga biologiska, mineraliska och syntetiska material som ofta kombineras för att producera sammansatta material. Dessa material bör användas och hanteras på ett sådant sätt att de inte blir oanvändbart avfall när produkternas nyttjandeperiod är över.
AB. En förbättrad förvaltning och undvikande av överexploatering av förnybara naturresurser såsom fiskbestånd, biologisk mångfald, luft, vatten, mark och atmosfär måste senast 2015 ha lett till att skadade marina ekosystem har återställts, i enlighet med genomförandeplanen från Johannesburg (2002)[8].
AC. Vårt industriella system livnär sig på avlägsna ekosystem genom handel och är ofta okänsligt för nedbrytningen av dessa. Därför måste naturresursstrategin bygga på att metoden med ekologiska fotavtryck tillämpas och ha som främsta mål att minska EU:s ekologiska fotavtryck i världen samt ta en ledande roll och uppmuntra andra länder som inte är medlemmar i EU att göra samma sak.
AD. Senast 2010 måste förlusten av mångfald stoppas i enlighet med det beslut som fattades vid Förenta nationernas toppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg 2002.
AE. Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om resursproduktivitet. Bara genom att avlägsna dessa skillnader åstadkommer man en förbättrad produktivitet som innebär ett minskat antal använda naturresurser, med mindre påfrestning för miljön och en bättre konkurrenssituation för medlemsstaterna som följd.
AF. Ekonomiskt utvecklade medlemsstater med inriktning på tjänsteproduktion har exporterat stora delar av sin energi‑ och naturresurskonsumerande verksamhet till mindre utvecklade EU‑ och länder som inte är medlemmar i EU. Kommissionen bör tänka på att olika medlemsstater nyttjar olika mängder naturresurser för att åstadkomma samma ekonomiska tillväxt.
AG. I genomförandeplanen från Johannesburg (2002) krävdes också en frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring som skulle åstadkommas genom att öka effektiviteten och hållbarheten i nyttjandet av resurser och produktionsprocesser och minska resursförstöring, föroreningar och avfall.
AH. Europeiska unionens handlingsplan för miljöteknik
– visar att en effektiv resurs- och materialanvändning sänker kostnaderna för näringslivet och hushållen, och således frigör medel och gör EU:s ekonomi mindre beroende av knappa resurser och av de högst instabila marknaderna,
– uppmärksammar det faktum att knappa resurser ofta ligger bakom regionala konflikter i utvecklingsländerna,
– noterar vikten av att främja tekniker vars syfte är att förebygga naturkatastrofer eller verksamheter som kan leda till förstöring eller förorening av naturresurser.
AI. Man kan endast genomföra en politik om också medborgare och konsumenter uppmuntras att ändra sina konsumtionsvanor till de krav som miljön och folkhälsan ställer.
1. Europaparlamentet accepterar motvilligt kommissionens meddelande och beklagar avsaknaden av en tydlig vision för hur det övergripande målet skall nås, men anser att det bör betraktas som ett första steg i en process som i slutändan skall leda till en övergripande strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser.
2. Europaparlamentet anser att kommissionens handlingsplan för att utforma strategin för hållbar utveckling är för försiktig och begränsad till sin räckvidd och att den i sin nuvarande form inte kommer att kunna övertyga allmänheten eller de politiska beslutsfattarna att sträva efter de viktiga mål som sätts upp.
3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sätta upp mål för resurseffektivitet på politisk och sektoriell nivå och påskynda arbetet med lämpliga verktyg för att bevara framstegen.
4. Europaparlamentet konstaterar med beklagande att den tematiska strategin inte uppfyller målen i gemenskapens sjätte miljöhandlingsplan. Parlamentet anser att målen i den sjätte miljöhandlingsplanen om hållbar användning av naturresurser inte kommer att nås om inte de samordnade åtgärderna i den temainriktade strategin blir effektivare. Parlamentet anser att detta särskilt gäller målet att se till att användningen av naturresurser och konsekvenserna av denna inte överstiger miljöns kapacitet.
5. Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att öka sina ansträngningar och fatta beslut som syftar till att bli världens mest effektiva ekonomi när det gäller resurs‑ och energianvändning. Parlamentet understryker att om dessa mål nås kommer det att leda till större oberoende och trygghet i resurs‑ och energiförsörjningen och till en frikoppling av den ekonomiska tillväxten från exploateringen av naturresurser.
6. Europaparlamentet betonar att föroreningar, den ökande bristen på naturresurser och råmaterial och de ökande svårigheterna att få tillgång till dem utgör ett hot mot bevarandet av den biologiska mångfalden och kommer att leda till prishöjningar som mer eller mindre helt kommer att destabilisera de ekonomiska och sociala systemen i Europeiska unionen och tredjeländer, och medföra konfliktrisker. Parlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska unionen att bemöta detta på ett sätt som situationen kräver.
7. Europaparlamentet anser att även om det finns ett behov av mer specifika uppgifter om vissa områden får inte detta användas som en ursäkt för att skjuta upp åtgärder som krävs för att åstadkomma ett hållbart nyttjande av naturresurser. Dessutom räcker den kunskap som finns för att man redan nu skall kunna vidta konkreta åtgärder som förbättrar ett hållbart nyttjande av naturresurserna.
8. Europaparlamentet betonar de viktiga målen i ett hållbart nyttjande av naturresurser, bland annat ett högt miljö‑ och folkhälsoskydd, kommande generationers tillgång till naturresurser, ett bidrag till stabilitet och välstånd i våra ekonomiska och sociala system samt begränsad resursanvändning för att på så sätt minska och stabilisera miljöeffekterna.
9. Europaparlamentet anser att kommissionen måste ta parlamentet, den allmänna opinionen i Europa och miljön på allvar och uppmanar kommissionen att fastställa bindande mål och tidsplaner för naturresurserna på följande sätt:
a) att utveckla och genomföra bästa metoder för alla produktionskedjor,
b) att åstadkomma en kvantitativ utsläppsminskning av växthusgaser med minst 30 procent till 2020 och med 80 procent till 2050 jämfört med 1990 års nivåer.
10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom tre år fastställa bästa metoder för de största produktgrupperna, med början med den ”tio‑i‑topp‑lista” som kommissionen har sammanställt. Det uppgiftscentrum för naturresurser som föreslås i den temainriktade strategin skall ansvara för att fastställa bästa metoder.
11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå gemenskapsåtgärder för att
● främja samverkan mellan aktörer och användandet av livscykelanalyser och/eller andra metoder i företagen samt att på begäran tillhandahålla information,
● fastställa koldioxidmål på nationell och sektoriell nivå.
12. Europaparlamentet anser att strategin bör innehålla riktlinjer som förklarar vilka åtgärder som måste vidtas i vissa sektorer och vilka politiska förändringar som måste till för att åstadkomma en hållbar och effektivare resursanvändning.
13. Europaparlamentet anser att EU, genom att skjuta upp konkreta åtgärder, kommer att förlora sin konkurrensställning på området för innovation och handel med nya miljöeffektiva tekniker.
14. Europaparlamentet anser att Europeiska unionen bör ta ledningen i sökandet efter nyskapande lösningar och främjandet av en effektivare resursanvändning och att den bör sträva efter att bli världsledande inom eko‑effektiv teknik. Parlamentet noterar att marknaden för hållbara produkter måste växa för att klara den ökande efterfrågan från en snabbt växande ”medelklass” på konsumentprodukter och ‑tjänster som respekterar den regionala och globala kapaciteten.
15. Europaparlamentet välkomnar kommissionens erkännande att politiken på området för ett hållbart nyttjande av naturresurser hittills har visat sig otillräcklig.
16. Europaparlamentet tillstår att arbetet för en hållbar användning av naturresurser är en långsiktig process, men anser att den tidshorisont på 25 år som kommissionen tänker sig i sitt meddelande är för lång.
17. Europaparlamentet välkomnar kommissionens inriktning på livscykeltänkande, som genomsyrar meddelandet, och uppmanar kommissionen att fullfölja denna linje genom konkreta politiska åtgärder.
