BETÄNKANDE om konsekvenserna för folkhälsan av Thule‑olyckan 1968 (framställning nr 720/2002)

20.4.2007 - (2006/2012(INI))

Utskottet för framställningar
Föredragande: Diana Wallis

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om konsekvenserna för folkhälsan av Thule‑olyckan 1968 (framställning nr 720/2002)

(2006/2012(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

– med beaktande av framställning nr 720/2002,

– med beaktande av artikel 21 i EG‑fördraget, som ger varje unionsmedborgare rätt att göra framställningar till Europaparlamentet i enlighet med artikel 194,

– med beaktande av artikel 107 c i Euratomfördraget och artikel 194 i EG‑fördraget, som ger varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat rätt att ensam eller tillsammans med andra medborgare eller personer göra en framställning till Europaparlamentet i frågor som hör till gemenskapernas verksamhetsområden och som direkt berör honom/henne eller den,

– med beaktande av rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning[1],

– med beaktande av EG‑domstolens dom av den 12 april 2005 i mål C‑61/03, kommissionen mot Förenade kungariket, och av den 9 mars 2006 i mål C‑65/04, kommissionen mot Förenade kungariket,

– med beaktande av artikel 192.1 i arbetsordningen,

– med beaktande av betänkandet från utskottet för framställningar (A6‑0156/2007), och av följande skäl:

A.  Framställaren tar upp viktiga frågeställningar och allvarliga problem som har samband med den centrala vikten av målet att skydda folkhälsan och miljön mot de faror som uppstår till följd av användning av kärnenergi, som har erkänts av EG‑domstolen.

B.  I denna framställning avslöjas att arbetstagare och personer ur allmänheten bestrålades med ytterst farliga vapen som innehöll plutonium efter det att ett amerikanskt flygplan av typen B‑52 med kärnvapen ombord störtade vid Thule i Grönland 1968.

C.  Många av de överlevande från Thule har avlidit i strålningsrelaterade sjukdomar på grund av avsaknad av medicinsk uppföljning och läkarkontroller och de personer som fortfarande lever riskerar att ådra sig sådana livshotande sjukdomar.

D.  Hälsokontroller av de personer som överlevde vid Thule skulle underlätta tidig upptäckt av strålningsrelaterade sjukdomar och behandlingen av dessa.

E.  Den danska regeringen har förklarat att den avser att verka för maximal öppenhet när det gäller frågan om ”upprensningsarbetet” efter Thule‑olyckan.

F.  I artikel 2 b i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) anges att gemenskapen skall ”uppställa enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd samt övervaka tillämpningen av dessa normer”.

G.  EG‑domstolen har förklarat att kapitlet om hälsoskydd i Euratomfördraget bildar en ”sammanhängande helhet som ger kommissionen relativt vittgående befogenheter när det gäller att skydda befolkningen och miljön mot riskerna för radioaktiv kontamination”.[2] EG‑domstolen har även tillåtit en bred tolkning av bestämmelserna i detta kapitel för att ”säkerställa ett sammanhängande och effektivt hälsoskydd för befolkningen mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning, oavsett strålningskällan”.[3]

H.  Kommissionen och Konungariket Danmark har konsekvent vägrat att erkänna att Euratomfördraget och den sekundärrätt som antagits i samband med detta är tillämplig för följdverkningarna av Thule‑olyckan.

1.  Europaparlamentet konstaterar att, enligt etablerad rättspraxis från EG‑domstolen, nya bestämmelser i gemenskapens lagstiftning av princip gäller för framtida följdverkningar av situationer som uppstod innan den nya bestämmelsen trädde i kraft.

2.  Europaparlamentet drar slutsatsen att Euratomfördraget blev omedelbart tillämpligt och bindande för Konungariket Danmark från och med datumet för landets anslutning, med resultatet att det gällde för de framtida följdverkningarna av situationer som uppstod före Danmarks anslutning till Europeiska gemenskaperna.

3.  Europaparlamentet påpekar att Euratomfördraget gällde för Grönland i tolv år från Danmarks anslutning 1973 till ikraftträdandet den 1 januari 1985 av fördraget om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna i fråga om Grönland. Mot bakgrund av att det sistnämnda fördraget emellertid inte har någon retroaktiv effekt förblir Konungariket Danmark bundet av alla befintliga rättsliga skyldigheter när det gäller händelser som har inträffat på Grönlands territorium före den 1 januari 1985. Dessutom är följdverkningarna på människors hälsa av 1968 års olycka inte enbart begränsade till Grönland, eftersom det är uppenbart att många av arbetstagarna, inklusive EU‑medborgare, sedan dess har flyttat till fastlandet, till Danmark.

4.  Europaparlamentet noterar den nya rättspraxisen om att ”Euratomfördraget inte är tillämpligt på tillämpningar av kärnenergi för militära ändamål”.[4] Parlamentet anser emellertid att EG‑domstolen klart har kopplat sin restriktiva tolkning av Euratomfördragets tillämpningsområde till behovet av att skydda medlemsstaternas nationella försvarsintressen.

5.  Europaparlamentet vidhåller att den ovannämnda begränsningen av Euratomfördragets tillämpningsområde inte bör åberopas för att undvika tillämpningen av hälso‑ och säkerhetslagstiftning i situationer där det påstådda militära ändamålet rör en tredjestat, när användning av kärnenergi strider mot en internationell överenskommelse, och när den enda möjliga anknytningen till en medlemsstats försvarsintressen är att utsläppet av kärnmaterial skedde på dess territorium.

