BETÄNKANDE om grönboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler
10.4.2007 - (2006/2207(INI))
Utskottet för ekonomi och valutafrågor
Föredragande: Antolín Sánchez Presedo
Rådgivande utskotts föredragande (*):
Bert Doorn, utskottet för rättsliga frågor
(*) Förstärkt samarbete mellan utskott – artikel 47 i arbetsordningen
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om grönboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av grönboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler (KOM(2005)0672) (grönbok om skadestånd),
– med beaktande av rapporten från kommissionen om konkurrenspolitiken 2004 (SEK(2005)0805),
– med beaktande av sin resolution av den 15 november 1961[1] som svar på ministerrådets begäran att Europaparlamentet skulle rådfrågas om förslaget att utfärda en första tillämpningsförordning avseende artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget,
– med beaktande av meddelandet från kommissionen om samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter för handläggning av ärenden som omfattas av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget[2],
– med beaktande av ordförandeskapets slutsatser vid Europeiska rådets möten i Lissabon den 23–24 mars 2000, i Göteborg den 15–16 juni 2001, i Laeken den 14-15 december 2001, i Barcelona den 15–16 mars 2002 och i Bryssel den 20-21 mars 2003, 25–26 mars 2004, 22–23 mars 2005 och 23–24 mars 2006,
– med beaktande av den rapport om Lissabonstrategin med titeln ”Möta utmaningen – Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning” som högnivågruppen presenterade i november 2004,
– med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget[3], kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget[4] och rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer[5],
– med beaktande av de internationella instrument som erkänner rätten till effektivt rättsligt skydd, i synnerhet den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, samt protokollen till dessa konventioner,
– med beaktande av artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, och protokollen till denna konvention,
– med beaktande av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A6‑0133/2007), och av följande skäl:
A. Konkurrenspolitiken har varit en del av den europeiska integrationen från start, och är nyckeln till processen att bygga Europeiska unionen.
B. Fri och äkta konkurrens är nödvändig för att de mål som fastställdes i Lissabon- och Göteborgstrategin skall förverkligas och för den inre marknadens överlevnad, för företagens framgångar, för konsumenternas intressen och för Europeiska unionens mål, medan konkurrenshämmande åtgärder skadar dessa mål.
C. Artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget är bestämmelser som gäller allmänt och som har direkta effekter och bör tillämpas automatiskt av behöriga myndigheter. Bestämmelserna skapar rättigheter mellan privatpersoner, rättigheter som de rättsliga myndigheterna bör försvara effektivt, i enlighet med rättspraxis vid Europeiska gemenskapernas domstol, inklusive dess dom i mål 26/62[6], (Van Geend & Loos), som framför allt framstår som förelöpare till senare mål.
D. I medlemsstaterna handläggs konkurrensreglerna huvudsakligen på offentligrättslig väg. Det finns avsevärda skillnader och hinder i de enskilda medlemsstaterna som kan avhålla potentiella klagande från att väcka skadeståndstalan.
E. I artikel 85 i EG-fördraget föreskrivs att kommissionen skall se till att de principer som fastställs i artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget avseende konkurrenslagstiftning tillämpas. Fördraget tillhandahåller andra rättsliga grunder som kan bidra till att dessa principer görs mer effektiva, som artiklarna 65, 83, 95, 153 och 308. EG‑domstolen anser att det i varje enskild medlemsstats nationella rättssystem skall fastställas vilka domstolar och rättsinstanser som är behöriga när det inte finns några gemenskapsbestämmelser och klara regler om skadelidandes rätt att väcka skadeståndstalan vid nationella domstolar. Vidare skall ingående bestämmelser fastställas om vilka exakta förfaranden som gäller för att tillvarata sådana rättigheter som tillskrivs skadelidande i gemenskapslagstiftningen, under förutsättning att dessa regler inte är mindre fördelaktiga än de som gäller för motsvarande inhemska åtgärder (i enlighet med principen om likvärdighet) och att utövandet av de rättigheter som fastställs i gemenskapslagstiftningen inte blir praktiskt ogenomförbara eller ytterst svåra att genomföra (i enlighet med effektivitetsprincipen).
F. Det sällsynta och exceptionella utnyttjandet av möjligheten för privatpersoner att väcka talan vid medlemsstaternas domstolar, i enlighet med förordning (EG) nr 1/2003 rörande moderniseringen av konkurrenspolitiken vid tillämpningen av konkurrenslagstiftningen, visar att det finns ett behov av åtgärder som underlättar väckande av skadeståndstalan. Sådana åtgärder bör öka efterlevnaden av EG:s konkurrenslagstiftning, dock under beaktande av medlemsstaternas olika förfarande- och bevisregler. Detta får inte leda till en situation där företag vars ekonomiska beteende är helt lagenligt utsätts för otillbörliga risker att tvingas betala omotiverade skadestånd eller ändra sitt beteende för att undvika kostsamma tvister.
G. Konsumenter och företag som lidit skada i samband med brott mot EG:s antitrustregler bör ha rätt till skadestånd.
H. Utvecklingen på det civilrättsliga området inom EU, framför allt vad avser möjligheten till rättslig prövning, har inte skett i samma takt som senaste tidens utveckling inom gemenskapens konkurrenslagstiftning för den inre marknaden.