18. Europaparlamentet understryker att ansträngningarna inom forskning och utveckling måste vara inriktade på att öka vår förståelse för hur naturliga system fungerar, för att strukturera produktions‑ och konsumtionssystemen utifrån biologiska principer och därigenom öka resursproduktiviteten och minska föroreningarna.
19. Europaparlamentet anser att ett europeiskt uppgiftscentrum behövs före 2008 om dess uppgift skall vara att regelbundet bedöma och optimera kända indikatorer och att samtidigt utarbeta ytterligare indikatorer som är nödvändiga för att göra det lättare att nå det viktiga målet att begränsa naturresursanvändningens effekter på miljön och folkhälsan till ett minimum.
20. Europaparlamentet håller inte med kommissionen om att det ännu inte finns några kända indikatorer för att fastställa konkreta, tydliga och tidsbestämda mål i strategin. De redan nu kända indikatorerna är GDP (Gross Domestic Product), DMI (Direct Material Input) och DMC (Domestic Material Consumption). Andra indikatorer som är lika tillgängliga och detaljerade som de som nämns ovan skulle avse olika aspekter på livskvalitet, såsom folkhälsa, social integration, socialt medvetande om beslutsprocesserna och ett ekologiskt ”fotavtryck”. Utmaningen skulle vara att förbättra livskvaliteten genom att sträva efter mer immateriella mål med stöd av informations‑ och kommunikationstekniken och generellt sett mindre krävande tekniker, och därigenom minska trycket på naturresurserna.
21. Europaparlamentet föreslår att kommissionen inom tre år gör en bedömning av möjligheterna och instrumenten för att frikoppla naturresursanvändningen från den ekonomiska tillväxten. Den omarbetade strategin bör innefatta dessa frikopplingsinstrument. Denna linje bör också gälla när den befintliga politiken ses över.
22. Europaparlamentet betonar behovet av att utforma ett komplement till BNP – med inriktning på tillväxtens kvalitativa aspekter – och i detta sammanhang särskilt utveckla metoder för att ge naturkapital ett värde.
23. Europaparlamentet anser att om man minskar naturresursanvändningen samtidigt som man övergår till ett annat alternativ måste också miljöeffekterna av detta alternativ först analyseras.
24. Europaparlamentet uppmuntrar EU att se till att alla gemenskapsinstrument och all gemenskapslagstiftning tillsammans bidrar till bevarandet av naturresurser och till en hållbar utveckling i EU och i länderna utanför EU. EU bör främja upprättandet av resursstrategier i länder utanför EU, och detta bör också återspeglas i dess anslags‑ och biståndspolitik.
25. Europaparlamentet anser att det är viktigt att inte bara ta itu med gemenskapens nyttjande av naturresurser (nyttjandet inom EU), utan också med importen av resurser från tredjeländer. Parlamentet kan inte acceptera att en minskning av användningen av gemenskapsresurser leder till att resurser istället importeras från länder utanför gemenskapen.
26. Europaparlamentet understryker behovet av att ta itu med de uppenbara bristerna i dagens ekonomiska modell när det gäller att ge ekosystemtjänster ett värde och lägga fram en politisk ram som prioriterar resurseffektivitet och produktionssystem som i allt högre grad struktureras i enlighet med biologiska principer.
27. Europaparlamentet menar att till 2030 måste användningen av primära icke‑förnybara naturresurser i EU ha minskats med faktor fyra eller nyttjandet av naturresurser ha halverats till 2030 samtidigt som välståndet i världen skall ha ökat. Parlamentet konstaterar att följande indikatorer kan användas: TMR (Total material Requirement), DMI (Direct Material Input) och DMC (Direct Material Consumption). Parlamentet noterar att dessa indikatorer visar hur mycket naturresurser som används i en ekonomi – genom att dela BNP med dessa indikatorer kan man mäta naturresursers produktivitet.
28. Europaparlamentet håller med om att det för närvarande finns väldigt få aggregerade konsekvensindikatorer som är allmänt accepterade för att mäta i vilken utsträckning miljöeffekterna av resursanvändning minskar, den så kallade miljöeffektiva indikatorn. Parlamentet anser att dessa indikatorer måste färdigställas så fort som möjligt, dock ej senare än 2008 och noterar att vidareutvecklingen av ”miljöviktad materialförbrukning” (EMC) i detta sammanhang aktivt bör stödjas.
29. Europaparlamentet anser att marknadsinstrument och subventioner, särskilt av skattemässig natur, kan tillämpas för att minska användningen av miljöbelastande naturresurser, framför allt genom ändrade subventioner och genom att successivt, men snabbt, minska alla subventioner till ohållbar verksamhet och stödja införandet av miljöskatter. Ett avskaffande av skadliga subventioner av resursanvändning bör införlivas med kommissionens arbete med att förbereda en färdplan enligt kraven i strategin för hållbar utveckling.
30. Europaparlamentet anser att en omfördelning av subventioner, till exempel större subventioner till småskalig vattenkraft samt till vindkraft och solenergi, skulle främja användningen av ny teknik och förbättra Europas konkurrenskraft i världen samt minska beroendet av fossila bränslen som importeras från andra delar av världen.
31. Europaparlamentet konstaterar att frikopplingen av ekonomisk tillväxt från ökad naturresurseffektivitet redan betraktas som ett politiskt mål i nio medlemsstater (däribland Tyskland och Finland) samt i Japan, och anser inte att en relativ frikoppling är tillräcklig om den totala konsumtionen av naturresurser är fortsatt för hög. Parlamentet betonar därför att politiken för ett hållbart nyttjande av naturresurser måste vara inriktad på att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och naturresursanvändning, så att resultatet blir en absolut minskning både av de resurser som används och av resursanvändningens miljöpåverkan.
32. Europaparlamentet understryker att EU bör sätta upp ett tydligt mål för att minska den totala resursanvändningen, med tanke på att analysen i bilagan till kommissionens meddelande om resursstrategi tyder på att vi måste förbättra resurseffektiviteten med mer än 3 procent per år och att det årligen krävs förbättringar med nästan 6 procent för att halvera resursanvändningen under perioden 2005–2030.
33. Europaparlamentet menar att den negativa effekten av den totala resursanvändningen i EU per resurskategori måste halveras, bland annat med hjälp av en strategi för bygg- och transportsektorn samt för andra sektorer i syfte att minska effekterna och beroendet av dessa naturresurser.
34. Europaparlamentet anser att strategin bör syfta till ett effektivare nyttjande av naturresurser, en förbättrad hantering av dem och av avfall samt mer hållbara produktionsmetoder och konsumtionsmönster. Strategin bör också garantera att nyttjandet av naturresurser inte överstiger miljöns förmåga att hantera den potentiella bördan.
35. Europaparlamentet föreslår att mål sätts upp för minskad resursanvändning i sektorerna livsmedel, bostäder och transporter, eftersom de senaste studierna visar att det är dessa som skapar de största negativa konsekvenserna.
36. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att vidta tre viktiga åtgärder:
1) påvisa och utveckla särskilda politiska åtgärder för de 20 resurser (material) som har den största påverkan, och senast 2008 lägga fram förslag om sådana åtgärder,
2) förbereda dialoger med aktörerna om de mest resursintensiva utvinnings‑ och produktionssektorerna för att kunna fastställa sektorsvisa mål och vidta lämpliga åtgärder för att förbättra resurseffektiviteten,
3) ta fram riktmärkeskriterier för hållbar hantering och skörd av biotiska resurser (till exempel trä, fisk och jordbruksprodukter).
37. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att aktivt främja utvecklingen av nya sätt att erbjuda produkter på, genom till exempel produktservicesystem som skapar nytta för konsumenterna genom tjänster i stället för produkter och att därigenom optimera användningen av både energi och material.
38. Europaparlamentet betonar att ansträngningarna att använda naturresurser mer effektivt måste göras i kombination med full hänsyn till handelns konsekvenser och med målet att successivt minska EU:s ekologiska fotavtryck i världen.
39. Europaparlamentet anser att strategin skall integreras på olika politiska nivåer och inom alla relevanta politiska sakområden. För att åstadkomma detta måste EU:s mål för förebyggande av avfall och för återvinning spela en grundläggande roll.
