BETÄNKANDE om handel och klimatförändringar
24.10.2007 - (2007/2003(INI))
Utskottet för internationell handel
Föredragande: Alain Lipietz
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om handel och klimatförändringar
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av rapporterna från de tre arbetsgrupperna i Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC), ”Mitigation of Climate Change” (mildrande av klimatförändringarna), ”Impacts, Adaptation and Vulnerability” (följder, anpassning och sårbarhet) och ”The Physical Science Basis” (fysisk vetenskaplig grund), som offentliggjordes 2007,
– med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2007 om EU:s handelsrelaterade bistånd[1],
– med beaktande av Europeiska rådets slutsatser från den 8 och 9 mars 2007[2],
– med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om ”Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – Vägen framåt mot 2020 och därefter” (KOM(2007)0002),
– med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG så att luftfartsverksamhet införs i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (KOM(2006)0818),
– med beaktande av Nicholas Sterns rapport om klimatförändringarnas ekonomi, ”Review on the Economics of Climate Change”, som presenterades den 30 oktober 2006,
– med beaktande av OECD:s rapport ”Biofuels: is the cure worse than the disease” (Biobränslen: Är botemedlet värre än sjukdomen) av den 11 och 12 september 2007 (SG/SD/RT(2007)3),
– med beaktande av de presentationer som gjordes av Bert Metz, en av ordförandena för IPPC:s arbetsgrupp III, och de av parlamentet utsedda experterna under utfrågningen den 27 juni 2007,
– med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2006 om kommissionens årliga rapport till Europaparlamentet om tredjeländers antidumpnings-, antisubventions- och skyddsåtgärder mot gemenskapen (2004)[3],
– med beaktande av sina resolutioner om bilateral handel och investeringsförbindelser, särskilt resolutionen av den 13 oktober 2005 om framtidsutsikter för handelsförbindelser mellan EU och Kina[4] och resolutionen av den 28 september 2006 om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien[5],
– med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2006 om att minska luftfartens påverkan på klimatförändringen[6],
– med beaktande av sin resolution av den 16 november 2005 om ”seger i kampen mot den globala klimatförändringen”[7],
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för internationell handel och yttrandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A6‑0409/2007), och av följande skäl:
A. De ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av klimatförändringarna håller på att anta oroväckande proportioner, och EU, som redan påtagit sig en roll av politiskt ledarskap på detta område, bör intensifiera sina ansträngningar.
B. Enligt uppskattningar skulle inte en minskning av de globala utsläppen så tidigt som 2015, med en minskning med 25–40 procent till 2020 i utvecklingsländerna, garantera att man uppnår målet att begränsa temperaturökningarna till 2°C över förindustriella nivåer.
C. En begränsning av den globala uppvärmningen till 2˚C skulle minska, men inte eliminera, de dramatiska konsekvenserna när det gäller jordbruk, väderrisker, migration och biologisk mångfald.
D. Den globala handeln har under de senaste årtiondena ökat mer än dubbelt så snabbt som den globala ekonomiska produktionen.
E. Sjötransporternas volym är 40 gånger så stor som flygtransporternas volym (i ton/km) och ändå producerar de bara dubbelt så mycket utsläpp av växthusgaser. Lastbilar producerar fyra gånger mer utsläpp av växthusgaser än tåg i ton/km.
F. Valfrihet när det gäller användning av transportmedel är av avgörande betydelse för den globala handeln.
G. Det finns ett brådskande behov av att utveckla produktion, konsumtion och handelsmönster som mildrar klimatförändringarna och deras ekonomiska konsekvenser och maximerar den totala välfärden.
H. Energieffektivitet, hållbar trafikförvaltning och kortare avstånd mellan producenter och från producenter till konsumenter är delar vilka måste ingå i all handelspolitik inom EU som har betydelse för klimatförändringar.
I. Främjande av hållbar utveckling bör förbli det främsta målet för EU:s handelspolitik, och detta bör innefatta en strävan efter att påskynda övergången till en koldioxidsnål ekonomi.
J. Konsumenter bör få bästa möjliga information om de utsläpp av växthusgaser som deras inköp orsakar.
K. Kostnaden för globala allmänna nyttigheter såsom ett stabilt klimat måste internaliseras i priserna.
L. FN:s klimatkonferens (COP 13) på Bali i december 2007 bör inleda förhandlingar om att upprätta ett globalt och omfattande avtal efter Kyoto (för perioden från den 1 januari 2013), som inkluderar bindande mål för utsläpp av växthusgaser.
M. Det långsiktiga målet bör vara att säkra internationell konvergens mot lika stora utsläpp av växthusgaser per capita senast 2050.
N. De länder som har ratificerat Kyotoprotokollet har inte skadat sin konkurrenskraft (med ett särskilt undantag för cementsektorn) och har positionerat sig som ledare i en värld där utsläpp av växthusgaser kan regleras.
O. Detta kommer kanske inte att fortsätta under perioden efter Kyoto om vissa länder, framför allt Förenta staterna, Australien, Kina och Indien med flera, inte är inbegripna i ”+2°C‑målet”, och på så sätt snedvrider konkurrensen till förmån för företag som flyttar verksamheten till oreglerade platser och ökar utsläppen av växthusgaser från produktion och transporter.
P. Åtgärder för att bekämpa klimatförändring bör vidtas på bred front och kräver, för att bli framgångsrika, att alla huvudaktörer i världen, beroende på deras respektive utvecklingsnivå, strävar mot handelspolitiska ståndpunkter som är förenliga med detta mål.
Från samförstånd till handling
1. Europaparlamentet välkomnar det breda vetenskapliga och politiska samförståndet om hur allvarlig klimatförändringen är. Man bör sluta ett ambitiöst globalt uppföljningsavtal till Kyotoprotokollet i linje med scenariot från IPCC:s arbetsgrupp III om behovet av att begränsa temperaturökningarna till 2°C. Motsvarande ändringar bör också göras i andra internationella avtal som gäller handel, civil luftfart och immaterialrätt. Parlamentet anser att ramarna efter 2012 bör göra det möjligt för olika länder att delta i enlighet med sina nationella förutsättningar, genom en kortsiktig strategi med flera etapper och på medellång sikt bör utsläppen fördelas per invånare, först till utvecklingsländer men så småningom till alla länder. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att arbeta för att nå samförstånd om ramarna efter 2012 genom att bredda åtagandena för att inkludera nyckelparter som i dag står vid sidan av Kyotoprotokollet, främst Förenta staterna och Australien, och för att samarbeta med enskilda stater och företag i de fall regeringarna inte gjort åtaganden.
2. Europaparlamentet anser att EU och dess medlemsstater måste sträva efter att strikt tillämpa Kyotoprotokollets övervakningsmekanism när den träder i kraft, så att inte länder som inte ansluter sig till målen eller inte uppfyller dem får en orättvis fördel. Parlamentet anser att ett land som överskrider de tillåtna utsläppen under den första åtagandeperioden bör vara skyldigt att gottgöra skillnaden under den andra åtagandeperioden, med tillägg av ett straffavdrag på 30 procent.
