BETÄNKANDE om en modern arbetsrätt för att möta 2000‑talets utmaningar

25.6.2007 - (2007/2023(INI))

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor
Föredragande: Jacek Protasiewicz

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om en modern arbetsrätt för att möta 2000‑talets utmaningar

(2007/2023(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av ILO:s konvention C87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (1948), ILO:s konvention C98 om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten (1949) och ILO:s rekommendation R198 om anställningsförhållanden (2006),

–   med beaktande av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling[1],

–   med beaktande av sin resolution av den 6 september 2006 om en europeisk social modell för framtiden som upprepade Europeiska unionens gemensamma värderingar jämlikhet, solidaritet, icke-diskriminering och omfördelning[2],

–   med beaktande av artiklarna 136 och 145 i EG-fördraget,

–   med beaktande av artiklarna 15, 20 och 27–38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna[3], i synnerhet rätten till skydd mot uppsägning utan saklig grund och rätten till rättvisa arbetsförhållanden,

–   med beaktande av Europeiska sociala stadgan,

–   med beaktande av högnivågruppens rapport om socialpolitikens framtid i den utvidgade Europeiska unionen från maj 2004,

–   med beaktande av kommissionens rapport om gemenskapens Lissabonprogram och dess genomförande 2006 (SEK(2006)1379),

–   med beaktande av kommissionens meddelande om den socialpolitiska agendan (KOM(2005)0033),

–   med beaktande av de nationella reformprogram inom ramen för Lissabonstrategin som medlemsstaterna har lagt fram,

–  med beaktande av kommissionen meddelande – Ett konkurrenskraftigt Europa i världen (KOM(2006)0567),

–   med beaktande av kommissionens meddelande – Integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning (2005–2008) (KOM(2005)0141),

–   med beaktande av Europeiska rådets slutsatser i mars 2000, mars 2001, mars och oktober 2005, samt mars 2006,

–   med beaktande av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP[4],

–   med beaktande av sin resolution av den 23 mars 2006 om demografiska utmaningar och solidaritet mellan generationerna[5],

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster[6],

–   med beaktande av sin resolution av den 26 oktober 2006 om tillämpningen av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare[7],

–   med beaktande av Internationella arbetsorganisationens konvention från 1975 om migrerande arbetstagare (tilläggsbestämmelser),

–   med beaktande av Internationella arbetsorganisationens rekommendation från 2006 om anställningsförhållandet,

–   med beaktande av Internationella arbetsorganisationens konvention om privat arbetsförmedling från 1997,

–   med beaktande av Internationella arbetsorganisationens agenda för anständigt arbete,

–   med beaktande av kommissionens meddelande Anständigt arbete för alla: EU:s bidrag till agendan för anständigt arbete i världen (KOM(2006)0249),

–   med beaktande av rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor[8],

–   med beaktande av rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor[9],

–   med beaktande av rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG)[10],

–   med beaktande av rådets direktiv 94/33/EG av den 22 juni 1994 om skydd av minderåriga i arbetslivet[11],

–   med beaktande av rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare[12],

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor[13],

–   med beaktande av rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS – Bilaga: Ramavtal om deltidsarbete[14],

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, samt utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6‑0247/2007), och av följande skäl:

A. I en tid av globalisering och snabb teknisk utveckling, med demografiska förändringar och betydande tillväxt i tjänstesektorn, är moderniseringen av den europeiska arbetsrätten, där den behövs, en av förutsättningarna för att både företag och arbetstagare skall kunna anpassa sig framgångsrikt, vilket bidrar till att stärka den europeiska sociala modellen.

B.  Ekonomisk tillväxt är ett av de grundläggande villkoren för en hållbar ökning av sysselsättningen. En väl utformad socialpolitik bör inte ses som en kostnad utan kan rentav ses som en faktor som bidrar till EU:s ekonomiska tillväxt i enlighet med Lissabonmålen.

C. EU är inte bara ett frihandelsområde utan också en värdegemenskap och arbetsrätten bör därför spegla de gemensamma värderingarna. De arbetsrättsliga grundprinciper som har vuxit fram i Europa under de senaste två hundra åren gäller fortfarande. Arbetsrätten skapar rättssäkerhet och skydd för arbetstagare och arbetsgivare genom lagstiftning, kollektivavtal eller en kombination av dessa, och den reglerar maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Ändringar i arbetsrätten kan bli mer framgångsrika om arbetstagarna känner sig trygga, något som också avgörs av hur lätt det är att hitta ett nytt arbete.

D. Nya former av atypiska kontrakt och flexibla traditionella kontrakt (t.ex. deltidskontrakt, tidsbegränsade kontrakt, tillfälliga kontrakt genom bemanningsföretag, återkommande frilanskontrakt och projektkontrakt), i vissa fall specifika för otrygga anställningsformer, blir allt vanligare på den europeiska arbetsmarknaden.

E.  Sådana former av kontraktsrelationer kan, om de åtföljs av nödvändiga garantier för anställningstrygghet, bidra till att ge företag den anpassningsförmåga som krävs i det nya internationella sammanhanget och på samma gång svara mot anställdas särskilda behov av att kunna balansera privat- och familjeliv och utbildning på ett annat sätt.

F.  Deltidsanställningar har utgjort omkring 60 procent av de nya arbetstillfällena i EU sedan 2000, och 68 procent av deltidsarbetstagarna är nöjda med längden på sin arbetstid. Emellertid finns ett tydligt samband mellan graden av tillfredsställelse och det skydd som deltidsanställda erbjuds genom arbetsrätt och sociala trygghetssystem.

G. Det är framför allt kvinnor som arbetar deltid, ofta som en kompromisslösning på grund av bristen på tillgängliga och billiga inrättningar för barntillsyn och anhörigvård.

H. Den befintliga EG-lagstiftningen för att främja jämställdhet har hittills inte uppnått sina mål. Löneskillnaderna mellan könen, bristen på bestämmelser som gör det lättare att förena yrkesliv och familjeliv samt offentlig barnomsorg är fortfarande angelägna frågor för EU:s arbetstagare.

I.   Mängden tillfälliga anställningar har ökat snabbast i de medlemsstater som har ändrat de relevanta bestämmelserna i syfte att uppmuntra tillfällig anställning. Otraditionella anställningsformer kan vara av godo om de passar arbetstagarnas omständigheter och är frivilliga. I dagsläget är det dock vanligt att otraditionella anställningsformer inte är något självvalt och många arbetstagare omfattas inte av grundläggande rättigheter när det gäller arbetsvillkor och social trygghet. Detta undergräver principen om likabehandling.

J.   Av dem som ingick icke‑standardiserade anställningsavtal 1997 hade bara 60 procent fått standardiserade anställningsavtal 2003, vilket tyder på att 40 procent fortfarande inte fått någon fast anställning efter sex år. Detta gäller huvudsakligen unga, som i allt större utsträckning anställs under alternativa former med betydligt osäkrare arbetsvillkor och sociala villkor än genomsnittet och som löper en ökad risk att fastna i arbetsmarknadens utkanter.

K. Den senaste tidens ökning av mängden icke‑standardiserade anställningsavtal har lett till skillnader i arbetsvillkoren i fråga om hälsa och säkerhet, vilka kan leda till sämre arbetsförhållanden och högre olyckstal.

L.  Bristande jämställdhet kostar pengar, både direkt och indirekt, medan jämställdhet däremot skapar konkurrensfördelar. Att förverkliga jämställdheten är därför en viktig komponent för utvecklingen av ekonomin och samhället. EU har för övrigt inte råd att gå miste om kvinnors energi och produktionskapacitet, eftersom det skulle innebära att man går miste om halva befolkningens kraft.

M. Kvinnor måste nu möta den utmaning som det innebär att för det första öka sitt deltagande på arbetsmarknaden, för det andra föda fler barn och för det tredje ansvara för en allt större del av omvårdnad inom familjen. Samtidigt är det nästan alltid kvinnan som måste göra de nödvändiga kompromisserna för att organisera sitt arbete efter familjens behov och som känner stark stress och oro på grund av att hon måste kombinera sin yrkesroll med sin roll av vårdare.

N. Hundratusentals kvinnor har inget annat val än att godta arbetsvillkor som strider mot lagen därför att de arbetar med hushållsarbete utanför det egna hemmet eller har vårdansvar för äldre familjemedlemmar.

O. Arbetstagare med icke‑standardiserade anställningsavtal löper ofta större risker än kollegor med andra anställningsformer på grund av brist på utbildning, okunskap om risker och bristande kännedom om rättigheter.

P.  Alla arbetstagare bör ha adekvat anställningstrygghet och anställningsskydd, oberoende av hur deras anställningsavtal ser ut.

Q. I många medlemsstater bidrar kollektivförhandlingar till en flexibel arbetsmarknad och är ett viktigt inslag i arbetsrätten liksom ett nödvändigt regleringsinstrument. Relationen mellan arbetsmarknadens parter måste respekteras. Villkoren för dessa, liksom den fackliga anslutningsgraden, skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat. Medlemsstaterna bör främja den sociala dialogen mellan arbetsmarknadens parter på alla nivåer, eftersom detta kan vara ett effektivt sätt att främja lämpliga reformer av arbetsrätten.

