Förfarande : 2006/2172(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0127/2007

Ingivna texter :

A6-0127/2007

Debatter :

PV 09/05/2007 - 14
CRE 09/05/2007 - 14

Omröstningar :

PV 10/05/2007 - 7.8
CRE 10/05/2007 - 7.8
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0179

BETÄNKANDE     
PDF 157kWORD 106k
3.4.2007
PE 382.486v04-00 A6-0127/2007

om reformer i arabvärlden: vilken strategi bör EU följa?

(2006/2172(INI))

Utskottet för utrikesfrågor

Föredragande: Michel Rocard

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 ÄRENDETS GÅNG

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om reformer i arabvärlden: vilken strategi bör EU följa?

(2006/2172(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av kommissionens och rådets riktlinjer och strategier avseende olika arabländer,

–   med beaktande av den interimsrapport om det strategiska partnerskapet med Medelhavsområdet och Mellanöstern som Europeiska rådet antog i december 2006,

–   med beaktande av EU:s strategi för arabvärlden som presenterades 2003 av EU:s höge representant,

–   med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Ett utvidgat europeiskt grannskap: En ny ram för förbindelserna med våra grannländer i öster och söder” (KOM(2003)0104), kommissionens strategidokument om den europeiska grannskapspolitiken (KOM(2004)0373), kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av de allmänna principerna för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument (KOM(2004)0628), kommissionens meddelande till rådet om kommissionens förslag till handlingsplaner inom den europeiska grannskapspolitiken (KOM(2004)0795) och handlingsplanerna för de berörda länderna samt kommissionens meddelande om stärkande av den europeiska grannskapspolitiken (KOM(2006)0726),

–   med beaktande av de politiska frågor som prioriteras under det europeiska ordförandeskapet i den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet och som formulerades den 21 april 2005, dvs. att intensifiera dialogen om de mänskliga rättigheterna med partnerländernas parlament,

–   med beaktande av de resolutioner som den parlamentariska församlingen för Europa‑Medelhavsområdet antog vid mötena i Rabat den 21 november 2005 och i Bryssel den 27 mars 2006,

–   med beaktande av de rapporter om mänsklig utveckling i arabvärlden som publicerades av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) 2002, 2003 och 2005, och framför allt rapporten från 2004, ”Towards Freedom in the Arab World”,

–   med beaktande av sina tidigare resolutioner om EU:s politik för Medelhavet, särskilt resolutionen av den 12 februari 2004 om stärkande av EU:s åtgärder för mänskliga rättigheter och demokratisering i samarbete med Medelhavspartnerna, det femåriga arbetsprogram som antogs vid toppmötet mellan EU och Medelhavsländerna i Barcelona den 28 november 2005 och resolutionen av den 27 oktober 2005 om den omgestaltade Barcelonaprocessen,

–   med beaktande av FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor (A6‑0127/2007), och av följande skäl:

A. Den arabiska identiteten som sammanhållande faktor framstår som ett gemensamt drag – och åberopas som sådant – för folken och staterna i ett stort geografiskt område som sträcker sig från Maghreb till Persiska viken via Mashrek och Mellanöstern.

B.  Den arabiska identiteten antar visserligen olika former, såväl inom det politiska området (i monarkier, arabiska republiker, och även i Israel och i det palestinska självstyret) som inom det religiösa (bland sunnimuslimer– inklusive wahhabiter –, alawiter, druser, shiiter och kristna av olika trosriktningar) och det sociologiska (i storstäder, på landsbygden, i bergstrakter och bland nomadfolk), men uppvisar ändå gemensamma drag som sträcker sig över de nationella gränserna.

C. Den bild man har i Europa av arabvärlden baserar sig i allmänhet på en kontakt som endast bygger på mellanstatliga relationer på regional eller subregional nivå. Det är nödvändigt att blåsa nytt liv i hela EU:s strategi för arabvärlden och att utgå inte enbart ifrån de regionala organisationer som redan finns (Arabförbundet, Gulfstaternas samarbetsråd och Arabiska Maghrebunionen) och ifrån de verktyg och strukturer som redan finns (Euromed, Meda-programmet, associeringsavtalen och den europeiska grannskapspolitiken), utan även ifrån en förstärkning av stödet för icke-statliga aktörer i regionen.

D. Den strategi för arabvärlden som presenterades av EU:s höge representant 2003 var i mycket stor utsträckning ett resultat av de risker och hot som framkom efter terrorattackerna den 11 september 2001.

E.  Det är idag viktigt att vi i Europa får en bättre och djupare förståelse för arabvärldens mångfacetterade samhällen och kulturella mångfald. Detta är nämligen nödvändigt för att vi skall kunna överbrygga klyftan mellan Medelhavsområdets norra och södra delar, förbättra integrationspolitiken i EU:s medlemsstater och vända upp och ner på invanda föreställningar och fördomar.