3. Europaparlamentet välkomnar mekanismen för en ren utveckling inom Kyotoprotokollet såsom ett incitament till investeringar i utvecklingsländer som minskar koldioxidutsläppen, men noterar att detta ännu inte är tillräckligt för att åstadkomma en betydande förändring av investeringsmönstren i de sektorer som har störst inverkan på klimatförändringen, t.ex. elproduktion, transport och energianvändning inom industrin. Parlamentet anser att EU för att åtgärda detta bör gå i täten för den utvecklade världen genom att öka de resurser som står till förfogande genom Globala miljöfonden.
4. Europaparlamentet anser att den rådande ekonomiska modellen som medför konstant maximering av konsumtion, produktion samt handel är ohållbar, då denna ordning leder till ständigt ökade krav på tillgångar och transporter samt en växande mängd avfall och utsläpp, vilket underminerar möjligheterna att stävja de pågående klimatförändringarna.
5. Europaparlamentet anser att ökad handel bör ses som en positiv faktor för ekonomisk tillväxt och medborgarnas välfärd, när väl hänsyn tagits till problemen i samband med klimatförändringen. Parlamentet är bekymrat över att den ökade handelsvolymen bidrar stort till klimatförändringen och anser att en del av lösningen därför kan tillhandahållas genom handelspolitiken. Parlamentet betonar att EU, med tanke på det allt bredare samförståndet om vikten av att ta itu med klimatförändringen, i högre grad måste driva en handels‑ och investeringspolitik som skapar ekonomiska incitament att uppfylla målen för klimatförändringsstrategin. Parlamentet betonar att EU kan behöva tillämpa dessa regler för att skapa ekonomiska hinder för verksamhet som påverkar klimatet negativt. Detta får emellertid inte användas som en ursäkt för en protektionistisk politik gentemot utvecklingsländerna.
6. Europaparlamentet beklagar att dagens handelssystem leder till en global arbetsdelning som förutsätter en mycket hög grad av transporter, som inte bär sina egna miljökostnader, av homogena produkter som lika väl skulle kunna produceras lokalt.
7. Europaparlamentet påpekar att medan handel kan ge ett avsevärt bidrag till ekonomisk utveckling och välstånd, står transportsektorn (huvudsakligen vägtransporter), som möjliggör handel med produkter och råvaror, samtidigt för en tredjedel av växthusgasutsläppen i världen. Parlamentet anser att det är absolut nödvändigt att vidta åtgärder för att få till stånd en övergång till mer miljövänliga transportsätt (till exempel järnväg och vattenburna transporter) och minska växthusgasutsläppen från godstransporterna.
8. Europaparlamentet anser att EU, som en global handelspartner, har goda förutsättningar att bidra till en världsomfattande förändring av produktions‑ och transportmönster. Om EU går i frontlinjen skulle det vara mer konkurrenskraftigt när strängare regler antas globalt.
9. Europaparlamentet påminner om att undanröjandet av administrativa hinder för handel och åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna kan genomföras enbart genom bredast möjliga internationella samarbete. Detta är också av centralt intresse för EU, som spelar en ledande roll på båda dessa områden, särskilt för att unionen skall kunna bibehålla Europas konkurrenskraft.
Strävan efter multilateralism mot klimatförändringar
10. Europaparlamentet betonar behovet av ett starkt samarbete mellan FN:s miljöprogram (UNEP), konventionen om klimatförändringar och Världshandelsorganisationen (WTO), och uppmanar kommissionen att utforma ett initiativ för att stödja detta mål. Parlamentet uppmanar till att man gör snabba framsteg med uppdateringen av WTO:s definition av varor och tjänster på miljöområdet, särskilt i samband med de pågående förhandlingarna i Doharundan, för att nå enighet om avskaffandet av tariffära och icke‑tariffära hinder för ”gröna varor och tjänster”. Parlamentet uppmanar kommissionen att sträva efter att nå samförstånd om att ge sekretariaten för multilaterala miljöavtal (MEA) observatörsstatus vid alla WTO‑möten som har relevans för frågor som rör MEA. Parlamentet betonar att en hållbar lösning måste innehålla ett kraftfullt politiskt budskap, med respekt för en lämplig arbetsfördelning mellan WTO‑ och MEA‑systemen, grundad på huvudsakliga behörigheter. Parlamentet är övertygat om behovet av att omdefiniera det ansvar som WTO‑kommittén för handel och miljö har. Parlamentet rekommenderar att man inleder en utredning om möjliga ändringar i WTO‑avtalet om handelsrelaterade aspekter på immateriella rättigheter (TRIPS‑avtalet) för att möjliggöra obligatorisk licensiering av teknik som är nödvändig för miljön, inom ramen för tydliga och stränga regler för skyddet av immateriella rättigheter och en strikt övervakning av reglernas genomförande över hela världen.
11. Europaparlamentet vidhåller att förpliktelserna enligt multilaterala miljöavtal (MEA), såsom FN:s ramkonvention om klimatförändringar eller dess Kyotoprotokoll, måste uppfyllas, och att den snäva tolkningen av handelsregler inte får hindra att målen i dessa nås.
12. Europaparlamentet anser att WTO-reglerna inte bör hindra medlemsstaterna från att främja vidareutveckling av lågenergiteknik genom att insistera på teknikneutralitet, vilket skulle kunna underminera incitamenten för framtagande av teknik för förnybar energi.
13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta initiativ på internationell nivå, särskilt inom WTO, för att se till att handelspolitiken som helhet och i förhållande till utvecklingen i fråga om handelsvolymer utformas med hänsyn till dess potentiella inverkan på klimatförändringen.
14. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se till att EU:s bilaterala handelsavtal och WTO:s multilaterala handelsavtal ingås med hänsyn till WTO:s stadgar som fastställer att internationell handel skall bedrivas samtidigt som en optimal användning av världens resurser skall garanteras i enlighet med målet om hållbar utveckling, som strävar efter att både bevara och skydda miljön.
15. Europaparlamentet uppmanar vidare kommissionen och rådet att se till att tvistlösningsorganet inom WTO agerar i enlighet med artikel XX i allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), enligt vilket dess medlemmar kan vidta de åtgärder, även protektionistiska åtgärder, som krävs för att skydda människors, djurs och växters liv eller hälsa eller som har anknytning till bevarandet av naturtillgångar vilka kan ta slut.
16. Europaparlamentet konstaterar att EU redan är världsledande när det gäller alternativ energiteknik, till exempel solpaneler och vindkraftverk, och att EU, tack vare effektiva och tekniskt innovativa europeiska företag, bör vara marknadsledande för den globala exporten av miljövänliga produkter och tjänster och att Galileo och systemet för global övervakning för miljö och säkerhet (GMES) skulle kunna utnyttjas till att övervaka koldioxidutsläppen.
17. Europaparlamentet uppmanar EU att, i syfte att uppnå Lissabonmålen, utveckla och främja ett klimatvänligt näringsliv på global nivå, särskilt som handeln är ett viktigt verktyg för att överföra teknik till utvecklingsländerna. Parlamentet understryker behovet av att minska hindren för miljövänlig handel genom att exempelvis avlägsna avgifter på miljövänliga varor på WTO-nivå, förändra bestämmelserna för immateriella rättigheter, underlätta ett inträde på marknaden för miljövänlig teknik genom att låta klimathänsyn styra exportkreditgarantier samt att avlägsna onaturliga incitament och snedvridningar på marknaden, såsom subventioner för fossila bränslen.