R.  Åtgärder på EU‑nivå måste respektera medlemsstaternas behörighet i fråga om arbetsrätten och även respektera tillskotts‑ och proportionalitetsprinciperna. Samtidigt får inte kommissionen avstå från att, när så behövs, föreslå lagstiftningsinitiativ för att garantera ett system med sociala miniminormer som tillämpas inom hela unionen, på grundval av gemenskapens regelverk

S.  Dagens ekonomiska utmaningar innebär att Europeiska unionen måste göra allt för att säkra arbetsmarknadens stabilitet i medlemsstaterna, bekämpa massuppsägningar i vissa sektorer och se till att EU-medborgarnas hälsoskydd och säkerhet på arbetsplatsen är högre än förut. Detta är nödvändigt för att hålla levnadsstandarden på en nivå som är förenlig med mänsklig värdighet och de grundläggande europeiska värderingarna.

1.  Europaparlamentet välkomnar en ny arbetsrättslig modell som har som mål att alla arbetstagare skall omfattas oberoende av anställningsform.

2.  Europaparlamentet välkomnar diskussionerna om behovet av att förbättra arbetsrätten för att möta 2000‑talets utmaningar, i synnerhet behovet av att minska den osäkerhet som ibland är förknippad med atypiska anställningsformer och öka skyddet för utsatta arbetstagare för att skapa fler och bättre arbetstillfällen och ökad social sammanhållning, och därmed att bidra till att förverkliga målen för Lissabonstrategin. Parlamentet anser att en förbättring av arbetsrätten bör vara förenlig med principerna i stadgan om grundläggande rättigheter, med särskild hänvisning till rubrik IV, och måste respektera och värna om värderingarna i den europeiska sociala modellen och de sociala rättigheterna.

3.  Europaparlamentet konstaterar med stor oro att man i kommissionens grönbok helt bortser från de skyldigheter och det ansvar som tas upp i kommissionens meddelande om en färdplan för jämställdhet 2006–2010 (KOM(2006)0092), trots att man erkänner att de villkor som för närvarande råder på arbetsmarknaden skapar ojämlikhet mellan könen, t.ex. när det gäller löneskillnaderna mellan könen och könsuppdelning mellan yrken och sektorer.

4.  Europaparlamentet konstaterar likaså med stor oro att man i grönboken, trots att man erkänner att kvinnor konfronteras med svårigheten att kombinera yrkesliv och privatliv, bortser från att det finns ett akut behov av åtgärder för att göra det möjligt att kombinera yrkesliv och privatliv med demografiska utmaningar, vilket är förenligt med den europeiska jämställdhetspakten och kommissionens meddelande om Europas demografiska framtid (KOM(2006)0571).

5.  Europaparlamentet anser att prioriteringarna i en reform av arbetsrätten bör vara a) utökat skydd för arbetstagare med atypiska anställningsformer, b) klargörande av vilken ram som skall gälla för anställning och gråzonen mellan egenföretagare och arbetstagare, c) bekämpande av oredovisat arbete, och d) enklare övergångar mellan olika anställnings- och arbetslöshetssituationer.

6.  Europaparlamentet understryker att den europeiska ekonomin behöver fler människor i arbete för att kunna vara globalt konkurrenskraftig och uppfylla löftena om social trygghet.

7.  Europaparlamentet beklagar emellertid att arbetsmarknadens parter inte konsulterades i enlighet med artikel 138 i EG-fördraget, med tanke på att grönboken helt klart får betydande konsekvenser för det socialpolitiska området.

8.  Europaparlamentet anser att om arbetsrätten skall kunna möta 2000‑talets utmaningar måste den i stor utsträckning inriktas på att skapa anställningstrygghet under hela arbetstagarens liv i stället för att skydda vissa arbetstillfällen och göra det lättare att såväl komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden som att gå från arbetslöshet till sysselsättning och från en anställningsform till en annan. Detta bör ske genom aktiva arbetsmarknadsåtgärder som både är inriktade på att utveckla humankapitalet, skapa ett gynnsamt företagsklimat och förbättra arbetets kvalitet.

9.  Europaparlamentet anser att de anställningsförhållanden som präglar sysselsättningen och invånarnas yrkesverksamhet har genomgått stora omvälvningar under det senast årtiondet. Parlamentet konstaterar att fast heltidsanställning är den vanligaste anställningsformen, och bör därför betraktas som riktmärke för en enhetlig och konsekvent tillämpning av principen om icke‑diskriminering. EU:s arbetsrätt bör därför stärka tillsvidareanställningens ställning som den generella formen av anställningsförhållande, där ett tillräckligt socialt skydd och hälsoskydd samt respekt för grundläggande rättigheter säkras.

10. Europaparlamentet inser i detta sammanhang att arbetstiden måste vara tillräckligt flexibel för att dels svara mot arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov och göra det möjligt för människor att förena yrkesliv och familjeliv på ett bättre sätt, dels trygga konkurrenskraften och förbättra sysselsättningssituationen i Europa utan att göra avkall på arbetstagarnas hälsa.

11. Europaparlamentet tar bestämt avstånd från den analys som presenteras i grönboken, enligt vilken den traditionella tillsvidareanställningen är föråldrad samt ökar segmenteringen på arbetsmarknaden och klyftan mellan personer med fast anställning och utestängda och därför måste betraktas som ett hinder för ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt.

12. Europaparlamentet betonar att arbetsrätten för att bli effektiv, rättvis och stark måste genomföras av samtliga medlemsstater, tillämpas likadant på alla aktörer och bli föremål för regelbundna och effektiva kontroller. Parlamentet begär att kommissionen inom ramen för initiativet för bättre lagstiftning stärker sin roll som fördragets väktare när det gäller genomförandet av lagstiftning på området för sociala frågor och sysselsättning. Parlamentet är kritiskt till att kommissionen lagt sig i medlemsstaternas rätt att kontrollera tillämpningen av gemenskapslagstiftningen i fallet med utstationering av arbetstagare.

13. Europaparlamentet påpekar att färska undersökningar exempelvis från OECD har visat att det inte finns några bevis för påståendet att sysselsättningen ökar om anställningsskyddet och de traditionella anställningsavtalen försvagas. De skandinaviska länderna är ett exempel på att ett starkt anställningsskydd och goda anställningsnormer är fullt förenligt med hög sysselsättningsökning.

14. Europaparlamentet konstaterar att vissa former av atypiska anställningsavtal, om de är väl förenliga med arbetsrätt och sociallagstiftning och möjligheter till livslångt lärande och fortbildning, både kan bidra till att förbättra EU:s ekonomiska konkurrenskraft och till att uppfylla arbetstagarnas skiftande behov, beroende på vilket skede i livet de befinner sig i och vilka anställningsmöjligheter de har. Parlamentet erkänner samtidigt att atypiska anställningsformer måste åtföljas av stöd för de arbetstagare som befinner sig i en övergångsperiod från en anställningsform till en annan. För att denna övergång skall bli snabb och hållbar är det också nödvändigt att fokusera på aktiva insatser som gör att arbetstagare som återinträder på arbetsmarknaden har rätt till visst inkomststöd under den tid som är krävs för att de skall bli mer anställningsbara genom utbildning och återkvalificering.

15. Europaparlamentet betonar att grönbokens tyngdpunkt bör ligga på själva arbetsrätten.

16. Europaparlamentet beklagar att kommissionen främst inriktar sig på den individuella arbetsrätten och uppmanar kommissionen att behandla och främja den kollektiva arbetsrätten som metod för att öka både flexibiliteten och tryggheten för arbetstagare och arbetsgivare.

17. Europaparlamentet är övertygat om att det i alla former av anställning – både traditionell och otraditionell – måste finnas en uppsättning grundläggande rättigheter, oavsett sysselsättningsstatus, som bör omfatta lika behandling, skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet, bestämmelser om arbetstid och dygnsvila, förenings- och representationsfrihet, kollektiva avtalsförhandlingar, kollektiva åtgärder och tillgång till utbildning. Parlamentet betonar samtidigt att dessa frågor på lämpligt sätt bör drivas igenom på medlemsstatsnivå med hänsyn till ländernas skillnader i traditioner och socioekonomiska förhållanden. Vidare betonar parlamentet att europeisk lagstiftning inte står i strid med nationell lagstiftning, utan bör ses som ett komplement till denna.

18. Europaparlamentet konstaterar att en mycket viktig aspekt av arbetsrätten i många medlemsstater, och även i EG fördraget, är rätten att vidta kollektiva åtgärder, och att kommissionen i ett ärende inför EG-domstolen har fastställt att den särskilda form av kollektiva åtgärder som vissa nordiska länder tillämpar är förenlig med EG‑fördraget, och begär att kommissionen respekterar kollektivavtalen som en särskild form av arbetsrätt som har erkänts av EG-domstolen.

19. Europaparlamentet kräver att alla arbetstagare skall ha tillgång till samma skyddsnivå och att inte vissa grupper automatiskt utesluts från den allmänna skyddsnivån, vilket nu ofta är fallet för sjömän, anställda på fartyg, offshorearbetare samt arbetstagare inom vägtransportsektorn. Parlamentet vill ha en effektiv lagstiftning för alla, oavsett var deras arbetsplats är belägen.

20. Europaparlamentet anser att en alltför tung administrativ börda kan avskräcka arbetsgivare från att anställa ny arbetskraft, till och med under perioder av ekonomisk tillväxt, och därmed göra det svårare att få anställning och hindra arbetstagare att komma in på arbetsmarknaden. Parlamentet betonar att skapandet av nya arbetstillfällen är ett av de prioriterade europeiska målen enligt de beslut som rådet antog i Lissabon 2000.

21. Europaparlamentet noterar den växande informella ekonomin och särskilt att oredovisad arbetskraft utnyttjas. Det bästa sättet att bekämpa detta fenomen är att fokusera på instrument och mekanismer för att komma till rätta med exploatering, bland annat genom att i större utsträckning tillämpa arbetsrätt och arbetsnormer, att göra det lättare att få lagliga arbeten och fokusera på grundläggande mänskliga rättigheter för arbetstagare. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att föreslå lagstiftning för att förhindra att illegala arbetsförmedlare (s.k. gangmasters) exploaterar sårbara arbetstagare, att skriva under och ratificera FN:s konvention om skydd av alla migrerande arbetstagare och deras familjer samt att skriva under och ratificera Europarådets konvention om människohandel.

22. Europaparlamentet välkomnar de många olika arbetstraditioner, avtalsformer och företagsmodeller som finns i medlemsstaterna.

23. Europaparlamentet efterlyser flexibla och trygga avtalsbestämmelser mot bakgrund av en modern arbetsorganisation.

24. Europaparlamentet poängterar att det är allmänt vedertaget att små och medelstora företag är en drivkraft som skapar och ökar sysselsättningen i Europa samt främjar social och regional utveckling. Parlamentet anser därför att det är mycket viktigt att stärka små och medelstora företags roll när det gäller att förbättra arbetsrätten.

25. Europaparlamentet anser att det för att kunna tillämpa den europeiska lagstiftningen på ett mer effektivt sätt är nödvändigt att stärka systemet för arbetsmarknadsrelationerna och att råda bot på bristen på företrädare för de anställda inom vissa sektorer där den största delen av den ekonomiska aktiviteten representeras av små och medelstora företag med färre än tio anställda (denna brist på representativitet är särskilt uttalad i de nya medlemsstaterna).

26. Europaparlamentet ställer sig bakom rådets målsättning att mobilisera alla nationella resurser och gemenskapsresurser som krävs för att utveckla en kompetent, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och arbetsmarknader som kan möta de utmaningar som följer av de kombinerade effekterna av globaliseringen och den åldrande befolkningen i EU.

27. Europaparlamentet konstaterar att det på grund av segmenteringen av arbetsmarknaden, där anställningstryggheten är låg och mer instabil, i många atypiska anställningsavtal ges få möjligheter till utbildning, tjänstepension eller yrkesutveckling och det råder i allmänhet brist på investeringar i humankapital. Parlamentet understryker att detta förstärker den ekonomiska osäkerheten och skapar ett motstånd mot förändringar och globalisering i allmänhet.

28. Europaparlamentet konstaterar att avsaknaden av adekvat social trygghet i många medlemsstater gör det omöjligt att erhålla pension inom pensionssystemets andra pelare, vilket innebär en ökad press på åldersförmånerna inom den första pelaren.

29. Europaparlamentet anser att en kombination av individens motivation, arbetsgivarens stöd och tillträdet till och tillgången på inrättningar är de viktigaste faktorerna när det gäller livslångt lärande. Parlamentet kräver att det utvecklas en utbildningssektor och skolor som uppfyller arbetsmarknadens behov och arbetstagarnas och arbetsgivarnas enskilda förväntningar. Det måste finnas en koppling mellan yrkeskarriären och studieplanerna.

30. Europaparlamentet pekar på det brådskande behovet av att förbättra utbildningsnivån hos EU:s befolkning och uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att investera i livslångt lärande och i utvecklingen av humankapitalet som det effektivaste sättet att bryta långtidsarbetslösheten. Utveckling av kompetens och tillägnande av kvalifikationer ligger i allas intresse, vilket även de europeiska arbetsmarknadsparterna gemensamt framhöll 2006 i ”Framework of Action for the Lifelong Development of Competences and Qualifications”.

31. Europaparlamentet anser att en reformerad arbetsrätt skulle göra det lättare för företag att investera i sina anställdas kompetens, stimulera arbetstagare att uppgradera sin egen kompetens och se till att det finns socialförsäkringssystem som garanterar en sådan strategi.

32. Europaparlamentet betonar vikten av att skapa konsekvens när det gäller arbetsrätten, vilket kan ske genom direktiv, kollektivavtal och den öppna samordningsmetoden. Kommissionen uppmanas att ta hänsyn till de enorma skillnaderna mellan arbetsmarknaderna och medlemsstaternas befogenheter på detta område, men påminner om målet att skapa ett konkurrenskraftigt, innovativt och inkluderande Europa och fler och bättre arbetstillfällen.

33. Europaparlamentet noterar att den befintliga lagstiftningen inte genomförs och tillämpas i tillräcklig utsträckning och uppmanar kommissionen att skapa samordning mellan nationell arbetsrätt och sociala tillsynsmyndigheter. Parlamentet betonar att medlemsstaterna måste anpassa sin hälso- och säkerhetslagstiftning till EU:s lagstiftning.

34. Europaparlamentet anser att gränsarbetares rättigheter skulle kunna skyddas på lämpligt sätt i lagstiftningen på detta område om den genomfördes effektivt, men att målsättningen att fastställa en enhetlig definition av arbetstagare och egenföretagare i gemenskapslagstiftningen är mycket problematisk på grund av de stora socioekonomiska skillnaderna och varierande traditionerna i de enskilda medlemsstaterna. Samtidigt behövs ett initiativ för att höja konvergensnivån något, vilket är nödvändigt för att garantera att genomförandet av gemenskapens regelverk är konsekvent och att detta effektiviseras. Denna konvergens bör respektera medlemsstaternas rätt att avgöra huruvida ett anställningsförhållande består eller inte.

35. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att en åtskillnad görs i enlighet med de riktlinjer som har fastställts av EG-domstolen. Parlamentet uppmanar kommissionen att snarast möjligt inleda förhandlingar med medlemsstaterna i syfte att fastställa klara och enhetliga kriterier för att bestämma statusen för arbetstagare och egenföretagare i arbetslagstiftningen. Parlamentet upprepar sin ståndpunkt att en eventuell definition av en arbetstagare bör fastställas utifrån den rådande situationen på den plats och vid den tidpunkt som arbetet utförs.

36. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att arbeta för att ILO:s rekommendation från 2006 om anställningsförhållandets längd omedelbart skall börja tillämpas.

37. Europaparlamentet vädjar till medlemsstaterna att ta del av ILO:s rekommendation om att arbetsrätten inte bör inkräkta på regelrätta affärsförbindelser.

38. Europaparlamentet begär att den öppna samordningsmetoden skall tillämpas inom det sysselsättnings‑ och socialpolitiska området som ett lämpligt instrument för att utbyta god praxis för att bäst kunna möta gemensamma utmaningar på ett flexibelt och öppet sätt och ta hänsyn till de olika villkor som är av avgörande betydelse för arbetsmarknaderna i enskilda medlemsstater.

39. Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna, rådet och kommissionen att inom ramen för den öppna samordningsmetoden utbyta god praxis om hur man kan organisera arbetstiden på ett flexibelt sätt och att beakta innovativa arbetstidslösningar som ger en bra balans mellan arbete och familjeliv.

40. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta samla in och analysera uppgifter om de nationella arbetsmarknaderna för att se till att utbytet av god praxis inom sysselsättningspolitiken i de enskilda medlemsstaterna bygger på tillförlitliga uppgifter, i synnerhet homogen och jämförbar statistik.

41. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över och anpassa socialförsäkringssystemen och att komplettera den aktiva arbetsmarknadspolitiken, särskilt inom utbildning och livslångt lärande, för att anpassa den till det förändrade arbetslivet samt underlätta övergångar mellan olika arbeten och återinträde på arbetsmarknaden i syfte att förhindra onödigt bidragsberoende och arbete i den informella sektorn.

