Betänkande - A6-0087/2007Betänkande
A6-0087/2007

BETÄNKANDE om framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet

28.3.2007 - (2006/2107(INI))

Utskottet för regional utveckling
Föredragande: Markus Pieper

Förfarande : 2006/2107(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :  
A6-0087/2007

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet

(2006/2107(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av sin resolution av den 16 mars 2006 om kommissionens strategidokument inför utvidgningen (2005)[1],

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 november 2006 ”Strategi för utvidgningen och huvudfrågor 2006–2007 – Bilaga: Särskild rapport om EU:s förmåga att integrera nya medlemmar” (KOM(2006)0649),

–   med beaktande av sin resolution av den 13 december 2006 om kommissionens meddelande om utvidgningsstrategin och de största utmaningarna 2006–2007[2],

–   med beaktande av sin resolution av den 13 december 2006 om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater[3],

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 maj 2006: Läget två år efter utvidgningen – En ekonomisk framgångshistoria (KOM(2006)0200),

–   med beaktande av sin resolution av den 28 september 2005 om inledandet av förhandlingar med Turkiet[4],

–   med beaktande av rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser av den 3 oktober 2005 om Kroatien – Lägesrapport[5]

–   med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet den 15‑17 juni 2006[6],

–   med beaktande av sin resolution av den 27 september 2006 om Turkiets framsteg inför anslutningen[7],

–   med beaktande av det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen av den 17 maj 2006 om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning[8],

–   med beaktande av kommissionens tredje rapport om ekonomisk och social sammanhållning (KOM(2004)0107) av den 18 februari 2004,

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 juni 2006 ”Tillväxt- och sysselsättningsstrategin och reformen av den europeiska sammanhållningspolitiken – Fjärde framstegsrapporten om sammanhållningen” (KOM(2006)0281),

–   med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Köpenhamn den 21–22 juni 1993 och i Bryssel den 16–17 december 2004 och 14–15 december 2006,

–   med beaktande av artikel 49 i EU-fördraget och artikel 158 i EG‑fördraget,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling och yttrandet från budgetutskottet (A6‑0087/2007), och av följande skäl:

A. Enligt artikel 2 i EU-fördraget är den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen ett viktigt mål för Europeiska unionen och för medborgarna ett synligt tecken på europeisk solidaritet.

B.  Europeiska unionens sammanhållningspolitik har rönt betydande framgångar i att uppnå målet med social, ekonomisk och territoriell sammanhållning, vilket i synnerhet framgår av kommissionens fjärde framstegsrapport.

C. De tidigare utvidgningarna av unionen har bidragit till att trygga freden, säkerheten, stabiliteten, demokratin och rättsstatsprincipen samt tillväxten och välståndet i hela unionen. Dessa fördelar har fått EU att bli en mer konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi, vilket man bör minnas då det fattas beslut om framtida utvidgningar.

D. Det krävs emellertid fortsättningsvis stora insatser för att uppnå konvergens för länderna i Central- och Östeuropa, eftersom deras ekonomiska utgångspunkt var lägre än i anslutningsländerna vid tidigare utvidgningar. Samtidigt krävs det ett radikalt politiskt och ekonomiskt systemskifte i dessa länder.

E.  Följderna av globaliseringen försvårar konvergensprocessen och ger även upphov till nya problem med utlokalisering av företag för hela EU.

F.  Vid framtida utvidgningar måste EU möta tre stora utmaningar inom sammanhållningspolitiken, nämligen ökade skillnader i utvecklingsgrad, förskjutningen av sammanhållningspolitikens centrum åt öster och den ojämlikhet som fortsättningsvis finns i EU–15.

G. Det finansiella trycket på de offentliga budgetarna ökar. Många medlemsstater bryter mot stabilitetskriterierna, och dessutom kommer den demografiska utvecklingen att belasta dessa budgetar ytterligare samt försvaga den ekonomiska tillväxten.

H. EU bör förbli ett öppet samhälle, och strukturpolitiska frågor får inte utgöra något hinder för framtida utvidgningar under förutsättning att de nödvändiga reformerna garanterar integrationsförmågan.

I.   Gemenskapen för sedan oktober 2005 anslutningsförhandlingar med Turkiet och Kroatien, även om utgången av förhandlingarna är öppen. I december 2005 medgav Europeiska rådet kandidatstatus åt f.d. jugoslaviska republiken Makedonien; de övriga staterna på västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina samt Montenegro och Serbien (inklusive Kosovo)) räknas som potentiella anslutningsländer. Reformprocessen i alla dessa länder stöds redan nu genom program med föranslutningsstöd som innehåller strukturpolitiska delar.

J.   I och med Rumäniens och Bulgariens anslutning har särskilda bestämmelser som avser rätten att ansöka om strukturfondsanslag trätt i kraft, och de fullständiga strukturpolitiska effekterna av denna anslutning har ännu inte beräknats.

K. Anslutning av alla länder som mottar föranslutningsstöd och fullständig hänsyn till Rumänien och Bulgarien skulle kräva ytterligare 150 miljarder euro under den innevarande stödperioden enligt den gällande strukturpolitiska ordningen. Alla de länder som mottar föranslutningsstöd kommer emellertid inte att anslutas samtidigt till unionen.

