BETÄNKANDE om ungdomsbrottslighet – kvinnornas, familjens och samhällets roll
7.6.2007 - (2007/2011(INI))
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
Föredragande: Katerina Batzeli
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om ungdomsbrottslighet – kvinnornas, familjens och samhällets roll
(200/2011(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av FN:s konvention av den 20 november 1989 om barnets rättigheter, i synnerhet artiklarna 37 och 40,
– med beaktande av FN:s minimistandardregler för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet (Pekingreglerna) från 1985, antagna av generalförsamlingen i dess resolution 40/33 av den 29 november 1985,
– med beaktande av FN:s riktlinjer för förhindrande av ungdomsbrottslighet (Riyadhriktlinjerna) från 1990, antagna av generalförsamlingen i dess resolution 45/112 av den 14 december 1990,
– med beaktande av FN:s regler om skydd för ungdomar som frihetsberövats, antagna av generalförsamlingen i dess resolution 45/113 av den 14 december 1990,
– med beaktande av Europarådets konvention av den 25 januari 1996 om utövandet av barns rättigheter, i synnerhet artikel 1 och artiklarna 3–9,
– med beaktande av rekommendationen av den 24 september 2003 från Europarådets ministerkommitté till medlemsstaterna om nya sätt att hantera ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvårdens roll (Rec(2003) 20),
– med beaktande av rekommendationen av den 17 september 1987 från Europarådets ministerkommitté om samhällets reaktion på ungdomsbrottslighet (Rec(87) 20),
– med beaktande av rekommendationen av den 18 april 1988 från Europarådets ministerkommitté om samhällets reaktion på brottslighet bland ungdomar från invandrarfamiljer (Rec (88) 6),
– med beaktande av EU-fördraget, i synnerhet artikel 6 samt bestämmelserna i avdelning VI om polissamarbete och straffrättsligt samarbete,
– med beaktande av EG-fördraget, i synnerhet avdelning XI om socialpolitik, utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor, särskilt artikel 137,
– med beaktande av ramprogrammet om polissamarbete och straffrättsligt samarbete (Agis), som upphörde den 31 december 2006, och rådets förordning (EG) nr 168/2007 av den 15 februari 2007 om inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter,[1]
– med beaktande av sin ståndpunkt av den 30 november 2006 om förslaget till rådets beslut om att tillåta Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter att bedriva verksamhet på de områden som avses i avdelning VI i fördraget,[2]
– med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt av den 5 mars 2007 inför Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande för perioden 2007–2013 av ett särskilt program för att förebygga och bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor och för att skydda våldsoffer och riskgrupper (Daphne III-programmet) som en del av det allmänna programmet ”Grundläggande rättigheter och rättvisa”,
– med beaktande av kommissionens meddelande ”Mot en EU-strategi för barnets rättigheter” (KOM(2006)0367),
– med beaktande av sin resolution av den 8 juli 1992 om en europeisk stadga för barnets rättigheter[3], i synnerhet punkterna 8.22 och 8.23,
– med beaktande av rådets beslut[4] (2001/427/RIF) av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt nätverk för förebyggande av brottslighet,
– med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén av den 15 mars 2006: ”Förebyggande av ungdomsbrottslighet, metoder för hantering av ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvårdens roll i EU”[5],
– med beaktande av slutsatserna från den konferens som under rådets brittiska ordförandeskap hölls i Glasgow den 5–7 september 2005 på temat ”ungdomar och brottslighet: ett europeiskt angreppssätt”,
– med beaktande av de senaste årliga rapporterna från Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk,
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6‑0212/2007), och av följande skäl:
A. Ungdomsbrottslighet är förenad med mycket större risker än brottslighet bland vuxna, eftersom den berör en särskilt känslig befolkningsgrupp och utsätter minderåriga för risken att redan mycket tidigt i livet bli socialt marginaliserade och stigmatiserade.
B. Nationella, europeiska och internationella studier visar på en oroväckande ökning av ungdomsbrottsligheten under de senaste två årtiondena.
C. Ungdomsbrottsligheten är oroande och dess omfattning ökar eftersom den sjunker allt längre ner i åldrarna, allt fler brott begås av barn under 13 år och eftersom deras beteende visar på ständigt växande grymhet.
D. Dagens sätt att registrera och presentera statistik över ungdomsbrottslighet svarar inte mot de reella behoven och dagens förhållanden, något som gör det tvingande nödvändigt att ta fram tillförlitlig nationell statistik.
E. Det är svårt att med bestämdhet fastställa vilka orsaker som leder in en minderårig på brottets bana, eftersom vägen mot socialt avvikande och i förlängningen brottsligt beteende alltid är ett individuellt och specifikt fall som har att göra med den minderåriges erfarenheter och den viktigaste omgivningen för barn och ungdomar: familjen, skolan, vännerna samt den ekonomiska och sociala kontexten i stort.
F. Som huvudfaktorer bakom ungdomsbrottsligheten anges en allmän upplösning, brist på kommunikation och goda förebilder i familjen, eftersom föräldrarna ofta är frånvarande, psykiska problem som hänger samman med fysisk misshandel och sexuella trakasserier begångna av personer i släkten, utbildningssystemens oförmåga att lära ut sociala värderingar, fattigdom, arbetslöshet, social marginalisering och rasism. Andra viktiga faktorer är ungdomars benägenhet att ta efter andra som ett led i sin personlighetsutveckling, personlighetsstörningar till följd av alkohol- och narkotikakonsumtion samt massmedias, vissa internetsidors och dataspels fascination för meningslöst, överdrivet och oprovocerat våld.
G. Avvikande beteenden hos ungdomar beror inte alltid på familjeförhållandena.
H. Det ökade bruket av cannabis och annan narkotika och/eller alkohol bland ungdomar måste sättas i relation till den växande ungdomsbrottsligheten.
I. Invandrare, i synnerhet invandrarungdomar, är mycket mer utsatta för samhällets sociala kontroll, något som skapar en uppfattning att ungdomsbrottlighet är ett problem som främst rör invandrare och inte hela samhället. Denna inställning är inte bara felaktig utan även direkt farlig för samhället.
J. Två ”moderna” former av ungdomsbrottslighet är uppkomsten av ungdomsgäng och det ökade skolvåldet. Dessa företeelser är särskilt utbredda i vissa medlemsstater och är komplicerade att utreda och bekämpa.
K. Ökningen av företeelser som ungdomsgäng har föranlett vissa medlemsstater att skärpa strafflagstiftningen för ungdomar och att återinföra traditionella straff som internering vid kriminalvårdsanstalter.
L. I vissa medlemsstater har omgivningarna kring skolorna och t.o.m. själva skolgårdarna, även i rika stadsdelar, blivit laglösa områden (med narkotikaförsäljning, våld – ibland med bruk av blankvapen –, olika former av utpressning, farliga spel och fenomenet ”happy slapping”, dvs. att våld fotograferas med hjälp av en mobiltelefon och sedan läggs ut på internet).
M. På senare år har den nationella strafflagstiftningen för minderåriga successivt reformerats för att inriktas på återanpassning. Interneringsåtgärder, som endast bör användas när det verkligen är nödvändigt, och då i så liten omfattning som möjligt, har undan för undan fått lämna plats för andra, alternativa åtgärder inriktade på rehabilitering och vård. I flertalet medlemsstater är det emellertid ofta omöjligt att omsätta de nya åtgärderna i praktiken eftersom det saknas adekvat och modern logistisk infrastruktur liksom utbildad och specialiserad personal och eftersom samhällets medverkan är begränsad i likhet med finansieringen.
N. Nationell lagstiftning tenderar att straffbelägga vissa ungdomshandlingar och ungdomsbeteenden som emellertid inte betraktas som förseelser när det är vuxna som gör sig skyldiga till dem. På så vis utökas den straffrättsliga och sociala kontrollen över ungdomar, vilket leder till att fattigdom, social marginalisering och sociala integrationssvårigheter för ungdomar felaktigt blir faktorer som är överrepresenterade vid utdömandet av straff.
O. Störtfloden av extrema våldsscener och pornografiskt innehåll på TV och Internet, och mediernas utnyttjande av bilder av ungdomar som offer eller gärningsmän, ligger ofta på gränsen till att kränka de grundläggande rättigheterna för barn och bidrar till att sprida en bild där utbrett våld är en del av vardagslivet.
P. Det europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet (EUCPN), som bildades 2001, har inrättat en särskild arbetsgrupp för frågor om ungdomsbrottslighet och inlett arbetet med en omfattande och jämförande studie av de 27 medlemsstaterna, vilken skall ligga till grund för den framtida utvecklingen av EU:s politik på detta område.
1. Europaparlamentet framhåller att det för att ungdomsbrottsligheten skall kunna bekämpas ordentligt krävs en integrerad strategi på nationell och europeisk nivå med åtgärder som kretsar kring tre riktlinjer: förebyggande åtgärder, åtgärder för social integration av alla ungdomar samt lagstiftningsåtgärder för brottshantering.
Nationell politik
2. Europaparlamentet understryker att det vid utformningen och genomförandet av en integrerad nationell strategi bör ses som av avgörande betydelse att samtliga samhällsaktörer är omedelbart delaktiga: staten som central förvaltare, regionala och lokala myndigheter, skolföreträdare, familjen, icke-statliga organisationer, det civila samhället samt varje privatperson. För att insatserna i kampen mot ungdomsbrottsligheten skall bli verksamma krävs tillgång till adekvata finansiella medel.
3. Europaparlamentet anser att det för att ungdomsbrottsligheten skall kunna bekämpas i grunden krävs en integrerad och effektiv skol-, social-, familje- och utbildningspolitik, som bidrar till spridning av goda samhällsvärderingar och till en tidig socialisering av de unga. Dessutom måste man föra en politik som syftar till ökad ekonomisk och social sammanhållning för att minska de sociala orättvisorna och bekämpa social marginalisering och fattigdom, med särskild inriktning på barn i fattigdom.
4. Europaparlamentet anser att bekämpandet av ungdomsbrottsligheten bör delas upp i tre huvudnivåer: primärt bekämpande, som vänder sig till alla medborgare; sekundärt bekämpande, som vänder sig till tillfälliga eller potentiella förbrytare; tertiärt bekämpande, som vänder sig till ungdomar med återkommande brottsligt beteende och syftar till att få stopp på detta.
5. Europaparlamentet anser att det måste fastställas en rad konkreta gränser och hållpunkter som familjerna, lärarna och samhället måste förmedla till ungdomarna redan när de är mycket små.
6. Europaparlamentet anser förebyggandet av ungdomsbrottslighet kräver offentliga strategier även på andra områden, till exempel bostäder, sysselsättning, yrkesutbildning, fritidsaktiviteter och ungdomsutbyten.
7. Europaparlamentet påminner om att såväl familjerna och skolan som samhället i stort måste samarbeta för att bekämpa det växande ungdomsvåldet.
8. Europaparlamentet vill uppmärksamma medlemsstaterna på den särskilda roll som familjen spelar i alla stadier av kampen mot ungdomsbrottsligheten och uppmanar dem att utveckla lämpliga stödåtgärder för föräldrar.
9. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sin nationella politik införa en ett år lång föräldraledighet, så att de familjer som vill prioritera sina barns tidigaste fostran, som är av avgörande vikt för barnets känslomässiga utveckling, ges möjlighet att göra det.
10. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att särskilt stödja familjer med ekonomiska och sociala problem. En sund och rättvis familjekontext som gör det möjligt för barnen att utvecklas och socialiseras tidigt kräver åtgärder som tillgodoser grundläggande bostads- och näringsbehov, tillgång för samtliga familjemedlemmar, särskilt för barnen, till grundutbildning och medicinsk vård samt insatser för att familjemedlemmarna på ett likvärdigt sätt skall kunna integreras på arbetsmarknaden och i det sociala, ekonomiska och politiska livet.
11. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla medel för att kunna erbjuda effektiv psykologisk och social rådgivning, med kontaktställen för problemfamiljer som är berörda av ungdomsbrottslighet.
12. Europaparlamentet framhåller skolans och skolsamfundets särskilda roll för uppbyggandet av barns och ungdomars personlighet. Om utbildningssystemet inte förser eleverna med lämpliga interventions-, stöd- och hanteringsstrukturer riskerar två huvuddrag i dagens skola, nämligen den kulturella mångfalden och klasskillnaderna, att leda till skolvåld och bli en grogrund för fientliga stämningar mellan aggressiva elever som tar på sig rollen som plågoande och de elever som blir till offer.
13. Europaparlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att ge skolmyndigheterna lämpliga riktlinjer för ett modernt tvistlösningsförfarande inom skolan med hjälp av medlingsinstitutioner där elever, föräldrar, lärare och behöriga enheter vid lokala myndigheter gemensamt skall delta.
14. Europaparlamentet anser det absolut nödvändigt att lärare får lämplig utbildning för att kunna hantera heterogeniteten i klasserna, utforma en pedagogik som inte bygger på moralism utan på förebyggande och solidaritet samt förhindra stigmatisering och marginalisering både av de elever som blir gärningsmän och av deras offer.
15. Europaparlamentet uppmanar vidare medlemsstaterna att bedriva en utbildningspolitik som innefattar särskild rådgivning och psykologhjälp för barn med socialiseringssvårigheter, möjlighet till läkarvård på varje skola, utnämning av en socialarbetare, en sociolog-kriminolog och en barnpsykolog som är specialiserade på barnbrottslighet och som skall verka på ett litet antal skolor, sträng övervakning av alkohol- och narkotikakonsumtion bland elever, bekämpande av all diskriminering av personer inom skolan, utnämning av en särskild ombudsman som skapar en länk mellan skola och samhälle samt samarbete mellan olika skolor när det gäller att utarbeta och genomföra antivåldsprogram.
16. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och behöriga nationella och regionala tillsynsmyndigheter att strikt och fullständigt tillämpa gemenskapslagstiftningen och den nationella lagstiftningen om märkning av innehållet i TV-sändningar och andra program som kan innehålla scener som är extremt våldsamma eller olämpliga för minderåriga. Parlamentet uppmanar dessutom medlemsstaterna att tillsammans med medieföretagen enas om en ”färdplan” som skyddar rättigheterna för barn och inte minst för ungdomsbrottslingar genom förbud både mot att visa extremt innehåll under vissa tider på dygnet och mot att avslöja identiteten på minderåriga som är inblandade i brottslighet.
17. Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att stärka ungdomscentrumens roll och höja deras kvalitet eftersom detta är mötesplatser för unga människor. Att integrera unga brottslingar i dessa hjälper dem att bli socialt aktiva och stärker deras känsla av att tillhöra en normal kategori av samhället.
18. Europaparlamentet framhåller att media kan spela en viktig roll för att förebygga ungdomsbrottslighet genom att ta initiativ för att informera och medvetandegöra allmänheten och genom att sända högkvalitativa program som lyfter fram ungdomars positiva bidrag till samhället, samtidigt som bilder på våld, pornografi och narkotikakonsumtion skall kontrolleras genom avtal inom ”färdplanen” till skydd för barnens rättigheter.
19. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att modernisera sina rättsliga och lagstiftningsmässiga åtgärder för att hantera ungdomsbrottsligheten genom avkriminalisering, påföljdseftergift, brottshantering utanför domstol samt avinstitutionalisering. Parlamentet rekommenderar därför att åtgärder som medför frihetsberövande och en total eller partiell internering av den minderårige frångås i mesta möjliga mån och i stället ersätts med ett brett urval av alternativa, pedagogiska åtgärder som ställs till de nationella domarnas förfogande, exempelvis möjligheten att erbjuda samhällstjänst, ersättning till och medling med offret, yrkes- och trafikutbildning samt särskild utbildning i narkotika- och alkoholberoende.
20. Europaparlamentet uppfordrar medlemsstaterna att vidta nya, innovativa åtgärder som reaktion från rättsväsendet, exempelvis genom att låta den minderåriges föräldrar eller förmyndare delta direkt i domstolsförfarandet, från åtalet och fram till utdömandet av påföljder, och samtidigt utbildas och få omfattande psykologiskt stöd, eller genom att utse familjehem som skall uppfostra den minderårige om detta anses nödvändigt eller genom att föräldrar, lärare och elever ger rådgivning och information till ungdomar som uppträder våldsamt i skolmiljön.