6.  Europaparlamentet konstaterar att artikel 2.3 i direktiv 96/29/Euratom gäller för fall av varaktig exponering som härrör från efterverkningarna av en radiologisk nödsituation.

7.  Europaparlamentet uppmanar Konungariket Danmark att, i nära samarbete med de grönländska myndigheterna och i enlighet med artikel 38 i direktivet, ”inleda övervaknings‑ och interventionsåtgärder” med hänsyn till de fortsatta följdverkningarna av Thule‑olyckan, och, i enlighet med artikel 53 i det direktivet ”vidta åtgärder för övervakning av bestrålningen” och se till att ”alla lämpliga interventioner genomförs med hänsyn till den konkreta situationen”.

8.  Europaparlamentet uppmanar, med tanke på att de grundläggande rättigheterna utgör en integrerad del av de allmänna principerna i gemenskapens lagstiftning, och i beaktande av de positiva skyldigheter som artiklarna 2 och 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna medför, att de medlemsstater som är inbegripna i riskfyllda verksamheter som kan ha dolda negativa hälsoeffekter för de personer som är involverade i sådana verksamheter, skall se till att ett effektivt och öppet förfarande inrättas som ger sådana personer möjlighet att söka all relevant och lämplig information.

9.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utan dröjsmål genomföra och tillämpa direktiv 96/29/Euratom, och uppmanar kommissionen att strängt övervaka eventuell underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som tillkommer dem enligt detta direktiv.

10.  Europaparlamentet betvivlar att Konungariket Danmark har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktiv 96/29/Euratom till fullo när det gäller Thule‑olyckan och dess följdverkningar.

11.  Europaparlamentet känner stor oro över att det för närvarande finns en lucka i skyddet av allmänhetens hälsa i fråga om användning av kärnenergi för militära ändamål.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag för att ta itu med de farliga följderna för folkhälsan och miljön av användningen av kärnenergi för militära ändamål, för att fylla denna lucka i lagstiftningen.

13.  Europaparlamentet anser att de centrala bestämmelserna i Euratomfördraget inte har ändrats i sak sedan detta trädde i kraft och att det behöver uppdateras.

14.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Konungariket Danmarks regering och parlament.

• [1]  EGT L 159, 29.6.1996, s. 1.
• [2]  Mål 187/87, Saarland m.fl. (REG 1988, s. 5013), punkt 11.
• [3]  Mål C‑70/88, parlamentet mot rådet (REG 1991, s. I‑4529), punkt 14.
• [4]  Mål C‑61/03, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2005, s. I-2477), ”Jason‑reaktorn”, punkt 44.

MOTIVERING

1. Bakgrund till framställning nr 720/2002, ingiven av Jeffrey Carswell

Den 21 januari 1968 störtade ett amerikanskt bombplan av typen B‑52 med flera kärnvapen ombord nära flygbasen Thule i nordvästra Grönland, och släppte ut flera kilo klyvbart plutonium av vapenkvalitet. Sex av de sju besättningsmedlemmarna lyckades skjuta sig ur planet utan att komma till skada. Plutoniumet förorenade emellertid den närmaste snön och isen på haveriplatsen och spreds med hjälp av starka vindar och vatten över ett vidsträckt område. Över tusen danska civilpersoner var anställda vid flygbasen för att utföra underhåll och andra icke‑militära tjänster.

Dansk civilpersonal, lokala grönländare och amerikansk personal skyndade sig till olycksplatsen för att försöka inleda en räddningsaktion. Efter olyckan utförde Förenta staterna ”upprensningsarbete” i området, i vilket danska civilanställda frivilligt deltog för att röja undan förorenade vrakspillror tillsammans med amerikansk personal. Inga av de frivilliga hade någon erfarenhet av eller utbildning i att hantera strålningsförorenat material. Efter ”upprensningsarbetet” genomförde den amerikanska militären regelbundna medicinska uppföljningar av den amerikanska flygvapenpersonal som tjänstgjorde vid Thule vid tidpunkten för olyckan och därefter. Ingen liknande medicinsk övervakning utfördes av den danska regeringen för de danska civilanställda eller grönländarna, av vilka många fortsatte att arbeta på Thulebasen och bodde kvar i området flera år efter olyckan.

Vid tidpunkten för olyckan var framställaren civilanställd (som skeppsklarerare) på flygbasen vid Thule och han fortsatte att bo och arbeta på basen fram till 1971. Under denna period besökte framställaren olycksplatsen då och då och deltog i avlägsnandet av förorenade vrakspillror i ”upprensningsarbetet”. Dessutom använde han, liksom många andra av de anställda vid Thulebasen, is från en närbelägen fjord för drycker. Under 1980‑talet försämrades framställarens hälsa allvarligt och han fick senare diagnosen matstrups‑ och magcancer. Han genomgick åtta större operationer och tvingades till ett stort antal endagsintagningar på sjukhus. Nyligen har han diagnostiserats ha en sköldkörtelåkomma.

Framställaren hävdar att de danska myndigheterna underlät att evakuera arbetarna från anläggningen vid tidpunkten i fråga, varna dem eller informera dem om den omfattande strålningen, eller genomföra de nödvändiga medicinska uppföljningstesten och undersökningarna. Han hävdar att hans sjukdom har samband med exponeringen för plutonium från de kärnvapen som fanns ombord på det plan som störtade 1968. Framställaren begär följaktligen att få ta del av befintliga uppgifter om olyckan och dess följder, och begär även att regelbundna medicinska tester skall genomföras.