42. Europaparlamentet fördömer i skarpast möjliga ordalag övergången från reguljära arbetsförhållanden till nya anställningsformer där detta inte är en ekonomisk nödvändighet. Framför allt i den europeiska mediebranschen är detta en metod som ofta tillämpas för att kortsiktigt maximera vinsterna långt utöver det normala på allmänhetens, arbetstagarnas och konkurrenternas bekostnad. Parlamentet betonar att ett sådant agerande strider mot den europeiska sociala modellen eftersom det på ett varaktigt sätt raserar samförståndet, anständigheten och förtroendet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Parlamentet uppmanar med eftertryck medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att agera för att förhindra oansvarigt missbruk.

43. Europaparlamentet erinrar om att så kallad flexicurity innebär att flexibilitet och trygghet kombineras på arbetsmarknaden på ett sätt som bidrar till att öka både produktiviteten och arbetets kvalitet genom att garantera trygghet, samtidigt som företagen ges den flexibilitet som krävs för att skapa arbetstillfällen i takt med de förändrade behoven på marknaden. Parlamentet anser att kraven på flexibilitet och trygghet inte står i motsättning till varandra utan är ömsesidigt förstärkande.

44. Europaparlamentet anser att en balans mellan flexibilitet och trygghet bara kan uppnås genom en effektiv och modern arbetsrätt som anpassas till arbetets föränderliga verklighet. Kollektivförhandlingar och starka arbetsmarknadsparter är viktiga förutsättningar för att uppnå en sådan balans. Parlamentet anser emellertid att det finns flera olika flexicurity-modeller. Ett gemensamt tillvägagångssätt bör bygga på företagens och arbetstagarnas anpassningsförmåga samt ett tillräckligt socialt skydd, social trygghet och arbetslöshetsunderstöd, aktiva arbetsmarknadsåtgärder och möjligheter till utbildning och livslångt lärande. En fungerande välfärd och allmän tillgång till tjänster som barnomsorg och anhörigvård bidrar positivt till dessa mål.

45. Europaparlamentet anser att definitionen av flexicurity (kombinationen av flexibilitet och trygghet) i kommissionens grönbok är för snäv men noterar att kommissionen kommer att offentliggöra ett meddelande om flexicurity.

46. Europaparlamentet anser att äldre arbetstagare bör kunna vara kvar i arbetskraften på frivillig och flexibel basis, med stöd av lämplig utbildning och hälso- och sjukvård på arbetsplatsen. Parlamentet understryker behovet av särbehandling för att uppmuntra äldre arbetstagare att återvända till arbetsmarknaden, och behovet av mer flexibilitet i valet av pensionssystem.

47. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att erkänna att arbetsrätten har en enorm inverkan på företagens beteende och att deras förtroende för stabila, tydliga och tillförlitliga bestämmelser är en avgörande faktor när de fattar beslut om att skapa fler och bättre arbetstillfällen. Europaparlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att på korrekt sätt genomföra och tillämpa all befintlig EU-lagstiftning som berör arbetsmarknaderna.

48. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att stärka rättigheterna till föräldraledighet och bestämmelserna om barnomsorg både på nationell nivå och EU‑nivå, för både män och kvinnor.

49. Europaparlamentet välkomnar den planerade strategin om att bekämpa odeklarerat arbete och den informella ekonomin, som i olika grad existerar i medlemsstaterna och som skadar ekonomin, inte erbjuder något skydd för arbetstagarna, missgynnar konsumenterna, minskar skatteintäkterna och leder till en orättvis konkurrens mellan företagen. Parlamentet stöder kommissionens sätt att komma till rätta med odeklarerat arbete, bland annat genom en stark samordning mellan statliga kontrollorgan, arbetsmiljöverk och/eller fackföreningar, socialförsäkringsorgan och skattemyndigheter, och uppmanar medlemsstaterna att använda innovativa metoder baserade på indikatorer och riktmärken som är särskilt anpassade till de olika näringsgrenarna för att bekämpa det krympande skatteunderlaget.

50. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda en informationskampanj riktad mot arbetsgivare och arbetstagare för att uppmärksamma EU:s gällande miniminormer och rättsakter och de negativa konsekvenser som svartarbeten kan ha för de nationella socialförsäkringssystemen, de offentliga finanserna, en rättvis konkurrens, de ekonomiska resultaten och för arbetstagarna själva.

51. Europaparlamentet kräver att särskild uppmärksamhet ägnas åt unga arbetstagare som ofta har visstidsanställning för att säkerställa att deras brist på arbetslivserfarenhet inte leder till arbetsrelaterade olyckor. Parlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att utbyta bästa praxis på detta område och uppmanar bemanningsföretagen att informera både arbetsgivarna och de unga arbetstagarna själva.

52. Europaparlamentet betonar den roll arbetsmarknadens parter spelar för att informera och utbilda arbetstagare och arbetsgivare om deras rättigheter och skyldigheter i anställningsförhållandet och om genomförandet av befintlig lagstiftning på området och uppmanar därför kommissionen att främja tekniskt stöd till arbetsmarkandens parter och att uppmuntra dem att utbyta kunskap och erfarenheter i syfte att förbättra arbetsvillkoren.

53. Europaparlamentet betonar arbetsmarknadsparternas viktiga funktion och det faktum att de delvis redan har lyckats reformera arbetsmarknaderna, nämligen genom att ingå avtal om föräldraledighet, deltidsarbete och visstidsanställning samt om distansarbete och livslångt lärande.

54. Europaparlamentet anser att medlemsstaterna bör visa prov på öppenhet vid samtal med arbetsmarknadens parter när det gäller moderniseringen av arbetsrätten och anpassningen av denna inför 2000-talets utmaningar samt beakta de argument som arbetsmarknadens parter framför och föreslå lösningar på de problem som de upplever.

55. Europaparlamentet pekar på den positiva funktion som nationella och sektorsvisa kollektivförhandlingar samt sådana på företagsnivå kan fylla i relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare och i arbetsplatsens organisation. Kollektivförhandlingarna kan bidra till att öka företagens produktivitet och förbättra arbetsvillkoren och därmed främja ökad sysselsättning. Parlamentet pekar på möjligheten att förändra bestämmelserna för att stärka kollektivförhandlingarnas roll och skapa förutsättningar för företagsspecifika förhandlingar som gynnar både arbetstagare och arbetsgivare.

56. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inom ramen för programmet ”Bättre lagstiftning” kontinuerligt samarbeta med arbetsmarknadens parter – och där så är lämpligt med andra relevanta och representativa organ i det civila samhället – om eventuell lagstiftning inom arbetsrätt och socialpolitik för att förenkla de administrativa förfarandena för framför allt små och medelstora företag och nya företag, i syfte att förbättra deras finansiella situation och konkurrenskraft så att de kan skapa fler arbetstillfällen.

57. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att reglera allmänna och huvudansvariga företags solidariska ansvar för att förhindra att arbetstagare utnyttjas av underleverantörer och vid utstationering, samt att skapa en öppen och konkurrensinriktad arbetsmarknad för alla företag baserad på lika villkor när det gäller arbetsnormer och arbetsvillkor. Parlamentet uppmanar särskilt kommissionen och medlemsstaterna att på europeisk nivå tydligt fastställa vem som är ansvarig för att arbetsrätten följs och för att lönerna, socialförsäkringsavgifterna och skatterna i en underleverantörskedja betalas.

58. Europaparlamentet är djupt övertygat om att skapandet av otrygga och dåligt betalda arbetstillfällen inte är någon bra lösning på de problem som utlokaliseringstendensen innebär inom alltfler sektorer. Tvärtom är det investering i forskning, utveckling, utbildning och livslångt lärande som kan ge ny energi åt de sektorer som nu lider brist på konkurrenskraft.

59. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att underlätta inrättandet av ett system för tvistlösning och att låta europeiska avtal mellan arbetsmarknadens parter utvecklas till ett effektivt och flexibelt verktyg som kan främja en effektivare lagstiftning på EU-nivå.

60. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att avlägsna begränsningarna för tillträdet till sina arbetsmarknader och därmed förbättra arbetstagarnas rörlighet inom EU och göra det möjligt att snabbare förverkliga målen för den inre marknaden och Lissabonstrategin.

61. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och medlemsstaternas och kandidatländernas parlament.

• [1]  EGT L 303, 2.12.2000, s. 16.
• [2]  EUT C 305 E, 14.12.2006, s. 141.
• [3]  EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.
• [4]  EGT L 175, 10.7.1999, s. 43.
• [5]  EUT C 292 E, 1.12.2006, s. 131.
• [6]  EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.
• [7]  Antagna texter, P6_TA(2006)0463.
• [8]  EGT L 45, 19.2.1975, s. 19.
• [9]  EGT L 39, 14.2.1976, s. 40.
• [10]  EGT L 348, 28.11.1992, s. 1.
• [11]  EGT L 216, 20.8.1994, s. 12.
• [12]  EGT L 254, 30.9.1994, s. 64.
• [13]  EGT L 269, 5.10.2002, s. 15.
• [14]  EGT L 14, 20.1.1998, s. 9.