40. Europaparlamentet stödjer det sätt på vilket befintliga politiska åtgärder analyseras i strategin i syfte att öka dess effektivitet, men föreslår att de mest relevanta befintliga politiska åtgärderna och de åtgärder som håller på att förberedas väljs ut redan på det här stadiet (till exempel den temainriktade strategin för förebyggande och materialåtervinning av avfall och den integrerade produktpolitiken). Strategin bör också vara i linje med Lissabonmålen.
41. Europaparlamentet föreslår att de brister i dagens EU‑politik som hämmar ett hållbart nyttjande av naturresurser skall identifieras.
42. Europaparlamentet noterar att kommissionen avser att regelbundet utvärdera den temainriktade strategin med början 2010 och därefter vart femte år. Parlamentet anser att detta är värdefullt men understryker att denna utvärdering måste innehålla en ordentlig analys av de åtgärder som har vidtagits för att åstadkomma ett hållbart nyttjande av naturresurser med hänsyn till det ständiga behovet av att politiken på det här området utvecklas i takt med den vetenskapliga utvecklingen. Konsekvenserna för tredjeländer av åtgärder som vidtas på EU‑nivå bör också utvärderas.
43. Europaparlamentet menar att jordbrukspolitiken i synnerhet skall vara inriktad på att minska påfrestningarna för miljön genom ett hållbart nyttjande av naturresurser, bland annat men inte uteslutande, av mark, vatten och bränsle.
44. Europaparlamentet understryker hur viktig den globala dimensionen av EU:s politik för ett hållbart nyttjande av naturresurser är och vikten av att en övergång till en hållbar resursanvändning i Europa inte leder till ökad miljöförstöring i tredjeländer.
45. Europaparlamentet anser att verkliga framsteg behövs inom jordbruket när det gäller forskningen om ekologiska produktionsmetoder, regleringen och övervakningen av bland annat användningen av gödningsmedel, bekämpningsmedel och vatten, främjandet av korta kedjor, internaliseringen av externa kostnader och kopplingen mellan ekonomiskt stöd och miljövillkor.
46. Europaparlamentet anser att naturresurserna spelar en nyskapande roll i ett organiskt och hållbart jordbruk och att denna och en ansvarig användning av resurserna bör erkännas och stödjas.
47. Europaparlamentet anser att ett hållbart jordbruk förtjänar att skyddas och att de fattigaste länderna i synnerhet bör ges rätt att skydda sina egna marknader mot billig import genom internationella handelsavtal. Parlamentet noterar att direkt stöd till export av jordbruksprodukter har en oerhört skadlig inverkan på ekonomin i dessa fattiga länder och därmed avskräcker från ett hållbart nyttjande av naturresurser.
48. Europaparlamentet anser att jordbrukarorganisationer och andra organisationer som främjar ett hållbart jordbruk och hållbara livsmedel bör kunna spela en aktiv roll i utformningen av jordbrukspolitiken.
49. Europaparlamentet anser att i synnerhet långdistanstransporter, av till exempel jordbruksprodukter, detaljhandelsvaror och kemikalier, inte är önskvärda på grund av de höga koldioxidutsläpp som de medför.
50. Europaparlamentet anser att det behövs en ansvarig och stram fiskeripolitik eftersom flera fiskarter för närvarande hör till de mest hotade långsiktiga resurserna och arters utdöende kan leda till nya miljöförändringar.
51. Europaparlamentet anser att medlemsstaterna måste genomföra EU:s strategi för biologisk mångfald i såväl fiskesektorn som andra sektorer samt vidta åtgärder i samarbete med kommissionen för att före 2010 nå målsättningen att stoppa förlusten av biologisk mångfald.
52. Europaparlamentet välkomnar förslaget om en internationell panel med deltagare från utvecklingsländerna, vilken bland annat skall fastställa riktmärken för hållbarhet i fråga om utvinning, skörd och transport av material och produkter som kommer från länder utanför EU. Dessa riktmärken skall inte bara gälla kvalitetsnormer för material utan också för produktionen, med hänsyn tagen till sociala frågor och miljöfrågor.
53. Europaparlamentet betonar behovet av stöd till utvecklingsländerna och till länder i Östeuropa och på västra Balkan som inte är medlemmar i EU, genom att bland annat men inte uteslutande, dela med sig av teknik och kunskap. Parlamentet tillägger att Europa inte rimligtvis kan importera biokapacitet från andra länder utan att dessa länder också gör ett hållbart nyttjande av resurser till en målsättning och utan att se till att resurser som importeras inte är överexploaterade eller hotade.
54. Europaparlamentet anser att utvecklingsländerna bör få hjälp att leva upp till EU:s normer och märkningskrav.
55. Europaparlamentet understryker vikten av att i strategin inkludera det krav som redan finns i de andra politiska strategierna på att omkring 12 procent av energiförbrukningen i EU och 21 procent av elförbrukningen i EU år 2010 måste komma från hållbara naturresurser, och att siffran måste höjas från 12 procent till 15 procent före 2015.
56. Europaparlamentet strävar efter att anpassa EU‑regeln om grön offentlig upphandling till den bäst presterande medlemsstatens nivå.
57. Europaparlamentet anser, i linje med politiken vad gäller förbrukningen av förnybar energi, att minst 12 procent av användningen av förnybara råmaterial i EU 2010 måste komma från bevisligen hållbara naturresurser, att målet 2015 skall höjas till minst 15 procent, samtidigt som det är viktigt att energibesparingar på 20 procent görs fram till 2020.
58. Europaparlamentet anser att EU bör göra sitt yttersta för att konsumenter och producenter skall få klar information om det hållbara nyttjandet av naturresurser, att miljökunskap, i synnerhet om hållbar konsumtion, bör ingå i grundskoleutbildningen och att konsumenter och producenter görs delaktiga i idéer när det gäller förändringar som kan leda till ett hållbart nyttjande av naturresurser.
59. Europaparlamentet anser att producenterna bör ge allmänheten information om produkternas och tjänsternas ursprung samt produktionsmetoder och om produktionskedjor, däribland information om miljökonsekvenserna under hela den cykel som produkten och de resurser som används i produktionsprocessen genomgår.
60. Europaparlamentet anser att EU-politiken skall utformas på ett sätt som stimulerar medlemsstaterna att vara ännu ambitiösare i sin politik, och framför allt inte avskräcker dem från detta, för att förbättra det hållbara nyttjandet av naturresurser.
61. Europaparlamentet anser att kommissionen senast 2008 bör lägga fram en sektorsuppdelad färdplan för reformer av subventionsprogram som har betydande negativa miljökonsekvenser och som är svåra att förena med hållbar utveckling, i syfte att successivt avskaffa dem.
62. Europaparlamentet välkomnar alla initiativ från kommissionen som leder till ett hållbart nyttjande av naturresurser och till minskade negativa miljöeffekter av naturresurser.
63. Europaparlamentet uppmärksammar behovet av att förbättra kommunikationen mellan detaljhandeln och konsumenterna och uppmanar kommissionen att utvidga den nuvarande energimärkningen (av kylskåp, bilar och byggnader) till att omfatta alla produktgrupper 2010.
64. Europaparlamentet föreslår att kommissionen inom tre år skall ta fram en metod att mäta alla produktionskedjors miljöpåverkan.
65. Europaparlamentet föreslår att kommissionen skall övervaka hur resurseffektiviteten förbättras på treårsbasis.
66. Europaparlamentet rekommenderar att den internationella panelen (som föreslås i den temainriktade strategin) används för att utvidga bästa metoder och koldioxidmål till att gälla på global nivå.
67. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.
- [1] Rådets dokument 10117/06 av den 9 juni 2006.
- [2] EGT L 197, 21.7.2001, s. 30.
- [3] EGT L 242, 10.9.2002, s. 1.
- [4] EUT C 157 E, 6.7.2006, s. 77.
- [5] Ekologiskt fotavtryck” är ett uttryck för i vilken utsträckning människorna konsumerar jordens resurser i termer av hektar produktiv mark.
- [6] KOM(2005)0024.