21. Europaparlamentet påminner om att de rättsliga förfarandena och deras varaktighet, valet av åtgärder som skall vidtas och deras genomförande bör, i samband med ungdomsbrottslighet, styras av principen om att barnets intresse skall ges företräde och respekt för processrätten. Parlamentet understryker i detta sammanhang att fängelsestraff bör vara en sista utväg och avtjänas i infrastrukturer som är anpassade till minderåriga gärningsmän.
22. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att som ett led i en integrerad hantering av ungdomsbrottsligheten bevilja särskilda och oberoende budgetanslag för åtgärder som förebygger ungdomsbrottslighet, att höja anslagen till program för social och yrkesmässig integration av ungdomar och att öka medlen såväl till förbättring och modernisering av mottagningsstrukturerna för ungdomsbrottslingar på central och regional nivå som till specialiserad utbildning och kontinuerlig fortbildning av alla berörda yrkesmän och myndigheter.
Mot en europeisk strategi
23. Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att i samarbete med kommissionen omedelbart utarbeta och anta vissa minimistandarder och minimiriktlinjer rörande ungdomsbrottslighet som skall vara gemensamma för samtliga medlemsstater och som skall koncentreras till de fyra grundpelarna – förebyggande åtgärder, rehabilitering, integrering och social återanpassning samt åtgärder i eller utanför domstol för brottshantering på basis av internationellt fastställda principer som fastställs i Pekingreglerna, Riyadhriktlinjerna FN:s konvention om barnets rättigheter samt övriga internationella konventioner på området.
24. Europaparlamentet anser att målet för en gemensam europeisk strategi måste vara att ta fram standarder för reglering och hantering av ungdomsbrottslighet utanför domstol. Frihetsberövande och straffrättsliga åtgärder bör endast tillgripas i sista hand och endast då detta anses absolut nödvändigt.
25. Europaparlamentet vidhåller att unga människor måste inbegripas och göras delaktiga i alla frågor och beslut som rör dem, om framgång skall nås. Därför bör man vid utnämningen av nämndemän i ungdomsdomstolar inte bara se till att dessa har erfarenhet i ungdomsfostran utan även att de har fått utbildning i problemet med våld och ungdomar.
26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa konkreta och för alla medlemsstater giltiga kriterier för insamling av nationell statistik så att denna går att jämföra och därmed kan användas vid utformningen av ett europeiskt åtgärdspaket. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att delta aktivt i kommissionens arbete genom att samla in och tillhandahålla uppgifter från alla behöriga nationella, regionala och lokala myndigheter liksom sammanslutningar, icke-statliga organisationer och andra organisationer i det civila samhället som är verksamma på detta område.
27. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaternas nationella och lokala myndigheter att hämta inspiration från den bästa praxis som råder i unionen, som mobiliserar hela samhället och som innehåller positiva åtgärder och insatser från hem-och-skola-föreningar och grannsamverkansgrupper samt att dra nytta av de erfarenheter som gjorts i medlemsstaterna av samarbetsavtal mellan polismyndigheter, skolor, lokala myndigheter, ungdomsorganisationer och sociala myndigheter på lokal nivå med respekt för sekretessen, samt nationella strategier och stödprogram för ungdomar på nationell nivå. Vidare uppmanar parlamentet medlemsstaterna att hämta inspiration från den bästa praxis som råder bland dem när det gäller att bekämpa den oroande ökningen av narkotikamissbruk bland minderåriga och den brottslighet som hänger samman med detta, samt de bästa lösningarna vid missbruk, särskilt vad gäller den medicinska behandlingen.
28. Europaparlamentet välkomnar de nationella initiativ som inbegriper positiv särbehandling för integration, till exempel de fritidsledarprojekt som börjar växa fram i regioner som exempelvis Rioja.
29. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i en första fas utnyttja redan befintliga europeiska instrument och program genom att i dessa införliva insatser som syftar till att hantera och förebygga ungdomsbrottsligheten och till att integrera både gärningsmän och offer i samhället på ett smidigt sätt. Som exempel kan nämnas
– det särskilda programmet Förebyggande och bekämpande av brott (2007–2013), vars huvudmål är förebyggande av brott och skydd för offren,
– det särskilda programmet Straffrätt (2007–2013), som skall främja straffrättsligt samarbete på grundval av ömsesidigt erkännande och förtroende samt förbättrade kontakter och informationsutbyten mellan behöriga nationella myndigheter,
– Daphne III-programmet för att bekämpa våld mot barn och unga,
– programmet Aktiv ungdom (2007–2013), där en av huvudprioriteringarna är att stödja ungdomar med sämre möjligheter eller mindre fördelaktig utgångspunkt,
– Europeiska socialfondens och Equalprogrammets insatser för att stärka den sociala sammanhållningen och bekämpa diskriminering och för att underlätta mindre gynnade personers tillträde till arbetsmarknaden,
– det EU-stödda initiativprogrammet Urbact, som syftar till utbyte av bästa praxis mellan europeiska städer för att skapa en mer hållbar miljö för invånarna och som innehåller åtgärder för en säkrare stadsmiljö för ungdomar och insatser för att göra mindre gynnade ungdomar socialt integrerade och för att öka deras sociala aktivitet och delaktighet,
– mellanstatliga initiativprogram såsom ”Let bind safe net for children and youth at risk”, vars tonvikt ligger på åtgärder till förmån för utsatta eller socialt marginaliserade barn och ungdomar och i vilka aktörer från så många medlemsstater som möjligt kan och bör delta,
– den europeiska linjen för försvunna barn, bland vilka även offer för barnbrottslighet återfinns.