MOTIVERING

Syftet med kommissionens grönbok om en modern arbetsrätt för att möta 2000‑talets utmaningar är att inleda en offentlig diskussion inom EU om hur arbetsrätten kan moderniseras för att möta de stora utmaningar som framför allt är en följd av globaliseringen och den åldrande befolkningen i EU. Att utveckla arbetsrätten i denna riktning förefaller vara avgörande om de två viktigaste målen i Lissabonstrategin – att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi 2010 och att skapa höga sysselsättningsnivåer – skall uppnås.

Eftersom det bara är möjligt att skapa ökad sysselsättning tillsammans med ekonomisk tillväxt, måste man i moderniseringen av arbetsrätten ta hänsyn till förväntningarna hos såväl arbetstagare som arbetsgivare. Dessa förväntningar är faktiskt inte helt motstridiga i EU, där en konfliktbaserad kultur – den filosofiska grunden för arbetsrätten, som ursprungligen var avsedd att skydda den svagare parten i anställningsförhållandet – gradvis håller på att ersättas av en samarbetsbaserad kultur. I dag är det en gemensam målsättning för arbetstagare och arbetsgivare att kunna anpassa sig till de föränderliga villkoren till följd av snabb teknisk utveckling, ökad konkurrens – en följd av globalisering och ändrad efterfrågan från konsumenterna – och även av den mycket snabba utvecklingen inom tjänstesektorn. Vid toppmötet i Hampton Court i oktober 2005 antog Europeiska rådet med hänsyn till dessa faktorer ett meddelande från kommissionen om europeiska värderingar i en globaliserad värld, där medlemsstaterna uppmanades att tillämpa en aktiv arbetsmarknadspolitik och att främja flexibilitet och anpassningsförmåga för att ”skydda människor snarare än arbetstillfällen”. I meddelandet påpekades också behovet av att förbättra lagstiftningen på EU‑nivå för att ”befria näringslivet och medborgarna från onödiga kostnader och byråkrati”.

Grönboken förefaller vara en fortsättning på tankegången att det är nödvändigt att skapa en mer flexibel arbetsrätt. Detta betyder inte ett radikalt avskaffande av obligatoriska normer för anställningstrygghet, men kan kräva förändringar av dessa normers kvalitet för att avspegla en övergång från begreppet ”anställningstrygghet” till ”sysselsättningstrygghet” och från tanken på ”trygghet i en anställning” till att vara ”säker på att få anställning”. En arbetsrätt som i huvudsak är inriktad på att skydda arbetstagare som har standardiserade anställningsförhållanden som bygger på tillsvidareavtal avskräcker inte dem som har okonventionella anställningar från att svara flexibelt på marknadens behov. En alltför strikt reglering av arbetsmarknaden inverkar negativt på den ekonomiska tillväxten och den ökade sysselsättningen, avskräcker arbetsgivare från att erbjuda lagliga arbetstillfällen och uppmuntrar både arbetsgivare och arbetstagare att vända sig till den svarta marknaden.

Bristen på flexibilitet i arbetsrätten leder också till att alternativa anställningsformer utvecklas, och statistiken visar att dessa former ökar anställningsmöjligheterna för de människor som står i början av sitt arbetsliv och för dem i pensionsåldern som vill återgå till arbetet efter ett uppehåll. De ger också unga studenter eller småbarnsföräldrar en enkel möjlighet att kombinera arbete med studier eller familj. Med hänsyn till att dessa anställningsformer blir allt populärare och deras gynnsamma effekter i fråga om att göra det lättare att komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden, måste arbetsrätten respektera dessa former, men samtidigt skydda de berörda arbetstagarna från diskriminering och se till att vissa minimirättigheter respekteras, vilka skall fastställas i enlighet med traditionerna och de socioekonomiska förutsättningarna i varje medlemsstat. Det finns emellertid inget behov av att försöka undanröja skillnaderna mellan traditionella och andra former av anställningar. Att upprätta gemensamma minimistandarder för alla anställningsformer skulle inte bara vara mycket svårt utan även kunna leda till att nya hinder uppstår för tillträdet till den lagliga arbetsmarknaden för många socialgrupper, bl.a. dem som är mest sårbara för marginalisering.

Inrättandet av nya enhetliga standarder och definitioner på EU‑nivå bör ske med särskild försiktighet. Skillnaderna mellan medlemsstaterna är så stora att ett införande av sådana enhetliga åtgärder skulle kunna leda till att den ekonomiska effektiviteten minskar och därmed påverkar sysselsättningsnivåerna negativt. EU har en imponerande uppsättning förordningar som styr arbetsmarknaden och det finns inget behov av att införa fler. Däremot finns det ett behov av en rutinmässig översyn av den befintliga lagstiftningen för att bedöma dess effekter på företagen, särskilt små och medelstora företag, och på sysselsättningsnivåerna i EU.

I detta sammanhang vore det utan tvekan bra för medlemsstaterna att bedriva en djärvare politik för att fullborda den inre marknaden, särskilt i fråga om fri rörlighet för arbetstagare och tjänster. Gemenskapsinstitutionernas insatser bör leda till att hinder och svårigheter på överstatlig nivå undanröjs, eftersom detta fortfarande är en viktig faktor som hämmar den ökade rörlighet för EU‑medborgarna som är nödvändig för den ekonomiska tillväxten och därmed för sysselsättningen. Den öppna samordningsmetoden bör användas som en ram för ett mer dynamiskt utbyte av positiva erfarenheter mellan medlemsstaterna om hur man för en aktiv arbetsmarknadspolitik.

I kommissionens rapport om sysselsättningen i Europa 2006 diskuteras frågan om flexibilitet och trygghet på EU:s arbetsmarknader och påpekas särskilt att kompetent utbildning för arbetslösa ur ett långsiktigt perspektiv är mycket mer effektivt för att hjälpa dem att klara sig på arbetsmarknaden. Därför måste större vikt läggas vid såväl tillgång som kvalitet i utbildning för både arbetstagare och arbetslösa. Eftersom individens motivation är en avgörande faktor för att en inlärningsprocess skall lyckas bör också lämpliga kurser, t.ex. i entreprenörskap och personlig karriärförvaltning, vara ett stående inslag i skolornas läroplaner.

Lissabonstrategins mål för yrkesverksamhet har uppnåtts i fyra EU‑länder som skiljer sig avsevärt från andra länder i fråga om antalet och aktivitetsnivån i sina fackföreningar. Men den sociala dialogen i frågor som är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och därmed för en ökad sysselsättning behövs överallt. Utöver dialogen på EU‑nivå och på nationell nivå bör också värdet av en dialog på näringslivsnivå lyftas fram, eftersom den skapar bättre möjligheter för att bemöta ändrade marknadsvillkor. En sund social dialog gör det möjligt att lösa spänningar och skapa förtroende mellan arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsmarknadens parter kan bidra positivt genom att uppmuntra dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden att utnyttja alternativa anställningsformer i situationer där traditionella anställningsavtal inte finns att tillgå. Sådana alternativ är bättre än arbetslöshet. Kommissionen och medlemsstaternas regeringar bör stödja utvecklingen av starka arbetsmarknadsparter och – när det gäller arbetsrätten – uppmuntra samarbete och utbyte av positiva erfarenheter mellan organisationer, samt främja utbildning och informationskampanjer för arbetstagare och arbetsgivare om arbetstagares rättigheter och om de negativa effekterna av att bryta mot arbetsrätten.

YTTRANDE från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (6.6.2007)

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över en modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar
(2007/2023(INI))

Föredragande: Mia De Vits

FÖRSLAG

Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet bekräftar att arbetsrätten i första hand omfattas av medlemsstaternas och arbetsmarknadens parters behörighet, samt att den skiljer sig på djupet medlemsstaterna emellan. Parlamentet betonar dock att Europeiska unionen, trots begränsad behörighet på detta område, måste koncentrera sin energi på att förverkliga Lissabonstrategins mål om flera och bättre arbetstillfällen.

2.  Europaparlamentet betonar att arbetsrätten är lagstiftning om socialt skydd med syftet att skydda arbetstagarna.

3.  Dialogen mellan arbetsmarknadens parter utgör den lämpliga ramen för att på unionsnivå och i medlemsstaterna (enligt artikel 137 i EG-fördraget) införa en regleringsram för relationerna på arbetsplatsen. Europaparlamentet anser att man för samråd formellt bör föra in denna reflektion i dialogen mellan arbetsmarknadens parter. En allmän stärkning av arbetsmarknadens parter och ett ökat landsövergripande samarbete bidrar starkt till att jämlikhetsprincipen kan förverkligas på önskat sätt.

4.  Att trygga sysselsättningen i sig måste vara ett mål, så att det finns en möjlighet för den som mister sitt arbete att snabbt hitta ett nytt. I detta sammanhang betonar Europaparlamentet det livslånga lärandets särskilda betydelse.