- [7] EUT C 280 E, 18.11.2006, s. 120.
- [8] FN:s toppmöte om hållbar utveckling, Johannesburg 2002.
MOTIVERING
Naturresurser hotas allvarligt och alltmer av förstörelse, utarmning och förorening. Tillväxten i världsekonomin går hand i hand med en ökad användning av naturresurser, både förnybara och icke-förnybara. Miljöns kapacitet har redan vida överskridits. Till och med kommissionen håller med om detta, men när det gäller sättet att komma till rätta med detta hot går min och den åsikt som kommissionen företräder i sitt meddelande isär.
En välstrukturerad strategi som åtminstone överensstämmer med kraven i det sjätte miljöhandlingsprogrammet behövs i allra högsta grad. Vad beträffar ett hållbart nyttjande av naturresurser står vi inför ett problem som kan liknas vid problemet med klimatförändringar. Vi kan förbättra situationen, men i så fall måste det göras snabbt. Det finns inget utrymme för politisk slapphet. Vi måste ta nya ambitiösa initiativ och vara beredda att införa tvingande åtgärder. Halvmesyrer kommer inte att lösa några problem. Kort sagt, vår planets öde ligger i våra händer.
Vi måste vara beredda att visa politisk vilja och våga vidta åtgärder när det gäller att förändra våra konsumtions- och produktionsmönster, leta efter alternativ, acceptera en annorlunda livsstil, stödja utvecklingsländer, inkludera alla politikområden, däribland jordbruk och fiske, undvika oenighet bland de olika enheterna i unionen och undvika oenighet medlemsstaterna emellan.
Ett antal lösningar står att finna i: en väl fungerande databas, tillgänglig för alla med förbestämda uppgifter och detaljerade indikatorer; klara mål och bindande tidsplaner för att minska miljöeffekterna; åtgärder och riktlinjer för att övergå till alternativ; en ökad resursproduktivitet (dvs. göra mer av mindre, till exempel genom återanvändning och bättre teknik); en minskad användning av särskilda resurskategorier, exempelvis med hjälp av en prioritetslista; en förklaring av strategin som tillämplig på alla politikområden som berör nyttjandet av naturresurser; en utökad strategi som också omfattar jordbruks- och fiskepolitiken; ett fokus på naturresursers hela livscykel (från deras ursprung till bortskaffande av avfall); användningen av medel för att skapa incitament och motincitament; hjälp till utvecklingsländer, till exempel genom att dela med sig av teknik och kunskap; ett större fokus på användningen av sol-, vind- och vattenenergi som naturresurser; bra information och en aktiv roll till konsumenter och producenter vid formuleringen av denna strategi och i en EU‑politik som uppmuntrar medlemsstater att var mer ambitiösa i sina förslag beträffande ett hållbart nyttjande av naturresurser och som inte avskräcker dem från att vara det.
Påståendet eller profetian att man genom att arbeta för ett hållbart nyttjande av naturresurser och leta alternativ i syfte att återuppbygga miljön skadar den ekonomiska tillväxten håller jag inte med om. Tvärtom så skapar innovation på området för nya ekosystem och miljötekniker möjligheter på den internationella marknaden, vilket kan skapa sysselsättning. Jag tror att ett hållbart nyttjande av naturresurser kommer att främja stabilitet och välstånd i våra ekonomiska och sociala system och i slutändan bidra till att minska fattigdom, särskilt på lång sikt.
Jag skulle vilja betona att fattiga befolkningsgrupper är särskilt drabbade när kvaliteten och kvantiteten av naturresurser försämras. Livet för fattiga på landsbygden är i stor utsträckning avhängigt av naturresurser – vatten, brukbar jord, en mångfald av naturresurser, förmågan att med jakt och fiske, skogsprodukter och biomassa tillgodose behoven. Tillgång till rent vatten och ren luft, vattenreningsverk och tillförlitlig tillgång till energi råder det för många fattiga både på landsbygden och i storstäder skriande brist på. 5–6 miljoner människor – främst barn – dör uppskattningsvis varje år av vattenburna sjukdomar eller av sjukdomar orsakade av luft- eller miljöföroreningar.