18. Europaparlamentet uppmanar till inrättande av en internationell miljöorganisation som skulle ansvara för efterlevnaden av internationella fördrag och överenskommelser om miljöskydd och bekämpning av klimatförändring och som bl.a. skulle arbeta och samarbeta med WTO i frågor som rör handelns inverkan på miljön.
19. Europaparlamentet erkänner att EU bär ett historiskt ansvar för utsläpp av växthusgaser, och inser att det krävs väsentliga förändringar av dess handelspolitik som uppmuntrar lokal produktion som ett sätt att minska behovet av transporter. Parlamentet framhåller behovet av ett fördjupat tekniskt samarbete med olika utvecklingsländer och framväxande ekonomier, inte minst Kina, Brasilien och Indien, för att de skall kunna integrera miljöskyddet i all sin politik. Parlamentet beklagar dock att befintliga mekanismer för tekniköverföring såsom mekanismen för ren utveckling (CDM) inte är tillräckliga och uppmanar därför till ökad samfinansiering och kapacitetsbyggande åtgärder.
20. Europaparlamentet konstaterar att överföringen av energieffektivitetsteknik och annan miljövänlig teknik från EU till utvecklingsländerna har en avgörande roll att spela när det gäller att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och växthusgasutsläpp och att det behövs adekvata investeringar för att främja en sådan sänkning.
21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att systematiskt inkludera miljöskyddsklausuler, med särskild hänvisning till minskning av koldioxidutsläppen, i sina handelsavtal med tredjeländer. Parlamentet uppmanar till överförande av teknik med låga koldioxidutsläpp och handelsprogram med låga koldioxidutsläpp till utvecklingsländer. Kommissionens behöriga avdelningar uppmanas att snabbt utveckla en klimatförändringsdimension i sina konsekvensbedömningar ur ett hållbarhetsperspektiv, att diskutera dessa med parlamentet och att tillämpa dem systematiskt innan dessa avtal ingås.
22. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se till att förhandlingarna om den nya generationens frihandelsavtal med partner i Asien och Latinamerika innefattar åtaganden om de sociala och miljömässiga aspekterna av handel och hållbar utveckling och om ett effektivt genomförande av multilaterala miljöavtal (MEA). Parlamentet föreslår att liberalisering av handeln med förnybara varor och tekniker och ökad tillgång till tjänster på miljöområdet görs till ett huvudmål för kommissionen i de kommande förhandlingarna om frihandelsavtal. Parlamentet understryker behovet av att systematiskt införa en WTO‑kompatibel politik om grön offentlig upphandling i bilaterala avtal.
23. Europaparlamentet efterfrågar fördjupade konsekvensanalyser utifrån ett klimat-, genus- och hållbarhetsperspektiv beträffande utfallet av multilaterala och bilaterala handelsavtal som förhandlas fram mellan EU och tredjeländer, samt uppmanar med kraft kommissionen att låta explicit stöd för hantering av klimatförändringar ingå i allt handelsrelaterat bistånd, samt i övrigt relevant utvecklingsbistånd.
24. Europaparlamentet stöder kommissionens förslag om att inom varje handelsavtal inrätta ett forum för hållbar utveckling, med stark klimatinriktning, som skulle vara öppet för deltagande från valda företrädare och det civila samhället (framför allt icke-statliga organisationer som verkar på miljöområdet) och andra viktiga aktörer och uppmanar till att man tillser detta under de pågående förhandlingarna.
25. Europaparlamentet betonar vikten av att bredda både den miljöpolitiska och den energipolitiska dialog som ingår i EU:s avtal med tredjeländer eller regioner så att den innefattar klimatförändringsfrågor, och uppmanar kommissionen att lägga fram konkreta förslag till riktmärken för framsteg som är anpassade till den typ av land det gäller.
26. Europaparlamentet anser att bevarandet av ekosystem som spelar en värdefull roll som kolsänkor och reserver av biologisk mångfald utgör globala allmänna tillgångar och behöver särskilt skydd och internationellt finansiellt stöd. Parlamentet föreslår att partnerskapsavtalen om skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog (FLEGT) inkluderas i alla befintliga och framtida avtal med tredjeländer.
27. Europaparlamentet erkänner att handel alltför ofta leder till en överexploatering av ekosystemen, särskilt av skogar, i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmanar med kraft industrialiserade länder att ta sitt ansvar för den omfattande skogsskövling som orsakas av internationell handel. Parlamentet understryker de mycket negativa konsekvenserna av skogsskövling på klimatet och därför det långsiktiga ekonomiska värdet och betydelsen av att låta skogarna förbli intakta. Parlamentet efterlyser att EU allvarligt anstränger sig att införa belöningsmekanismer för ”undvikande av skogsskövling” i de internationella klimatförhandlingarna, tillsammans med kraftiga politiska åtgärder för att främja en ansvarsfull handel med naturtillgångar.
28. Europaparlamentet stöder kommissionens förslag om att stärka samarbetet med utvecklingsländer när det gäller anpassning till och lindring av klimatförändring genom att upprätta en global allians för klimatpolitik. Parlamentet betonar att en förstärkt dialog och en strävan efter att utarbeta och genomföra gemensamma program på områden av ömsesidigt miljöintresse, t.ex. klimatförändring, avfallshantering och olaglig skogsavverkning, med viktiga tillväxtekonomier som Kina, Indien, Brasilien, Ukraina och Sydafrika, måste prioriteras av EU och dess medlemsstater.
29. Europaparlamentet kräver att offentligt stöd, via exportkreditinstitut och offentliga investeringsbanker, till fossila bränsleprojekt avbryts, och att insatserna för att påskynda övergången till förnybar energi och energieffektiva tekniker fördubblas.
30. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att föreslå lagstiftningsinstrument så att medlemsstaternas exportkreditinstitut och Europeiska investeringsbanken tar hänsyn till konsekvenserna när det gäller klimatförändringen av projekt för vilka de ger eller garanterar lån och inför ett moratorium på finansiering till dess att tillräckligt med uppgifter föreligger, i enlighet med råden från OECD, G8 och översynen av utvinningsindustrin.
31. Europaparlamentet föreslår att WTO‑avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder ändras genom återinförande av en klausul om att vissa miljösubventioner ska vara icke‑angripbara.
EU kan göra mer för att undvika koldioxidläckage
32. Europaparlamentet upprepar att EU behöver minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 procent fram till 2020, oavsett tredjeländers åtaganden.
33. Europaparlamentet pekar på nödvändigheten att öka allmänhetens medvetenhet om konsumentprodukternas totala miljökostnader. Kommissionen och rådet uppmanas att föreslå åtgärder för information om energikonsumtion och utsläpp av växthusgaser vid tillverkning och transport av produkter som säljs i EU, såsom förslaget från Förenade kungarikets regering om att införa varuetiketter som anger nivån av koldioxidutsläpp orsakade av en produkts produktion, transport och slutliga bortskaffande.