I. I målet C-453/99[7] har EG-domstolen, för att garantera att artikel 81 i fördraget tillämpas fullt ut, slagit fast att enskilda personer och företag kan kräva skadestånd för skada som orsakats dem genom ett avtal eller ett handlande som begränsar eller snedvrider konkurrensen.
J. Nuvarande besvärsmöjligheter vid brott mot EG:s antitrustregler gör det inte möjligt att tillämpa artikel 81 i EG-fördraget fullt ut, i synnerhet när det gäller tillvaratagandet av de skadelindandes intressen.
K. Många medlemsstater söker finna bättre sätt att skydda konsumenterna genom att tillåta kollektiv talan samtidigt som olika åtgärdsformer kan leda till snedvridning av konkurrensen inom den inre marknaden.
L. Alla förslag från kommissionen på de områden där kommissionen saknar exklusiv behörighet måste – i enlighet med EG-fördraget – vara förenliga med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
1. Europaparlamentet påpekar att gemenskapens konkurrensregler skulle sakna avskräckande effekt och deras effektivitet skulle äventyras om de som agerar på ett otillåtet sätt skulle kunna dra fördel av detta på marknaden eller slippa straff för sina lagöverträdelser på grund av att det föreligger hinder för att den drabbade skall kunna begära full ersättning för skadorna. Parlamentet anser att man måste underlätta möjligheten till lagföring både för dem som företräder allmänintresset och för dem som själva drabbats.
2. Europaparlamentet anser att medborgare eller företag som lidit skada på grund av brott mot konkurrenslagstiftningen skall ha möjlighet att kräva skadestånd för sådan skada. Vidare måste sådana brott fastställas formellt genom tillämpliga förfaranden under förutsättning att de skadelidandes egna intressen direkt berörs.
3. Europaparlamentet välkomnar det faktum att EG-domstolen har erkänt att drabbade som orsakats förluster till följd av konkurrensbegränsande beteende har rätt att vidta rättsliga åtgärder, i form av fristående förfaranden eller följdförfaranden, för att kräva skadestånd, och välkomnar därmed grönboken om skadestånd och förberedande arbeten kopplade till denna.
4. För att främja konkurrens snarare än tvister önskar Europaparlamentet att man skall verka för snabba, utomrättsliga uppgörelser i godo och underlätta förlikningar vid skadeståndskrav som föranletts av konkurrensbegränsande beteende. Parlamentet påpekar att det, då skadeståndsbeloppet skall beräknas, kan betraktas som en förmildrande omständighet om den part som anklagas för brott mot konkurrensreglerna gör gällande och kan bevisa att de skador som orsakats har gottgjorts innan förfarandet avslutats. Parlamentet anser även att det är positivt att de myndigheter som skall garantera konkurrensen i Europeiska unionen kan spela en roll för institutionellt skiljeförfarande genom att sköta hanteringen av skiljedomar och i detta sammanhang bland annat utse skiljedomare på begäran av parterna.
5. Europaparlamentet anser därför att det i medlemsstaternas rättssystem skall föreskrivas effektiva civilrättsliga förfaranden som ger möjlighet till att kräva skadestånd för skada som förorsakats genom brott mot antitrustlagstiftningen.
6. Europaparlamentet anser att möjligheten för privatpersoner att väcka talan bör komplettera och vara förenlig med offentlig rättstillämpning, vilken i sin tur skulle bli mer strategisk och selektiv till sin natur och kunna fokuseras på de viktigaste frågorna och de mest betydelsefulla målen. Parlamentet anser emellertid att denna typ av väckande av talan inte får komma att rättfärdiga underbemannade konkurrensmyndigheter.
7. Artikel 81 och artikel 82 i fördraget bör tillämpas enhetligt, oberoende av den beslutande myndighetens administrativa eller rättsliga karaktär. Europaparlamentet anser att de rättsliga myndigheternas beslut måste vara konsekventa och återspegla gemensamma principer om säkerhet och effektivitet så att snedvridningar och inkonsekvens undviks inom EU. Målet bör vara att uppnå förfaranden och en situation som innebär att ett redan befintligt avgörande från en konkurrensmyndighet eller en rättslig myndighet är bindande för alla medlemsstater såvitt parterna och omständigheterna i målet är desamma.
8. Europaparlamentet betonar att de rättsliga myndigheternas utbildning i konkurrensrätt är absolut nödvändig för att säkra domslutens kvalitet, och understryker den grundläggande betydelsen av att låta förhandlingarna ledas av specialiserade instanser eller mycket kvalificerade organ.
9. För att skydda konkurrensen och de drabbades rättigheter anser Europaparlamentet att alla rättsliga myndigheter som tillämpar gemenskapens konkurrensrätt när så är nödvändigt skall kunna anta interimistiska förbudsförelägganden, begära förberedande utredningar och använda sina förundersökningsbefogenheter.
10. I syfte att fastställa relevanta fakta enligt artiklarna 81 och 82 i fördraget bör de nationella domstolarna få befogenheter som är jämförbara med dem som tilldelas gemenskapens konkurrensmyndigheter. Europaparlamentet betonar även att man, för att skapa konsekvens, måste utöka samarbetet mellan medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och de nationella domstolarna och även inbördes mellan de nationella domstolarna.
11. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att godta att överträdelser som fastställts av en medlemsstats konkurrensmyndighet, så snart som de är slutgiltigt fastställda och i förekommande fall bekräftade i ett överklagande, automatiskt utgör ett prima facie‑bevis om skuld i ett civilrättsligt förfarande som behandlar samma fråga, förutsatt att den svarande haft rimlig möjlighet att försvara sig vid ett administrativt förfarande.