30. Europaparlamentet framhåller att en del i kampen mot och förebyggandet av ungdomsbrottsligheten består i utveckling av en kommunikationsstrategi som gör allmänheten medveten om problemen, gör det möjligt att bli av med våldet i medierna och främjar audiovisuella medel vars programinnehåll inte är inriktat uteslutande på våldsprogram. Parlamentet efterlyser därför fastställande av europeiska normer som begränsar förekomsten av våld både i audiovisuella medier och i pressen.
31. Europaparlamentet framhåller att direktiv 89/552/EEG (”television utan gränser”)[6] innehåller viktiga begränsningar av våldsinslag och annat innehåll som är olämpligt för barns uppfostran och att detta direktiv därför är ett lämpligt instrument för att förebygga våld som utövas av eller mot minderåriga. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta ytterligare åtgärder i denna riktning och att utsträcka skyldigheterna till att även omfatta mobiltelefoni och Internet. Dessa åtgärder bör vara en av de politiska huvudprioriteringarna i ovannämnda kommissionsmeddelande om barnets rättigheter.
32. Europaparlamentet välkomnar ikraftträdandet av en europeisk ram för själreglering av europeiska företag i syfte att göra barns och ungdomars mobiltelefonanvändning säkrare och understryker att kommissionen därför bör lägga fram konkreta och bindande förslag på europeisk nivå om information och vaksamhet med avseende på Internetsurfande och säker mobiltelefoni.
33. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omedelbart inrätta ett europeiskt observationsorgan för ungdomsbrottslighet, vars mål skall vara att samla in och göra jämförande analyser av statistik från samtliga medlemsstater, sprida erfarenheter och god praxis, ta fram och främja innovativa initiativ och program på mellanstatlig och mellanregional nivå och på gemenskapsnivå, bistå med rådgivning, organisera seminarier med deltagande av nationella myndigheter samt få till stånd tekniskt och vetenskapligt samarbete i frågor om personalutbildning och personalutbyte. För att det europeiska observationsorganet skall fungera effektivt krävs det att nationella observationsorgan med motsvarande befogenheter görs aktivt delaktiga.
34. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att arbeta vidare med upprättandet av en kostnadsfri och Europaomfattande telefonlinje för barn och ungdomar med problem, eftersom sådana ”hotlines” på ett betydande sätt kan bidra till att förebygga ungdomsbrottslighet.
35. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att invänta de nödvändiga undersökningarna på europeisk nivå och sedan föreslå ett integrerat ramprogram för gemenskapen med gemenskapsåtgärder för förebyggande arbete, stöd till initiativ från icke-statliga organisationer och mellanstatliga samarbeten samt finansiering av regionala och lokala pilotprogram som bygger på bästa nationella praxis och syftar till att sprida denna på europeisk nivå och som dessutom tillgodoser behoven av social och utbildningsmässig infrastruktur.
36. Europaparlamentet understryker att det bland gemenskapens åtgärder finns två grundläggande politiska strategier som bör läggas fram omedelbart:
- Förebyggande åtgärder bör finansieras via redan befintliga gemenskapsprogram, och det bör skapas en ny budgetpost för integrerade åtgärder och nätverk mot ungdomsbrottslighet.
- Det bör offentliggöras en studie och därefter ett kommissionsmeddelande om företeelsens utbredning i Europa, och ett nätverk av nationella experter bör ingå i utarbetandet av ett integrerat ramprogram om bekämpande av ungdomsbrottsligheten.
37. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att åta sig att utforma ett program som skall innehålla samfinansierade åtgärder och omfatta
- kartläggning av bästa praxis för förebyggande åtgärder, särskilt genom partnerskapssamarbete mellan privata och offentliga aktörer,
- bedömning och analys av den långsiktiga effektiviteten i nyligen framtagna metoder för hantering av minderåriga förövare, exempelvis reparativ rättvisa,
- utbyte av bästa praxis på internationell, nationell och lokal nivå, varvid hänsyn bör tas till de mycket goda erfarenheterna av det europeiska antivåldsprogrammet Daphne, som med sina många effektiva projekt mot våld kan användas som ett exempel på bästa praxis,
- garantier för att skyddet av barns och ungdomars rättigheter sätts i centrum för sådana tjänster och metoder och att lämpliga stödåtgärder erbjuds föräldrar,
- en europeisk modell för skydd av ungdomar, vars mål inte är bestraffning utan främst inriktas på socialt förebyggande och utbildning för unga och på att främja respekt och jämlikhet, liksom de värden som avser allas rättigheter och skyldigheter,
- utbildnings- och yrkesutbildningsprogram för minderåriga för att underlätta deras sociala integration samt ett reellt förverkligande av lika möjligheter genom livslångt lärande för alla, erbjudande om effektiv utbildning redan från början till alla människor och genomförande av Barcelonamålen, vilket är nödvändiga förutsättningar för en effektiv våldsbekämpning, och stöd till befintliga initiativ på detta område som leds av ungdomsorganisationer,
- ett samordnat program för fortbildning av nationella ombudsmän, poliser, domare och åklagare samt personal inom behöriga nationella organ och tillsynsmyndigheter,
- nätverksbildning bland behöriga enheter vid lokala och regionala myndigheter och ungdomsorganisationer samt inom skolväsendet.
38. Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att i samband med det inledande arbetet för det europeiska observationsorganet för ungdomsbrottslighet och motsvarande ramprogram, omedelbart föreslå följande åtgärder för att främja och sprida erfarenheter och know-how:
- Gemensam forskning och spridning av resultaten av nationella politiska åtgärder.
- Organisation av konferenser och forum med deltagande av nationella experter.
- Främjande av kommunikation och information mellan behöriga myndigheter och sociala institutioner via Internet och inrättandet av en webbplats särskilt avsedd för sådana frågor.
- Inrättande av ett internationellt kompetenscentrum.
0
0 0
39. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.
MOTIVERING
Det är i dag en allmänt spridd uppfattning i de flesta europeiska samhällen att ungdomsbrottsligheten stadigt ökar och att den blir allt farligare. Denna bild bekräftas även av nationell statistik och av internationella undersökningar och studier.
Orsaker till den moderna ungdomsbrottsligheten
Det är ytterst svårt att fastställa de exakta orsakerna till att en minderårig hemfaller åt brottsligt beteende. Den begångna gärningen ingår nämligen i en komplex process med socialisering och social kontroll. Två säkra konstateranden kan dock göras. För det första är en minderårig gärningsman aldrig en ”socialt sjuk” person vars beteende beror på fysiska, intellektuella eller psykiska rubbningar. För det andra måste man när man analyserar minderårigas beteende, såväl brottsligt som icke-brottsligt, titta på den miljö där de växer upp: den ekonomiska miljön, skolmiljön, vänskapsmiljön och den sociala miljön.
Alla orsaker och faktorer som kan hänföras till det brottsliga beteendet hos en minderårig skall alltså sökas i dessa utgångspunkter. Även här måste vi emellertid vara försiktiga när det gäller de egentliga orsakerna: Att föräldrarna ofta är fysiskt frånvarande eller att det bara finns en förälder i familjen behöver inte nödvändigtvis vara utlösande faktorer, utan snarare handlar det om att föräldrarna inte lyckas gå i land med uppgiften som barnens vårdnadshavare eller att ekonomiska, sociala eller rent interpersonella problem gör att det inte finns någon sund och positiv relation mellan föräldrar och barn eller mellan föräldrarna. Det är inte bara elevens eget misslyckande som ligger till grund utan hela skolsystemets oförmåga att förhindra att eleven stigmatiseras och marginaliseras. Inte heller är det en persons identitet som invandrare som leder honom in på brottets bana utan samhällets marginalisering av honom.
Särskilt i våra dagar finns det emellertid faktorer utanför uppväxtmiljön som också spelar in, exempelvis massmedier, den nya tekniken och framför allt Internet, som tränger in i ungdomars liv och på ett brutalt sätt förflyttar dem till vuxenvärlden, något som ofta framkallar våldsamma reaktioner hos dem.
Modeller för hantering av ungdomsbrottslighet
I stora drag kan man konstatera att hanteringen och den sociala kontrollen av ungdomsbrottsligheten har utvecklats kraftigt: Från början var det en ren skyddsmodell, där de vuxna i varje situation bestämde den unge förövarens rättigheter och på vilket sätt han skulle ”förbättra” sitt beteende. Därefter gick utvecklingen mot en ansvarsmodell, enligt vilken den minderårige redan från början har konkreta och erkända rättigheter, och målet med de brottshanterande åtgärderna är på så vis att ”uppfostra via ansvar”. I dag försöker man komplettera denna ansvarsmodell med något som kallas reparativ rättvisa och som innebär att även offret skall medverka i processen och att de båda parterna skall förlikas genom skadeersättning.
Det finns emellertid ytterligare en synnerligen viktig frågeställning att ta upp när vi talar om hanteringen av ungdomsbrottsligheten och dagens olika modeller. Minderåriga har i allmänhet en mycket utsatt ställning i det officiella sociala kontrollsystemet. På grund av sin ännu inte färdigutvecklade personlighet och sin åldersbetingade och ekonomiska svaghet är de ett lättare byte för den sociala kontrollen.
Framför allt på det straffrättsliga området märks att minderåriga är överrepresenterade vid utdömandet av straff. Företeelser som social olydnad, som inte är något brott i sig, och sociala fenomen som fattigdom och social marginalisering betraktas sålunda som brottslighet när de hänför sig till minderårigas handlingar men däremot inte vuxnas. Även handlingar som föregår brottslighet eller situationer som bara innebär en risk för att brottslighet skall uppstå (exempelvis det att rymma hemifrån och söka sin själständighet) likställs utan anledning med brottsligt beteende.
Lagstiftningen och hanteringsåtgärderna för minderåriga måste vara liberala, med största möjliga förståelse och tolerans för ungdomar och deras problem och utan att skuldbelägga dem för det sjukdomstillstånd i samhället som de är offer för och utan att klassificera alla deras försök att ta tag i sina egna liv och bestämma över sig själva som ungdomsbrottslighet.
Den moderna hanteringsmodellen måste föras ytterligare ett steg framåt. Utöver att gradvis ersätta interneringsåtgärder med alternativa åtgärder (avinstitutionalisering och hantering utanför domstol) måste man nu även börja avkriminalisera minderårigas handlingar och befria dem från påföljder. Detta kräver att utdömandet av straff avskaffas i flertalet fall och samtidigt att socialiseringsinstitutionerna stärks och genuint förebyggande åtgärder vidtas.
Vanor och beteenden ändras inte genom lagar och straffbestämmelser utan genom att ungdomar uppfostras ”i frihet” och med bredast möjliga samhällsdeltagande som främjar förtroendefulla relationer mellan generationerna, inom familjen, skolväsendet, staten och grannskapet, bland vänner och i samhället i stort.
En treledad metod: förebyggande åtgärder, social återintegrering och lagstiftningsåtgärder för brottshantering
a. Förebyggande mekanismer
Förebyggande arbete måste vara den primära och viktigaste beståndsdelen i en strategi mot ungdomsbrottslighet. Anledningen till att ”repression” historiskt sett haft företräde och att störst vikt än i dag läggs vid den straffrättsliga hanteringen är dels att den förebyggande politiken är långsiktig och resultaten inte omedelbart synliga, vilket gör att regeringar och politiker inte kan dra någon omedelbar politisk nytta av den, dels att en sådan politik är oerhört kostsam. Att välfärdsstaten i god tid, redan innan det brottsliga beteendet yttrar sig, griper in till stöd för familjen och den minderårige kostar självklart avsevärt mer än att döma till straff och social fostran. Framför allt om man betänker att en förebyggande strategi kräver mobilisering inom flera olika sektorer med gemensamt ansvar och social medverkan av både direkt och indirekt berörda parter.
I detta sammanhang vore det en stor vinst för samhället och staten både nationellt och på gemenskapsnivå om det antogs en kod för socialt förebyggande och solidaritet med minderåriga (gärningsmän och offer), som skall vara frikopplad från de straffrättsliga systemen.
b. Mekanismer för social återintegrering
Det viktigaste studieobjektet i dag är hur och varför ungdomsbrottslighet uppstår, men samtidigt är det också är mycket viktigt att se till att det går att ta sig ur denna. Som redan påpekats är det straffrättsliga förfarandet (låt vara i en uppfostrande roll) i bästa fall otillräckligt, i sämsta fall direkt olämpligt för att återintegrera och på ett smidigt sätt få tillbaka ungdomsbrottslingar i det sociala sammanhang – familjen, skolan och omgivningen – som de med sitt beteende försökt ta avstånd från.
Att den minderårige lyckas återfå förtroendet för sin omedelbara och vidare sociala omgivning och känslan av samhörighet med denna är det viktigaste sättet att ta sig ur ungdomsbrottsligheten. Detta gör han inte genom att utsättas för straff och repressalier utan genom att integreras i alla aspekter av sin sociala kontext och i alla dess aktiviteter: utbildning, smidig integration på arbetsmarknaden, skydd av rätten att uttrycka sig och delta aktivt i beslutsfattande på lokal och nationell nivå och möjlighet till en kreativ hobby och fritidssysselsättning.
c. Lagstiftningsåtgärder för brottshantering
Det lämpligaste sättet att med lagstiftning bemöta ungdomsbrottsligheten är, som påpekats ovan, följande fyra åtgärder:
- Avkriminalisering: Handlingar som föregår brottslighet liksom andra obetydliga förseelser bör inte rubriceras som brott.
- Påföljdseftergift: För de allra flesta brott bör utdömandet av straff avskaffas och ersättas med utbildnings- och återintegreringsåtgärder.
- Hantering utanför domstol: Domstolarnas rättskipning bör överlåtas på socialombudsmän som alltefter brottslighetens art kan utgöras av skolkommittéer (bestående av lärare, elever och föräldrar), sammanslutningar i grannskapet eller lokalsamhället (exempelvis en kommunal ombudsman), socialarbetare osv.
- Avinstitutionalisering: Internering på uppfostrings- och rehabiliteringsanstalter bör undvikas.
Familjens roll
- Familjen som faktor och orsak: Familjeförhållandena, såväl de externa (familjens struktur) som de interna (familjens funktion), har avgörande inverkan. Situationer där föräldrarna brister i sin tillsyn eller till och med själva begår brott är särskilt försvårande.
- Familjens roll i den förebyggande politiken: Familjen som socialiseringsfaktor bidrar på egen hand till att odla en kultur av lydnad och respekt för lagen.
- Familjens roll i den sociala återintegreringen: Återintegreringsarbetet börjar först och främst med att den minderårige återintegreras i sin familjekontext och återupprättar relationerna med föräldrarna och övriga familjemedlemmar. Vidare är ekonomiskt, socialt och psykologiskt stöd för den minderårige på detta stadium avgörande för att insatserna skall bli lyckosamma.
- Familjens roll i den straffrättsliga hanteringen: Om den minderårige placeras på uppfostringsanstalt är det ytterst viktigt att han har kontinuerlig kontakt med sin familj. Vid alternativa åtgärder är föräldrarnas övervakning och tillsyn oumbärlig. Både under domstolsförhandlingen och under avtjänandet av straffet måste föräldrarna delta aktivt och samtidigt utbildas och informeras fortlöpande för att kunna ge sitt barn lämpligt stöd.
Skolans roll
- Skolan som plats för brottslighet: Skolvåld är en särskild form av ungdomsbrottslighet som antingen bottnar i konflikter som uppstår i själva skolmiljön eller beror på familje- grannskaps- eller samhällsrelaterade problem som överförs till skolmiljön.
- Skolan som orsak: Dagens skola är ytterst klassbunden och mångkulturell. Om lärare och föräldrar inte lyckas förklara för de minderåriga varför det finns skillnader mellan olika elever och odla tolerans och respekt för ”de andra” och ”det annorlunda” blir följden att de elever som är oförmögna att ta det främmande till sig reagerar med våld och omväxlande tar på sig rollen som plågoande eller offer.
- Skolan som hanterande instans: Skolan och dess personal måste gripa in med korrigerande och uppmuntrande åtgärder och inte se en elev som ett hopplöst fall och på så vis förpassa honom eller henne till marginalen. Lärarna socialiserar elevernas aggressivitet genom att framhäva de positiva sidorna hos våldsamma elever. Vidare är skolan den plats där man först kan genomföra innovativa metoder för hantering av ungdomsbrottslighet, exempelvis system för konfliktlösning i skolan, där eleverna själva fungerar som medlare och den felande eleven åtar sig att ersätta skadan, så kallad reparativ rättvisa, och där skolor samarbetar genom olika antivåldsprogram.
- Skolan som förebyggande instans: Skolan skapar stödstrukturer som förhindrar stigmatisering och får eleverna att känna sig accepterade, samtidigt som den fungerar som en plats för dialog och ger tydliga, tillgängliga och receptiva svar.
- Samhällets deltagande i kampen mot skolvåldet: Insatser för att bemöta skolvåldet är ett typexempel på hur flera olika samhällsaktörer kan delta och ta ett gemensamt ansvar: Lärare, psykologer, hem-och-skola-föreningar, lärarföreningar, kommunala ombudsmän och lokala myndigheter, alla kan de ta ett delat ansvar och verka gemensamt.
Den europeiska dimensionen
Det främsta argumentet mot att utforma gemensamma EU-modeller och EU-metoder för att hantera ungdomsbrottsligheten är att ett sådant företag stöter på hinder i form av medlemsstaternas nationella straffrättsliga bestämmelser, framför allt när det gäller definitionen av begreppet minderårig och av vad som utgör ett brott.
Å andra sidan finns det ett antal punkter som kännetecknas av mycket stora likheter. Detta gäller exempelvis de nationella analyserna av orsakerna till ungdomsbrottsligheten och till att vissa former av den är på uppgång och andra går tillbaka, liksom tendensen att rikta in de straffrättsliga systemen på alternativa bestraffningsformer i stället för att frihetsberöva minderåriga.
Dessa likheter leder oss fram till två slutsatser: För det första att de konventionella och traditionella straffrättsliga modellerna numera har nått vägs ände och inte biter på dagens utmaningar i de flesta medlemsstater. För det andra att dagens utmaningar, och medlemsstaternas svar på dessa, i mångt och mycket är desamma från land till land. Det är just dessa likheter som gör det både möjligt och motiverat att utforma och genomföra åtgärder på europeisk nivå. Om vi dessutom beaktar möjligheterna för dagens ungdom att röra sig fritt i EU, liksom den utbredda användningen av Internet och de nya teknik- och kommunikationsformer som på ett betydande sätt vidgar begreppet brottsplats, så är det uppenbart att ett europeiskt angreppssätt inte bara är möjligt och motiverat utan även nödvändigt.
I fråga om bästa nationella praxis finns det på nationell nivå redan en omfattande tradition och rika erfarenheter, bland annat följande:
- Exemplet från de spanska regionerna Asturien och Rioja, särskilt det för skolan avsedda programmet Mediador Escolar; de gemenskapsfinansierade programmen för den kommunala tjänsten Servicio de Atencion a la Familia (SAF), vars syfte är utbildning och fortbildning av behörig personal; uppfostringsanstalten Sogradios väglednings-, utbildnings- och sysselsättningsprogram.
- Analyser av högriskpersoner och högriskområden med hjälp av ett elektroniskt registreringssystem i delstaten Bayern (Properlistan). Vissa frågetecken finns dock när det gäller polisens roll och risken för kränkningar av de minderårigas rättigheter.
- Genomförandet av ”skolsäkerhetens dag” i Lettland, där skolan får besök av poliser och eleverna blir informerade.
- Gemensamma utflykter för elever och ungdomsbrottslingar för att dessa skall komma i kontakt och känna större närhet med varandra i en vänskaplig och organiserad social miljö.
- Rekreationsprogram som syftar till att få ungdomar att upphöra med sitt antisociala eller kriminella beteende och som anordnas av särskilda kommittéer i kommuner eller samfund på Irland (Garda Youth Diversion Projects).
- Institutionen Children’s reporter och de frivilliga kontrakt mellan familjer, minderåriga och lokala myndigheter som går under benämningen Acceptable Behaviour Contracts (ABCs) i Skottland.
- Samförståndsavtalet mellan det grekiska hälsoministeriet och icke-statliga organisationer om roll- och behörighetsfördelningen mellan de officiella myndigheterna och de icke-statliga organisationerna.
EU måste samordna och främja en reformpolitik som har som mål att införa inte bara omedelbara åtgärder för att bekämpa ungdomsbrottsligheten utan även, och framför allt, kompletterande åtgärder och strategier som syftar till en utjämning av familjepolitiken, en socialiserad utbildningspolitik, en konkret bekämpning av fattigdom och social marginalisering, en smidig och fullständig social integration av invandrare samt upprättande av gemensamma kulturprinciper.
”Stygga” barn är ofta olyckliga barn. Vi måste se till att ge dem leendet åter.
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Ungdomsbrottslighet – kvinnornas, familjens och samhällets roll |
||
|
Förfarandenummer |
|||
|
Ansvarigt utskott |
FEMM |
||
|
Rådgivande utskott |
|
||
|
Inget yttrande avges |
|
||
|
Förstärkt samarbete |
|
||
|
Föredragande |
Katerina Batzeli |
||
|
Tidigare föredragande |
|
||
|
Behandling i utskott |
2.5.2007 |
5.6.2007 |
|
|
Antagande |
5.6.2007 |
||
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0 |
15 0 3: |
|
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Katerina Batzeli, Edite Estrela, Věra Flasarová, Lissy Gröner, Zita Gurmai, Esther Herranz García, Lívia Járóka, Astrid Lulling, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Christa Prets, Karin Resetarits, Teresa Riera Madurell, Eva-Britt Svensson, Anna Záborská |
||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) |
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Mary Honeyball, Maria Petre |
||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2) |
Evangelia Tzampazi |
||
|
Ingivande |
7.6.2007 |
||
|
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
... |
||