Den huvudsakliga anklagelsen i framställningen är att den danska regeringen inte har respekterat bestämmelserna i rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning (EGT L 159, 29.6.1996, s. 1) (nedan kallat Euratomdirektivet).

Tidiga vetenskapliga rapporter som offentliggjordes av den danska regeringen, där det uppgavs att ingen fara för människor, djur eller växter uppkom, har ifrågasatts i privata medicinska rapporter och i en preliminär rapport 2005 av avdelningen för strålningsforskning vid nationallaboratoriet Risö vid Danmarks Tekniske Universitet om föroreningen i Thuleområdet. På grund av det ökande antalet cancerrelaterade dödsfall och sjukdomar bland de personer som tidigare arbetat i Thule bildade de före detta Thuleanställda en förening 1986 (Foreningen af Stråleramte Thulearbejdere) för att undersöka de möjliga effekterna från 1968 års flygolycka på deras hälsa. Eftersom de anställda inte hade genomgått individuella kontroller för strålningsexponering vid Thule begärde föreningen att den danska regeringen skulle ge dem tillgång till de relevanta miljöstrålningsregistren. Med hjälp av dessa register ville de försöka uppskatta sina troliga strålningsdoser och de möjliga konsekvenserna av detta för deras hälsa. De har emellertid aldrig fått dessa registeruppgifter trots många förfrågningar. Framställaren uppger att den danska regeringen fattade ett politiskt beslut på förhand om att inte genomföra någon vetenskaplig undersökning av de medicinska klagomålen från de överlevande från Thule, och i stället erbjuda dem en ersättning ex gratia för deras psykiska lidande. En sådan utbetalning gjordes till alla personer som befann sig i eller reste igenom området i närheten av den strålningsförorenade olycksplatsen mellan den 21 januari 1968 och den 17 september 1968, exklusive danska regeringsforskare och Förenta staternas personal. Det uppskattas att 2 400 personer mottog denna ersättning, som inte skilde sig mellan de personer som deltog i ”upprensningsarbetet” och andra personer, såsom lokalbefolkning eller resande som inte deltog i detta arbete. Föredraganden har fått bevis för att en patients begäran om uppföljningsbehandling på en klinik har avslagits i åtminstone två fall på grund av att saken avgjordes slutgiltigt i och med att ersättningarna betalades ut.

Utskottet för framställningar förklarade Jeffrey Carswells framställning tillåtlig den 14 mars 2003.

2. Tillfällig tillämpning av gemenskapsrätten för uppgifterna i framställningen

Kan direktivet vara tillämpligt för olyckan 1968, som inträffade innan direktivet trädde i kraft och före Konungariket Danmarks anslutning till fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallat Euratomfördraget)?

Kommissionen har hävdat att direktiv 96/29/Euratom inte är tillämpligt för konsekvenserna av den olycka som inträffade 1968, eftersom Konungariket Danmark inte ens var medlemsstat vid den tidpunkten. Enligt etablerad rättspraxis från EG‑domstolen gäller emellertid nya bestämmelser i gemenskapsrätten av princip för framtida effekter av situationer som uppstod innan den nya bestämmelsen trädde i kraft. EG‑domstolen har till exempel tillämpat denna princip för tillämpningen av en diskriminerande förfarandemässig bestämmelse för omständigheter som föregick Österrikes anslutning till EU.[1]

Denna tolkning underbyggs av det faktum att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) konsekvent har hållit fast vid sin jurisdiktion och tillämpligheten av artiklarna 2 och 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för följdverkningarna av en exponering för strålning som föregick en medlemsstats godkännande av Europadomstolens jurisdiktion. Ett yrkande från en sjuk dotter till en militär i det brittiska flygvapnet som exponerades för strålning 1958 på Julön var således inte otillåtlig på grund av att Förenade kungariket godkände Europadomstolens jurisdiktion först 1966.[2]

Euratomfördraget blev omedelbart tillämpligt och bindande för Konungariket Danmark från och med datumet för Danmarks anslutning, med resultatet att det var tillämpligt för framtida effekter av situationer som uppstod före Danmarks anslutning till Europeiska gemenskaperna. Det är följaktligen oväsentligt att olyckan inträffade före Danmarks anslutning till Euratomfördraget, på villkor att effekterna av olyckan består. Med tanke på de långsiktiga effekterna på människors hälsa som framkallas av strålningsexponeringen (den latenta perioden för strålningsframkallade cancerformer och sjukdomar sträcker sig från 20 till 60 år), kvarstår risken för alla nuvarande överlevande och de behöver brådskande lämplig medicinsk övervakning. Det är därför utom allt tvivel att följdverkningarna av 1968 års olycka kvarstod till det relevanta datumet, som är den 13 maj 2000.[3]

3. Territoriell tillämpning av Euratomfördraget för Grönland

Frågan här är huruvida direktivet kan vara tillämpligt för följdverkningarna av en olycka i Grönland, för vilket Euratomfördraget inte har gällt sedan den 1 januari 1985.

Vid tidpunkten för olyckan var Grönland en del av Konungariket Danmarks territorium. När det gäller den territoriella tillämpningen av Euratomfördraget är det emellertid relevant att beakta fördraget om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna i fråga om Grönland (EGT L 29, 1.2.1985, s. 1) (nedan kallat Grönlandsfördraget). I artikel 5 i detta fördrag infördes följande ändring av artikel 198 i Euratomfördraget: ”Detta fördrag skall inte vara tillämpligt för Grönland.” Eftersom Grönlandsfördraget trädde i kraft den 1 januari 1985 (se artikel 6), är Euratomfördraget följaktligen inte tillämpligt för Grönland efter detta datum.