5.  Alltför omfattande arbetsrättsliga skyddsåtgärder kan leda till att företagen tvekar att anställa arbetstagare. Europaparlamentet delar kommissionens uppfattning att flexibla ramvillkor för arbetsrätten ökar anpassningsflexibiliteten på arbetsmarknaderna och främjar sysselsättningen. Man får inte ålägga företagen fler byråkratiska belastningar, utan i stället måste den administrativa bördan minska, vilket särskilt gäller för småföretag. I detta sammanhang ansluter sig parlamentet till Europeiska rådets förklaring av den 9 mars 2007, enligt vilken målet är att fram till 2012 minska förvaltningsutgifterna med 25 procent.

6.  Europaparlamentet hänvisar till utstationeringsdirektivet, förordningen om de sociala trygghetssystemen och andra bestämmelser på EU-nivå, som ger omfattande skydd åt arbetstagarnas rättigheter. Det är inte meningsfullt att på gemenskapsnivå definiera arbetstagare och egenföretagare. Parlamentet förordar en gemenskapens arbetsmarknad och fri rörlighet för tjänsteleverantörer i unionen. Konflikter mellan nationell arbetslagstiftning och reglerna för den inre marknaden bör lösas genom att man ger företräde åt bestämmelserna i den nationella arbetslagstiftningen.

7.  Utstationeringsdirektivet innehåller bindande minimiregler för skydd på arbetsplatsen och är ett ofrånkomligt verktyg för att garantera rättvis behandling för olika arbetstagare som befinner sig i ett tillfälligt, gränsöverskridande arbetsförhållande. Effektiva kontrollinstrument är absolut nödvändiga för att bemöta missbruk. I domstolens befintliga rättspraxis erkänns emellertid att värdmedlemsstaten, i enlighet med proportionalitetsprincipen, enbart bör få begära handlingar. Europaparlamentet uppmanar härutöver kommissionen att engagera sig aktivare i samarbetet med medlemsstaterna för att förbättra yrkesinspektionernas samarbete över gränserna.

8.  Man kan i detta sammanhang hänvisa till domstolens dom i ärendet Wolff & Müller[1], där principen om ansvar i kedjan mellan det uppdragsgivande företaget och underleverantören slås fast. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uppmuntra till och underlätta att medlemsstaternas myndigheter samarbetar och utbyter bästa förfaringssätt. De i huvudsak verksamma företagen får inte utsättas för ytterligare administrativa eller ekonomiska bördor.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar
Förfarandenummer	2007/2023(INI)
Ansvarigt utskott	EMPL
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	IMCO 15.2.2007
Föredragande av yttrande Utnämning	Mia De Vits 1.3.2007
Behandling i utskott	12.4.2007	8.5.2007		4.6.2007
Antagande	5.6.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		18 16 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Daniela Buruiană-Aprodu, Charlotte Cederschiöld, Gabriela Creţu, Mia De Vits, Rosa Díez González, Janelly Fourtou, Evelyne Gebhardt, Małgorzata Handzlik, Malcolm Harbour, Edit Herczog, Pierre Jonckheer, Alexander Lambsdorff, Kurt Lechner, Lasse Lehtinen, Toine Manders, Arlene McCarthy, Béatrice Patrie, Zita Pleštinská, Guido Podestà, Giovanni Rivera, Zuzana Roithová, Luisa Fernanda Rudi Ubeda, Heide Rühle, Christel Schaldemose, Andreas Schwab, Alexander Stubb, Eva-Britt Svensson, Marianne Thyssen, Horia-Victor Toma, Jacques Toubon, Barbara Weiler
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Wolfgang Bulfon, André Brie, Manuel Medina Ortega, Anja Weisgerber
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)	Cristobal Montoro Romero, Paul Rübig
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)	...

• [1]  Dom i mål C-60/03 av den 12 oktober 2004.

YTTRANDE från utskottet för ekonomi och valutafrågor (5.6.2007)

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över en modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar
(2007/2023(INI))

Föredragande: Donata Gottardi

FÖRSLAG

Utskottet för ekonomi och valutafrågor uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet understryker behovet av att undersöka sociala, ekonomiska och lagstiftningsmässiga innovationer som iakttar och främjar gemenskapens regelverk. Detta arbete bör involvera alla berörda parter och omfatta kollektivförhandlingar, såsom föreskrivet på institutionell nivå, och man bör ändra det sätt på vilket arbetet är organiserat samt främja en arbetskultur som baserar sig på förtroende, värdighet, ansvar, trygghet och flexibilitet.

2.  Europaparlamentet framhåller den sociala och ekonomiska betydelsen av att få fler människor i arbete och understryker att dagens höga arbetslöshet i Europa undergräver välståndet och den framtida välfärden liksom den europeiska konkurrenskraften, och framför allt leder den till social segregering och en uppdelning mellan dem som har ett arbete och dem som inte har det. För enskilda arbetslösa leder arbetslöshet utan tvivel till isolering, beroende och minskad självkänsla.

3.  Europaparlamentet understryker att den europeiska ekonomin behöver fler människor i arbete för att kunna vara globalt konkurrenskraftig och uppfylla löftena om social trygghet.

4.  Europaparlamentet framhåller att den höga arbetslösheten i Europa är ett misslyckande som kräver åtgärder som underlättar för fler människor att komma in på arbetsmarknaden, ökar rörligheten på arbetsmarknaden och gör det lättare för den enskilde att byta arbete utan att förlora tryggheten.

5.  Europaparlamentet efterlyser reformer som gör det viktigare att stanna kvar på arbetsmarknaden och minskar riskerna för fattigdomsfällor och segregering.

6.  Europaparlamentet ställer upp som mål att skapa flera och bättre arbetstillfällen i syfte att utnyttja tillväxt och konkurrenskraft till att förbättra levnads- och arbetsförhållandena. Parlamentet eftersträvar också en utveckling som tar hänsyn till social sammanhållning och hållbarhet med tanke på framtida generationer samt till de förändringar som följer av globaliseringen, de demografiska utmaningarna, den nya tekniken och tjänsteekonomin. En effektiv arbetsmarknad är en förutsättning för att dessa mål skall gå att uppnå. Parlamentet efterlyser flexibla rambetingelser som en förutsättning för att målet om tillväxt och konkurrenskraft skall uppnås.

7.  Europaparlamentet understryker vikten av att skapa konsekvens mellan de framsteg inom arbetsrätten som görs via EU-harmonisering med hjälp av direktiv och kollektivavtal och den öppna samordningsmetoden, varvid särskild hänsyn bör tas till de nya medlemsstaterna. Parlamentet uppfordrar kommissionen att beakta de rådande skillnaderna mellan de nationella arbetsmarknaderna för att stärka det projekt som syftar till ett konkurrenskraftigt, innovativt och inkluderande Europa.

8.  Europaparlamentet välkomnar den inställning som antagits gentemot odeklarerat arbete och grå ekonomi som, trots att dessa fenomen förekommer i olika utsträckning i de olika medlemsstaterna, är till skada för produktionssystemet och konsumenterna och minskar skatteintäkterna och leder till illojal konkurrens mellan företag. Parlamentet anser att EU kan spela en viktig roll för att bekämpa illegal handel med arbetskraft och se till att EU‑medborgare inte diskrimineras i någon medlemsstats arbetsrätt. Parlamentet kräver hårdare kontroller för att avslöja odeklarerat arbete.

9.  Europaparlamentet ställer sig bakom kommissionens strategi för att bekämpa odeklarerat arbete genom en stark samordning mellan olika tillsynsorgan, arbetsmiljömyndigheter, socialförsäkringsorgan och skattemyndigheter och uppmanar medlemsstaterna att använda innovativa metoder utgående från indikatorer och riktmärken som är specifika för de olika industrisektorerna i syfte att bekämpa odeklarerat arbete och ett krympande skatteunderlag.

10. Europaparlamentet anser att man måste skapa en fungerande balans mellan flexibilitet och trygghet där båda aspekterna anpassas till såväl företagens som arbetstagarnas behov och situation, och konstaterar att både företag och arbetstagare kräver flexibilitet och trygghet av varandra. Parlamentet framhåller att flexibilitet bör eftersträvas och tillämpas på allt från arbetstyp till arbetstid, så att villkoren gör det möjligt för arbetstagarna att komma in och hålla sig kvar på arbetsmarknaden. Man bör också behandla frågan om omfördelning av roller och möjligheterna att förena yrkesliv med familjeliv och privatliv. Alla typer av arbete bör omfattas, inbegripet vårdyrken och volontärarbete.

11. Europaparlamentet understryker att en aktiv arbetsmarknadspolitik kan vara ett effektivare sätt att skydda arbetstagare mot riskerna på arbetsmarknaden och att en välavvägd balans mellan flexibilitet och trygghet förutsätter tillräckligt omfattande och tillräckligt långvarigt arbetslöshetsunderstöd tillsammans med ett nät av interventioner och infrastrukturer för att utbilda och omskola arbetskraften. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa särskilda åtgärder för att underlätta yrkesövergångar genom att kombinera en aktiv arbetsmarknadspolitik och livslångt lärande och genom att verka för att arbetsmarknadens parter tar ett gemensamt ansvar vid tilldelning och omfördelning av resurser och kostnader.