F.  De omvälvningar som skedde i samband med det kalla krigets och den bipolära världsordningens slut främjade dels frigörelsesträvanden i de arabiska samhällena, dels ambitioner hos ekonomiska och sociala krafter och vissa av de arabiska regeringarna att aktivt ta del i globaliseringen och den multipolära världsordningen.

G. Det civila samhället och de andra viktiga aktörer i arabvärlden som länge varit nedtystade gör sina röster alltmer hörda och kräver både större inflytande och ansvar och en allt större politisk roll.

H. Ett antal intellektuella, däribland Samir Kassir i sin bok ”Den arabiska olyckan” och Guy Sorman i sin bok ”Les enfants de Rifaa”, har uttalat sig i dessa frågor.

I.   Tidigare erfarenheter av vad som kan kallas arabisk renässans, i den mening att de varit reformförsök, har i regel slutat i fiasko och statsnationalismen har avsevärt bromsat varje försök att skapa en enad arabvärld.

J.   Den slutdeklaration som antogs vid Arabförbundets toppmöte i Tunis den 23‑24 maj 2004 innehåller bland annat ett åtagande om att reformera och modernisera förbundets medlemsstater genom demokratisk konsolidering och politiskt deltagande.

K. Det ligger både i arabländernas och i deras europeiska partnerländernas intresse att politiska, ekonomiska och sociala reformer påbörjas för att stärka samarbetet, stabiliteten och demokratiseringen samt höja levnadsstandarden respektive minska skillnaderna i välfärd i hela regionen.

L.  För att bidra till större stabilitet i dessa länder är det angeläget att genomdriva en politisk och ekonomisk liberalisering, främja mänskliga rättigheter och införa reformer på det sociala området och utbildningsområdet. Motstånd mot förändringar är däremot inte en garanti för verklig stabilitet.

M. De insatser som FN, och särskilt UNDP och högnivågruppen för alliansen mellan civilisationer, gjort under de senaste åren, i mycket nära samarbete med olika delar av det arabiska samhället, behöver nu omformas till konkret politik.

N.  EU:s förbindelser med myndigheterna i de berörda länderna har alltför länge varit helt fokuserade på målet att uppnå stabilitet och ett strategiskt partnerskap. Ingen hänsyn har tagits till huruvida dessa myndigheter respekterar de allmänna mänskliga rättigheterna. Detta har lett till att det civila samhällets insatser för att reformera samhällena inifrån har undergrävts.

O.  Det är viktigt att skapa en ram inom vilken dialogen mellan alla de olika komponenterna i de arabiska samhällena kan hållas fritt och öppet, så att en verklig reformprocess kan inledas inifrån.

P.  Arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, vilken antogs 1994, är ett uttryck för en strävan att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna i arabvärlden. Det måste samtidigt beklagas att somliga av föreskrifterna i stadgan är formulerade så att de kan tolkas mycket fritt.

Q. Den arabiska rörelsen, såsom den utformades av sina grundare, är ett projekt som har sekulariseringen av samhället som mål. Den moderna politiska islamska rörelsen verkar inte kunna erbjuda några lämpliga lösningar på de problem som en politisk reform innebär. Parlamentet är oroat över att dödläget i fråga om politisk reform kommer att underblåsa den radikala islamismen och dess hatbudskap gentemot judarna. Hur moderat den islamistiska politiken är beror inte bara på hur solid den institutionella ramen är där dessa styrkor utvecklas utan även på de möjligheter som dessa har att få inflytande över politikens utformning.

1.  Europaparlamentet är övertygat om att den arabiska identiteten inte på något sätt är oförenlig vare sig med begreppet modernitet eller med ett engagemang för omfattande reformer och anser att den maktlöshet i vilken den ”arabiska olyckan” bottnar kan övervinnas inom ramen för ett förnyat partnerskap som bygger på förståelse, ömsesidig tillit och aktning för samhälleliga och kulturella traditioner och även tilltro till varandra. Parlamentet framhåller att de arabiska samhällena inte måste bli västerländska för att reformeras och att begreppen demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat är grundläggande och allmänna värden som många muslimska auktoriteter och regeringar förklarat vara förenliga med islam.

2.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens ovan nämnda meddelande om att stärka den europeiska grannskapspolitiken. Denna politik är ett mycket viktigt redskap för att främja reformer i EU:s södra och östra grannländer. Parlamentet uttrycker sin besvikelse över den summa som man föreslår skall avsättas för finansieringen av styrmekanismen, och anser att den bör ökas för att säkerställa effektiviteten.