Euratomfördraget gällde således för Grönland i tolv år från Danmarks anslutning 1973 och fram till Grönlandsfördragets ikraftträdande. Med hänsyn till att detta fördrag inte har någon retroaktiv effekt förblir Konungariket Danmark bundet av alla befintliga rättsliga skyldigheter i samband med händelser som har inträffat på Grönlands territorium före den 1 januari 1985. Dessutom är inte följdverkningarna på människors hälsa av 1968 års olycka begränsade till Grönland, eftersom det är uppenbart att många av de anställda, inklusive EU‑medborgare, sedan dess har flyttat till fastlandet, till Danmark. Danmark är följaktligen skyldigt att sörja för medicinsk övervakning och tillhandahålla relevant information till de personer vars hälsa fortfarande är lidande till följd av de långsiktiga effekterna av Thule‑olyckan, trots att Grönland undantas från Euratomfördragets territoriella räckvidd. I detta avseende är det relevant att påpeka att direktivets bestämmelser inte nödvändigtvis förpliktar en medlemsstat att vidta genomförandeåtgärder på exakt samma plats där en radiologisk nödsituation har inträffat. Faktum är att verkställandet av dessa skyldigheter kan garanteras på en annan plats inom en medlemsstats territorium.

Man måste följaktligen fastställa huruvida någon bestämmelse i direktivet förpliktar Konungariket Danmark att vidta de åtgärder som framställaren kräver.

4. Euratomfördragets tillämplighet för ”militära verksamheter”

I sin muntliga redogörelse för utskottet för framställningar hävdade kommissionen att Euratomfördraget och den sekundärrätt som antagits i samband med detta inte är tillämpliga för uppgifterna i framställningen, eftersom ”fördraget inte är tillämpligt för användning av kärnenergi för militära ändamål”.[4]

I mål C‑61/03, ”Jason‑reaktorn”, instämmer både generaladvokaten och EG‑domstolen i att frågan om Euratomfördragets tillämplighet för användning av kärnenergi för militära ändamål förutsågs, men lämnades olöst, under de förhandlingar som ledde till undertecknandet av Euratomfördraget. Domstolen fortsatte med att godta Förenade kungarikets och Frankrikes argument om att det fanns offentliga säkerhetsundantag i EG‑fördraget, men det står ingenstans i Euratomfördraget att det är underförstått att Euratomfördraget överhuvudtaget inte är tillämpligt för kärnenergi som används för militära ändamål.

”Det är dock tydligt att tillämpningen av sådana bestämmelser på anläggningar, forskningsprogram och annan militär verksamhet skulle kunna vara ägnad att skada medlemsstaternas väsentliga nationella försvarsintressen. Såsom Förenade kungariket och Republiken Frankrike med rätta har gjort gällande, blir slutsatsen av att nämnda fördrag helt saknar undantag med preciseringar av under vilka villkor medlemsstaterna har rätt att åberopa och skydda dessa väsentliga intressen att de relevanta verksamheterna inom det militära området faller utanför detta fördrags tillämpningsområde.”[5]

Denna restriktiva tolkning av Euratomfördragets tillämpningsområde bekräftades i mål C‑65/04, ”HMS Tireless”.[6]

De särskilda uppgifterna i framställningen måste emellertid skiljas från de två ovannämnda domarna av flera olika skäl.

Av punkt 36 i målet ”Jason‑reaktorn” framgår det tydligt att den logiska grunden för att undanta det militära området från Euratomfördragets tillämpningsområde var skyddet av ”medlemsstaternas väsentliga nationella försvarsintressen”. Detta underbyggs ytterligare av den andra meningen i denna punkt där det anges att avsaknaden av undantag med preciseringar i Euratomfördraget skulle hindra medlemsstaterna från att skydda ”dessa [väsentliga nationella] försvarsintressen” på lämpligt sätt. Det är därför uppenbart att domstolen tydligt kopplade sin restriktiva tolkning till medlemsstaternas väsentliga nationella försvarsintressen.

Målet ”Jason‑reaktorn” rörde tillämpningen av vissa krav på rapportering av uppgifter enligt Euratomfördraget för Förenade kungarikets deponering av radioaktivt avfall från avvecklingen av en militär kärnreaktor. Målet ”HMS Tireless” rörde likaså tillämpningen av rapporteringskraven för Förenade kungarikets beredskapsplan för evakuering av Gibraltar i händelse av en radiologisk nödsituation under underhålls‑ och repareringsarbete på en militär ubåt med en kärnreaktor. Båda situationerna rörde de skyldigheter som åläggs en medlemsstat när det gäller användningen av kärnenergi för militära ändamål, av, vid detta tillfälle, samma medlemsstat.

Det förefaller orimligt att dra slutsatsen att den logiska grunden för att undanta kärnenergi som används för militära ändamål var att en medlemsstats nationella försvarsintressen kunde äventyras utan några ytterligare kopplingar till en annan medlemsstat. Det kan följaktligen inte vara så att detta undantag omfattar användning av kärnenergi av ett tredjeland när en medlemsstat inte har godkänt detta (dvs. samtyckt till detta, anslutit sig till denna användning och därmed tagit ansvar för den), men där en hälsofara endast uppstår i den medlemsstaten. I ett sådant scenario äventyras inte en medlemsstats väsentliga nationella säkerhetsintressen på något sätt.

Hälso‑ och skyddsbestämmelserna i Euratomfördraget utsträcks följaktligen till situationer där försvarsintresset i fråga överhuvudtaget inte har något att göra med den berörda medlemsstaten (och inte med någon annan medlemsstat heller), där användningen av kärnenergi dessutom strider mot en internationell överenskommelse, och där den enda sannolika föreliggande kopplingen är att utsläpp av kärnmaterial inträffade på en medlemsstats territorium. Syftet med en sådan tolkning är dessutom inte att ålägga en skyldighet att bedöma om ett väsentligt nationellt försvarsintresse står på spel från fall till fall. Denna ståndpunkt, som kommissionen förespråkade inför EG‑domstolen, avslogs tydligt av domstolen.

Om man tillämpar denna analys på uppgifterna i framställningen har Konungariket Danmark aldrig haft något nationellt energiprogram, varken för civil eller militär användning av kärnenergi. Följaktligen har Danmark (till skillnad från Förenade kungariket eller Frankrike) ingen verksamhet som rör användning av kärnkraft som skulle undanta landet från rapporteringskraven eller från några andra skyldigheter enligt Euratomfördraget eller sekundärrätten. Det finns inga bevis som knyter sådan övervakning till någon nuvarande försvarsverksamhet från Danmarks sida som omfattar militär användning av kärnenergi.

Den strålningsproducerande olyckan i fråga orsakades av Förenta staterna, ett tredjeland, inte av Danmark. Även om Danmark hade ingått ett försvarsavtal med Förenta staterna vid tidpunkten för olyckan med B‑52‑planet, var Förenta staterna enligt avtalet förbjudet att lagra eller utplacera kärnvapen i Grönland eller flyga över danskt luftrum med sådana vapen. Den danska regeringen bekräftade offentligt för det danska folket att inget sådant tillstånd att lagra, utplacera eller överflyga med kärnvapen hade getts eller skulle ges till Förenta staterna, och att inga sådana ändringar hade gjorts av avtalet av det danska parlamentet. En hänvisning till det bilaterala avtalet är följaktligen inte på något sätt avgörande för fallet. Att det fanns ett avtal som omfattade viss militär verksamhet betyder inte att varje militär verksamhet av ett tredjeland på en medlemsstats territorium i praktiken undantas från Euratomfördragets tillämpningsområde på grund av detta. En sådan slutsats skulle vara godtycklig och strida mot sunt förnuft.

5. Relevant primärrätt och EG‑domstolens tolkning av denna

I artikel 2b i Euratomfördraget föreskrivs att gemenskapen, enligt vad som anges i fördraget, måste ”uppställa enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd samt övervaka tillämpningen av dessa normer”.

Avdelning II i Euratomfördraget, ”Bestämmelser för att främja framsteg på kärnenergiområdet”, innehåller ett kapitel 3, ”Hälsoskydd ”, som består av artiklarna 30–39.

I detta sammanhang är gemenskapen enligt första stycket i artikel 30 i Euratomfördraget skyldig att fastställa ”grundläggande normer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning”. Uttrycket ”grundläggande normer” betyder enligt det andra stycket i denna artikel

”a) högsta tillåtna doser som är förenliga med tillräckligt hälsoskydd,

b) högsta tillåtna exponering och kontamination, och

c) grundläggande principer för hälsokontroll av arbetstagarna”.

I artikel 31 i Euratomfördraget fastställs förfarandet för att utarbeta och anta dessa grundläggande normer, medan det i den första meningen i artikel 32 fastställs att de kan omprövas eller kompletteras på begäran från kommissionen eller en medlemsstat i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 31 i direktivet.

EG‑domstolen har förklarat att kapitlet om hälsoskydd i Euratomfördraget bildar ”en sammanhängande helhet som ger kommissionen relativt vittgående befogenheter när det gäller att skydda befolkningen och miljön mot riskerna för radioaktiv kontamination”.[7] Den har också upprätthållit en bred tolkning av dessa bestämmelser för att ”garantera konsekvent och effektivt skydd av allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår från joniserad strålning, vilken källa den än härrör från”.[8] Dessutom har domstolen uttryckligen förklarat att denna breda tolkning gäller för det särskilda direktiv som avses i denna framställning.[9]

6. Direktivets materiella räckvidd

Syftet med direktiv 96/29/Euratom, som antogs på grundval av artiklarna 31 och 32 i Euratomfördraget, är att revidera de befintliga grundläggande normerna[10] för att ta hänsyn till utvecklingen av den vetenskapliga kunskapen om strålningsskydd.

Direktivets tillämpningsområde fastställs i artikel 2 i avdelning II, ”Räckvidd”, och anses vara mer omfattande än de tidigare direktiv som det ersatte, i synnerhet direktiv 80/836/Euratom av den 15 juli 1980.[11]

Som det fastställs i första stycket av artikel 2:

”Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet som medför risk för joniserande strålning från en artificiell källa eller en naturlig strålkälla i fall där naturliga radionuklider behandlas eller har behandlats med hänsyn till sina radioaktiva, klyvbara eller fertila egenskaper, nämligen

a)  produktion, bearbetning, hantering, användning, innehav, förvaring, transport, import till och export från gemenskapen samt deponering av radioaktiva ämnen,

b)  drift av elektrisk utrustning som avger joniserande strålning och som innehåller komponenter som drivs med en spänningsskillnad på mer än 5 kV, samt

c)  alla andra verksamheter som anges av medlemsstaten.”