12. Europaparlamentet pekar på behovet av att göra ändringar i skyddet och inte bara utvidga eller begränsa det, och uttrycker oro över riskerna med att överföra bördan på den offentliga budgeten, eftersom detta kan få konsekvenser för stabilitets- och tillväxtpakten.

13. Europaparlamentet understryker att både reglerna för anställningsskydd och den aktiva sysselsättningspolitiken bör ha som mål att förbättra anställningsmöjligheterna för de arbetstagare som har en missgynnad ställning och problem att ta sig in på arbetsmarknaden, såsom ungdomar, kvinnor och äldre arbetstagare.

14. Europaparlamentet konstaterar emellertid att mindre arbetsgivare ofta anger bristande flexibilitet i arbetsmarknadslagstiftningen som en faktor som avskräcker från att expandera och nyanställa och att de kostnader och svårigheter som är förenade med motiverad uppsägning ibland leder till att felaktiga referenser ges till potentiella framtida arbetsgivare eller till att olämpliga arbetstagare behålls. Dessa faktorer kan få ekonomiska konsekvenser för konkurrenskraften, vilket inverkar på samhället i stort.

15. Europaparlamentet påminner om att man måste föra en aktiv sysselsättningspolitik som baserar sig på livslångt lärande snarare än på tillfälliga utbildningsåtgärder som vidtas bara i krissituationer, och anser att anställningsbarhet och anpassningsbarhet hos arbetskraften skapar trygghet både för företag och arbetstagare och utgör kärnan i konkurrenskraften hos en kunskapsbaserad ekonomi. Parlamentet påpekar att tillägnande av kompetens och kvalifikationer ligger i företagarnas och arbetsgivarnas intresse och att arbetsmarknadens parter har förankrat detta i handlingsramen från 2006.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar
Förfarandenummer	2007/2023(INI)
Ansvarigt utskott	EMPL
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	ECON 15.2.2007
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren
Föredragande av yttrande Utnämning	Gottardi Donata 13.3.2007
Tidigare föredragande av yttrande
Behandling i utskott	8.5.2007	4.6.2007
Antagande	5.6.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		37 0 3
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Gabriele Albertini, Zsolt László Becsey, David Casa, Christian Ehler, Jonathan Evans, José Manuel García-Margallo y Marfil, Jean-Paul Gauzès, Karsten Friedrich Hoppenstedt, Piia-Noora Kauppi, Astrid Lulling, Cristobal Montoro Romero, Joop Post, John Purvis, Alexander Radwan, Ivo Strejček, Pervenche Berès, Udo Bullmann, Ieke van den Burg, Donata Gottardi, Joseph Muscat, Dariusz Rosati, Antolín Sánchez Presedo, Manuel António dos Santos, Sharon Bowles, Sophia in 't Veld, Andrea Losco, Margarita Starkevičiūtė, Dariusz Maciej Grabowski, Guntars Krasts, Eoin Ryan, Heide Rühle, Sahra Wagenknecht, Cristian Stănescu.
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Ján Hudacký, Werner Langen, Maria Petre, Andreas Schwab, Katerina Batzeli, Harald Ettl, Gianni Pittella.
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)

YTTRANDE från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (8.5.2007)

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över en modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar
(2007/2023(INI))

Föredragande: Kartika Tamara Liotard

FÖRSLAG

Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A. Forskning har visat att social ojämlikhet, och särskilt ojämlikhet mellan könen, existerar och kommer att öka i den nya ekonomin, huvudsakligen inom de sektorer där fackföreningarna är svaga och där det inte finns några kollektivavtal.

B.  Grundläggande rättigheter när det gäller anställningstrygghet och den sociala tryggheten kan försvagas avsevärt för kvinnor och detta kan leda till osäkerhet om framtida anställningsutsikter och påverka avgörande val i kvinnors privatliv, t.ex. när det gäller att bilda familj.

C. Kvinnor är missgynnade på arbetsmarknaden och är överrepresenterade när det gäller deltidsarbete och nya, ofta otrygga, anställningsformer, såsom tidsbegränsade anställningsavtal och anställningsavtal för inhyrd arbetskraft. Detta innebär att de också har svårt att komma i fullt åtnjutande av sociala rättigheter och förmåner och få lika lön och karriärmöjligheter som män.

D. Kvinnor diskrimineras när det gäller tillträde till arbetsmarknaden, vilket leder till en ökad risk för fattigdom. Ett exempel på detta är att löneskillnaderna håller i sig trots att kvinnor ofta har likvärdig eller högre utbildning än män.

E.  Det faktum att kvinnor har en sämre ställning på arbetsmarknaden leder till att deras löner i genomsnitt är 15 procent lägre än männens, trots att rätten till lika lön för kvinnor och män alltid har varit inskriven i gemenskapslagstiftningen.

F.  Bristande jämställdhet kostar pengar, både direkt och indirekt, medan jämställdhet däremot skapar konkurrensfördelar. Att förverkliga jämställdheten är därför en viktig komponent för utvecklingen av ekonomin och samhället. EU har för övrigt inte råd att gå miste om kvinnors energi och produktionskapacitet, eftersom det skulle innebära att man går miste om halva befolkningens kraft.

G. Kvinnor måste nu möta den utmaning som det innebär att för det första öka sitt deltagande på arbetsmarknaden, för det andra föda fler barn och för det tredje klara av det ökande behovet av omvårdnad inom familjen. Samtidigt är det nästan alltid kvinnan som måste göra de nödvändiga kompromisserna för att organisera sitt arbete efter familjens behov och som känner stark stress och oro på grund av att hon måste kombinera sin yrkesroll med sin roll av vårdare.

H. Kvinnor lämnar ofta arbetsmarknaden under längre perioder för att ta hand om barn eller familj och deras chanser att komma tillbaka till arbetsmarknaden är begränsade.

I.   Hundratusentals kvinnor godtar arbetsvillkor som strider mot lagen därför att de inte har något val när de arbetar med hushållsarbete utanför det egna hemmet eller har vårdansvar för äldre familjemedlemmar.      

1.  Europaparlamentet påpekar att antagandet av åtgärder för att stärka de sociala rättigheterna och förmånerna för deltidsarbetande och för personer med flexibla eller atypiska anställningsformer och antagandet av åtgärder för att se till att odeklarerat arbete omvandlas till reguljärt arbete är av avgörande betydelse när det gäller jämlikhet mellan könen, eftersom majoriteten av de berörda arbetstagarna är kvinnor. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att respektera arbetsrätten, särskilt när det gäller de nya förutsättningarna i samhället och de senaste årens omvälvningar på arbetsmarknaden.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att garantera rätten till social trygghet och en minimiinkomst för att möjliggöra en trygg tillvaro oberoende av tidigare arbete eller typ av anställningsavtal. Detta bör vara en grundläggande rättighet för alla.

3.  Europaparlamentet understryker att lagen borde kräva att tidsbegränsade anställningsavtal som gång på gång förnyas omvandlas till avtal om tillsvidareanställning. Parlamentet uppmanar till effektivare kontroll av hur tidsbegränsade anställningsavtal används.

4.  Europaparlamentet poängterar att sysselsättningen i Europa inte är i linje med EU:s grundläggande mål, dvs. att förbättra levnadsstandarden och arbetsvillkoren för dess befolkning, och inte heller med Lissabonmålen som syftar till fler och bättre arbeten, full sysselsättning och social integration samt till att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden skall uppgå till 60 procent senast 2010. Parlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med dessa frågor så snart som möjligt.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föra in jämställdhetsperspektivet i sina samrådsförfaranden. Parlamentet påpekar att kommissionens grönbok om en modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar (KOM(2006)0708) (grönbok) inte fokuserar på skillnaderna i hur de föreslagna förändringarna påverkar kvinnor respektive män.

6.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstater och arbetsgivare att erbjuda nya möjligheter genom flexibla arbetstider och att främja deltidsarbete och egenföretagande, men att samtidigt garantera rätten till social trygghet och pension för att öka andelen kvinnor, unga och äldre människor i arbetslivet.

7.  Europaparlamentet betonar att konkurrenstrycket har medverkat till ökad ekonomisk ojämlikhet och höjda krav på flexibilitet på arbetsmarknaden. Detta har i sin tur har lett till att kvinnor påverkas negativt när det gäller löneskillnader, könsuppdelning inom yrken och sektorer, möjligheter till ekonomiskt oberoende och socialförsäkringsskydd.

8.  Europaparlamentet framhåller att arbetsrätten måste utgå ifrån ett avskaffande av löneskillnaderna mellan könen. Löneskillnader i olika sektorer på arbetsmarknaden speglar en brist på respekt för det arbete som utförs av kvinnor.

9.  Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att införa ett adekvat utvärderingssystem för både kvinnors och mäns arbete så att principen om lika lön för lika arbete tillämpas, vilket ofta inte är fallet.