Skattereformer skulle kunna vara ett bra sätt att föra politik, åtminstone om det betydde att skatter som skadade välståndet (arbets-, kapital- och konsumtionsskatt) ersattes av skatter som gynnade välstånd. Det är för övrigt beklagligt att skattereformer hittills alltid varit inriktade på att minska arbetskostnaderna. Man måste dock ha i åtanke att arbetsproduktiviteten de senaste 40 åren har stigit med 270 procent medan energiproduktiviteten endast har ökat med 20 procent och produktiviteten vad gäller råvaror under samma period har ökat med 100 procent. Man måste se över var fokus har legat i de skattereformer som hittills har genomförts. Skatter och subventioner kan användas för att främja ny teknik.
Vad gör kommissionen i sitt meddelande? Den föreslår inga mål och den ger inte ens någon vägledning, med andra ord uppfyller kommissionens meddelande inte villkoren i sjätte miljöhandlingsprogrammet. Det borde väl om något ha varit utgångspunkten för en stabil politik. Jag har suttit och velat mellan att skriva ett kort betänkande där jag ber kommissionen att dra tillbaka sitt meddelande och att skriva ett nytt dokument. Med tanke på det dokument som vi nu har framför oss – det mycket nedslående resultatet av fem års arbete – tror jag inte att miljön eller ekonomin hade gynnats av att jag hade gjort något sådant. Jag hoppas att det tillvägagångssätt som jag har valt i mitt betänkande kan ge en knuff i rätt riktning i och med att konkreta åtgärder, mål och tidsplaner – som behövs inom de närmaste fem åren och inte 20 år senare – skulle införlivas i EU: s och enskilda medlemsstaters strategier.
ÄRENDETS GÅNG
Titel |
En temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser |
|||||||||||
Förfarandenummer |
||||||||||||
Ansvarigt utskott |
ENVI |
|||||||||||
Rådgivande utskott |
ITRE |
|
|
|
|
|||||||
Inget yttrande avges |
ITRE |
|
|
|
|
|||||||
Förstärkt samarbete |
|
|
|
|
|
|||||||
Föredragande |
Kartika Tamara Liotard |
|
||||||||||
Tidigare föredragande |
|
|
||||||||||
Behandling i utskott |
13.9.2006 |
20.11.2006 |
|
|
|
|||||||
Antagande |
28.2.2007 |
|||||||||||
Slutomröstning: resultat |
+ - 0 |
58 0 1 |
||||||||||
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Adamos Adamou, Georgs Andrejevs, Liam Aylward, Irena Belohorská, Johannes Blokland, John Bowis, Frieda Brepoels, Hiltrud Breyer, Martin Callanan, Chris Davies, Avril Doyle, Mojca Drčar Murko, Edite Estrela, Jill Evans, Anne Ferreira, Karl-Heinz Florenz, Matthias Groote, Françoise Grossetête, Satu Hassi, Gyula Hegyi, Marie Anne Isler Béguin, Caroline Jackson, Dan Jørgensen, Christa Klaß, Urszula Krupa, Marie-Noëlle Lienemann, Jules Maaten, Linda McAvan, Marios Matsakis, Alexandru-Ioan Morţun, Roberto Musacchio, Miroslav Ouzký, Dimitrios Papadimoulis, Vittorio Prodi, Frédérique Ries, Dagmar Roth-Behrendt, Guido Sacconi, Karin Scheele, Carl Schlyter, Horst Schnellhardt, Richard Seeber, Kathy Sinnott, Bogusław Sonik, María Sornosa Martínez, Antonios Trakatellis, Thomas Ulmer, Anja Weisgerber, Åsa Westlund, Anders Wijkman, Glenis Willmott |
|||||||||||
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) |
Giovanni Berlinguer, Antonio De Blasio, Milan Gaľa, Jutta Haug, Karsten Friedrich Hoppenstedt, Anne Laperrouze, Kartika Tamara Liotard, Andres Tarand |
|||||||||||
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2) |
Emine Bozkurt |
|||||||||||
Ingivande |
5.3.2007 |
|||||||||||
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
|
|||||||||||