3.  EU:s bilaterala och endast punktvis förekommande strategier för partnerländerna under de senaste årtiondena har inneburit begränsningar. Mot denna bakgrund anser Europaparlamentet att det behövs ny kraft till partnerskapet mellan å ena sidan EU och medlemsstaterna och å andra sidan arabvärlden som helhet, detta inom ramen för rationaliseringen av EU:s yttre åtgärder. Samtidigt måste samarbetet koncentreras kring några specifika områden och ske i samklang med de politiska strukturer som redan finns, såsom Arabförbundet, Gulfstaternas samarbetsråd eller Arabiska Maghrebunionen, om den skulle återupplivas. Parlamentet poängterar att dessa insatser även bör inbegripa åtaganden med det civila samhällets organisationer och reformrörelserna på regional nivå. Ett särskilt samarbete bör för övrigt utvecklas, särskilt med politiska organisationer som med fredliga medel verkar för demokrati.

4.  Europaparlamentet påpekar att reformprocessens svaghet i arabvärlden också beror på problem och kontroverser mellan några av arabstaterna. EU bör göra allt som står i dess makt för att underlätta arabstaternas politiska och ekonomiska integration. För att kunna utöva verkligt inflytande bör EU undvika att agera på ett sätt som kan uppfattas som högdraget och docerande. EU bör istället se till att dialogen mellan EU och arabvärlden utvecklas till en reell dialog mellan jämbördiga parter.

5.  Europaparlamentet anser att relationen mellan Europa och arabvärlden förvisso måste handla om den nödvändiga kampen mot terrorismen, men att det är av central betydelse för effektiviteten och innehållet i denna relation att kampen inte överskuggar eller bromsar andra frågor av gemensamt intresse, såsom ekonomisk och social utveckling, sysselsättning, hållbar utveckling, god förvaltning, korruptionsbekämpning, utveckling och konsolidering av ett starkt och genuint civilt samhälle som främjar demokrati och tolerans, kamp för jämställdhet mellan kvinnor och män och bevarande av världskulturarvet. Det bör också finnas en interkulturell dialog, goda styrelseformer, fria och opartiska medier och politiskt deltagande och man bör stärka de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, bland dem religionsfriheten, yttrande- och mötesfrihet och främja fördömande av tortyr och avskaffande av dödsstraffet samt fördömande av intolerans och fundamentalism, detta i syfte att uppnå varaktig fred och välfärd i hela regionen.

6.  Europaparlamentet uppmanar arabländerna att bekämpa all slags straffrihet och att införa tillfälliga rättsmekanismer för att trygga rättssäkerheten för dem som fallit offer för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och för att döma förövarna. Parlamentet uppmanar i samma anda arabländerna att ratificera Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och att underteckna den internationella konventionen till skydd för alla människor mot ofrivilliga försvinnanden.

7.  Europaparlamentet välkomnar plattformar för samtal mellan EU och arabvärlden, liksom de många samarbetsprojekt och -initiativ som kommit till stånd genom Barcelonaprocessen och det strategiska partnerskapet med Medelhavsområdet och Mellanöstern, samt samarbetet med de arabiska gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

8.  Europaparlamentet anser det vara viktigt att framhålla den roll som den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet har haft som demokratisk instans för att samla parlamentsledamöter från länderna från båda sidorna om Medelhavet kring de tre pelarna i Barcelonaprocessen. Parlamentet uppmanar till att särskilt stärka samarbetet mellan den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet, kommissionen och Europeiska unionens råd. Parlamentet bekräftar att den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet gärna står till förfogande i sin egenskap av parlamentarisk institution för Barcelonaprocessen för att bidra till lösningen av den israelisk-arabiska konflikten.

9.  Europaparlamentet anser det nödvändigt att längre fram främja Barcelonaprocessens tredje pelare, dvs. det humanitära och sociala samarbetet, för att komma förbi de stereotyper och missförstånd som hindrar ett verkligt och djupt närmande mellan folken på båda sidorna om Medelhavet. Parlamentet uppmanar aktörerna i Europa‑Medelhavspartnerskapet, särskilt regeringarna, att stödja arbetet i Europa‑Medelhavsstiftelsen Anna Lindh för dialog mellan kulturerna genom att tillföra den betydande resurser för att stärka dess nätverk av nätverk, vilket omfattar mer än 1 200 organisationer och föreningar som arbetar för en dialog inom dessa samhällen.

10. Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater, liksom hela världssamfundet, att etablera balanserade förbindelser med länderna i regionen. Om man ensidigt stöder eller fördömer vissa länder mer än andra kan man orsaka en polarisering och göra den redan invecklade situationen i arabvärlden ännu mer komplicerad.

11. Europaparlamentet anser att man vid sökandet efter nya dialogpartner i arabvärlden inte får befatta sig med personer, organisationer eller länder som godkänner terrordåd och förnekar Israels rätt att existera.

