BETÄNKANDE om gemensamma principer för ”flexicurity”:

15.11.2007 - (2007/2209(INI))

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor
Föredragande: Ole Christensen

Förfarande : 2007/2209(INI)

Dokumentgång i plenum

Dokumentgång :

A6-0446/2007

Ingivna texter :

A6-0446/2007

Debatter :

PV 28/11/2007 - 15
CRE 28/11/2007 - 15

Omröstningar :

PV 29/11/2007 - 7.30
CRE 29/11/2007 - 7.30
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2007)0574

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
MOTIVERING
YTTRANDE från utskottet för ekonomi och valutafrågor
YTTRANDE från utskottet för kultur och utbildning
YTTRANDE från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om gemensamma principer för ”flexicurity”

(2007/2209(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

– med beaktande av kommissionens meddelande ”Gemensamma principer för ”flexicurity”: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghet” (KOM(2007)0359),

– med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs förberedande yttrande ”Flexicurity (den interna flexibilitetsdimensionen – kollektiva förhandlingar och den sociala dialogens roll som instrument för reglering och reform av arbetsmarknaden)” av den 11 juli 2007 (SOC/272),

– med beaktande av europeiska arbetsmarknadens parters rekommendationer av den 18 oktober 2007 om de huvudsakliga utmaningar som EU står inför när det gäller arbetsmarknaden[1],

– med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om arbetsmarknadsparternas roll när det gäller att förena arbets‑, familje‑ och privatliv av den 11 juni 2007 (SOC/271),

– med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ”Sysselsättning för prioriterade kategorier – Lissabonstrategin” av den 12 juni 2007 (SOC/251),

– med beaktande av kommissionens grönbok om en modern arbetsrätt för att möta 2000‑talets utmaningar (KOM(2006)0708) och parlamentets resolution om denna av den 11 juli 2007[2],

– med beaktande av ”OECD:s sysselsättningsöversikt – 2006 års utgåva: att främja sysselsättning och inkomstutveckling”,

– med beaktande av ILO:s rapport ”Is a stable workforce good for the economy? – Insights into the tenure – productivity – employment relationship” från augusti 2004, som visar att det finns ett positivt samband mellan anställningstrygghet och produktivitet,

– med beaktande av ILO:s konvention nr 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (1948), ILO:s konvention nr 98 om tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten (1949) och ILO:s rekommendation nr 198 om arbetsförhållanden (2006),

– med beaktande av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling[3] som förbjuder åldersdiskriminering i arbetslivet,

– med beaktande av sin resolution av den 6 september 2006 om en europeisk social modell för framtiden[4], där Europeiska unionens gemensamma värderingar jämlikhet, solidaritet, icke‑diskriminering och omfördelning framhålls på nytt,

– med beaktande av artiklarna 136–145 i EG‑fördraget,

– med beaktande av artiklarna 15, 20 och 27–38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten till skydd mot uppsägning utan saklig grund och rätten till rättvisa arbetsförhållanden,

– med beaktande av den europeiska sociala stadgan,

– med beaktande av högnivågruppens rapport från maj 2004 om socialpolitikens framtid i ett utvidgat EU,

– med beaktande av kommissionens arbetsdokument ”Gemenskapens Lissabonprogram: Teknisk genomföranderapport och dess genomförande 2006” (SEK(2006)1379),

– med beaktande av den europeiska stadgan för småföretagen,

– med beaktande av kommissionens meddelande om den socialpolitiska agendan (KOM(2005)0033),

– med beaktande av de nationella reformprogram med anknytning till Lissabonstrategin som medlemsstaterna lagt fram,

– med beaktande av kommissionens meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” (KOM(2006)0567),

– med beaktande av kommissionens meddelande om integrerade riktlinjer för sysselsättning och tillväxt (2005–2008) (KOM(2005)0141),

– med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från mars 2000, mars 2001, mars och oktober 2005 och mars 2006,

– med beaktande av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat av EFS, UNICE och CEEP[5],

– med beaktande av sin resolution av den 23 mars 2006 om demografiska utmaningar och solidaritet mellan generationerna[6],

– med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster[7],

– med beaktande av sin resolution av den 26 oktober 2006 om tillämpningen av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare[8],

– med beaktande av ILO:s konvention från 1975 om migrerande arbetstagare (tilläggsbestämmelser),

– med beaktande av ILO:s konvention från 1997 om privat arbetsförmedling,

– med beaktande av ILO:s agenda för anständigt arbete,

– med beaktande av kommissionens meddelande ”Anständigt arbete för alla: EU:s bidrag till agendan för anständigt arbete i världen” (KOM(2006)0249),

– med beaktande av rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor[9],

– med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet[10],

– med beaktande av kommissionens meddelande ”Anständigt arbete för alla: EU:s bidrag till agendan för anständigt arbete i världen” (KOM(2006)0249) och Europaparlamentets resolution av den 23 maj 2007 om anständigt arbete för alla[11],

– med beaktande av rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor[12],

– med beaktande av rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar[13],

– med beaktande av rådets direktiv 94/33/EG av den 22 juni 1994 om skydd av minderåriga i arbetslivet[14],

– med beaktande av rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare[15],

– med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002[16] om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor,

– med beaktande av rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS – Bilaga: Ramavtal om deltidsarbete[17],

– med beaktande av rapporten från den europeiska expertgruppen för ”flexicurity” kallad ”Flexicurity Pathways: turning hurdles into stepping stones” från juni 2007,

– med beaktande av sin resolution av den 13 mars 2007 om företagens sociala ansvar: ett nytt partnerskap[18],

– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

– med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för kultur och utbildning och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6‑0446/2007), och av följande skäl:

A. EU är inte bara en ekonomisk union utan också en värdegemenskap. Vid en reform av arbetsrätten och arbetsmarknaden bör dessa värderingar därför avspeglas. De arbetsrättsliga grundprinciper som har vuxit fram i Europa gäller fortfarande. Arbetsrätten bör avspegla dialogen mellan arbetsmarknadens parter och en god balans mellan å ena sidan arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen och å andra sidan flexibilitet och trygghet. Arbetsrätten skapar rättssäkerhet och skydd för arbetstagare och arbetsgivare genom lagstiftning, kollektivavtal eller en kombination av dessa. Ändringar i arbetsrätten kan fungera bättre om arbetstagarna känner sig trygga. Både arbetstagarnas och företagens trygghet måste förbättras, särskilt när det gäller små och medelstora företag. Tryggheten avgörs också av hur lätt det är att hitta ett nytt arbete. Den globala konkurrensen och den allt snabbare tekniska utvecklingen tvingar företagen att anpassa sig allt snabbare.

B. ”Flexicurity” bör därför ses som en betydelsefull del av den europeiska sociala modellen som främjar företagens och arbetskraftens konkurrenskraft och anpassningsförmåga. Ordet ”flexicurity” väcker stark oro hos de europeiska arbetstagarna som fruktar osäkrare anställningsvillkor. Därför är det viktigt att ge en så exakt definition som möjligt och lägga fast strikta principer för vad ”flexicurity” omfattar.

C. Eftersom 16 procent av européerna riskerar att hamna i fattigdom och 10 procent lever i arbetslöshetshushåll, är det mycket viktigt att en eventuell ”flexicurity”-reform grundas på en noggrann konsekvensanalys när det gäller följderna för utsatta grupper och att en sådan reform syftar till att främja den sociala integreringen utan att utsätta nya grupper för risker.

D. Arbetslösheten i Europeiska unionen kan inte direkt kopplas till arbetsrätten utan snarare till för få nya arbetstillfällen. Antalet nya arbetstillfällen beror bland annat på dynamiska, innovativa och konkurrenskraftiga företag samt investeringar i forskning och utveckling samt i livslångt lärande, vilket också kan leda till en dynamisk arbetsmarknad.

E. I en avancerad, innovativ och kunskapsbaserad ekonomi bör målet vara konkurrenskraft i början och slutet av värdekedjan. För att uppnå detta krävs långsiktig sysselsättning och högutbildad och motiverad arbetskraft.

F. Ett syfte med ”flexicurity” är att öka utbudet av arbetstillfällen på arbetsmarknaden och samtidigt göra det möjligt för individen att hantera förändringar, och att öka rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden samtidigt som en hållbar inkomstutveckling skapas.

G. Rörliga arbetstagare måste fortfarande räkna med att delvis förlora sin sociala trygghet.

H. För att undvika illojal konkurrens på den inre marknaden måste medlemsstaterna se till att vissa gemensamma normer respekteras i sina respektive arbetsrättslagar, samtidigt får detta inte hindra medlemsstaterna att förbättra normer om de så önskar.

I. ”Flexicurity” innebär en avvägning mellan arbetsgivarnas, arbetstagarnas, de arbetssökandes och de offentliga myndigheternas rättigheter och skyldigheter, vilket förutsätter ett klimat präglat av förtroende och en öppen dialog mellan offentliga myndigheter, arbetsmarknadens parter och andra berörda parter, där alla är beredda att ta sitt ansvar för att åstadkomma en förändring och utarbeta väl avvägda politiska lösningar, i syfte att stimulera skapandet av fler och bättre arbetstillfällen för alla, garantera jämställdhet mellan könen och bekämpa diskriminering mot utsatta grupper, till exempel invandrare, yngre och äldre arbetstagare samt funktionshindrade.

J. Principen om jämställdhet mellan kvinnor och män anges i kommissionens meddelande, men formuleringen är svag eftersom den inte ifrågasätter den grundläggande bristen på jämställdhet när det gäller tillgången till och deltagandet på arbetsmarknaden och när det gäller att dela lika på det oavlönade arbetet.

K. För att få bukt med den höga arbetslösheten och segmenteringen av arbetsmarknaden måste uppenbara orättvisor som vissa grupper arbetstagare utsätts för avskaffas, nya arbetstillfällen stimuleras och alla arbetstagare ges en rad grundläggande rättigheter och möjligheter till livslångt lärande.

L. Deltidsarbete, låga löner och visstidsanställningar – de faktorer som främst riskerar att leda till fattigdom trots förvärvsarbete – kännetecknar i första hand kvinnors anställningsförhållanden.

M. Kommissionens meddelande ”Gemensamma principer för ”flexicurity”: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghet” bör användas för att få igång en mer nyanserad debatt om ”flexicurity”. OECD- och ILO-studier förordar en politisk strategi som omfattar en god social trygghet som påverkar ersättningsnivåerna och produktiviteten positivt samt EU:s koncept av ”ett bra arbete”, vilket inbegriper anställdas rättigheter och delaktighet, rättvisa löner, arbetsmiljöskydd och familjevänlig arbetsorganisation. Dessa rättigheter är nödvändiga för att Europeiska unionen ska accepteras av medborgarna.

N. Europeiska socialfonden spelar en mycket viktig roll när det gäller att främja den sociala dialogen och aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder i syfte att trygga en stark europeisk social modell med fler och bättre arbetstillfällen.

O. OECD hävdade nyligen att lagstiftning om anställningsskydd inte avsevärt påverkar den totala sysselsättningsgraden och att höga ersättningsnivåer har en positiv effekt på produktiviteten. Vidare har ILO visat att det finns ett positivt samband mellan anställningstrygghet och produktivitet.

1. Europaparlamentet inser att om Europa ska lyckas under tjugohundratalet behöver man välutbildad arbetskraft och företag som är snabba på att utnyttja möjligheterna i en snabbt föränderlig värld för en ökning av produktivitet och innovation.

2. Europaparlamentet stödjer slutsatsen att flexibilitet kan vara i både arbetstagarens och arbetsgivarens intresse och uppnås genom främjande av anpassningsbara och tillförlitliga anställningsavtal, inklusive fasta anställningsavtal.

3. Europaparlamentet framhåller emellertid att ”flexicurity” kan vara en politisk strategi för att reformera arbetsmarknaden och att den som sådan måste vara allsidig och inbegripa alla befintliga aspekter som rör sysselsättning och socialpolitik, både på nationell nivå och på EU nivå.

4. Europaparlamentet inser att med tanke på förändringarna av de nationella socialförsäkringssystemen och arbetsrätten är kommissionens framställning av ”flexicurity”‑alternativen alltför ensidig, eftersom kostnaderna för åtgärderna inte beaktas. Parlamentet kräver därför att kommissionen genomför kostnads- och intäktsanalyser av alternativen. Parlamentet påminner om att ”flexicurity”-modellen endast kan genomföras på lång sikt.

5. Europaparlamentet betonar att det vid utarbetandet av Europas ”flexicurity”‑strategi är viktigt att noggrant undersöka den moderna ekonomins krav, vilken typ av arbetskraft europeiska företag behöver för att lyckas och vilka de huvudsakliga problemen är. Parlamentet understryker behovet av att beakta de egenheter som karaktäriserar enmansföretag, mikro-företag och små företag som producerar varor och tjänster i europeiska och nationella strategier. Vidare beklagar parlamentet kommissionens meddelande som endast ser ”flexicurity” i samband med anställningsförhållanden. Parlamentet efterlyser därför en allmän politik, kopplad till ”flexicurity”, som slår fast lämpliga villkor för att skapa, utveckla och överlåta denna form av företag.

6. Europaparlamentet konstaterar med stor oro att man i kommissionens meddelande visserligen berör frågan om att främja jämställdhet mellan könen men helt bortser från de skyldigheter och det ansvar som tas upp i kommissionens meddelande ”En färdplan för jämställdhet”. Parlamentet är kritiskt till att den befintliga EU‑lagstiftningen om att främja jämställdhet mellan könen hittills inte har lett till att målen uppnåtts och att inkomstklyftan mellan könen och bristande förutsättningar för att kombinera yrkes- och familjeliv samt otillräcklig tillgång till offentlig barnomsorg alltjämt är ett stort problem för EU:s arbetstagare.

7. Europaparlamentet menar att ”flexicurity”‑strategierna framför allt bör underlätta anställningar och snabba reaktioner på förändrade ekonomiska förutsättningar. ”Flexicurity”-strategier bör användas för att ta itu med dessa problem på basis av en öppen dialog med alla arbetsmarknadens parter och andra berörda, i överensstämmelse med nationell sedvana och praxis och med utgångspunkt i en konsekvensbedömning.

8. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag om ett begränsat antal kvalitativa indikatorer om arbetets kvalitet för att komplettera de som man redan enades om inom ramen för den reform av de europeiska riktlinjerna som antogs i Laeken 2001. Parlamentet anser att kommissionen, för att kontrollera hur effektiv sysselsättningspolitiken är, dessutom bör förlita sig på indikatorer för investeringar i människors kompetens, för hur osäkra och otrygga arbeten och avtalen är samt för övergången från atypiska anställningar till fasta anställningar.

9. Europaparlamentet är emot att en ny indikator för anställningsskyddets omfattning införs som kommissionen föreslagit.

10. Europaparlamentet anser emellertid att det största problemet i EU gäller tillgången på en utbildad och anpassningsbar arbetskraft i konkurrenskraftiga och innovativa företag. Parlamentet betonar att skapandet av en flexibel arbetsmarknad bör prioriteras genom att man höjer utbildningsnivån och ökar programmen för fortbildning och omskolning, avlägsnar hinder för arbetsmarknadsintegration av kvinnor, invandrare, yngre och äldre arbetstagare samt andra diskriminerade och missgynnade grupper och undanröjer hinder för arbetsrörlighet och geografisk rörlighet samt genom att man för en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar övergången från ett arbete till ett annat. Parlamentet framhåller den avgörande betydelse som kompetent och anpassningsbar personal samt ny teknik har inom utbildningen och erinrar om de nya formerna av flexibilitet som erbjuds genom arbetsmarknadsparternas avtal om distansarbete och deltids‑ och visstidsarbete. Parlamentet tar avstånd från kommissionens uppdelning i ”integrerade och ”utestängda”.

11. Europaparlamentet föreslår således att rådet i december 2007 undersöker om det är möjligt att redan den 1 januari 2009 upphäva de undantagsåtgärder som hindrar den fria rörligheten för arbetstagare från de åtta nya medlemsstaterna. Att undanröja hindren för den fria rörligheten i slutet av 2008 skulle ge ett starkt politiskt budskap om att EU avser att göra allt för att förbättra arbetstagarnas geografiska rörlighet och deras rörlighet mellan olika yrken.

12. Europaparlamentet påminner om att den fria rörligheten för arbetstagarna är en av Europeiska unionens hörnpelare vilket medför en skyldighet att ta upp många frågor som rör kompatibiliteten när det gäller medlemsstaternas sociala trygghetssystem, så att man kan se till att denna frihet genomförs fullt ut, med optimala villkor för arbetstagarna, till nytta för EU:s konkurrenskraft och utan att de nationella sociala trygghetssystemens funktion och balans äventyras.

13. Europaparlamentet betonar att i en globaliserad värld måste medlemsstaterna behandla alla personer i gränsregionerna på ett mer likvärdigt sätt och att bästa praxis kräver att rättvisa bilaterala avtal ingås i en anda av ömsesidighet mellan medlemsstaterna, inte minst på skatteområdet.

14. Europaparlamentet konstaterar att man genom ”flexicurity” bör stödja och genomdriva jämställdhet genom att främja lika tillgång till sysselsättning av hög kvalitet för kvinnor och män, och genom att erbjuda möjligheter att förena arbets- och familjeliv, särskilt med tanke på att tre fjärdedelar av de nya arbetstillfällen som skapats inom EU sedan år 2000 upptas av kvinnor som ofta arbetar under otrygga anställningsförhållanden.

15. Europaparlamentet föreslår därför att Europeiska rådet vid sitt möte i december 2007 antar en mer välavvägd uppsättning ”flexicurity”‑principer som baseras på skapandet av kvalitetsarbeten och en förstärkning av de värderingar som den europeiska sociala modellen står för. Parlamentet anser att följande punkter bör ingå i dessa principer:

· Åtgärder för anpassningsbara och tillförlitliga anställningsavtal och mot missförhållanden i arbetet.

· Minskad segmentering av arbetsmarknaden genom att främja arbetstrygghet och förbättra anställningstryggheten. Alla arbetstagare ska ha grundläggande rättigheter oavsett anställningsstatus.

· Möjlighet att förena yrkesliv med familje- eller privatliv och främjande av konceptet ”drägligt arbete”.

· Partnerskap mellan myndigheter (på lokal, regional och nationell nivå), arbetsmarknadens parter, det civila samhället för att hantera förändringar.

· Jämställdhet och lika möjligheter för alla.

· Utarbetande och genomförande av nationella färdplaner i nära samråd med arbetsmarknadens parter, i enlighet med nationella seder och bruk.

· Mer anpassningsbara företag och arbetstagare genom stärkt omställningstrygghet.

· Behov av utbildad och anpassningsbar arbetskraft, följaktligen med en kombination av aktiv arbetsmarknadspolitik och investeringar i livslångt lärande för att öka anställningsbarheten.

· En makroekonomisk ram för balanserad och hållbar tillväxt och fler och bättre arbetstillfällen.

16. Europaparlamentet påminner om Europeiska unionens befogenheter på området sysselsättning och socialpolitik inom ramen för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och påminner kommissionen och medlemsstaterna om deras ansvar för att garantera rättigheter på EU‑nivå. Parlamentet påminner om att EU:s lagstiftning kompletterar de nationella arbetsmarknadsreglerna och utgör en viktig faktor när det gäller att säkerställa arbetstagarnas rättigheter.

17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att koncentrera sig mer på att undersöka egenföretagarnas, småföretagarnas och de små och medelstora företagens juridiska situation som präglas av ett starkt beroende gentemot kunderna, och att tillsammans undersöka vilka rättsliga medel som är lämpligast för att förbättra deras sociala trygghet.

18. Europaparlamentet beklagar att rådet inte har lyckats gå framåt med de viktiga sysselsättningsdirektiven som skulle kunna bidra till att främja ”flexicurity” som ett positivt koncept.

19. Europaparlamentet uppmanar också till förnyade insatser mot oredovisat arbete och den svarta ekonomin som – även om den varierar i omfattning i medlemsstaterna – skadar ekonomin, inte erbjuder något skydd för arbetstagarna, missgynnar konsumenterna, minskar skatteintäkterna och leder till orättvis konkurrens mellan företagen. Parlamentet uppmanar kommissionen att bekämpa oredovisat arbete genom effektivare samordning och bättre administrativt samarbete mellan nationella arbetstillsynsmyndigheter och/eller arbetsmarknadens parter. Vidare efterlyser parlamentet nära samordning mellan berörda offentliga och privata organisationer och uppmanar medlemsstaterna att använda innovativa metoder baserade på indikatorer och riktmärken som är särskilt anpassade till de olika näringsgrenarna för att bekämpa ett krympande skatteunderlag. Kommissionen uppmanas stödja utbytet av bästa metoder mellan medlemsstaterna för att motverka oredovisat arbete.

20. Europaparlamentet är övertygat om att det bästa sättet att skapa ett klimat präglat av förtroende och dialog är om arbetsmarknadsparterna och andra berörda parter medverkar i anpassningen av de nationella åtgärderna och främjandet av kollektivavtal, detta som en del av ett arbetsmarknadssystem där olika parter medverkar och där det finns ett högt förtroende som garanterar jämvikt. Parlamentet betonar behovet av att ta itu med bristerna när det gäller kollektivförhandlingarnas täckning samt behovet av att garantera rätten till föreningsfrihet och representation av arbetsmarknadens parter. Parlamentet förordar en utvidgning av kollektivförhandlingar och social dialog i enlighet med nationell sedvana och praxis – inklusive gränsöverskridande och sektorsvis dialog – så att även utbildning, arbetsorganisation och frågor som hänger samman med förväntade förändringar, omstrukturering och omlokalisering behandlas.

21. Europaparlamentet upprepar att det inte finns någon ”flexicurity”-strategi som passar alla och att varje medlemsstat bör sätta ihop sitt ”flexicurity”‑koncept på grundval av sin egen situation och nationella traditioner, inom ramen för de gemensamma principerna.

22. Europaparlamentet framhåller att alla ”flexicurity”‑modeller bör baseras på gemensamma principer som förstärker den europeiska sociala modellen. Parlamentet anser att kraven på flexibilitet och trygghet stöder varandra och att ”flexicurity” gör det möjligt för företag och arbetstagare att på lämpligt sätt anpassa sig till det nya internationella klimatet som kännetecknas av en kraftig konkurrens från tillväxtekonomier. Samtidigt måste en hög nivå av socialt skydd, social trygghet och arbetslöshetsunderstöd, skydd för hälsa och säkerhet, aktiva arbetsmarknadsåtgärder och möjlighet till utbildning och livslångt lärande samt en modern transparent arbetslagstiftning finnas kvar. Parlamentet framhåller vidare de återkommande och effektiva kollektivförhandlingar som starka och representativa arbetsmarknadsparter erbjuder samt betonar behovet av en fungerande välfärd och allmän tillgång till tjänster av hög kvalitet, t.ex. barnomsorg och anhörigvård. Parlamentet poängterar också att välfärdsgarantier av detta slag kan bidra till arbetskraftens rörlighet och till strukturomvandling genom att arbetstagarnas villighet att ta risker ökar. Parlamentet betonar att väl utformade anställningsskyddssystem motiverar företagen att investera i arbetstagarnas kompetens och att hitta innovativa och produktiva sätt att omstrukturera, så att företagens interna flexibilitet och anpassningsförmåga därmed ökar.

23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja utvecklingen av de fyra komponenter som den anger i sitt meddelande, dvs. anpassningsbara och tillförlitliga anställningsavtal, övergripande strategier för livslångt lärande, effektiva aktiva arbetsmarknadsåtgärder, moderna sociala trygghetssystem, samt att betrakta ”flexicurity” i den europeiska sociala modellens vidare sammanhang.

24. Europaparlamentet understryker behovet av att inkludera utbildningsåtgärder i en bredare ”flexicurity”-agenda och betonar att man med hjälp av livslångt lärande bör utjämna skillnader i möjligheter bland arbetstagare, med början i de allmänna utbildningssystemen.

25. Europaparlamentet framhåller att det i kampen mot segmenteringen av arbetsmarknaden måste finnas en uppsättning grundläggande rättigheter för alla anställda oavsett sysselsättningsstatus, vilka bör omfatta likabehandling, skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet, bestämmelser om arbets- och vilotid, förenings‑ och representationsfrihet, skydd mot uppsägning utan saklig grund, kollektiva avtalsförhandlingar och kollektiva åtgärder. Parlamentet framhåller vikten av tillgång till utbildning liksom till kontinuerligt skydd av förvärvade rättigheter som omfattar utbildningsperioder, bättre tillgång till omsorg, upprätthållande av grundläggande sociala rättigheter, bl.a pensionsrättigheter, utbildningsrättigheter och rätten till arbetslöshetsunderstöd, förändring av sysselsättningsstatus, från ett anställningsavtal till ett annat och från arbete som anställd till arbete som egenföretagare. Parlamentet erinrar om att grundläggande rättigheter och arbetslagstiftning ger en rimlig levnadsstandard, rimliga arbetsvillkor, skälig ersättning och ett tillräckligt socialt skydd som garanterar vissa minimikrav för ett drägligt liv.

26. Europaparlamentet betonar behovet av att införa åtgärder som förhindrar exploatering av arbetstagare genom ackumulering av atypiska anställningsavtal som inte innehåller samma rättigheter som anställningsavtal som avser heltid. Parlamentet kräver att gemenskapens hela sysselsättningspolitik även fortsättningsvis ska hålla fast vid den traditionella modellen med tillsvidareanställning, vilket ligger till grund för medlemsstaternas sociala trygghetssystem.

27. Europaparlamentet betonar behovet av att införa förebyggande och kompletterande åtgärder mot återkommande ackumulering av atypiska anställningsavtal.

28. Europaparlamentet efterlyser övergripande livslånga utbildningssystem som också arbetstagare med icke‑standardiserade kontrakt ska ha tillgång till. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrikta sina strategier på nationellt svaga områden och att skräddarsy investeringar i utbildning för att se till att de offentliga myndigheternas och näringslivets resultat förbättras. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera alla rätt och tillgång till utbildning.

29. Europaparlamentet efterlyser starkare system för arbetsmarknadsrelationer på EU‑nivå och nationell nivå. Detta är en nyckelfaktor för att nå och genomföra väl avvägda ”flexicurity”-strategier som ger företag rätt sorts flexibilitet samtidigt som man ser till att illojal konkurrens på arbetsvillkorens bekostnad undviks.

30. Europaparlamentet framhåller att företagen måste förutse förändringar och behov som uppstår på HR-området för att kunna planera internutbildning för och omskolning av sina anställda.

31. Europaparlamentet påminner om att underleverantörer, diversearbetare, nyanställda och tillfälligt anställda är riskutsatta flexibla arbetstagare, något som visar sig genom att de oftare drabbas av arbetsolyckor.

32. Europaparlamentet menar att livslångt lärande ska hjälpa till att utjämna skillnaderna i fråga om möjligheter bland arbetstagarna med början i de allmänna utbildningssystemen. Personer med läs-, skriv- och räknesvårigheter måste få hjälp och kompetensen hos alla som lämnar skolan måste höjas, en insats som skall inledas i de allmänna utbildningssystemen.

33. Europaparlamentet uppmanar arbetsmarknadens parter och de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna att främja livslångt lärande. Parlamentet uppmanar dessutom medlemsstaterna att stimulera företagen att öka sina investeringar i livslångt lärande.

34. Europaparlamentet framhåller sjunde ramprogrammets betydelse för forskning och teknisk utveckling (2007–2013) när det gäller att skapa nya och bättre företag som vill främja ett kunskapens Europa.

35. Europaparlamentet erkänner att innovativa arbetsorganisationsformer således främjar en integrerad arbetsmarknad. Det kan gälla utbildningsorganisationer, förvärvande av mångsidiga kunskaper och jobbrotation genom företagsutbildning, sektorsvisa finansieringsinitiativ, regionalt utvecklingsstöd och aktiva arbetsmarknadsåtgärder.

36. Europaparlamentet är övertygat om att det är viktigt att uppmuntra fasta anställningsförhållanden genom att på basis av förtroende och dialog förbättra arbetsorganisationen och förhållandenas kvalitet på arbetsplatsen. Dessutom är parlamentet övertygat om att arbetsrätt, moderna former för livslångt lärande, långsiktiga sociala trygghetssystem samt en effektiv och rationell arbetsmarknadspolitik bidrar till ett starkt förtroende.

37. Europaparlamentet erinrar om vikten av effektiva, aktiva arbetsmarknadsåtgärder, bland annat rådgivning och vägledning, omskolning och bättre rörlighet i syfte att förkorta övergångsperioderna mellan olika anställningar samt välfärdssystem som aktivt motiverar människor att leta efter nya möjligheter till anställning och samtidigt uppmuntrar till öppenhet inför förändringar genom att de leder till minskade inkomstförluster och ger möjligheter till utbildning.

38. Europaparlamentet framhåller vikten av att underlätta rörligheten genom att utveckla möjligheter till rörlighet uppåt för att arbetstagare lättare ska kunna byta till säkrare, stabilare och mer kvalificerade anställningar och genom att främja erkännande av kunskaper och kvalifikationer som förvärvats under perioder av formell utbildning samt icke‑formell och informell inlärning[19].

39. Europaparlamentet erinrar om rätten till livslångt lärande och att formell, icke-formell och informell utbildning och kompetens ska erkännas och kunna överföras. Detta är avgörande för att enskilda skall kunna byta arbete eller gå från arbetslöshet och sysslolöshet till anställning, eftersom detta förbättrar möjligheterna till anställning.

40. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder för att främja lika tillgång för kvinnor och män till kvalitetsarbeten som är förenliga med den europeiska jämställdhetspakten och med meddelande om Europas demografiska framtid. Medlemsstaterna uppmanas eliminera den nuvarande löneklyftan mellan könen.

41. Europaparlamentet konstaterar att kvinnor och män inte har samma utgångspunkt på arbetsmarknaden, framför allt när det gäller maktbalansen, eller i fördelningen av det oavlönade arbetet.

42. Europaparlamentet understryker att man måste ta hänsyn till alla flexibilitetsaspekter, däribland flexibilitet i arbetsorganisationen och arbetstiden, särskilt genom användning av ny teknik och framhåller vikten av att arbetsmarknadens parter blir bättre på att förhandla fram arbetstidsavtal som är tillräckligt flexibla för att uppfylla arbetsgivarnas och de anställdas behov och för att människor skall kunna förena yrkes-, familje- och privatliv.

43. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att i större utsträckning frångå strategin med förtida pensionering och införa åtgärder som främjar möjligheterna till flexibel pensionsavgång för äldre arbetstagare genom deltidsanställning, arbetsdelning och liknande system som främjar ett aktivt åldrande och eventuellt ökar äldre arbetstagares integration på arbetsmarknaden.

44. Europaparlamentet erinrar medlemsstaterna om att förutsättningen för att ”flexicurity” skall leda till högre total sysselsättning är att det finns en stödjande makroekonomisk miljö och att strategin för ”flexicurity” inbegriper förbättrad samordning av makroekonomiska åtgärder och offentliga utgifter till stöd för ”intelligent” tillväxt, vilket innebär att utgifterna måste omfördelas med inriktning på Lissabonprioriteringarna.

45. Europaparlamentet påminner kommissionen om vikten av att ge parlamentet tillräckligt med tid, under inga omständigheter mindre än fem månader, för att det skall kunna uppfylla sin rådgivande roll.

46. Europaparlamentet anser att de gemensamma principerna för ”flexicurity” bör behandlas som en fråga som berör alla områden och av gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna implementeras inom ramen för Lissabonstrategin. Parlamentet efterlyser en översyn av sysselsättningsriktlinjerna varvid aspekterna av ”flexicurity” beaktas och kräver att ett särskilt kapitel om den sociala dialogens kvalitet och styrka ska ingå i den årliga gemensamma sysselsättningsrapporten. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i högre grad involvera parlamentet och de nationella parlamenten samt arbetsmarknadens parter i genomförandet och övervakningen av den öppna samordningsmetoden samt den europeiska sysselsättningsstrategin och sysselsättningsriktlinjerna för att optimera effekterna av dessa åtgärder. Parlamentet noterar att de åtgärder som omfattas av riktlinjerna för sysselsättning, däribland ”flexicurity”, kan beviljas stöd från Europeiska socialfonden, särskilt utbildning och aktiva arbetsmarknadsåtgärder och uppmanar medlemsstaterna att se till att ESF‑programmen bidrar till genomförandet av den europeiska sysselsättningsstrategin och ”flexicurity”-strategierna.

47. Europaparlamentet uppmanar Europeiska rådet och kommissionen att fastställa en ambitiös dagordning för sociala reformer både på EU‑nivå och på nationell nivå. Parlamentet uppmanar vidare de två institutionerna att tillsammans med parlamentet utforma en vision för det sociala Europas framtid. Parlamentet understryker således att principen om sociala rättigheter och socialt skydd, som är fast förankrad i europeisk tradition, måste garanteras om tillväxten, sysselsättningsnivån och kvaliteten i arbetet skall förbättras. Parlamentet betonar att det sociala Europa, i kombination med långtgående nationella reformer, på så sätt kommer att ge arbetstagare och medborgare ett reellt mervärde genom att man utnyttjar de verktyg som står till buds. Parlamentet anser att endast en inre marknad där det råder jämvikt mellan ekonomisk frihet och sociala rättigheter kan erhålla medborgarnas stöd.

48. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, kommittén för socialt skydd och den europeiska sysselsättningskommittén samt till medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar och parlament.

[1] Huvudsakliga utmaningar som EU står inför när det gäller arbetsmarknaden: Europas arbetsmarknadens parters gemensamma analys, den 18 oktober 2007.
[2] Antagna texter, P6_TA(2007)0339.
[3] EGT L 303, 2.12.2000, s. 16.
[4] EUT C 305 E, 14.12.2006, s. 141.
[5] EGT L 175, 10.7.1999, s. 43.
[6] EUT C 292 E, 1.12.2006, s. 131.
[7] EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.
[8] EUT C 313 E, 20.12.2006, s. 452.
[9] EGT L 45, 19.2.1975, s. 19.
[10] EUT L 204, 26.7.2006, s. 23.
[11] Antagna texter, P6_TA(2007)0206.
[12] EGT L 39, 14.2.1976, s. 40.
[13] EGT L 348, 28.11.1992, s. 1.
[14] EGT L 216, 20.8.1994, s. 12.
[15] EGT L 254, 30.9.1994, s. 64.
[16] EGT L 269, 5.10.2002, s. 15.
[17] EGT L 14, 20.1.1998, s. 9.
[18] Antagna texter, P6_TA(2007)0062.
[19] Icke‑formell utbildning handlar om organiserad och sammanhängande utbildningsverksamhet som inte exakt motsvarar definitionen av formell utbildning. Informell inlärning rör verksamhet utanför den formella eller icke‑formella utbildningen som äger rum på en lägre organisationsnivå, såsom självstudier. Med formell utbildning menas det sedvanliga utbildningssystemet i varje land. Se SEK(2006)0639.

MOTIVERING

1. Efter rapporten om modernisering av arbetsrätten offentliggjorde kommissionen i juli 2007[1] meddelandet om principerna för ”flexicurity” på grundval av rekommendationerna från sin expertgrupp[2]. Debatten om ”flexicurity”, som hänger nära samman med debatten om arbetsrätten, äger rum vid en lämplig tidpunkt med tanke på de utmaningar välfärdssystemen i EU:s medlemsstater står inför på grund av världsekonomins och EU‑ekonomiernas gradvisa integrering, den höga arbetslösheten, den åldrande befolkningen i Europa, den tekniska utvecklingstakten och kvinnornas ökade betydelse på arbetsmarknaden. Emellertid kan bara ett på ekonomisk och social sammanhållning baserat EU som försvarar sina gemensamma värden bli tillräckligt starkt för att försvara sina intressen och bevara och förstärka de värderingar som ligger till grund för den europeiska sociala modellen – jämlikhet, solidaritet, individuella rättigheter och individuellt ansvar, icke‑diskriminering och omfördelning med lika tillgång till offentliga tjänster av hög kvalitet för alla medborgare – och den höga sociala standard som redan uppnåtts.

2. Integrationen av Europa har alltid gått framåt genom en kombination av EU‑lagstiftning och reformer på nationell, regional och lokal nivå. Den europeiska ramen erbjuder en ovärderlig möjlighet att ta fram nationell lagstiftning och utveckla den inre marknaden. EU:s regelverk på det sociala området å ena sidan och den öppna samordningsmetoden jämte de nationella reformprogrammen å andra sidan har skapat en ram för samordning av medlemsstaternas socialpolitik. Debatten om ”flexicurity” kan utgöra en del av denna ram, och de olika delarna av reformen för ökad flexibilitet måste genomföras på den nivå som är mest lämplig. Även om det inte är möjligt att hitta en lösning som passar alla på grund av medlemsstaternas skillnader när det gäller arbetsmarknad och socialpolitik, har vår inre marknad skapat och fortsätter att skapa gemensamma utmaningar som det är bäst att hantera på EU‑nivå. EU:s roll är att, med respekt för medlemsstaternas befogenheter, vara en plattform för utbyte av bästa metoder men också att styra debatten genom att anta lagstiftning, riktlinjer och riktmärken som skall genomföras på medlemsstatsnivå.

3. Som framgår av flera undersökningar kan ”flexicurity”‑modellerna bara fungera i en förtroendeskapande miljö. Det är mycket viktigt att beakta konsekvenserna för alla berörda, arbetsgivare, arbetstagare och för samhället i stort. Människor kommer att acceptera återkommande förändringar om de får garantier och kompensation. Detta innebär också att den enskilde måste ha möjlighet att under sin livstid göra olika val utan att äventyra sin karriär eller pension. Det innebär ökat socialt skydd och förbättrade arbetsmarknadssystem, sociala infrastrukturer av hög kvalitet och centrala rättigheter med långtgående rådgivningsförfaranden. För att främja detta förtroende finns det flera alternativ som medlemsstaterna skulle kunna välja, men dessa kan bara fungera om de infogas i en konkret europeisk ram som tar hänsyn till centrala sociala rättigheter och anställningsrättigheter för alla (potentiella) arbetstagare.

4. En stark europeisk ram med fullt deltagande av arbetsmarknadsparterna på nationell nivå, sektorsnivå och EU‑nivå är en absolut förutsättning om medlemsstaterna skall kunna genomföra åtgärder för ökad flexibilitet baserade på förtroende. Detta innebär att de europeiska arbetsmarknadsparterna, tillsammans med sina nationella motsvarigheter, måste spela en ledande roll i samband med utformningen av den nödvändiga europeiska lagstiftningsramen, vilket skulle ge näringslivet och arbetstagare i Europa de garantier som krävs för deras flexibilitet och trygghet. ”Flexicurity” handlar om att stärka det sociala Europa, vilket i sin tur förbättrar företagens produktivitet och konkurrenskraft. Den europeiska sociala modellen, liksom ett mycket konkurrenskraftigt näringsliv och en högutbildad och anpassningsbar arbetskraft, bör utformas samtidigt på nationell och EU‑nivå genom att EU:s lagstiftning på områdena ekonomi, arbete, sociala tjänster och miljö anpassas och samordnas.

5. EU måste inte bara snabbt reformera sina institutioner för att bli mer effektivt, det måste också föra en politik gentemot medborgarna och näringslivet som mildrar bieffekterna av den ökade konkurrensen och avregleringen av marknaden som ibland skapar nya typer av risker för både arbetsgivare och arbetstagare. ”Flexicurity” har föreslagits som ett sätt att fördela dessa risker jämnare, men debatten om begreppet har förvirrats på grund av fördomar och misstänksamhet. I de medlemsstater där omfattande åtgärder för ”flexicurity” har genomförts (de nordiska länderna och Nederländerna) är ”flexicurity” en väl fungerande och brett stödd strategi för att förena målen om en dynamisk ekonomi och trygghet för de anställda. På EU‑nivå finns det en utbredd fruktan för att ”flexicurity” skall användas som en förevändning för att genomdriva långtgående avregleringar och för att prioritera arbetsgivarnas i stället för de anställdas behov.

6. Utgångspunkten för debatten bör därför vara en tydlig och klar definition av begreppet ”flexicurity”. Det finns olika ”flexicurity”‑modeller i Europa som i olika hög grad kombinerar intern flexibilitet och trygghet inom företagen med extern flexibilitet och trygghet i enlighet med medlemsstatens historiska förflutna, rättsliga traditioner, ekonomiska situation, offentliga finanser och system för näringslivsrelationer. Dessa modeller är emellertid baserade på gemensamma principer om solidaritet, jämlikhet, rättigheter och ansvar. Kraven på flexibilitet och trygghet är alltså inte oförenliga utan förstärker snarare varandra. Kombinationen av dessa två bör därför ses som en möjlighet. ”Flexicurity” gör det möjligt för företag och arbetstagare att anpassa sig, samtidigt som det finns en hög nivå av socialt skydd, social trygghet och arbetslöshetsunderstöd, skydd för hälsa och säkerhet, aktiva arbetsmarknadsåtgärder samt möjlighet till livslångt lärande och yrkesutbildning. Detta system förstärks genom återkommande och effektiva kollektivförhandlingar som äger rum inom en trepartsstruktur med starka och representativa arbetsmarknadsparter samt en fungerande välfärd och allmän tillgång till tjänster av hög kvalitet som barnomsorg och anhörigvård. I detta avseende är definitionen av ”flexicurity” i kommissionens grönbok om arbetsrätt och i meddelandet om ”flexicurity” för snäv och inte tillräckligt policyinriktad.

7. Kommissionens grundläggande antagande att riskerna och fördelarna måste spridas bland arbetstagare med trygg anställning och dem som saknar detta (”integrerade” och ”utestängda”) är beklaglig. Segmenteringen av arbetsmarknaden kan bara avhjälpas om arbetsmarknadens parter – både arbetsgivare och arbetstagare – kommer överens om avvägningen mellan rättigheter och skyldigheter. Det är därför viktigt att inbegripa arbetsmarknadens parter i debatten om ”flexicurity” och detta bör ha skett tidigare. Även om kommissionen i princip stöder ett starkt socialt partnerskap fastställs ingen strategi i meddelandet för att främja och förstärka det sociala partnerskapet på EU‑nivå och på nationell nivå. Dessutom får kommissionens påstående att strikt anställningsskydd skapar arbetslöshet inte stöd i OECD:s sysselsättningsöversikt från 2006[3]där det hävdas att lagstiftning om anställningsskydd inte har någon betydelse för den totala arbetslösheten. Personer som söker arbete för första gången eller personer som återvänder till arbetsmarknaden behöver alltså en språngbräda som gör att de lättare kommer in på arbetsmarknaden, men det måste finnas en uppsättning rättigheter som skyddar dessa arbetstagare från orättvis behandling. Kommissionen förklarar i detta avseende inte på ett tillfredsställande sätt vad den menar med ”tillräcklig” anställningsflexibilitet.

8. Det krävs en klar arbetsuppdelning mellan EU och medlemsstaterna och att man fastställer vad som måste göras på EU‑nivå och vad som måste göras på nationell nivå. Kommissionens meddelande kan kompletteras genom en beskrivning av EU:s roll för att utforma ”flexicurity”‑strategierna. En central EU‑lagstiftning där antagandet eller översynen släpar efter nämns inte. Direktiv som arbetstidsdirektivet, direktivet om arbete via bemanningsföretag, direktivet om utstationering av arbetstagare och direktivet om ett europeiskt företagsråd och information till och samråd med arbetstagare är viktiga för att garantera och förstärka skyddet för anställda i hela EU så att deras förtroende stärks och för att uppväga riskerna med trycket från ökad konkurrens, omstrukturering och arbetsmarknadsflexibilitet. Detta utgör en del av strategierna för ”flexicurity” liksom många av de avtal som slutits av europeiska arbetsmarknadsparter om visstidsarbete, föräldraledighet, deltidsarbete och distansarbete.

9. Vidare måste social dialog och kollektiva förhandlingar på EU‑nivå uppmuntras med tanke på att de europeiska ekonomierna och arbetsmarknaderna blir alltmer integrerade. Principerna om ”flexicurity” kan inte antas utan arbetsmarknadsparternas formella medverkan när det gäller att fastställa rättigheter och ansvar för arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsmarknadens parter bör sammankallas på alla nivåer (EU‑nivå och nationell nivå, sektorsnivå samt regional och lokal nivå) för att diskutera hur ökad flexibilitet och trygghet skall åstadkommas både internt och externt.

10. På nationell nivå måste de gemensamma principer som medlemsstaterna kommit överens om genomföras via Lissabonstrategin och därför införas i de reviderade sysselsättningsriktlinjerna, eftersom de utgör den ram som medlemsstaterna skall tillämpa genom sina nationella reformprogram.

11. I kommissionens meddelande nämns behovet av att garantera ett ”grundskydd” i samband med anställning. Detta innebär att alla former av anställning, avvikande eller ej, skulle omfattas av en central kärna av rättigheter oavsett anställningsstatus som skulle kunna inkludera lika behandling, skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, arbetstidsbestämmelser, förenings‑ och representationsfrihet, kollektiva avtalsförhandlingar, kollektiva åtgärder, tillgång till utbildning och skydd av förvärvade rättigheter. Alla eventuella reformer av den nationella arbetsrätten skulle kunna genomföras inom ramen för dessa centrala rättigheter.

12. Större investeringar i livslångt lärande och yrkesutbildning och bättre erkännande av formell, icke‑formell och informell inlärning är förutsättningar för all ”flexicurity”‑strategi. OECD:s fjärde rapport om arbetsvillkoren i Europa från 2005[4] visar att företagsutbildningen inte har ökat. Det finns också betydande skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller möjligheterna till utbildning, mellan lågutbildad och högutbildad arbetskraft, mellan arbetstagare med trygga och dem med osäkra anställningar samt mellan arbetstagare som har en solid grundutbildning och dem som inte har någon utbildning på gymnasie‑ eller universitetsnivå. Det behövs därför nya incitament för ökad utbildning i framtiden.

13. Det är viktigt att framhålla betydelsen av ”flexicurity” för frågor som rör jämställdhet och lika möjligheter. En flexibel arbetsmarknad får större konsekvenser för missgynnade grupper som kvinnor, invandrare, ungdomar, äldre arbetstagare och personer med funktionshinder – därav vikten av att införa en gemensam uppsättning rättigheter för alla arbetstagare samt kraftfullare åtgärder för social integration och arbetsmarknadsintegration.

14. Makroekonomiska åtgärder bör uppmuntra till investeringar i aktiva arbetsmarknadsåtgärder och ett förstärkt partnerskap som innebär att arbetsgivarna tillhandahåller program för utbildning och livslångt lärande för att göra arbetskraften anpassningsbar. Det är viktigt att alla initiativ blir föremål för förhandlingar med arbetsmarknadens parter och att de är finansiellt hållbara. Om en medlemsstat beslutar att överta företagens risker i samband med omstruktureringar genom att införa ett mindre strikt anställningsskydd, bör företagen i gengäld åta sig att satsa mer på de anställda genom utbildning och livslångt lärande samt investera mer i forskning och utveckling för att förbättra arbetsplatsen, förbättra arbetsmetoderna och arbetsmiljön samt utveckla ny teknik för att bibehålla företagens konkurrenskraft. Detta bör göras i nära samråd mellan företagsledning och anställda.

15. Arbetslösheten är fortfarande hög i Europa, och mer behöver göras både av medlemsstaterna och Europeiska unionen för att förändra situationen. Rätt reformer och investeringar av den privata och den offentliga sektorn kan leda till full sysselsättning. Europa behöver ökade investeringar i såväl livslångt lärande som forskning och utveckling för att kunna möta tjugohundratalets utmaningar.

[1] Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, “Gemensamma principer för ”flexicurity”: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghet”, KOM(2007)0359.
[2] Internet: http://ec.europa.eu/employment_social/employment_strategy/pdf/flexi_pathways_en.pdf
[3] Internet: http://www.oecd.org/document/38/0,2340,en_2649_201185_36261286_1_1_1_1,00.h tml
[4] Internet: http://www.eurofound.europa.eu/ewco/surveys/EWCS2005/index.htm

YTTRANDE från utskottet för ekonomi och valutafrågor (6.11.2007)

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

om gemensamma principer för ”flexicurity”
(2007/2209(INI))

Föredragande: Olle Schmidt

FÖRSLAG

Utskottet för ekonomi och valutafrågor uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1. Europaparlamentet välkomnar den diskussion om ”flexicurity” som kommissionen har inlett. Parlamentet påminner om att eftersom den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten i EU-25 kommer att minska stadigt från 2,4 procent under perioden 2004–2010 till bara 1,2 procent mellan 2030 och 2050, gör den fortsatta minskningen av befolkningen i arbetsför ålder det nödvändigt att förändra arbetsmarknadspolitiken.

2. Europaparlamentet anser att tyngdpunkten i EU:s strategi för att förändra sin arbetsmarknadspolitik bör ligga på att skapa en flexibel arbetsmarknad som baseras på en långsiktig, välutbildad och starkt motiverad arbetskraft. För att nå dit måste man förbättra utbildningsnivån, utöka yrkesutbildnings‑ och omskolningsprogram, bryta ned barriärer som hindrar missgynnade grupper från att integreras på arbetsmarknaden, garantera jämställdhet mellan könen och bekämpa diskriminering, undanröja hinder för yrkesmässig och geografisk rörlighet samt med en aktiv arbetsmarknadspolitik underlätta övergången från gamla till nya arbeten av hög kvalitet.

3. Europaparlamentet noterar att försörjningskvoten förväntas bli dubbelt så stor och uppgå till 51 procent 2050, medan befolkningen i arbetsför ålder förväntas minska med 30 miljoner. Parlamentet vidhåller att hela arbetskraftspotentialen måste utnyttjas till fullo och effektivt för att garantera hållbara pensions‑ och sjukvårdssystem. Parlamentet konstaterar att denna process i hög grad kan underlättas om den privata sektorn i EU finge ordentligt politiskt stöd och ekonomiska stimulanser för att förbättra sina resultat när det gäller investeringar, forskning och utveckling, innovation och yrkesutbildning och därmed kunna bidra till ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning. Parlamentet anser därför att alla nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste bidra till en ansvarsfull förvaltning av de offentliga finanserna.

4. Europaparlamentet beklagar därför att rigida nationella anställningsskyddsnivåer, som visserligen skyddar dem som redan är inne i systemet, kan göra det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Parlamentet påminner om kommissionens diskussion om integrerade och utestängda och välkomnar försöken att göra rörligheten uppåt till ett huvudmål vid definitionen av ”flexicurity”. Parlamentet understryker att de europeiska samhällenas karaktär gör att det krävs en rörligare och mer flexibel arbetsmarknad som sätter individen i fokus.

5. Europaparlamentet erkänner att flexicurity‑modellen kan vara ett bra exempel på hur man ska nå målen i Lissabonstrategin.

6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att särskilt uppmärksamma ungdomars tillträde till arbetsmarknaden. Parlamentet konstaterar att praktikplatser kan vara en särskilt värdefull och attraktiv väg för unga människor att få viktig erfarenhet och skapa kontakter. Parlamentet ber kommissionen uppmana medlemsstaterna att tillse att praktikplatser inte används på ett omdömeslöst sätt eller till och med missbrukas.

7. Europaparlamentet noterar att medan grundläggande delar av socialpolitik och arbetsrätt även i fortsättningen ligger inom medlemsstaternas nationella behörighet, måste Europeiska unionen anpassa sig till de nya utmaningarna och förbättra samordningen av socialpolitiken och den ekonomiska politiken för att främja de mål som anges i artikel 2 i fördraget. Parlamentet vidhåller att vid definieringen av ”flexicurity” måste vederbörlig hänsyn tas till de stora nationella och regionala olikheterna så att man undviker misstaget att försöka finna en standardiserad lösning.

8. Europaparlamentet påminner om att den fria rörligheten för arbetstagarna är en av Europeiska unionens hörnpelare vilket medför en skyldighet att ta upp många frågor som rör kompatibiliteten när det gäller medlemsstaternas sociala trygghetssystem, så att man kan se till att denna frihet genomförs fullt ut, med optimala villkor för arbetstagarna, till nytta för EU:s konkurrenskraft och utan att de nationella sociala trygghetssystemens framgångar och balans äventyras.

9. Europaparlamentet uppmanar dessutom på nytt till kamp mot svartarbete och den informella ekonomin som – i varierande grad i de olika medlemsstaterna – skadar ekonomin, lämnar arbetstagare oskyddade, missgynnar konsumenterna, minskar skatteintäkterna och leder till orättvis konkurrens mellan företag.

10. Europaparlamentet betonar att i en globaliserad värld måste medlemsstaterna i ökad utsträckning behandla alla personer i gränsregionerna på ett likvärdigt sätt och att bästa praxis kräver att rättvisa bilaterala avtal ingås i en anda av ömsesidighet mellan medlemsstaterna, inte minst på skatteområdet.

11. Europaparlamentet betonar behovet av strikt samstämmighet mellan en ny arbetsmarknadspolitik och en politisk ram för makroekonomiskt stöd som möjliggör tillräckligt stora investeringar i utbildning och yrkesutbildning, garanterar åtgärder som främjar en aktiv arbetsmarknadspolitik med arbetsträning, omskolning, livslångt lärande och arbetslöshetsersättning, och som tillhandahåller välutformade och heltäckande välfärdssystem som underlättar anpassningen till de risker som kan uppstå vid ekonomisk förändring.

12. Europaparlamentet uppmanar arbetsmarknadens parter och medlemsstaternas offentliga myndigheter, i synnerhet, att garantera investeringar i livslångt lärande genom att komma överens om ett riktmärke på 2 procent av BNP (summan av offentliga och privata utgifter).

13. Europaparlamentet vidhåller att för att omsätta flexicurity i högre total sysselsättning måste det finnas en stödjande makroekonomisk miljö och att strategin för flexicurity måste inkludera förbättrad samordning av makroekonomisk politik och offentliga utgifter så att smart tillväxt stöds. Utgifterna måste skifta inriktning och inriktas mot målen i Lissabonstrategin.

14. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att samordna sin skatte‑ och budgetpolitik för att utveckla en gemensam makroekonomisk ram där europeiska investeringsstrategier kan genomföras för att främja tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft så att flexicurity‑modellen blir livskraftig.

15. Europaparlamentet påminner om att de ekonomiska framgångar som har uppnåtts tack vare flexicurity torde bero på en tudelad ekonomisk politik i vilken ökad flexibilitet balanseras med större trygghet. Parlamentet framhåller att denna tudelning måste behållas för att man skall kunna förbättra Europas ekonomier. Parlamentet konstaterar att från en ekonomisk synvinkel innebär ”flexicurity” varken enbart flexibilitet eller enbart trygghet – det är och bör vara en kombination av dessa två beståndsdelar.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	5.11.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	39 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Mariela Velichkova Baeva, Zsolt László Becsey, Pervenche Berès, Slavi Binev, Sharon Bowles, Udo Bullmann, Ieke van den Burg, Christian Ehler, Jonathan Evans, José Manuel García-Margallo y Marfil, Jean-Paul Gauzès, Donata Gottardi, Benoît Hamon, Karsten Friedrich Hoppenstedt, Othmar Karas, Piia-Noora Kauppi, Wolf Klinz, Christoph Konrad, Andrea Losco, Gay Mitchell, Cristobal Montoro Romero, John Purvis, Alexander Radwan, Dariusz Rosati, Eoin Ryan, Antolín Sánchez Presedo, Manuel António dos Santos, Olle Schmidt, Peter Skinner, Margarita Starkevičiūtė, Sahra Wagenknecht
Slutomröstning: närvarande suppleant(er)	Harald Ettl, Ján Hudacký, Werner Langen, Gianni Pittella, Margaritis Schinas, Charles Tannock
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)	Cornelis Visser, Jamila Madeira

YTTRANDE från utskottet för kultur och utbildning (9.10.2007)

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över gemensamma principer för ”flexicurity”
(2007/2209(INI))

Föredragande: Giovanni Berlinguer

FÖRSLAG

Utskottet för kultur och utbildning uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1. Europaparlamentet anser att det krävs en övergripande strategi när det gäller ”flexicurity” som syftar till att bevara och förbättra social jämlikhet, skydd av arbetstillfällen, jämlikhet, högkvalitativa arbetstillfällen och kollektivförhandlingar. Parlamentet anser att det in denna övergripande strategi ingår att livslångt lärande är avgörande för en dynamisk arbetsmarknad och för att arbetstagare ska vara fortsatt anställbara under yrkeslivet och livets gång.

2. Europaparlamentet framhåller behovet av att inom ramen för en övergripande strategi för flexibilitet och rörlighet kunna överföra förvärvade socialförsäkringsrättigheter.

3. Europaparlamentet erinrar om rätten till livslångt lärande och att formell, icke-formell och informell utbildning och kompetens ska erkännas och kunna överföras. Detta är avgörande för att enskilda skall kunna byta arbete eller gå från arbetslöshet och sysslolöshet till anställning, eftersom detta förbättrar möjligheterna till anställning.

4. Europaparlamentet framhåller kopplingen mellan svagt anställningsskydd och ojämlikheter. Unga, outbildade, kvinnor, invandrare och vuxna med lägre utbildning kan komma under mycket större press på arbetsplatsen och för dessa grupper kvarstår många ojämlikheter när det gäller tillgången till livslångt lärande.

5. Europaparlamentet upprepar att IT-kompetens är viktigt för att öka möjligheterna till anställning och uppmanar därför kommissionen att förstärka program såsom livslångt lärande för att alla medborgare i alla åldrar ska få lika tillgång till utbildning och yrkesutbildning.

6. Europaparlamentet upprepar att det krävs en högre utbildningsnivå och större investeringar i utbildning och yrkesutbildning för att Europa ska vara konkurrenskraftigt.

7. Europaparlamentet upprepar vikten av att främja, stärka och införa en kultur för livslångt lärande, särskilt för vuxna, genom att skapa flexibla möjligheter till utbildningsprogram samt gynnsamma förhållanden för att genomföra dem.

8. Europaparlamentet anser att strategin när det gäller ”flexicurity” måste vara sammanhängande i alla aspekter, inte minst i sådana som rör sociala frågor, utbildning och kultur så att både den sociala dialogen och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter inom denna ram kan nå de avsedda målen.

9. Europaparlamentet konstaterar att det finns ett klart samband mellan livslångt lärande och arbetsmarknadens organisation, eftersom kompetens och en kontinuerlig uppdatering av denna är den största tillgången som de mest utsatta på arbetsmarknaden kan ha utifrån ett progressivt synsätt på ”flexicurity”. Systemet med livslångt lärande används emellertid ofta av företagen för att investera i arbetstagare som de anser sig behöva medan man struntar i resten, varigenom kostnaderna för deras utbildning och för att få dem tillbaka i arbete läggs över på samhället.

10. Europaparlamentet understryker att utbildning bör ingå i en bredare politisk agenda för ”flexicurity”.

11. Europaparlamentet menar att livslångt lärande ska hjälpa till att utjämna skillnaderna i fråga om möjligheter bland arbetstagarna med början i de allmänna utbildningssystemen. Personer med läs-, skriv- och räknesvårigheter måste få hjälp och alla som lämnar skolan ska ha en högre kompetensnivå, en insats som skall inledas i de allmänna utbildningssystemen.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	04.10.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	20 1 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Maria Badia i Cutchet, Giovanni Berlinguer, Guy Bono, Věra Flasarová, Claire Gibault, Vasco Graça Moura, Lissy Gröner, Ruth Hieronymi, Manolis Mavrommatis, Ljudmila Novak, Doris Pack, Zdzisław Zbigniew Podkański, Karin Resetarits, Hannu Takkula, Helga Trüpel, Henri Weber, Thomas Wise, Tomáš Zatloukal
Slutomröstning: närvarande suppleant(er)	Elisabeth Morin, Nina Škottová, Ewa Tomaszewska
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

YTTRANDE från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (6.11.2007)

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över gemensamma principer för ”flexicurity”
(2007/2209(INI))

Föredragande: Kartika Tamara Liotard

FÖRSLAG

Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A. Principen om jämställdhet mellan kvinnor och män anges i kommissionens meddelande, men formuleringen är svag eftersom den inte ifrågasätter den grundläggande bristen på jämställdhet när det gäller tillgången till och deltagandet i arbetsmarknaden och när det gäller att dela lika på det oavlönade arbetet.

B. I länder där flexicurity-modellen har utvecklats (exempelvis i de nordiska medlemsstaterna) har solida sociala trygghetssystem och offentliga investeringar i hälso‑ och sjukvården samtidigt garanterats som en del av modellen. Ingripanden genom den offentliga politiken, hur detta än tagit sig uttryck i praktiken, är en nödvändig förutsättning för flexicurity-strategin. De medlemsstater som tillhandahåller högst andel barnomsorgstjänster i Europeiska unionen har också den högsta sysselsättningsgraden för båda föräldrarna. Balans mellan arbetsliv och privatliv bör erkännas som en av pelarna i ramen för flexicurity.

C. Debatten om flexicurity måste placeras inom ramen för skyldigheterna enligt EG‑fördraget när det gäller jämställdhet och när det gäller arbetet mot diskriminering och inom ramen för initiativ som hanterar balansen mellan yrkes- och privatliv, löneklyftan mellan män och kvinnor, Lissabonstrategin om tillväxt och sysselsättning, särskilt när det gäller sysselsättningsmålet på 60 procent för kvinnor till 2010, målen för barnomsorg som fastställdes vid Europeiska rådets möte i mars 2002 samt frågan om den demografiska utvecklingen. Behovet av en övergripande sammanhängande strategi visar att flexicurity är ett instrument som bör beakta och stämma överens med andra EU‑initiativ, det vill säga den europeiska jämställdhetspakten, färdplanen mot jämställdhet (2006–2010), direktiven om likabehandling av kvinnor och män, den öppna samordningsmetoden för socialt skydd och social integrering och den aktiva EU-strategin för integrering.

1. Europaparlamentet konstaterar att man genom flexicurity bör stödja och genomdriva jämställdhet genom att främja lika tillgång till sysselsättning av hög kvalitet för kvinnor och män, och genom att erbjuda möjligheter att förena arbets- och familjeliv, särskilt med tanke på att tre fjärdedelar av de nya arbetstillfällen som skapats inom EU sedan år 2000 upptas av kvinnor som ofta arbetar under otrygga anställningsförhållanden.

2. Europaparlamentet betonar i detta hänseende att man vid en jämställdhetsrelaterad definition av gemensamma principer för flexicurity och vid utformande av den politik som krävs för dess genomförande, för att undvika ytterligare uppdelning på arbetsmarknaden och större sociala och yrkesmässiga ojämlikheter, måste ta hänsyn till följande:

– överrepresentationen av kvinnor i anställningar som avviker från normen (atypiska och tidsbegränsade anställningar och deltidsanställningar) och behovet att garantera trygghet genom lagstiftning om anställningsskydd och arbetsmarknadspolitik med ett jämställdhetsperspektiv,

– de ofta förekommande växlingarna mellan arbete och vård och omsorg bland kvinnor,

– obalansen mellan könen när det gäller fördelningen av ansvaret för hem och familj,

– ensamstående föräldrars speciella situation, till övervägande del kvinnor,

– könsaspekter när det gäller den digitala klyftan,

– behovet av ett bra skydd och sociala förmåner under övergångsperioder (vård och omsorg, familjeansvar, utbildning, yrkesutbildning och omskolning),

– behovet att organisera och förhandla om arbete och arbetstider på ett flexibelt sätt för att möjliggöra en balans mellan arbetsliv, familjeliv och privatliv,

– behovet av flexibilitet när det gäller yrkesutbildning och omskolning samt alla åtgärder för att återvända till arbetsmarknaden, även under övergångsperioder, för att möjliggöra en balans mellan arbetsliv, familjeliv och privatliv,

– arbetsmarknadens parter och den roll som dessa kan spela när det gäller att fastställa och genomdriva jämställdhetsrelaterade åtgärder,

– den europeiska jämställdhetspakten, färdplanen mot jämställdhet (2006–2010) och meddelandet från kommissionen om Europas demografiska framtid – en utmaning som öppnar möjligheter[1].

3. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja den arbetsmarknadspolitik och sociala trygghetspolitik som stöder den enklast tänkbara övergången från en anställning till en annan och ta hänsyn till småbarnsföräldrars lägre geografiska rörlighet.

4. Europaparlamentet är bekymrat över att kommissionen, tre år före måldatumet 2010 för att uppnå målen i Lissabonstrategin, fortfarande betraktar kvinnor som outsiders på arbetsmarknaden, men noterar emellertid att de utvecklingar som har skett på arbetsmarknaden i Europa, framför allt avindustrialiseringen av Europas ekonomi och den motsvarande uppgången i servicesektorn, i princip gynnar kvinnor, som har högre sysselsättningsgrad i högspecialiserade yrken än män i många medlemsstater. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att genomföra en fullständig och detaljerad studie av kvinnors arbetsvillkor i medlemsstaterna, särskilt deras sysselsättningsgrad i heltids-, deltids- och säsongsanställningar, och av situationen för manliga och kvinnliga arbetstagare i nya sektorer på arbetsmarknaden.

5. Europaparlamentet betonar att det i kampen mot otryggt och odeklarerat arbete krävs ett bättre klargörande av ställningen för beroende ekonomiska arbetstagare, varav många är kvinnor, och deras sociala rättigheter, samt kontroller och åtgärder mot odeklarerat arbete.

6. Europaparlamentet riktar uppmärksamhet mot att kvinnor främst arbetar i de sektorer som har svaga eller inga fackförbund, exempelvis tjänster, textil och jordbruk, och att de därför inte gynnas av kollektivavtal och ofta måste arbeta på individuell avtalsbasis, om det ens finns något sådant avtal. I dessa fall behöver kvinnor ett särskilt skydd mot alla typer av missförhållanden och en anständig lön.

7. Europaparlamentet konstaterar att kommissionen många gånger har betonat vikten av tillräckliga social- och arbetslöshetsbidrag men samtidigt önskat begränsa dessa bidrag för att stimulera till deltagande på arbetsmarknaden. Kommissionen bör ytterligare klargöra, med hjälp av praktiska exempel, hur denna balans mellan trygghet och flexibilitet på ett bättre sätt kan uppnås för kvinnor, med särskild hänsyn till de ökade arbetsrelaterade risker för kvinnor som följer av strävan att hitta en balans mellan arbetsliv, familjeliv och privatliv, och garantera hög anställningstrygghet.

8. Europaparlamentet påpekar att kvinnors arbetsrelaterade problem kommer att öka med tiden, särskilt när de i större utsträckning måste delta i den alltmer konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Parlamentet betonar därför att med tanke på det växande antalet kvinnor i arbetsstyrkan är flexicurity dömt att misslyckas om inte parallella åtgärder vidtas för att hantera hindren för kvinnor som aktivt deltar på arbetsmarknaden, främst löneklyftan mellan män och kvinnor, diskrimineringen och problemet med otillräcklig tillgång till barnomsorg, äldreomsorg och vård för anhöriga. Parlamentet påpekar att investeringar i vård och omsorg har dubbla fördelar, eftersom de gör att kvinnor kan behålla sina arbeten och den kvinnliga sysselsättningen ökar.

9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med tanke på de kvantitativa mål som ställdes upp av Europeiska rådet i Barcelona om att inrätta daghem för minst 90 procent av alla barn mellan tre och sex år och för 33 procent av alla barn under tre år, vilket ska uppnås till 2010, och med tanke på vikten av att uppnå dessa mål för att förena arbets- och familjeliv, att identifiera vilka medlemsstater som ligger väsentligt under dessa mål och varför.

10. Europaparlamentet påpekar att flexibilitets- och trygghetspolitiken även bör genomföras för egenföretagare och branschsektorer, med tanke på att riskerna med att lämna arbetsmarknaden i dessa sektorer är ännu högre för kvinnor.

11. Europaparlamentet ser positivt på uppmuntran till livslångt lärande för personer i arbete, oavsett typen av anställningsavtal, samt för arbetslösa personer, arbetstagare med få kvalifikationer, tillfälliga arbetstagare, egenföretagare, äldre arbetstagare och kvinnor. Utbildningen måste emellertid justeras för att möjliggöra livslångt lärande för kvinnor och män som kombinerar arbete och vård av barn och anhöriga. Detta kan exempelvis ske genom användning av lokala inrättningar, arrangerad barnpassning, distansutbildning för dem som bor i avlägsna områden och tillhandahållande av skräddarsydda program och flexibel undervisning.

12. Europaparlamentet påpekar att formuleringen av strategier för livslångt lärande som är skräddarsydda för kvinnor och familjelivets krav måste betraktas som en långsiktig investering som kräver att kostnaderna delas mellan den offentliga och den privata sektorn och ett aktivt engagemang av arbetsmarknadsparterna, företag och arbetstagare.

13. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda strukturfonderna för att finansiera yrkesutbildning, livslångt lärande och stödåtgärder för arbetssökande samt åtgärder för att främja företagande, särskilt i landsbygdsområden och områden som är drabbade av ekonomisk nedgång, i syfte att göra det enklare för sårbara grupper, särskilt kvinnor, som bidrar till att bevara det särskilt bräckliga sociala nätet i dessa områden, att hitta och behålla arbeten.

14. Europaparlamentet konstaterar dessvärre att det fortfarande råder stora löneskillnader mellan kvinnor och män som utför samma arbete och att många medlemsstater inte alls genomför principen om lika lön för arbete av lika värde.

15. Europaparlamentet begär ett tillfredsställande och korrekt värderingssystem för både kvinnors och mäns arbete baserat på prestation och inte på den individuella förmågan att löneförhandla, vilken skulle kunna vara ännu svagare för kvinnor på grund av att de oftare byter arbete.

16. Europaparlamentet noterar att barn och ett tillfredsställande privatliv är ett individuellt beslut med viktiga sociala och ekonomiska effekter, som skulle kunna undergrävas med en lägre trygghet för arbetstagarna.

17. Europaparlamentet konstaterar att samtidigt som antalet kvinnor som deltar på arbetsmarknaden har ökat har arbetsmönstren inte haft någon betydande effekt i frågor som rör uppnåendet av jämställdhet mellan kvinnor och män. Forskningen bekräftar emellertid att i familjer där båda föräldrarna deltar på arbetsmarknaden är det oavlönade arbetet såsom hushållssysslor och ansvar för hemmet jämnare fördelat.

18. Europaparlamentet konstaterar att kvinnor och män inte har samma utgångspunkt på arbetsmarknaden, framför allt när det gäller maktbalansen, eller i fördelningen av det oavlönade arbetet.

19. Europaparlamentet konstaterar att frånvaron av frågor som rör balansen mellan yrkes- och privatliv i flexicurity-debatten strider mot andra initiativ, nämligen samrådet mellan arbetsmarknadens parter om möjligheterna att förena arbetsliv, familjeliv och privatliv.

20. Europaparlamentet konstaterar att bristen på ett jämställdhetsperspektiv i flexicurity‑debatten medför risk för en ökning av de rådande och ihållande klyftorna mellan könen när det gäller löner och verkliga valmöjligheter för kvinnor och män att delta fullt ut och på jämlik fot på arbetsmarknaden och i oavlönat arbete.

21. Europaparlamentet betonar därför att trygghet åtminstone bör innefatta områden såsom betald föräldraledighet, rätten att gå ned i arbetstid när man har och vårdar barn, tillgång till barnomsorg till ett överkomligt pris och lika tillgång till sociala förmåner och sociala tjänster.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	5.11.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	16 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Věra Flasarová, Claire Gibault, Piia-Noora Kauppi, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Anni Podimata, Christa Prets, Karin Resetarits, Amalia Sartori, Eva-Britt Svensson, Anna Záborská
Slutomröstning: närvarande suppleant(er)	Jill Evans, Donata Gottardi, Christa Klaß, Kartika Tamara Liotard, Corien Wortmann-Kool
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

[1] KOM(2006)0571.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	12.11.2007
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	32 6 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Jan Andersson, Alexandru Athanasiu, Edit Bauer, Philip Bushill-Matthews, Alejandro Cercas, Jean Louis Cottigny, Proinsias De Rossa, Harlem Désir, Harald Ettl, Richard Falbr, Ilda Figueiredo, Stephen Hughes, Karin Jöns, Ona Juknevičienė, Jan Jerzy Kułakowski, Jean Lambert, Bernard Lehideux, Thomas Mann, Jan Tadeusz Masiel, Jiří Maštálka, Ana Mato Adrover, Csaba Őry, Pier Antonio Panzeri, Jacek Protasiewicz, Bilyana Ilieva Raeva, José Albino Silva Peneda, Gabriele Stauner, Ewa Tomaszewska, Anne Van Lancker, Gabriele Zimmer
Slutomröstning: närvarande suppleant(er)	Françoise Castex, Donata Gottardi, Richard Howitt, Sepp Kusstatscher, Jamila Madeira, Ria Oomen-Ruijten, Agnes Schierhuber, Anja Weisgerber
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)	Vincenzo Aita

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy