Betänkande - A6-0013/2008Betänkande
A6-0013/2008

    BETÄNKANDE om Lissabonfördraget

    29.1.2008 - (2007/2286(INI))

    Utskottet för konstitutionella frågor
    Föredragande: Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo

    Förfarande : 2007/2286(INI)
    Dokumentgång i plenum
    Dokumentgång :  
    A6-0013/2008

    FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

    om Lissabonfördraget

    (2007/2286(INI))

    Europaparlamentet utfärdar denna resolution

    –   med beaktande av Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, undertecknat den 13 december 2007,

    –   med beaktande av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, ändrade genom Europeiska enhetsakten samt Maastricht-, Amsterdam- och Nicefördragen,

    –   med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 12 december 2007[1],

    –   med beaktande av Laekenförklaringen av den 15 december 2001 om Europeiska unionens framtid[2],

    –   med beaktande av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, undertecknat i Rom den 29 oktober 2004,

    –   med beaktande av sin resolution av den 7 juni 2007 om en färdplan för EU:s konstitutionella process[3] och sin resolution av den 11 juli 2007 om sammankallandet av regeringskonferensen[4],

    –   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

    –   med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor och yttrandena från utskottet för regional utveckling, utskottet för utrikesfrågor, utskottet för utveckling, utskottet för internationell handel, budgetutskottet, utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A6-0013/2008), och av följande skäl:

    A. Under de senaste femtio åren har utvecklingen av Europeiska unionen haft en central roll när det gäller att skapa ett område med fred och stabilitet på en kontinent som tidigare härjats av krig. Unionen har också i hög grad bidragit till att befästa demokrati, frihet och medborgerliga rättigheter och till att främja välstånd, solidaritet och välfärd genom att skapa världens största inre marknad med gemensamma regler om sociala normer, miljö- och konsumentskydd och sund konkurrens och med en ekonomisk och monetär union. Dessutom har unionens utveckling lett till att medlemsstaterna har fått bättre möjligheter att samarbeta i kampen mot gränsöverskridande problem och till att Europa har fått en starkare röst i världen.

    B.  Det finns nu ett behov av att reformera och stärka EU:s strukturer för att befästa dessa framsteg och se till att unionens 27 medlemsstater (som i framtiden kan bli ännu fler) får bättre möjligheter att fungera effektivt, så att den kan möta nya gemensamma utmaningar och i högre grad bli föremål för demokratisk kontroll.

    C. Detta behov har varit drivkraften bakom den serie av reformer som alltsedan Maastrichtfördraget – som blev en milstolpe i den europeiska integrationsprocessen genom att skapa en ekonomisk och monetär union och genomföra övergången från en i huvudsak ekonomisk gemenskap till en politisk union – har haft som mål att räta ut frågetecknen kring unionens institutionella struktur. Dessa reformer mynnade ut i Laekenförklaringen, som banade väg för en ny reformprocess som baserade sig inte bara på regeringskonferenser utan även på konvent.

    D. Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa utarbetades av ett konvent bestående av två representanter från vart och ett av de nationella parlamenten, 16 ledamöter av Europaparlamentet, två företrädare för kommissionen och en företrädare för varje medlemsstats regering. Konventet utarbetade ett förslag efter offentliga överläggningar och kom fram till en samförståndslösning som i allt väsentligt bekräftades under 2004 års regeringskonferens. Det efterföljande Lissabonfördraget, som åderlåtits på vissa delar av konstitutionen, var ett resultat av mer traditionella mellanstatliga arbetsmetoder, även om tre företrädare för Europaparlamentet deltog i arbetet fullt ut.

    E.  Ett tidigare försök att reformera unionen genom att ersätta fördragen med en konstitution stöddes av en överväldigande majoritet av EU-medborgarnas valda företrädare i Europaparlamentet[5]. Konstitutionen ratificerades av två tredjedelar av medlemsstaterna men förkastades av två medlemsstater (Frankrike och Nederländerna). Då det efter en period av eftertanke stod klart att det inte skulle gå att uppfylla kravet på stöd från samtliga medlemsstater övergav man detta försök för att i stället inrikta sig på att ändra de gällande fördragen.

    F.  Dessa ändringar av metoderna och förfarandena genomfördes på ett sådant sätt att många av de praktiska justeringarna av unionens institutionella struktur bibehölls i en ny tappning. Dock innebar ändringarna att ambitionsnivån sänktes, att många delar av konstitutionen slopades, att ikraftträdandet av vissa nya mekanismer sköts upp och att man i fördragen införlivade särskilda åtgärder för flera medlemsstater.

    G. Det faktum att samtliga nationella regeringar i Europeiska unionen har godkänt fördraget visar dock att alla medlemsstaternas folkvalda regeringar anser att denna kompromiss utgör den grund på vilken de önskar bygga sitt gemensamma arbete i framtiden. Det krävs nu maximalt politiskt engagemang av var och en av dem för att fördraget ska kunna ratificeras före den 1 januari 2009.

    H. Förhoppningsvis kan Lissabonfördraget ratificeras av samtliga medlemsstater före utgången av 2008, så att medborgarna ges möjlighet att rösta i valet till Europaparlamentet 2009 i full vetskap om unionens nya institutionella arkitektur.

    Ett positivt steg för unionens framtid

    1.  Europaparlamentet anser att Lissabonfördraget, sett som helhet, är avsevärt bättre än de gällande fördragen och att det ger unionen en ökad beslutsförmåga och förbättrar möjligheterna att i demokratisk ordning utkräva ansvar av unionen (genom att Europaparlamentets och de nationella parlamentens roller stärks). Dessutom innebär fördraget att EU-medborgarnas rättigheter gentemot unionen stärks och att unionens institutioner kan fungera på ett mer effektivt sätt.

    Bättre möjligheter till demokratiskt ansvarsutkrävande

    2.  Europaparlamentet ser positivt på att beslutsförmågan och det demokratiska ansvarsutkrävandet stärks, vilket ger medborgarna större kontroll över EU:s verksamhet, framför allt till följd av följande förbättringar:

    a)   Antagandet av all slags EU-lagstiftning underkastas en grundlig parlamentarisk kontroll som saknar motstycke i någon annan överstatlig eller internationell struktur:

    –  Med några få undantag kommer all EU-lagstiftning att godkännas av både rådet (bestående av ministrar som är ansvariga inför sina respektive nationella parlament) och Europaparlament (bestående av direktvalda ledamöter). De båda institutionerna kommer i detta fall att vara jämbördiga med varandra.

    –  De nationella parlamentens förhandsgranskning av all EU-lagstiftning stärks i och med att de kommer att motta samtliga lagstiftningsförslag i god tid och därmed ha möjlighet att diskutera dem med sina ministrar innan rådet antar en ståndpunkt. De enskilda parlamenten får även rätt att kräva att ett förslag tas upp till omprövning om de anser att det inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen.

    b)   Kommissionens ordförande kommer att väljas av Europaparlamentet, på förslag av Europeiska rådet. I detta sammanhang kommer hänsyn att tas till valet till Europaparlamentet.

    c)   Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik kommer att utses av både Europeiska rådet och kommissionens ordförande och måste, såsom kommissionsledamot, genomgå samma tillsättningsförfarande i parlamentet som övriga kommissionsledamöter.

    d)   Det fastställs ett nytt, förenklat och mer demokratiskt budgetförfarande med en enda behandling. Åtskillnaden mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter slopas, vilket säkerställer att parlamentet och rådet blir helt jämbördiga när det gäller godkännandet av hela årsbudgeten. Dessutom slås det fast att parlamentet ska ge sitt samtycke till den juridiskt bindande fleråriga budgetramen.

    e)   Den demokratiska kontrollen i samband med de lagstiftningsbefogenheter som delegerats till kommissionen stärks genom ett nytt kontrollsystem som gör det möjligt för Europaparlamentet eller rådet att antingen återkalla kommissionsbeslut eller återkalla delegeringen.

    f)    Europaparlamentets samtycke krävs för att godkänna en rad internationella överenskommelser som undertecknats av unionen, bland annat överenskommelser inom områden som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet internt inom unionen.

    g)   Rådets möten blir offentliga när rådet förhandlar eller röstar om förslag till rättsakter, så att medborgarna kan få insyn i hur deras regeringar agerar i rådet.

    h)   EU:s organ, särskilt Europol och Eurojust, blir föremål för ökad parlamentarisk kontroll.

    i)    Regionkommittén får möjlighet att väcka talan vid domstolen. Mandatet för ledamöterna i Regionkommittén förlängs till fem år och kommitténs förbindelser med Europaparlamentet definieras tydligare.

    j)    Förfarandena för att ändra fördragen kommer att bli mer öppna och demokratiska i framtiden, i och med att även Europaparlamentet ges rätt att lägga fram ändringsförslag, och granskningen av alla föreslagna ändringar måste göras av ett konvent där representanter för såväl de nationella parlamenten som Europaparlamentet deltar, såvida inte Europaparlamentet anser att detta är onödigt. Det införs nya förenklade översynsförfaranden som gör det möjligt att genom enhälliga beslut ändra vissa bestämmelser i fördraget, efter de nationella parlamentens godkännande.

    Bevarade värderingar, förstärkta medborgerliga rättigheter och ökad tydlighet

    3.  Europaparlamentet ser positivt på att medborgarnas rättigheter stärks som en följd av följande förbättringar:

    a)   Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som innehåller en fullständig och aktuell förteckning av de medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheterna, blir rättsligt bindande. Stadgan tryggar unionsmedborgarnas rättssäkerhet och garanterar att all EU-lagstiftning, alla åtgärder som EU‑institutionerna vidtar och alla åtgärder som grundar sig på EU-lagstiftningen står i överensstämmelse med bestämmelserna i stadgan och med subsidiaritetsprincipen.

    b)   EU åtar sig att ansöka om anslutning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Därmed kommer unionen att underställas samma externa granskning som medlemsstaterna när det gäller skyldigheten att respektera medborgarnas rättigheter.

    c)   Genom nya bestämmelser blir det lättare för medborgarna och det civila samhällets representativa organisationer att delta i unionens överläggningar. Dialogen med arbetsmarknadens parter liksom dialogen med kyrkor, trossamfund och konfessionslösa organisationer uppmuntras.

    d)   Införandet av ett europeiskt medborgarinitiativ gör det möjligt för medborgarna att lägga fram förslag i frågor där de anser att det krävs en unionsrättsakt för att tillämpa fördragen.

    e)   Medborgarnas rättsskydd förstärks eftersom behörigheten för Europeiska unionens domstol utvidgas till att omfatta frågor som rör frihet, säkerhet och rättvisa samt Europeiska rådets, Europeiska centralbankens och unionens olika organs förehavanden. Samtidigt ges fysiska och juridiska personer större möjligheter att delta vid domstolens överläggningar.

    4.  Europaparlamentet ser positivt på att fördraget på ett tydligare och mer synligt sätt slår fast de värderingar som delas av samtliga medlemsstater och som ligger till grund för EU, liksom EU:s mål och de principer som är vägledande för EU:s verksamhet och dess förbindelser med medlemsstaterna:

    a)   En tydlig avgränsning görs mellan EU:s och medlemsstaternas befogenheter, enligt principen att alla befogenheter som inte har tilldelats unionen i fördragen ska ligga kvar hos medlemsstaterna.

    b)   Det läggs större vikt vid en politik som på ett tydligt sätt gagnar medborgarna. Det införs nya, allmänt tillämpliga bestämmelser om främjande av en hög sysselsättningsnivå, garantier för ett fullgott socialt skydd, bekämpning av socialt utanförskap, främjande av en hög utbildnings- och folkhälsonivå, undanröjande av varje form av diskriminering och främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män. Det införs också nya bestämmelser som främjar hållbar utveckling och miljöskydd, bland annat kampen mot klimatförändringarna, och som stärker respekten för tjänster i allmänhetens intresse. Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning bekräftas som ett av unionens mål.

    c)   Den förvirring som råder kring ”Europeiska gemenskapen” och ”Europeiska unionen” upphör i och med att Europeiska unionen blir en enda juridisk person och struktur.

    d)   En solidaritetsklausul mellan medlemsstaterna gör att medborgarna kan förvänta sig stöd från alla delar av unionen i händelse av en terroristattack, en naturkatastrof eller en katastrof orsakad av människan.

    e)   Fördraget bekräftar unionens speciella institutionella organisation till vilken medlemsstaterna överlåter vissa befogenheter som de anser bäst utövas genom gemensamma mekanismer. Samtidigt erbjuder fördraget, för att undanröja minsta tvivel, tillräckliga garantier för att unionen inte utvecklas till en centraliserad och allsmäktig ”superstat”:

    –  Skyldigheten att respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, bland annat det regionala och lokala självstyret liksom deras väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner som syftar till att hävda medlemsstaternas territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten.

    –  Principen om kompetensfördelning (enligt vilken unionen endast har de behörigheter som medlemsstaterna har gett den), subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

    –  Medlemsstaternas egen medverkan i unionens beslutssystem och i överenskommelser om eventuella ändringar av det.

    –  Erkännande av varje enskild medlemsstats rätt att lämna unionen om den så önskar.

    Ökad effektivitet

    5.  Europaparlamentet ser positivt på att det nya fördraget stärker EU‑institutionernas förmåga att utföra sina uppgifter på ett mer effektivt sätt, främst av följande skäl:

    a)   De områden där regeringarna, vid omröstningarna i rådet, kommer att besluta med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet utökas avsevärt. Följden blir att en union av tjugosju medlemsstater kommer att kunna fungera inom fler områden utan att blockeras av veton.

    b)   Ett nytt omröstningssystem med dubbel majoritet gör det lättare för rådet att fatta beslut.

    c)   Europeiska rådet blir en fullvärdig EU-institution och dess halvårsvis roterande ordförandeskap ersätts av en ordförande som väljs av Europeiska rådets medlemmar för en period på två och ett halvt år. Därmed skapas större koherens i förberedelserna och det löpande genomförandet av Europeiska rådets arbete.

    d)   Antalet kommissionsledamöter kommer 2014 att minskas till två tredjedelar av antalet medlemsstater, något som kommer att förbättra kommissionens handlingsförmåga och göra det ännu mer tydligt att kommissionsledamöterna företräder det europeiska intresset och inte sina respektive hemländers intressen. Alla medlemsstater kommer även i fortsättningen att ha lika möjligheter att delta, med hjälp av ett rotationssystem.

    e)   Unionen får mycket större synlighet och kapacitet som en global aktör:

    –  Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser – två befattningar som skapar dubbelarbete och förvirring – slås ihop till en enda befattning som vice ordförande i kommissionen/hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Denna person ska vara ordförande för rådet (yttre förbindelser) och föra unionens talan i frågor där man har en gemensam ståndpunkt. Därmed säkras en större konsekvens i EU:s yttre åtgärder.

    –  Det inrättas en gemensam avdelning för yttre åtgärder, bestående av tjänstemän från kommissionen och rådet och de nationella diplomatiska beskickningarna. Denna avdelning kan bara inrättas av rådet under förutsättning att kommissionen har godkänt inrättandet och att parlamentet har hörts. Avdelningen kommer att ledas av kommissionens vice ordförande/den höga representanten, och ska göra det möjligt att på ett mer konsekvent sätt utveckla och genomföra unionens utrikespolitik.

    –  Unionens förmåga att utveckla gemensamma strukturer på det säkerhets- och försvarspolitiska området stärks, bland annat genom att man inför en klausul för ömsesidigt stöd och bistånd vid väpnade angrepp. Genom denna åtgärd ökas medborgarnas trygghetskänsla. Dessutom säkerställs den flexibilitet som behövs för att ta hänsyn till medlemsstaternas olika synsätt i dessa frågor.

    f)    Åtskillnaden mellan lagstiftningsakter och genomförandeakter blir tydligare, och en ny definition av delegerade akter gör det möjligt att förenkla och rationalisera EU:s lagstiftning.

    g)   Pelarsystemet avskaffas, vilket möjliggör ett mer enhetligt agerande inom EU:s olika verksamhetsområden. Förenklade förfaranden och instrument införs, även om de speciella förutsättningar som råder för utrikes- och säkerhetspolitiken innebär att särskilda förfaranden krävs på dessa områden.

    h)   Unionens insatser inom området med frihet, säkerhet och rättvisa ges ambitiösare mål och effektivare förfaranden. De separata mellanstatliga instrument och förfaranden som nu används slopas. Insatserna inom hela detta område blir föremål för domstolsprövning, vilket borgar för stora framsteg när det gäller rättsliga frågor, säkerhet och invandring.

    i)    Det införs en tydligare definition av unionens mål och befogenheter när det gäller klimatförändringar, barns rättigheter, den europeiska grannskapspolitiken, humanitärt bistånd, energi (bland annat en hänvisning i fördraget till solidariteten mellan medlemsstaterna på detta område), rymdverksamhet, forskning, turism, idrott, folkhälsa och civilskydd. Det slås fast att den gemensamma handelspolitiken omfattas av unionens exklusiva behörighet.

    j)    Inom en rad andra områden blir det möjligt att använda effektivare beslutsmetoder så snart det finns en politisk vilja att göra det.

    k)   Det ges utrymme för mer flexibla lösningar när inte alla medlemsstater kan eller vill genomföra en viss politik samtidigt.

    Olösta frågor

    6.  Europaparlamentet är medvetet om den utbredda besvikelsen över att det, på grund av resultaten från folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, blev nödvändigt att vidta följande åtgärder för att säkra ett nytt fördrag mellan de 27 medlemsstaterna:

    –    Planerna på en konstitution övergavs och därmed även vissa av dess särdrag, bland annat tanken på en union som baserar sig på viljan hos dess medborgare och medlemsstater. Dessutom övergavs målsättningarna att skapa en enhetlig och strukturerad text, införa tydligare definitioner av lagstiftningsinstrument, förankra flaggan och hymnen i fördraget och använda titeln ”utrikesminister” i stället för ”hög representant”.

    –    Viktiga delar av det nya fördraget, såsom ikraftträdandet av det nya omröstningssystemet i rådet (och de därmed förbundna bestämmelserna om att senarelägga omröstningar, dvs. de bestämmelser som går under benämningen ”Ioanninakompromissen”) sköts upp, och inom vissa behörighetsområden inympades restriktiva mekanismer – ”nödbromsar” – i det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

    –    Åtgärder som är specifikt inriktade på särskilda enskilda medlemsstater infördes i fördraget. Som exempel kan nämnas förlängningen av ”opt-in”-arrangemangen för två medlemsstater när det gäller polissamarbete och straffrättsligt samarbete, införlivandet av det protokoll som begränsar stadgans effekter på två medlemsstaters nationella lagstiftning samt, som ett undantag från principen om degressiv proportionalitet, tilldelningen till en medlemsstat av ytterligare en plats i parlamentet.

    –    Ordalydelsen i ett flertal avsnitt i fördraget och dess bifogade protokoll och förklaringar ändrades på ett sätt som har gjort tonfallet omotiverat negativt, vilket antyder misstro gentemot EU och dess institutioner och därmed sänder fel signal till allmänheten.

    Slutsatser

    7.  Europaparlamentet ställer sig bakom fördraget och betonar vikten av att samtliga medlemsstater ratificerar det i god tid så att det kan träda i kraft den 1 januari 2009.

    8.  Europaparlamentet anser att Lissabonfördraget kommer att fungera som en stabil ram som gör det möjligt att fortsätta att utveckla unionen i framtiden.

    9.  Europaparlamentet är medvetet om att ett ändringsfördrag ofrånkomligen är mindre tydligt och mer svårläst än ett kodifierat fördrag. Parlamentet efterlyser därför ett snabbt offentliggörande av de konsoliderade fördrag som ändrats genom Lissabonfördraget, så att medborgarna ges tillgång till en mer överskådlig grundtext för unionen.

    10. Europaparlamentet upprepar att både EU‑institutionerna och de nationella myndigheterna måste göra sitt yttersta, i överensstämmelse med principen om lojalt samarbete, för att på ett lättbegripligt och objektivt sätt informera EU-medborgarna om innehållet i fördraget.

    11. Europaparlamentet uppdrar åt det ansvariga utskottet att förbereda de nödvändiga ändringarna av arbetsordningen och att göra en bedömning av behovet av ytterligare genomförandeåtgärder.

    12. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor till medlemsstaternas respektive parlament samt till rådet, kommissionen och de f.d. ledamöterna av konventet om Europas framtid, samt att se till att parlamentets samtliga enheter, inklusive dess externa kontor, tillhandahåller omfattande information om parlamentets inställning till fördraget.

    • [1]  Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000 som den proklamerades i Strasbourg den 12 december 2007.
    • [2]  Europeiska rådets möte i Laeken, Laekenförklaringen om unionens framtid, SN 273/01, 15.12.2001.
    • [3]  Antagna texter, P6_TA(2007)0234.
    • [4]  Antagna texter, P6_TA(2007)0328.
    • [5]  Med 500 röster för, 137 röster emot och 40 nedlagda röster [Europaparlamentets resolution av den 12 januari 2005 om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa – (betänkande av Corbett och Méndez de Vigo), EUT C 247 E, 6.10.2005, s. 88].

    MOTIVERING

                                                                                       Det ges en ebb och flod i menskors öden;

    Begagnad, leder floden fram till lyckan,

    Försummad, strandar lifvets hela resa

    På grund och blinda klippor och elände.

    Högt vatten ha vi nu och flyta lätt,

    Men passa vi ej på och följa strömmen,

    Så kan vår hela laddning gå förlorad.

    William Shakespeare, Julius Caesar

    I.    Bakgrund

    1.   Den europeiska integrationen kan på intet sätt liknas vid en lång och stilla flod. Vi som är föredragande för detta betänkande fick 2004 hedersuppdraget att utarbeta Europaparlamentets betänkande om förslaget om upprättande av en konstitution för Europa. Tre år senare har vi nu fått samma ansvar för Lissabonfördraget, som ersätter konstitutionen.

          Vi befinner oss därför i en märklig situation där vi måste besvara den klassiska frågan om det går att stiga ned i samma flod två gånger. Svaret på denna fråga måste bli ja. Parlamentet måste nämligen ”följa strömmen” eftersom vi annars kan förlora hela vår ”laddning”, som Shakespeare skulle ha sagt.

          Som föredragande står vi inför en pedagogisk uppgift. Precis som vi gjorde 2004 anser vi det nu lämpligt att jämföra de gällande fördragen med det fördrag som undertecknades i Lissabon den 13 december 2007, som för närvarande håller på att ratificeras i de 27 medlemsstaterna.

         För att vi ska veta vart vi är på väg måste vi veta varifrån vi kommer. För mer än ett halvsekel sedan kom Schumandeklarationen som blev utgångspunkten för ett ambitiöst projekt: att ena européerna, som under sekler hade slitits sönder i strider mellan broderfolk, kring ett gemensamt projekt.

         Sedan upprättandet av den första europeiska gemenskapen (kol- och stålgemenskapen, Parisfördraget av den 18 april 1951[1]), som förenade sex västeuropeiska länder[2], har den europeiska gemenskapen vuxit till att omfatta 27 europeiska stater[3], och dess verksamhetsområde har utökats till nya områden genom upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen/Euratom (Romfördragen av den 25 mars 1957[4]) och sedermera Europeiska unionen (Maastrichtfördraget av den 7 februari 1992).

    2.  Allt sedan det första allmänna direkta valet till Europaparlamentet 1979 har parlamentet förespråkat tanken på att demokratisera, effektivisera och öka insynen i det som blivit Europeiska unionen. I och med antagandet den 14 februari 1984 av det första förslaget till fördrag om upprättande av Europeiska unionen (det så kallade ”Spinelliförslaget” efter namnet på föredraganden) tog parlamentet initiativ till en reformprocess som fortsatte under de följande 20 åren och som ledde till utarbetandet av Europeiska enhetsakten[5], Maastrichtfördraget[6], Amsterdamfördraget[7], Nicefördraget[8], fördraget om upprättande av en konstitution för Europa[9] och nu Lissabonfördraget[10].

         Vid var och en av dessa etapper har Europaparlamentet – under ledning av sitt utskott för institutionella frågor, från 1999 utskottet för konstitutionella frågor – aktivt deltagit i de förberedande överläggningarna och utvärderat resultaten från de olika regeringskonferenserna[11].

    Allt sedan början av denna process försvarade parlamentet tanken på att förtydliga och stärka Europeiska unionens konstitutionella grund, en uppgift som blev allt viktigare under trycket av varje ny utvidgning och det hot mot integrationens politiska dimension som dessa innebar.

         Europaparlamentet har i detta hänseende eftersträvat tre närbesläktade men distinkta mål:

    För det första har parlamentet försökt att förtydliga och vid behov stärka Europeiska unionens behörighet och befogenheter. Parlamentet har konsekvent argumenterat för att unionen själv ska tilldelas, och utöva, befogenheter på basis av ”subsidiaritetsprincipen”, dvs. att unionen endast ska utöva de befogenheter som kan utövas effektivare med gemensam politik än om medlemsstaterna agerar enskilt.

    För det andra har parlamentet argumenterat för att befogenheterna på EU‑nivå ska utövas effektivare. Det har varit särskilt kritiskt till beslutsfattande med enhällighet i rådet och ansett att om man har kommit överens om att bedriva en gemensam politik finns det inte någon anledning att ge varje medlemsstat i unionen befogenhet att blockera beslut. Parlamentet har dessutom pläderat för en starkare roll för kommissionen vid verkställandet av politiken efter det att den antagits, under vederbörlig övervakning och kontroll.

    För det tredje har parlamentet arbetat för bättre demokratisk kontroll och ansvar på Europanivå. De befogenheter som de nationella parlamenten, i och med ratificeringen av fördragen, har överfört till unionen bör inte utövas endast av rådet (dvs. nationella ministrar). Förlusten av parlamentariska befogenheter på nationell nivå bör kompenseras av ökade parlamentariska befogenheter på Europanivå.

    Mot bakgrund av de blandade och uppenbart otillräckliga resultat som uppnåddes i och med Amsterdam- och Nicefördragen, men även den ytterligare fördjupningen av unionen, blev det allt tydligare att den etablerade metoden för att se över fördragen inte längre var tillräcklig för att besvara de frågor som Europas utveckling gav upphov till.

    Parlamentet hade redan kommit fram till denna slutsats, vilken tydligt framfördes i parlamentets resolution av den 19 november 1997 (införlivad i betänkandet av Méndez de Vigo och Dimitris Tsatsos, se fotnot 8 ovan), som utgjorde det verkliga startskottet för den politiska översynsprocess som kulminerade 1999 med inrättandet av konventsmetoden (på det tyska ordförandeskapets förslag). Denna metod användes första gången vid utarbetandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

    Nicefördragets undertecknande parter, som var medvetna om dessa brister, bifogade en förklaring till fördraget, förklaring nr 23 ”om unionens framtid”[12] som banade väg för en ny reform av fördragen, som från början planerades till 2004. Denna reform skulle förberedas genom ”omfattande diskussioner med alla berörda parter: företrädare för de nationella parlamenten och den allmänna opinionen […], företrädare för det civila samhället med mera” som skulle hållas under 2001 med målet att en förklaring ”med lämpliga initiativ för den fortsatta processen” skulle antas under Europeiska rådets möte i Laeken.

    3.  Det var Europaparlamentet som efter att ha försökt arbeta tillsammans med de nationella parlamenten under förberedelserna inför flera regeringskonferenser[13] som var den första att föreslå[14], på grundval av det prejudikat som sattes när Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utarbetades[15], att ett konvent skulle sammankallas bestående av företrädare för medlemsstaternas stats- och regeringschefer, de nationella parlamenten och Europaparlamentet samt kommissionen och med deltagande av, som fullvärdiga medlemmar, företrädare för kandidatländernas regeringar och parlament.

         Konventet för stadgan om de grundläggande rättigheterna hade de facto visat att ett sådant organ var i stånd att utarbeta ett förslag som kunde godkännas av alla stats- och regeringschefer. Konventets insynsvänliga karaktär och kvaliteten på dess diskussioner hade även gjort det lättare att nå konsensus, framför allt baserad på möjligheten för alla att uttrycka sina åsikter och lyssna till de andras.

         Europeiska rådet följde upp detta initiativ under sitt möte i Laeken den 14‑15 december 2001 genom att anta ”Laekenförklaringen om Europeiska unionens framtid”[16], i vilken konventets organisation och arbetssätt fastställdes, liksom villkoren för dess mandat och de frågor som det skulle diskutera. Konventet om Europas framtid (med Valéry Giscard d'Estaing som ordförande och Giuliano Amato och Jean‑Luc Dehaene som vice ordförande) gavs således i uppgift att utarbeta ett preliminärt utkast till konstitution som skulle ligga till grund för regeringskonferensens efterföljande arbete.

         Resultaten av konventets arbete bekräftade att denna metod hade varit ett klokt val eftersom konventet efter 16 månader lyckades lägga fram en samförståndsbaserad text på grundval av intensiva debatter och efter en nära dialog med det civila samhället.

         Genom utskottet för konstitutionella frågor och dess arbete spelade parlamentet en

    viktig roll vid utarbetandet av utkastet till konstitutionsfördrag[17], en text som regeringskonferensen endast gjorde små ändringar i. Under regeringskonferensen deltog parlamentet för första gången fullt ut i överläggningarna genom Europaparlamentets talman Pat Cox och parlamentets två företrädare Iñigo Méndez de Vigo, senare ersatt av Elmar Brok, och Klaus Hänsch.

    4.  Ratificeringsprocessen gick tyvärr inte som förväntat. De negativa resultaten av

         folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna gjorde det nödvändigt att se över den föreslagna texten.

         Europeiska rådet fattade i juni 2005 beslut om en period av eftertanke (som skulle vara i minst ett år) och som skulle utnyttjas för att i alla medlemsstater möjliggöra en bred debatt ”där medborgarna, det civila samhället, arbetsmarknadens parter, de nationella parlamenten och de politiska partierna deltar”. EU:s institutioner uppmanades också att ge sitt bidrag. Samtidigt fortsatte ratificeringarna, även genom folkomröstningar.

    5.  Parlamentet tog för egen del sitt fulla ansvar i frågan. Redan från början gav det sitt stöd till en fördjupad offentlig dialog på EU‑nivå om den europeiska integrationens huvudfrågor och avvisade alla försök att genomföra delar av konstitutionsfördraget (dvs. försöken ”att plocka russinen ur kakan”). Parlamentet gav ett särskilt bidrag till den allmänna debatten genom att lansera idén om ”interparlamentariska forum” för en diskussion om centrala frågor för Europas framtid. Sammanlagt tre forum organiserades fram till Europeiska rådets möte i juni 2007, då man beslutade att återigen sammankalla regeringskonferensen[18]. Dessa forum bidrog till att stärka övertygelsen hos alla EU‑medborgares valda företrädare om att problemen som konstitutionsfördraget var tänkt att lösa inte hade försvunnit på grund av att det inte hade ratificerats, och att de institutionella nyheter som förslaget erbjöd på det hela taget var nödvändiga – om än i en annan form – för att unionen ska kunna möta de utmaningar som är ofrånkomliga i en ständigt mer globaliserad värld.

         Det tyska ordförandeskapet innebar att de institutionella frågorna återigen hamnade högt upp på unionens dagordning. Det tillämpade förfarandet gladde självklart inte dem som hade upplevt konventets atmosfär av dialog och öppenhet, som dessutom ”smittade av sig” på regeringskonferensen 2004. För att garantera verkliga möjligheter till framgång inleddes diskussionerna om att återuppta reformen av fördragen således till en början på bilateral nivå, mellan ordförandeskapet och var och en av medlemsstaterna. Vi kan notera att Europaparlamentet redan från början deltog i samråden i ”sherpagrupperna”[19]. Parlamentet kunde därmed ge sitt bidrag till utformningen av det mandat som det tyska ordförandeskapet lade fram för Europeiska rådet i juni 2007. Företrädarna valdes på sekretariatsnivå och nominerades direkt av parlamentets talman. Ett tillfälligt förfarande för information och samråd inrättades mellan talmannen, ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor och detta utskotts samordnare för de politiska grupperna.

    6.  Tack vare detta förberedande arbete kunde Europeiska rådet i juni 2007 sammankalla en ny regeringskonferens för att återuppta arbetet med att reformera fördragen och fastställa ett mycket tydligt, exakt och detaljerat mandat, vilket gjorde det möjligt för det portugisiska ordförandeskapet att snabbt och effektivt genomföra regeringskonferensens arbete.

         Regeringskonferensen, som inleddes den 23 juli 2007 med sammanträdet i rådet (allmänna frågor), fungerade i allt väsentligt på två nivåer: dels på ministernivå (där parlamentet företräddes av tre ledamöter – Elmar Brok, Enrique Barón Crespo och Andrew Duff), dels på juridisk expertnivå (där arbetet förbereddes av rådets juridiska avdelning och där parlamentet och kommissionen också var företrädda).

         Arbetet i denna juridiska expertgrupp bidrog i hög grad till att regeringskonferensen kunde enas på en så kort tid. Även om regeringskonferensen bara sammanträdde tre gånger före Europeiska rådets möte i Lissabon lyckades man på politisk nivå lösa eller ta udden av en rad känsliga frågor. Det portugisiska ordförandeskapet hade framgångsrikt genomdrivit principen att inte utvidga mandatet utom i de fall då det rörde sig om frågor som medlemsstaterna var överens om. Tanken var nämligen att stats- och regeringscheferna i Lissabon inte skulle behöva förhandla om mer än två mycket viktiga frågor, där bara en fråga kunde sättas i samband med själva fördraget, nämligen införandet av ett nytt system för omröstningar med kvalificerad majoritet i rådet. Bakgrunden till denna fråga var att Polen var missnöjt inte bara med den överenskommelse som ingåtts 2004 utan även med den kompromiss som mödosamt framtagits på Europeiska rådets möte i Bryssel i juni 2007. Den andra fortfarande olösta knäckfrågan gällde parlamentets sammansättning från och med den valperiod som inleds 2009. Även om denna fråga inte direkt hängde samman med fördraget hade den blivit en av de främsta stötestenarna för en överenskommelse eftersom Italien kraftigt motsatte sig det beslutsförslag som utarbetats av parlamentet på begäran av Europeiska rådet.

         Alla de övriga frågor som fortfarande diskuterades – de brittiska och irländska ”opt-out/opt-in”-mekanismerna i frågor som tidigare omfattades av den tredje pelaren, skyddet av Europaparlamentets roll när det gäller utnämningen av kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, etc. – hade egentligen redan lösts under de sista dagarna före Europeiska rådets möte, särskilt under regeringskonferensens möte på ministernivå, vilket hölls inom ramen för mötet i rådet (allmänna frågor) den 15 oktober 2007 i Luxemburg.

         Stats- och regeringscheferna kunde därför komma fram till en snabb överenskommelse i Lissabon: regeringskonferensen slutade ungefär kl. 01.00 fredagen den 19 oktober 2007.

         Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007 i Lissabon. I den andra delen av denna motivering försöker vi analysera Lissabonfördragets följder och förtjänster (eller brister).

    II. Vad det nya fördraget tillför jämfört med gällande fördrag

         Lissabonfördraget innehåller många viktiga reformer och förbättringar i förhållande till de nuvarande fördragen. Det handlar givetvis om en kompromiss, som enligt parlamentet tyvärr saknar vissa delar från konstitutionen och senarelägger andra delar och särskilda åtgärder som införts för att tillgodose några medlemsstaters önskemål. Detta är det politiska pris som måste betalas för att komma ur den kris som ”nejen” i den franska och den nederländska folkomröstningen försatte EU i.

    1. Den traditionella fördragsöversynen återinförs och idén om en konstitution slopas

    1.1.   Återgången till den traditionella metoden för att se över fördragen, dvs. att anta ett nytt fördrag som ändrar de aktuella fördragen som fortsätter att gälla, innebär att man slopar konstitutionen såsom ett enda konsoliderat fördrag som skulle ersätta de nuvarande fördragen i sin helhet. Den fråga som väckt så mycket polemik – om det egentligen handlade om en konstitution eller om ett fördrag – är alltså inte längre relevant. På så sätt undviker man en ofruktbar debatt om en falsk fråga: det rådde aldrig något tvivel om att det formellt sett handlade om ett fördrag som skulle antas och ratificeras enligt gällande regler för fördragsändring. Det skulle inte kunna vara på något annat sätt. Men det stämmer också att konstitutionsfördragets karaktär och innehåll utgjorde en synligare ”konstitution”. Genom att återgå till den traditionella metoden överger man själva beteckningen konstitution och avgör polemiken politiskt.

    Denna metod innebär också att man bryter textens enhet och avvisar själva tanken på en enhetlig text av konstitutionell karaktär, vilket somliga ansåg ligga alltför nära en stat för att kunna tillämpas på unionen.

    1.2.   I det nya fördraget fastställs däremot på ett tydligare sätt de värden, principer och mål som vägleder Europeiska unionens åtgärder. I fördraget beskrivs bland annat unionens befogenheter, institutioner, beslutsförfaranden, rättsakter, medborgarnas rättigheter gentemot EU och översynsregler. Man kan därför säga att de fördrag som ligger till grund för unionen på något sätt utgör dess ”konstitution”, i ordets faktiska betydelse. När allt kommer omkring fyller ju en konstitution funktionen att definiera villkor och gränser för maktutövande inom ramen för en politisk enhet och garantera medborgarnas rättigheter, vilket det nya fördraget också gör. Det faktum att man har avvisat försöket att formalisera detta faktiska begrepp betyder däremot att man inte har velat förse unionen med en ”konstitution” i formell eller högtidlig bemärkelse, dvs. i den vanligaste politiska bemärkelsen. Detta markerar en skillnad i förhållande till konstitutionsfördraget.

    1.3.   I realiteten har unionen redan sin ”konstitution” i och med de aktuella fördragen. Unionen har sin konstitution i de fördrag som lade grunden till unionen, precis som alla andra politiska enheter har sin. Genom att förenkla fördragen och ge dem en begripligare struktur tar man alltså ett viktigt steg för att förtydliga systemet, så att det blir öppnare och enklare att förstå för medborgarna. Men den valda metoden – ett fördrag med ändringar av de två gällande fördragen – gör texten oläslig för medborgarna. Det är angeläget att utarbeta en konsoliderad version.

    1.4.   Det är alltså tydligt att medlemsstaterna har velat undanröja all fruktan – hur ogrundad den än må vara – för att en konstitution för unionen skulle innebära ett steg på vägen till en centraliserad ”superstat”, vilket skulle markera nationalstaternas oundvikliga slut och förändra Europeiska unionens karaktär. Parlamentet, som redan i början av processen slogs för en ”konstitutionalisering” av unionen, är medvetet om att denna fruktan egentligen inte har att göra med konstitutionen som grundläggande norm för maktutövandet inom varje politisk enhet (om man nu inte förnekar unionens ”politiska” natur). Det finns dessutom flera exempel på internationella organisationer vars grundfördrag kallas just konstitution, som i fallet med Internationella arbetsorganisationen (ILO), Världshälsoorganisationen (WHO) och Världspostföreningen (UPU). Enligt det synsättet skulle begreppet ”konstitution” innebära en formell garanti för medlemsstaterna och medborgarna mot eventuella övertramp från unionens sida. Europaparlamentet kan därför bara beklaga att den konstitutionella metoden övergavs, trots att det medger att detta var en förutsättning för att bryta det institutionella dödläget, med hänsyn till den politiska situationen i medlemsstaterna.

    1.5.   Likaledes kan föredragandena bara beklaga att det nya fördraget inte innehåller några hänvisningar till unionens symboler – flaggan, hymnen, mottot, euron och Europadagen – vilket konstitutionsfördraget gjorde. Även om detta utelämnande inte innebär att dessa symboler har upphört att existera – de har redan funnits länge utan att omnämnas som symboler i fördragen och kommer att fortsätta att finnas på samma sätt – verkar det logiskt att hänvisa till dem i texter som fastställer unionens rättsliga och politiska status. Vissa medlemsstater krävde att symbolerna skulle slopas eftersom man ansåg att man genom att erkänna symbolerna i fördraget skulle göra det möjligt för folk att felaktigt hävda att unionen är en ”statsliknande” struktur. Att det inte finns någon enighet bakom denna uppfattning framgår av den förklaring om unionens symboler som 16 medlemsstater har bifogat till fördraget (förklaring nr 52 om unionens symboler). I den förklaringen upprepar de berörda medlemsstaterna att symbolerna enligt deras uppfattning ”även i fortsättningen kommer att vara symboler för medborgarnas gemensamma tillhörighet till Europeiska unionen och deras anknytning till denna”. Föredragandena är därför entusiastiska till det initiativ som tagits av utskottet för konstitutionella frågor, som håller på att utarbeta ett betänkande om användningen av unionens symboler. I betänkandet föreslås ändringar av parlamentets arbetsordning som är avsedda att se till att parlamentet på ett mer systematiskt sätt använder de aktuella symbolerna[20].

    2.      En enda enhet: Europeiska unionen

    2.1.   Trots att två separata fördrag har behållits har det tagits ett mycket viktigt steg för öppenheten och medborgarnas förståelse för den europeiska realiteten, nämligen sammanslagningen av de olika enheterna (Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen) till en enda enhet, Europeiska unionen[21], med ställning som juridisk person. Detta kommer också att göra unionens arbete mer effektivt och synligt på internationell nivå, genom att sätta punkt för en förvirrad situation där alla erkänner Europeiska unionen som en gemensam enhet, samtidigt som det är Europeiska gemenskapen, vilken endast täcker en del av unionens funktioner, som har uttrycklig ställning som juridisk person[22].

    2.2.   Detta betyder också att fördraget om Europeiska gemenskapen nu blir fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (Lissabonfördraget). Nu avser de två fördragen således samma politiska enhet: Europeiska unionen. Det första koncentreras till unionens grundläggande principer, värden och organisatoriska aspekter. I det andra fördraget beskrivs mer ingående unionens organisation och funktion. Där definieras också de principer och mål som vägleder unionens åtgärder inom alla politikområden, med ingående definitioner av vidden av och gränserna för unionens befogenheter på alla områden. Undantaget, som i själva verket innebär ett stort avsteg från principen om en åtskillnad mellan de båda fördragen, ligger i det faktum att EU‑fördraget innehåller en hel avdelning om unionens yttre åtgärder där det i detalj redogörs för allt som rör den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken.

    2.3.   Sammanslagningen till en enda enhet innebär att strukturen med tre pelare avskaffas [den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken (GUSP), rättsliga och inrikes frågor (RIF) och Europeiska gemenskapen]. De kommer att ingå i unionens enhetliga rättsaktssamling, med en enda institutionell ram och med allmän användning av gemenskapsmetoden. Enda undantaget görs för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (inklusive försvarspolitiken) där man på grund av detta politikområdes särskilda karaktär fortfarande kommer att tillämpa särskilda beslutsförfaranden.

    3.      En tydlig definition av unionens värden, principer och mål

    Enligt det nya fördraget ska EU‑fördraget inledas med ett antal artiklar som definierar den karaktär och de värden och principer som unionen bygger på samt de mål som den ska främja i all sin verksamhet.

    3.1.   I den allra första artikeln i det ändrade EU‑fördraget fastställs de grunder som den europeiska integrationen bygger på: här definieras unionen som en union upprättad av medlemsstaterna, som de ”ger befogenheter för att deras gemensamma mål ska uppnås”. Denna definition avviker således från den i konstitutionen, som befäste unionens dubbla legitimitet grundad på medborgarnas och staternas vilja. Även om det formella erkännandet av unionens dubbla legitimitet försvann, dyker konkreta uttryck för detta upp här och var i fördragen, som tecken på en rörelse som inleddes åtminstone sedan Europaparlamentet började väljas i allmänna och direkta val.

    3.2.   Det är viktigt att Europeiska unionen är fast förankrad i de värden som den bygger på och som bör styra all verksamhet inom dess institutioner.

    Enligt artikel 2 i det reviderade EU‑fördraget är unionens värden – som hela den europeiska integrationen bygger på – respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter, inklusive rättigheter för personer som tillhör en minoritetsgrupp. Dessa värden utgör dessutom referenskriteriet för framtida anslutningar och kan fungera som en grund för tillämpning av sanktioner mot medlemsstater som på ett grovt och ihållande sätt kränker dessa värden.

    I denna artikel fastställs även de principer som ska ligga till grund för unionens verksamhet: mångfald, icke‑diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet mellan män och kvinnor.

    Det bör dessutom betonas att i det här avseendet följer Lissabonfördraget i stort konstitutionsfördraget, eftersom medlemsstaterna är tämligen eniga om unionens gemensamma värdegrund som egentligen aldrig ifrågasattes under hela diskussionen om unionens framtid.

    3.3.   Unionens mål finns nu i artikel 2 i EU‑fördraget och artikel 3 i EG‑fördraget. Med det nya fördraget kommer de att koncentreras till EU‑fördraget, efter uppräkningen av värden. Definitionen av unionens mål har ändrats obetydligt i förhållande till konstitutionen. Enligt den nya artikel 3 i EU‑fördraget har unionen politiska mål, vilket är själva grunden till dess existens. Dessa mål är i sammanfattning att främja freden, de egna värdena och EU‑medborgarnas välfärd. Målen konkretiseras i artikel 3 i EU‑fördraget i form av politiska, ekonomiska och sociala mål, både på intern EU‑nivå och när det gäller yttre förbindelser.

    På intern EU‑nivå erbjuder unionen sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där personer garanteras fri rörlighet och där lämpliga åtgärder vidtas för kontroll av de yttre gränserna, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet.

    Den inre marknaden bekräftas[23]. Unionen ska verka för Europas hållbara utveckling som bygger på en välavvägd ekonomisk tillväxt, på prisstabilitet, på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas samt på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. Den ska främja vetenskapliga och tekniska framsteg. Den ska bekämpa social utslagning och diskriminering samt främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnens rättigheter. Den ska främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna. Unionen ska respektera rikedomen hos sin kulturella och språkliga mångfald och sörja för att det europeiska kulturarvet skyddas och utvecklas. Slutligen bekräftas den ekonomiska och monetära unionen (vars valuta är euron).

    I förbindelserna med övriga världen, där unionen främjar sina värden och intressen, ska unionen bidra till fred, säkerhet, hållbar utveckling av vår jord, solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken, fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd för mänskliga rättigheter, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga.

    Dessa mål utgör således ett politiskt grundprogram som ligger till grund för upprättandet av Europeiska unionen. Målen ska eftersträvas med lämpliga medel, utifrån de befogenheter som tilldelas unionen i fördragen.

    3.4.   Principerna för unionens och medlemsstaternas förbindelser anges också i de första artiklarna i det ändrade EU‑fördraget: unionen åtar sig att respektera medlemsstaternas nationella identitet, dvs. grundvalarna för deras politiska och konstitutionella struktur. Unionen ska respektera de beslut som varje medlemsstat kan fatta i fråga om territoriell maktfördelning – alltifrån fastställande av gränser till regionalt eller lokalt självstyre – upprätthållande av den allmänna ordningen och bevarande av den nationella säkerheten. I Lissabonöverenskommelsen framhålls också att ”varje medlemsstat ansvarar fortfarande för den nationella säkerheten”[24]. I samma artikel i det ändrade EU‑fördraget bekräftas slutligen också principen om lojalt samarbete mellan unionen och medlemsstaterna i strävan att nå de gemensamma målen.

    I de inledande bestämmelserna i det ändrade EU‑fördraget bekräftas också principen om befogenhetsfördelning (unionen har endast de befogenheter som medlemsstaterna tilldelat den i fördragen), liksom subsidiaritets‑ och proportionalitetsprinciperna och de principer som reglerar unionens utövande av sina befogenheter. Kapitlet om definitionen av unionens befogenheter finns däremot i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

    För att tillmötesgå vissa medlemsstater, som framför allt var angelägna om att det skulle bli tydligt att ändringsfördraget inte är en ”konstitution nummer 2”, behölls tyvärr inte en synlig hänvisning till principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt. Den är i stället föremål för en förklaring (förklaring 17), där det erinras om EG‑domstolens ständiga rättspraxis angående gemenskapsrättens företräde. Här införlivas också yttrandet från rådets rättstjänst om att denna princip är en grundläggande princip för gemenskapsrätten, och att det faktum att detta inte kommer att stå i det framtida fördraget ”inte på något sätt [förändrar] principens existens eller domstolens gällande rättspraxis”.

    3.5.   Värdena och principerna utgör således unionens etiska grund, vilket framför allt kommer till uttryck i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Stadgan har inte införlivats i fördragen, som var fallet när det gäller konstitutionen, men utgör en norm som skänker den en bindande rättsverkan genom att den får samma värde som själva fördragen.

    De mål som tilldelats unionen berättigar dess existens och är skälet till att medlemsstaterna har beslutat att upprätta unionen. Var och en styr över EU:s politiska åtgärder på alla områden. Även om värdena, principerna och målen i dessa artiklar inte är helt nya så har vissa av dem aldrig formulerats tydligt och de har aldrig tidigare systematiserats. Detta är ett viktigt steg för att ge medborgarna en tydlig och i högsta grad symbolisk uppfattning om vad unionen betyder.

    4.      Medborgarna i centrum för den europeiska integrationen: EU‑medborgarskapet och den nya ställningen för stadgan om de grundläggande rättigheterna

    I EU‑fördragets första bestämmelser erkänns också EU‑medborgarskapet, som kompletterar och inte ersätter medborgarskapet i varje medlemsstat (det nationella medborgarskapet utgör själva grunden för erkännandet av EU‑medborgarskapet). Artiklarna om det konkreta innehållet för EU‑medborgarnas rättigheter förläggs dock till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt[25]. Denna beklagliga redaktionella uppdelning motsäger dock inte det faktum att fördragen alltmer sätter människan i centrum för den europeiska integrationen, dvs. de kvinnor och män som har rättigheter och skyldigheter. De är unionsmedborgare för att de är medborgare i en medlemsstat och har av det skälet alla de kompletterande rättigheter som EU‑medborgarskapet ger dem.

    4.1.   Stadgan om de grundläggande rättigheterna införlivades i del II i konstitutionen. Att den skulle införlivas var en stark önskan från Europaparlamentets sida, eftersom detta innebar ett fullt erkännande av att människan står i centrum för den europeiska integrationen. På grund av motståndet från vissa medlemsstater under regeringskonferensen 2007 kunde stadgan inte införlivas i fördraget. De flesta medlemsstater har dock anslutit sig till parlamentets uppfattning och går bara med på detta om stadgans bindande rättsverkan erkänns i fördragen. Så blir nu fallet genom artikel 6 i det nya EU‑fördraget, där det anges att ”Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.” Som ett resultat av den formella bekräftelsen har stadgan fått bindande rättsverkan och samma värde som fördragen (för övrigt det enda sättet för att den ska kunna fungera som grund för att bedöma giltigheten av EU:s rättsakter), och är således bindande både för EU‑institutionerna, när de agerar inom ramen för sina befogenheter, och för medlemsstaterna, men då endast när dessa genomför gemenskapslagstiftning. Stadgan ger således ett extra skydd för medborgarnas grundläggande rättigheter gentemot unionen.

    4.2.   Detta betyder ingalunda att det skydd för de grundläggande rättigheter som varje nationell lag garanterar medborgarna i förhållande till staten i fråga ifrågasätts, eller att unionen i hemlighet tilldelas nya befogenheter, trots att vissa kritiker hävdar att unionen på detta sätt kan påtvinga medlemsstaterna riktlinjer för den ekonomiska och sociala politiken. I själva stadgan bekräftas att den inte utvidgar tillämpningsområdet för gemenskapsrätten, inte skapar någon ny behörighet eller nya uppgifter för unionen och inte ändrar de behörigheter och uppgifter som unionen ges i fördragen (artikel 52.2 i stadgan). Stadgan är särskilt tydlig i den frågan.

    4.3.   Det faktum att stadgan inte längre är en del av fördragen ledde till att regeringskonferensen 2007 fattade beslutet att dessa garantier skulle upprepas i den artikel i EU‑fördraget där stadgan erkänns, för att tillfredsställa de mest motsträviga medlemsstaternas önskemål.

    Detta var dock inte tillräckligt för att övertyga vissa medlemsstater. Förenade kungariket insisterade på, och fick till sist medhåll av Polen, att regeringskonferensen skulle lägga till ett protokoll (nr 9) om tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna på Polen och Förenade kungariket. Det innebär att stadgan inte ger EG‑domstolen eller dessa båda länders domstolar behörighet att ”avgöra om Polens och Förenade kungarikets lagar och andra författningar är oförenliga med stadgans rättigheter, friheter och grundläggande principer”. När det gäller sociala rättigheter (avdelning IV i stadgan) anges särskilt i protokollet att stadgan inte skapar rättigheter med rättsverkan i Polen och Förenade kungariket, om inte deras respektive nationella lagstiftning föreskriver detta (vilket även är grundregeln när det gäller denna avdelning i stadgan).

    Dessa bestämmelser upprepar i stor utsträckning endast de principer som redan har slagits fast i stadgan. Om det verkligen inträffar kan Europaparlamentet dock bara beklaga att de båda medlemsstaterna eventuellt berövar sina medborgare rätten att få det fulla skydd av grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan, som – det måste framhållas – i första hand riktas till unionens egna institutioner och endast binder medlemsstaterna när de tillämpar gemenskapsrätten.

    4.4.   De rättigheter som räknas upp i stadgan motsvarar generellt den gemensamma grund av grundläggande rättigheter som unionen redan erkände och som hade sin grund i medlemsstaternas författningstraditioner eller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

             Det ändrade EU-fördraget är ett kompletterande steg på vägen mot skyddet av de grundläggande rättigheterna på unionsnivå, eftersom det där anges att unionen måste tillträda Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (som samtliga medlemsstater har tillträtt), vilket Europaparlamentet föreslog redan för länge sedan. Detta kommer att ske via en överenskommelse med Europarådet. Beslutet att ingå avtalet måste fattas enhälligt av rådet (i konstitutionen föreskrevs kvalificerad majoritet) efter parlamentets godkännande.

    4.5.   Det går även att hitta andra aspekter av det nya fördraget som stärker medborgarnas deltagande i den europeiska politiska processen (som befolkningens lagstiftningsinitiativ, eller medborgarinitiativ: artikel 11.4 i det ändrade EU‑fördraget) eller bidrar till att förbättra det rättsliga skyddet för deras rättigheter genom att möjligheten att väcka talan vid domstolen underlättas. Parlamentet kan inte annat än glädjas åt dessa förbättringar.

    5.      En tydlig och lättförståelig avgränsning av unionens befogenheter:

    5.1.   En av de viktigaste frågorna som ställdes i början av den reformprocess som ledde fram till Lissabonfördraget var ”Vem gör vad?” i EU. Detta förtydligande är nödvändigt för att medborgarna ska kunna överblicka tilldelningen av politiska befogenheter på EU‑nivå. Det kommer att effektivisera unionens arbete och innebär dessutom ett extra skydd för alla dem som fruktar att unionens inblandning ska bli för stor.

    5.2.   Ändringsfördraget behåller i stora drag konstitutionens bestämmelser om avgränsningen av unionens befogenheter, vilken i sin tur byggde på den avgränsning som fastställts i de gällande fördragen. Men eftersom de två aktuella men ändrade fördragen har behållits finns inte den begreppsliga enhet som fanns i kapitlet om unionens befogenheter i del I i konstitutionen. Medan principerna för utövandet av unionens befogenheter finns i EU‑fördragets allmänna bestämmelser räknas de olika befogenheterna upp i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i avsnitt I om ”Unionens befogenheter: kategorier och områden”. Även om de båda fördragen har samma rättsliga värde är denna metod helt klart negativ för målet om tydlighet för medborgaren.

    Därför innehåller det nya fördraget en definition av unionens befogenheter fördelade på tre olika kategorier, där den rättsliga ställningen och graden av ingripande från unionens sida skiljer sig åt: exklusiv befogenhet för unionen, befogenhet som ska delas med medlemsstaterna och åtgärder för att stödja eller komplettera medlemsstaternas åtgärder. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och samordningen av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken kräver på grund av sin speciella karaktär särskilda bestämmelser som går utanför dessa tre kategorier (se bilaga 1).

    Denna definition av unionens befogenheter följer grundprincipen för tilldelning av befogenheter, dvs. unionen har endast de befogenheter som medlemsstaterna tilldelar den i fördragen för att uppnå de mål som fastställs i dessa. Principen motverkar i sig själv uppkomsten av en form av centraliserad superstat eftersom den innebär att alla befogenheter ligger hos medlemsstaterna så länge som dessa inte överlåter dem till unionen.

    5.3.   Lissabonfördraget ökar inte unionens befogenheter: de få ”nya” befogenheter som anges motsvarar framför allt de områden på vilka unionen redan intervenerade i enlighet med befintliga artiklar eller rentav artikel 308 i EG‑fördraget, och som har fått en tydlig rättslig grund i den nya texten. De ändringar som införs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt motsvarar rent allmän behovet av att anpassa dessa bestämmelser till de nya beslutsförfarandena och de nya rättsliga instrumenten (se punkt 7 nedan).

    5.4.   Lissabonfördraget stärker dessutom unionens skyldighet att respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna vid utövandet av sina befogenheter. Det åligger redan medlemsstaternas regeringar i rådet liksom parlamentet att övervaka att dessa principer respekteras. Även om definitionen av dessa principer i det nya fördraget motsvarar de principer som redan finns i de gällande fördragen föreskrivs det i protokollet om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna nya mekanismer för att garantera att dessa principer respekteras, särskilt genom en påtaglig förstärkning av de nationella parlamentens roll.

    5.5.   Dessa ges framför allt rätten att informeras i god tid om alla lagförslag från kommissionen, vilka måste motiveras utifrån subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. På detta sätt kan de nationella parlamenten bättre utöva sina rättigheter på nationell nivå, och framför allt stärka sin förmåga att påverka sin regerings handlande i ministerrådet. Särskilt när det gäller subsidiaritetsprincipen kan de nationella parlamenten dessutom, enligt ett protokoll bifogat till fördraget[26], inom åtta veckor från översändandet av lagförslaget direkt till unionens institutioner skicka motiverade yttranden, som institutionerna måste ta hänsyn till, med skälen till att de anser att ett förslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. En mekanism för ”tidig varning” ålägger till och med kommissionen att ompröva sitt förslag om en tredjedel av de nationella parlamenten anser att förslaget inte respekterar subsidiaritetsprincipen.

    Till denna mekanism, som fanns redan i konstitutionen, lade regeringskonferensen 2007 till en bestämmelse som innebär att om antalet motiverade yttranden motsvarar minst hälften av de nationella parlamenten – inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet – och kommissionen efter en omprövning beslutar att behålla sitt förslag, då måste kommissionen berättiga detta i ett motiverat yttrande. Samtliga yttranden överlämnas sedan till den lagstiftande myndighetens två grenar, Europaparlamentet och rådet, som före första behandlingen ska bedöma subsidiaritetsfrågan. Om Europaparlamentet, med en majoritet av ledamöterna eller rådet, med 55 procent av medlemsstaterna, beslutar att stödja de nationella parlamentens invändning, då går inte lagstiftningsförfarandet vidare.

    I samma protokoll anges slutligen möjligheten för medlemsstaterna att i sitt nationella parlaments namn, eller i en av sina kamrars namn (om den nationella rättsordningen tillåter detta) väcka talan vid domstolen mot en rättsakt som kränker subsidiaritetsprincipen. Regionkommittén får också denna rätt att väcka talan vid domstolen mot rättsakter för vars antagande fördragen föreskriver Regionkommitténs yttrande.

    Dessa mekanismer utgör en viktig extra garanti mot ett eventuellt obetänksamt utövande av unionens befogenheter och bidrar starkt till en fördjupad demokratisk kontroll av gemenskapslagstiftningen. De stärker också de nationella parlamentens roll avsevärt.

    5.6.   Även om det stämmer att man måste betrakta denna definition tillsammans med de särskilda bestämmelserna i del III och IV i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt för att få en komplett bild av de olika sätten för att genomföra befogenheterna räcker det med en enkel genomläsning av dessa bestämmelser för att medborgarna ska få en ganska klar föreställning om vem som gör vad i EU. Detta innebär viss förbättrad insyn, men det hade kunnat vara ännu bättre om alla bestämmelser om unionens befogenheter var samlade i en enda avdelning i EU‑fördraget, som i del I i konstitutionen.

    5.7.   Ett av de positiva dragen är att man i det nya fördraget säkrat den nödvändiga flexibiliteten i systemet genom en klausul liknande den i den nuvarande artikel 308 i EG‑fördraget (den nya artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), enligt vilken rådet har rätt att vid behov anta åtgärder på områden där unionen saknar uttryckliga befogenheter. Denna flexibilitetsklausul ger medlemsstaterna fulla garantier: beslut med enhällighet, och endast inom ramen för de politikområden som anges i fördragen och endast för fullföljandet av de mål som anges i fördragen. Dessutom har genomförandeförfarandet blivit mer demokratiskt eftersom det måste läggas fram för Europaparlamentets godkännande och de nationella parlamenten måste meddelas i god tid innan beslutet fattas. Vid regeringskonferensen 2007 klargjordes dessutom att åtgärder som grundas på denna klausul inte får innebära harmonisering av lagstiftning på områden där fördragen utesluter harmonisering. Denna artikel får inte heller användas för att nå målen för den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken.

    6.      En förnyad institutionell ram för en starkare, mer demokratisk och öppnare union

    En av de viktigaste frågorna som skulle regleras i det nya fördraget var de förändringar av unionens institutioner som behövdes för att de skulle kunna möta den nya situationen i samband med utvidgningen. Unionens institutionella struktur har baserats på samma strukturer i nästan femtio år, samtidigt som uppgifterna blivit allt fler och antalet medlemsstater ökat från 6 till 27. Trots upprepade regeringskonferenser förblev de institutionella nyckelfrågorna olösta, och den lösning som man enades om i Nice var otillfredsställande även flera av de länder som hade förhandlat fram den. Parlamentet har för sin del om och om igen uppmärksammat allmänheten och medlemsstaternas ledare på behovet av radikala institutionella reformer för att ge unionen effektiva, demokratiska och öppna institutioner, samtidigt som den institutionella balansen och gemenskapsmetoden skyddas: kommissionen lägger fram förslag, parlamentet och rådet fattar beslut och domstolen garanterar tillämpningen av antagna texter.

    Konstitutionen innehöll redan viktiga institutionella förändringar som uppfyllde detta önskemål och som i grunden inte ifrågasattes under ratificeringsprocessen.

    De institutionella frågorna stod alltså inte i centrum för förhandlingarna under 2007, bortsett från vissa förändringar som följde direkt av att begreppet konstitution slopades och att de båda aktuella fördragen behölls men ändrades, liksom att man tog bort symboler eller termer som kunde föra tankarna till en stat. Dessa frågor stod inte ens i centrum för de allmänna debatterna i de medlemsstater där nej‑sidan hade vunnit, eftersom de allra flera medlemsstater inte ville återuppta diskussionerna om det institutionella paketet, i vetskap om att detta skulle innebära ett ifrågasättande av helheten. Däremot stod vissa av frågorna i centrum för förhandlingarna under regeringskonferensen 2007, även om man kan säga att samförståndet från 2004 i huvudsak stod sig.

    6.1.   Europaparlamentet

    1.      I Lissabonfördraget ges Europaparlamentet, den enda EU‑institution som är direkt vald av medborgarna, en betydligt starkare roll:

    –       Europaparlamentets roll som medlagstiftare erkänns fullt ut, tack vare den allmänna tillämpningen av det nuvarande medbeslutandeförfarandet, som upphöjs till standardlagstiftningsförfarande, men även tack vare dess ökade deltagande i de särskilda lagstiftningsförfarandena. Hädanefter kommer medborgarna att få klart för sig att EU:s rättsakter antas i den församling som företräder dem och den församling som företräder medlemsstaterna. Parallellt med detta blir parlamentets godkännande även norm när det gäller internationella avtal.

    –       Europaparlamentet får konkurrerande initiativrätt när det gäller översyn av fördragen och deltar i förfarandet via sin medverkan i konventet, som ska förbereda översynen (rådet måste ha parlamentets godkännande för att kunna besluta att inte sammankalla konventet).

    –       Europaparlamentets befogenheter på budgetområdet, som likställs med rådets, utsträcks nu till unionens samtliga utgifter.

    –       Europaparlamentets politiska kontroll fördjupas, bland annat genom valet av kommissionens ordförande.

    –       Många av de beslut av stor vikt för unionen som fram till nu har fattas av rådet ensamt kommer hädanefter att underställas parlamentet för godkännande: beslut att inleda ett närmare samarbete, användning av flexibilitetsklausulen som gör det möjligt för unionen att vidta åtgärder som inte anges i fördragen för att uppnå de mål som anges i dem: beslut om användning av generella övergångsbestämmelser (s.k. passereller) som gör det möjligt att ersätta enhällighet med kvalificerad majoritet eller särskilda lagstiftningsförfaranden med allmänna lagstiftningsförfaranden, vissa beslut som gör det möjligt att utöka tillämpningsområdet för de rättsliga grunder som anges i fördragen, exempelvis de som rör det europeiska allmänna åklagarämbetet eller straffrättsligt samarbete.

    –       Även på området gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, på vilket Europaparlamentet saknar beslutanderätt, ges parlamentet en allmän rätt att bli informerat och hört.

    2.      Sammanfattningsvis kan man säga att, trots några områden där man hade kunna gå längre, blir Europaparlamentet en ”medlagstiftare” på nästan alla unionens politikområden. Det handlar om att konkretisera unionens dubbla legitimitet, en union av stater och en union av medborgare, som trots avsaknaden av ett uttryckligt erkännande i de nya fördragen ligger till grund för den europeiska integrationen. Lissabonfördraget markerar också utan tvekan en betydande förstärkning av unionens demokratiska dimension.

    3.      Antalet ledamöter av Europaparlamentet begränsas till 751[27]. I det ändrade EU‑fördraget anges inte fördelningen av platser mellan medlemsstaterna men rådet ges i uppdrag att i tillräckligt god tid före valet till Europaparlamentet 2009, på grundval av ett förslag från Europaparlamentet och med dess godkännande, anta ett beslut om Europaparlamentets sammansättning enligt principen om ”degressiv proportionalitet”, med en minimitröskel på sex ledamöter och en maxtröskel på 96 ledamöter per medlemsstat (i konstitutionen förslås fyra ledamöter som minimitröskel och ingen maxtröskel). Detta är en lösning som gör det möjligt att med större flexibilitet möta unionens framtida utveckling samtidigt som varje medlemsstats intressen respekteras, även om den höjda minimitröskeln på sex ledamöter i det långa loppet kommer att bli ett problem.

    6.2.   Europeiska rådet

    Europeiska rådet erkänns som en självständig institution med en roll som politisk drivkraft. I EU‑fördraget anges uttryckligen att det inte får ha några lagstiftningsbefogenheter[28]. Den viktigaste nyheten i Lissabonfördraget, som för övrigt följer konstitutionen, är att det halvårsvis roterande ordförandeskapet avskaffas och ersätts av en ordförande som väljs av Europeiska rådets medlemmar för en tid av 30 månader, en period som kan förnyas en gång. Ordföranden ska förbereda och styra Europeiska rådets arbete men också vara unionens företrädare utåt, för att förbättra öppenheten, kontinuiteten och konsekvensen i unionens representation såväl internt som externt. Det finns bestämmelser för att förhindra att vederbörande utövar någon verkställande makt och för att undvika eventuella konflikter med kommissionens ordförande eller den vice ordföranden/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Om dessa bestämmelser är tillräckliga är något som först kommer att visa sig vid den praktiska tillämpningen.

    6.3.   Rådet

    1.      En nyckelfråga i reformprocessen var röstförfarandet i rådet när rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Misslyckandet vid toppmötet i Bryssel i december 2003 orsakades delvis av medlemsstaternas olika uppfattningar i denna fråga. För en av föredragandena fanns det risk för att införandet av befolkningskriteriet för såväl fördelningen av mandat i Europaparlamentet som för omröstningarna i ministerrådet inte skulle ge några garantier för ett balanserat system, och han var anhängare av rådets viktningssystem. Efter betänkandet av Dimitrakopoulos och Leinen[29] ställde sig Europaparlamentet med stor majoritet emellertid bakom ett system med dubbel majoritet. Det är därför parlamentet alltsedan inledningen av regeringskonferensen 2004 betonade att en i dess ögon godtagbar lösning endast vore att principen om dubbel majoritet (majoritet av medlemsstater och majoritet av befolkning) bevarades för att synliggöra den dubbla legitimitet som unionens konstruktion vilar på – den som kommer från medlemsstaterna och den som kommer från medborgarna – och att det nya förfarandet måste göra beslutsprocessen mycket enklare än det system som fastställdes i Nicefördraget.

    2.      Det var faktiskt den mekanism med dubbel majoritet som konventet föreslog som till slut antogs, i stället för en röstviktning. Trots en höjning av de trösklar som föreslogs av konventet (55 procent av medlemsstaterna, i stället för 50 procent, och 65 procent av befolkningen i stället för 60 procent) kan det ändå anses att det nya systemet kommer att göra beslutsprocessen enklare. Systemet med röstviktning innebar, i många olika kombinationer, mycket högre befolkningströsklar för att ett beslut skulle kunna antas.

    Dessutom gör kravet på minst fyra medlemsstater för att en blockerande minoritet ska kunna bildas också att tröskeln i många fall sjunker klart under 6 procent av befolkningen[30].

    3.      Tyvärr har tillägget av mekanismer som tenderar att försena det nya systemets ikraftträdande och tillåta förmodade skyddsklausuler för vissa medlemsstater, vilka fruktar att det nya systemet kommer att försvaga deras ställning, lett till att systemet lämnar mycket att önska när det gäller insyn och förståelighet. Förvisso är logiken bakom dubbel majoritet mycket lättare att förstå än alla typer av viktade röster. Man riskerar emellertid att medborgarna betraktar de fastställda trösklarna som ganska godtyckliga och i synnerhet kombinationen av olika tilläggskriterier förtar mycket av vinsten med att systemet blivit enklare och lättare att förstå.

    4.      För att ta udden av Polens motstånd mot införandet av det system som man enades om 2004 införde regeringskonferensen 2007 ytterligare mekanismer. För det första gör överenskommelsen det möjligt att skjuta upp ikraftträdandet till november 2014. Nicesystemet kommer därför att fortsätta att gälla fram till det datumet. För det andra sägs det i ett protokoll som bifogats till det nya fördraget att när ett beslut måste antas med kvalificerad majoritet på begäran av en medlemsstat, ska det omröstningssystem som fastställs i Nicefördraget fortsätta att tillämpas fram till den 31 mars 2017. Slutligen enades regeringskonferensen 2007 också om att stärka den reviderade Ioanninakompromiss som redan antagits 2004 (förklaring nr 7 till regeringskonferensens slutakt). Enligt förklaringen från 2004 gäller följande: om ledamöter i rådet som företräder minst tre fjärdedelar av antalet medlemsstater eller av den folkmängd som krävs för att blockera ett beslut anger att de motsätter sig att rådet antar en akt med kvalificerad majoritet, ska rådet fortsätta att diskutera frågan i syfte att uppnå en bredare överenskommelse inom en rimlig tidsfrist. Denna överenskommelse, som 2004 var tänkt att fortsätta gälla till 2014, ska nu gälla under perioden mellan den 1 november 2014 och den 31 mars 2017. Från och med det datumet har de trösklar som behövs för att utlösa mekanismen sänkts till 55 procent av medlemsstaterna eller av den folkmängd som krävs för att blockera ett beslut. Denna överenskommelse formaliserades i ett beslutsförslag som Europeiska rådet har godkänt och som kommer att börja gälla den dag då det nya fördraget träder i kraft. Enligt 2004 års version skulle detta beslut fortsätta att gälla åtminstone fram till 2014, då rådet kunde upphäva det (med kvalificerad majoritet, vilket numera oftast tillämpas för rådets beslut). Enligt 2007 års version kommer beslutet, i överensstämmelse med villkoren i det nya protokollet, att fortsätta att gälla tillsvidare och kan bara upphävas eller ändras efter en diskussion i Europeiska rådet, som sedan samstämmigt måste ställa sig bakom beslutet.

    5.      Samtidigt som vi beklagar att man gått ifrån den kompromiss som konventet kom fram till och att de beslut som fattades 2004 har skjutits upp måste vi påminna om att den lösning som man slutligen enades om erhölls efter en intensiv diskussion mellan medlemsstaterna, vars mål inte sällan skapade villrådighet: Effekten av några få procentandelar mer eller mindre när det gällde medlemsstaternas relativa inflytande i röstsystemet skymde det faktum att skiljelinjerna mellan de ”stora” medlemsstaterna, å ena sidan, och de ”små” medlemsstaterna, å andra sidan, i själva verket är praktiskt taget obefintliga. Ofta syftade samma metoder till motsägelsefulla mål samtidigt, exempelvis bevarandet av en medlemsstats egen möjlighet att blockera beslut samtidigt som man försökte minska andra medlemsstaters möjlighet att göra samma sak. Framför allt fördes hela denna debatt utan hänsyn till att det alltid visat sig vid gemenskapsförhandlingarna att man mycket sällan kommer så långt som till en omröstning. Mot bakgrund av att den politiska verkligheten ser ut som den gör kan emellertid parlamentet, om än utan att dölja sin besvikelse, godta den överenskommelse som stats- och regeringscheferna enades om.

    6.      Oavsett beslutsmetod måste metoden kunna tillämpas. Därav vikten av frågan om tillämpningsområdet för omröstningar med kvalificerad majoritet. I Lissabonfördraget gjordes stora framsteg på detta område: det finns omkring 44 nya fall där omröstningar med kvalificerad majoritet ska tillämpas på olika områden (se bilaga 2). Enhällighet krävs ännu i 72[31] fall. Även om den allmänna trenden måste ses som positiv kan vi endast beklaga att man i vissa fall inte gick längre.

    7.      En annan viktig förbättring som infördes i och med Lissabonfördraget när det gäller öppenheten är skyldigheten för rådet att vid möten med sina olika konstellationer dela upp mötena i två delar, beroende på om det rör sig om utövandet av rådets lagstiftningsfunktion eller andra funktioner. Det innebär att när rådet överlägger eller röstar om rättsakter är sammanträdena offentliga. Även om vi kan konstatera att medlemsstaterna inte följde konventets förslag om att skapa ett verkligt självständigt lagstiftningsråd anser vi emellertid att den viktigaste aspekten i detta förslag bevarades, nämligen garantier för att rådets möten ska vara offentliga och dess lagstiftningsverksamhet präglas av öppenhet.

    8.      När det gäller rådets sammansättning och funktion är den stora nyheten inrättandet av ett självständigt råd för utrikesfrågor med den höga representanten/kommissionens vice ordförande som ordförande. Detta och rådet (allmänna frågor) är de enda två rådskonstellationer som föreskrivs i det nya fördraget. Det innebär att det är upp till Europeiska rådet att med kvalificerad majoritet fatta beslut om inrättandet av övriga konstellationer.

    9.      Ansträngningarna för att modifiera det nuvarande systemet med roterande ordförandeskap på ett sätt som garanterar en större öppenhet och samtidigt ger konsekvens och kontinuitet i arbetet, fick något begränsade resultat. Medlemsstaterna avlägsnade sig från konventets förslag. I slutändan behölls principen om rättvis rotation inom ett system med ordförandeskap i lag som utses genom ett beslut av Europeiska rådet, som beslutar med kvalificerad majoritet. Det går inte förutse exakt vilka fördelar detta kommer att medföra i praktiken[32]. Endast rådet (yttre förbindelser) och Europeiska rådet kommer att ha en ständig ordförande.

    6.4.   Kommissionen

    1.      En annan av de institutionella frågor som debatten kretsade kring var kommissionens sammansättning. Den lösning som man till slut kom fram till, som innebar att genomförandet sköts upp, avlägsnade sig från konventets förslag men motsvarade bättre den politiska verkligheten och kan därför betraktas som positiv. Lösningen gör det möjligt att respektera de nya medlemsstaternas förhoppningar om att vara företrädda i kommissionen under de första åren efter anslutningen, samtidigt som det förutses att man inom en rimlig framtid (2014) måste skära ned på antalet kommissionsledamöter (till 2/3 av antalet medlemsstater, vilket i en union med 27 medlemsstater redan innebär en minskning av det nuvarande antalet kommissionsledamöter). Baserat på ett rotationssystem som bevarar medlemsstaternas jämlikhet (och som återspeglar unionens demografiska och geografiska mångfald) gör denna lösning det möjligt att hålla kommissionens storlek inom acceptabla gränser. Den period under vilken varje medlemsstat får avstå från att utse en kommissionsledamot kommer att inträffa en gång var tredje mandatperiod.

    2.      I Lissabonfördraget görs också stora framsteg när det gäller utnämningen av kommissionens ordförande, vilken hädanefter ska väljas av Europaparlamentet, på förslag av Europeiska rådet som beslutar med kvalificerad majoritet. Detta är ytterligare ett steg i legitimeringen av kommissionens politik, särskilt genom att Europeiska rådet tvingas ta hänsyn till resultatet av valet till Europaparlamentet och inleda ”lämpliga samråd” innan en kandidat utnämns. Därefter ska hela kommissionen – ordföranden, den höga representanten, som utnämns genom ett särskilt förfarande (se nedan), och kommissionsledamöterna, som utsetts av rådet i samråd med den nominerade ordförandekandidaten – som kollegium föreläggas Europaparlamentet för godkännande vid en omröstning i Europaparlamentet[33]. Detta samlade förfarande torde göra det klart för allmänheten att kommissionen är ett politiskt verkställande organ som behöver parlamentets förtroende, och inte bara en grupp ansiktslösa och oansvariga byråkrater, vilket hävdas i vissa läger.

    3.      Det bör även uppmärksammas att kommissionsordförandens roll har stärkts, bland annat när det gäller kommissionens interna organisation och rätten att begära att en kommissionsledamot begär sitt entledigande, vilket gör kommissionen effektivare.

    6.5.   Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik/kommissionens vice ordförande

    1.      En av de stora institutionella nyheterna i Lissabonfördraget är inrättandet av posten som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som i en enda post sammanför de tidigare posterna som hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och posten som kommissionsledamot med ansvar för yttre förbindelser. Denna nyhet motsvarar målet att se till att EU:s yttre åtgärder är samstämmiga och synliga. På institutionell nivå kommer den höga representanten att sitta på två ”stolar”: vederbörande kommer både att leda EU:s utrikes- och säkerhetspolitik – och därför vara ordförande för rådet (utrikesfrågor), lägga fram förslag och genomföra rådsbeslut – och vara en av Europeiska kommissionens vice ordförande, och ha ansvar för de yttre förbindelserna och samordningen av övriga delar av EU:s yttre åtgärder. Den höga representanten kommer att biträdas av en europeisk avdelning för yttre åtgärder bestående av tjänstemän från kommissionen, ministerrådets generalsekretariat och utsända från de nationella diplomatkårerna. Avdelningen ska inrättas efter beslut av rådet, efter att ha hört Europaparlamentet och med kommissionens godkännande.

    2.      Den höga representanten är således vice ordförande för kommissionen men kommer att ha en särskild ställning som återspeglas i tillsättningsförfarandet och förfarandet för att avsluta mandatet. Den höge representanten ska utnämnas av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet och med godkännande av kommissionens ordförande. Europeiska rådet kan avsluta mandatperioden genom samma förfarande, och den höga representanten måste avgå om kommissionens ordförande ber honom eller henne att göra detta. Eftersom den höga representanten är medlem av kommissionen måste utnämningen även godkännas av Europaparlamentet när det röstar om hela kommissionens tillsättning och om hela kommissionen avgår efter en misstroendeförklaring från Europaparlamentet måste även den höga representanten avgå[34].

    3.      Dessa bestämmelser motsvarar i stora drag det som Europaparlamentet sedan länge har efterfrågat: den höga representanten kommer verkligen att kunna bidra till mer konsekvens och effektivitet i unionens yttre åtgärder, främja uppkomsten av en verklig gemensam utrikespolitik och höja unionens internationella profil genom att ge unionen ett ”ansikte”. Den höga representantens tredubbla politiska ansvar, inför Europaparlamentet, inför rådet och inför Europeiska kommissionens ordförande är positivt. Potentiella konflikter mellan utrikesministern och kommissionens ordförande eller Europeiska rådets ordförande är fortfarande tänkbara och ministerns hybridliknande ställning kan leda till lojalitetskonflikter gentemot rådet och kommissionen.

    6.6.   Europeiska unionens domstol

    I Lissabonfördraget stärks också unionens rättsliga sida, vilken får namnet ”Europeiska unionens domstol”, och består av ”domstolen”, ”den allmänna tribunalen” och eventuella ”specialdomstolar” som kan inrättas genom en förordning[35]. Även om det inte förekommer några större förändringar i sammansättningen och organisationen av domstolen och den allmänna underrätten (förstainstansrätten) införs en förberedande fas i förfarandet för att utse domare och generaladvokater: före medlemsstaternas utnämning av en kandidat som nominerats av regeringarna ska denne höras av ett utskott med behörighet att bedöma kandidatens lämplighet att fullgöra sina åligganden. Detta utskott ska bestå av sju ledamöter (f.d. ledamöter i EG-domstolen eller i höga nationella domstolar och jurister med erkända expertkunskaper). En av dessa ledamöter ska föreslås av Europaparlamentet.

    I framtiden kommer rättsakter från Europeiska rådet eller unionens organ att underställas rättslig kontroll för att garantera deras laglighet. Villkoren för fysiska och juridiska personer att väcka talan vid domstolen om vanliga rättsakter underlättas. Det kommer inte att finnas några begränsningar mot att väcka talan mot rättsakter som antagits på området straffrättsligt samarbete och polissamarbete, med undantag för översyn av polisoperationers giltighet och proportionalitet och medlemsstaternas utövande av sitt ansvar för att upprätthålla allmän ordning och inre säkerhet. Även om de rättsakter som antas inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte i sig själva kan bli föremål för en rättslig process har domstolen slutligen ändå mandat att bedöma lagligheten hos Europeiska beslut som inför inskränkningar gentemot juridiska och fysiska personer. Domstolen kan också besluta huruvida en åtgärd faller inom ramen för GUSP eller omfattas av annan behörighet inom unionen.

    6.7.   Övriga institutioner och rådgivande organ

    1.      Bestämmelserna för Europeiska centralbanken (som upphöjs till unionsinstitution) och Revisionsrätten är i det närmaste oförändrade, men i förhållande till konstitutionen införs en nyhet genom att dessa två institutioner nu står med på förteckningen över institutioner som införts i den nya artikel 13 i det ändrade EU-fördraget. Medlemmarna av bankens direktion ska för övrigt i framtiden utses av rådet med kvalificerad majoritet och inte längre med enhällighet.

    2.      För Regionkommittén och Ekonomiska och sociala kommittén kan man notera att Regionkommittén får rätt att väcka talan vid domstolen om subsidiaritetsprincipen kränks i en rättsakt för vars antagande samråd med Regionkommittén föreskrivs i Lissabonfördraget.

    * * *

    Sammanfattningsvis anser vi således att Lissabonfördraget, förutom när det gäller vissa aspekter vars förändringar det i förväg är omöjligt att säga något om hur effektiva de kommer att bli, lyckas förtydliga och stärka institutionernas kapacitet samtidigt som ”gemenskapsmetoden” och den institutionella balansen bevaras. Detta bör göra det möjligt för unionen att möta den nya situation som den står inför i och med utvidgningen och göra det möjligt för unionen att hävda sig i ett internationellt sammanhang.

    7.      Rättsakter och förfaranden: ett system som är mer sammanhållet, precist och begripligt men inte perfekt

    7.1.   Det nya fördraget innebär stora framsteg när det gäller förenkling och rationalisering av beslutsförfarandena och aktionsmedlen. Vinsten när det gäller förfarandenas effektivitet och deras demokratiska legitimitet är uppenbar. Tyvärr har medlemsstaterna därför beslutat att inte anta den förändrade terminologi som infördes genom konstitutionen och som var viktig för att göra det möjligt för medborgarna att lättare förstå vem som beslutar vad i unionen och hur. Europaparlamentet beklagar denna tillbakagång som innebär en avsevärd förlust i fråga om insyn.

    7.2.   Indelningen av rättsakter bevaras i stort sett oförändrad, med en liten förenkling: det förekommer fem typer av rättsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.

    Åtskillnaden i konstitutionen mellan lagstiftningsakter och genomförandeakter bevaras, vilket är mycket positivt, men terminologin i konstitutionsfördraget om rättsakter, lagar och ramlagar överges alltså, vilket inte bidrar till att öka insynen. Hädanefter kommer det att finnas lagstiftningsakter som kallas förordningar, direktiv eller beslut... och genomförandeakter som också kallas förordningar och direktiv (eller beslut)... tanken med en tydlig rangordning av instrument förkastas alltså.

    De termer som användes i konstitutionen var i praktiken enkla och tydliga, och genom att ”europeisk” lades till framför var och en av dessa kategorier fick allmänheten klart för sig vad de betydde, eftersom motsvarande terminologi används i de flesta medlemsstater (en lag är en samling bestämmelser som kommer från parlamentet, en förordning är en samling bestämmelser som antagits av den verkställande makten eller de lokala myndigheterna), vilket avskaffade den dittills rådande förvirringen och terminologiska oklarheten. I stället bevarar man som benämning på lagstiftningsakter termerna förordning och direktiv, vilka även kommer att användas för genomförandeakter, och man lägger till benämningen ”genomförande-” (eller ”delegerade”) för att skilja genomförandeakter från lagstiftningsakter. Man bevarar alltså ett oklart språk som riskerar att för medborgarna framstå som ett tecken på en byråkratisk, icke-insynsvänlig och bedräglig maktbefogenhet, vars mest uppenbara paradox (åtminstone för de länder som använder denna terminologi) är att lagstiftningsakter benämns som förordningar!

    7.3.   I det nya fördraget införs även en rangordning av instrument, trots de terminologiska problem som nämnts. Lagstiftningsakter står generellt över genomförandeakter och kommissionen erkänns tydligt som EU:s verkställande makt och är därmed skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att genomföra rättsakter på EU‑nivå. Rådet har endast i undantagsfall verkställande befogenheter. I så fall anges detta uttryckligen, tillsammans med angivande av skäl, i fördraget eller i en rättsakt.

    7.4.   Genom skapandet av en kategori med delegerade förordningar, som innebär att den lagstiftande myndigheten (Europaparlamentet och rådet) delegerar befogenheter till kommissionen, blir det möjligt att effektivisera unionens verksamhet eftersom det i själva lagstiftningen inte blir nödvändigt att bry sig om tekniska detaljer som kan behandlas snabbare och lämpligare av den verkställande makten. Delegering av befogenheter åtföljs av nödvändiga garantier för lagstiftarens kontroll (genom två mekanismer som gör det möjligt att antingen blockera kommissionens antagande av en åtgärd eller återkalla befogenhetsdelegeringen) och fullständig jämlikhet mellan Europaparlamentet och rådet garanteras[36].

    Det handlar alltså om en rangordning av instrument, enligt vilken förordningar, direktiv och beslut (helt enkelt) är rättsakter. Verkställande förordningar och direktiv är normativa rättsakter för den verkställande makten, som verkställer rättsakterna, medan beslut också kan vara i högsta grad politiska akter (till exempel rådets beslut om användningen av en övergångsklausul) eller enskilda genomförandeakter.

    7.5.   De nya lagstiftningsförfarandena: I Lissabonfördraget betonas starkt det ordinarie lagstiftningsförfarandet (som motsvarar det nuvarande medbeslutandeförfarandet). Detta är det förfarande som framför allt ska användas. De andra lagstiftningsförfarandena betraktas som undantag (”särskilda lagstiftningsförfaranden”) vars användning uttryckligen måste anges i fördragen. Huvuddragen i det ordinarie lagstiftningsförfarandet är följande: initiativrätten ligger kvar hos kommissionen (förutom för vissa ämnen på området med frihet, säkerhet och rättvisa, där kommissionen delar initiativrätten med minst ¼ av medlemsstaterna), Europaparlamentet och rådet fattar beslut tillsammans (vissa små förändringar av det gamla medbeslutandeförfarandet har införts just för att understryka att de två institutionerna är fullständigt jämställda) och rådet beslutar med kvalificerad majoritet.

    7.6.   Tillämpningsområdet för det ordinarie lagstiftningsförfarandet har utökats betydligt: ett femtiotal rättsliga grunder (totalt nu 86), vissa av enorm betydelse, exempelvis de som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa, jordbruks- och fiskeripolitik, det europeiska forskningsområdet och definitionen av genomförandebefogenheter (som hittills omfattats av rambeslutet om ”kommittéförfarandet”) eller den gällande ”budgetförordningen” (se bilaga 3). På alla dessa områden kan rådet inte längre ensamt fatta beslut utan endast tillsammans med Europaparlamentet.

    7.7.   Tyvärr finns det fortfarande allt för många fall där särskilda lagstiftningsförfaranden gäller, så att en institution antar en rättsakt med deltagande av en annan institution – ett deltagande som kan sträcka sig från samtycke till bara samråd – och i vissa fall är det svårt att se valet av denna typ av förfarande som något annat än eftergifter som gjorts under regeringskonferensens överläggningar. Det finns tre tillfällen när Europaparlamentet kan stifta lagar (förordningar) med rådets samtycke[37]. Antalet lagar som rådet kan fatta beslut om ökar å sin sida till 28[38]. Den lag som omfattar den årliga budgeten är föremål för ett särskilt medbeslutandeförfarande mellan Europaparlamentet och rådet (se punkt 8 nedan).

    7.8.   Trots dessa undantag innebär Lissabonfördraget tveklöst ett klart steg framåt när det gäller den europeiska lagstiftningens effektivitet och demokratiska legitimitet. Dessa framsteg åtföljs av liknande framsteg när det gäller antagandet av internationella avtal som unionen ingått, tack vare den utökade tillämpningen av omröstningar med kvalificerad majoritet i rådet och kravet på att Europaparlamentets samtycke ska inhämtas (exempelvis om avtal som genomför den gemensamma handelspolitiken).

    8.      Unionens finanser

    8.1.   En av de mest omdiskuterade frågorna, både inom konventet och i samband med 2004 års regeringskonferens, var reformeringen av unionens finansiella system, särskilt budgetförfarandet. Det handlade om att institutionalisera ett system som i framtiden skulle göra det möjligt att finansiera unionen på ett adekvat, öppet och demokratiskt sätt, och särskilt för Europaparlamentet att konsolidera sina befogenheter som en gren av budgetmyndigheten genom att parlamentet ges ett avgörande inflytande på hela EU‑budgeten, inklusive utgifter som fram till nu varit ”obligatoriska”, exempelvis utgifter för den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. 2004 års regeringskonferens ändrade emellertid delvis inriktningen genom att betona andra aspekter och inte fullt ut godta konventets förslag. Denna fråga diskuterades däremot aldrig under förhandlingarna 2007.

    8.2.   Konventet förslog en trestegsmodell som var enkel och välavvägd:

    –       Rådet skulle fortsätta att fatta beslut med enhällighet (beslut som därefter skulle godkännas i medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser) om riktlinjerna och taket för egna medel[39]. Parlamentet har i detta fall bara rätt att yttra sig.

    –       Europaparlamentet och rådet skulle fortsätta att gemensamt fatta beslut om budgetplanen, som skulle konstitutionaliseras under namnet ”flerårig finansiell ram” (rådet skulle fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet från och med den första finansiella ramen efter ikraftträdandet av konstitutionen).

    –       De två institutionerna skulle gemensamt fatta beslut om den årliga budgeten. Efter en första behandling inom respektive institution, som eventuellt skulle kunna innebära sammankallandet av förlikningskommittén, skulle parlamentet ha sista ordet om det inte gick att enas, på villkor att en mycket stor majoritet var för, annars skulle rådets ståndpunkt gälla.

    8.3.   Detta betydde att medlemsstaterna skulle fortsätta att ha nyckeln till bestämmanderätten över storleken på och karaktären hos unionens inkomster, att de två grenarna av budgetmyndigheten skulle vara tvungna att enas om programplanering av utgifterna och att Europaparlamentet, i händelse av att institutionerna inte kom överens om den årliga budgeten, skulle ha sista ordet om de samlade utgifterna (distinktionen mellan obligatoriska och icke‑obligatoriska utgifter skulle avskaffas), dock inom gränsen för taken i den finansiella ramen. I praktiken skulle de två institutionerna starkt ha uppmuntrats att sammanjämka sina ståndpunkter.

    8.4.   Flera medlemsstater var missnöjda med detta balanserade system, och under hela 2004 års regeringskonferens lades det fram förslag som i vissa fall till och med allvarligt ifrågasatte Europaparlamentets nuvarande befogenheter på området och riskerade att förstöra själva idén om ekonomisk demokrati i unionen. Framför allt tack vare ansträngningar från Europaparlamentet och det italienska och irländska ordförandeskapet blev det möjligt att nå en kompromiss som i huvudsak bevarade parlamentets rättigheter på området. Denna kompromiss ifrågasattes inte under 2007. De enda ändringar som gjordes av detta kapitel rör det beklagliga övergivandet av den terminologi för rättsakter som föreslogs i konstitutionen[40]:

    –       Konventets förslag om egna medel godtogs.

    –       Den finansiella ramen måste alltid antas av båda institutionerna, men rådet beslutar med enhällighet fram till dess att Europeiska rådet, även det med enhällighet, beslutar att rådet kan besluta med kvalificerad majoritet.

    –       Den årliga budgeten antas gemensamt av Europaparlamentet och rådet, men i händelse av oenighet mellan de två institutionerna måste förfarandet inledas på nytt genom att kommissionen lägger fram ett nytt budgetförslag[41].

    8.5.   Denna lösning bevarar liksom nämnts ovan huvuddragen i Europaparlamentets budgetbefogenheter. Parlamentet ges ett avgörande inflytande över hela budgeten och distinktionen mellan obligatoriska och icke‑obligatoriska utgifter avskaffas. Genom att behålla kravet på enhällighet för att anta den fleråriga finansiella ramen kompliceras emellertid framtida förhandlingar om frågan på ett allvarligt sätt. Det leder också till mindre uppmuntran för institutionerna att sammanjämka sina ståndpunkter, vilket låg till grund för konventets förslag.

    9.      Framsteg inom sektorspolitiken

    Bestämmelserna om de ändringar av unionens politik som införs bevaras i fördraget om Europeiska unionens funktionsätt (förutom de allmänna bestämmelserna om de yttre åtgärderna och bestämmelserna om GUSP i EU-fördraget). Del III innehåller bestämmelser om ”unionens interna politik och åtgärder”, del IV handlar om ”associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna” och del V om ”unionens yttre åtgärder”. Det nya fördraget är i praktiken begränsat till införandet av förfarandemässiga ändringar av de bestämmelser som redan finns i de befintliga fördragen om definitionen och genomförandet av sektorspolitiken, särskilt de rättsliga grunderna för unionens verksamhet inom varje enskilt område. Många av dessa bestämmelser kunde eventuellt ha förenklats eller anpassats i ljuset av de förändringar som har skett sedan de skrevs. Faktum är emellertid att det mandat som Europeiska rådet vid denna tidpunkt gav konventet inte omfattade uppgiften att göra någon grundläggande översyn av bestämmelserna.

    Dessa bestämmelser sågs inte över under 2004 års regeringskonferens och vid återupptagandet av förhandlingarna 2007 fanns i praktiken inte de politiska förutsättningarna för att återuppta denna omfattande fråga. Ändringarna av unionens politik är således i huvudsak en effekt av de strukturella, institutionella och förfarandemässiga ändringar som införts i det nya fördraget, liksom avskaffandet av ”pelarstrukturen”, fastställandet av unionens befogenheter, institutionerna, beslutsförfarandena och de rättsliga instrumenten. Beträffande politikens innehåll görs få ändringar, och de sektorer där de mest påtagliga ändringarna görs är området med frihet, säkerhet och rättvisa (mer eller mindre den tidigare tredje pelaren) och de yttre förbindelserna, särskilt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. På de andra politikområdena rör ändringarna i huvudsak vilka förfaranden som ska tillämpas och uppdelningen av rättsliga grunder mellan rättsakter och andra akter, vilket redan i sig själv kan utgöra en garanti för större effektivitet, demokratisk legitimitet och öppenhet i unionens verksamhet med tanke på den positiva karaktären hos förändringarna ovan. Befogenheter som uppenbarligen var nya tycktes visserligen erkännas i konstitutionen genom vissa nya rättsliga grunder, men det rörde sig framför allt om områden inom vilka unionen redan agerade genom tillämpning av andra artiklar, bland annat artikel 308, och det rörde sig framför allt om att förtydliga hur unionen använder dessa befogenheter (t.ex. på området för energi, hälsa, idrott, turism etc.). Dessa nya bestämmelser har bevarats med vissa ändringar. Dessutom har två viktiga nyheter införts angående kampen mot klimatförändringar och energisolidaritet, som är två problem som berör EU‑medborgarna mycket direkt och för vilka unionens åtgärder kan ha ett uppenbart mervärde. Här är det dock fråga om nya mål snarare än nya befogenheter. Ett inledningskapitel har dessutom införts med en förteckning över horisontella och överlappande klausuler som gäller generellt för alla politikområden. Vi ska analysera huvuddragen i dessa förändringar i syfte att avgöra huruvida de gör det möjligt för unionen att agera effektivare och mer demokratiskt på områdena i fråga.

    9.1.   Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

    1.      När det gäller intern politik hittar vi de största förändringarna i Lissabonfördraget i de bestämmelser som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt genom att pelarstrukturen har försvunnit och genom att det straffrättsliga samarbetet och polissamarbetet (som hittills fallit inom den tredje pelaren) nu lyder under ”gemenskapsmetoden” genom utvidgningen av det ordinarie lagstiftningsförfarandet och omröstning med kvalificerad majoritet. Konstitutionsfördraget innehöll också dessa förändringar, men i Lissabonfördraget har ytterligare påtagliga ändringar införts på detta område som hädanefter är grundläggande för EU:s integration.

    Trots att den tidigare tredje pelaren görs till en gemenskapsfråga fortsätter andra institutionella arrangemang att tillämpas i vissa fall. De strategiska riktlinjerna för lagstiftningsplanering och operationell programplanering fastställs av Europeiska rådet (med enhällighet) utan att parlamentet på något sätt är inblandat, lagstiftningsinitiativ i samband med straffrättsligt samarbete och polissamarbete delas mellan kommissionen och en fjärdedel av medlemsstaterna (snarare än en enda medlemsstat som för närvarande är fallet) och de nationella parlamenten ges en större roll, särskilt vid övervakningen av att subsidiaritetsprincipen följs (det räcker med en fjärdedel, i stället för som tidigare en tredjedel, av de nationella parlamenten för att utlösa mekanismen med tidig varning), vid utvärderingen av genomförandet av unionens politik på detta område och vid kontrollen av verksamheten inom Eurojust och Europol.

    2.      De politiska målen på detta område klargörs och definieras på ett tydligare sätt. Unionsåtgärder ska uttryckligen rätta sig efter de grundläggande rättigheterna. Tillgången till rättssystemen anges som allmänt mål. Ömsesidigt erkännande av de olika systemen och tillnärmning av lagar erkänns som två parallella sätt att genomföra politiken.

    Politiken för asyl, invandring, gränskontroller och viseringar erkänns som unionens gemensamma politik, vägledd av principerna om solidaritet och en rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna.

    Det nya fördraget innebär också ett stort framsteg när det gäller såväl civil- och straffrättsligt samarbete som polissamarbete, framför allt genom tillämpning av det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

    3.      Det civilrättsliga samarbetet utsträcks till alla frågor som har gränsöverskridande konsekvenser och baseras på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga och utomrättsliga beslut. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska tillämpas på alla åtgärder som handlar om tillnärmning av lagar, med undantag för åtgärder som rör familjerätt där enhällighet ska vara huvudregeln (rådsförordning, parlamentet hörs endast). Rådet kan efter samråd med Europaparlamentet emellertid ensamt enhälligt besluta sig för att utvidga det ordinarie lagstiftningsförfarandet till att även omfatta sådana delar av familjerätten som har gränsöverskridande konsekvenser, om inget nationellt parlament motsätter sig det.

    4.      När det gäller straffrättsligt samarbete är den största nyheten att det ordinarie lagstiftningsförfarandet (kvalificerad majoritet) ska användas för tillnärmning av lagar som rör såväl processrätt (minimiregler för att underlätta ömsesidigt erkännande av domar och rättsutslag etc.) som straffrätt, med minimiregler för definitionen av vissa grova brott med gränsöverskridande dimension som anges i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, samt påföljder. I det nya fördraget anges även att rådet, efter ett enhälligt beslut och med parlamentets godkännande, kan identifiera andra delar av straffrättsprocesser och andra brottsområden där det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska tillämpas.

    Vissa medlemsstater motsatte sig starkt denna utveckling, trots garantier för att EU‑lagstiftningen på detta område ska respektera de grundläggande delarna i medlemsstaternas rättssystem. För att säkerställa en överenskommelse införde 2004 års regeringskonferens därför en ”nödbroms”, som omarbetades ytterligare under förhandlingarna 2007, som försåg de medlemsstater som har problem på området med alla garantier de behövde, utan att helt och hållet utesluta en framtida utveckling. Enligt detta arrangemang kan en medlemsstat som anser att ett lagförslag hotar ”vitala aspekter av landets straffrättssystem” begära att frågan hänskjuts till Europeiska rådet. Europeiska rådet har fyra månader på sig för att enhälligt hänskjuta ärendet till rådet och på så sätt göra det möjligt för förfarandet att fortsätta. Om oenigheten består efter denna period på fyra månader, kommer ett förstärkt samarbete i frågan automatiskt att inledas för det omtvistade lagförslaget om nio av medlemsstaterna ställer sig bakom detta.

    5.      Europaparlamentet välkomnar också att man i det nya fördraget antog konventets förslag om inrättandet av en europeisk allmän åklagarmyndighet med ansvar för bekämpning av brott mot unionens finansiella intressen och att denna myndighet kan väcka åtal mot förövare av sådana brott, trots det livliga motståndet från vissa delegationers sida under 2004 års regeringskonferens. Konstitutionens krav på att rådet måste anta den europeiska förordningen om inrättande av åklagarmyndigheten med enhällighet efter det att parlamentet har gett sitt samtycke bevaras, men under förhandlingarna under 2007 infördes en klausul motsvarande den som nämns i föregående stycke, som kan kallas ”nödbroms”: om rådet inte är enhälligt kan en grupp med minst nio medlemsstater begära att förslaget ska läggas fram för Europeiska rådet. Om Europeiska rådet är enhälligt ska det överlämna förslaget till rådet så att förfarandet kan fortsätta. Om enhällighet inte har nåtts efter fyra månader kan minst nio medlemsstater begära en automatisk övergång till förstärkt samarbete.

    Enligt en ”övergångsklausul” kan åklagarmyndighetens behörighet för övrigt eventuellt utvidgas till att även omfatta bekämpning av grova brott med en gränsöverskridande dimension. Detta sker i så fall genom ett europeiskt beslut som ska antas med enhällighet i rådet efter parlamentets samtycke.

    6.      Det ordinarie lagstiftningsförfarandet har till sist även utvidgats till polissamarbete. Enhällighet fortsätter emellertid att vara regeln för operationellt samarbete och en medlemsstats behöriga myndigheters ingripande på en annan medlemsstats territorium. Liksom för åklagarmyndigheten infördes vid 2007 års regeringskonferens en ”nödbroms” som vid en låsning av förfarandet möjliggör ett förstärkt samarbete om minst nio medlemsstater begär det.

    7.      Sammanfattningsvis bör det återigen erinras om att särskilda bestämmelser som befäster denna särskilda ställning har införts genom bifogandet av protokoll, framför allt på initiativ av Förenade kungariket, vars särskilda position i fråga om rättsliga och inrikes frågor redan erkänts (i likhet med Irland och i en annan utsträckning Danmark[42]). Som kompensation för sitt avtal krävde Förenade kungariket att ändringar skulle göras i de två protokollen om erkännande av den särskilda situationen för Förenade kungariket och Irland (som delvis måste agera som Förenade kungariket med tanke på innehållet i de särskilda avtal som förenar de båda medlemsstaterna i denna fråga) vad gäller utvecklingen av området med frihet, säkerhet och rättvisa och i synnerhet utvecklingsåtgärderna för Schengenregelverket.

             Den ståndpunkt som dessa båda medlemsstater intar är resultatet av särskilda faktorer: de är öar, de har inget system med id-kort för sina medborgare och de har ett system som bygger på ”common law”.

    Det redan befintliga undantagssystemet för Förenade kungariket och Irland i fråga om invandrings-, asyl- och viseringspolitik samt civilrättsligt samarbete har utvidgats till att omfatta straffrättsligt samarbete och polissamarbete[43]. Beträffande Schengenregelverket, inom ramen för vilket rådet godkänt att Förenade kungarikets och Irlands deltagande avgörs i varje enskilt fall, behöver dessa båda stater endast delta i dessa utvecklingsåtgärder om de vill, så länge de också deltar i utarbetandet av dessa delåtgärder. De kan dock komma att uteslutas från hela eller delar av det aktuella Schengenområdet om rådet, Europeiska rådet eller slutligen kommissionen beslutar det[44].

    Beträffande överföringen av akterna från den tidigare tredje pelaren till det nya rättssystemet, framför allt systemets införande under EG-domstolens rättsliga kontroll eller kommissionens kontroll, har ett tillägg om Förenade kungariket gjorts i protokollet om övergångsbestämmelser om att redan befintliga åtgärder på området för straffrättsligt samarbete och polissamarbete vid tidpunkten för det nya fördragets ikraftträdande ska undantas från dessa kontroller under en period på upp till fem år (eller till dess att dessa lagar ändras enligt de nya förfarandena). Förenade kungariket kan till och med före utgången av denna period på fem år välja att inte godkänna det nya systemet för dessa akter, men då upphör alla akter på detta område att vara tillämpliga i Förenade kungariket, som till och med kan tvingas stå för de ekonomiska konsekvenser ”som landets avbrutna deltagande vad avser nämnda akter med nödvändighet och oundvikligen har lett till” om rådet beslutar det[45].

    9.2.   Övrig intern politik

    1.      Förutom införandet av några nya rättsliga grunder för ”nya” – eller tydligare definierade – befogenheter i del I härrör de ändringar som det nya fördraget gör på de andra politikområdena främst från införandet av medbeslutandet (dvs. kvalificerad majoritet) som det ordinarie lagstiftningsförfarandet och den ”uppdelning” mellan lagstiftningsakter och genomförandeakter som nu anges.

    2.      Några av de största förändringarna återfinns på områdena jordbrukspolitik och fiskeripolitik där det ordinarie lagstiftningsförfarandet kommer att gälla för antagandet av rättsakter som anger regler för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknader och andra bestämmelser som krävs för att bedriva en gemensam jordbruks- och fiskeripolitik (för närvarande hörs parlamentet bara). Detta innebär att huvuddragen i jordbruks- och fiskeripolitiken kommer att avgöras även av parlamentet, och inte enbart av jordbruksministrarna. Fastställandet av priser, skatter, bidrag och kvantitativa begränsningar samt tilldelningen av fiskekvoter ska ske med hjälp av genomförandeakter (förordningar eller genomförandebeslut) som ska antas av rådet.

    3.      Ett nytt område, rymdforskning, har lagts till politiken för forskning och teknisk utveckling. Ramprogrammet för forskning ska nu antas genom en rättsakt som ska antas med kvalificerad majoritet. Ett europeiskt forskningsområde inom vilket forskare, vetenskaplig kunskap och teknik fritt kan röra sig ska inrättas i förordningar som ska antas med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Ett europeiskt rymdprogram kan också antas med det ordinarie lagstiftningsförfarandet

    4.      Målen i det nya avsnittet om energi omfattar garantier för en välfungerande energimarknad och säkra energileveranser samt främjande av effektiv energianvändning och utvecklande av förnybara energikällor. I det nya fördraget införs en gräns för unionens lagstiftningsåtgärder, vilka inte får påverka en medlemsstats rätt att ställa upp villkor för att utnyttja energiresurser, dess val mellan olika energikällor och energiförsörjningens allmänna struktur. Även om det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska vara huvudregel på detta område angav regeringskonferensen dessutom att varje åtgärd av skattekaraktär måste antas genom en rådslag som ska antas med enhällighet efter samråd med parlamentet. Rådet kan dock enhälligt besluta att göra lagstiftningsförfarandet tillämpligt på dessa områden. Slutligen infördes vid 2007 års regeringskonferens, efter de senaste två årens allmänna debatt, en särskild hänvisning till energisolidaritet mellan medlemsstaterna, i enlighet med Europaparlamentets begäran.

    5.      Vid 2007 års regeringskonferens enades medlemsstaterna också om att lägga till en särskild hänvisning till kampen mot klimatförändringen, vilket således ger unionen en rättslig grund som gör det möjligt att vidta tvingande åtgärder på detta område.

    6.      På folkhälsoområdet läggs i det nya fördraget ”övervakning, tidig varning och bekämpning av allvarliga gränsöverskridande hälsohot” till ”kampen mot de stora folksjukdomarna”. Unionen måste bland annat även ange åtgärder som fastställer höga kvalitets- och säkerhetsstandarder för läkemedelsprodukter och åtgärder för att skydda folkhälsan mot tobaks- och alkoholmissbruk. Det bör betonas att det i det nya fördraget anges att unionens åtgärder på detta område ska respektera medlemsstaternas ansvar för att organisera och ge hälso- och sjukvård samt tilldela resurser på detta område.

    7.      Det är beklagligt att den text man till sist enades om inte innehåller mer substantiella förändringar inom socialpolitiken, särskilt när det gäller utvidgningen av omröstning med kvalificerad majoritet (ingen förändring jämfört med den nuvarande situationen). Det vore emellertid fel att säga att Lissabonfördraget innebär ett steg tillbaka på detta område. Tvärtemot gjordes vissa framsteg. Förutom att socialpolitiken klassificeras utifrån de delade befogenheterna och att det uttryckligen anges att unionen kan ta initiativ till samordning av medlemsstaternas socialpolitik, görs framsteg i det nya fördraget, bland annat

    –       erkänns ”full sysselsättning” och ”sociala framsteg” bland unionens mål,

    –       införs en allmän ”socialklausul” bland de bestämmelser som ska tillämpas allmänt (i del I i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), enligt vilken unionen när den fastställer och genomför all sin politik måste beakta de krav som är förknippade med ”främjandet av hög sysselsättning”, ”garantier för ett fullgott socialt skydd”, ”kampen mot social utslagning” samt en ”hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor”,

    –       skapas en rättslig grund som gör det möjligt att erkänna och skydda tjänster av allmänt ekonomiskt intresse; dessutom infördes vid 2007 års regeringskonferens ett protokoll om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i vilket särdragen hos systemet för dessa tjänster preciseras och där det tydligt anges att dessa fördrag inte på något sätt påverkar medlemsstaternas befogenhet i fråga om genomförandet av ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”, det vill säga allmänna tjänster i dess strikta bemärkelse,

    –       erkänns i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt uttryckligen den roll som ”arbetsmarknadens parter” spelar, särskilt det sociala trepartstoppmöte om tillväxt och sysselsättning som är avsett att bidra till den sociala dialogen.

    8.      Det ordinarie lagstiftningsförfarandet kommer till sist även att gälla för åtgärder på området för social trygghet och även omfatta migrerande arbetstagare eller egenföretagare och deras rätt till förmåner. Detta kommer att kombineras med en annan ”nödbroms” som kan tillämpas när en medlemsstat anser att en sådan åtgärd skulle” inverka på viktiga aspekter av dess sociala trygghetssystem, inbegripet dess omfattning, kostnader eller ekonomiska struktur eller inverkar på den ekonomiska jämvikten i det systemet”. Medlemsstaten får då begära att ärendet ska överlämnas till Europeiska rådet (och på så sätt automatiskt suspendera lagstiftningsförfarandet). Europeiska rådet måste inom fyra månader antingen hänskjuta ärendet till rådet, och på så sätt göra det möjligt för förfarandet att fortsätta, eller uppmana kommissionen att lägga fram ett nytt förslag. I detta fall, liksom då inga åtgärder vidtas, ska den ursprungliga föreslagna rättsakten anses som icke antagen.

    9.      I ändringsfördraget görs heller inga ändringar när det gäller beskattning, där enhällighet blir kvar som allmän regel. Regeringskonferensen lyckades inte ens komma överens om de ganska begränsade fall där konventet föreslog att det ordinarie lagstiftningsförfarandet (dvs. kvalificerad majoritet) skulle tillämpas tillsammans med administrativa samarbetsåtgärder och åtgärder för att bekämpa skattebedrägerier och skatteflykt (med förbehåll för att rådet med enhällighet fastställer att de föreslagna åtgärderna rör dessa frågor).

    10.    Ett annat område som diskuterades mycket men där förändringarna är ganska små är ekonomistyrning. Samordningen av ekonomisk politik och sysselsättningspolitik har emellertid bekräftats som en av unionens befogenheter (även om 2004 års regeringskonferens ändrade konventstexten för att betona att medlemsstaterna måste samordna sin politik inom de ordningar som fastställs inom unionen), som åtföljs av en något förstärkt ställning för kommissionen och en utbyggnad av de särskilda bestämmelserna för de medlemsstater som har euron som valuta. Rådets beslut om nya medlemsstaters antagande av euron (på förslag av kommissionen) måste till exempel föregås av en rekommendation från en kvalificerad majoritet av de medlemsstater som redan har euron som valuta.

    Eurogruppens arbetssätt fastställs dessutom i ett protokoll som bifogats konstitutionen. Det nya fördraget innehåller även en förklaring om stabilitets- och tillväxtpakten. Denna pakt var föremål för hetsiga diskussioner bland vissa delegationer under regeringskonferensen 2004, vilket resulterade i att det antogs ändringar till konventstexten som bland annat har minskat betydelsen av kommissions föreslagna roll i förfarandet vid för stora budgetunderskott (rådets rekommendationer till medlemsstaten i fråga antas på grundval av en kommissionsrekommendation, vilket för närvarande är fallet, i stället för på grundval av ett kommissionsförslag, vilket konventet föreslog).

    9.3.   Gemensam utrikes‑ och säkerhetspolitik

    1.      Stora ändringar har även gjorts på området yttre åtgärder, särskilt av institutionell karaktär. Det gäller dock ett område där Lissabonfördraget i hög grad skiljer sig från det konstitutionella fördraget i fråga om strukturen.

    Regeringskonferensen 2004 följde konventet i fråga om strukturen för alla bestämmelser angående unionens yttre åtgärder. Bortsett från de två artiklarna om allmänna principer i del I sammanfördes alla dessa bestämmelser i avdelning V i del III i konstitutionen under rubriken ”Unionens yttre åtgärder”. I Lissabonfördraget däremot sammanförs i avdelning V i EU‑fördraget de allmänna bestämmelserna om unionens yttre åtgärder och samtliga bestämmelser om den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken (GUSP), inklusive de om försvaret. Resten av bestämmelserna om de andra områdena för yttre åtgärder (gemensam handelspolitik, samarbete med tredjeländer, humanitärt bistånd etc.) införs i del V i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det faktum att de två fördragen har samma rättsliga värde – vilket erinras om i de första artiklarna i vart och ett av fördragen[46] – förefaller bevara de framsteg som avskaffandet av pelarstrukturen har lett till och begränsa den eventuella förlusten av sammanhållning i bestämmelserna liksom faran för att det mellanstatliga området i den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken ”smittar” de områden som blivit mer ”gemenskapliga” bland de övriga yttre förbindelserna. Det krävs emellertid att man ständigt bemödar sig om att tolka de båda fördragen tillsammans för att se till att detta framsteg bibehålls och för att undvika dessa risker. Länge leve tydligheten!

    Däremot bevaras i Lissabonfördraget de största institutionella förändringarna som konstitutionsfördraget innehöll, om inte till formen så åtminstone till innehållet. En hög representant inrättas för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som ersätter konstitutionens utrikesminister, med bibehållande av praktiskt taget alla dennes funktioner och behörigheter (se punkt 6.5.). Denne höga representant, som kommer att sitta på två ”stolar” och leda den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken och samordna alla delar av unionens yttre förbindelser, utgör den största förändringen i det nya fördraget när det gäller unionens yttre förbindelser. Det är parlamentets förhoppning att denna nya befattning ska kunna bidra till en större sammanhållning och effektivitet i unionens yttre åtgärder, men det kommer till stor del att bero på de förbindelser som upprättas mellan den höga representanten, kommissionens ordförande och den nye, valde rådsordföranden.

    Enhällighet kommer även i fortsättningen att vara normen när det gäller den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken. Denna politik kommer även i fortsättningen att vara föremål för mellanstatliga förfaranden, där Europeiska rådet spelar en dominerande roll. Omröstning med kvalificerad majoritet kommer endast att tillämpas för genomförandet av de beslut som antas av Europeiska rådet (eller förslag som läggs fram av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik på begäran av Europeiska rådet) eller rådet. Även i detta fall finns det emellertid utrymme för en ”nödbroms” i händelse av att en medlemsstat av vitala skäl som rör nationell politik motsätter sig antagandet av ett beslut med kvalificerad majoritet. Flera förslag vid regeringskonferensen 2004 var mer långtgående i fråga om kvalificerad majoritet, men inget av dessa – varken konventets förslag (kvalificerad majoritet för förslag som läggs fram av den höga representanten och stöds av kommissionen) eller det italienska ordförandeskapets förslag (kvalificerad majoritet för alla förslag från den höga representanten) – antogs, på grund av motstånd från flera medlemsstater. I det nya fördraget finns dock kvar en särskild övergångsbestämmelse för den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken som föreslogs redan i konstitutionsfördraget. Enligt denna skulle Europeiska rådet ha möjlighet att fatta beslut enhälligt om att kvalificerad majoritet skulle användas i andra fall (förutom i fråga om beslut med militära konsekvenser eller på försvarsområdet).

    Det är inte svårt att förstå att tillämpningen av denna övergångsbestämmelse kommer att möta stora svårigheter.

    Europaparlamentet, å sin sida, har getts en allmän rätt att hållas underrättat, och i vissa fall höras. Dessutom har man getts kontrollmöjligheter (frågor, debatter) och befogenheter att rösta igenom budgeten för GUSP. Domstolens jurisdiktion över den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken är begränsad till avgränsningen mellan GUSP och de andra områdena för unionens yttre åtgärder samt laglighetskontroll av EU‑beslut som innebär inskränkningar för enskilda personer

    Sammanfattningsvis kan man beklaga att det inte har gjorts några kompletteringar, särskilt i fråga om beslut med kvalificerad majoritet, men man måste inse att utrikespolitiken, i det läge som den europeiska integrationen för närvarande befinner sig, är så intimt förknippad med den innersta kärnan av nationell behörighet att man inte kan hoppas på någon verklig gemensam utrikespolitik om inte alla medlemsstater har den politiska viljan. Det nya fördragets stora bidrag är framför allt att det skapas institutionella förutsättningar för att uppmuntra medlemsstaterna att samråda sinsemellan och försöka fastställa en gemensam strategi i fråga om internationella problem där detta behövs och att rådfråga varandra innan de vidtar ensidiga åtgärder som kan skada de gemensamma intressena.

    2.      De största framstegen som det nya fördraget för med sig återfinns på det särskilda området gemensam säkerhetspolitik. Här gjorde regeringskonferensen 2004 stora förändringar som till och med var mer långtgående än de som konventet föreslog och som nästan alla togs upp under 2007 års förhandlingar.

    Ett gemensamt försvar, eller åtminstone formulerandet av en gemensam försvarspolitik, vars principer man enades om redan i Maastrichtfördraget – har således blivit en mer realistisk tanke[47]. Denna gemensamma försvarspolitik ger unionen operativ förmåga baserad på civila och militära resurser. De största förändringarna rör

    –       översyn av ”Petersbergsuppdragen”[48],

    –       upprättandet av en byrå för utveckling av försvarskapacitet och för forskning, anskaffning och försvarsmateriel (Europeiska försvarsbyrån)[49],

    –       möjlighet att, genom ett rådsbeslut med kvalificerad majoritet, upprätta ett permanent strukturerat samarbete på försvarsområdet mellan medlemsstater som har de militära resurserna och den politiska viljan att samarbeta (villkoren för att genomföra ett sådant strukturerat samarbete anges i ett protokoll som bifogas konstitutionen),

    –       en skyldighet om ömsesidigt stöd och bistånd till medlemsstater inom ramen för vilken medlemsstaterna måste göra allt de kan för att undsätta en medlemsstat som angripits på sitt territorium, i överensstämmelse med FN‑stadgan och i enlighet med de åtaganden som ingår för de medlemsstater som är Natomedlemmar. I det nya fördraget anges att denna skyldighet inte ska påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets‑ och försvarspolitik, vilket är en viktig garanti för de medlemsstater som traditionellt har varit ”neutrala”.

    –       för att skydda unionens värden kommer rådet att kunna anförtro genomförandet av ett uppdrag till en grupp av medlemsstater,

    –       inrättandet av en igångsättningsfond bestående av bidrag från medlemsstaterna för att täcka militärutgifter som ligger utanför unionens budget,

    –       fastställandet av ett förfarande för att snabbt få tillgång till unionens medel.

    3.      Det modifierade EU‑fördraget innehåller även en solidaritetsklausul enligt vilken medlemsstaterna måste bistå varje medlemsstat som drabbas av en terroristattack eller naturkatastrof, om den drabbade staten begär detta. Villkoren för att genomföra denna klausul ska antas genom ett rådsbeslut, efter ett gemensamt förslag från kommissionen och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Rådet ska besluta med enhällighet om beslutet har försvarskonsekvenser. Parlamentet ska underrättas.

    4.      Dessa framsteg är därför viktiga och undergräver inte den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets‑ och försvarspolitik eller de åtaganden som ingår för de medlemsstater som är Natomedlemmar. Dessutom är det knappast troligt att dessa framsteg kommer att omforma unionen till ett aggressivt militärblock, som vissa verkar frukta. Det finns de som utan tvekan skulle ha velat gå ännu längre, särskilt när det gäller användningen av omröstning med kvalificerad majoritet. Med tanke på att detta är ett i högsta grad mellanstatligt politikområde, och på det rådande politiska klimatet i unionen, kan resultatet ändå ses som ganska positivt. Under 2007 års förhandlingar har dock, efter påtryckningar från vissa medlemsstater, vissa bestämmelser blivit omformulerade, i syfte att garantera – även där detta har visat sig fullständigt överflödigt – att unionen inom den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken begränsar sig till att göra endast det som den har befogenhet till enligt fördragen… Dessutom har det nya fördraget ”kompletterats” med ett antal förklaringar[50] som också är överflödiga och som på ett ibland omotiverat sätt bekräftar denna idé. Även om dessa förklaringar inte kan skada, eftersom de begränsar sig till att på ett självklart sätt bekräfta innehållet i fördragets bestämmelser, är de ändå typiska för ett ganska negativt synsätt på den europeiska integrationen, genom att man inte kan låta bli att sända ut ett felaktigt budskap till allmänheten.

    9.4.   Yttre förbindelser på andra områden

    1.      Positiva förändringar har också gjorts på området gemensam handelspolitik. Räckvidden för denna har utökats när det gäller handel med tjänster och immateriella rättigheter. Parlamentets roll har stärkts. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska användas för att fastställa åtgärder för att genomföra den gemensamma handelspolitiken och parlamentet kommer att motta regelbundna rapporter om förhandlingarna om internationella avtal, vilka inte kan ingås utan parlamentets samtycke. I Lissabonfördraget ställer man sig också bakom det som brukar kallas det kulturella undantaget[51].

    2.      När det gäller humanitärt bistånd välkomnar slutligen Europaparlamentet inrättandet av en särskild rättslig grund under det ordinarie lagstiftningsförfarandet och inrättandet av en frivilligkår för humanitärt bistånd.

    3.      Man bör också notera att särskilda bestämmelser om utvecklingen av unionens grannskapspolitik bibehålls i Lissabonfördraget, närmare bestämt den rättsliga grund som medger slutande av avtal på detta område med de berörda länderna. I fördraget återfinns också bestämmelserna i avsnitt I i EU‑fördraget (EU‑fördragets ”Gemensamma bestämmelser”), vilket inte bidrar till att göra det konsekvent.

    10.    En betydande grad av flexibilitet

    En annan fråga av grundläggande betydelse är huruvida det nya konstitutionella ramverket är tillräckligt flexibelt för att göra det möjligt för unionen att anpassa sig till förändrade omständigheter och möta nya utmaningar i framtiden.

    För att besvara denna fråga måste vi titta närmare på två punkter: dels översynen av fördragen, dels huruvida systemet kan utvecklas inom ramen för de aktuella institutionella ramarna utan att själva fördragen behöver ses över.

    1.      När det gäller förfarandet för att se över konstitutionen innebär fördraget flera tydliga förbättringar. Den viktigaste är att parlamentet ges initiativrätt att föreslå en översyn av konstitutionen, på samma grundvalar som medlemsstaterna och kommissionen. I fördraget får även konventet en institutionell karaktär, som det organ som ska förbereda en översyn. Detta är ett erkännande av såväl den avgörande roll som konventet spelat i utarbetandet av konstitutionen, som av begränsningarna i den mellanstatliga metoden. Parlamentet, som var först med att föreslå att metoden med ett konvent skulle användas, kan inte annat än välkomna denna förändring som kommer att göra översynsprocessen mer öppen och demokratisk, och samtidigt effektivare.

    Det är särskilt positivt att parlamentet måste ge sitt godkännande om rådet skulle besluta sig för att inte sammankalla konventet på grund av att de föreslagna ändringarna inte anses tillräckligt stora.

    2.      Tyvärr lever inte det nya fördraget upp till parlamentets förväntningar när det gäller förenklingen av översynsförfarandet. Texten i artikel 48 i det modifierade EU‑fördraget innehåller ett förenklat förfarande för att se över avdelning III i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt om unionens interna politik (på villkor att en sådan översyn inte ökar unionens befogenheter), men förfarandet ger bara Europeiska rådet rätt att gå förbi konventsmetoden (utan att parlamentets samtycke krävs för detta). Standardregeln är dessutom fortfarande enhällighet och ratificering av alla medlemsstater, enligt deras konstitutionella regler. Europaparlamentet och kommissionen ska höras.

    3.      För en översyn av fördragen kommer det således även i fortsättningen att i samtliga fall krävas enhällighet och ratificering av alla medlemsstater. Olika förslag har dock lagts fram vid konventet, vilka fick stort stöd av Europaparlamentet och bland nationella parlament och som skulle ha gjort detta krav lite mer flexibelt när det gäller översyn av bestämmelserna om unionens interna politik, samtidigt som man skulle ha följt den grundläggande principen om att ökade befogenheter för unionen enhälligt måste godkännas av medlemsstaterna.

    4.      Däremot måste parlamentet välkomna behållandet av de övergångsbestämmelser (s.k. passereller) som konventet föreslog för att växla från enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet inom rådet eller från ett särskilt lagstiftningsförfarande till det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Det faktum att Europeiska rådet endast kan fatta ett sådant beslut med enhällighet, efter parlamentets godkännande – och endast om inga nationella parlament inom en sexmånadersperiod inkommer med invändningar – utgör en tillräcklig garanti för att vederbörlig respekt kommer att visas för varje medlemsstats rättigheter och att beslutet kommer att fattas med öppenhet och vara demokratiskt giltigt. Man bör emellertid notera att det utöver dessa allmänna övergångsbestämmelser finns andra, särskilda övergångsbestämmelser vilka antingen kräver Europaparlamentets godkännande (utvidgning av Europeiska åklagarmyndighetens behörighet) eller ger de nationella parlamenten möjlighet att blockera rådets beslut.

    5.      En annan positiv aspekt av den nya texten är de förbättringar som gjorts när det gäller närmare samarbete, vars betydelse kan komma att öka i framtiden med tanke på den stora ökningen av antalet medlemsstater. Samtidigt som de villkor som krävs för att garantera unionens övergripande sammanhållning och institutionella enighet fastställs i det nya fördraget utvidgas tillämpningsområdet för närmare samarbete (som nu kan tillämpas på alla områden som inte omfattas av unionens exklusiva befogenheter, samtidigt som försvarspolitiken undantas i den nuvarande ordningen) och genomförandet av samarbetet underlättas. Närmare samarbete måste samla åtminstone nio medlemsstater och rådet ska besluta med kvalificerad majoritet förutom när det gäller den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken, där enhällighet även i fortsättningen kommer att krävas (trots att närmare samarbete på detta område för närvarande är förbjudet). Kravet på att parlamentet måste ge sitt samtycke (förutom vid ärenden som rör den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken) kommer att stärka den demokratiska legitimiteten i beslutet att upprätta ett sådant samarbete.

    6.      Att man i det nya fördraget har behållit de övergångsbestämmelser som konventet föreslog, och som gör det möjligt att växla till omröstning med kvalificerad majoritet eller det ordinarie lagstiftningsförfarandet inom mekanismen för närmare samarbete, är slutligen också det en utveckling som måste välkomnas.

    7.      Noteras bör också att bestämmelserna om utvidgningsförfarandet för unionen förändras i Lissabonfördraget. Där preciseras att Europaparlamentet och de nationella parlamenten ska informeras om varje ny ansökan om medlemskap och en uttrycklig hänvisning görs till ”de villkor för medlemskap som Europeiska rådet har enats om” (för närvarande de som kallas Köpenhamnskriterierna), som bör beaktas i rådets beslut, som liksom tidigare ska fattas med enhällighet, efter godkännande av parlamentet med en majoritet av dess ledamöter.

    8.      Frivilligt utträde ur unionen: För första gången i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och sedan unionen, som – med undantag för det första fördraget som upprättade Europeiska kol‑ och stålgemenskapen – uttryckligen ingicks för en obegränsad tid men som inte angav några bestämmelser för ett kollektivt eller individuellt utträdesförfarande, kommer nu artikel … i EU‑fördraget att innehålla en mekanism för ”frivilligt utträde ur unionen”. Även om det saknades specifika bestämmelser måste man emellertid komma ihåg att en sådan möjlighet redan tidigare fanns i enlighet med internationell fördragsrätt. Det faktum att möjligheten till utträde nu uttryckligen anges i EU‑fördraget sänder ut ett tydligt budskap om att ingen medlemsstat är skyldig att fortsätta att delta i det europeiska integrationsprojektet om landet inte längre önskar delta. Samtidigt fastställs förfarandet för ett eventuellt utträde. Tillsammans med bestämmelserna om närmare och mer strukturerat samarbete visar detta tydligt att deltagande i unionen och främjandet av dess politik är någonting som måste ske av fri vilja baserat på ett genuint politiskt åtagande.

    11.    Det nya fördragets ikraftträdande

    Det nya fördraget följer traditionen med ändringsfördrag som ändrar de gällande fördragen, vilka fortsätter att gälla i ändrad form. De aktuella fördragen upphävs eller ersätts alltså inte i sin helhet och reglerna angående ikraftträdandet är de vanliga reglerna för nya fördrags ikraftträdande. I Lissabonfördraget fastställs (artikel 6.2) att fördraget ska träda i kraft den 1 januari 2009 om alla ratifikationsinstrument har deponerats eller, om så inte är fallet, den första dagen i den månad som följer efter det att det sista ratifikationsinstrumentet har deponerats. I protokollet om övergångsbestämmelser (nr 10) fastställs eventuella nödvändiga anpassningar under övergångsperioden.

    III.   Övergripande bedömning/rekommendation om godkännande av konstitutionen

    1.      Med anledning av den ovanstående analysen kan den samlade bedömning som utskottet för konstitutionella frågor gjort av resultaten från regeringskonferensen i oktober 2007 och Lissabonfördraget inte vara annat än positiv. Först och främst gjorde regeringskonferensen det möjligt för unionen att ta sig ur det extremt oroande dödläge som den befann sig i. Antagandet av Lissabonfördraget kommer att bana väg för ett återupptagande av ratificeringsprocessen i Frankrike och Nederländerna och göra det lättare att på parlamentarisk väg sätta den nya fördragstexten i kraft.

    2.      Men det nya fördraget är naturligtvis en kompromiss som medför eftergifter som är svåra för parlamentet att acceptera: själva tanken med en konstitution slopas liksom vissa delar av konstitutionen; vissa bestämmelsers ikraftträdande skjuts upp och det införs särskilda åtgärder för att tillmötesgå några få medlemsstaters önskemål. Detta var det politiska pris som fick betalas för att man skulle hitta en väg ut ur den kris som ”nejen” i de franska och holländska folkomröstningarna framkallat i Europa. Fördraget innehåller dock ett stort antal viktiga reformer och förbättringar i jämförelse med de nuvarande fördragen, och de flesta nyheter som skulle införas av konstitutionen har bevarats. Genom det nya fördraget införs en mer djupgående demokrati i Europeiska unionen, och större effektivitet främjas i beslutsfattandet. Fördraget gör det också lättare att förstå vem som gör vad i unionen och hur det ansvar som tillkommer å ena sidan unionen och å andra sidan medlemsstaterna är fördelat.

    Ytterligare kommentarer av föredragande Íñigo Méndez de Vigo

    3.      Tanken att se över fördragen på mellanstatlig väg har återigen visat sina begränsningar. Inte en enda betydande förbättring har gjorts i förhållande till konstitutionsfördraget. Däremot har mycket av innehållet skalats bort. Man kan i korthet säga att instinkten har varit att stryka snarare än att skapa. Några regeringar har också, med uppenbart förakt för de kompromisser som uppnåtts, rivit upp tidigare överenskommelser och skaffat sig särskilda undantag eller gjort tolkningar som passar deras intressen. Det främsta exemplet på detta är de tydliga gränser för unionen som fastställts av den brittiska regeringen under Tony Blair.

    4.      Den visionslöshet och avsaknad av ambitioner som uppvisats av de nationella ledarna på EU-nivå har aldrig varit så uppenbar, och Lissabonfördraget speglar på ett bra sätt den misstänksamhet – eller rentav misstro – som finns mot unionen och dess institutioner. Det är därför inte överraskande att många européer känner stor besvikelse över konstitutionsfördragets öde – en besvikelse liknande den som Altiero Spinelli kände när han jämförde det EU-fördrag som antogs av Europaparlamentet med Europeiska enhetsakten, som antogs av rådet. Det måste dock sägas att många av de förbättringar som ingick i det förslaget i dag har genomförts. Något liknande kommer att ske när Lissabonfördraget träder i kraft: de förbättringar som infördes genom konstitutionsfördraget kommer att utgöra en del av gemenskapens primärrätt.

    5.      Vi måste på ett bra sätt utnyttja fördragets institutionella bestämmelser och dess potential och bygga ut dess instrument för att göra unionen till en viktigare del av EU-medborgarnas vardag. EU måste möta de ökande strategiska hoten från terrorismen och kärnvapenspridningen och finna sig till rätta i det nya världsläge som skapats av globaliseringen och den tekniska revolutionen. Med tanke på de många utmaningar som EU står inför är det inte ett alternativ att sticka huvudet i sanden: om vi inte satsar ordentligt på ekonomisk tillväxt, marknadsreformer och större konkurrenskraft kommer vi att få det svårt att stå emot den amerikanska ekonomin och de nya vindar som blåser från länder som Kina och Indien. Unionen måste sluta upp bakom de principer och värderingar som förenar européerna. Dessutom måste vi försvara den sociala modell som, trots sina brister, har en lång rad fördelar. Som Augustinus skulle säga: ”i mig själv är jag ingenting, men i relation till andra är mitt värde stort”.

    6.      EU kommer också att behöva ta itu med frågan om grannförbindelserna. Lissabonfördraget ger oss den nödvändiga rättsliga grunden på detta område, som hänger nära samman med frågan om unionens gränser. Konstitutionsfördragets motto ”förenade i mångfalden” finns visserligen inte längre med i Lissabonfördraget, men det bör vägleda EU i dess ansträngningar för att slå vakt om det historiska arvet och öka kunskaperna om det. EU behöver utforska nya styrelseformer som kan säkerställa ett större folkligt engagemang i Europafrågor, bland annat mer demokrati på lokal nivå, e-demokrati, medverkan i budgetarbetet och förlikning för att lösa tvister. Dessutom måste det ekonomiska styret, särskilt när det gäller förbindelserna mellan Eurogruppen och Europeiska centralbanken, bli föremål för en ingående diskussion som syftar till att få slut på de dialektiska skärmytslingar som blir allt vanligare.

    7.      Vi måste bli medvetna om att det kommer att bli svårt för alla 27 medlemsstater att göra framsteg samtidigt. Om unionen ska kunna uppnå sina mål kan den europeiska konvojen inte ha samma hastighet som det långsammaste fartyget. I framtiden måste vi därför i större utsträckning utnyttja möjligheterna till ett närmare samarbete.

    8.      EU kan inte – och får inte – hänge sig åt navelskåderi. Inte heller får EU lamslås av sina egna kriser och förvänta sig att världen ska stanna upp för att vi ska hinna skingra våra tvivel och råda bot på vår tvehågsenhet. För att se om sitt hus kan EU nu förlita sig på Lissabonfördraget och de förbättringar som det medför. Fördraget utgör den enda vägen framåt, eftersom den europeiska integrationen är en process som, vilket Paul Valéry sade om dikter, ”aldrig avslutas utan bara läggs åt sidan”. Nu måste parlamentet visa vägen.

    • [1]  Trädde i kraft den 23 juli 1952.
    • [2]  Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna.
    • [3]  Följande stater har anslutit sig till de ursprungliga sex länderna: Danmark, Irland och Förenade kungariket 1973, Grekland 1981, Spanien och Portugal 1986, Österrike, Finland och Sverige 1995, Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien 2004, Bulgarien och Rumänien 2007.
    • [4]  Trädde i kraft den 1 januari 1958.
    • [5]  Luxemburgfördraget av den 17 februari 1986, trädde i kraft den 1 juli 1987.
    • [6]  Undertecknades den 7 februari 1992, trädde i kraft den 1 november 1993.
    • [7]  Undertecknades den 2 oktober 1997, trädde i kraft den 1 maj 1999.
    • [8]  Undertecknades den 26 februari 2001, trädde i kraft den 1 februari 2003.
    • [9]  Undertecknades i Rom den 29 oktober 2004 och ska enligt planerna träda i kraft den 1 november 2006 (se artikel IV‑447), under förutsättning att samtliga ratificeringsinstrument lagts fram före detta datum.
    • [10]  Undertecknat i Lissabon den 13 december 2007.
    • [11]  Resolutioner om förberedelserna inför regeringskonferenserna och utvärdering av resultaten från dessa:
      – Europeiska enhetsakten:. Resolution av den 14 februari 1984: Spinellis betänkande och förslag till fördrag (EGT C 77, 19.3.1984, s. 33)
      . Resolution av den 16 januari 1986: Planas betänkande (EGT C 36, 17.2.1986, s. 144)
                              och den 17 april 1986 (EGT C 120, 20.5.1986, s. 96)
      – Maastrichtfördraget
      . Resolutioner om D. Martins betänkande av den
                              14 mars 1990 (EGT C 96, 17.4.1990, s. 114),
                              11 juli 1990 (EGT C 231, 17.9.1990, s. 97)
                              och 22 november 1990 (EGT C 324, 24.12.1990, s. 219)
      . Resolution av den 7 april 1992: betänkande av D. Martin (EGT C 125, 18.5.1992, s. 81)
      – Amsterdamfördraget
      . Resolutioner av den 17 maj 1995: betänkande av D. Martin/Bourlanges (EGT C 151, 19.6.1995, s. 56)
                              och 13 mars 1996: betänkande av Dury/Maij‑Weggen (EGT C 96, 1.4.1996, s. 77)
      . Resolution av den 19 november 1997: betänkande av Méndez de Vigo/Tsatsos (EGT C 371, 8.12.1997, s. 99)
      – Nicefördraget
      . Resolution om betänkande av Dimitrakopoulos/Leinen av den 18 november 1999 (EGT C 189, 7.7.2000, s. 222),
                              3 februari 2000 (EGT C 309, 27.10.2000, s. 85)
                              och 13 april 2000 (EGT C 40, 7.2.2001, s. 409)
      . Resolution av den 31 maj 2001: betänkande av Méndez de Vigo/Seguro (EGT C 47E, 21.2.2002, s. 108).
      – Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa
      . Resolution av den 24 september 2003: Gil Robles/Tsatsos betänkande (EUT C 77 E, 26.3.2004, s. 255)
      . Resolution av den 12 januari 2005: Corbetts/Méndez de Vigos betänkande (EUT C 247 E, 6.10.2005, s. 88)
    • [12]  EGT C 80, 10.3.2001, s. 85–86.
    • [13]  Det räcker att nämna Romförsamlingarna där de nationella parlamenten deltog (konferens för Europeiska gemenskapernas parlament som hölls den 27–30 november 1990), de interinstitutionella konferenser som hölls parallellt med regeringskonferensen om en ekonomisk och monetär union och en politisk union, som kulminerade i utarbetandet av Maastrichtfördraget, deltagandet av parlamentsföreträdare i reflektionsgruppen inför regeringskonferensen i Amsterdam, följt av deras deltagande i överläggningarna under själva regeringskonferensen och slutligen deltagandet som observatörer i den grupp som gavs i uppdrag att förbereda regeringskonferensen i Nice.
    • [14]  Resolution av den 25 november 2000 (betänkande av Olivier Duhamel om konstitutionaliseringen av fördragen), bekräftad av resolutionen av den 31 maj 2001 (betänkande av Méndez de Vigo/Seguro om [utvärderingen] av regeringskonferensen och Europas framtid).
    • [15]  Idén till en sådan stadga, som sedermera blev del II i konstitutionsfördraget, lades först fram av det tyska ordförandeskapet som säkrade stöd för sitt förslag vid Europeiska rådets möte i Köln den 3 och 4 juni 1999. Metoden att utarbeta stadgan fastställdes också vid detta möte med Europeiska rådet. Metoden förtydligades sedan vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999. Det beslutades att inrätta ett ”organ” – sedermera benämnt ”konvent” – för att sammanföra de fyra ingående delarna i konventet om Europas framtid, men utan kandidatländernas deltagande.
    • [16]  Dok. SN 300/1/01 REV 1, bilaga 1, s. 19.
    • [17]    .        Resolution av den 16 mars 2000: betänkande av Duff/Voggenhuber, om utarbetandet av en stadga om grundläggande rättigheter i Europeiska unionen (EGT C 377, 29.12.2000, s. 329).
      . Beslut av den 14 november 2000: betänkande av Duff/Voggenhuber, om godkännande av utkastet till Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter (EGT C 223, 8.8.2001, s. 74).
      . Resolution av den 23 oktober 2002: betänkande av Duff om Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – verkan och framtida status (EGT C 300E, 11.12.2003, s. 432).
      . Resolution av den 29 november 2001: betänkande av Leinen/Méndez de Vigo om den konstitutionella processen och unionens framtid (EGT C 153E, 27.6.2002, s. 310).
      . Resolution av den 25 oktober 2001: betänkande av Poos om reformen av rådet (EGT C 112E, 9.5.2002, s. 317).
      . Resolution av den 14 mars 2002: betänkande av Carnero González om Europeiska unionen som juridisk person (EUT C 47E, 27.2.2003, s. 594).
      . Resolution av den 7 februari 2002: betänkande av Napolitano om förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten i fråga om den europeiska integrationen (EGT C 284E, 21.11.2002, s. 322).
      . Resolution av den 16 maj 2002: betänkande av Lamassoure om avgränsning av befogenheter mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna (EUT C 180E, 31.7.2003, s. 493).
      . Resolution av den 17 december 2002: betänkande av Bourlanges om indelning av lagstiftningsakter och rangordning av lagar och föreskrifter inom Europeiska unionen (EUT C 31, 5.2.2004, s. 126).
      . Resolution av den 14.1.2003: betänkande av Napolitano om de regionala och lokala myndigheternas roll i den europeiska integrationen (EUT C 38E, 12.2.2004, s. 167).
      . Resolution av den 24.9.2003: om utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, Europaparlamentets yttrande om sammankallandet av regeringskonferensen (EUT C 77E, 26.3.2004, s. 255).
    • [18]  Ett annat forum hölls den 3–4 december 2007 efter den politiska överenskommelsen om Lissabonfördraget.
    • [19]  Benämning på de två företrädarna för varje medlemsstat och på parlamentets och kommissionens företrädare. Parlamentets ”sherpas” var Klaus Welle, chef för talmannen Hans-Gert Pötterings kansli, och José Luís Pacheco, ledamot av sekretariatet för utskottet för konstitutionella frågor.
    • [20]  Förslag till betänkande från Carlos Carnero González om att i Europaparlamentets arbetsordning införa en ny artikel 202a om parlamentets användning av unionens symboler, dok. PE398.505v03-00.
    • [21]  Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) påverkas dock inte av det nya fördraget och kommer därmed att fortsätta att gälla parallellt, även om vissa bestämmelser ändras genom protokollet om ändring av Euratomfördraget så att de ska bli förenliga med den nya texten. Däremot har Tyskland, Irland och Österrike framfört en önskan, i förklaring nr 54 bifogad till regeringskonferensens slutakt, om att så snart som möjligt sammankalla en regeringskonferens för en översyn av Euratomfördraget.
      Man måste också konstatera att det nya fördraget innehåller orimligt många protokoll, bilagor och förklaringar: 12 protokoll (medan många av dem bifogats till de gällande fördragen helt enkelt har anpassats till den konstitutionella texten), bland annat om Schengenregelverket, de nationella parlamentens roll, subsidiaritets‑ och proportionalitetsprinciperna, övergångsbestämmelserna för institutionerna, det strukturerade permanenta samarbetet i försvarsfrågor osv.), två bilagor (redan befintliga, en förteckning över jordbruksprodukter och en förteckning över utomeuropeiska länder och territorier) samt 65 förklaringar. Protokollen har samma rättsverkan som fördraget och måste därför också ratificeras av alla medlemsstater. Det gäller däremot inte förklaringarna, som inte är rättsligt bindande, men kan användas som hjälp vid tolkningar av fördragen.
    • [22]  Det kan dock diskuteras om Europeiska unionen som sådan inte har ställning som juridisk person på internationell nivå, trots att fördragen inte ger unionen denna ställning.
    • [23]  Det bör noteras att hänvisningen till rättvis konkurrens har tagits bort från denna artikel, efter ett franskt förslag, eftersom denna konkurrens enligt konstitutionen skulle baseras på den inre marknaden. Att ta bort den hänvisningen motiverades med att ”rättvis konkurrens” endast var ett medel för att bygga upp den inre marknaden, och att det är denna marknad som är unionens verkliga mål. Att hänvisningen togs bort får för övrigt inga rättsliga konsekvenser för konkurrensens funktion, vilket framgår av protokollet (nr 6) om den inre marknaden och konkurrensen.
    • [24]  Vilket hur som helst redan framgick av artikel 5.2 första delen i EU‑fördraget.
    • [25]  Det förslag till fördrag som lades fram i juli 2007 flyttade också definitionen av medborgarskapet till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det var endast tack vare insatserna från Europaparlamentets företrädare vid regeringskonferensen som det blev det möjligt att föra in definitionen i de inledande bestämmelserna i EU-fördraget (vilket är nödvändigt, inte minst eftersom det fördraget ofta hänvisar till ”medborgarna”).
    • [26]  Protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets‑ och proportionalitetsprinciperna.
    • [27]  Närmare bestämt 750 ”plus talmannen” enligt formuleringen i artikel 14 i EU‑fördraget. Utöver detta tillägg som gjordes i sista minuten för att tillmötesgå Italiens önskemål, är bestämmelserna om parlamentets sammansättning och förfarandet för att fastställa sammansättningen identiska med bestämmelserna i konstitutionen. Vid Europeiska rådet i juni 2007 uppmanades Europaparlamentet att i god tid inför Europeiska rådet i oktober lägga fram ett förslag till omfördelning av mandaten i parlamentet enligt de nya bestämmelserna, vilket parlamentet gjorde genom att anta resolutionen i betänkandet av Lamassoure‑Severin (Europaparlamentets resolution av den 11 oktober 2007 om Europaparlamentets sammansättning, P6_TA-PROV(2007)0429). I detta betänkande försökte parlamentet föreslå en omfördelning som ligger mer i linje med degressiv proportionalitet, enligt föreskrifterna i det nya fördraget, och som gör att ingen medlemsstat förlorar fler mandat utöver vad som redan har överenskommits i Bulgariens och Rumäniens anslutningsfördrag. Italien var inte nöjt med förslaget och fick till sist igenom att ytterligare ett mandat skulle läggas till i fördraget. Detta var ett undantag från principen om degressiv proportionalitet som beviljades eftersom Italien därmed skulle fortsätta att ha lika många mandat som Förenade kungariket. I en förklaring (nr 4) som bifogas Lissabonfördraget anges att ”det tillkommande mandatet i Europaparlamentet ska tilldelas Italien”. Den nya mandatfördelningen träder naturligtvis i kraft först när det nya fördraget har trätt i kraft och när beslutet i artikel 9 C har fattats formellt.
    • [28]  Däremot har Europeiska rådet en roll som ”nödbroms” i fråga om vissa beslut om social trygghet och rättsligt samarbete, vilket kan innebära att Europeiska rådet visserligen inte direkt utövar lagstiftande funktioner (deltar inte i antagandet av normer) åtminstone ingriper på ett praktiskt taget avgörande sätt i ett lagstiftningsförfarande). Se nedan, punkt 9.1 och 9.2.
    • [29]  Europaparlamentets resolution av den 18 november 1999 om förberedelserna inför reformen av fördragen och nästa regeringskonferens (EGT C 189, 7.7.2000, s. 222).
    • [30]  Att regeringskonferensen införde kravet på att en negativ röst ska samla minst fyra medlemsstater för att en minoritet ska kunna blockera ett beslut innebär att ett beslut under vissa omständigheter kommer att kunna antas med stöd av mycket mindre än 62 procent av befolkningen, som är tröskeln för befolkningskriteriet i Nicefördraget. Ett beslut som Tyskland, Frankrike och Förenade kungariket motsätter sig kommer exempelvis ändå att kunna antas, även om det bara samlar 58 procent av befolkningen, eftersom dessa tre stater inte kan bilda en blockerande minoritet trots att de tillsammans utgör mer än 41 procent av unionens befolkning (med de 27 nuvarande medlemsstaterna). I övrigt bör man komma ihåg att de olika kombinationer som gör det möjligt att nå tröskeln för de viktade röster som krävs för kvalificerad majoritet gör att det i många fall krävs en betydligt högre procentandel av befolkningen än i dessa fall.
      Å andra sidan skulle en höjd tröskel för antalet medlemsstater inte få några effekter i praktiken, eftersom det bara hade en betydelse när antalet medlemsstater var 25, som 2004. I en union med 25 medlemsstater betydde 55 procent av medlemsstaterna i stället för hälften (50 procent) att en positiv röst behövde samla minst 14 av dem (i stället för 13). Om regeringskonferensen inte hade lagt till kravet på att en majoritet ska bygga på minst 15 medlemsstater skulle det antal stater som krävs för att stoppa ett beslut ha minskat från 13 till 12. Men i en union med 27 medlemsstater skulle 55 procent av medlemsstaterna i alla fall betyda 15 medlemsstater. I praktiken är de eventuellt ökade riskerna för blockering på grund av denna ökning inte särskilt stora. Hypotesen att ett beslut skulle fattas av medlemsstaterna uppdelade i två nästan identiska motsatta block inträffar aldrig i verkligheten.
    • [31]  På detta område har det nya fördraget praktiskt taget följt alla ändringar från konstitutionen. De enda undantagen är att fördraget om anslutning till Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna måste antas enhälligt (med kvalificerad majoritet enligt konstitutionen) och att det har inrättats en ny rättslig grund om införande av bestämmelser för hantering av personuppgifter inom ramen för den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken (artikel 39 i EU‑fördraget). Även om det enligt den bästa tolkningen endast handlar om att fastställa gemensamma regler för utövandet av en befogenhet som helt och hållet tillfaller medlemsstaterna (allt som rör unionens befogenhet i fråga om personuppgifter behandlas i artikel 16 i Lissabonfördraget) är det beklagligt att parlamentet inte är delaktigt i detta förfarande och att det saknas en uttrycklig hänvisning till EG‑domstolens kontroll.
    • [32]  I en förklaring (nr 9) som bifogats fördraget formuleras medlemsstaternas politiska samförstånd om beslutet att tre medlemsstater ska samordna sina ordförandeskap under en 18‑månadersperiod. De kommer eventuellt att kunna dela på ordförandeskapen för rådets olika konstellationer för en sexmånadersperiod (som nu) eller exempelvis dela upp dem sinsemellan för hela 18‑månadersperioden.
    • [33]  Noteras kan att regeringskonferensen inte har följt konventets förslag som föreskrev att varje medlemsstats regering skulle lägga fram en lista med tre namn bland vilka ordföranden skulle välja den kommissionsledamot som medlemsstaten i fråga föreslog. Det är för övrigt beklagligt att regeringskonferensen inte hållit fast vid kommissionens förslag om att kommissionens tillsättning skulle avslutas med den politiskt mycket symboliska omröstningen i Europaparlamentet utan i stället lagt till ännu en fas, som innebär att förfarandet avslutas med att Europeiska rådet utnämner kommissionen med kvalificerad majoritet.
    • [34]  Övergången till en ny institutionell modell till följd av inrättandet av posten som hög representant medförde vissa svårigheter under förhandlingarnas sista dagar, eftersom Europaparlamentet ville försäkra sig om att det skulle få behålla hela sin rätt till dels en tillfällig utnämning direkt efter fördragets ikraftträdande (den 1 januari 2009) och till dels utnämningen av den nye höga representanten vid tillsättningen av nästa kommission i november 2009, efter valen till Europaparlamentet. Europaparlamentets önskemål tillgodosågs genom en förklaring (nr 12) som antogs vid Europeiska rådets möte i Lissabon.
    • [35] Antagen av Europaparlamentet och rådet inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet, antingen på förslag av kommissionen och efter att ha hört domstolen, eller på förslag av domstolen och efter att ha hört kommissionen.
    • [36]  Dessa mekanismer har redan i stor utsträckning genomförts genom det interinstitutionella avtalet om en översyn av kommittéförfarandet, vilket framförhandlades 2006 av Richard Corbett och Joseph Daul för Europaparlamentet [om ingåendet av ett interinstitutionellt avtal i form av ett gemensamt uttalande om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (nytt föreskrivande förfarande med kontroll)].
    • [37]  Lagen om stadgar för ledamöter av Europaparlamentet, lagen om fastställande av Europeiska ombudsmannens ställning och lagen om fastställande av förfarandena för utövandet av undersökningsrätten (som även det kräver rådets samtycke) – jfr. bilaga 4.
    • [38]  I 22 av dessa fall fattar rådet sitt beslut med enhällighet (i fem fall efter Europaparlamentets samtycke, i 17 fall efter bara samråd). I sex fall fattar rådet sitt beslut med kvalificerad majoritet (i ett fall efter Europaparlamentets samtycke, i fem fall efter bara samråd) – jfr. bilaga 4.
    • [39]  Konventet föreslog däremot att åtgärderna för att genomföra systemet med egna medel skulle antas genom en rådslag som antas med kvalificerad majoritet och med Europaparlamentets godkännande.
    • [40]  Lagen om systemet och taket för egna medel blir nämligen en förordning, liksom lagen om åtgärder för genomförande av detta system. Lagen om upprättande av en flerårig finansiell ram blir också en förordning, medan budgeten, som enligt förslaget ska antas genom en lag, nu helt enkelt blir ”budgeten”, utan någon definition av vilken typ av rättsakt som den antas genom. I artikel 314 i FEUF anges dock att budgeten antas genom ett särskilt lagstiftningsförfarande, vilket faktiskt är en rättsakt, enligt artikel 289.3 i FEUF.
    • [41]  Detta är grundregeln. I ett specifikt fall kan parlamentet fortsätta att få igenom sin ståndpunkt genom en mycket bred majoritet. Det här är dock en ganska teoretisk möjlighet.
    • [42]  Förenade kungarikets och Irlands särskilda ställning härrör från de två protokoll som nämns i de två följande fotnoterna. Danmarks särskilda ställning, som inte har ändrats avsevärt, härrör från protokollet om Danmarks ställning.
    • [43]  Protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning i samband med området med frihet, säkerhet och rättvisa.
    • [44]  Protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar.
    • [45]  Artikel 10 i protokoll (nr 11) om övergångsbestämmelser.
    • [46]  Artikel 1 tredje stycket i EU‑fördraget och artikel 1a.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
    • [47]  Beslutet att så småningom upprätta ett gemensamt försvar kommer att fattas av Europeiska rådet med enhällighet och samtliga medlemsstaters godkännande kommer att krävas i överensstämmelse med deras konstitutionella förfaranden.
    • [48]  För att lägga till operationer som rör nedrustning, militär rådgivning, stabiliseringsåtgärder efter en konflikt och kampen mot terrorism, inklusive på tredje lands territorium, till de befintliga uppgifterna, det vill säga humanitära uppgifter och räddningsuppgifter, konfliktförebyggande åtgärder och fredsbevarande åtgärder samt väpnade förbands uppgifter i krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder.
    • [49]  Vars huvudsakliga uppgift det är att främja rationaliseringar av medlemsstaternas militärresurser, samordning av militärteknisk forskning och effektivare användning av militärutgifter.
    • [50]  Detta gäller för förklaring nr 13, i vilken man understryker att bestämmelserna om GUSP ”inte påverkar” medlemsstaternas nuvarande ansvar för ”utformningen och genomförandet av deras utrikespolitik” och att bestämmelserna om den gemensamma säkerhets‑ och försvarspolitiken inte påverkar deras nationella säkerhets‑ och försvarspolitik. Detsamma gäller för förklaring nr 14, enligt vilken inget i det nya fördraget påverkar medlemsstaternas representation i internationella organisationer, inbegripet en medlemsstats medlemskap i FN:s säkerhetsråd … Särskilt omotiverad, och till och med delvis felaktig, är den andra punkten i detta uttalande där man bekräftar att de bestämmelser som omfattar GUSP inte ger kommissionen några nya befogenheter att ta initiativ till beslut eller utökar Europaparlamentets befogenheter.
    • [51]  Konventet hade föreslagit att rådet skulle besluta med enhällighet när det gäller förhandlingar om och ingående av avtal på sådana områden som rör handel med kulturella och audiovisuella tjänster, om dessa riskerar att skada unionens kulturella och språkliga mångfald. Regeringskonferensen 2004 utvidgade detta ”undantag” till att även omfatta handel med sociala tjänster, utbildningstjänster och hälsotjänster, om dessa riskerar att allvarligt störa det nationella organiserandet av sådana tjänster och påverka medlemsstaternas befogenheter att leverera tjänsterna. Rådet ska också besluta med enhällighet om avtal på områden som handel med tjänster i allmänhet och kommersiella delar av immateriella rättigheter då de omfattar bestämmelser där enhällighet krävs för att anta interna föreskrifter.

    BILAGA 1: Unionens befogenheter I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt nämns även den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken och samordning av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken, som på grund av sin speciella karaktär inte omfattas av de tre kategorier som ingår i denna tabell. De befogenheter som strukits under i respektive kolumn motsvarar områden som för närvarande inte omfattas av någon särskild bestämmelse i fördragen, men på vilka unionen redan agerat, i synnerhet på grundval av bestämmelserna om den inre marknaden eller artikel 308 i EG‑fördraget.

     

    Typ av befogenheter

     

    Områden med exklusiv befogenhet

    (Uttömmande lista)[2]

     

    Områden med delad befogenhet

    (Icke uttömmande lista)[3]

     

     

    Områden för kompletterande åtgärder

    (Uttömmande lista)

     

     

     

    Definition

     

    Enbart unionen får anta bindande rättsakter. Medlemsstaterna får endast agera om unionen gett dem tillstånd att göra det eller för att genomföra unionens rättsakter.

     

    Unionen och medlemsstaterna har möjlighet att anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får agera i den utsträckning unionen inte gjort det.

    Unionen får ingripa endast för att stödja medlemsstaternas åtgärder (framför allt genom ekonomiska insatser). Unionen får stifta lagar, men inte harmonisera de nationella lagstiftningarna.

     

     

     

     

     

     

     

    Områden

    Tullunionen

     

    Fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion

     

    Den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta

     

    Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

     

    Den gemensamma handelspolitiken

    Inre marknaden

    Socialpolitik

    Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning

    Jordbruk och fiske (med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser)

    Miljö

    Konsumentskydd

    Transport

    Transeuropeiska nät

    Energi

    Området med frihet, säkerhet och rättvisa

    Gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller folkhälsan

    Forskning och teknisk utveckling

    Rymdpolitik

    Utvecklingssamarbete

    Skydd för och förbättring av människors hälsa

     

    Industri

     

    Kultur

     

    Turism

     

    Utbildning

     

    Ungdom

     

    Idrott

     

    Yrkesutbildning

     

    Skydd och beredskap

     

    Administrativt samarbete

     

    • [1]  I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt nämns även den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken och samordning av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken, som på grund av sin speciella karaktär inte omfattas av de tre kategorier som ingår i denna tabell. De befogenheter som strukits under i respektive kolumn motsvarar områden som för närvarande inte omfattas av någon särskild bestämmelse i fördragen, men på vilka unionen redan agerat, i synnerhet på grundval av bestämmelserna om den inre marknaden eller artikel 308 i EG‑fördraget.
    • [2]  Utöver dessa befogenheter har unionen också exklusiv befogenhet att ingå internationella avtal om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt, eller om det är nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt eller i den mån det kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa.
    • [3]  Trots att artikel 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt omfattar politikområden som anges i kursiv stil i denna kolumn om områden med delad befogenhet, rör det sig om sektorer inom vilka unionens åtgärder inte leder till att medlemsstaterna hindras från att utöva sina nationella befogenheter.

    BILAGA 2: Lista över nya områden för omröstning med kvalificerad majoritet

    I -     Befintliga rättsliga grunder som övergår till att omfattas av kvalificerad majoritet

             (Numren på artiklarna i EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är de som anges i Lissabonfördraget. Inom hakparenteserna finns de nummer som artiklarna kommer att få i den konsoliderade slutversionen av fördragen enligt den tabell som bifogats till Lissabonfördraget; det nuvarande förfarandet anges inom parentes och i kursiv stil).

    1.      Artikel 9 C [16] i EU‑fördraget och artikel 201b [236] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: ordningen på rådets ordförandeskap – beslut av Europeiska rådet, utan förslag av kommissionen (artikel 203 i EG‑fördraget – rådet beslutar med enhällighet)

    2.      Artikel 42 [48] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: fri rörlighet för arbetstagare, sociala förmåner – ordinarie lagstiftningsförfarande[1] (artikel 42 i EG‑fördraget: medbeslutande – enhällighet i rådet)

    3.      Artikel 47 [53], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: etableringsfrihet, tillträde till icke avlönad verksamhet – ordinarie lagstiftningsförfarande i de fall då genomförandet av direktiv som utfärdas påverkar rättsprinciperna i en medlemsstat (artikel 47.2 i EG‑fördraget – medbeslutande – enhällighet i rådet)

    4.      Artikel 61 G [74] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: administrativt samarbete på området med frihet, säkerhet och rättvisa – rådsförordning, samråd med Europaparlamentet (artikel 66 i EG‑fördraget och artikel 34.1 i EU‑fördraget: förfarande som fastställs i artikel 67.1–2 i EG‑fördraget: enhällighet i rådet efter samråd med Europaparlamentet – rådet får efter att ha hört Europaparlamentet fatta ett enhälligt beslut om att övergå till kvalificerad majoritet)

    5.      Artikel 62 [77], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: gränskontroll – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 62 i EG‑fördraget: förfarande som fastställs i artikel 67 i EG‑fördraget: enhällighet i rådet efter det att Europaparlamentet hörts – rådet får efter att ha hört Europaparlamentet fatta ett enhälligt beslut om att övergå till kvalificerad majoritet)

    6.      Artikel 63 [78] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: asyl samt skydd av flyktingar och fördrivna personer – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 63.1–2 i EG‑fördraget: förfarande som fastställs i artikel 67.5 i EG‑fördraget: enhällighet och samråd med Europaparlamentet i vissa frågor – rådet får efter att ha hört Europaparlamentet fatta ett enhälligt beslut om att övergå till kvalificerad majoritet)

    7.      Artikel 63a [79] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: invandring – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 63.3–4 i EG‑fördraget: förfarande som fastställs i artikel 67 i EG‑fördraget: enhällighet i rådet efter det att Europaparlamentet hörts – rådet får efter att ha hört Europaparlamentet fatta ett enhälligt beslut om att övergå till kvalificerad majoritet)

    8.      Artikel 65 [81] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: civilrättsligt samarbete (utom samarbete på det familjerättsliga området)[2] (artikel 81, punkt 2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 65 i EG fördraget: förfarandet fastställs i artikel 67 i EG fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet; det är dock möjligt att gå över till medbeslutande om rådet enhälligt beslutar detta efter att ha hört Europaparlamentet.

    9.      Artikel 69 A [82], punkt 1–2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: straffrättsligt samarbete – ordinarie lagstiftningsförfarande[3] (artikel 31.1 a, b, c och d i EU‑fördraget – enhällighet i rådet och ett yttrande från Europaparlamentet)

    10     Artikel 69 B [83], punkt 1–2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: tillnärmning av straffrättsliga bestämmelser, brottsrekvisit och påföljder[4] (artikel 31.1 e i EU fördraget – enhällighet i rådet och ett yttrande från Europaparlamentet)

    11.    Artikel 69 D [85] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: Eurojust – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 31.2 i EU fördraget– enhällighet i rådet och ett yttrande från Europaparlamentet)

    12.    Artikel 69 F [87], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: icke operativt polissamarbete – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 30.1 i EU fördraget – enhällighet i rådet och ett yttrande från Europaparlamentet)

    13.    Artikel 69 G [88], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: Europol – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 30.2 i EU fördraget – enhällighet i rådet och ett yttrande från Europaparlamentet)

    14.    Artikel 71 [91], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: gemensam transportpolitik (även de fall som anges i punkt 3) – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 71.2 i EG fördraget – enbart i undantagsfall som anges i denna punkt 2 fattar rådet beslut med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet)

    15.    Artikel 107 [129], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: ändring av vissa bestämmelser i Europeiska centralbankssystemets stadga – ordinarie lagstiftningsförfarande (förslag från kommissionen efter det att Europeiska centralbanken hörts eller rekommendation från Europeiska centralbanken efter det att kommissionen hörts) (artikel 107.5 i EG‑fördraget – När det handlar om ett förslag från kommissionen krävs det enhällighet i rådet, efter det att ECB hörts. Europaparlamentets samtycke krävs under alla omständigheter. När det handlar om en rekommendation från ECB fattar rådet beslut med kvalificerad majoritet efter att ha hört kommissionen.)

    16.    Artikel 151 [167], punkt 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: åtgärder på kulturområdet – ordinarie lagstiftningsförfarande (rekommendationer från rådet också med kvalificerad majoritet) (artikel 151.5 i EG‑fördraget – medbeslutande med enhällighet i rådet, rekommendationer: enhällighet i rådet efter förslag från kommissionen)

    17.    Artikel 161 [177] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: struktur- och sammanhållningsfonderna (artikel 161 i EG fördraget: för närvarande enhällighet och Europaparlamentets samtycke)

    18.    Artikel 225 A [257] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: specialdomstolar (artikel 225A i EG fördraget: enhällighet i rådet och yttrande från Europaparlamentet)

    19.    Artikel 245 [281] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: ändring av Europeiska unionens domstols stadga, utom avdelning I och artikel 64 (artikel 245 i EG fördraget: enhällighet i rådet och yttrande från Europaparlamentet)

    20.    Artikel 245b [283], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: nominering av Europeiska centralbankens direktionsledamöter – beslut av Europeiska rådet på rekommendation av rådet och efter det att Europaparlamentet och Europeiska centralbankens råd hörts (artikel 112 i EG‑fördraget – stats‑ och regeringscheferna genom överenskommelse, resten identiskt)

    21.    Artikel 249 B [290], punkt 2 och artikel 249 C [291], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (nu beslut om kommittéförfarandet) – ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 202 i EG fördraget – rådsbeslut med enhällighet efter yttrande från Europaparlamentet)

    II -   Nya rättsliga grunder till omröstning med kvalificerad majoritet

    1.      Artikel 9 B [15], punkt 5 i EU-fördraget, Europeiska rådets val av sin ordförande

    2.      Artikel 9 E [18], punkt 1 i EU-fördraget, Europeiska rådets utnämning av den höga representanten, i samförstånd med kommissionens ordförande

    3.      Artikel 15b [31], punkt 2, led b) i EU‑fördraget: initiativ från unionens utrikesminister inom den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken, på begäran av Europeiska rådet – beslut av rådet.

    4.      Artikel 16 [14] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: principer och villkor för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    5.      Artikel 20 [23] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: bestämmelser för att underlätta diplomatiskt och konsulärt skydd – lag av rådet, samråd med Europaparlamentet.

    6.      Artikel 21 [24] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: medborgarinitiativ för framläggandet av ett förslag till europeisk lag – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    7.      Artikel 28 D [45], punkt 2 i EU‑fördraget: försvarsbyråns stadga och säte – beslut av rådet utan förslag från kommissionen.

    8.      Artikel 28 E [46], punkt 2 i EU‑fördraget: upprättandet av ett permanent strukturerat försvarssamarbete – beslut av rådet utan förslag från kommissionen, samråd med unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

    9.      Artikel 28 E [46], punkt 3 i EU‑fördraget: tillstånd för en medlemsstat att delta i det permanenta strukturerade försvarssamarbetet – beslut av rådet (endast de deltagande medlemsstaterna deltar i omröstningen) utan förslag från kommissionen, samråd med unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

    10.    Artikel 28 E [46], punkt 4 i EU‑fördraget: upphävande av en medlemsstats deltagande i det permanenta strukturerade försvarssamarbetet – beslut av rådet (endast de deltagande medlemsstaterna deltar i omröstningen) utan förslag från kommissionen.

    11.    Artikel 49 A [50], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: avtal om en medlemsstats utträde – beslut av rådet på förslag av avtalsförhandlaren (i princip kommissionen), efter godkännande av Europaparlamentet.

    12     Artikel 61 C [70] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: åtgärder för att utvärdera genomförandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa – Europaparlamentet och de nationella parlamenten informeras

    13.    Artikel 69 C [84] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: stimulansåtgärder för brottsförebyggande insatser – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    14.    Artikel 97a [118] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, första stycket: immateriella rättigheter – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    15.    Artikel 115 C [138] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, punkt 1 och 2: medlemsstater som har euron som valuta, gemensam ståndpunkt och enad representation på det internationella planet – beslut av rådet, samråd med Europeiska centralbanken.

    16.    Artikel 149 [165], punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: idrott – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    17.    Artikel 152 [168], punkt 4, led c) i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: åtgärder för att bemöta gemensamma skyddsproblem inom hälsoområdet[5].

    18.    Artikel 152 [168], punkt 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: stimulansåtgärder för skydd av människors hälsa, i synnerhet bekämpningen av de stora gränsöverskridande folksjukdomarna samt kampen mot tobak och alkoholmissbruk[6].

    19.    Artikel 172a [189], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: rymdpolitik – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    20.    Artikel 176 A [194], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: energi – ordinarie lagstiftningsförfarande[7].

    21.    Artikel 176 B [195], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: turism – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    22.    Artikel 176 C [196], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: civilskydd[8].

    23.    Artikel 176 D [197], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: administrativt samarbete – ordinarie lagstiftningsförfarande.

    24.    Artikel 188 J [214], punkterna 3 och 5 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: humanitärt bistånd[9] och inrättandet av en europeisk frivilligkår.

    25.    Artikel 201b [236] a: förteckning över rådets konstellationer – beslut av Europeiska rådet (utan förslag från kommissionen).

    26.    Artikel 254a [298], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: Europeiska unionens administration.

    27.    Artikel 256a [300], punkt 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: översyn av bestämmelserna rörande Regionkommitténs och Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs karaktär och sammansättning – beslut av rådet.

    28.    Artikel 269 [311], stycke 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: genomförandebestämmelser för systemet för unionens egna medel – förordning av rådet, godkännande av Europaparlamentet (särskilt lagstiftningsförfarande, utan omnämnande av enhällighet).

    • [1]  I detta förfarande ingår en ”nödbromsmekanism”: Om en medlemsstat anser att åtgärderna i fråga skulle kunna ha en negativ inverkan på ”grundläggande aspekter av dess sociala trygghetssystem, inbegripet dess omfattning, kostnader eller ekonomiska struktur” eller på ”den ekonomiska jämvikten i det systemet” får den begära att ärendet ska överlämnas till Europeiska rådet (vilket innebär att förfarandet tillfälligt upphävs). Europeiska rådet ska inom fyra månader antingen hänskjuta ärendet till rådet för att förfarandet ska återupptas eller begära att kommissionen lägger fram ett nytt förslag.
    • [2]  Led e, g och h i punkt 2 i denna artikel innehåller nya rättsliga grunder; de andra punkterna omfattades redan av artikel 65 i EG-fördraget. Enligt punkt 3 i artikel III-269 har rådet fortfarande möjlighet att anta ett europeiskt beslut där det anges vilka aspekter av familjerätten som har gränsöverskridande följder och som kan bli föremål för akter som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
    • [3]  I detta förfarande ingår en ”nödbromsmekanism”: Om en medlemsstat anser att ett förslag till rättsakt på detta område kan inverka negativt på grundläggande aspekter av dess straffrättsliga system, får den begära att ärendet hänskjuts till Europeiska rådet och förfarandet tillfälligt upphävs. Europeiska rådet ska inom fyra månader antingen hänskjuta ärendet till rådet för att förfarandet ska återupptas eller begära att kommissionen eller den grupp medlemsstater som lagt fram förslaget lägger fram ett nytt förslag till rättsakt. Om Europeiska rådet inte fattar något sådant beslut inom fyra månader, eller om det nya lagstiftningsförfarande som inletts på dess begäran inte slutförts inom tolv månader ska ett fördjupat samarbete automatiskt upprättas om minst en tredjedel av medlemsstaterna så önskar.
    • [4]  Ibidem.
    • [5]  De åtgärder som anges i led c) och d) är nya. Åtgärderna i led a) och b) ingick redan i artikel 152 i EG‑fördraget och omfattades av medbeslutandeförfarandet.
    • [6]  De rättsliga grunder som avses i denna punkt är alla nya, med undantag för grunden för stimulansåtgärder för hälsoskydd, som ingick i artikel 152 i EG‑fördraget.
    • [7]  Det kan påpekas att unionen redan nu vidtar åtgärder på energiområdet, antingen på grundval av bestämmelser som redan föreskriver kvalificerad majoritet eller av artikel 308 i EG‑fördraget.
    • [8]  Åtgärder har redan tidigare vidtagits på detta område på grundval av artikel 308 i EG-fördraget.
    • [9]  Åtgärder har redan tidigare vidtagits på detta område på grundval av artikel 179 (med kvalificerad majoritet), eller artikel 308 i EG-fördraget (med enhällighet).

    BILAGA 3: Rättsakter – ordinarie lagstiftningsförfarande

    Denna bilaga innehåller en lista över de rättsliga grunder som tillämpas inom det ordinarie lagstiftningsförfarandet i Lissabonfördraget (som i stort sett motsvarar det nuvarande medbeslutandeförfarandet som fastställs i artikel 251 i EG‑fördraget).

    De områden som understrukits har fått en helt ny rättslig grund eller ett nytt förfarande och omfattas hädanefter av medbeslutandeförfarandet/det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

    Numren på artiklarna i EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är de som anges i Lissabonfördraget. Inom hakparenteserna finns de nummer som artiklarna kommer att få i den konsoliderade slutversionen av fördragen (enligt den tabell som bifogats till Lissabonfördraget).

    Motsvarande artiklar i det nuvarande fördraget anges i kursiv stil, liksom (i de fall då förfarandet ändras genom Lissabonfördraget) det förfarande som för närvarande tillämpas.

    1.   Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (artikel 16 [14] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 16 i EG-fördraget).

    2.   Förfaranden för tillgång till handlingar (artikel 16 A [15], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 255, punkt 2).

    3.   Skydd av personuppgifter (artikel 16 B [16], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 286, punkt 2).

    4.   Åtgärder för att bekämpa varje form av diskriminering på grund av nationalitet (artikel 16 D [18] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 12 i EG‑fördraget).

    5.   Grundläggande principer för att uppmuntra till icke-diskriminering (artikel 16 E [19], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 13.2 i EG-fördraget).

    6.   Åtgärder för att underlätta utövandet av rätten till fri rörlighet och fri vistelse för alla unionsmedborgare på medlemsstaternas territorium (artikel 18 [21], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), (artikel 18.2 i EG‑fördraget).

    7.   Medborgarinitiativ (artikel 21 [24] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    8.   Tullsamarbete (artikel 27a [33] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 135 i EG‑fördraget).

    9.   Tillämpning av konkurrensregler på den gemensamma jordbrukspolitiken (artikel 36 [42] med hänvisning till artikel 43 punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 36 i EG-fördraget: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet efter yttrande från Europaparlamentet).

    10. Lagstiftning inom den gemensamma jordbrukspolitiken (artikel 37 [43] punkt 2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 37.2: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet efter yttrande från Europaparlamentet).

    11. Fri rörlighet för arbetstagare (artikel 40 [46] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 40 i EG-fördraget).

    12. Inre marknaden – åtgärder inom den sociala trygghetens område för migrerande arbetstagare i gemenskapen[1] (artikel 42 [48] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 42 i EG-fördraget: medbeslutande – rådet ska besluta enhälligt).

    13. Etableringsrätt (artikel 44 [50], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 44 i EG‑fördraget).

    14. Undantag i en medlemsstat för viss verksamhet från tillämpningen av bestämmelserna om etableringsrätten (artikel 45 [51], andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 45.2 i EG-fördraget: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet utan medverkan av Europaparlamentet).

    15. Samordning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare när det gäller utövandet av etableringsrätten (artikel 46 [52], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 46.2 i EG-fördraget).

    16. Samordning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar om upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare och ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis (artikel 47 [53], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 47 i EG-fördraget: medbeslutande – rådet ska enhälligt besluta om direktiv vars genomförande medför en ändring av medlemsstaternas lagar).

    17. Utökning av tillämpningsområdet för bestämmelserna så att de även gäller för sådana tredjelandsmedborgare som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig inom unionen (artikel 49 [56], andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 49.2 i EG-fördraget: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet utan medverkan av Europaparlamentet).

    18. Liberalisering av tjänster inom vissa sektorer (artikel 52 [59], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 52.1 i EG‑fördraget: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet efter yttrande från Europaparlamentet).

    19. Tjänster (artikel 55 [62] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 55 i EG‑fördraget).

    20. Antagande av andra åtgärder om kapitalrörelser till eller från ett tredjeland (artikel 57 [64], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 57.2 första meningen i EG-fördraget: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet utan medverkan av Europaparlamentet).

    21. Administrativa åtgärder avseende kapitalrörelser i syfte att förebygga och bekämpa brottslighet och terrorism (artikel 61 H [75] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 60 i EG‑fördraget).

    22. Viseringar, kontroller av de yttre gränserna, villkoren för den fria rörligheten för tredjelandsmedborgare, förvaltning av de yttre gränserna, avsaknad av kontroller vid de interna gränserna (artikel 62 [77], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 62 i EG‑fördraget: förfarandet fastställs i artikel 67 i EG‑fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet; det är dock möjligt att gå över till medbeslutande om rådet enhälligt beslutar detta efter att ha hört Europaparlamentet).

    23. Asyl, tillfälligt eller alternativt skydd av personer (artikel 63 [78], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 63.1-2 och artikel 64.2 i EG-fördraget: förfarandet fastställs i artikel 67 i EG‑fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet; det är dock möjligt att gå över till medbeslutande om rådet enhälligt beslutar detta efter att ha hört Europaparlamentet).

    24. Invandring och bekämpning av människohandel (artikel 63a [79] punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 63.3–4 i EG-fördraget: förfarandet fastställs i artikel 67 i EG-fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet; det är dock möjligt att gå över till medbeslutande om rådet enhälligt beslutar detta efter att ha hört Europaparlamentet).

    25. Åtgärder för att stimulera och stödja medlemsstaternas verksamhet för att främja integrationen av tredjelandsmedborgare (artikel 63a [79], punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    26. Civilrättsligt samarbete (utom samarbete på det familjerättsliga området)[2] (artikel 65 [81], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 65 i EG‑fördraget: förfarandet fastställs i artikel 67 i EG‑fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet; det är dock möjligt att gå över till medbeslutande om rådet enhälligt beslutar detta efter att ha hört Europaparlamentet).

    27. Straffrättsligt samarbete – förfaranden, samarbete, utbildning, behörighetskonflikter, minimiregler för erkännande av domar och rättsliga avgöranden) (artikel 69 A [82], punkterna 1 och 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)[3] (artikel 31 i EU-fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet).

    28. Minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden av särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag (artikel 69 B [83] punkterna 1 och eventuellt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 31 EU-fördraget: förfarandet fastställs i artiklarna 34.2 och 39.1 i EU-fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet).

    29. Åtgärder inom området för förebyggande av brottslighet (artikel 69 C [84] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    30. Eurojust (artikel 69 D [85] punkt 1, andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 31 EU‑fördraget: förfarandet fastställs i artiklarna 34.2 och 39.1 EU-fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet).

    31. Villkoren för deltagande av Europaparlamentet och de nationella parlamenten i utvärderingen av Eurojusts verksamhet (artikel 69 D [85] punkt 1, tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)

    32  Polissamarbete (vissa aspekter) (artikel 69 F [87], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 30 EU-fördraget: förfarandet fastställs i artiklarna 34.2 och 39.1 EU-fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet).

    33. Europol (artikel 69 G [88], punkt 2, första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 30 EU-fördraget: förfarandet fastställs i artiklarna 34.2 och 39.1 EU-fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet).

    34. Europaparlamentets och de nationella parlamentens kontroll av Europols verksamhet (artikel 69 G [88] punkt 2, andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    35. Genomförande av den gemensamma transportpolitiken (artikel 71 [91], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 71 i EG‑fördraget).

    36. Sjöfart och luftfart (artikel 80 [100], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 80.2 i EG‑fördraget).

    37. Åtgärder om tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden eller få den att fungera för att främja de mål som anges i artikel 22a [26] (artikel 94 [114], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 95, punkt 1 i EG‑fördraget).

    38. Nödvändiga åtgärder för att eliminera snedvridning av konkurrensvillkoren på den inre marknaden (artikel 96 [116] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 96 i EG‑fördraget: kvalificerad majoritet i rådet utan Europaparlamentets medverkan).

    39. Immateriella rättigheter utom bestämmelser om språkanvändningen i samband med europeiska immateriella rättigheter (artikel 97a [118] första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)[4].

    40. Multilateral övervakning (artikel 99 [121], punkt 6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 99.5 i EG-fördraget: samarbetsförfarandet).

    41. Ändring av protokollet om stadgan för ECBS och ECB (artikel 107 [129] punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 107.5 i EG-fördraget: rådet ska besluta enhälligt eller med kvalificerad majoritet; i båda fallen krävs Europaparlamentets samtycke).

    42. Nödvändiga åtgärder för att använda euron (artikel 111a [133] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 123.4 i EG‑fördraget).

    43. Insatser på sysselsättningsområdet (artikel 129 [149] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 129 i EG-fördraget).

    44. Socialpolitik (artikel 137 [153], punkt 1, förutom led c) d) f) och g), samt 2[5], första, andra och sista stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 137.1-2 i EG‑fördraget).

    45. Socialpolitik (lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män samt lika lön för lika eller likvärdigt arbete) (artikel 141 [157], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 141.3 i EG-fördraget).

    46. Europeiska socialfonden (artikel 148 [164] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 148 i EG-fördraget).

    47. Utbildning (utom rekommendationer) (artikel 149 [165], punkt 4, led a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 149.4 i EG‑fördraget).

    48. Idrott (artikel 149 [165], punkt 2, led g) och punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    49. Yrkesutbildning (artikel 150 [166], punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 150, punkt 4 i EG‑fördraget).

    50. Kultur (utom rekommendationer) (artikel 151 [167], punkt 5, första strecksatsen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 151 i EG‑fördraget: medbeslutande – rådet ska besluta enhälligt).

    51. Folkhälsa – åtgärder för att klara av de gemensamma frågorna på säkerhetsområdet[6] (artikel 152 [168], punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 152.4 i EG‑fördraget).

    52. Folkhälsa – stimulansåtgärder för att skydda människors hälsa, särskilt kampen mot de stora gränsöverskridande folksjukdomarna och mot tobak och alkoholmissbruk (artikel 152 [168], punkt 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt[7]).

    53. Konsumentskydd (artikel 153 [169], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 153.4 i EG‑fördraget).

    54. Transeuropeiska nät (artikel 156 [172] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 156 i EG‑fördraget).

    55. Industri (artikel 157 [173], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 157.3 i EG‑fördraget).

    56. Åtgärder på området ekonomisk och social sammanhållning (artikel 159 [175], tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 159 i EG-fördraget).

    57. Strukturfonderna (artikel 161 [177], första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 161 i EG-fördraget: för närvarande ska rådet besluta enhälligt med Europaparlamentets samtycke).

    58. Sammanhållningsfonden (artikel 161 [177], andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 161 i EG-fördraget: för närvarande ska rådet besluta enhälligt med Europaparlamentets samtycke; fr.o.m. 2007 ska rådet besluta med kvalificerad majoritet och med Europaparlamentets samtycke.

    59. Europeiska regionala utvecklingsfonden (artikel 162 [178] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 162 i EG-fördraget).

    60. Ramprogrammet för forskning (artikel 166 [182], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 166.1 i EG‑fördraget).

    61. Genomförande av det europeiska forskningsområdet (artikel 166 [182], punkt 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    62. Genomförande av ramprogrammet för forskning: regler för företags deltagande och för spridning av resultat (artiklarna 167 [183] och 172 [188], stycke 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 167 i EG‑fördraget).

    63. Tilläggsprogram som endast avser vissa medlemsstater (artiklarna 168 [184] och 172 [188], stycke 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 168 i EG‑fördraget).

    64. Deltagande i sådana forskningsprogram som inletts av flera medlemsstater (artiklarna 169 [185] och 172 [188], stycke 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 169 i EG‑fördraget).

    65. Rymdpolitik (artikel 172a [189] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    66. Miljö (gemenskapsåtgärder för att uppfylla miljömålen, med undantag för skatteåtgärder) (artikel 175 [192] punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 175.1 i EG-fördraget).

    67. Handlingsprogram på miljöområdet (artikel 175 [192] punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 175.3 i EG‑fördraget).

    68. Energi, utom skatteåtgärder (artikel 176 A [194], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)[8].

    69. Turism – åtgärder för att komplettera medlemsstaternas insatser (artikel 176 B [195], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    70. Räddningstjänst i samband med naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor (artikel 176 C [196], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)[9].

    71. Administrativt samarbete för att förbättra medlemsstaternas genomförande av unionsrätten (artikel 176 D [197], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    72. Handelspolitik – genomförandeåtgärder (artikel 188 C [207], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 133 i EG‑fördraget: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet utan att höra Europaparlamentet).

    73. Utvecklingssamarbete (artikel 188 E [209], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 179 i EG-fördraget).

    74. Ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete med tredjeländer (artikel 188 H [212], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 181A i EG‑fördraget: rådet ska besluta med kvalificerad majoritet efter yttrande från Europaparlamentet).

    75. Allmän ram för genomförandet av unionens humanitära biståndsåtgärder (artikel 188 J [214], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    76. Europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd (artikel 188 J [214], punkt 5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    77. Regler och finansieringsbestämmelser för politiska partier på europeisk nivå (artikel 191 [224] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 191 i EG‑fördraget).

    78. Inrättande av specialdomstolar (artikel 225 A [257] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 225A i EG‑fördraget: enhällighet i rådet och yttrande från Europaparlamentet).

    79. Ändring av Europeiska unionens domstols stadga, utom avdelning I och artikel 64 (artikel 245 [281] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 245 i EG‑fördraget: enhällighet i rådet och yttrande från Europaparlamentet).

    80. Kontroll av genomförandebefogenheterna (artikel 249 C [291], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 202 i EG‑fördraget: enhällighet i rådet och yttrande från Europaparlamentet).

    81. Europeisk administration (artikel 254a [298], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    82. Antagande av budgetregler (artikel 279 [322], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 279.1 i EG-fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter att ha hört Europaparlamentet; fr.o.m. 2007 ska rådet besluta med kvalificerad majoritet).

    83. Bekämpning av bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen (artikel 280 [325], punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 280, punkt 4 i EG‑fördraget).

    84. Tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda vid unionen (artikel 283 [336] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 283 i EG‑fördraget: kvalificerad majoritet i rådet och yttrande från Europaparlamentet).

    85. Statistik (artikel 285 [338], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 285, punkt 1 i EG‑fördraget).

    • [1]  Här ingår en ”nödbromsmekanism”: Om en medlemsstat anser att åtgärderna i fråga skulle kunna ha en negativ inverkan på ”grundläggande aspekter av dess sociala trygghetssystem, inbegripet dess omfattning, kostnader eller ekonomiska struktur” eller på ”den ekonomiska jämvikten i det systemet” får den begära att ärendet ska överlämnas till Europeiska rådet (vilket innebär att förfarandet tillfälligt upphävs). Europeiska rådet ska inom fyra månader antingen hänskjuta ärendet till rådet för att förfarandet ska återupptas eller begära att kommissionen lägger fram ett nytt förslag.
    • [2]  Led e, g och h i punkt 2 i denna artikel innehåller nya rättsliga grunder; de andra punkterna omfattades redan av artikel 65 i EG-fördraget. Enligt punkt 3 i artikel III-269 har rådet fortfarande möjlighet att anta ett europeiskt beslut där det anges vilka aspekter av familjerätten som har gränsöverskridande följder och som kan bli föremål för akter som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
    • [3]  En ”nödbromsmekanism” fastställs i punkterna 3 och 4 i dessa artiklar. Om en medlemsstat anser att ett lagförslag på detta område skulle påverka grundläggande aspekter av dess straffrättsliga system, får den begära att frågan överlämnas till Europeiska rådet och att förfarandet tillfälligt upphävs. Europeiska rådet ska inom fyra månader hänskjuta frågan till rådet, så att förfarandet fullföljs, eller begära att kommissionen, eller den grupp medlemsstater som tog initiativet, lägger fram ett nytt lagförslag. Om ingen åtgärd vidtas av Europeiska rådet inom fyra månader, eller om det nya lagstiftningsförfarandet inte ger något resultat inom tolv månader, ska ett närmare samarbete på detta område automatiskt fullföljas om minst en tredjedel av medlemsstaterna så önskar.
    • [4]  I avsaknad av en särskild rättslig grund har unionen hittills vidtagit åtgärder på detta område på grundval av artikel 308 i EG‑fördraget: Rådet ska enhälligt besluta efter att ha hört Europaparlamentet.
    • [5]  På de områden som omfattas av dessa punkter ska lagen antas av rådet med enhällighet efter det att Europaparlamentet har hörts. Det andra stycket i punkt 3 innehåller dock en ”övergångsklausul” där det fastställs att rådet kan besluta med enhällighet att det ordinarie lagstiftningsförfarande ska gälla för led d, f och g i punkt 1.
    • [6]  De åtgärder som fastställs i led a och b i punkt 4 i denna artikel fastställdes redan i artikel 152 i EG-fördraget. De åtgärder som fastställs i led c och d är nya.
    • [7]  Alla de rättsliga grunder som fastställs i denna punkt är nya, så när som på den som rör stimulansåtgärder för att skydda folkhälsan, vilken redan omfattades av artikel 152 i EG‑fördraget.
    • [8]  I avsaknad av en särskild rättslig grund har unionen hittills vidtagit åtgärder på detta område på grundval av artikel 308 i EG-fördraget: Rådet ska enhälligt besluta efter att ha hört Europaparlamentet.
    • [9]  I avsaknad av en särskild rättslig grund har unionen hittills vidtagit åtgärder på detta område på grundval av artikel 308 i EG‑fördraget: Rådet ska enhälligt besluta efter att ha hört Europaparlamentet.

    BILAGA 4: Rättsakter – särskilda lagstiftningsförfaranden

    Denna bilaga innehåller en förteckning över de rättsliga grunderna för särskilda lagstiftningsförfaranden. Numren på artiklarna i EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är de som anges i Lissabonfördraget. Inom hakparenteserna finns de nummer som artiklarna kommer att få i den konsoliderade slutversionen av fördragen (enligt den tabell som bifogats till Lissabonfördraget). I kursiv stil anges motsvarande artikel, om en sådan förekommer, i dagens fördrag och, om det förfarande som gäller i dag, om förfarandet ändras.

    I -  Ad hoc‑förfaranden

    1.   Den årliga budgeten – gemensamt beslut av Europaparlamentet och rådet (artikel 272 [314] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 272 i EG‑fördraget: ad hoc-förfarande).

    II - Europaparlamentets akter

    2.   Ledamotsstadgan för Europaparlamentets ledamöter (artikel 190 [223], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt): Europaparlamentet antar på eget initiativ och efter godkännande från rådet (med enhällighet i fråga om skattesystemet) och yttrande från kommissionen (artikel 190.5 i EG‑fördraget).

    3.   Föreskrifter om utövandet av undersökningsrätten (artikel 193 [226], tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt): Europaparlamentet antar på eget initiativ och efter godkännande från rådet och kommissionen (artikel 193 i EG‑fördraget: gemensam överenskommelse).

    4.   Regler för Europeiska ombudsmannens ämbetsutövande (artikel 195 [228], punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt): Europaparlamentet antar på eget initiativ och efter godkännande från rådet och kommissionen (artikel 195.4 i EG‑fördraget).

    III -     Rådets akter

    A.  Enhällighet och Europaparlamentets godkännande

    5.   Åtgärder mot diskriminering (artikel 16 E [19], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 13.1 i EG‑fördraget: yttrande från Europaparlamentet)

    6.   Utökning av de medborgerliga rättigheterna (artikel 22 [25] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) –ratificering på nationell nivå krävs (artikel 22 i EG‑fördraget).

    7.   Europeisk åklagarmyndighet (artikel 69 E [86], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    8.   Enhetligt valförfarande (artikel 190 [223], punkt 1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt): på initiativ av och med godkännande från Europaparlamentet – ratificering på nationell nivå krävs (artikel 190.4 i EG-fördraget).

    9.   Flerårig finansieringsram (artikel 270a [312], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Nämns inte i fördragen. Bygger i dagsläget på en interinstitutionell överenskommelse.

    B.  Enhällighet och samråd med Europaparlamentet

    10. Artikel 6 i EU‑fördraget (med artikel 188 N [218], punkterna 6 och 8): Anslutning till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna – beslut av rådet på förslag från avtalsförhandlaren (i princip kommissionen), efter Europaparlamentets godkännande.

    11. Åtgärder rörande socialförsäkringar och socialt skydd (artikel 18 [21], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 18, punkt 3 i EG‑fördraget).

    12. Medborgarskap: rösträtt och rösträtt och valbarhet val till Europaparlamentet samt vid kommunala val i den medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt (artikel 19 [22] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 19 i EG‑fördraget).

    13. Vidtagande av åtgärder avseende kapitalrörelser till eller från tredjeland som innebär ett steg tillbaka i den liberaliseringsprocess som anges i gemenskapsrätten (artikel 57 [64], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (slutet av artikel 57.2 i EG-fördraget: enhällighet i rådet utan yttrande från Europaparlamentet).

    14. Åtgärder rörande pass, identitetshandlingar och uppehållstillstånd (artikel 62 [77], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)

    15. Civilrättsligt samarbete rörande åtgärder som rör familjerätten och som har gränsöverskridande följder[1] (artikel 65 [81], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 67.5, andra strecksatsen i EG-fördraget).

    16. Operativt polissamarbete (artikel 69 F [87], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 30.1, led a): förfarande som fastställs i artiklarna 34.2 och 39.1 i EU-fördraget).

    17. Ingripanden av en medlemsstats myndigheter på en annan medlemsstats territorium (artikel 69 H [89] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 32 i EU-fördraget: förfarande som fastställs i artiklarna 34.2 och 39.1 i EU-fördraget).

    18. Harmonisering av omsättningsskatter (artikel 93 [113] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 93 i EG‑fördraget).

    19. Tillnärmning av bestämmelser som har en direkt inverkan på den inre marknaden (artikel 95 [115] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 94 i EG‑fördraget).

    20. Språkanvändning i samband med immateriella rättigheter (artikel 97a [118] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    21. Ersättning av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott (artikel 104 [126], punkt 14 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 104.14 i EG‑fördraget).

    22. Europeiska centralbankens specifika uppgifter i fråga om tillsyn (artikel 105 [127], punkt 6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 105.6 i EG‑fördraget: enhällighet i rådet efter samråd med ECB och samtycke från Europaparlamentet).

    23. Socialpolitik: social trygghet och socialskydd för arbetstagare, skydd för arbetstagare i de fall deras anställningsavtal upphör att gälla, företrädande och kollektivt tillvaratagande av intressen och anställningsvillkor för medborgare från tredjeland[2] (artikel 137 [153], stycke 1, led c), d), f) och g) och stycke 2, led b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 137.1, led c), d), f) och g) samt artikel 137.2, led b), andra stycket i EG‑fördraget).)

    24. Miljö: Skattebestämmelser, åtgärder avseende fysisk planering, kvantitativ förvaltning av vattenresurser och markanvändning samt åtgärder som väsentligt påverkar energiförsörjningen och mångfalden i fråga om energikällor (artikel 175 [192], punkt 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 175.2 i EG‑fördraget).

    25. Energi: skatterelaterade åtgärder (artikel 176 A [194], punkt 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    26. Associering av utomeuropeiska länder och territorier med unionen – förfarande och regler (artikel 187 [203] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – i samråd med Europaparlamentet) (artikel 187 i EG-fördraget - utan samråd med Europaparlamentet).

    27. Domstolens behörighet när det gäller immaterialrätt (artikel 229 A [262] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 229A i EG‑fördraget: rådet ska besluta enhälligt efter yttrande från Europaparlamentet, plus ratificering på nationell nivå).

    28. Ändring av protokollet om Europeiska investeringsbankens stadga (artikel 266 [308], tredje stycket) (artikel 266, tredje stycket i EG‑fördraget).

    29. Unionens egna resurser – tak och inrättandet av nya resurser (artikel 269 [311], tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) – ratificering på nationell nivå krävs (artikel 269 i EG-fördraget).

    C.  Kvalificerad majoritet och antagande av Europaparlamentet

    30. Genomförandebestämmelser för systemet för unionens egna medel (artikel 269 [311], stycke 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    D.  Kvalificerad majoritet och samråd med Europaparlamentet

    31. Bestämmelser för att underlätta diplomatiskt och konsulärt skydd (artikel 20 [23] i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – antagande av direktiv genom särskilt lagstiftningsförfarande) (artikel 20 i EG-fördraget – överenskommelse mellan medlemsstaterna: mellanstatligt samarbete).

    32. Forskning: särskilda program för ramprogrammets genomförande (artikel 166 [182], punkt 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 166.4 i EG‑fördraget).

    33. Regioner i de yttre randområdena (artikel 299 [349], andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) (artikel 299.2, andra stycket i EG‑fördraget).

    • [1]  Rådet får efter att ha hört Europaparlamentet fatta ett enhälligt beslut om att övergå till ordinarie lagstiftningsförfarande (artikel 137 [153], punkt 2, andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).
    • [2]  Rådet får efter att ha hört Europaparlamentet fatta ett enhälligt beslut om att övergå till ordinarie lagstiftningsförfarande i fråga om led d), f) och g) (artikel 65 [81], punkt 3, andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    SKRIVELSE från utskottet för REGIONAL UTVECKLING

    Skrivelse av den 23 januari 2008 från Gerardo Galeote, ordförande för utskottet för regional utveckling, till Jo Leinen, ordförande för utskottet för konstitutionella frågor

    ___________________________________________________________________________

    Översättning

    Jo Leinen

    Ordförande

    Utskottet för konstitutionella frågor

    Angående: Lissabonfördraget

    Med tanke på den korta tidsfristen kommer utskottet för regional utveckling inte att kunna anta ett yttrande om det aktuella dokumentet, trots att vi betraktar det som mycket relevant för den regionala utvecklingen. På utskottets vägnar vill jag dock informera er om utskottets hållning.

    Genom Lissabonfördraget införs flera viktiga ändringar som, om de ratificeras, kommer att få direkta konsekvenser för verksamheten i utskottet för regional utveckling. Fördraget kommer att göra det möjligt för unionen att utifrån en förnyad gemensam grundval ta steget mot en mer demokratisk, effektiv och synlig framtid. I detta hänseende är det särskilt angeläget att stärka den regionala dimensionen i EU:s beslutsprocess och utformning av politiken.

    Vårt utskott uppmanar därför utskottet för konstitutionella frågor att ta hänsyn till följande aspekter i sitt betänkande (2007/2286(INI), föredragande: Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo):

    1. Utskottet för regional utveckling uppskattar och stöder beslutet att i Lissabonfördraget införliva grundläggande regionala aspekter, såsom erkännandet av den kulturella och språkliga mångfalden som ett av EU:s mål, den förnyade definitionen av subsidiaritetsprincipen, beaktandet av gemenskapslagstiftningens följder för de lokala och regionala myndigheterna samt erkännandet av principen om samråd med de lokala och regionala myndigheterna.

    2. Utskottet för regional utveckling gläds åt att begreppet “territoriell sammanhållning” har tagits med och erkänts som ett mål för EU. Utskottet konstaterar att territoriell sammanhållning definieras som ett område där unionen och medlemsstaterna har delade befogenheter. Utskottet stöder också det faktum att artikel 158 i EG-fördraget, som definierar sammanhållningspolitiken, ändras genom att man inför en ny punkt där den särskilda ställningen för de yttersta randområdena erkänns.

    3. Utskottet för regional utveckling välkomnar utökningen av omröstningarna med kvalificerad majoritet och medbeslutandeförfarandet när det gäller till exempel förordningen om strukturfonderna. Dessa inslag kommer utan tvivel att bidra till att de parlamentsutskott som ansvarar för struktur- och sammanhållningspolitiken får större möjligheter att påverka politiken.

    4. Utskottet för regional utveckling välkomnar den särskilda tonvikt som läggs på landsbygdsområden, områden som påverkas av strukturomvandlingar och regioner med allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar, till exempel de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet samt öar, gränsregioner och bergsregioner.

    5. Utskottet för regional utveckling uppmanar de relevanta myndigheterna att fullt ut genomföra bestämmelserna om att nationella och regionala parlament med lagstiftningsbefogenheter ska involveras i det förfarande för tidig varning som tagits fram för att se till att subsidiaritetsprincipen respekteras. Utskottet konstaterar att bestämmelsen om att låta de nationella parlamenten och Regionkommittén vidta rättsliga åtgärder i händelse av en överträdelse av subsidiaritetsprincipen kan leda till ett ändrat förhållande mellan inte minst kommissionen och medlemsstaterna.

    6. Utskottet för regional utveckling anser att ett lyckat genomförande av Lissabonfördraget och de nya bestämmelser som skapats inom ramen för den regionala utvecklingen och sammanhållningspolitiken går hand i hand med en förbättrad dialog mellan EU‑institutionerna och de regionala organisationerna.

    (Avslutningsfras och underskrift)

    YTTRANDE från utskottet för utrikesfrågor (22.1.2008)

    till utskottet för konstitutionella frågor

    över Lissabonfördraget
    (2007/2286(INI))

    Föredragande: Andrew Duff

    FÖRSLAG

    Utskottet för utrikesfrågor uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    Struktur

    1.   Europaparlamentet noterar att Lissabonfördraget har en annan struktur, med avseende på unionens externa åtgärder, jämfört med fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (2004) i och med att avdelning V i fördraget om Europeiska unionen med de allmänna bestämmelserna för unionens externa åtgärder, de särskilda bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och bestämmelserna om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) är skild från del fem i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt med de allmänna bestämmelserna om unionens externa åtgärder, den gemensamma handelspolitiken, samarbetet med tredjeländer och humanitärt bistånd, de restriktiva åtgärderna, de internationella avtalen, relationerna med internationella organisationer, tredjeländer och EU:s delegationer samt solidaritetsklausulen.

    2.   Därför betonar Europaparlamentet att de två ändrade fördragen har samma lagliga värde och föreslår att de alltid ska tolkas tillsammans så att överensstämmelse och klarhet uppnås.

    Innehåll

    3.   Europaparlamentet noterar att trots att Lissabonfördraget har en annan struktur på utrikes‑, säkerhets- och försvarspolitiken liknar det innehållsligt det konstitutionella fördraget från 2004 och att det nya fördraget är en stor förbättring jämfört med gällande bestämmelser, i synnerhet vad gäller unionens internationella relationer.

    4.   Europaparlamentet välkomnar varmt det nya fördraget därför att det ger unionen en starkare internationell profil och höjer unionens kapacitet att agera effektivt i världsfrågor. Parlamentet påpekar att Lissabonfördraget kommer att

    –    förtydliga unionens befogenheter samt definiera och utöka dess värden och målsättningar så att den i sina förbindelser med den övriga världen ska ”bekräfta och främja sina värderingar och intressen samt bidra till skydd av sina medborgare. Den ska bidra till fred, säkerhet, hållbar utveckling av vår jord, solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken, fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnets rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga.”[1];

    –    göra stadgan om de grundläggande rättigheterna bindande och göra det möjligt för unionen att sluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[2],

    –    säkra att Köpenhamnskriterierna kommer att beaktas vid framtida utvidgningar,

    –    utgöra en uttrycklig rättslig grund för grannskapspolitiken,

    –    införa en juridisk personlighet för unionen som helhet,

    –    tvinga medlemsstaterna att rådgöra med varandra och visa ömsesidig solidaritet,

    –    införa ett visst mått av omröstning med kvalificerad majoritet vid rådsbeslut om frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och möjligheten till konstruktivt avståndstagande[3],

    –    göra det möjligt att ytterligare utöka förfarandet med omröstning med kvalificerad majoritet (i andra beslut än försvarsbeslut) när Europeiska unionens råd enhälligt beslutar om detta,

    –    främja ökat samarbete (med minst nio medlemsstater) inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,

    –    införa posten som ständig ordförande för Europeiska unionens råd; han/hon ska på sin nivå och i denna egenskap representera unionen inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,

    –    införa den inflytelserika posten som unionens höga representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken; han/hon kommer även att vara vice ordförande i kommissionen samt ordförande för ministerrådet (utrikespolitik), leda den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, bidra till utformningen av politiken samt garantera att unionens yttre åtgärder är samstämda,

    –    med samtycke från kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet inrätta en europeisk avdelning för yttre åtgärder som ska bistå den höga representanten, med deltagare från kommissionen, rådets sekretariat och nationella diplomatiska avdelningar,

    –    förstärka Europaparlamentets budgetbefogenheter över samtliga EU:s utgifter, inklusive den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, så att parlamentet därmed är likställt med rådet,

    –    ge parlamentet medbeslutanderätt i frågor om den gemensamma handelspolitiken,

    –    utöka användandet av omröstning med kvalificerad majoritet vid rådets och parlamentets rätt till samtycke till samtliga avtal som ingås av EU inom områden där det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas eller där det särskilda lagstiftningsförfarandet kräver samtycke från parlamentet i inrikesfrågor,

    –    ge en ny rättslig grund för instrument eller strategier för brådskande ekonomiskt stöd till tredjeländer, humanitärt stöd, sanktioner mot icke-statliga enheter, rymdpolitik, tryggad energiförsörjning, bekämpning av klimatförändringar, förhindrande av internationell terrorism och skydd av personuppgifter.

    5.   Europaparlamentet välkomnar även de omfattande ändringarna av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken:

    –    Samtliga medlemsstaters[4] civila och militära kapacitet, inbegripet de multinationella styrkorna, binds till den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, med möjligheten att välja ut en grupp medlemsstater för genomförandet av arbetsuppgifterna.

    –    Ett permanent strukturerat samarbete inom försvaret mellan de medlemsstater som har störst militär kapacitet, är mest politiskt villiga och som försöker sig på de mest krävande uppdragen.

    –    Åtaganden för en stegvis förbättring av de militära kapaciteterna.

    –    En utökad roll för Europeiska försvarsbyrån.

    –    Skyldigheter för medlemsstaterna att hjälpa varandra om de blir anfallna (oberoende av vissa medlemsstaters neutralitet eller medlemskap i Nato).

    –    Kvalitetshöjande mål (”Petersberguppdragen”) som skall innefatta terrorismbekämpning.

    –    Krav på ömsesidig solidaritet vid ett terroristhot, ett terroristanfall eller en naturkatastrof.

    6.   Europaparlamentet beklagar emellertid att en del medlemsstater verkligen hade svårigheter under regeringskonferensen med a) att å ena sidan göra en klar åtskillnad mellan den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets‑ och försvarspolitiken, och å andra sidan, mellan andra aspekter av unionens externa åtgärder, b) att dämpa de praktiska följderna av det teoretiska beslutet att utveckla gemensamma strategier och att förena resurserna på detta område och c) att tydligt avgränsa kommissionens och parlamentets politiska roll och EG-domstolens juridiska roll[5].

    7.   Europaparlamentet beklagar att Förenade kungariket och Polen har försökt att begränsa rätten till rättslig prövning enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna.

    8.   Europaparlamentet beklagar i synnerhet artikel 25a i EU-fördraget där det står att hanteringen av personuppgifter inom säkerhetspolitiken ska lyda endast under rådets bestämmelser utan inblandning av parlamentet eller under överinseende av EU‑domstolarna.

    9.   Europaparlamentet noterar i detta sammanhang förklaring nr 13 från regeringskonferensen som försäkrar att bestämmelserna för den gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitiken inte påverkar medlemsstaternas nuvarande ansvar för utformningen och genomförandet av deras utrikespolitik och inte heller deras nationella representation i tredjeländer och internationella organisationer och i synnerhet inte de primära skyldigheterna för medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

    10. Europaparlamentet noterar även förklaring nr 14 där det står att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte kommer att påverka de olika medlemsstaternas befintliga rättsliga grund, ansvar eller befogenheter i fråga om att utforma och genomföra deras egen utrikespolitik. Parlamentet beklagar även starkt den både ogrundade och missvisande formuleringen att de nya bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte ger några befogenheter till kommissionen att ta initiativ om beslut och inte ger parlamentet en utökad roll.

    11. På samma sätt noterar Europaparlamentet förklaring nr 24 som syftar till att minimera effekten av beslutet om att höja unionens lagliga status inom internationell rätt.

    Genomförande

    12. Europaparlamentet noterar att det enligt förklaring nr 12 kommer att upprättas så kallade lämpliga kontakter med parlamentet vad gäller Europeiska rådets utnämnande, med samtycke från kommissionens ordförande, av den första höga representanten, som ska tillträda sitt ämbete den 1 januari 2009 då fördraget beräknas träda i kraft. Europaparlamentet insisterar på att andemeningen i artikel 9e i EU-fördraget ska genomföras fullt ut vid ett sådant provisoriskt utnämnande (där det anges, i enlighet med artikel 9d.7 i EU-fördraget, att parlamentet vanligtvis har rätt till samtycke vid utnämnandet av hela kommissionen, inklusive den höga representanten). Parlamentet meddelar därför att det förväntar sig att bli rådfrågat om denna första utnämning.

    13. Europaparlamentet insisterar på att det behövs förutsättningar för att rådsordföranden, unionens höga representant för utrikespolitiken och kommissionens ordförande ska kunna samarbeta i största möjliga mån samt för att det ska finnas en ömsesidig respekt för deras respektive uppgifter.

    14. Europaparlamentet välkomnar artikel 21 i EU-fördraget enligt vilken den höga representanten kommer att ”regelbundet höra Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande valmöjligheterna” när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken och ”informera Europaparlamentet om hur dessa politikområden utvecklas” och se till att vederbörlig hänsyn tas till Europaparlamentets synpunkter. Parlamentet åtar sig dessutom att till fullo utnyttja sina rådgivande befogenheter och att utveckla en mer omfattande och systematisk granskning av utformningen och genomförandet av unionens utrikespolitik och politiken och åtgärderna inom området säkerhet och försvar och att därvid till fullo utnyttja även sina budgetbefogenheter. Europaparlamentet påpekar även att det kommer att få bättre möjligheter att utöva en demokratisk kontroll av den höga representanten i och med att han även kommer att vara vice ordförande för kommissionen.

    15. I detta sammanhang, och mot bakgrund av det nya fördraget, kräver Europaparlamentet en översyn av det interinstitutionella avtalet av den 20 november 2002 mellan Europaparlamentet och rådet om tillgång till känslig information i rådet om säkerhets‑ och försvarspolitiken.

    16. Europaparlamentet betonar vikten av att säkerställa en demokratisk ansvarsskyldighet hos och insyn i Europeiska försvarsbyråns verksamhet.

    17. Mot bakgrund av de nya möjligheterna som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken får tack vare Lissabonfördraget, önskar Europaparlamentet värna om ett närmare samarbete mellan de relevanta utskotten i Europaparlamentet och de nationella parlamenten inbegripet parlamentariska observatörer från Natomedlemmar som inte är EU-medlemmar och ledamöterna i Natos parlamentariska församling. Parlamentet föreslår även att Västeuropeiska unionens parlamentariska församling ska upplösas när Lissabonfördraget träder i kraft.

    18. Europaparlamentet beklagar att åtgärderna är onödigt komplexa i artikel 28 i EU‑fördraget om brådskande finansiering utanför EU:s budget av initiativ inom ramen för säkerhets- och försvarspolitiken. Parlamentet insisterar på en full tillämpning av det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning av den 17 maj 2006 och den strukturerade dialogen mellan rådet och parlamentet som förutses i detta.

    19. Med beaktande av inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder

    –    noterar Europaparlamentet att det enligt artikel 13a.3 i EU-fördraget har rätt att bli rådfrågat om inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, och påminner om att parlamentet redan håller på att avfatta ett betänkande i frågan,

    –    noterar Europaparlamentet att enligt förklaring nr 15 ska förberedandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder inledas så snart fördraget undertecknats; uppmanar det rådet att samarbeta med parlamentet i det förberedande arbetet och rådet, kommissionen och medlemsstaterna att lägga fram sina förslag senast i juli 2008,

    –    betonar Europaparlamentet behovet av att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder blir en professionell, permanent diplomatisk avdelning som på ett effektivt sätt kan bidra till att nå unionens mål för externa åtgärder och på ett effektivt sätt stödja den höga representantens arbete,

    –    understryker Europaparlamentet behovet av att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder organisationsmässigt länkas samman med kommissionen precis som de befintliga externa delegationerna och av att den finansieras genom EU:s budget,

    –    erinrar Europaparlamentet kommissionen om att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kan inrättas endast efter dess samtycke.

    ÄRENDETS GÅNG

    Titel

    Fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen

    Referensnummer

    2007/2286(INI)

    Ansvarigt utskott

    AFCO

    Yttrande

      Tillkännagivande i kammaren

    AFET

    13.12.2007

     

     

     

    Föredragande av yttrande Utnämning

    Andrew Duff

    27.11.2007

     

     

    Behandling i utskott

    18.12.2007

    22.1.2008

     

     

    Antagande

    22.1.2008

     

     

     

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    41

    5

    2

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Christopher Beazley, Bastiaan Belder, André Brie, Elmar Brok, Colm Burke, Michael Gahler, Jas Gawronski, Bronisław Geremek, Ana Maria Gomes, Alfred Gomolka, Klaus Hänsch, Richard Howitt, Jana Hybášková, Anna Ibrisagic, Jelko Kacin, Metin Kazak, Helmut Kuhne, Vytautas Landsbergis, Johannes Lebech, Emilio Menéndez del Valle, Francisco José Millán Mon, Pasqualina Napoletano, Raimon Obiols i Germà, Vural Öger, Cem Özdemir, Ioan Mircea Paşcu, Alojz Peterle, João de Deus Pinheiro, Mirosław Mariusz Piotrowski, Samuli Pohjamo, Michel Rocard, Raül Romeva i Rueda, Libor Rouček, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Jacek Saryusz-Wolski, György Schöpflin, Marek Siwiec, István Szent-Iványi, Konrad Szymański, Charles Tannock, Inese Vaidere, Geoffrey Van Orden, Zbigniew Zaleski, Josef Zieleniec

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

    Irena Belohorská, Giulietto Chiesa, Andrew Duff, Árpád Duka-Zólyomi, Evgeni Kirilov, Jo Leinen, Peter Liese, Sarah Ludford, Nickolay Mladenov, Antolín Sánchez Presedo

    • [1]  Artikel 2.5 i Lissabonfördraget.
    • [2]  Till skillnad från det konstitutionella fördraget från 2004 krävs nu enhällighet för att man ska ansluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
    • [3]  För den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken tillämpas omröstning med kvalificerad majoritet för artiklarna 15b.2, 28.3, 28d.2 och 28e.2–3 i EU-fördraget.
    • [4]  Med undantag för Danmark.
    • [5]  EG-domstolen spelar en roll vid kontrollen av gränsen mellan frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och övriga frågor (artikel 25b i EU-fördraget), vid kontrollen av lagligheten i sanktioner (artikel 240a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) och vid avgivandet av yttranden om internationella avtals överensstämmelse (artikel 188n i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

    YTTRANDE från utskottet för utveckling (15.1.2008)

    till utskottet för konstitutionella frågor

    över Lissabonfördraget
    (2007/2286(INI))

    Föredragande: Thijs Berman

    FÖRSLAG

    Utskottet för utveckling uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    1.  Europaparlamentet konstaterar att det i artikel 9c.6 i Lissabonfördraget (det nya fördraget) anges att ”rådet i konstellationen utrikes frågor ska utforma unionens yttre åtgärder enligt strategiska riktlinjer som Europeiska rådet fastställer och säkerställa samstämmigheten i unionens åtgärder” och att det i artikel 9e.4 anges att kommissionens vice ordförande/EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ”ska säkerställa samstämmigheten i unionens yttre åtgärder”.

    2.  Europaparlamentet gläds åt att det i artikel 10a.2 i det nya fördraget, kapitel V avdelning I, uttryckligen anges att ett av målen för unionens yttre åtgärder är att främja ”en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling i utvecklingsländerna med det primära syftet att utrota fattigdom” och bistå ”befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor”.

    3.  Europaparlamentet gläds åt att man i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (del 5 ”Unionens yttre åtgärder” – avdelning III ”Samarbete med tredjeländer och humanitärt bistånd”) behandlar utvecklingssamarbete som ett självständigt politikområde som är jämställt med andra områden.

    4.  Likaledes gläds Europaparlamentet åt att fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 188j) erkänner det humanitära biståndet som ett av de särskilda politikområdena för EU, som är den aktör som ger mest humanitärt bistånd i världen. Detta erkännande har lett till att de tre institutionerna den 18 december 2007 antog ett europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd efter mycket givande gemensamma överläggningar.

    5.  Europaparlamentet gläds åt att det i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 188d) erkänns att ett av de främsta målen med unionens utvecklingspolitik är ”minskning och på sikt utrotning av fattigdom”. Denna centrala målsättning måste ingå i arbetet för att förverkliga millennieutvecklingsmålen, i överensstämmelse med de åtaganden som världssamfundet gjorde vid FN:s millennietoppmöte 2000.

    6.  Europaparlamentet välkomnar att det nya fördraget innehåller bindande bestämmelser om skydd av barns rättigheter i de inre och yttre målen för Europeiska unionen.

    7.  Europaparlamentet gläds åt att det i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 188d) slås fast att unionens och medlemsstaternas politik i samband med utvecklingssamarbete ”ska komplettera och förstärka varandra”. Medlemsstaterna och unionen åläggs således att sträva efter en förbättrad samordning mellan biståndsgivare och en bättre arbetsfördelning, vilket kommer att bidra till att effektivisera biståndet.

    8.  Europaparlamentet hoppas att detta krav på komplementaritet mellan unionens och medlemsstaternas insatser kommer att medföra en tydligare rollfördelning mellan kommissionen och medlemsstaterna, vilket begärdes i den fackgranskning som utfördes av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling/kommittén för utvecklingsbistånd (OECD/DAC) i juni 2007. Parlamentet hoppas också att kravet på komplementaritet kommer att medföra en stark gemensam utvecklingspolitik som gör det möjligt att bättre samordna olika medlemsstaters insatser och undvika överlappningar mellan medlemsstaternas och kommissionens insatser och därigenom förbättra kostnadseffektiviteten och göra biståndet mer verkningsfullt.

    9.  Europaparlamentet konstaterar också att i enlighet med artikel 188d i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionen ”ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna”. Bara om hög prioritet ges åt en konsekvent utvecklingspolitik kommer unionen att kunna uppfylla de utvecklingsmål och värderingar för unionen som anges i det nya fördraget. Halvtidsöversynen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2008 bör leda till konkreta och avgörande steg mot en fullständig överensstämmelse med målen för EU:s utvecklingspolitik, såsom en snabb avveckling av allt handelssnedvridande stöd.

    10. Europaparlamentet poängterar att det för att säkerställa en konsekvent utvecklingspolitik finns ett fortsatt behov av att på administrativ nivå inrätta ett särskilt generaldirektorat för utveckling, som ska ansvara för politisk utformning, rådgivning och förvaltning inom EU:s utvecklingssamarbete, och på politisk nivå en kommissionsledamot som är särskilt ansvarig för EU:s utvecklingspolitik i alla utvecklingsländer och som kan främja EU:s utvecklingspolitiska intressen inom kommissionskollegiet och i förhållande till rådet.

    11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att de nuvarande inkonsekvenserna i dess generaldirektorats struktur och befogenheter avhjälps, både när det gäller politik och budget. Parlamentet begär att generaldirektoratet för utveckling ska ges ansvaret för EU:s hela utvecklingssamarbete, bland annat med utvecklingsländer utanför AVS, och att EuropeAid ska integreras i generaldirektoratet för utveckling.

    12. Europaparlamentet erinrar om att en stor del av EU:s nuvarande och framtida yttre förbindelser kretsar kring utvecklingssamarbete. Kommissionen och rådet uppmanas därför att se till att utvecklingsexperter från generaldirektoratet för utveckling och medlemsstaternas ministerier i tillräcklig utsträckning är företrädda i arbetet med att utforma avdelningen för yttre åtgärder och i denna avdelning som sådan.

    13. Europaparlamentet välkomnar utvidgningen av det ordinarie lagstiftningsförfarandet (medbeslutandeförfarandet) och betonar att detta måste innebära att parlamentet får en reell rätt till demokratisk kontroll av alla aspekter av unionens politik för utvecklingssamarbete.

    14. Europaparlamentet betonar att parlamentet måste strukturera och organisera sitt arbete så effektivt som möjligt så att man kan utföra en effektiv kontroll av genomförandet av de rättsakter som sätter bestämmelserna i det nya fördraget i kraft.

    15. Europaparlamentet beklagar att både rådet och kommissionen tidigare har varit motvilliga att fullt ut erkänna parlamentets kontrollbefogenheter. Parlamentet välkomnar de senaste förbättringarna genom den interinstitutionella överenskommelsen om kommittéförfarandet och betraktar dessa som ett första steg i denna riktning.

    16. Europaparlamentet efterlyser en utökning av tillämpningsområdet för det föreskivande förfarandet med kontroll.

    17. Europaparlamentet gläds åt att man i det nya fördraget har strukit artikel 179.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, där Europeiska utvecklingsfonden (EUF) undantas från fördragets tillämpningsområde, och noterar att detta öppnar för att ta med EUF i unionens budget utan att det fördraget behöver ändras. Rådet och kommissionen uppmanas att ta med EUF i unionens budget i samband med halvtidsöversynen 2008/2009, vilket kommer att öka den demokratiska legitimiteten för en viktig del av unionens utvecklingspolitik och dess budget.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    14.1.2008

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    25

    0

    0

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Margrete Auken, Alessandro Battilocchio, Thijs Berman, Josep Borrell Fontelles, Danutė Budreikaitė, Marie-Arlette Carlotti, Thierry Cornillet, Corina Creţu, Beniamino Donnici, Alain Hutchinson, Romana Jordan Cizelj, Madeleine Jouye de Grandmaison, Filip Kaczmarek, Glenys Kinnock, Maria Martens, Gay Mitchell, José Javier Pomés Ruiz, Frithjof Schmidt, Jürgen Schröder, Johan Van Hecke, Anna Záborská

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

    Fiona Hall, Manolis Mavrommatis

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

    Colm Burke, Michael Gahler

    YTTRANDE från utskottet för internationell handel (14.1.2008)

    till utskottet för konstitutionella frågor

    över Lissabonfördraget
    (2007/2286(INI))

    Föredragande: Carlos Carnero González

    FÖRSLAG

    Utskottet för internationell handel uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    1.  Europaparlamentet anser att Lissabonfördraget, i jämförelse med befintliga fördrag, är ett betydande steg framåt för den gemensamma handelspolitiken.

    2.  Europaparlamentet betonar att de två ändrade fördragen har samma rättsliga värde och betonar, i samstämmighetens, effektivitetens, transparensens och demokratins intresse att de alltid skall tolkas på samma sätt.

    3.  Europaparlamentet välkomnar att Lissabonfördraget behåller de förbättringar som gjordes i utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa när det gäller bestämmelserna för den gemensamma handelspolitiken och särskilt följande:

    a)  Erkännandet att den gemensamma handelspolitiken är unionens ansvarsområde, vilket innebär full och likvärdig medverkan från unionens alla institutioner när det gäller beslut om den gemensamma handelspolitiken.

    b)  Utvidgningen av tillämpningsområdet för den gemensamma handelspolitiken till handel med tjänster och alla handelsrelaterade områden, inbegripet handelsaspekter på immateriella rättigheter och utländska direktinvesteringar.

    c)  Erkännandet av att man skall sänka hinder (andra än tullhinder) bland de politiska målen för den gemensamma handelspolitiken (artikel 188b i Lissabonfördraget / artikel 131 i EG-fördraget).

    d)  Tillämpningen av det ordinarie lagstiftningsförfarandet (dvs. omröstningar med kvalificerad majoritet och medbeslutande med parlamentet) för rättsakter knutna till den gemensamma handelspolitiken.

    e)  Offentliga sammanträden i rådet när det debatterar och antar EU-lagstiftning och särskilt lagstiftning för den gemensamma handelspolitiken.

    f)  Det faktum att parlamentets samtycke, eftersom det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas, nu är obligatoriskt som en allmän regel för alla avtal som ingås under den gemensamma handelspolitiken, oavsett om det krävs genomförandeåtgärder eller inte.

    g)  Tillämpningen av samtyckesförfarandet före ratificeringen av avtal som främst handlar om handel med länder utanför gemenskapen.

    4.  Europaparlamentet välkomnar det faktum att Lissabonfördraget, när det gäller förhandlingar och ingående av internationella avtal under den gemensamma handelspolitiken, föreskriver att kommissionen kommer att ha rättslig skyldighet att informera parlamentet om framstegen i förhandlingarna i samma omfattning som den informerar rådets särskilda kommitté som avses i artikel 188n i Lissabonfördraget (artikel 133 i EG-fördraget).

    5.  Europaparlamentet ogillar skarpt att Lissabonfördraget inte ger parlamentet rätten att godkänna kommissionens uppdrag att förhandla om ett handelsavtal och betonar obalansen – när det gäller parlamentets roll och befogenheter – mellan den interna och externa behörigheten inom områdena för den gemensamma handelspolitiken.

    6.  Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att inkludera långtgående sociala och miljömässiga klausuler och normer i bilaterala eller regionala handelsavtal och betonar att inga frihandelsavtal bör undertecknas utan ett partnerskaps- och samarbetsavtal.

    7.  Europaparlamentet välkomnar det uttryckliga kravet att den gemensamma handelspolitiken skall tjäna principerna och målen för unionens yttre åtgärder, bland annat skyddet av dess grundläggande intressen, stöd för demokrati och rättssäkerhet samt främjande av hållbar utveckling.

    8.  Europaparlamentet välkomnar inrättandet av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik med dubbla funktioner, som skall tillse att unionens yttre åtgärder är konsekventa och samstämmiga. Parlamentet anser att målen för handelspolitiken skall bidra till globalt ömsesidigt beroende samt internationell stabilitet och säkerhet.

    9.  Europaparlamentet noterar i detta sammanhang att unionens yttre åtgärder också täcker den gemensamma handelspolitiken och att den höga representanten inte bara skall garantera den rätta balansen mellan den mellanstatliga logiken för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och den överstatliga logiken för den gemensamma handelspolitiken, utan också tillse att den mellanstatliga logiken för GUSP inte sprider sig till den gemensamma handelspolitiken.

    10.  Europaparlamentet konstaterar att förhandlingar och ingående av avtal på området för utländska direktinvesteringar, på tjänsteområdet och på handelsaspekter på immateriella rättigheter är föremål för samma omröstningskrav som intern lagstiftning. Parlamentet noterar också kraven på enhällighet, under vissa förutsättningar, på området för kulturella, audiovisuella och sociala tjänster samt för utbildnings- och hälsovårdstjänster, vilka inte längre kommer att falla under delad behörighet mellan medlemsstaterna och EU.

    11.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska rådet, rådet och kommissionen att överväga att förhandla om ett nytt interinstitutionellt avtal som ger parlamentet en verklig definition av dess roll och medverkan i varje etapp som leder fram till att ett internationellt avtal ingås.

    12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla parlamentet all nödvändig information i samband med den gemensamma handelspolitiken och förhandlingar om handelsavtal eller förhandlingar om handelsavsnitt i vilket avtal det vara månde, inbegripet alla förslag och utkast till förslag till förhandlingsmandat och/eller förhandlingsdirektiv, i tillräckligt god tid så att Europaparlamentet och de nationella parlamenten kan lämna sina synpunkter och så att kommissionen kan ta vederbörlig hänsyn till dessa synpunkter.

    13.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen, med hänsyn till öppenheten när det gäller verksamheten i den kommitté som avses i artikel 188n i Lissabonfördraget (artikel 133 i EG-fördraget), att göra alla dokument tillgängliga för parlamentets utskott för internationell handel.

    14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i framtida genomförandelagstiftning på handelspolitiksområdet avstå ifrån att genomföra innehållsmässiga förändringar i grundrättsakterna eller preciseringar som inverkar på den i grundrättsakten uttryckta politiska viljan. Parlamentet betonar därför att dess roll inom området för den gemensamma handelspolitiken är mycket viktig när det gäller att garantera demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet.

    15.  Europaparlamentet uppmanar rådet att tillhandahålla parlamentet rådets (yttre förbindelser) dagordning och anmodar parlamentets representanter att till fullo medverka i alla Coreper II-möten som behandlar frågor som faller inom området för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

    16.  Europaparlamentet uppmanar unionens framtida höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitiken och vice ordförande för kommissionen att tillsammans med parlamentet överväga lämpliga metoder för att till fullo informera och samråda med parlamentet om unionens yttre åtgärder.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    14.1.2008

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    13

    1

    0

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Francisco Assis; Carlos Carnero González; Françoise Castex; Christofer Fjellner; Ignasi Guardans Cambó, Helmuth Markov; David Martin; Georgios Papastamkos; Tokia Saïfi; Iuliu Winkler; Corien Wortmann-Kool

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

    Harlem Désir, Pia Elda Locatelli, Carl Schlyter

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

     

    YTTRANDE från budgetutskottet (23.1.2008)

    till utskottet för konstitutionella frågor

    över Lissabonfördraget
    (2007/2286(INI))

    Föredragande: Costas Botopoulos

    FÖRSLAG

    Budgetutskottet uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    1.   Europaparlamentet poängterar att följande viktiga ändringar har införts genom Lissabonfördraget när det gäller budget- och ekonomifrågor:

    a)   Den fleråriga budgetramen blir rättsligt bindande, något som det uttryckligen hänvisas till i fördraget, och dess varaktighet har fastställts till en period på minst 5 år. Det är viktigt att parlamentet rättsligt beviljats samtyckesrätt när det gäller den fleråriga budgetramen även om det inte formellt kommer att kunna fastställa de budgetramsbestämmelser som behövs för att det årliga budgetförfarandet skall kunna genomföras smidigt, vilket för närvarande är fallet med det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning.

    b)   Den nuvarande distinktionen i budgetförfarandet mellan ”obligatoriska” och ”icke‑obligatoriska” utgifter avskaffas och därmed garanteras full jämlikhet mellan parlamentet och rådet.

    c)   Ett nytt och förenklat budgetförfarande införs med en enda behandling och därefter har en särskild förlikningskommitté uppgiften att åstadkomma en gemensam överenskommelse mellan parlamentet och rådet inom en kort period på 21 dagar, en överenskommelse som sedan skall godkännas av budgetmyndighetens båda grenar, medan parlamentet däremot kommer att få rätt att slutligen godkänna budgeten om överenskommelsen avvisas av rådet.

    d)   EU-institutionerna är formellt ålagda att garantera budgetdisciplin när de antar rättsakter som torde medföra betydande följder för budgeten.

    e)   Medbeslutande skall tillämpas för antagandet av budgetförordningen och dess genomförandebestämmelser.

    2.   Europaparlamentet välkomnar de ovanstående ändringarna som gör hela budgetförfarandet mer demokratiskt och rationellt och noterar också att det innebär ett nytt förhållande mellan budgetmyndighetens två grenar.

    3.   Europaparlamentet beklagar att det inte fått en större roll när det gäller unionens system för egna medel. Parlamentet anser dock att dess samtyckesrätt när det gäller systemets genomförandebestämmelser, som ska fastställas av rådet med kvalificerad majoritet, skulle kunna innebära ett framsteg mot ett mer demokratiskt och effektivt förfarande, dock utan att förglömma att genomförandebestämmelsernas räckvidd begränsas till vad som fastställts i beslutet om de egna medlen.

    4.   Europaparlamentet rekommenderar att det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning justeras efter det nya budgetförfarandet, såsom fastställs i punkt 4 i avtalet.

    5.   Europaparlamentet avser att utarbeta ett initiativbetänkande om det nya budgetförfarandet för att kunna genomföra en grundlig analys och en ordentlig bedömning av dess effekter på parlamentets interna organisation och för att säkra parlamentets budgeträttigheter på interinstitutionell nivå. Efter att detta betänkande antagits bör det ansvariga utskottet vara i stånd att föreslå de nödvändiga ändringarna till arbetsordningen, inbegripet bilaga IV, och då beakta alla konsekvenserna till följd av antagandet av fördraget och dess effekter på reformen av parlamentets arbetsmetoder.

    6.   Europaparlamentet anser att utvärderingen av de budgetmässiga och ekonomiska följderna av Lissabonfördraget också bör innebära en möjlighet för parlamentet att bidra till den pågående debatten om översynen av EU-budgeten.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    23.1.2008

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    28

     

     

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Reimer Böge, Konstantinos Botopoulos, Simon Busuttil, Daniel Daianu, Gérard Deprez, Brigitte Douay, Hynek Fajmon, Ingeborg Gräßle, Catherine Guy-Quint, Jutta Haug, Monica Maria Iacob-Ridzi, Anne E. Jensen, Wiesław Stefan Kuc, Janusz Lewandowski, Vladimír Maňka, Jan Mulder, Catalin Nechifor, Gérard Onesta, Margaritis Schinas, Nina Škottová, Theodor Stolojan, László Surján, Gary Titley, Kyösti Virrankoski, Ralf Walter

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

    Thijs Berman, Esther De Lange, Hans-Peter Martin

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

     

    YTTRANDE från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (19.12.2007)

    till utskottet för konstitutionella frågor

    över Lissabonfördraget
    (2007/2286(INI))

    Föredragande: Ján Hudacký

    FÖRSLAG

    Utskottet för industrifrågor, forskning och energi uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    Allmänt

    1.  Europaparlamentet upprepar sin sedan länge intagna ståndpunkt att en konsoliderad version av fördragen bör produceras när det nuvarande ändringsfördraget ratificerats av medlemsstaterna.

    2.  Europaparlamentet anser att protokoll nummer 6 om den inre marknaden och konkurrens bör hanteras varsamt och att fördragsbestämmelsen om att ”unionen därför om nödvändigt skall vidta åtgärder enligt bestämmelserna i fördragen” bör klargöras med hänvisning till andra bestämmelser i fördragen och gemenskapens regelverk.

    Industripolitiken

    3.  När det gäller industripolitiken anser Europaparlamentet att ändringsförslagen till de nuvarande bestämmelserna i EG-fördraget inte kommer att inverka på den befintliga strukturen ifråga om affärsintressen och investeringsbeslut, på grund av följande:

    a)  Industrin omfattas av EU:s behörighetsområde när det gäller att stödja, samordna och komplettera medlemsstaternas insatser, men det är upp till medlemsstaterna att avgöra och främja sin industripolitik.

    b)  För att främja utvecklingen av den industriella sektorn ska riktlinjer fastställas på EU-nivå, tillsammans med gemensamma indikatorer och kriterier för regelbundna utvärderingar och kontroller av industripolitiken, samtidigt som utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna främjas.

    c)  Formuleringen ”får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar” betyder inte nödvändigtvis slutet för en gemensam strategi för industripolitiken.

    d)  Europaparlamentet gläder sig över att EU har förpliktat sig att förbättra sin ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning, varvid särskild vikt läggs vid landsbygdsområden som befinner sig i en industriell övergångsprocess.

    e)  Europaparlamentet kommer inte längre att delta i beslutsfattandet när samordnade åtgärder anses nödvändiga, utan endast hållas informerat.

    Forskning och utveckling

    4.  Europaparlamentet noterar att de ändrade artiklarna 163, 165 och 166 i EG-fördraget bör anses som förbättringar eftersom de förstärker de vetenskapliga och tekniska grunderna genom inrättande av ett europeiskt område för forskningsverksamhet i vilket forskare, kunskap och teknik cirkulerar fritt så att forskare tillåts samarbeta fritt över gränserna samtidigt som konkurrenskraften i unionen, särskilt inom den industriella sektorn, gynnas.

    5.  Europaparlamentet noterar två frågor som riskerar att ge upphov till tvister mellan Europaparlamentet och rådet och där rådet stöds av kommissionen:

    a)  Internationella avtal kommer inte längre att behandlas genom det sedvanliga förfarandet enligt artikel 300.

    b)  Att artiklarna 171 och 172 bibehålls kommer att betyda att samrådsförfarandet fortfarande kommer att användas när en byrå eller annat organ ska inrättas, vilket kommer att vara ett hinder för parlamentets rätt att medverka till fullo då byråer eller andra organ inrättas.

    Rymden

    6.  Europaparlamentet uttrycker sin tillfredsställelse över att en bestämmelse om Europeisk rymdpolitik införs i avsnittet om forskning och teknisk utveckling, och att det därigenom erkänns i fördraget att rymden har lika stort värde som forskning och utveckling.

    7.  Den möjlighet som Europaparlamentet fått att tillsammans med rådet och enligt medbeslutandeförfarandet vidta åtgärder som behövs och som kan få formen av ett europeiskt rymdprogram välkomnas. Europaparlamentet anser dock att formuleringen ”dessa får dock inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar” kan innebära vissa hinder för genomförande av en gemensam europeisk rymdpolitik.

    8.  Europaparlamentet välkomnar också bestämmelsen om att unionen ska upprätta alla lämpliga kontakter med Europeiska rymdorganisationen.

    Energi

    9.  Europaparlamentet gläder sig över att energi nu får en egen avdelning i fördraget och därmed en rättslig grund i samband med den inre marknaden, samtidigt som uppmärksamhet kommer att fästas på en fungerande energimarknad, tryggad energiförsörjning, energieffektivitet och energibesparingar samt utveckling av nya och förnybara energikällor och sammankopplade energinät.

    10. Europaparlamentet uttrycker sin tillfredsställelse över och sitt stöd för den solidaritetsklausul som ska tillämpas ”om det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet”.

    11. Europaparlamentet betonar att det vanliga lagstiftningsförfarandet (för närvarande medbeslutande) kommer att vara det normala i framtiden, men att beslut om energins sammansättning kommer att vara medlemsstaternas befogenhet och skatteåtgärder på detta område fortfarande kommer att kräva att Europaparlamentet ska höras och enhällighet i rådet.

    Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen

    12. Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) är trots sina brister fortfarande ett oundgängligt rättsligt ramverk, och inga särskilda ändringar har gjorts av det i det nuvarande ändringsfördraget. När det gäller ändringar av Euratomfördraget anser dock Europaparlamentet att protokoll nummer 12 gör texten närmast oläslig och mycket komplicerad på grund av de många korshänvisningarna och upphävandet av vissa artiklar i Euratomfördraget.

    13. Euratomfördraget kommer att fortsatta att ha full rättsverkan samtidigt som det i protokoll nummer 12 görs försök att anpassa Euratomfördraget för att ta hänsyn till gemensamma bestämmelser i andra fördrag, såsom institutionella och finansiella föreskrifter. Europaparlamentet upprepar därför att en konsoliderad textversion av Euratomfördraget måste utarbetas.

    Kol- och stålforskningsfonden

    14. Europaparlamentet önskar fästa kommissionens uppmärksamhet på att det i protokoll nummer 11 om kol- och stålforskningsfonden införs förfarandebestämmelser som inte kommer att öka Europaparlamentets medverkan i beslutsprocessen, genom att samrådsförfarandet bevaras på ett område, forskning och teknisk utveckling, där parlamentet är medlagstiftare oberoende av fondens budgetmässiga inverkan.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    19.12.2007

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    42

    5

    0

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Šarūnas Birutis, Jan Březina, Renato Brunetta, Jerzy Buzek, Pilar del Castillo Vera, Jorgo Chatzimarkakis, Giles Chichester, Dragoş Florin David, Den Dover, Lena Ek, Nicole Fontaine, Adam Gierek, Norbert Glante, Umberto Guidoni, Fiona Hall, David Hammerstein, Rebecca Harms, Mary Honeyball, Ján Hudacký, Romana Jordan Cizelj, Anne Laperrouze, Romano Maria La Russa, Pia Elda Locatelli, Angelika Niebler, Reino Paasilinna, Atanas Paparizov, Anni Podimata, Miloslav Ransdorf, Vladimír Remek, Herbert Reul, Mechtild Rothe, Paul Rübig, Andres Tarand, Britta Thomsen, Catherine Trautmann, Claude Turmes, Nikolaos Vakalis, Alejo Vidal-Quadras, Dominique Vlasto

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

    Danutė Budreikaitė, Joan Calabuig Rull, Edit Herczog, Lambert van Nistelrooij, Pierre Pribetich, Dirk Sterckx, Silvia-Adriana Ţicău, Vladimir Urutchev

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

     

    YTTRANDE från utskottet för medborgerliga fri‑ och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (18.12.2007)

    till utskottet för konstitutionella frågor

    om Lissabonfördraget
    (2007/2286(INI))

    Föredragande: Jean‑Marie Cavada

    FÖRSLAG

    Utskottet för medborgerliga fri‑ och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    Det nya fördraget: en efterlängtad lösning på den rättsliga och institutionella splittringen i fråga om den politik som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa

    1.   Europaparlamentet välkomnar följande övergripande förbättringar, som införts genom det nya fördraget vad gäller den politik som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa:

    a)   Förhållandet mellan de grundläggande rättigheter som anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och tillhörande EU‑politik blir på fördragsnivå rättsligt enhetligt, bindande och öppet, vilket krävs för att man ska kunna skydda och främja dessa rättigheter. Med en bindande stadga kommer EU‑lagstiftaren nu att på ett mer enhetligt sätt kunna genomföra alla politiska åtgärder som skulle kunna påverka människors grundläggande rättigheter. Detta kommer inte bara att gälla de politikområden som är direkt förknippade med området med frihet, säkerhet och rättvisa – som asylrätten eller rätten till en rättvis rättegång – utan även de mer övergripande politikområden som har att göra med skyddet av den mänskliga värdigheten mot alla former av diskriminering, minoritetsskydd, rätt till insyn och god förvaltning på EU‑nivå, sociala rättigheter och uppgiftsskydd. Anslutningen till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna kommer dessutom att stärka detta förhållande genom att EU‑institutionerna även blir ansvariga inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

    b)   Den splittrade institutionella och rättsliga situation avskaffas som skapades för femton år sedan genom Maastrichtfördraget, som innebar att en parallell, tillfällig rättslig ordning inrättades för politiken för rättsliga och inrikes frågor (den så kallade tredje pelaren). Genom att EG‑domstolens fullständiga behörighet återupprättas kommer rättssäkerheten att återställas på de områden där den ännu saknas, och genom att Europaparlamentet involveras genom medbeslutandeförfarandet kommer den demokratiska legitimiteten i denna politik att stärkas avsevärt.

    c)   EU:s demokratiska ansvar stärks genom att medbeslutandeförfarandet (”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”) utvidgas till att omfatta åtgärder i fråga om polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Det är också lovvärt att Europaparlamentets samtycke kommer att krävas när rådet vill införa minimiregler om ”andra” specifika delar av det straffrättsliga förfarandet, inrätta en europeisk åklagarmyndighet som baseras på Eurojust och utöka den europeiska åklagarmyndighetens befogenheter.

    d)   Europaparlamentet ska involveras när EU sluter internationella avtal. Trots att Europaparlamentet enligt artikel 21 i EU‑fördraget ska höras har rådet hittills aldrig hört parlamentet, inte ens i sådana fall då det avtal som förhandlades fram uppenbarligen rörde ”de viktigaste aspekterna när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” (vilket var fallet i samband med avtalet mellan EU och Förenta staterna om utlämning och ömsesidig rättslig hjälp).

    e)   Principen om enhälliga beslut i rådet avskaffas i flera fall inom rådet. Systemet med beslutsfattande med kvalificerad majoritet kommer att underlätta förhandlingar inom EU‑institutionerna och leda till att en högre standard för skydd av de grundläggande rättigheterna införs (principen om enhälliga beslut gynnar däremot antagande av den minsta gemensamma nämnaren, och det är i många fall tveksamt om EU‑lagstiftningen tillför något).

    Genom att låta dessa förfaranden drivas genom beslut med kvalificerad majoritet och medbeslutande kommer det nya fördraget att innebära att det blir lättare att inom ramen för en konsekvent politik anta åtgärder som i dagsläget omfattas delvis av principen om enhällighet och delvis av principen om kvalificerad majoritet (vilket för närvarande är fallet i fråga om laglig och olaglig invandring).

    f)    Lagstiftningsinstrumenten samordnas. I stället för ”gemensamma ståndpunkter”, ”rambeslut”, ”beslut” och ”konventioner” i enlighet med nuvarande artikel 34 i EU‑fördraget kommer Europeiska unionen att anta de normala gemenskapsinstrumenten, nämligen förordningar, direktiv och beslut inom ramen för gemenskapslagstiftningen, vilket kommer att leda till en annan viktigt förändring, nämligen möjligheten för dessa rättsakter att få en direkt verkan.

    g)   Öppenheten och ansvarstagandet förbättras i förbindelserna mellan EU‑institutionerna och medborgarna, det civila samhället, de politiska partierna och de nationella parlamenten. Det är i detta sammanhang ytterst positivt att det har inrättats en särskild ordning genom vilken kommissionen och medlemsstaternas regeringar samt Europaparlamentet och de nationella parlamenten deltar i arbetet med att göra en bedömning av de politikområden som berör området med frihet, säkerhet och rättvisa och deras konsekvenser inom EU. I fråga om god förvaltning inom EU uppmanar parlamentet kommissionen och rådet att påskynda samtalen om det konkreta genomförandet av planen att inrätta en europeisk åklagarmyndighet, som är en avgörande förutsättning för att man ska kunna uppnå de mål som anges i första meningen i detta led.

    2.   Europaparlamentet beklagar att priset för dessa förbättringar var följande:

    a)   Enligt artikel 10 i protokollet om övergångsbestämmelser till fördraget ska de åtgärder som antas inom ramen för den tredje pelaren ligga utanför kommissionens och även EG‑domstolens kontroll under en period av fem år efter det nya fördragets ikraftträdande. Det är svårt att förstå varför medlemsstaterna beslutade att låta en situation som de själva erkänner är rättsligt bristfällig fortgå under så lång tid. Frågan är nu hur de negativa konsekvenserna för EU‑medborgarna ska kunna begränsas så mycket som möjligt.

    –    Ett inledande svar på denna fråga står att finna i ovannämnda protokoll, där det föreskrivs att övergångsperioden, när en rättsakt ändras, inte ska gälla för den ändrade rättsakten. Institutionerna bör nu överväga om det kanske är bäst att så snart det nya fördraget har trätt i kraft ändra vissa av de mindre tillfredsställande befintliga bestämmelserna inom den tredje pelaren.

    –    Ytterligare en lösning skulle kunna vara att skjuta upp det formella antagandet av bestämmelser som för närvarande omfattas av den tredje pelaren och som kan påverka medborgarnas grundläggande rättigheter till perioden från den 1 januari till maj 2009. EU‑medborgarna kommer att ha stor förståelse för några månaders försening om de nya reglerna blir tillämpliga i EG‑domstolen.

    b)   Det införs nya och förhållandevis komplicerade bestämmelser med tanke på situationer då en medlemsstat anser att ett förslag till direktiv skulle påverka grundläggande aspekter av dess rättsväsende, eller då det inte går att nå enhällighet (polissamarbete). I sådana fall får medlemsstaten i fråga begära att förslaget till direktiv hänskjuts till Europeiska rådet. Det första skälet är fullt förståeligt och till och med berättigat, vilket skulle vara fallet även i andra situationer där en medlemsstat står inför hotet om en betydande försämring av skyddet av de grundläggande rättigheterna. Det andra skälet handlar snarare om maktbalans.

          I dessa fall kommer det ”ordinarie” lagstiftningsförfarandet att upphävas under fyra månader. I fall då det inte går att nå enhällighet och minst nio medlemsstater vill inleda ett fördjupat samarbete på grundval av det aktuella förslaget till direktiv kommer bemyndigandet att inleda ett fördjupat samarbete anses vara beviljat (därmed skulle parlamentets samtycke inte krävas i enlighet med artikel 280 i EG‑fördraget). När det ordinarie förfarandet ska tillämpas är det emellertid viktigt att betona att själva antagandet av beslutet fortfarande kräver ett medbeslutandeförfarande med parlamentet.

    c)   Systemet med undantagsbestämmelser (”opt‑in” och ”opt‑out”) kommer att bli ännu mer komplext. Även om de nya bestämmelserna om fördjupat samarbete inte kommer att gälla åtgärder som bygger på Schengenlagstiftningen kommer Schengenordningen att ändras (se nedan). Dessutom kommer de andra ”opt‑out”‑bestämmelserna om åtgärder som inte är Schengenrelaterade, t.ex. civilrättsligt samarbete, att utvidgas till att omfatta polissamarbete och rättsligt samarbete (se ändringarna i Schengenprotokollen och Förenade kungarikets, Irlands och Danmarks ståndpunkt).

    d)   När det gäller Förenade kungarikets och Irlands särskilda situation måste det påpekas att Europaparlamentet inte hördes formellt när en separat ordning antogs för dessa länder inom Schengenordningen 2000 och 2001. Situationen är för närvarande den att Förenade kungariket måste delta inom de områden där landet har valt att delta i Schengenlagstiftningen, medan det inte får delta inom de områden där landet har valt att ställa sig utanför[1]. Ändringarna i Schengenprotokollet kommer inte att förändra detta men kommer att ge Förenade kungariket och Irland en möjlighet att ställa sig utanför en bestämmelse som bygger på den del av Schengenlagstiftningen som de redan har valt att delta i.

             Detta kommer sannolikt att orsaka ytterligare fragmentering av reglerna. Parlamentet kommer inte att höras i fråga om deltagandet i en bestämmelse och konsekvenserna för Schengenlagstiftningen. Icke desto mindre måste bestämmelsen i sig ändå antas genom medbeslutande där medbeslutandeförfarandet är tillämpligt.

    e)   Dessutom kommer Förenade kungariket och Irland att kunna välja att inte delta i förslag om ändring av åtgärder under avdelning IV vilka de tidigare valt att delta i, och de kommer inte att vara skyldiga att följa de nya bestämmelser om uppgiftsskydd som antagits på grundval av det nya fördraget, eftersom Förenade kungariket och Irland inte omfattas av de materiella bestämmelserna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

    3.   Europaparlamentet anser att de förbättringar som åstadkommits genom det nya fördraget uppväger dess brister. EU‑institutionerna bör nu göra sitt yttersta för att se till att det nya fördraget ratificeras av medlemsstaterna. De bör även

    a)   informera EU-medborgarna om deras nya rättigheter och EU:s nya rättsliga ram samt uppmana medlemsstaterna att genomföra omfattande informationskampanjer och att införa specialiserad yrkesutbildning för nationella domstolar och säkerhetstjänster i syfte att förhindra all olaglig diskriminering mellan EU:s medborgare,

    b)   involvera de nationella parlamenten i utformningen av nästa fleråriga program för området med frihet, säkerhet och rättvisa, vilket lämpligen skulle kunna ske genom att

    –                  informella forum anordnas, (såsom den rådgivande högnivågruppen om EU:s framtida inrikespolitik, ”Future Group”, som kommer att träffas regelbundet under rådets fyra ordförandeskap under 2008 och 2009),

    –                  samtliga förslag till rättsakter, från de ursprungliga förslagen till rättsakter och framåt, överförs formellt, regelbundet och i god tid för att undvika diskriminering mellan nationella parlamentsledamöter och mellan EU‑medborgare,

    c)   föra förhandlingar under 2008 inför antagandet i början av 2009 av alla de bestämmelser som krävs för att det nyvalda Europaparlamentet framgångsrikt ska kunna lansera det nya området med frihet, säkerhet och rättvisa 2010; med tanke på de nationella och/eller parlamentariska reservationer som framförts i fråga om ett stort antal lagstiftningsförfaranden uppmanas kommissionen och rådet att på nytt, med utgångspunkt i de nya rättsliga grunder som införs genom Lissabonfördraget och med hänsyn till den politiska debatten, behandla följande lagtexter:

    Allmänna rättigheter

    –       Rambeslut om rättssäkerhetsgarantier (2004/0113(CNS)).

    –       Rambeslut om skydd av personuppgifter av säkerhetsskäl (införlivas i översynen av direktiv 95/46/EG) (2005/0202(CNS)) (parlamentariska reservationer från Danmark, Irland, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket).

    Rättsligt samarbete

    –       Rambeslut om rasism och främlingsfientlighet (2007/2067(CNS)) (parlamentariska reservationer från Sverige, Nederländerna, Danmark, Irland och Lettland).

    –       Rambeslut om beslut antagna i den tilltalades frånvaro (har ännu inte lagts fram).

    –       Rambeslut om ett europeiskt bevisupptagningsbeslut (2003/0270(CNS)) (parlamentariska reservationer från Sverige och Danmark).

    –       Rambeslut om beaktande av fällande domar (2005/0018(CNS)) (parlamentariska reservationer från Sverige, Nederländerna och Irland).

    –       Rambeslut om en europeisk övervakningsorder vid förfaranden före rättegång (2006/0158(CNS)).

    –       Rambeslut om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret (2005/0267(CNS)) (parlamentariska reservationer från Sverige, Finland, Nederländerna, Irland, Grekland och Danmark).

    –       Rambeslut om Eurojust (har ännu inte lagts fram).

    Polissamarbete

    –       Rambeslut om bekämpning av organiserad brottslighet (parlamentarisk reservation från Sverige).

    –       Rambeslut om tillträde till informationssystemet för viseringar (VIS) av säkerhetsskäl (införlivas som en ändring till VIS-förordningen) (2005/0232(CNS)).

    –       Rambeslut om tillträde till Eurodac av säkerhetsskäl (införlivas som en ändring till VIS-förordningen) (2006/0310(CNS)).

    –       Rambeslut om Europol (samråd ska föras med Europaparlamentet).

    4.   Europaparlamentet förklarar sig vara villigt att, i en samarbetsanda gentemot kommissionen och rådets ordförandeskap, delta i omarbetningen av dessa förslag under 2008, och förbehåller sig rätten att lägga fram de formella rekommendationer som det håller för nödvändiga för att förbättra de politiska överenskommelser som redan nåtts, i enlighet med artikel 39 i EU-fördraget. Därför föreslår parlamentet att det i början av 2008 inrättas en högnivågrupp, som har behörighet att föra öppna diskussioner om de förbättringar som bör göras i ovannämnda texter.

    5.   Europaparlamentet välkomnar konferensens förklaring beträffande artikel 10 i protokollet om övergångsbestämmelser (förklaring 39a) och uppmanar kommissionen att så tidigt som 2008 inleda arbetet med att ändra eller ersätta rättsakter som redan verkar vara otillfredsställande eller ineffektiva (såsom konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål eller andra texter som visat sig behöva förbättras).

    6.   Europaparlamentet anser att parlamentet från och med 2008 regelbundet bör informeras och höras om de huvudsakliga programmen och avtalen rörande tredjeländer, exempelvis i fråga om området med frihet, säkerhet och rättvisa med Ryssland, den internationella strategin mot människohandel samt frågor som rör narkotikahandel och förebyggande och bekämpning av terrorism, även i sådana frågor där parlamentet inte måste höras.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    18.12.2007

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    41

    1

    0

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Alexander Alvaro, Roberta Angelilli, Mihael Brejc, Kathalijne Maria Buitenweg, Michael Cashman, Giuseppe Castiglione, Giusto Catania, Jean-Marie Cavada, Carlos Coelho, Panayiotis Demetriou, Gérard Deprez, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Bárbara Dührkop Dührkop, Claudio Fava, Armando França, Urszula Gacek, Kinga Gál, Roland Gewalt, Ewa Klamt, Henrik Lax, Roselyne Lefrançois, Sarah Ludford, Viktória Mohácsi, Claude Moraes, Javier Moreno Sánchez, Rareş-Lucian Niculescu, Martine Roure, Luciana Sbarbati, Inger Segelström, Søren Bo Søndergaard, Vladimir Urutchev, Ioannis Varvitsiotis, Manfred Weber, Renate Weber, Tatjana Ždanoka

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

    Edit Bauer, Genowefa Grabowska, Sophia in 't Veld, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Jean Lambert, Antonio Masip Hidalgo, Bill Newton Dunn

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

    Manuel Medina Ortega

    • [1]  Som en följd av detta har rådet inte tillåtit Förenade kungariket att delta i vare sig inrättandet av Frontex eller antagandet av förordning (EG) nr 2252/2004 av den 13 december 2004 om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken i pass och resehandlingar som utfärdas av medlemsstaterna, och Förenade kungariket har väckt talan mot rådet vid två tillfällen (målen C‑77/05, Förenade kungariket mot rådet, REG 2007, s. I-0000, och C‑137/05, Förenade kungariket mot rådet, REG 2007, s. I-0000).

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    23.1.2008

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    20

    6

    0

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Jim Allister, Enrique Barón Crespo, Bastiaan Belder, Jens-Peter Bonde, Richard Corbett, Brian Crowley, Jean-Luc Dehaene, Andrew Duff, Ingo Friedrich, Genowefa Grabowska, Anneli Jäätteenmäki, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Timothy Kirkhope, Jo Leinen, Íñigo Méndez de Vigo, Ashley Mote, Borut Pahor, Rihards Pīks, József Szájer, Riccardo Ventre, Johannes Voggenhuber, Dushana Zdravkova

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

    Konstantinos Botopoulos, Urszula Krupa, Gérard Onesta, Alexander Stubb

    Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)