Dessutom anges följande i det tredje stycket i artikel 2:

”I enlighet med avdelning IX skall [direktivet] också vara tillämpligt på alla interventioner i samband med radiologiska nödsituationer eller i fall av bestående bestrålning på grund av efterverkningarna av en radiologisk nödsituation eller en tidigare eller gammal verksamhet” (understrykningarna tillagda).

I detta avseende utgör hänvisningen till ”fall av bestående bestrålning på grund av efterverkningarna av en radiologisk nödsituation eller en tidigare eller gammal verksamhet” i tredje stycket i artikel 2 i avsnitt II, ”Räckvidd”, en uttrycklig breddning av direktivets räckvidd jämfört med den tidigare lagstiftningen.

I kapitel III, ”Läkarkontroll av arbetstagare som utsätts för strålning”, anges detaljerade bestämmelser om läkarkontroller, som omfattar bestämmelser som förutser möjligheten att läkarkontrollerna sedan arbetet har upphört får fortgå under så lång tid som det anses vara nödvändigt för att skydda den berörda personens hälsa (artikel 31.3) och ett krav på att journaler skall arkiveras tills personen har eller skulle ha uppnått en ålder av 75 år, och i varje fall minst 30 år efter det att det arbete som medförde exponering för joniserande strålning har upphört (artikel 34).

Dessutom fastslås följande i artikel 38, avsnitt IV, ”Medlemsstaternas uppgifter med avseende på skydd av arbetstagare som utsätts för strålning”:

”1. Alla medlemsstater skall upprätta ett eller flera inspektionssystem i syfte att upprätthålla respekten för de bestämmelser som införs i enlighet med detta direktiv samt inleda övervaknings‑ och interventionsåtgärder när det är nödvändigt.

2.  Alla medlemsstater skall kräva att arbetstagare på begäran får tillgång till resultaten från deras personliga dosövervakning, inklusive mätresultat som kan ha använts för att uppskatta dem, eller bedömningar av deras doser som gjorts som en följd av arbetsplatsmätningar.

…

5.  Alla medlemsstater skall underlätta utbytet mellan de behöriga myndigheterna, de godkända läkarna, den godkända företagshälsovården, de kvalificerade experterna eller de godkända dosimetritjänsterna inom Europeiska gemenskapen av all relevant information om de doser som en arbetstagare tidigare fått, för att genomföra den läkarundersökning före anställning eller klassificering som arbetstagare i kategori A enligt kraven i artikel 31 och för att kontrollera den ytterligare bestrålning som arbetstagarna utsätts för.”

När det gäller frågan om intervention, fastställs följande i artikel 53, avsnitt II, ”Intervention vid varaktig bestrålning”, i kapitel IX i direktivet:

”Om medlemsstaterna har konstaterat en situation som leder till varaktig bestrålning, som beror på följdverkningarna av en radiologisk nödsituation eller ett tidigare förfarande, skall de om nödvändigt och med hänsyn till exponeringsrisken säkerställa att

a)  det berörda området avgränsas,

b)  åtgärder för övervakning av bestrålningen vidtas,

c)  alla lämpliga interventioner genomförs med hänsyn till den konkreta situationen,

d)  tillträde till eller användning av mark eller byggnader inom det avgränsade området regleras.”

7. Direktivets tillämplighet för uppgifterna i framställningen

När det gäller termen ”arbetstagare” i kapitel III i direktivet kan en parallell dras till den breda tolkningen av denna term enligt EG‑direktivet. EG‑domstolen har konsekvent förklarat att detta är ett fristående koncept som har en bestämd mening i gemenskapsrätten, oavsett vilken kategori som verksamheten i fråga hör till enligt nationell lagstiftning.[12] Så länge som de kriterier som har fastställts av EG‑domstolen respekteras skulle det följaktligen vara godtyckligt att undanta en kategori av personer (till exempel de personer som har deltagit i ”upprensningsarbetet”) bara för att de inte var permanent anställda vid flygbasen.

Det är också relevant att direktivet innehåller ett antal bestämmelser om behovet av att vidta åtgärder många år efter att en händelse har inträffat. I artikel 31.3 förutses till exempel möjligheten att läkarkontrollerna sedan arbetet har upphört får fortgå under så lång tid som det anses vara nödvändigt för att skydda den berörda personens hälsa. I artikel 34 fastställs ett krav på att journaler skall arkiveras tills personen har eller skulle ha uppnått en ålder av 75 år, och i varje fall minst 30 år efter det att det arbete som medförde exponering för joniserande strålning har upphört.

I enlighet med artikel 38 i direktivet är Konungariket Danmark följaktligen skyldigt att ”inleda övervaknings‑ och interventionsåtgärder” när det är nödvändigt i fråga om de nuvarande effekterna av Thule‑olyckan.

Dessutom är Danmark enligt artikel 53 även skyldigt att vidta åtgärder för övervakning av bestrålningen” och genomföra ”alla lämpliga interventioner med hänsyn till den konkreta situationen”. Även om strecksatserna a) och d) avser ”ett berört område” respektive ett ”avgränsat område” har strecksatserna b) och c) inga geografiska begränsningar.

Alla medlemsstater är i själva verket skyldiga att effektivt genomföra och tillämpa direktivet utan dröjsmål och kommissionen har, som fördragets väktare, en skyldighet att strängt övervaka eventuell underlåtenhet att uppfylla dessa skyldigheter.

8. Möjliga skyldigheter enligt europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Som EG‑domstolen konsekvent har förklarat ”utgör de grundläggande rättigheterna enligt fast rättspraxis en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av. Domstolen utgår därvid från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner liksom de anvisningar som finns i internationella avtal rörande skyddet av de mänskliga rättigheterna som medlemsstaterna har varit med om att utarbeta eller anslutit sig till (se bl.a. dom av den 14 maj 1974 i mål C‑4/73, Nold mot kommissionen (REG 1974 s. 491, punkt 13). Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna har i detta avseende en särskild betydelse (se bl.a. dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston mot Chief Constable of the Royal Ulster (REG 1986 s. 1651, punkt 18).”[13]

I detta avseende finns det tydlig rättspraxis i artikel 2.1 i konventionen om att staterna inte bara skall avhålla sig ifrån från att avsiktligt och orättmätigt ta någons liv, utan även skall vidta lämpliga åtgärder för att skydda livet för de personer som befinner sig inom dess jurisdiktion.[14] Det är långtifrån klart att Konungariket Danmark har gjort allt som kunde ha krävts av landet för att förhindra att framställarens liv oundvikligen riskerades.

Dessutom kan en positiv skyldighet även uppkomma enligt artikel 8 i konventionen. Som Europadomstolen har förklarat: ”när en regering är inbegripen i riskfyllda verksamheter [såsom kärnvapenprov] som kan ha dolda negativa konsekvenser för de personer som är involverade i sådana verksamheter kräver respekten för privat‑ och familjelivet i artikel 8 att ett effektivt och öppet förfarande inrättas som ger sådana personer möjlighet att söka all relevant och lämplig information” (understrykningarna tillagda).[15] Dessutom, och oavsett ett sådant förfarande, är det väsentligt att stödja framställarens rätt att få veta vad som kan ske med honom utan att han skall behöva fråga om det själv. Framställaren hade en rättighet att bli informerad om alla konsekvenser som hans närvaro vid olycksplatsen kunde få för honom.[16] Eventuell ersättning som kan ha utgått till framställaren rättfärdigar inte ett oproportionerligt hindrande av hans grundläggande rättigheter, särskilt inte hans rätt att leva och hans rätt till respekt för privat‑ och familjelivet.

9. Skydd av allmänhetens hälsa och miljön mot faror i samband med användning av kärnenergi för militära ändamål

I de föregående avsnitten hävdas att direktivet gäller för följdverkningarna av Thule‑olyckan. Som ett andra steg är det lika viktigt att uppmärksamma en lucka som belystes av målen ”Jason‑reaktorn” och ”HMS Tireless”.

Ett generellt undantag för användning av kärnenergi för militära ändamål från Euratomfördragets tillämpningsområde kan under vissa omständigheter utgöra ett oproportionerligt undantag till förmån för nationella försvarsintressen som inte på något sätt syftar till att avväga sådana intressen mot hälso‑ och miljöhänsyn. I en situation där ett försvarsintresse är ytterst svagt och ett hälsointresse är särskilt starkt, skulle säkerhetsintresset till exempel trots detta automatiskt ha företräde. En medlemsstats försumbara intresse uppväger, utan möjligheter till ytterligare överväganden, ett absolut nödvändigt hälso‑ och miljöbehov. I båda dessa nya mål misslyckades generaladvokaten L.A. Geelhoed med att övertyga EG‑domstolen om att inta ett mer nyanserat synsätt. Enligt hans yttrande i målet ”HMS Tireless”, erkände han att ”det finns en lucka i skyddet av allmänhetens hälsa. Det framgår klart av domens villkor att domstolen har accepterat denna konsekvens” (understrykning tillagd).

Domstolens obiter‑uttalande om att medlemsstaterna kan anta hälso‑ och säkerhetsåtgärder som omfattar militära verksamheter enligt EG‑fördraget, och samtidigt erkänna vikten av hälso‑ och miljöhänsyn, leder till att det nu helt klart är gemenskapens lagstiftare som har saken i sin hand.

EG‑domstolens begränsning av Euratomfördragets räckvidd ”minskar inte på något sätt den avgörande betydelsen av målet att skydda folkhälsan och miljön mot de faror som uppstår till följd av användningen av kärnenergi, inbegripet för militära ändamål. I den mån gemenskapen genom nämnda fördrag inte ges särskilda medel för att uppnå detta mål, kan det inte uteslutas att lämpliga åtgärder kan vidtas på grundval av de relevanta bestämmelserna i EG‑fördraget”[17] (understrykningar tillagda).

Det ankommer på gemenskapens lagstiftare att besluta om den exakta formen för och innehållet i en sådan handling. Det är oroande att kommissionen, nästan två år efter domstolens första dom där den erkände vissa begränsningar av det materiella tillämpningsområdet för Euratomfördraget, fortfarande inte har lagt fram något konkret initiativ på detta område. Det är absolut nödvändigt att så snabbt som möjligt fylla den lucka i lagstiftningen som EG‑domstolen har funnit. Parlamentet bör därför göra bruk av sina befogenheter enligt artikel 192.2 i EG‑fördraget för att uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag om denna fråga.

Föredraganden avstår från att föreslå någon särskild rättslig grund för eventuella åtgärder på detta område. Det är emellertid värt att påpeka att denna fråga kan bli problematisk i flera avseenden. För det första kan kapitel III i Euratomfördraget betraktas som en lex specialis för att skydda människorna och miljön mot joniserande strålning. Detta skulle dock strida mot EG‑domstolens antagande, nämligen att EG‑fördraget inte utgör en tillräcklig rättslig grund. För det andra fastställs följande i artikel 305.2 i EG‑fördraget: ”bestämmelserna i detta fördrag skall inte inverka på bestämmelserna i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.” För det tredje är den juridiska personen i Euratomfördraget annorlunda jämfört med EG‑fördraget, och konstitutionsfördraget skulle i sin nuvarande utformning inte påverka denna situation. Bevarandet av status quo är tämligen förvånande med tanke på att tanken bakom en sammanslagning med Euratomfördraget är densamma som för sammanslagningen med EG‑fördraget.[18] Fem medlemsstater tog i själva verket tillfället i akt för att konstatera att ”de centrala bestämmelserna i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen inte har ändrats i sak sedan detta trädde i kraft och behöver uppdateras” och uppmanade därför till att en konferens mellan företrädare för medlemsstaternas regeringar skulle sammankallas så snart som möjligt.[19] Föredraganden ansluter sig till detta synsätt, som skulle ha fördelen av att garantera konsekvens i gemenskapens rättsordning, och göra det möjligt att vidta åtgärder för att rätta till alla eventuella befintliga luckor i skyddet av folkhälsan eller miljön.

• [1]  Mål C‑122/96, Saldanha och MTS (REG 1997, s. I‑5325), punkt 14.
• [2]  Mål 14/1997/798/1001, L.C.B. mot Förenade kungariket, dom av den 9 juni 1998, punkterna 30–41.
• [3]  I artikel 55 anges att medlemsstaterna skall tillämpa de lagar, förordningar och administrativa bestämmelser som är nödvändiga för att uppfylla direktivet före den 13 maj 2000.
• [4]  Mål C‑61/03, kommissionen mot Förenade kungariket, ”Jason‑reaktorn”, dom av den 12 april 2005, punkt 44.
• [5]  Mål C‑61/03, punkt 36.
• [6]  Mål C‑65/04, kommissionen mot Förenade kungariket, ”HMS Tireless”, dom av den 9 mars 2006 (ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen).
• [7]  Mål 187/87, Saarland m.fl. (REG 1988, s. 5013), punkt 11.
• [8]  Mål 70/88, parlamentet mot rådet (REG 1991, s. I‑4529), punkt 14.
• [9]  Mål C‑29/99, kommissionen mot rådet (REG 2002, s. I‑11221), punkt 81.
• [10]  Som det anges i direktivets ingress fastställde gemenskapen grundläggande normer för första gången år 1959 enligt artikel 218 i fördraget. En översyn av dessa normer gjordes därefter vid fem ytterligare tillfällen (1962, 1966, 1976, 1979 och 1984).
• [11]  EGT L 246, 17.9.1980, s. 1–72. I artikel 2 i direktiv 80/836 anges direktivets räckvidd endast på följande sätt: ”Detta direktiv skall vara tillämpligt på produktion, bearbetning, hantering, användning, innehav, lagring, transport och deponering av naturliga och icke naturliga radioaktiva ämnen samt på all annan verksamhet som innebär att en fara kan uppstå på grund av joniserande strålning.”
• [12]  Mål 53/81, Levin (REG 1982, s. 1035), punkt 11, och mål 75/63 Hoekstra (REG 1964, s. 177).
• [13]  Mål C‑260/89, ERT (REG 1991, s. I‑2925), punkt 41.
• [14]  Se till exempel domen av den 19 februari 1998, Guerra mot Italien (Rapporter 1998‑I, s. 227), punkt 58.
• [15]  Dom av den 9 juni 1998, McGinley och Egan mot Förenade kungariket, 10/1997/794/995–996.
• [16]  Ibidem, gemensamt avvikande yttrande från domarna De Meyer, Valticos och Morenilla.
• [17]  Mål C‑61/03, punkt 44, och mål C‑65/04, punkt 28.
• [18]  Europeiska konventionen, slutlig rapport från arbetsgrupp III – Status som juridisk person (CONV 305/02), punkt 15.
• [19]  Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, förklaring nr 44 från Tyskland, Irland, Ungern, Österrike och Sverige.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Konsekvenserna för folkhälsan av Thule olyckan 1968 (framställning nr 720/2002)
Förfarandenummer	2006/2012(INI)
Grund i arbetsordningen	art. 192.1
Framställning(ar) som betänkandet baseras på	720/2002
Beslut att utarbeta ett betänkande	27.11.2006
Tillstånd: tillkännagivande i kammaren	19.1.2006
Rådgivande utskott   Tillkännagivande i kammaren
Inget yttrande avges   Beslut
Förstärkt samarbete   Tillkännagivande i kammaren
Föredragande   Utnämning	Diana Wallis 27.11.2006
Tidigare föredragande
Behandling i utskott	27.2.2007	27.3.2007
Antagande	27.3.2007
Slutomröstning: resultat	för: emot: nedlagda röster:		16 1 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Robert Atkins, Margrete Auken, Simon Busuttil, Michael Cashman, Proinsias De Rossa, Janelly Fourtou, David Hammerstein Mintz, Carlos José Iturgaiz Angulo, Marcin Libicki, Maria Matsouka, Manolis Mavrommatis, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Luciana Sbarbati, Kathy Sinnott, Diana Wallis
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Thijs Berman
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)	Jens-Peter Bonde
Ingivande – A6-nummer	20.4.2007
Anmärkningar	...