L.  I och med Rumäniens och Bulgariens anslutning har ytan i de 25 medlemsstater som är berättigade till EU:s strukturstöd ökat med 9 procent och befolkningstalet med 6 procent, medan BNP per capita har minskat med 5 procent. En anslutning av Kroatien skulle utöka ytan i EU-27 med 1,3 procent och befolkningstalet med 0,9 procent, men BNP per capita skulle minska med 0,6 procent. Turkiets anslutning skulle utöka EU-27-området med 18,3 procent och befolkningstalet med 14,7 procent; BNP per capita skulle gå ned med 10,5 procent. Om de övriga staterna på västra Balkan ansluts till EU-27 skulle det innebära att ytan ökar med 4,8 procent och befolkningstalet med 4 procent, medan BNP per capita skulle sjunka med 3,5 procent.

M. Det finns ett trängande behov av institutionella, finansiella och politiska reformer av EU:s institutioner som stärker unionens integrationsförmåga. En anslutning till unionen är helt beroende av att Köpenhamnskriterierna uppfylls och därmed av den demokratiska utvecklingen i de länder som avses i skäl L.

N. I en union med 34 medlemsstater skulle Kroatien enbart omfatta 7 procent av de ytterligare strukturmedlen, beräknat enligt de nuvarande bestämmelserna. För de övriga staterna på västra Balkan, som för närvarande mottar föranslutningsstöd, skulle andelen vara 9,2 procent, medan Turkiet ensamt skulle motta 63 procent.

O. Anslutningen av de enskilda länderna på västra Balkan skulle inte ens enligt den nuvarande finansieringsramen medföra några statistiska effekter på de enskilda regionernas bidragsberättigande i medlemsstaterna, och inte heller några dramatiska finansiella konsekvenser för sammanhållningspolitiken i den nuvarande unionen med 27 medlemsstater. Detta beror på ländernas storlek, befolkningstal och ekonomiska utveckling. I jämförelse skulle Kroatien – det land med vilket förhandlingarna har nått längst och vars socioekonomiska utveckling till och med är mer avancerad än i vissa nuvarande medlemsstater – utgöra den minsta finansiella bördan för EU med tanke på landets storlek, befolkningstal och ekonomiska utvecklingsnivå. Inte heller skulle landet ens under den nuvarande finansieringsperioden ge upphov till några statistiska effekter vad avser de bidragsberättigade områdena på regional och nationell nivå.

P.  Genom Turkiets anslutning skulle EU:s sammanhållningspolitik få helt nya dimensioner, eftersom den hittills aldrig har tillämpats på ett land som är så stort, har så låg ekonomisk utvecklingsnivå och så stora regionala skillnader.

Q. I ordförandelandets slutsatser från juni 2006 hänvisade Europeiska rådet till att EU fortsättningsvis bör kunna bevara dynamiken i den europeiska integrationen då den tar emot nya medlemsstater, och att alla åtgärder bör vidtas för att stärka unionens sammanhållning och effektivitet.

R.  I sitt meddelande av den 8 november 2006 kräver kommissionen att effekterna av framtida utvidgningar på EU:s budget bör analyseras detaljerat på förhand, med hänsyn tagen till den framtida utvecklingen av relevanta politikområden som jordbruk och sammanhållningspolitik.

S.  Regionalpolitiken kommer som en av de största budgetposterna att diskuteras mycket intensivt, inte minst mot bakgrund av effektivitetskriterier, i samband med den översyn av EU:s finansieringsram som planeras för 2008/2009.

T.  I en union som fortfarande håller på att utvidgas måste gemenskapens politiska strategier i allt högre grad än tidigare vara effektiva, eftersom sammanhållningspolitikens effektivitet och det värde som politiken bevisligen tillför är ytterst beroende av de tillgängliga ekonomiska resurserna. Därför bör översynen av gemenskapens system med egna resurser ägnas största uppmärksamhet.

1.  Europaparlamentet anser att EU:s integrationsförmåga i synnerhet innebär att unionen med hänsyn till de budgetmässiga realiteterna bör kunna uppnå den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningens mål. Därför anser parlamentet att det vid anslutningen av varje kandidatland är nödvändigt att avgöra om EU förmår integrera den berörda staten.

2.  Institutionella, finansiella och politiska reformer är även nödvändiga vid översynen av EU:s finansiella ram. I detta sammanhang anser parlamentet att man bör jämföra de olika effekter som de viktigaste finansieringsinstrumenten (Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling) har på utvecklingen i EU-27, och därmed möjliggöra lämpliga budgetbeslut.

3.  Europaparlamentet anser att framtida utvidgningar inte får leda till att allt fler regioner upphör att vara stödberättigade inom sammanhållningspolitikens nuvarande mål 1 till följd av den statistiska effekten utan att de ekonomiska skillnaderna verkligen har avhjälpts.

4.  Europaparlamentet betonar att en ärlig och verkningsfull sammanhållningspolitik är omöjlig om inte EU:s utgifter ökas till 1,18 procent av unionens BNI, vilket parlamentet framhöll i sin resolution av den 8 juni 2005 om politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013[9].

5.  Europaparlamentet beklagar därför att kommissionen i meddelandet av den 8 november 2006 inte lägger fram någon djupgående analys av de framtida utvidgningarnas finansiella följder.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en detaljerad konsekvensanalys för att möjliggöra en vederbörlig bedömning av de fullständiga effekterna av Rumäniens och Bulgariens anslutning på strukturpolitiken.

7.  Europaparlamentet uppmanar vidare kommissionen att i samband med förestående utvidgningar regelbundet och för varje stat separat beräkna vilka regionalpolitiska utgifter som sannolikt uppstår för EU då de nuvarande och de ändrade och utvidgade kriterierna tillämpas, och vilka konsekvenser som därmed uppstår för regionernas nuvarande stödberättigande. I detta avseende noterar parlamentet att ESPON:s databaser och analysinstrument även kan utnyttjas, och framhåller att man också bör överväga att förbättra integreringen av EU:s olika finansieringsinstrument.

8.  Parlamentet anser att det behövs kontinuerliga undersökningar som baseras på erfarenheterna från tidigare utvidgningar och som omfattar de socioekonomiska förbättringar som kommer att göras under den nuvarande programperioden, i syfte att utveckla scenarier för den framtida finansieringen av EU:s sammanhållningspolitik.

9.  Europaparlamentet understryker vikten av en mycket strikt hållning till den kvantitativa och kvalitativa utvärderingen av strukturfondernas användning, vilket kräver sund förvaltning och lämplig kontroll för att man i unionsmedborgarnas intresse skall uppnå en optimal avvägning mellan kostnader och nytta för EU:s utgifter för sammanhållningspolitiken.

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ägna ett kapitel i den nya fjärde sammanhållningsrapporten åt sin syn på den nuvarande sammanhållningspolitikens hållbarhet och de framtida åtgärder som eventuellt kan påverka denna politik.

11. Europaparlamentet anser att det med tanke på det nuvarande systemet med EU:s egna medel är svårt att finansiera någon ytterligare utvidgning utan att den nuvarande sammanhållningspolitikens effektivitet försämras.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen med kraft att lägga fram ett meddelande med förslag till en sammanhållningspolitisk infasningsmodell som möjliggör ytterligare differentiering mellan föranslutningsstöd och medlemskap, och som gör det möjligt för potentiella anslutningsländer att motta effektivt stöd för regional utveckling alltefter sina respektive politiska framsteg före ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen.

13. Europaparlamentet kräver i synnerhet för Turkiet en successiv plan som alltmer koncentreras till särskilda stödteman (industrikluster, administrationsuppbyggnad och jämlikhet) och stödregioner, för att man på så sätt skall undvika oövervägd tillämpning av de sedvanliga anslutningsrelaterade åtgärderna och uppnå mer målinriktade sammanhållnings- och tillväxteffekter.

14. Europaparlamentet konstaterar att en regionalpolitisk infasningsplan även kan få formen av ett särskilt EU-medlemskap eller ett uppvärderat ”EES+‑medlemskap”, alltefter kandidaternas politiska framsteg.

15. Europaparlamentet kräver att bli involverat via medbeslutandeförfarandet i utvärderingen och reformen av föranslutningsstödet från 2010.

16. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att definiera den ”stärkta grannskapspolitiken” mer detaljerat och att i detta sammanhang fästa mer uppmärksamhet vid instrumenten för finansiering av strukturstöd.

17. Europaparlamentet betraktar det som oeftergivligt för sammanhållningspolitikens effektivitet att medlemsstaternas eget ansvar i framtiden utökas genom högre nationella samfinansieringsandelar, i synnerhet i sådana regioner som redan har mottagit finansiering från EU under många programperioder.

18. Europaparlamentet föreslår att EU alltmer bör utnyttja lånefinansieringens hävstångseffekt inom ramen för diskussionerna om den framtida sammanhållningspolitiken, i synnerhet i regioner som redan har mottagit finansiering från EU under många år i syfte att effektivisera gemenskapsstödet utan att dock ersätta det.

19. Europaparlamentet anser i detta sammanhang att mer fördelaktiga villkor bör fastställas för finansiering av lån och bidrag för EU:s minst utvecklade regioner.

20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag om en framtida sammanhållningspolitik som är mer inriktad på regionernas faktiska behov, eftersom det är klart att regioner som mottagit stöd från EU:s fonder under 10, 20 eller 30 år har nått upp på en annan utvecklingsnivå än de regioner som ännu inte har mottagit finansiering. Parlamentet anser att ökad differentiering eventuellt kan vara ett svar på de framtida utmaningarna för EU:s sammanhållningspolitik.

21. Europaparlamentet är oroat över att EU-stödet i vissa regioner inte är tillräckligt målinriktat och att läget i dessa regioner därför inte förbättras trots att de mottagit finansiellt stöd i många år, vilket innebär slöseri med gemenskapens resurser. Parlamentet efterlyser införande av en maximiperiod för hur länge regionerna kan motta strukturstöd i syfte att undvika situationer där regioner som mottagit stöd från EU under många år står kvar på samma låga utvecklingsnivå.