10. Europaparlamentet påpekar att faktorer som kön och ålder kraftigt påverkar risken att hamna i en svag ställning på arbetsmarknaden, eftersom kvinnor, äldre och även unga arbetstagare som är anställda enligt atypiska avtal har färre chanser att förbättra sin ställning på den.

11. Europaparlamentet påpekar att ett bättre erkännande av rätten till att kunna kombinera privatliv, yrkesliv och familjeliv (när det gäller såväl karriär som sociala förmåner och pensionsrättigheter), ett stärkt skydd för gravida och ammande kvinnor, en jämnare ansvarsfördelning mellan kvinnor och män inom familjen och hushållet, ett tillräckligt utbud av flexibel barn- och äldreomsorg, liksom inrättandet av en pappaledighet som är fristående från mammaledigheten är grundläggande förutsättningar för att säkra lika rättigheter och möjligheter för kvinnor och män på arbetsplatsen.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sitt arbete med grönboken mot en balans mellan flexibilitet och trygghet beakta både arbetstagarnas och företagens behov.

13. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att göra det möjligt att ta ut föräldraledighet och erbjuda större flexibilitet när det gäller arbetsvillkor, särskilt genom att använda ny teknik så att det blir lättare att kombinera yrkesliv med familjeliv och privatliv.

14. Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna, rådet och kommissionen att inom ramen för den öppna samordningsmetoden utbyta god praxis om hur man kan organisera arbetstiden på ett flexibelt sätt och att beakta innovativa arbetstidslösningar som ger en bra balans mellan arbete och familjeliv.

15. Europaparlamentet påpekar att en modern arbetsrätt måste säkra att lagstiftning som förbjuder diskriminering på arbetsmarknaden, både på gemenskapsnivå och på nationell nivå, genomförs fullt ut. Parlamentet påpekar vidare att arbetsrätten måste ge stöd åt verkningsfulla mekanismer som kan säkra lika rättigheter för alla i arbetslivet, dvs. att diskriminering vid rekrytering förbjuds, att alla har lika rätt till befordran och utbildning, samt att det finns ett tillräckligt skydd mot kränkande särbehandling när man åberopar sina rättigheter.

16. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda sig av metoder som främjar jämlikhet inom företagen för att se till att det inte förekommer diskriminering i arbetsmiljön, sexuella trakasserier eller sexistiskt språkbruk i tjänsteförteckningen eller i arbetstidsbestämmelserna och att säkra en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna.

17. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att kvinnor och män omfattas av det sociala trygghetssystemet under hela livet, även om de går ned i arbetstid eller avbryter sin yrkesverksamhet för att ta hand om barn, för att säkra deras pensionsrättigheter efter deras yrkesverksamma liv. Parlamentet understryker att det är nödvändigt att se till så att arbetstagare under hela livet får tillräcklig utbildning för att kunna anpassa sig till nya anställningsförhållanden.      

18. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med exploateringen av migrerande arbetstagare (som saknar papper), särskilt migrerande kvinnor, genom att fokusera på instrument och mekanismer för att förebygga och bekämpa exploatering av migrerande arbetstagare. Ett sätt att göra detta är att erkänna och tillämpa de grundläggande mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna i arbetslivet för illegala invandrare istället för att använda sig av tvångsåtgärder och deportation.

19. Europaparlamentet konstaterar med stor oro att man i grönboken helt bortser ifrån de skyldigheter och det ansvar som tas upp i färdplanen för jämställdhet mellan kvinnor och män, trots att man erkänner att de villkor som för närvarande råder på arbetsmarknaden skapar ojämlikhet mellan könen, t.ex. när det gäller löneskillnaderna mellan könen och könsuppdelning mellan yrken och sektorer.

20. Europaparlamentet konstaterar likaså med stor oro att man i grönboken bortser ifrån att det finns ett akut behov av åtgärder för att göra det möjligt att kombinera yrkesliv och privatliv med demografiska utmaningar, trots att man erkänner att kvinnor konfronteras med svårigheten att kombinera yrkesliv och privatliv. Detta enligt den europeiska jämställdhetspakten och kommissionens meddelande om Europas demografiska framtid.

21. Europaparlamentet påpekar att ojämlikheten mellan kvinnor och män samt kvinnors totala arbetsbörda kommer att öka ännu mer om man fortsätter att stimulera kvinnors deltagande på arbetsmarknaden utan att beakta det arbete som utförs av kvinnor när det gäller omvårdnad och hushållsarbete.

22. Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att inom hela EU verkligen garantera rättigheter för arbetstagare som rör sig mellan länder, oavsett i vilken medlemsstat personen arbetar, med tanke på att många av dessa arbetstagare är kvinnor.

23. Europaparlamentet påpekar att uttrycket ”flexicurity”, dvs. kombinerad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden, i sig är missvisande. Det antyder större flexibilitet och trygghet för de anställda, medan det egentligen innebär större flexibilitet för arbetsgivaren och större osäkerhet för de anställda, så länge de nuvarande arbetsmarknadsförhållandena innebär att sociala rättigheter för alla inte kan garanteras och arbetstagarna inte ges några medel för att påverka sina arbetstider eller anpassa dem efter sina behov.

24. Europaparlamentet understryker behovet av att i hela gemenskapen klargöra innebörden av ordet arbetstagare och av de gemensamma rättigheter som arbetstagare har, oavsett anställningsförhållande.

25. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fortsätta att stödja utvecklingen av en trepartsdialog mellan de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och fackföreningarna för att kunna beakta särskilda omständigheter i samhället och nya behov som uppkommer på arbetsmarknaden och för att hitta en balans mellan de olika parternas respektive ansvar och intressen.

26. Europaparlamentet understryker att den ekonomiska tillväxten inte får ske på bekostnad av arbetstagarnas sociala rättigheter, särskilt när det gäller kvinnor och utsatta grupper, t.ex. minoriteter.

27. Europaparlamentet begär att kommissionen i samråd med medlemsstaterna med jämna mellanrum utvärderar effekterna av de insatser som gjorts, så att man kan vidta nödvändiga åtgärder för att åstadkomma en förändring i de jämställdhetsfrågor där utvecklingen inte går framåt.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar
Förfarandenummer	2007/2023(INI)
Ansvarigt utskott	EMPL
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	FEMM 15.2.2007
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren
Föredragande av yttrande Utnämning	Kartika Tamara Liotard 24.1.2007
Tidigare föredragande av yttrande
Behandling i utskott	11.4.2007		2.5.2007
Antagande	2.5.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	12 1 6
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Katerina Batzeli, Edit Bauer, Ilda Figueiredo, Věra Flasarová, Anneli Jäätteenmäki, Lívia Járóka, Urszula Krupa, Pia Elda Locatelli, Astrid Lulling, Siiri Oviir, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Christa Prets, Amalia Sartori, Eva-Britt Svensson, Anna Záborská
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Anna Hedh, Kartika Tamara Liotard, Marusya Ivanova Lyubcheva, Heide Rühle
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)	Daciana Octavia Sârbu
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)	...

ÄRENDETS GÅNG

Titel

En modern arbetsrätt för att möta 2000‑talets utmaningar

Förfarandenummer

2007/2023(INI)

Ansvarigt utskott   Tillstånd: tillkännagivande i kammaren

EMPL 15.2.2007

Rådgivande utskott   Tillkännagivande i kammaren

IMCO 15.2.2007

ECON 15.2.2007

FEMM 15.2.2007

Inget yttrande avges   Beslut

ITRE 12.4.2007

Förstärkt samarbete   Tillkännagivande i kammaren

NO

Föredragande   Utnämning

Jacek Protasiewicz 13.12.2006

Tidigare föredragande

José Albino Silva Peneda

Behandling i utskott

8.5.2007

15.5.2007

Antagande

18.6.2007

Slutomröstning: resultat

+ - 0

40 1 5

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Jan Andersson, Alexandru Athanasiu, Edit Bauer, Emine Bozkurt, Iles Braghetto, Philip Bushill-Matthews, Milan Cabrnoch, Alejandro Cercas, Ole Christensen, Luigi Cocilovo, Jean Louis Cottigny, Proinsias De Rossa, Harlem Désir, Harald Ettl, Richard Falbr, Ilda Figueiredo, Stephen Hughes, Karin Jöns, Ona Juknevičienė, Jean Lambert, Raymond Langendries, Bernard Lehideux, Elizabeth Lynne, Thomas Mann, Jiří Maštálka, Ana Mato Adrover, Maria Matsouka, Mary Lou McDonald, Elisabeth Morin, Csaba Őry, Jacek Protasiewicz, Bilyana Ilieva Raeva, Elisabeth Schroedter, José Albino Silva Peneda, Kathy Sinnott, Gabriele Stauner

Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

Françoise Castex, Marian Harkin, Anna Ibrisagic, Claude Moraes, Roberto Musacchio, Ria Oomen-Ruijten, Anja Weisgerber, Glenis Willmott

Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

Alfonso Andria, Tatjana Ždanoka

Ingivande

Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)