34. Europaparlamentet insisterar på införandet av WTO‑kompatibla gemensamma normer och märkningsprogram när det gäller olika produkters upphov till växthusgaser, inklusive produktions‑ och transportstadierna, som en del av en mer omfattande strategi för konsumentupplysning, för att därmed ge konsumenterna möjlighet att bidra till att minska koldioxidutsläppen.
35. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snabbt inrätta ett lämpligt förfarande för att bedöma och märka dessa ”ekologiska fotavtryck” och att utveckla programvara för att möjliggöra för företag att beräkna den mängd växthusgas som produceras i varje produktionsprocess.
36. Europaparlamentet understryker att man måste vidta åtgärder för att internalisera kostnaderna för externa effekter som hänger samman med handeln (till exempel negativ miljöpåverkan), det vill säga att omvandla dem till en prisuppgift som marknaden kan förstå, samt att främja lojal konkurrens genom att omsätta principen ”förorenaren betalar” i praktiken (särskilt på områdena väg- och lufttransporter), helst genom att systemet för handel med utsläppsrätter utökas till att gälla globalt.
37. Europaparlamentet noterar att handels- och transportsektorn är oupplösligt sammanlänkade. Parlamentet anser att man noggrant bör överväga alla transportsätt, särskilt dem vars utsläpp har ökat signifikant de senaste åren, nämligen sjöfart (vars koldioxidutsläpp förmodas vara dubbelt så stora som flygets utsläpp och som skulle kunna öka med så mycket som 75 procent under de närmaste 15–20 åren).
38. Europaparlamentet välkomnar, inom ramen för ”fotavtrycks‑strategin”, en eventuell integrering av flygplan som landar inom EU i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Parlamentet efterlyser att förslaget om att inkludera sjötransportsektorn i detta system behandlas.
39. Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att främja IKT-lösningar, internalisera miljökostnader för transporter i bränslepriser samt främja järnvägstransporter, kustfart, hållbara biobränslen och en snabb integrering av flyget i EU:s strängt utformade system för handel med utsläppsrätter för att minska de effekter som handel och transport har på klimatet. Parlamentet uppmanar kommissionen och rådet att föreslå åtgärder som syftar till att främja valet av miljövänligare transportsätt, särskilt genom att utarbeta bestämmelser knutna till olika marknadsinstrument.
40. Europaparlamentet begär att man vid beräkningen av stöd som skall beviljas transportsektorn beaktar de olika transportsättens miljöpåverkan och att man skall överväga möjligheten att använda marknadskompatibla handelsinstrument (såsom märkning och standarder) som främjar klimatskyddet.
41. Europaparlamentet anser att man mot bakgrund av att de verkliga koldioxidkostnaderna för vägtransporter inte är kända – särskilt när det gäller transporter av livsmedel och andra dagliga konsumtionsvaror – bör acceptera och främja stödsystem som uppmuntrar till hållbar lokal produktion i syfte att motverka överdrivna vägtransporter av livsmedel. Dessutom rekommenderar parlamentet att man inför klimatmärkningsstandarder för att informera konsumenterna om produkternas miljöpåverkan.
42. Europaparlamentet är särskilt oroat över de eventuella negativa sociala och miljömässiga konsekvenserna av en politik som uppmuntrar användning av biobränslen och biomassa i EU. Parlamentet upprepar sitt tidigare krav på obligatorisk miljöcertifiering och social certifiering av biobränslen (eller deras råvaror) som ett villkor för deras användning och för deras förenlighet med EU:s mål.
43. Europaparlamentet uppmanar till att alla avtal om inköp av biobränsle ska omfattas av klausuler som syftar till att skydda områden av vikt för den biologiska mångfalden och livsmedelsproduktionen.
44. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma klimateffekten av EU:s import av soja och palmolja med tanke på hur dessa påverkar skövlingen av regnskogar, och att vidta åtgärder för att integrera klimatkostnaden i priset.
45. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja en rörelse inom EU för bästa metoder och riktmärkning i samband med klimatförändringsaspekterna av lokalisering, med särskild hänvisning till en alltmer geografiskt fragmenterad produktionskedja och ”just in time‑produktion” och att lägga fram förslag om detta.
46. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka WTO-kompatibla mekanismer och en klimatvänlig handelspolitik för att ta itu med frågan om tredjeländer som inte är bundna av Kyotoprotokollet och att sträva efter att införa tydligare bestämmelser om sådana möjligheter i framtida versioner av protokollet. Parlamentet anser att handelsåtgärder bör vidtas endast när andra åtgärder skulle vara ineffektiva när det gäller att uppnå ett givet miljömål. De handelsåtgärder som tillämpas bör inte begränsa handeln mer än vad som krävs för att nå målet och bör inte utgöra godtycklig eller otillbörlig diskriminering. Parlamentet betraktar skattejusteringar vid gränsen som ett legitimt sätt att närma sig en koldioxidsnål ekonomi, att erbjuda lika möjligheter för parterna till uppföljningsavtalet till Kyotoprotokollet och andra stater samt verka mot omlokaliseringar. Början av perioden efter Kyoto bör vara startpunkten för sådana åtgärder.
47. Europaparlamentet rekommenderar att man på lång sikt utvecklar en strategi grundad på korrekt livscykelinformation som, vid behov, inkluderar uttjänta varor, till exempel bilar och elektronikutrustning, i denna justering.
48. Europaparlamentet insisterar på att framtida förslag ska vara fullständigt förenliga med EU:s internationella åtaganden, särskilt inom ramen för WTO, inbegripet GATT:s artikel XX.
49. Europaparlamentet betonar samtidigt att man vid reformeringen av de handelspolitiska skyddsåtgärderna bör ta hänsyn till möjligheterna att införa miljöfaktorer, så att man undviker miljödumpning av produkter med ursprung i länder som inte ratificerar uppföljningsavtalet till Kyotoprotokollet.
50. Europaparlamentet efterlyser incitament för produktion, genom statligt stöd eller EU‑stöd, och användning, genom sänkning av mervärdesskatten, av produkter som bidrar till att minska koldioxidutsläppen.
o
o o
51. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.
MOTIVERING
Den fjärde rapporten från IPCC:s arbetsgrupp III (2007) har på ett drastiskt sätt tydliggjort för världssamfundet vilket ansvar det har. De scenarier som begränsar den globala uppvärmningen med 2–2.4°C innebär att de globala utsläppen av växthusgaser skall ha börjat minska från 2015, och att de kommer att ha minskat med 25–40 procent till 2020 i utvecklingsländerna (bilaga B till Kyotoprotokollet), och med 80 procent till 2050. Om de första tidsgränserna inte hålls, kommer uppvärmningen obevekligen att överstiga 3°C till kostnader som man i Stern‑rapporten uppskattar till 5 000 miljarder euro. Dessa kostnader är i samma storleksordning som ett världskrig.