12. Europaparlamentet noterar att Europa ofta anses vara partiskt i den israelisk–arabiska konflikten. En fördjupning av relationen mellan Europa och arabvärlden beror på hur Europa lyckas med att förena sin historiska plikt och sitt historiska ansvar gentemot staten Israel och det judiska folket med sin plikt att spela en mer aktiv och effektiv roll genom att fästa större vikt vid respekten för internationell och humanitär rätt, så att man kan nå en varaktig och heltäckande lösning på konflikten och bilda en palestinsk stat som existerar sida vid sida i fred och säkerhet med Israel.

13. Europaparlamentet förstår att en av de svårigheter som finns i dialogen mellan Europa och arabvärlden är att de arabiska politiker som deltar i samtalen inte alltid har stöd från befolkningen i sina respektive länder, inte minst på grund av deras dåliga resultat inom de demokratiska, ekonomiska och sociala områdena.

14. Europaparlamentet begär i enlighet med detta att Europa också skall ge ett tydligt politiskt stöd till aktörer inom det civila, inom föreningslivet och inom det religiösa området, särskilt till politiska organisationer som med fredliga medel verkar för en demokrati, med undantag av sekteristiska rörelser, men eventuellt inklusive de icke-religiösa rörelser och de moderata islamister som Europa har uppmuntrat att delta i demokratiseringsprocessen. På detta sätt tas både kulturantropologiska och praktiska politiska hänsyn. Detta stöd kan bara vara framgångsrikt om det finns en grundlig förståelse för de politiska och sociala strukturerna och utvecklingen och förmågan att handla i överensstämmelse med de lokala politiska förhållandena. Denna nya dialog mellan kulturerna måste ha humanismen som ledord, en humanism som är allmängiltig och som överskrider dogmer och gemenskapspolitik, i enlighet med de förslag om dialog mellan civilisationerna och alla andra initiativ som lagts fram av FN på detta område.

15. Europaparlamentet hävdar därför med bestämdhet att unionen måste delta i en bred kulturell dialog för att uppmuntra dess arabiska samtalspartner att anamma unionens grundläggande värden (rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter, demokrati, osv.) och att samtidigt beakta olika kulturella och politiska uppfattningar.

16. Europaparlamentet konstaterar att den framgång som nåtts när det gäller liberalisering av handeln inom arabvärlden, liksom förstärkningen av den privata sektorn, är begränsad. Parlamentet begär att kommissionen och rådet skall fördubbla sina ansträngningar för att uppmuntra en hållbar och rättvis utveckling i arabländerna med syfte att minska ojämlikheterna. Strukturella och sociala politiska medel kan användas för att begränsa en negativ påverkan på välfärden från de ekonomiska reformerna. Parlamentet uppmuntrar ekonomisk integration i arabländerna, särskilt på viktiga marknader som energi och telekommunikation. Målet är att skapa en dynamisk utveckling som gynnar även andra sektorer. Samtidigt bör det föras en politik som uppmuntrar till olika slags reformer, med begränsade och målinriktade tekniska och politiska villkor. Parlamentet vill lyfta fram de insatser som gjorts för att skapa ett frihandelsområde mellan EU och Medelhavsområdet, liksom Agadiravtalet, som främjar handeln mellan regionerna. Parlamentet ser fram emot ingåendet av frihandelsavtalet mellan EU och Gulfstaternas samarbetsråd.

17. När det gäller de politiska reformerna och de demokratiska framstegen konstaterar Europaparlamentet att förhållandena i arabvärlden är mycket olikartade och att det därför inte är lämpligt att fastställa enhetliga modeller.

18. Europaparlamentet hoppas att de arabländer som ännu inte åtagit sig att införa religionsfrihet, dvs. rätten för personer och samfund att fritt utöva sin religion och tro, i större utsträckning skall göra det. Vittnesmål från de miljoner araber som bor i Europa borde kunna hjälpa arabländerna att införa principen om ömsesidighet som gäller vid alla internationella förbindelser.

19. Europaparlamentet understryker att stödet till utvecklingen av det civila samhället och till respekten för de grundläggande rättigheterna, särskilt yttrandefriheten och religionsfriheten, inte får blandas ihop med valet av styrelseform eller med urvalsprinciperna för ländernas ledare. Utvecklingen i området måste följas med respekt för folkets vilja och med hänsynstagande till kulturella, historiska och politiska skillnader. Parlamentet framhåller att dessa folk kan önska något så annorlunda jämfört med de förhållanden som råder i Europa att det kan motverka sitt syfte om man prompt vill åstadkomma en likriktning efter europeiska förhållanden. För att utvecklingen skall vara legitim måste förändringarna vara förankrade hos och stöttas av de berörda folken.

20. Europaparlamentet hoppas framför allt på en ökad medvetenhet om kvinnans roll och frigörelse inom det civila samhället och politiken.

21. Europaparlamentet uppmanar Arabförbundet att se över och precisera vissa av föreskrifterna i Arabiska stadgan om mänskliga rättigheter och ta fram mekanismer för att kontrollera att de länder som undertecknat denna stadga också följer den.

22. Europaparlamentet påminner om att stärkandet av demokratin och rättsstaten liksom av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är ett av syftena med EU:s utrikespolitik och att det därför är riktigt och i överensstämmelse med unionens mål att vilja föra en ambitiös politik i fråga om de mänskliga rättigheterna. Denna politik bör bygga på respekt för avtalens demokrati- och människorättsklausuler och på en strukturerad och fördjupad politisk dialog på detta område. Parlamentet påminner samtidigt om att arabländerna har ratificerat den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och därigenom förbundit sig att se till att dessa rättigheter respekteras i de respektive länderna.

23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, när det gäller arabvärlden, i högre grad främja respekten för rättsstatsprincipen och stödja de rörelser som arbetar för att reformera rättsväsendet i en anda av de värderingar som ingår i det allmänna systemet för mänskliga rättigheter och med politiska reformer som syftar till att legalisera politisk opposition. Detta bör ske inom ramen för de institutioner som redan finns, utan att undergräva dessa institutioners trovärdighet och enligt den europeiska grannskapspolitiken. Kommissionen bör också i högre grad gynna de beslut som fattats inom ramen för Barcelonaprocessen. Kommissionen uppmuntras att fullt ut tillvarata de möjligheter som det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter innehåller för att stödja det civila samhället och de politiska reformrörelserna i regionen.

24. Europaparlamentet uppmanar för detta ändamål kommissionen att på ett passande sätt stödja alla aktörer, såväl statliga som icke-statliga, inom reformrörelsen i arabvärlden, och att även stödja grundandet av gemensamma arabiska institutioner, såsom parlamentariska institutioner. Kommissionen uppmanas likaså att utarbeta en formell och regelmässig mekanism för samråd och uppföljning på högsta nivå, och i enlighet med subsidiaritetsprincipen, tillsammans med Arabförbundet inom samtliga områden av gemensamt intresse. Möten bör regelbundet hållas mellan Europeiska unionen och Arabförbundet för att utarbeta en gemensam dagordning och ett gemensamt underlag för samarbete.

25. Europaparlamentet noterar vikten av de nya mediernas roll och uppmuntrar deras spridning av demokratiska värderingar i arabvärlden och skapandet av en offentlig panarabisk sfär som präglas av debatt och idémöten. I detta sammanhang är det särskilt angeläget att börja sända Euronews-program på arabiska och farsi.

26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådet och medlemsstaterna att uppmuntra ett utbyte av studenter, lärare, akademiker och forskare mellan EU och arabländerna och att uppmuntra dessa utbyten genom ett anpassat och mer flexibelt viseringssystem.

27. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med alla medel uppmuntra universitetsforskning och vetenskaplig forskning i arabvärlden och att främja instiftandet av en ambitiös politik för böcker, med syfte att utveckla förlagsverksamheten och att åstadkomma publicering och översättning av vetenskapliga och skönlitterära verk till överkomliga priser för alla läsare.

28. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja initiativ till korruptionsbekämpning i arabvärlden, framför allt i form av att det införs klara principer för utnämnandet av tjänstemän.

29. Europaparlamentet anser, med tanke på erfarenheterna från den tredje Pariskonferensen om Libanon, att EU:s ekonomiska stöd kan vara det effektivaste och mest tillförlitliga instrumentet för att synliggöra unionens och dess medlemsstaters närvaro genom tillhandahållande av ett strategiskt och villkorat stöd för reformer i arabvärlden. Hänsyn bör dock tas till gällande avtal och till de politiska förhållandena på statlig eller understatlig nivå.

30. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Arabförbundet och Gulfstaternas samarbetsråd samt till arabländernas regeringar och parlament.


MOTIVERING

Europeiska unionens uppgift: att uppmuntra, stödja och bistå arabvärlden i dess reformarbete

Samir Kassir är en politisk journalist och intellektuell från Libanon som strax innan han tragiskt mördades i juni 2005 gav ut en intressant, skarpsinnig och öppenhjärtig bok med titeln ”Den arabiska olyckan”. Denna titel är välfunnen eftersom alla länder i den breda arabiska gemenskapen brottas med stora problem som även påverkar gemenskapens interna organisation och dess potentiella förbindelser med omvärlden, inte minst med Europeiska unionen, som är arabvärldens viktigaste och närmaste partner och granne.

Vår första uppgift är att redogöra för arabvärldens förbindelser med världssamfundet och EU. Sedan kommer vi att undersöka om det verkligen finns en arabisk gemenskap, och hur man i så fall bäst bör definiera den och beskriva hur den fungerar. Först därefter kan vi börja fundera på en eventuell strategi för EU-stöd till arabvärlden och de arabiska samhällena.

1. Arabvärldens förbindelser med världssamfundet och EU

Det finns en viss tvetydighet i det sätt på vilket araberna talar om sig själva och sin gemenskap. De brukar ofta hänvisa till den arabiska enheten, men hittills har varje arabstat själv ansvarat för sin diplomati och utrikespolitik. Vissa anser att den arabiska enheten framför allt bör ses som ett kulturprojekt.

Arabvärlden är dock mycket närvarande på den internationella arenan och har där ett stort inflytande. Dessutom är det uppenbart att det nu finns en arabisk folkopinion, som i hög grad formas av de gemensamma massmedierna. Det är mot denna bakgrund som vi måste fråga oss hur arabvärlden egentligen uppfattas av EU.

1.1. Arabvärldens internationella närvaro

Arabvärldens internationella närvaro tar sig framför allt uttryck på två olika sätt: dels är arabstaterna aktiva i Arabförbundet och dess verksamhet, dels deltar man allt emellanåt i särskilda möten som är förbehållna just arabstaterna.

Arabförbundet instiftades 1945 av sex stater. Tre månader senare anslöt sig Yemen. I dag har organisationen 22 medlemsländer, inklusive den palestinska myndigheten. Arabförbundet är den äldsta av de regionala organisationer som inrättats efter skapandet av FN. Möten mellan arabländernas statschefer hålls varje år, och ett ministerråd sammanträder två gånger om året. Besluten fattas enhälligt. Förutom statschefernas råd har också försvarsrådet och det ekonomiska rådet nu blivit viktiga. Generalsekreteraren, som väljs för en femårsperiod och vars mandat kan förlängas, leder arbetet i förbundet och dess ständiga kommittéer, och har en central diplomatisk roll.

Arabförbundet är internationellt erkänt. EU och dess medlemsstater tar emot besök av generalsekreteraren och avlägger besök hos honom. I detta sammanhang kan man nämna att H.E. Amr Moussa i februari 2006 besökte EU-institutionerna i Bryssel, bland annat Europaparlamentet. Även om förbundet ofta betraktas som en kvarleva från det kalla kriget har dess nuvarande ledare faktiskt lyckats ändra bilden av förbundet och därmed stärkt dess trovärdighet och legitimitet i de viktiga frågor som berör och oroar arabvärlden, inte minst konflikterna och det instabila läget i Mellanöstern.

Andra viktiga tilldragelser i den gemensamma arabvärlden är statschefernas konferenser. Arabförbundet anordnar dessa konferenser men påverkar inte deras innehåll. Vid konferenserna framträder de ofta mycket skarpa skiljelinjer som finns inom denna gemenskap.

Några av dessa konferenser har varit särskilt betydelsefulla:1964 skapade man den palestinska befrielserörelsen, 1976 gjorde man PLO till en fullvärdig medlem av förbundet och 1978 beslutade man att utesluta Egypten på grund av Camp David-avtalet och att flytta förbundets säte från Kairo. År 1982 hölls i Fez (Marocko) det första arabiska toppmöte där man diskuterade konflikten mellan Israel och Palestina ur en politisk synvinkel och där man planerade att i framtiden inleda förhandlingar. År 1990 blev Egypten åter medlem och förbundets säte flyttades på nytt till Kairo.

I januari 2004 hölls det första arabiska toppmötet om demokrati och mänskliga rättigheter, vilket förlades till Sanaa. I mars 2004 valde förbundets generalsekretariat att offentliggöra ett dokument med titeln ”Les causes de la réforme arabe, les visions et l'exécution”. Det bör påpekas att den gemensamma försvarspakt som föreskrivs i förbundets regler aldrig har tillämpats vare sig under Suezkrisen eller under krigen mellan arabstaterna och Israel.

Däremot får man inte glömma den arabiska stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken antogs 1994 och blev föremål för en större uppdatering 2003: detta var en central händelse och gav ett reellt stöd till demokratiseringsrörelserna i de olika arabländerna.

Slutligen kan tilläggas att arabländerna visserligen försöker att rösta på samma sätt i FN men att de ofta misslyckas med att göra detta.

1.2. EU och arabvärlden

I sina anföranden brukar EU-ledarna ofta använda begreppet ”arabvärlden”. Däremot är det inte överraskande att de undviker uttryck såsom ”den arabiska nationen” eller ”den arabiska enheten”.

EU har rent formella och mycket ytliga förbindelser med Arabförbundet och dess generalsekreterare, vilka aldrig har lett till några konkreta resultat.

I praktiken består EU:s politik därför av direkta förbindelser med var och en av arabstaterna. För oss är arabvärlden helt fragmenterad. Vi känner till Maghreb, men sedan ”Unionen för det arabiska Maghreb” har gått upp i rök domineras detta område helt och hållet av bilaterala förbindelser. Vi hanterar alltså Irak, Syrien, Libanon och den arabiska halvön var för sig.