22. Europaparlamentet uppmanar att privata medel skall utnyttjas alltmer för samfinansiering av strukturstödet och att privat samfinansiering av strukturfondsprojekt och -program bör underlättas betydligt i enlighet med bästa praxis.

23. Europaparlamentet uppmanar att strukturstödet i framtiden bör utformas för att flyttningseffekter och EU-finansiering för utlokalisering av företag skall undvikas. Parlamentet anser att kommissionen inom ramen för sammanhållningspolitiken kritiskt bör undersöka om företagssubventioner kan påverka lokaliseringsbeslut inom företagen, med hänsyn tagen till de berörda företagens storlek.

24. Europaparlamentet noterar att en framgångsrik sammanhållningspolitik är förknippad med den nationella ekonomiska politiken, och att tillämpningen av de nationella handlingsplanerna enligt Lissabonstrategin i synnerhet inverkar på sammanhållningspolitikens utgång.

25. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen och rådet att överväga att koppla fördelningen av framtida sammanhållningspolitiska medel till en gynnsam nationell tillväxtpolitik som bör definieras genom mätbara kvantitativa och kvalitativa indikatorer som omfattar mer än enbart BNP per capita, i syfte att effektivisera sammanhållningspolitiken.

26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen med kraft att se till att finansieringen inom ramen för framtida program för regional konkurrenskraft och territoriellt samarbete alltmer koncentreras på att göra den regionala ekonomin mer europeisk, liksom på infrastrukturer av europeiskt intresse.

27. Europaparlamentet kräver att strukturfonderna i framtiden skall utnyttjas i högre grad för att lindra följderna av den demografiska omvandlingen och relaterad regional migration.

28. Europaparlamentet framhåller att Europeiska socialfonden (ESF) i framtiden bör utnyttjas i högre grad som ett horisontellt instrument bland annat för att hjälpa regionerna att hantera de sociala följderna av globaliseringen och effekterna av den demografiska omvandlingen.

29. Europaparlamentet betonar att sammanhållningspolitikens resultat inte kan kontrolleras förrän strukturfondsmedlen fördelas på ett öppet sätt, och kräver därför att EU bör införa ytterst strikta öppenhetskriterier för fördelning av stödmedel.

30. Europaparlamentet kräver hårdare påföljder för påvisat missbruk av stödmedel samt effektivare förfaranden för att återkräva medlen.

31. Europaparlamentet noterar att en lyckad kamp mot korruption och utbyggnad av förvaltningskapacitet som förmår genomföra strukturfondsprogrammen på ett effektivt och öppet sätt är en avgörande förutsättning för mottagande av europeiskt strukturstöd. Parlamentet kräver att kontrollinstrumenten skall tillämpas konsekvent och oeftergivligt.

32. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ta alla dessa punkter i betraktande då de genomför halvtidsöversynen av EU:s nuvarande finansieringsram.

33. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Regionkommittén.

MOTIVERING

I. Definition av ämnet och begreppet ”kommande utvidgningar”

I detta initiativbetänkande behandlas frågan om hur framtida utvidgningar av EU kommer att påverka sammanhållningspolitikens effektivitet och hur den politiken bör utformas i framtiden för att de önskade utjämnings- och tillväxteffekterna skall kunna uppnås även i fortsättningen.

Europaparlamentet har nyligen i ett betänkande om strategin inför utvidgningen oavsett flera politiska grupper krävt att gemenskapens absorptionsförmåga skall ges större uppmärksamhet vid framtida utvidgningar.[1] Detta bör även omfatta unionens förmåga att uppnå målet med den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen inom ramen för budgetpolitiken.

Strukturpolitiken skall även behandlas som ett led i den översyn av EU:s budget som fastställts för 2008/2009 (kommissionens revisionsberättelse är planerad till början av 2009). Eftersom effektiviteten genomsyrar det interinstitutionella budgetavtalet 2007–2013 kommer just strukturpolitiken och regionalpolitiken att diskuteras mycket intensivt som en av de största budgetposterna.[2] Därför är det viktigt att överväga metoder och möjligheter som kan effektivisera sammanhållningspolitiken.

I betänkandet analyseras Rumäniens och Bulgariens anslutning den 1 januari 2007 såsom framtida utmaningar. Formellt räknas dock inte dessa anslutningar som en ”framtida utvidgning”, eftersom denna utvidgningsrunda redan beaktas i den nya budgetramen för programplaneringsperioden 2007–2013. Inom regional‑ och strukturpolitiken behöver man dock ta särskild hänsyn till att den statistiska effekten av dessa länders låga ekonomiska potential på andra regioners stödberättigande ännu inte har beräknats och inte heller kommer att realiseras förrän efter 2014.

Begreppet ”framtida” utvidgningar hänför sig dessutom till de stater som har officiell status som kandidatland och som EU redan har inlett anslutningsförhandlingar med, även om utgången av dessa är öppen. Hit hör Turkiet och Kroatien.

Dessutom räknas övriga länder på västra Balkan (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Serbien (inklusive Kosovo)) som potentiella anslutningsländer, och liksom kandidatländerna är även de redan nu mottagare av instrumentet för stöd inför anslutningen till EU. Den 22 mars 2004 ansökte f.d. jugoslaviska republiken Makedonien om medlemskap i Europeiska unionen och har, som hittills enda land på västra Balkan, uppnått kandidatstatus.[3]

Alla de nio ansökar- och kandidatländer som anges ovan kommer nedan att betecknas som AKL-9. I betänkandet behandlas samtliga länder, som alla på medellång sikt kan anslutas till unionen, om än på olika tidpunkter. I de uppgifter som använts för att utarbeta betänkandet görs emellertid åtskillnad mellan de olika ansökarländerna, som har sammanställts i olika grupper alltefter förhandlingsstatus.

Ytterligare stater som EU har ingått partnerskapsavtal med (Ukraina och Ryssland) eller stater som omfattas av Europeiska grannskaps‑ och partnerskapsinstrumentet (ENPI) behandlas inte i betänkandet, eftersom de endast på mycket lång sikt kan betraktas som potentiella anslutningskandidater.

II. Ramvillkor för den framtida regionalpolitiken

EU:s framsteg med konvergensen

Stora framsteg har gjorts inom den europeiska sammanhållningspolitiken. Ett gott exempel är stödet för EU:s utvidgning söderut, då strukturfondernas kumulativa effekter bidrog till att BNP i Grekland, Portugal och Irland steg med vardera 10 procentenheter till över 70 procent (från 63,5 procent) av EU‑genomsnittet mellan 1989 och 1999.[4] I dag har flera av de tidigare anslutningsregionerna nått över tröskeln på 75 procent respektive 90 procent.

Något mer blygsamma är dock resultaten av utvidgningen österut, men där var också utmaningen betydligt större. Den ekonomiska utgångsnivå som skulle harmoniseras var lägre, samtidigt som man måste avsluta ett radikalt politiskt systemskifte. I och med utvidgningen från 15 till 25 medlemsstater ökade EU:s yta med 23 procent och befolkningen med 20 procent, medan värdeutvecklingen endast ökade med 5 procent. Visserligen kunde den genomsnittliga inkomsten för EU‑10 öka från 44 procent 1997 till 50 procent av den genomsnittliga inkomsten för EU-15 2005.[5] Enligt kommissionen förväntas levnadsförhållandena däremot inte att utjämnas (75‑procentströskeln nås) förrän 2040. Olika vetenskapliga institutioner utgår från att tillväxten i EU‑10 delvis kan komma att försvagas betydligt och att utjämningsprocessen därför kan komma att dröja ännu mycket längre.[6]

Även inom EU‑15 finns det dock många olösta strukturella problem, och nya problem uppstår vid företagslokalisering till följd av globaliseringen. Många regioner har drabbats av företagsnedläggningar och hög arbetslöshet. Att den ekonomiska prestandan i EU‑10 närmat sig den i EU‑15 beror på att tillväxten i det ”gamla” EU‑15 blivit relativt svag.

Den ekonomiska anpassningen sker samtidigt som de offentliga finanserna är ansträngda i de flesta medlemsstater. Hela sex (Polen, Tjeckien, Ungern, Slovakien, Malta och Cypern) av de tio nya medlemsstaterna har brutit mot stabilitets‑ och tillväxtpakten.[7] Även stora medlemsstater som Tyskland och Frankrike har de senaste åren haft budgetunderskott som inte är förenliga med stabilitetspakten. Detta kommer att inverka negativt på många medlemsstaters möjligheter och vilja att bidra till EU:s budget och därmed till sammanhållningspolitiken.

Till detta kommer de offentliga utgifter som följer av de demografiska förändringarna. Enligt rådets (ekonomiska och finansiella frågor) meddelande av den 13 februari 2006[8] kommer andelen åldersrelaterade offentliga utgifter i EU att i genomsnitt öka med 4 procent av BNP samtidigt som den genomsnittliga årliga tillväxttakten för EU‑25 kommer att sjunka kraftigt, närmare bestämt från 2,2 procent under perioden 2004–2010 till 1,4 procent under perioden 2030–2050.

Absorptionsförmågan och utmaningarna till följd av framtida utvidgningar

Enligt ett beslut från EU:s ordförandeland[9] skall unionen fortsättningsvis kunna bevara dynamiken i den europeiska integrationen då den tar emot nya medlemsstater. Dessutom bör man göra allt för att stärka unionens sammanhållning och effektivitet. I samband med sammanhållningspolitiken innebär absorptionsförmågan således att gemenskapens ”gamla” regioner/länder inte får förlora sitt stödberättigande på grund av den ”statistiska effekten” utan att konkurrenskraften och strukturomvandlingen har förbättrats i dessa områden.

Förlorade eller successivt minskade strukturstöd innebar problem för många regioner inom EU‑15 redan efter utvidgningen mot öster. Om AKL‑9‑länderna i dag skulle anslutas samtidigt skulle det enligt prognoser som tagits fram av Europaparlamentets forskningsenhet innebära att mer än en tredjedel av de nuvarande stödberättigade regionerna förlorade sin status som mål‑1‑område.[10] Endast i de baltiska staterna och Slovakien skulle alla stödområden förbli stödberättigade. Hårdast skulle Italien, Tyskland, Malta, Spanien, Grekland och Frankrike drabbas. Medlemsstaterna Grekland, Cypern och Slovenien skulle uteslutas från sammanhållningsfonden (90 procent). Tjeckien skulle vara mycket nära att passera gränsen för 90 procent.

Om alla AKL‑9 ‑länderna i dag anslöts till unionen skulle det enligt vetenskapliga beräkningar emellertid krävas en budget på 150,2 miljarder euro för dessa länder för att man skall kunna genomföra de strukturfondsinvesteringar som f.n. anses nödvändiga.[11] Detta belopp står inte i någon proportion till ländernas potentiella bidrag till strukturbudgeten (en ökning på ca 4 procent)[12].

En sådan ökning av strukturfondsmedlen vore politiskt orealistisk. Det är heller inte särskilt motiverat att ge hittillsvarande mottagarländer motsvarande linjära stödminskning. Exempelvis skulle Polen då tvingas acceptera en minskning på nästan 50 procent av det nuvarande strukturstödet.

Man bör beakta att de beskrivna utvidgningarna inte inträffar samtidigt. Det enda som hittills är säkert är att de statistiska effekterna för de länder som anslutit sig 2007, Rumänien och Bulgarien, kommer fram under nästa stödperiod. Alla de länder som mottar stöd inför anslutningen har emellertid också ett snabbt EU-medlemskap som mål. För närvarande går det inte att säga exakt när de enskilda länderna ansluts eller hur EU:s ekonomi utvecklas. Det är inte heller sannolikt med den förmodade absorptionen på 4 procent av strukturfondsmedlen för samtliga länders del. Trots det bör de förestående anslutningarnas dimensioner förtydligas mot bakgrund av de gällande strukturpolitiska bestämmelserna. Redan i denna förenklade text blir det klart att de förestående anslutningarna som helhet innebär en stor påfrestning för gemenskapen ur strukturpolitisk synvinkel.

Beräkningarna visar emellertid också att de enskilda anslutningarna skiljer sig betydligt från varandra med tanke på konsekvenserna för unionen. Turkiet är i alla hänseenden ett specialfall. Om Turkiet redan nu vore EU‑medlem skulle landet enligt prognoserna ensamt erhålla 27,3 procent av strukturfondsanslagen. Detta belopp, alltså ca 16 miljarder euro per år, motsvarar storleksmässigt en av kommissionens prognoser, där man för 2024 utgår från ett årligt belopp på 22,4 miljarder euro vid en tillväxt på 4–5 procent och en absorption på 4 procent.[13] I andra prognoser utgår man för 2025 från upp till 26 miljarder euro per år för Turkiet enbart när det gäller strukturpolitiken.[14]

III. Föredragandens överväganden

De ovan beskrivna utvecklingsprognoserna visar att de regionala skillnaderna i välstånd inom det utvidgade EU åter en gång skulle bli extremt mycket större om alla potentiella anslutningsländer gick med i unionen. Utmaningen för en sammanhållningspolitik som syftar till regional utjämning ökar genom att de offentliga finanserna är ansträngda och att det globala konkurrenstrycket tilltar även inom EU-27. Samtidigt ökar förväntningarna på att den europeiska strukturpolitiken skall bidra effektivt till Lissabonstrategin. Därmed kommer utmaningarna för den europeiska regionalpolitiken att öka kraftigare än de medel som avsatts för regionalpolitiken. De sammanhållningspolitiska målen kan bibehållas endast genom ett successivt tillvägagångssätt i utvidgningsprocessen och reformer som effektiviserar de befintliga styrmedlen.

Regionalpolitiska infasningsmodeller

För att lindra konsekvenserna för unionen och samtidigt erbjuda potentiella anslutningskandidater intressanta möjligheter oavsett om de är fullvärdiga unionsmedlemmar eller inte, bör kommissionen ta fram infasningsmetoder som gör det möjligt med ytterligare differentiering mellan föranslutningsstöd och fullvärdigt medlemskap inom ramen för sammanhållningspolitiken. Detta gäller i synnerhet Turkiet. Motsvarande strukturpolitiska planer bör utformas alltefter anslutningskandidaternas ekonomiska och politiska framsteg, och de kan även få formen av ett särskilt EU-medlemskap eller ett uppvärderat EES+‑medlemskap. Det bör även vara möjligt att avveckla eller dra in de strukturpolitiska åtgärderna. Dessutom är det viktigt att även ge de strukturpolitiska beståndsdelarna i den ”stärkta grannskapspolitiken” en bredare definition.

Beståndsdelar i en effektiv regionalpolitik

Den regionalpolitiska effektiviteten skulle kunna bevaras eller till och med stärkas genom lånefinansieringens hävstångseffekt, även om de finansiella marginalerna är små. En ökad verkningsgrad för det europeiska stödet skulle dessutom kunna uppnås genom högre nationella samfinansieringsandelar och förenklade möjligheter till privat samfinansiering av europeiska program. Vidare borde man fästa uppmärksamhet vid sambandet mellan effektiv sammanhållningspolitik och nationell ekonomisk politik. Gemenskapen skulle därför kunna knyta anslagsfördelningen till en sund nationell tillväxtpolitik.

Även innehållsmässigt bör stödprioriteringarna ses grundligt över. I synnerhet skulle programmen för att främja regional konkurrenskraft i högre grad behöva syfta till internationalisering av den regionala ekonomin och utbyggnad av internationell nyckelinfrastruktur för att utlösa större tillväxtimpulser. Dessutom bör strukturfonderna i princip spela en mer betydande roll för att lindra de demografiska förändringarna och globaliseringen. Företagssubventionernas effektivitet bör däremot undersökas kritiskt, eftersom deras roll i samband med företagslokalisering inte bör tillmätas någon avgörande betydelse.

Slutligen bör öppenheten och insynen i anslagsfördelningen stärkas ytterligare. Översynen av de politiska målsättningarna lyckas endast om det råder tillräcklig klarhet om hur och var strukturfondsmedlen utnyttjas. Även kampen mot korruption och missbruk är oeftergivlig och bör utgöra väsentliga förutsättningar för ett medlemskap i den europeiska sammanhållningspolitiken.

I samband med översynen av budgeten för 2008/2009 och framtida utvärderingar av sammanhållningspolitiken respektive föranslutningsstödet kommer det att krävas en diskussion om kriterier för hur sammanhållningspolitiken bör vidareutvecklas.

  • [1]  Betänkande om kommissionens strategidokument inför utvidgningen (2005), P6_TA‑PROV(2006)0096, omröstning i plenum 16.3.2006. Europaparlamentets resolution om kommissionens meddelande om utvidgningsstrategin och de största utmaningarna 2006–2007, P6_TA‑PROV(2006)0568, baserad på A6‑0436/2006, omröstning i plenum 13.12.2006. Europaparlamentets resolution om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater, P6_TA‑PROV(2006)0569, baserad på A6‑0393/2006, omröstning i plenum 13.12.2006.
  • [2]  Interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning (EUT C 139, 14.6.2006, s. 1).
  • [3]  ”Effects of future enlargements on the effectiveness of cohesion policy”, meddelande från utredningsavdelning B – Struktur‑ och sammanhållningspolitik, 31.7.2006, PE 375.308.
  • [4]  ”Ett nytt partnerskap för sammanhållning”, Tredje rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, Europeiska kommissionen, KOM(2004)0107, februari 2004.
  • [5]  ”Enlargement, two years after: an economic evaluation”, Europeiska kommissionen, Occasional Paper no 24, maj 2006.
  • [6]  ”Die aktuelle Wirtschaftslage in den Ländern Mittel‑, Ost‑ und Südeuropas”, Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche, juli 2005; uppgifter från Eurostat 2006.
  • [7]  ”The new Member States and the Stability and Growth Pact: needs for adapting in the prospect of euro area membership?”, bilaga till rapport från Euroframe, European Forecasting Network, våren 2006.
  • [8]  ”The impact of ageing on public expenditure: projections for the EU‑25 Member States on pensions, health care, long‑term care, education and unemployment transfers (2004–2050)”, Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för ekonomi och finans, särskild rapport nr 1/2006, 13.2.2006.
  • [9]  Europeiska unionens råd, ordförandeskapets slutsatser av den 15–16 juni 2006 (dokument 10633/1/06, 17.7.2006).
  • [10]  ”Future Enlargement and Cohesion Policy”, skrivelse från utredningsavdelning B – Struktur‑ och sammanhållningspolitik, IP/B/REGI/NT/2006_08, november 2006, se tabell 3 i bilagan.
  • [11]  ”Die Auswirkungen der zukünftigen Erweiterungen auf die EU‑Regionalpolitik, Berechnungen und Erläuterungen zur zukünftigen Verteilung der Strukturfonds”, Gesellschaft für Finanz‑ und Regionalanalysen (GEFRA), november 2006.
  • [12]  ”Die Auswirkungen der zukünftigen Erweiterungen auf die EU‑Regionalpolitik, Berechnungen und Erläuterungen zur zukünftigen Verteilung der Strukturfonds”, Gesellschaft für Finanz‑ und Regionalanalysen (GEFRA), november 2006.
  • [13]  ”Frågor kring utsikterna för Turkiets medlemskap”, kommissionens arbetsdokument SEK(2004)1202, oktober 2004.
  • [14]  ”Der EU‑Beitritt der Türkei: Wie teuer wird die Gemeinsame Agrarpolitik”, Harald Grethe. Humboldt Universität Berlin, Agrarwirtschaft 54 (2005), Heft 2/2005.

YTTRANDE FRÅN BUDGETUTSKOTTET (25.1.2007)

till utskottet för regional utveckling

om framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet
(2006/2107(INI))

Föredragande: Nathalie Griesbeck

FÖRSLAG

Budgetutskottet uppmanar utskottet för regional utveckling att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet konstaterar att EU inför framtida utvidgningar måste möta tre stora utmaningar inom ramen för sammanhållningspolitiken, nämligen ökade skillnader i utvecklingsgrad, förskjutningen av sammanhållningspolitikens centrum åt öster och den ojämlikhet som fortsätter att finnas inom EU–15.