12. Europaparlamentet anser vidare att det är onödigt att på gemenskapsnivå diskutera och föreskriva behovet av att utse experter.
13. Europaparlamentet anser att den föreslagna förordningen om lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) bör tillhandahålla en tillfredsställande lösning, med undantag för fall då konkurrensbegränsande åtgärder påverkar konkurrensen i mer än en medlemsstat, och att man därför bör överväga att införa en särkskild bestämmelse för sådana fall.
14. Europaparlamentet uppmanar de nationella domstolarna att samarbeta när det gäller att skydda sekretessbelagd information och tillämpa reglerna om förmånlig behandling. Om en tvist uppstår avseende åtkomst till och behandling av sådan information som finns tillgänglig för medlemmarna i det europeiska konkurrensnätverket, bör tvisten lösas med beaktande av EG-domstolens tolkning av gemenskapsrätten.
15. Europaparlamentet betonar att ersättningar som tilldöms kärande bör ses som kompensation, och att dessa inte bör överstiga de skador (”damnum emergens”) och förluster (”lucrum cessans”) som faktiskt lidits, för att undvika otillbörlig vinning. Hänsyn kan även tas till den drabbades förmåga att lindra skadorna och förlusterna. Parlamentet föreslår dock att det, om det är fråga om karteller, bör vara möjligt att genom schablonberäkning ge ett skadestånd som är dubbelt så stort som det belopp som förlorats, att ansvaret hos den första person som samarbetar med konkurrensmyndigheterna enligt reglerna om förmånlig behandling inte bör bedömas som solidariskt med övriga personer som gjort sig skyldiga till regelbrott och att räntor bör beräknas från den dag då brottet begicks.
16. Europaparlamentet anser att alla eventuella förslag till åtgärder måste vara fullt förenliga med medlemsstaternas regler om lag och ordning, i synnerhet när det gäller skadeståndsersättning.
17. Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna bör beakta att möjligheten till omkastning av besvärsbördan skulle vara till förfång när det gäller att fastställa skadans omfattning och orsakssambandet.
18. Europaparlamentet instämmer med EG-domstolens rättspraxis enligt vilken alla som drabbats skall ha möjlighet att vidta rättsliga åtgärder. Medlemsstater som har bestämmelser om indirekta förluster bör göra det möjligt för svaranden att använda argumentet att hela eller delar av den vinst som gjorts genom överträdelser har överförts till tredje part (”passing on defence”) för att undvika anklagelser om orättfärdig vinning. Parlamentet noterar att det därför är nödvändigt att ha en mekanism för att ta hand om smärre klagomål som inlämnas i ett stort antal.
19. Av ekonomiska och tidsmässiga skäl och för att skapa konsekvens bör man låta personer som drabbats väcka grupptalan om de vill, antingen direkt eller via organisationer som arbetar i detta syfte.
20. I många fall kommer det att finnas bristande symmetri avseende kärandens och svarandens resurser i skadeståndsprocesser som har sin bakgrund i konkurrensbegränsande beteende. I sådana fall bör käranden inte avskräckas från att väcka talan i välmotiverade skadeståndsmål av rädsla för att bli tvungen att betala höga rättskostnader, inklusive motpartens kostnader, om målet förloras. Europaparlamentet föreslår därför att de rättsliga myndigheterna bör ha befogenhet att ta hänsyn till skillnaderna i ekonomisk situation hos parterna och i förekommande fall kontrollera denna aspekt vid rättegångens inledning. Kostnadernas storlek bör beräknas utifrån objektiva och förnuftsbaserade kriterier med beaktande av rättsprocessens karaktär, och omfatta alla kostnader som uppstått genom att rättsförfarandet inletts.
21. Europaparlamentet rekommenderar att det i de program för offentligt stöd som rättmätigt skulle kunna antas för att underlätta för privatpersoner att väcka talan i skadeståndsmål vid konkurrensbegränsande beteende skall ingå exakta villkor för övervakningen av processen och för återbetalningen av sådant stöd, i synnerhet vid förlikning och då den som brutit mot reglerna döms att betala kostnaderna.
22. Europaparlamentet anser att de nationella bestämmelserna om den tidsperiod inom vilken talan måste väckas vid brott mot gemenskapens konkurrensregler bör innebära att talan måste väckas inom ett år efter det att kommissionen eller en medlemsstats konkurrensmyndighet beslutat att ett brott mot konkurrensreglerna föreligger (eller, om beslutet överklagas, ett år efter det datum då överklagandet avgjorts). Om inget beslut föreligger bör det vara möjligt att väcka talan för brott mot artikel 81 eller artikel 82 i EG-fördraget eller gemenskapens konkurrensbestämmelser när som helst under den period inom vilken kommissionen har rätt att fatta beslut om att bötesbelägga regelbrytaren. Tidsperioden bör upphöra att löpa när en formell förhandling eller medling mellan parterna pågår.
23. Europaparlamentet förslår att den tidsbegränsning som gäller för att åberopa rätten att kräva skadestånd vid brott mot antitrustlagstiftningen skall upphävas från den tidpunkt då kommissionen eller konkurrensmyndigheten i en eller flera medlemsstater inleder en utredning om sådant brott.
24. Europaparlamentet påminner om att möjligheten för privatpersoner att väcka talan inte påverkar de befogenheter eller det ansvar som kommissionen tilldelas genom fördraget på konkurrenslagstiftningsområdet.
25. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snarast möjligt anta riktlinjer som kan hjälpa parterna när de skall beräkna de skador de lidit och etablera orsakssamband. Kommissionen bör även ge prioritet åt ett meddelande om rättsliga åtgärder i form av fristående förfaranden med rekommendationer om hur man väcker skadeståndstalan och med exempel som visar på de vanligaste fallen.
26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en vitbok med detaljerade förslag som underlättar för privatpersoner att vidta rättsliga åtgärder, i form av fristående förfaranden och följdförfaranden, för att kräva skadestånd om de orsakats förluster till följd av beteende som strider mot gemenskapens konkurrenslagstiftning. I ovannämnda vitbok bör de frågor som tas upp i denna resolution behandlas uttömmande, och i förekommande fall bör en lämplig rättslig ram övervägas. Kommissionen uppmanas även att låta vitboken omfatta förslag om stärkande av samarbetet mellan alla de myndigheter som ansvarar för tillämpningen av gemenskapens antitrustregler.
27. Europaparlamentet anser att alla kommissionsinitiativ som avser skadelidandes rätt till att väcka skadeståndstalan vid nationella domstolar måste åtföljas av en konsekvensutredning som klarlägger den rättsliga grunden för initiativet och i vad mån det överensstämmer med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna samtidigt som det återspeglar den känsliga balans som skapats under århundraden av utveckling av de olika rättsystemen inom Europeiska unionen.
28. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla ett nära samarbete med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna för att undanröja eventuella gränsöverskridande hinder som avhåller EU-medborgare och företag inom EU från att väcka skadeståndstalan i samband med brott mot gemenskapens antitrustregler i medlemsstaterna. Om nödvändigt bör kommissionen vidta rättsliga åtgärder för att undanröja sådana hinder.
29. Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater där medborgare och företag ännu inte har möjlighet att väcka skadeståndstalan att anpassa sina civilprocessrättsliga regler.
30. Europaparlamentet betonar att det bör ha en roll som medlagstiftare när det gäller konkurrenslagstiftningen, och att det bör informeras regelbundet om frågor som rör privatpersoners väckande av talan.
31. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt arbetsmarknadens parter.
- [1] EGT 61, 15.11.1961, s. 1409.
- [2] EGT C 313, 15.10.1997, s. 3.
- [3] EUT L 68, 6.3.2004, s. 1.
- [4] EUT L 123, 27.4.2004, s. 18.
- [5] EUT L 24, 29.1.2004, s. 1.
- [6] Dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, NV Algemene Transport- en Expeditie Onderneming van Gend & Loos mot Nederländska skatteförvaltningen, REG 1963, s. 161.
- [7] Dom av den 20 september 2001 i mål C-453/99, Courage mot Crehan, REG 2001, s. I-6297.
MOTIVERING
1. Gemenskapens konkurrenspolitik: 50 år av erfarenhet
Konkurrenspolitiken är en grundläggande del av EU. Ända sedan Romfördraget har den spelat en mycket viktig roll för att skapa en öppen och dynamisk marknad som föder framgångsrika företag och vinster för slutkonsumenterna.
Konkurrensen har blivit allt viktigare och fått ökat egenvärde. Den är en grundläggande del av europeisk ekonomisk logik och konkurrensbestämmelserna är nödvändiga för att gemenskapens uppgifter skall kunna utföras. Konkurrenspolitiken är avgörande för att den inre marknaden skall kunna fungera väl, för att den ekonomiska verksamheten skall ge bästa möjliga resultat och för att Lissabonstrategin skall förverkligas när det gäller tillväxt och skapande av hållbara arbetstillfällen. Utan konkurrensen kan man inte klara globaliseringens utmaningar och uppfylla Europeiska unionens mål.
2. Regelbrottens kostnader
Regelbrott orsakar mikroekonomiska och makroekonomiska kostnader. De som bryter mot bestämmelserna försöker skapa obalans i relationerna till andra marknadsaktörer (konkurrenter, leverantörer, kunder och konsumenter) och uppnå vinster på andras bekostnad. Genom otillåtna metoder orsakar de andra oerhört stora kostnader.
I ett större perspektiv hindrar de uppnåendet av konkurrensens mål: bättre fördelning av resurser, större ekonomisk effektivitet, ökat nyskapande och lägre priser.
En effektiv konkurrenspolitik måste undvika de ekonomiska kostnader och förtroendeförluster som orsakas av regelbrotten. Att vara passiv är att vara medbrottsling. Det är av yttersta vikt för effektiv konkurrens att de som bryter mot bestämmelserna inte får fördelar på marknaden och att följderna av deras beteende blir stränga, samt att de ställs till svars och får ta sitt ansvar.
3. Den privata pelaren i gemenskapskonkurrensen
Konkurrensbestämmelserna medför särskilda administrativa relationer när det gäller marknadsdisciplin och reglerar privata förbindelser. Den privata dimensionen i artiklarna 81 och 82 i fördraget framgår av artikel 81.2, där det sägs att avtal eller beslut som är förbjudna enligt artikeln är ogiltiga. I domsluten i mål 13/61, Geus mot Bosch, och mål 26/62, Van Gend & Loos, bekräftades att fördragets bestämmelser ålägger medborgarna skyldigheter men även ger dem rättigheter, som de kan åberopa i rättsförfaranden.
Den ledande rollen när det gäller reaktionerna på konkurrenshämmande beteenden har kommit att spelas av allmänna åtal. Kommissionens inledande centralisering av tillämpningen av artikel 81.3 genom ett system av meddelanden och tillstånd, var avgörande för att introducera gemenskapens konkurrenspolitik och förde i huvudsak fram de offentliga initiativen. Kommissionens utökade roll då man från och med 1980-talet antog bestämmelser om undantag för vissa sorters avtal kanske gjorde systemet mer flexibelt, men det förändrade inte dess administrativa karaktär. Systemets framgång blev dess svaghet: efterfrågan på ökad och bättre konkurrens var oförenligt med systemets ekonomiska ineffektivitet och otillräckliga juridiska ramar. Det avskaffades därför genom förordning 1/2003 som bröt kommissionens monopol och inrättade ett mer sammansatt och öppet system som kan tillämpas på ett decentraliserat sätt av konkurrensmyndigheterna och de nationella rättsliga myndigheterna.
En milstolpe i moderniseringsprocessen var Europeiska gemenskapernas domstols avgörande i målet mellan Courage och Crehan den 20 september 2001. Domen anknöt till grundläggande rättspraxis och angav klart att artikel 81 var juridiskt hållbar, samt att dess fulla effektivitet skulle inskränkas om den som drabbats av konkurrenshämmande beteende inte kunde begära skadestånd för förluster. I domen i Manfredi-målet den 13 juli 2006 sades även att talan om skadestånd inför de nationella domstolarna på ett väsentligt sätt kan bidra till att bevara en effektiv konkurrens i gemenskapen.
4. Offentlig och privat tillämpning kompletterar varandra
Möjligheten för både myndigheter och privatpersoner att agera rättsligt bildar två pelare i tillämpningen av gemenskapens konkurrensbestämmelser. Konkurrenspolitiken måste bevara marknadsdisciplinen, som en social princip, och intressena hos dem som agerar på den marknaden, vare sig dessa är företagare eller konsumenter.
I ett avancerat system bör offentliga ageranden mot regelbrytande företags straffrihet backas upp av privata aktioner mot att de går fria och inte behöver ersätta enskilda individer. Att offentliga myndigheter ger företagen böter är en begränsad åtgärd, och det skulle vara omöjligt för dessa myndigheter att även hantera enskildas klagomål, eftersom det skulle överbelasta dem, vilket skulle leda till ineffektivitet och vara främmande för europeisk rättskultur.
I den europeiska modellen är möjligheten för privatpersoner att väcka talan ett komplement till myndigheternas ageranden snarare än en ersättning för dem. Att öppna EU:s system för privatpersoners väckande av talan är inte en förändring av modellen utan en utveckling av dess ursprungliga form.
Enhetligheten i systemet måste tryggas i enlighet med rätten att driva ett företag och enskilda personers rättigheter. Sammanfogning av de båda pelarna kräver att man samordnar underliggande verksamhet, underlättar uppföljning av konkurrensmyndigheternas beslut vid regelbrott genom att väcka talan och erkänner den bindande karaktären i konkurrensmyndigheternas tidigare beslut.
Decentralisering av offentlig tillämpning och utveckling av privat tillämpning kommer att göra den offentliga rättstillämpningen mer strategisk och selektiv, så att den kan fokuseras på de viktigaste frågorna och på prioriterade ärenden.
5. Främja konkurrens i stället för tvister
Möjligheten för privatpersoner att väcka talan är ett instrument för konkurrenspolitiken, inte ett mål i sig själv. Att erkänna den roll som kan spelas av privat tillämpning behöver inte leda till att talan väcks, men det kan fungera som ett kraftfullt incitament för att undvika rättsförfaranden. Under alla omständigheter är privat väckande av talan i verkligheten en reaktion som syftar till att reparera den ekonomiska obalans som regelbrotten medfört.
En lämplig reglering av den privata tillämpningen kommer även att minska antalet tvister, eftersom den kommer att undanröja den osäkerhet som leder till tvisterna. I slutändan kommer det att göra det möjligt för domstolarna att tillämpa gemenskapens bestämmelser mer effektivt när en tvist är ofrånkomlig.
Tvister bör inte uppmuntras i onödan eller genom bestämmelser som skadar en rättvis och jämlik process där båda parter ges samma chanser. Syftet är inte att överagera utan att använda möjligheten att vidta rättsliga åtgärder på ett rationellt sätt.
Självreglering, utomrättsliga lösningar och förlikningar bör främjas i skadeståndsärenden. När man bestämmer ett bötesbelopp bör det vara möjligt att ta hänsyn till om skadorna har reparerats.
6. Skillnader jämfört med den nordamerikanska modellen
I USA är nittio procent av fallen som gäller tillämpningen av konkurrenslagstiftningen privata skadeståndsanspråk, men i Europeiska unionen är detta mycket ovanligt. Praxis skiljer sig, men en jämförelse av systemens kvalitativa aspekter är ändå relevant.
När enskilda personer väcker talan kan det återspeglas av helt olika inriktningar och modeller, och det skulle vara ett stort misstag att sätta likhetstecken mellan den amerikanska modellen och privata rättsageranden. I USA ådömer de domstolar som behandlar privata klagomål skadestånd som är tre gånger större än den skada som åsamkats. I Europeiska unionen har konkurrensmyndigheterna monopol på bötesbeläggandet, och den europeiska modellen när det gäller privatpersoners rättstillämpning är snarare ett komplement än ett alternativ till den offentliga.
Den nordamerikanska modellen grundas på en rad faktorer (rättsliga myndigheter där även personer som inte är jurister ingår, grupptalan, stränga krav på tillgång till handlingarna, skadestånd som är tre gånger större än den skada som åsamkats, riskfri möjlighet att inleda tvister eftersom advokaternas honorar beror på resultatet och båda parter får stå för kostnaderna för tvisten etc. Europeisk praxis har inte denna form.
Den europeiska modellen kan inte jämföras med den nordamerikanska endast på grundval av några av dessa faktorer. I detta betänkande föreslås en helt annorlunda inriktning, i linje med de erfarenheter som gemenskapen och medlemsstaterna gjort.
7. Behovet av en gemensam inriktning i Europeiska unionen
Artiklarna 81 och 82 i fördraget bör tillämpas enhetligt, oberoende av den beslutande myndighetens administrativa eller rättsliga karaktär. Domstolarnas beslut måste vara konsekventa och återspegla gemensamma principer om säkerhet och effektivitet, så att snedvridningar och inkonsekvens undviks inom Europeiska unionen. I kommissionens grönbok ställs flera intressanta frågor som måste besvaras i framtiden.
Att privatpersoner väcker talan kan vara ett sätt att följa upp ett fall ( efter det att konkurrensmyndigheterna konstaterat att ett regelbrott begåtts) eller ett självständigt agerande (när inget regelbrott konstaterats och rättsmyndigheten måste utfärda ett avgörande innan skadeståndsanspråk kan ställas). För att systemet skall bli konsekvent måste domstolarnas avgöranden när det gäller om ett lagbrott begåtts eller inte vara odifferentierade och utfärdas på grundval av gemensamma bestämmelser och likvärdiga befogenheter som gör det möjligt att
– anta interimistiska förbudsförelägganden och förberedande samt föregripande åtgärder,
– fastställa fakta och fastställa samt bedöma bevisbördan,
– skydda sekretessbelagd information och göra reglerna om förmånlig behandling effektiva,
– förstärka samarbetet mellan olika myndigheter för att få till stånd ett mer effektivt och säkert system.
Det behövs även mer specifika grundstenar för att domstolarna skall kunna avkunna likartade domar i skadeståndsärenden.
8. Lagstiftning kontra tvister
Europeiska gemenskapernas domstol har betonat den kompletterande karaktären i dess rättspraxis (”i avsaknad av gemenskapsrättsliga bestämmelser på området”) genom att slå fast att domslut när skadeståndsmål behandlas av nationella domstolar skall avkunnas i enlighet med likvärdighets- och effektivitetsprincipen. Principen om intern likvärdighet är bra då man skall döma i inhemska mål, och problematisk eller till och med i strid med effektivitetsprincipen när den har företräde: vore det inte förnuftigt att undvika 25 eller flera olika domslut?
En ökning av antalet tvister och juridiska svårigheter är till förfång för dem som har klagomål och för systemets effektivitet. För behandling av detta problem krävs det att gemenskapen skapar rambestämmelser som medför ökad säkerhet och effektivitet.
De rättsliga myndigheternas uppgift när det gäller gemenskapens konkurrenslagstiftning är inte att skriva lagen utan att ge den effekt genom att avgöra konkreta fall genom en diskussion mellan parterna. Det är upp till lagstiftaren att välja alternativ i de grundläggande frågorna och att fastställa bestämmelser genom en allmän och öppen debatt i Europeiska unionen, för att skapa ökad legitimitet och tillvarata allmänhetens intresse.
9. Europeiska kommissionens särskilda roll
Att privatpersoner väcker talan förändrar inte de befogenheter eller det ansvar kommissionen tilldelas genom fördraget. Kommissionens funktioner när det gäller att säkra tillämpningen av de principer som fastställs i artikel 81 och artikel 82 i fördraget är av största betydelse.
Steget från en verklighet där det är ytterst ovanligt att privatpersoner väcker talan till ett balanserat system med två kompletterande pelare kräver politisk vilja och intellektuellt ledarskap. Kommissionen måste anta denna utmaning i form av ett referensarbete om tillämpningen av konkurrenslagstiftningen, och vidta åtgärder för att se till att resultatet blir positivt. Att uppdatera regelverket, fastställa riktlinjer som underlättar dess utveckling, sprida dokument av allmänpolitisk karaktär som ökar förståelsen för reglerna och stimulera samarbetet mellan behöriga myndigheter är grundläggande uppgifter.
10. Förstärkning av Europaparlamentets roll inom konkurrenspolitiken
Europaparlamentet är den institution som representerar medborgarna och som måste ge konkurrenspolitiken den demokratiska legitimitet som behövs. Parlamentet måste spela en mer ledande och aktiv roll om konkurrenstankarna skall kunna spridas genom hela samhället.
Gemenskapens konkurrenspolitik är inte längre en ointressant administrativ disciplin utan en konsoliderad politik av enorm betydelse för företag och allmänhet, och grundläggande för den europeiska integrationen. Om den skall bli helt demokratisk måste Europaparlamentet få en förstärkt roll, ökade kontroll- och rekommendationsbefogenheter samt erkännas i sin roll som medlagstiftare.
YTTRANDE från utskottet för rättsliga frågor (27.2.2007)
till utskottet för ekonomi och valutafrågor
över Grönbok: Skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler
(2006/2207(INI))
Föredragande (*): Bert Doorn
(*) Förstärkt samarbete mellan utskott – artikel 47 i arbetsordningen
FÖRSLAG
Utskottet för rättsliga frågor uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
A. Konsumenter och företag som lidit skada i samband med brott mot EG:s antitrustregler skall ha rätt till skadestånd.
B. I medlemsstaterna handläggs konkurrensreglerna huvudsakligen på offentligrättslig väg. Det finns avsevärda skillnader och hinder i de enskilda medlemsstaterna som kan avhålla potentiella klagande från att föra skadeståndstalan.
C. I artikel 85 i EG-fördraget föreskrivs att kommissionen skall se till att de principer som fastställs i artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget avseende konkurrenslagstiftning tillämpas. Fördraget tillhandahåller andra rättsliga grunder som kan bidra till att dessa principer görs mer effektiva, som artikel 65 enligt vilken EU har befogenhet att undanröja hinder som resulterar i att civilförfaranden av gränsöverskridande karaktär fungerar mindre väl. EG‑domstolen anser att när det inte finns några gemenskapsbestämmelser och klara regler om skadelidandes rätt att föra skadeståndstalan vid nationella domstolar skall det i varje enskild medlemsstats nationella rättssystem fastställas vilka domstolar och rättsinstanser som är behöriga. Vidare skall ingående bestämmelser fastställas om vilka exakta förfaranden som gäller för att tillvarata sådana rättigheter som tillskrivs skadelidande i gemenskapslagstiftningen, under förutsättning att dessa regler inte är mindre fördelaktiga än de som gäller för motsvarande inhemska åtgärder (principen om likvärdighet) och att utövandet av de rättigheter som fastställs i gemenskapslagstiftningen inte blir praktiskt ogenomförbara eller ytterst svåra att genomföra (effektivitetsprincipen).
D. Utvecklingen på det civilrättsliga området inom EU, framför allt möjligheten till rättslig prövning, har inte skett i samma takt som senaste tidens utveckling inom konkurrenslagstiftningen för den inre marknaden.
E. Alla förslag från kommissionen på de områden där kommissionen saknar exklusiv behörighet måste, i enlighet med EG-fördraget, vara förenliga med subsidiaritetsprincipen och uppfylla proportionalitetskriterierna.
F. I målet C-453/99 Courage mot Crehan[1] har EG-domstolen slagit fast att enskilda personer och företag kan kräva skadestånd för skada som orsakats dem genom ett avtal eller ett handlande som begränsar eller snedvrider konkurrensen. Syftet med denna bestämmelse är att garantera att artikel 81 i fördraget tillämpas fullt ut.
G. Nuvarande besvärsmöjligheter vid brott mot EG:s antitrustregler gör det inte möjligt att tillämpa artikel 81 i EG-fördraget fullt ut i synnerhet när det gäller tillvaratagandet av de skadelindandes intressen.
H. Många medlemsstater söker finna bättre sätt att skydda konsumenterna genom att tillåta kollektiv skadeståndstalan medan olika åtgärdsformerna kan leda till snedvridning av konkurrensen inom den inre marknaden.
1. Europaparlamentet anser att medborgare eller företag som lidit skada på grund av brott mot konkurrenslagstiftningen skall ha möjlighet att kräva skadestånd för sådan skada. Vidare måste sådana brott fastställas formellt genom tillämpliga förfaranden under förutsättning att de skadelidandes egna intressen direkt berörs.
2. Europaparlamentet anser därför att det i medlemsstaternas rättssystem skall föreskrivas effektiva civilrättsliga förfaranden som ger möjlighet till att kräva skadestånd för skada som förorsakats genom brott mot antitrustlagstiftningen.
3. Europaparlamentet anser att alla kommissionsinitiativ som avser skadelidandes rätt till att föra skadeståndstalan vid nationella domstolar måste åtföljas av en konsekvensutredning som klarlägger den rättsliga grunden för initiativet och i vad mån det överensstämmer med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna samtidigt som det återspeglar den känsliga balans som skapats under århundraden av utveckling av de olika rättsystemen inom EU.
4. Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater där medborgare och företag ännu inte har möjlighet att föra skadeståndstalan att anpassa sina civilprocessrättsliga regler.
5. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att godta att överträdelser som redan fastställts av konkurrensmyndigheten, så snart som de är slutgiltiga och bekräftade i ett eventuellt överklagande, automatiskt utgör ett prima facie-bevis om skuld i ett civilrättsligt förfarande som behandlar samma fråga, förutsatt att den svarande haft rimlig möjlighet att försvara sig vid ett administrativt förfarande.
6. Europaparlamentet understryker vidare att medlemsstaterna bör beakta att möjligheten till omkastning av besvärsbördan är till förfång när det gäller att fastställa skadans omfattning och orsakssambandet.
7. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla ett nära samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter för att undanröja eventuella gränsöverskridande hinder som avhåller EU-medborgare och företag från att väcka skadeståndstalan i samband med brott mot EG:s antitrustregler i medlemsstaterna. Om nödvändigt bör kommissionen vidta rättsliga åtgärder för att undanröja sådana hinder.
8. Europaparlamentet förslår att den tidsbegränsning som gäller för att åberopa rätten att kräva skadestånd vid brott mot antitrustlagstiftningen skall upphävas från den tidpunkt då kommissionen eller en konkurrensmyndighet i en eller flera medlemsstater inleder en utredning om sådant brott.
9. Europaparlamentet anser dessutom att skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler inte kräver särskilda domstolar, såvida detta inte föreskrivs i en medlemsstats rättsföreskrifter.
10. Europaparlamentet anser att alla eventuella förslag till instrument måste vara i full överensstämmelse med medlemsstaternas regler om lag och ordning, i synnerhet när det gäller skadeståndsersättning.
11. Europaparlamentet anser därför att det är olämpligt att på gemenskapsnivå anpassa nationella lagar om tillhandahållande av skriftligt bevismaterial och om bevisbörda i samband med skadeståndstalan i civila förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG‑fördraget.
12. Europaparlamentet anser vidare att det är onödigt att på gemenskapsnivå diskutera och föreskriva behovet av att utse experter, klarlägga rättsliga krav på orsakssamband och möjligheten till kollektiv skadeståndstalan, eftersom dessa frågor kan betraktas som fast förankrade i de enskilda ländernas rättssystem.
13. Europaparlamentet anser att samtidigt som den föreslagna förordningen om lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) bör tillhandahålla en tillfredsställande lösning, med undantag för fall då konkurrensbegränsande åtgärder påverkar konkurrensen i mer än ett land, bör man överväga att införa en särkskild bestämmelse i denna förordning.
14. Europaparlamentet anser att kommissionen inte har befogenhet att på egen hand och i förväg besluta om vilka marknader som man skall inrikta sina insatser på som offentlig förvaltare av antitrustreglerna, och att initiativ endast bör tas om de stöds politiskt av Europaparlamentet och rådet.
ÄRENDETS GÅNG
Titel |
Grönbok: Skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler |
||||||
Referensnummer |
|||||||
Ansvarigt utskott |
ECON |
||||||
Yttrande |
JURI |
||||||
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren |
JURI 7.9.2006 |
||||||
Föredragande av yttrande Utnämning |
Bert Doorn 30.5.2006 |
||||||
Tidigare föredragande av yttrande |
|
||||||
Behandling i utskott |
12.9.2006 |
3.10.2006 |
21.11.2006 |
27.2.2007 |
|
||
Antagande |
27.2.2007 |
||||||
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
21 0 0 |
|||||
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Wolfgang Bulfon, Bert Doorn, Giuseppe Gargani, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Klaus-Heiner Lehne, Katalin Lévai, Hans-Peter Mayer, Manuel Medina Ortega, Hartmut Nassauer, Aloyzas Sakalas, Diana Wallis, Rainer Wieland, Jaroslav Zvěřina |
||||||
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Mladen Petrov Chervenyakov, Adeline Hazan, Barbara Kudrycka, Eva Lichtenberger, Michel Rocard, József Szájer, Jacques Toubon |
||||||
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
Toine Manders |
||||||
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
... |
||||||
- [1] Dom av den 20 september 2001 i mål 453/99, Courage mot Crehan, REG 2001, s. I-6297.
ÄRENDETS GÅNG
Titel |
Grönboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler |
|||||||||
Referensnummer |
||||||||||
Ansvarigt utskott |
ECON 7.9.2006 |
|
|
|
||||||
Yttrande |
ITRE 7.9.2006 |
JURI 7.9.2006 |
IMCO 7.9.2006 |
|
||||||
Inget yttrande avges |
ITRE 20.2.2006 |
IMCO 13.9.2006 |
|
|
||||||
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren |
JURI 7.9.2006 |
|||||||||
Föredragande av yttrande Utnämning |
Antolín Sánchez Presedo 17.1.2006 |
|||||||||
Tidigare föredragande av yttrande |
|
|||||||||
Behandling i utskott |
19.4.2006 |
21.11.2006 |
19.12.2006 |
23.1.2007 |
|
|||||
Antagande |
27.3.2007 |
|||||||||
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
22 18 1 |
||||||||
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Zsolt László Becsey, Pervenche Berès, Sharon Bowles, Udo Bullmann, Ieke van den Burg, David Casa, Jonathan Evans, Elisa Ferreira, José Manuel García-Margallo y Marfil, Jean-Paul Gauzès, Robert Goebbels, Donata Gottardi, Karsten Friedrich Hoppenstedt, Gunnar Hökmark, Sophia in 't Veld, Othmar Karas, Piia-Noora Kauppi, Guntars Krasts, Astrid Lulling, Hans-Peter Martin, Gay Mitchell, Cristobal Montoro Romero, Joseph Muscat, Joop Post, John Purvis, Alexander Radwan, Bernhard Rapkay, Heide Rühle, Manuel Antolín Sánchez Presedo, António dos Santos, Olle Schmidt, Peter Skinner, Cristian Stănescu, Margarita Starkevičiūtė, Ivo Strejček. |
|||||||||
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Harald Ettl, Werner Langen, Klaus-Heiner Lehne, Thomas Mann, Gianni Pittella, Adina-Ioana Vălean. |
|||||||||
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
|
|||||||||
Ingivande |
10.4.2007 |
|||||||||
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
... |
|||||||||