I jämförelse med detta är kostnaden för de åtgärder som bör vidtas löjligt liten. Enligt Stern‑rapporten skulle kostnaderna för en strategi för att begränsa klimatförändringen till +2°C representera en total minskning med 1 procent av en global produktion som beräknas öka med 2,5 procent per år fram till 2050, det vill säga att den globala konsumtionen försenas med mindre än ett halvår. De flesta åtgärder som bör vidtas består faktiskt i investeringar och tjänster som ökar sysselsättningen och har andra positiva effekter (minskning av bullernivån, minskning av antalet trafikolyckor m.m.). De består också i en minskning av slöseri som ökar hushållens köpkraft, i miljöskatter ”à la Pigou” som ersätter andra skatter eller möjliggör annan offentlig politik, såsom kampen mot aids.
All EU‑politik för att säkra det globala ledarskapet i kampen mot klimatförändringen bör därför fogas samman till detta mål, som finns inom mycket nära räckhåll. Detta gäller särskilt för unionens handelspolitik. Avsevärda diplomatiska insatser kommer att krävas för att få länderna i bilaga B att ratificera Kyotoprotokollet, och alla länder i världen att ratificera ett uppföljningsavtal till Kyotoprotokollet (2012–2020) i linje med dessa mål, och att sedan på ett konsekvent sätt ändra de internationella avtalen.
I brist på samförstånd är EU fast beslutet att gå vidare med de mest blygsamma målen som kommissionen föreslår (minus 20 procent år 2020). Men i detta fall kan kommissionen använda sig av bilaterala avtal som den håller på att förhandla fram för att involvera större delen av världen i denna gemensamma kamp.
Om alla länder går med på att engagera sig, kommer det tekniska försprång som EU har fått utan tvekan att vara en konkurrensfördel. I alla fall är det inte uteslutet att några stora utsläppsländer efter 2012 fortfarande inte vill engagera sig i denna gemensamma mänskliga ansträngning. EU måste i så fall vidta noggrant utformade åtgärder för att undvika att företagen ger efter för frestelsen att omlokalisera sin produktion till dessa länder, och för att skydda sig mot de länder som skulle snedvrida konkurrensen genom att på så sätt bevilja en implicit subvention för sina industrier.
I. Den internationella handeln och växthuseffekten
Sedan flera decennier tillbaka ökar den internationella handeln två till två och en halv gånger snabbare än den globala produktionen. Denna disproportion har samband med strävan efter en internationell arbetsdelning som optimerar lönekostnaderna och skattekostnaderna, i ett sammanhang där utsläppen av växthusgaser inte korrekt internaliseras i transportkostnaderna. I framtiden kommer det dessutom att bli möjligt att kringgå nationella regler för att bekämpa växthuseffekten med hjälp av omlokaliseringar. Detta gäller redan för typer av produktion som har särskilt höga utsläpp av växthusgaser per producerat ton (såsom cement).
En viss grad av internationell arbetsdelning har alltid haft positiva effekter, och den är ibland oumbärlig när det gäller primärproduktion för vilken geografin bestämmer lokaliseringen. Dessa positiva effekter kan kombineras med kampen mot växthuseffekten om lämpliga åtgärder vidtas för att internalisera kostnaden för utsläpp av växthusgaser inom hela kedjan, från underleverantörer till slutproducenten, och från denne till konsumenterna.
Ur pedagogisk synvinkel skulle det redan nu vara önskvärt att konsumenterna känner till kostnaderna. Detta har gett upphov till ett antal olika förslag, t.ex. förslaget om ”matmil” för att få konsumenterna att ”handla nära”. I själva verket är transportsättet precis lika viktigt. För en brittisk konsument är en lammkotlett från Nya Zeeland dyrare räknat i växthusgasutsläpp än en engelsk kotlett om den transporteras med flyg, men inte om den transporteras med fartyg. Det är alltså innehållet i växthusgaserna som bör bedömas.
Bieffekterna av den internationella arbetsdelningen förvärras faktiskt då företag samtidigt försöker att undvika förseningar genom en produktion med snabbt flöde, ”just in time‑produktion”, där man använder de snabbaste transportsätten (flygplan snarare än fartyg, lastbilar snarare än tåg) för att minska bundna lager. Sådana processer kan ha dramatiska effekter om de mellanliggande enheterna ligger långt ifrån varandra och långt ifrån konsumenten. Redan i dag, när flygtransporterna är 40 gånger mindre omfattande än sjötransporterna, producerar de redan hälften så mycket växthusgaser. Varje ton som transporteras med lastbil producerar fyra gånger så mycket växthusgaser per kilometer som om den transporterades med tåg.
Även om denna snedvridning kan kontrolleras genom att man integrerar klimatkostnaden i transportkostnaden, skulle det vara samhällsmässigt effektivare att sträva efter bättre metoder för arbetsdelning och lokalisering av produktion, såsom omgruppering av underleverantörer runt moderfabriker, och lokaliseringen av dessa nära de viktigaste konsumtionscentrumen (eller nära multimodala plattformer som knyter samman transporter med låg kostnad när det gäller växthuseffekten: sjötransporter, flodtransporter och tågtransporter).
II. Strävan efter ett globalt avtal
Det idealiska skulle vara att man vid Bali‑konferensen uppnår ett uppföljningsavtal till Kyotoprotokollet som inbegriper samtliga länder i världen. Detta samförstånd kommer bara att kunna uppnås om alla länder följer en bindande regel då de överskrider en gräns för hållbarheten, det vill säga från den punkt då deras växthusgasproduktion per invånare och per år överskrider den produktion som, om den följdes av hela mänskligheten, inte skulle leda till klimatförändringar. (Denna kvantitet uppgår till mellan 500 och 600 kg kol i form av koldioxid per invånare och per år för en befolkning beräknad till 9 miljarder människor). Under alla omständigheter har man vid konferensen mellan parterna (COP 6) i Haag räknat med en konvergens av tillåtna kvantiteter per person i samtliga länder till 2050.
Man kan rimligtvis förvänta sig att ökningen av dramatiska klimathändelser i Förenta staterna, och hotet av en stigande vattennivå i asiatiska deltan bidrar till att övertyga våra mest skeptiska partner om att godta uppföljningsavtalet till Kyotoprotokollet.
De andra multilaterala avtalen (WTO, Internationella civila luftfartsorganisationen, Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) måste ändras så att de inte strider mot uppföljningsavtalet till Kyotoprotokollet, vilket endast kommer att kräva blygsamma anpassningar av formuleringarna.
III. Bilaterala och biregionala åtgärder
Även om man vid de internationella förhandlingarna inte skulle lyckas att samla samtliga länder och att underordna reglerna från WTO och Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) till kraven i konventionen om klimatförändringar, måste EU, som för närvarande utvecklar en politik av biregionala eller bilaterala avtal, inkludera klimatdimensionen i sina avtal. Samma sak gäller för den lånepolitik som EU:s finansiella gren, Europeiska investeringsbanken (EIB), tillämpar. EIB bör endast bevilja lån med beaktande av målen i klimatkampen såsom de definieras i IPCC:s scenario ”+2°C”. Samma riktlinjer bör tillämpas av nationella organ för beviljande av exportkrediter och direktinvesteringar.
IV. Att främja en självständig politik mot klimatförändringar
Fördelarna med den internationella arbetsdelningen, även när det gäller kampen mot klimatförändringar, får inte förbises. EU bör bevilja en nolltullsats för produkter vars produktion/konsumtion ger upphov till låga halter av växthusgaser (glödlampor med mycket låg konsumtion etc.). På liknande sätt, och i enlighet med konventionen om klimatförändringar, bör EU sprida ren teknik med avseende på växthusgaser till ”rabatterat pris”. Dessutom behöver EU förbjuda import till unionen av exotiska träslag när denna, genom transporterna och genom minskningen av de ekosystem som absorberar de växthusgaser som den orsakar, bidrar till klimatförändringarna. FLEGT‑avtalet, som reglerar detta problem, bör göras obligatoriskt.
I en idealisk situation bör de mål som EU ställer upp inte beräknas utifrån de utsläpp som orsakas av produktionen inom EU, utan från massan av produkter som konsumeras inom EU (det som man kallar ”ekologiskt fotavtryck”). Sådana kalkyler skulle vara extremt svåra att göra, och för övrigt onödiga om alla länder i världen tillsammans skulle ingå ett uppföljningsavtal till Kyotoprotokollet. Om detta dessvärre inte skulle vara fallet, bör EU förbereda sig för att inom en ”prissignal” integrera kostnaden i form av växthuseffekter för dess handel med resten av världen. En politik för märkning av det innehåll av växthusgaser som produkterna på marknaden har skulle inledningsvis göra det möjligt att medvetandegöra allmänheten och producenterna. Denna märkning skulle också göra det möjligt att införa en regel för ”mindre förorenande” när det gäller offentlig upphandling. Obligatoriska ensidiga åtgärder skulle få effekt under perioden efter Kyoto (under 2013) – en period då unionen redan har beslutat att gå i frontlinjen vad som än händer.
Kommissionens förslag om att integrera luftfarten inom EU:s system med kvoter, även när det gäller flygplan som kommer från tredjeländer, är ett första steg i riktning mot att integrera den totala kostnaden i växthusgaser i priset för varor och tjänster inom EU. Det löser emellertid inte de problem med snedvriden konkurrens som skulle kunna uppstå om företagen skulle exportera till EU från länder som inte har ratificerat uppföljningsavtalet till Kyotoprotokollet. I dessa fall bör kompenserande skatter vid gränserna (”skattejusteringar vid gränsen”) införas, med början i de sektorer (såsom cement‑ eller aluminiumsektorn) där konkurrensen är snedvriden i vissa fall (till den grad att man förorsakar onödiga transporter för att undvika att betala kvoter eller miljöskatter, vilket är en skam). Det är också viktigt att företagen vet detta tillräckligt tidigt, det vill säga redan nu, så att de korrekt kan planera sina investeringar.
Dessa investeringar inom industrin måste för övrigt vara omdömesgillt optimerade för att undvika onödiga transporter i så stor utsträckning som möjligt. EU bör redan i år börja bedriva forskning om de bästa metoderna för arbetsdelning när det gäller lokalisering av leverantörer i förhållande till fabriker för slutmontering och lokalisering av dessa i förhållande till de viktigaste marknaderna.
På samma sätt behöver EU förse sig med multimodala plattformar som medför tillgång till hamnar med koppling till järnvägsnätet, på så sätt att man uppmuntrar de transporter som är de mest ekonomiska med avseende på växthuseffekten.
När det handlar om prestandanormer för konsumtionsvaror (fordon, hushållsmaskiner), står det EU fritt att på sin marknad införa de allra strängaste normerna för energieffektivitet, med respekt för WTO:s regel om ”nationalprodukt”. EU bör vara ledande i införandet av dessa normer på internationell nivå.
YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (18.7.2007)
till utskottet för internationell handel
över handel och klimatförändringar
(2007/2003(INI))
Föredragande: Jens Holm
FÖRSLAG
Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmanar utskottet för internationell handel att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
1. Europaparlamentet anser att den rådande ekonomiska modellen som medför konstant maximering av konsumtion, produktion samt handel är ohållbar, då denna ordning leder till ständigt ökade krav på resursanvändning och transporter samt en växande mängd avfall och utsläpp, vilket underminerar möjligheterna att stävja de pågående klimatförändringarna.
2. Parlamentet beklagar att dagens handelssystem leder till en global arbetsdelning som förutsätter en mycket hög grad av transporter, som inte bär sina egna miljökostnader, av homogena produkter som lika väl skulle kunna produceras lokalt.
3. Parlamentet anser att det är mycket viktigt att främja IKT-lösningar, internalisera miljökostnader för transporter i bensinpriser samt främja järnvägstransporter, kustfart, hållbara biobränslen och en snabb integrering av flyget i EU:s strängt utformade system för handel med utsläppsrätter för att minska de effekter som handel och transport har på klimatet. Parlamentet uppmanar kommissionen och rådet att föreslå åtgärder som syftar till att främja valet av miljövänligare transportsätt, särskilt genom bestämmelser om andra marknadsbaserade instrument.
4. Parlamentet pekar på nödvändigheten att öka allmänhetens medvetenhet om konsumentprodukternas totala miljökostnader. Kommissionen och rådet uppmanas att föreslå åtgärder för information om energikonsumtion och utsläpp av växthusgaser vid tillverkning och transport av produkter som säljs i EU, såsom förslaget från Förenade kungarikets regering om att införa varuetiketter som anger nivån av koldioxidutsläpp orsakade av en produkts produktion, transport och slutliga bortskaffande. Parlamentet uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att integrera miljökostnaderna i priset på produkter och tjänster, och se till att dessa kostnader anges separat från varans eller tjänstens försäljningspris. Så är redan fallet med avgiften för insamling av elektriskt och elektroniskt avfall.
5. Parlamentet erkänner att EU bär ett historiskt ansvar för utsläpp av växthusgaser, och inser att det krävs väsentliga förändringar av unionens handelspolitik som uppmuntrar lokal produktion som ett sätt att minska behovet av transporter, samt framhåller behovet av ett fördjupat tekniskt samarbete med olika utvecklingsländer och framväxande ekonomier, inte minst Kina, Brasilien och Indien, för att de skall kunna integrera miljöskyddet i all sin politik. Parlamentet beklagar dock att befintliga mekanismer för tekniköverföring såsom mekanismen för ren utveckling inte är tillräckliga och uppmanar därför till ökad medfinansiering och kapacitetsbyggande åtgärder.
6. Parlamentet upprepar att EU behöver minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 procent fram till 2020, oavsett tredjeländers åtaganden.
7. Parlamentet uppmanar EU att utveckla och främja ett klimatvänligt näringsliv på global nivå, och ber därför kommissionen att inleda diskussioner med WTO om tänkbara åtgärder som gynnar klimatvänlig produktion och export. Parlamentet är övertygat om att en överenskommelse i dessa frågor kommer att uppmuntra utvecklingen av innovativ teknik och sporra till hållbar och ren energianvändning.
8. Parlamentet erkänner att handeln är ett viktigt verktyg för att överföra teknik till utvecklingsländerna. Parlamentet understryker behovet av att minska hindren för miljövänlig handel genom att exempelvis avlägsna avgifter på miljövänliga varor på WTO-nivå, förändra bestämmelserna för immateriella rättigheter, underlätta ett inträde på marknaden för miljövänlig teknik genom att låta klimathänsyn styra exportkreditgarantier samt att avlägsna onaturliga incitament och snedvridningar på marknaden, såsom subventioner för fossila bränslen.
9. Parlamentet kräver att offentligt stöd, via exportkrediter och offentliga investeringsbanker, till fossila bränsleprojekt avbryts, och att insatserna för att påskynda övergången till förnybar energi och energieffektiva tekniker fördubblas.
10. Parlamentet är särskilt oroat över de eventuella negativa sociala och miljömässiga konsekvenserna av en politik som uppmuntrar användning av biobränslen och biomassa i EU. Parlamentet upprepar sitt tidigare krav på obligatorisk miljöcertifiering och social certifiering av biobränslen (eller deras råvaror) som ett villkor för deras användning och för att de skall stämma överens med EU:s mål.
11. Parlamentet poängterar att globalt samarbete och ett långsiktigt förtroendeskapande arbete är effektivare än unilaterala och straffåtgärder när det handlar om EU:s gemensamma utmaningar på klimatområdet. Parlamentet anser dock att det är ett problem att vissa länder otillbörligt subventionerar inhemsk industri genom att inte delta i de globala ansträngningar som görs för att minska utsläppen. Parlamentet uppmanar med kraft rådet och kommissionen att använda WTO:s tvistlösningssystem för att utmana dessa länder. Vidare anser parlamentet att handelsverktyg avsedda att bestraffa länder som inte uppfyller kraven, såsom skattejusteringar vid gränsen, skulle kunna övervägas.
12. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se till att EU:s bilaterala handelsavtal och WTO:s multilaterala handelsavtal ingås med hänsyn till WTO:s stadgar som fastställer att internationell handel skall bedrivas samtidigt som en optimal användning av världens resurser skall garanteras i enlighet med målet om hållbar utveckling, som strävar efter att både bevara och skydda miljön.
13. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen och rådet att se till att tvistlösningsorganet agerar i enlighet med artikel 20 i GATT-avtalen, enligt vilken medlemsstater kan vidta de åtgärder, även protektionistiska åtgärder, som krävs för att skydda människors, djurs och växters liv eller hälsa som har anknytning till bevarandet av naturtillgångar.
14. Parlamentet vidhåller att förpliktelserna enligt multilaterala miljöavtal, såsom FN:s konvention om klimatförändringar eller Kyotoprotokollet måste respekteras, och att den snäva tolkningen av handelsregler inte får hindra att målen i dessa nås.
15. Parlamentet efterfrågar fördjupade konsekvensanalyser utifrån ett klimat-, genus- och hållbarhetsperspektiv beträffande utfallet av multilaterala och bilaterala handelsavtal som förhandlas fram mellan EU och tredjeländer, samt uppmanar med kraft kommissionen att låta explicit stöd för hantering av klimatförändringar ingå i all aid-for-trade, samt i övrigt relevant utvecklingsbistånd.
16. Parlamentet erkänner att handel alltför ofta leder till en överexploatering av ekosystemen, särskilt av skogar, i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmanar med kraft industrialiserade länder att ta sitt ansvar för den omfattande skogsskövling som orsakas av internationell handel. Parlamentet understryker de mycket negativa konsekvenserna av skogsskövling på klimatet och det ekonomiska värdet på lång sikt, och betonar vikten av att låta skogarna förbli intakta. Parlamentet efterlyser att ”undvikande av skogsskövling” skall införas i EU:s handelssystem och i mekanismen för ren utveckling (CDM) tillsammans med kraftiga politiska åtgärder för att främja en ansvarsfull handel med naturtillgångar.
17. Parlamentet uppmanar kommissionen att bedöma klimateffekten av EU:s import av soja och palmolja med tanke på hur dessa påverkar skövlingen av regnskogar, och att vidta åtgärder för att integrera klimatkostnaden i priset.
18. Parlamentet noterar att handels- och transportsektorn är oupplösligt sammanlänkade. Parlamentet anser att man noggrant bör överväga alla transportsätt, särskilt dem vars utsläpp har ökat signifikant de senaste åren, nämligen sjöfart (vars koldioxidutsläpp förmodas vara dubbelt så stora som flygets utsläpp och som skulle kunna öka med så mycket som 75 procent under de närmaste 15–20 åren). Parlamentet välkomnar kommissionens förslag att införa rederier i EU:s system för handel med utsläppsrätter (ETS) och vill att detta förslag skall omsättas i praktiken så fort som möjligt.
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Handel och klimatförändringar |
||||||
|
Förfarandenummer |
|||||||
|
Ansvarigt utskott |
INTA |
||||||
|
Yttrande |
ENVI |
||||||
|
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren |
|
||||||
|
Föredragande av yttrande Utnämning |
Jens Holm |
||||||
|
Tidigare föredragande av yttrande |
|
||||||
|
Behandling i utskott |
5.6.2007 |
17.7.2007 |
|
|
|
||
|
Antagande |
17.7.2007 |
||||||
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
52 1 1 |
|||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Margrete Auken, Liam Aylward, Pilar Ayuso, Irena Belohorská, Johannes Blokland, John Bowis, Frieda Brepoels, Hiltrud Breyer, Dorette Corbey, Chris Davies, Avril Doyle, Edite Estrela, Jill Evans, Anne Ferreira, Karl-Heinz Florenz, Alessandro Foglietta, Matthias Groote, Françoise Grossetête, Satu Hassi, Gyula Hegyi, Jens Holm, Marie Anne Isler Béguin, Caroline Jackson, Dan Jørgensen, Christa Klaß, Eija-Riitta Korhola, Urszula Krupa, Jules Maaten, Linda McAvan, Alexandru-Ioan Morţun, Roberto Musacchio, Riitta Myller, Péter Olajos, Miroslav Ouzký, Guido Sacconi, Amalia Sartori, Karin Scheele, Carl Schlyter, Bogusław Sonik, María Sornosa Martínez, Thomas Ulmer, Marcello Vernola, Anja Weisgerber, Åsa Westlund, Anders Wijkman |
||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Antonio De Blasio, Bairbre de Brún, Christofer Fjellner, Jiří Maštálka, Lambert van Nistelrooij, Renate Sommer, Andres Tarand |
||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
Albert Deß, Francesco Ferrari |
||||||
|
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
|
||||||
YTTRANDE från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (17.9.2007)
till utskottet för internationell handel
över handel och klimatförändringar
(2007/2003(INI))
Föredragande: András Gyürk
FÖRSLAG
Utskottet för industrifrågor, forskning och energi uppmanar utskottet för internationell handel att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
1. Europaparlamentet påpekar att medan handel kan ge ett avsevärt bidrag till ekonomisk utveckling och välstånd, står transportsektorn (huvudsakligen vägtransporter), som möjliggör handel med produkter och råvaror, samtidigt för en tredjedel av växthusgasutsläppen i världen. Parlamentet anser att det är absolut nödvändigt att vidta åtgärder för att få till stånd en övergång till mer miljövänliga transportsätt (till exempel järnväg och vattenburna transporter) och minska växthusgasutsläppen från godstransporterna.
2. Europaparlamentet påminner om att undanröjandet av administrativa hinder för handel och åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna kan genomföras enbart genom bredast möjliga internationella samarbete. Detta är också av centralt intresse för EU, som spelar en ledande roll på båda dessa områden, särskilt för att unionen skall kunna bibehålla Europas konkurrenskraft.
3. Europaparlamentet poängterar vikten av att Europa upprätthåller tekniskt samarbete med utvecklingsländerna för att de sistnämnda skall genomföra åtgärder i syfte att sänka de allt kraftigare koldioxidutsläppen. Vidare konstaterar parlamentet att det behövs adekvata investeringar för att främja en sådan sänkning.
4. Europaparlamentet understryker att man måste vidta åtgärder för att internalisera kostnaderna för externa effekter som hänger samman med handeln (till exempel negativ miljöpåverkan), det vill säga att omvandla dem till en prisuppgift som marknaden kan förstå, samt att främja lojal konkurrens genom att omsätta principen ”förorenaren betalar” i praktiken (särskilt på områdena väg- och lufttransporter), helst genom att systemet för handel med utsläppsrätter utökas till att gälla globalt.
5. Europaparlamentet är oroat över de negativa miljömässiga och sociala konsekvenser som av produktionen av och handeln med växtbränslen medför i avsaknad av en effektiv miljöreglering. Parlamentet begär att det snarast utarbetas en tillförlitlig hållbarhetscertifiering för produktion och import av biobränslen och biobränsleråvaror samt att deras klimatpåverkan under hela livscykeln, inbegripet eventuellt ändrad markanvändning, utvärderas.
6. Europaparlamentet vill uppmärksamma de påfrestningar som klimatförändringarna innebär för världens färskvattenreserver och poängterar att man måste sluta handels- och investeringsavtal rörande vatten för att beakta dessa påfrestningar och främja innovativa lösningar.
7. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i internationella förhandlingar på områdena handel och klimatförändringar stödja undanröjandet av handelshinder mot miljövänlig teknik och miljövänliga tjänster i syfte att uppnå Lissabonmålen, särskilt eftersom EU, tack vare effektiva och tekniskt innovativa europeiska företag, bör vara marknadsledande för den globala exporten av miljövänliga produkter och tjänster och eftersom Galileo och systemet för global övervakning för miljö och säkerhet (GMES) skulle kunna utnyttjas till att övervaka koldioxidutsläppen.
8. Europaparlamentet konstaterar att överföringen av energieffektivitetsteknik och annan miljövänlig teknik från EU till utvecklingsländerna har en avgörande roll att spela när det gäller att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och växthusgasutsläpp.
9. Europaparlamentet begär att man vid beviljandet av stöd till transporter beaktar de olika transportsättens miljöpåverkan och möjligheten att använda marknadskompatibla handelsinstrument (såsom märkning och standarder) som främjar klimatskyddet.
10. Europaparlamentet konstaterar att handeln och transportsektorn är oskiljaktigen sammankopplade och begär att alla transportsätt beaktas, särskilt de som gett upphov till betydligt ökade utsläpp under de senaste åren. Detta gäller framför allt sjöfarten, som släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som luftfarten. Parlamentet välkomnar kommissionens förslag om att inbegripa sjöfarten i EU:s system för handel med utsläppsrätter.
11. Europaparlamentet anser att man mot bakgrund av att de verkliga koldioxidkostnaderna för vägtransporter inte är kända – särskilt när det gäller transporter av livsmedel och andra dagliga konsumtionsvaror – bör acceptera och främja stödsystem som uppmuntrar till hållbar lokal produktion i syfte att motverka överdrivna vägtransporter av livsmedel. Dessutom rekommenderar parlamentet att man inför klimatmärkningsstandarder för att informera konsumenterna om produkternas miljöpåverkan.
12. Europaparlamentet framhåller att på grundval av principen om frihandel kan handeln med utsläppsrätter (marknaden för föroreningssrätter) inom miljölagstiftningen göra förebyggandet av föroreningar betydligt effektivare.
13. Europaparlamentet konstaterar att EU redan är världsledande när det gäller alternativ energiteknik, till exempel solpaneler och vindkraftverk, och efterfrågar ett helhjärtat engagemang till förmån för grön teknik genom att medlemsstaterna helt avstår från importtullar på grön teknik och energisnål utrustning.
14. Europaparlamentet anser att man måste se över de internationella handelsavtalen i syfte att se till att de är förenliga med och bidrar till de klimatpolitiska målen, bland annat att undanröja hinder för överföringen av utsläppssnål teknik och införandet efter 2012 av koldioxidtullar för länder som inte ratificerat Kyotoprotokollet eller globala klimatavtal.
15. Europaparlamentet anser att WTO-reglerna inte bör hindra medlemsstaterna från att främja vidareutveckling av lågenergiteknik genom att insistera på teknikneutralitet, vilket skulle kunna underminera incitamenten för framtagande av teknik för förnybar energi.
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET
|
Antagande |
13.9.2007 |
||
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
41 |
|
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Šarūnas Birutis, Jan Březina, Philippe Busquin, Jorgo Chatzimarkakis, Giles Chichester, Den Dover, Nicole Fontaine, Adam Gierek, Norbert Glante, András Gyürk, Erna Hennicot-Schoepges, Ján Hudacký, Romana Jordan Cizelj, Romano Maria La Russa, Eluned Morgan, Angelika Niebler, Reino Paasilinna, Atanas Paparizov, Francisca Pleguezuelos Aguilar, Miloslav Ransdorf, Herbert Reul, Mechtild Rothe, Paul Rübig, Andres Tarand, Britta Thomsen, Radu Ţîrle, Alejo Vidal-Quadras, Dominique Vlasto |
||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) |
Alexander Alvaro, Ivo Belet, Danutė Budreikaitė, Joan Calabuig Rull, Neena Gill, Françoise Grossetête, Satu Hassi, Edit Herczog, Vittorio Prodi, Bernhard Rapkay, Esko Seppänen, Dirk Sterckx, Vladimir Urutchev |
||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2) |
Sepp Kusstatscher, Thomas Mann, Hans-Peter Mayer, Luisa Fernanda Rudi Ubeda |
||
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET
|
Antagande |
9.10.2007 |
||
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
25 2 1 |
|
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Kader Arif, Carlos Carnero González, Daniel Caspary, Françoise Castex, Christofer Fjellner, Glyn Ford, Béla Glattfelder, Ignasi Guardans Cambó, Eduard Raul Hellvig, Jacky Henin, Sajjad Karim, Alain Lipietz, Caroline Lucas, Marusya Ivanova Lyubcheva, Erika Mann, Helmuth Markov, David Martin, Vural Öger, Georgios Papastamkos, Robert Sturdy, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, Zbigniew Zaleski |
||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) |
Jean-Pierre Audy, Vasco Graça Moura, Eugenijus Maldeikis, Zuzana Roithová |
||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2) |
Cristian Silviu Buşoi, Jean Louis Cottigny |
||