2.  Europaparlamentet påminner om att kommissionen inom ramen för budgetplanen 2007‑2013 planerar regionalpolitiska åtgärder i Bulgarien och Rumänien med en budget på 16,5 miljarder EUR (varav 11 858 miljarder EUR för strukturfonderna och 4 643 miljarder EUR för Sammanhållningsfonden) för perioden 2010–2013[1].

3.  Europaparlamentet anser att kommissionen och rådet måste presentera preliminära ekonomiska prognoser för sammanhållningspolitiken innan beslut fattas om att inleda förhandlingar med ett kandidatland, och dessutom presentera detaljerade ekonomiska prognoser under den tid som förhandlingarna med kandidatlandet pågår.

4.  Europaparlamentet understryker vikten av en mycket strikt hållning när det gäller den kvantitativa och kvalitativa utvärderingen av strukturfondernas användning vilken kräver god förvaltning och lämplig kontroll för att i EU‑medborgarnas intresse optimera avvägningen mellan EU:s utgifter för sammanhållningen och sammanhållningspolitikens resultat.

5.  Europaparlamentet understryker hur viktiga revisionsrättens rapporter och kommissionens verksamhetsrapporter är som instrument för utvärdering av kvaliteten på strukturfondernas förvaltning och överväger, i förekommande fall, att vidta nödvändiga åtgärder inom ramen för det årliga budgetförfarandet.

6.  Europaparlamentet anser att det med tanke på det nuvarande läget vad gäller systemet för EU:s egna medel är svårt att finansiera någon ytterligare utvidgning utan att den nuvarande sammanhållningspolitikens effektivitet försämras.

7.  Europaparlamentet framhåller att man vid omförhandlingen efter halva tiden bör beakta utsikterna till eventuella nya utvidgningar och beräkna deras ekonomiska och budgetmässiga konsekvenser.

ÄRENDETS GÅNG

Titel

Framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet

Förfarandenummer

2006/2107(INI)

Ansvarigt utskott

REGI

Yttrande
  Tillkännagivande i kammaren

BUDG
18.5.2006

Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren

 

Föredragande av yttrande Utnämning

Nathalie Griesbeck
20.9.2004

Tidigare föredragande av yttrande

 

Behandling i utskott

25.1.2007

 

 

 

 

Antagande

25.1.2007

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

28

0

1

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Laima Liucija Andrikienė, Richard James Ashworth, Reimer Böge, Salvador Garriga Polledo, Monica Maria Iacob-Ridzi, Janusz Lewandowski, Mario Mauro, Nina Škottová, László Surján, Herbert Bösch, Brigitte Douay, Neena Gill, Catherine Guy-Quint, Jutta Haug, Vladimír Maňka, Dan Mihalache, Gianni Pittella, Yannick Vaugrenard, Ralf Walter, Gérard Deprez, Nathalie Griesbeck, Anne E. Jensen, Jan Mulder, Kyösti Virrankoski, Wiesław Stefan Kuc, Wojciech Roszkowski, Gérard Onesta

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Paul Rübig, Hans-Peter Martin

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)

 

Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)

 

  • [1]  Europeiska kommissionen, arbetsblad nr 43 REV om budgetplanen 2007–2013.

ÄRENDETS GÅNG

Titel

Framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet

Förfarandenummer

2006/2107(INI)

Ansvarigt utskott
  Tillstånd: tillkännagivande
i kammaren

REGI
18.5.2006

Rådgivande utskott
  Tillkännagivande i kammaren

BUDG
18.5.2006


 

 

 

Inget yttrande avges
  Beslut


 

 

 

 

Förstärkt samarbete
  Tillkännagivande i kammaren


 

 

 

 

Föredragande
  Utnämning

Markus Pieper
2.5.2006

 

Tidigare föredragande

 

 

Behandling i utskott

18.12.2006

23.1.2007

1.2.2007

 

 

Antagande

20.3.2007

Slutomröstning: resultat

+

-

0

35

3

5

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Elspeth Attwooll, Tiberiu Bărbuleţiu, Jean Marie Beaupuy, Rolf Berend, Jana Bobošíková, Antonio De Blasio, Vasile Dîncu, Gerardo Galeote, Iratxe García Pérez, Eugenijus Gentvilas, Ambroise Guellec, Pedro Guerreiro, Gábor Harangozó, Marian Harkin, Alain Hutchinson, Mieczysław Edmund Janowski, Gisela Kallenbach, Tunne Kelam, Evgeni Kirilov, Jamila Madeira, Miroslav Mikolášik, Jan Olbrycht, Maria Petre, Markus Pieper, Wojciech Roszkowski, Elisabeth Schroedter, Stefan Sofianski, Grażyna Staniszewska, Dimitar Stoyanov, Kyriacos Triantaphyllides, Oldřich Vlasák, Vladimír Železný

Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

Jan Březina, Emanuel Jardim Fernandes, Ljudmila Novak, Zita Pleštinská, Richard Seeber, Czesław Adam Siekierski, László Surján, Károly Ferenc Szabó

Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

Andrea Losco, Horst Posdorf, Thomas Ulmer

Ingivande

28.3.2007

Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)