Inom EU har det dock funnits en ständig och allt starkare vilja – åtminstone får man detta intryck i de senaste årens strategidokument – att stimulera de regionala och subregionala integrationsprocesserna i arabvärlden. Detta är fallet med mekanismerna i Barcelonaprocessen där EU, genom Medaprogrammet och ett nytt finansiellt instrument inom ramen för grannskapspolitiken, strävar efter att främja horisontella och gränsöverskridande syd‑syd‑projekt, vilket hittills varit resultatlöst. Detsamma gäller fördjupningen av förbindelserna, särskilt de ekonomiska förbindelserna, med Gulfstaternas samarbetsråd.

Huvudproblemet ligger dock i den kulturbetingade och ofta etnocentriska strategi med vilken EU försöker främja förändringar. De underliggande målen i denna strategi är lovvärda och generellt invändningsfria: utveckling av demokrati och en sund offentlig förvaltning, främjande av och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, nationell och regional politisk stabilitet som syftar till ett fruktbart samarbete, kontrollerad ekonomisk utveckling och delat välstånd. Vi bör dock se upp så att inte de tekniska och politiska villkoren, som är legitima i sig själva och går hand i hand med en reformvänlig politik, på ett ogenomtänkt sätt omvandlas till villkor som påverkar maktmekanismerna och avfärdar legitimitetsformer som skiljer sig från våra egna. Sådana villkor kan nämligen på lång sikt visa sig vara kontraproduktiva.

2. Finns det verkligen en arabisk gemenskap?

2.1. Den nationella autonomin: historia, reformförsök och förankring

Enligt Samir Kassir är den arabiska historien ett hopkok av olika kulturer. Därför kan kulturarvet fortfarande innehålla hänvisningar till och legitimitet för en rad mycket motsägelsefulla ideologier. Det är allmänt känt i vilken utsträckning arabvärlden slitits sönder av splittring trots att det även i modern historia funnits önskemål och försök – som varit både utopiska och realistiska – att helt eller delvis ena arabvärlden: den syrisk–egyptiska koalitionen, Arabiska Maghrebunionen, 1957 års råd för arabisk ekonomisk enhet, Baathpartiets ambitioner, Libyens drömmar, osv. Nationalismen hade länge vind i seglen och betraktades som den enda verkliga ledstjärnan för alla eventuella reformprojekt på bekostnad av förbindelserna mellan arabländerna eller panarabismen, som närmast betraktades som ett slags black om foten.

Även om den arabiska identiteten uppträder i många olika konkreta former tycks det som om det finns ett panarabiskt inslag som är ett gemensamt drag för de arabiska folkslagen i hela det geografiska området från Maghreb till Irak. Denna panarabism, som generellt betraktas som en huvudsakligen kulturell faktor, åberopas allt oftare som ett politiskt instrument av de framväxande civilsamhällena. Ett exempel på detta är skapandet av moderna massmedier som aktivt bidrar till utvecklingen av en panarabisk offentlig sfär, eller UNDP:s utmärkta rapporter om utvecklingen i arabvärlden, vilka är ett resultat av en kritisk och konstruktiv vetenskaplig självanalys som genomförts av arabsamhällena.

2.2. Utbyten, samverkan och globalisering

Utsikterna för ekonomisk integration i arabvärlden, vilka länge var dåliga eller rentav obefintliga, håller nu på att förbättras, och de första tecknen är uppmuntrande. Som exempel kan nämnas att handeln mellan arabländerna har fördubblats under de senaste 20 åren, även om den fortfarande ligger på en mycket låg nivå. Exporten, som visserligen förvrängs av oljeinkomsterna, har också ökat, även om den industriella basen fortfarande är mycket dåligt diversifierad. Vi upplever en övergång från en kraftigt vertikal ekonomi (där handeln dominerades av Europa) till en begynnande subregionalisering. Till exempel går 58 procent av gulfstaternas export till andra gulfstater, medan 57,2 procent av Maghrebländernas handel sker med andra Maghrebländer.

Framstegen på kulturområdet är välkända. Globaliseringen och den multipolära världsordningen har lämnat avtryck även i arabvärlden. I dag hörs det därför röster i arabsamhällen som uttrycker önskemål om frigörelse och en större politisk roll. Utan att förneka den kulturella mångfalden står det nu klart att de mänskliga och allmänna rättigheterna accepteras i allt större kretsar, bland annat av en rad muslimska myndigheter som har förklarat att de är förenliga med islam.

3. En EU-strategi till stöd för utvecklingen i arabvärlden

Det kan vara på sin plats att belysa några få politiska riktlinjer som förtydligas i det bifogade resolutionsförslaget.

3.1.     Trots många bakslag uppnådde arabvärlden under 1900-talet en rad resultat som har gjort det möjligt för arabiska samhällen att bli aktörer på världsmarknaden. Den arabiska pånyttfödelsen behöver inte nödvändigtvis innebära ett närmande till västvärlden, men den medför att demokratiska värden godtas som en del av mänsklighetens arv. Det är i detta sammanhang som den kulturella dialogen kan vara nyttig och fruktbar.

3.2.     Tanken med reformerna är förvisso att araberna skall ta sitt öde i sina egna händer men denna process är i sig en förutsättning för reformerna. Det är inte alls meningen att slå undan benen på den nuvarande ordningen utan snarare att skapa en självständig och inhemsk utveckling inom olika samhällsområden (rättsväsende, förvaltning, grundutbildning, högre utbildning och forskning, osv.) med utgångspunkt i de befintliga institutionerna, och i samband med samarbetsprogram såsom exempelvis det europeiska grannskapsprogrammet med tillhörande handlingsplaner.

3.3.     Det är hög tid att båda sidor undviker de tvetydigheter som uppmuntrar en kulturbetingad konfrontationspolitik, så att reguljära förbindelser kan utvecklas mellan stater och normala civilsamhällen. Inga avsteg får tillåtas från den internationella rätten i dess olika former, såsom exempelvis FN-stadgan eller WTO:s bestämmelser, men EU bör ha modet att skapa en balans mellan sina kulturella värden och den politiska pragmatismen, vilket man själv skulle gagnas av. Det kan inte förnekas att vi européer har skyldigheter och ett historiskt ansvar gentemot Israel, men det säger sig självt att förbindelserna mellan EU och arabvärlden kommer att bli mer fruktbara, trovärdiga och legitima om EU vänder sig till fler arabiska samtalspartner och särskilt uppmärksammar och synliggör det politiska stödet till civila och religiösa aktörer, inklusive icke-radikala islamister, som EU har uppmanat att delta i demokratiseringsprocessen. Likaledes skulle det främja kvaliteten i dialogen ifall en tydligare åtskillnad görs mellan å ena sidan respekten för de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten, som är svårgripbara allmänna principer, och å andra sidan ändringar av maktfördelningsmekanismerna, som har ett närmare samband med historien och de lokala traditionerna.


ÄRENDETS GÅNG

Titel

Reformer i arabvärlden: vilken strategi bör EU följa?

Förfarandenummer

2006/2172(INI)

Ansvarigt utskott
  Tillstånd: tillkännagivande
i kammaren

AFET
6.7.2006

Rådgivande utskott
  Tillkännagivande i kammaren

 

 

 

 

 

Inget yttrande avges
  Beslut

 

 

 

 

 

Förstärkt samarbete
  Tillkännagivande i kammaren

 

 

 

 

 

Föredragande
  Utnämning

Michel Rocard
3.5.2006

 

Tidigare föredragande

 

 

Behandling i utskott

30.1.2007

22.3.2007

 

 

 

Antagande

27.3.2007

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

60

5

6

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Roberta Alma Anastase, Robert Atkins, Christopher Beazley, Panagiotis Beglitis, Bastiaan Belder, Vito Bonsignore, Elmar Brok, Marco Cappato, Simon Coveney, Véronique De Keyser, Giorgos Dimitrakopoulos, Hélène Flautre, Hanna Foltyn-Kubicka, Michael Gahler, Jas Gawronski, Bronisław Geremek, Maciej Marian Giertych, Ana Maria Gomes, Alfred Gomolka, Richard Howitt, Jana Hybášková, Anna Ibrisagic, Jelko Kacin, Ioannis Kasoulides, Helmut Kuhne, Vytautas Landsbergis, Willy Meyer Pleite, Eugen Mihăescu, Francisco José Millán Mon, Philippe Morillon, Pasqualina Napoletano, Baroness Nicholson of Winterbourne, Vural Öger, Ioan Mircea Paşcu, Tobias Pflüger, João de Deus Pinheiro, Bernd Posselt, Michel Rocard, Raül Romeva i Rueda, Libor Rouček, Katrin Saks, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Jacek Saryusz-Wolski, György Schöpflin, Hannes Swoboda, István Szent-Iványi, Antonio Tajani, Charles Tannock, Inese Vaidere,Geoffrey Van Orden, Ari Vatanen, Kristian Vigenin, Josef Zieleniec

Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

Laima Liucija Andrikienė, Giulietto Chiesa, Konstantin Dimitrov, Alexandra Dobolyi, Árpád Duka-Zólyomi, Kinga Gál, David Hammerstein Mintz, Milan Horáček, Anneli Jäätteenmäki, Gisela Kallenbach, Tunne Kelam, Evgeni Kirilov, Jaromír Kohlíček, Miloš Koterec, Marios Matsakis, Antonyia Parvanova, Rihards Pīks, Aloyzas Sakalas

Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

 

Ingivande

3.4.2007

 

Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)

 

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy