BETÄNKANDE om ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken

28.2.2008 - (2007/2195(INI))

Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling
Föredragande: Lutz Goepel

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken

(2007/2195(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–         med beaktande av meddelandet till Europaparlamentet och rådet med titeln ”Förberedelser inför ”hälsokontrollen” av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken” (KOM(2007)0722),

–         med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare[1],

–         med beaktande av sin ståndpunkt av den 11 december 2007 om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 och förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)[2],

–         med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2007 om stigande priser på foder och livsmedel[3],

–         med beaktande av sin ståndpunkt av den 26 september 2007 om förslaget till rådets förordning om undantag från förordning (EG) nr 1782/2003 när det gäller arealuttag för år 2008[4],

–         med beaktande av sin ståndpunkt av den 14 februari 2007 om förslaget till rådets förordning om fastställande av bestämmelser för frivillig modulering av direktstöd enligt förordning (EG) nr 1782/2003 och om ändring av förordning (EG) nr 1290/2005[5],

–         med beaktande av sin ståndpunkt av den 19 maj 2005 om politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013[6],

–         med beaktande av det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning, särskilt bilagorna I och III och deklarationerna 3 och 9[7],

–         med beaktande av akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska Unionen och om anpassning av fördragen[8],

–         med beaktande av rådets beslut av den 22 mars 2004 om anpassning av akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken[9],

–         med beaktande av Europeiska rådets mandat till Europeiska kommissionen i jordbruksförhandlingarna, såsom det definieras i EG:s förslag till former för WTO:s jordbruksförhandlingar (”The EC´s proposal for Modalities in the WTO Agriculture Negotiations”),

–         med beaktande av artikel 33.2 i EG‑fördraget, som överfördes i oförändrad form till Lissabonfördraget,

–         med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–         med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6‑0047/2008), och av följande skäl:

A.       Jordbruket utgör tillsammans med industrin för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter, som befinner sig i ett senare led, fortfarande en av EU:s största industrigrenar.

B.        Det är en gemensam jordbrukspolitik (GJP) i EU som baserar sig på en ekonomisk, ekologisk, social och europeisk jordbruksmodell som garanterar hållbarhet och livsmedelssäkerhet. Ändå måste den framgångsrika reformen fortsätta, inklusive ett ytterligare stärkande av landsbygdsutvecklingen.

C.       I framtiden bör man inom den gemensamma jordbrukspolitiken verka för att avlägsna de hinder som i dagens läge existerar för unga jordbrukares möjligheter att bedriva jordbruksverksamhet genom att införa generationsväxling som en av prioriteringarna.

D.       Byråkratin inom jordbrukssektorn ska minskas genom öppna, enkla och mindre omständliga förfaranden samt mindre kostnader för jordbruksföretag och ‑producenter samt en minskad administrativ börda.

E.        En gemensam europeisk jordbrukspolitik måste utformas så att den råder bot på stora skillnader i jordbruks- och regionalstrukturen och samtidigt finner svar på nya utmaningar, såsom klimatförändringar, mark- och vattenskydd, större öppning mot världsmarknaden och tillhandahållande av biomassa, råvaror och förnybar energi. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste därför förfoga över tillräckliga medel och bibehålla de ursprungliga mål för denna politik som nyligen bekräftats i Lissabonfördraget. Dessa mål skulle kunna sammanfattas som målet att producera hälsosamma livsmedel av hög kvalitet som garanterar alla européer en försörjning till rimliga priser och som gör det möjligt att bibehålla jordbrukarnas inkomstnivå.

F.        Systemet med direktstöd har framgångsrikt reformerats tre gånger sedan 1992, och alla viktiga marknadsordningar, med undantag för mjölksektorn, har sedan 2004 reformerats på ett grundläggande och långtgående sätt.

G.       Samtliga industriländer har en jordbrukspolitik. Nya omständigheter, såsom världens ökande befolkning, klimatförändringar, ökande energibehov, minskning av prisstöden och ökande öppning mot världsmarknaden leder å ena sidan till högre marknadspriser för jordbruksprodukter inom EU och å andra sidan till påtagligt större fluktuationer i avkastning och större prisvolatilitet. Det är därför ännu mer nödvändigt än tidigare att upprätthålla en gemensam jordbrukspolitik.

H.       Livsmedelssäkerhet (både kvantitativt och kvalitativt sett) är ett av de viktigaste målen inom den gemensamma jordbrukspolitiken, vid sidan av bevarandet av ekosystemen. Utan livsmedelssäkerhet finns det ingen sund och hållbar produktion eller värdestegring av områdena i hela unionen.

I.         EU har gjort stora ansträngningar för att minska jordbruksavgifternas andel av den sammanlagda budgeten, vilket lett till att dessa avgifter sjunkit från nästan 80 procent under 1980-talet till 33 procent i slutet av nuvarande budgetram, samtidigt som den totala jordbruksarealen har ökat med 37 procent sedan 2003 till följd av anslutningen av nya medlemsstater.

J.         Stats- och regeringscheferna lämnade vid toppmötet i Berlin ett löfte om garantin för de totala utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare fram till 2013.

K.       I anslutningsakten från 2004 beviljas undantag från tillämpningen av vissa av den gemensamma jordbrukspolitikens bestämmelser i de nya medlemsstaterna för att kompensera för de lägre direktstöden.

L.        I vissa regioner finns det inga alternativ till vissa traditionella produktionsformer inom jordbruket, som ofta är den främsta jordbruksverksamheten i dessa regioner och därför under alla omständigheter måste bevaras och stödjas av miljö- och regionalpolitiska skäl och för att upprätthålla det ekonomiska och sociala nätverket. Den gemensamma jordbrukspolitiken spelar en viktig roll som ett instrument för ekonomisk utveckling och för skapande av sysselsättning framför allt i de så kallade konvergensregionerna där jordbruks- och djuruppfödningsverksamheten brukar vara omfattande.

M.       De europeiska jordbrukarna bör ges stabilitet så att deras förväntningar och investeringar inte går förlorade. Inom vissa sektorer bör tillsynssystemen tillåta framförhållning på medellång och lång sikt.

N.       Den europeiska lagstiftaren måste undvika diskriminering av europeiska jordbrukare och djuruppfödare både inom EU och gentemot deras konkurrenter från tredjeländer eller åstadkomma lika möjligheter för de europeiska jordbrukarna och djuruppfödarna (”level playing field”) genom lämpliga instrument. Man bör i synnerhet se till att de normer för kvalitet, hälsa, miljö, djurens välfärd m.m. som är obligatoriska för unionens jordbrukare även respekteras av alla som exporterar jordbruksprodukter till EU.

O.       I artikel 33 i EG-fördraget uppställs mål för den gemensamma jordbrukspolitiken. Förutsatt att samtliga medlemsstater ratificerar Lissabonfördraget kommer alla viktiga rättsliga och budgetära beslut om den gemensamma jordbrukspolitiken att kräva Europaparlamentets samtycke.

P.        EU bör även i fortsättningen vara självförsörjande av livsmedel och undvika att vara beroende av importerade livsmedel, eftersom detta skulle kunna få negativa återverkningar på livsmedelssäkerheten och skapa försörjningsproblem.

Q.       En mer omfattande analys bör göras av marknadsutvecklingen och dess återverkningar på den inre marknaden på ett sådant sätt att hänsyn tas till den internationella prissituationen och råvaruproduktionen.

Inledning

1.        Europaparlamentet anser att man bör stödja ett hållbart, konkurrenskraftigt och multifunktionellt jordbruk som innebär att särdragen hos varje sektor och produktionsområde bibehålls, och vars grundläggande mål är att försörja befolkningen med en tillräcklig mängd hälsosamma och säkra livsmedel till rimliga priser.

2.        Europaparlamentet anser att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken från 2003 i väsentliga delar var en stor framgång, eftersom den tydligt har ökat den gemensamma jordbrukspolitikens öppenhet och effektivitet samt jordbrukarnas egenansvar och marknadsorientering, och anser att denna process måste fortsätta, förutsatt att man respekterar stats- och regeringschefernas överenskommelse från 2002 om att bibehålla jordbruksanslagen inom den första pelaren på samma nivå fram till 2013. Däremot måste förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken samt många EU-direktiv och EU-förordningar med konsekvenser för jordbrukarna tydligt förenklas, för att avlasta jordbrukarna. Denna förenkling får emellertid inte leda till en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken eller till en större nedskärning av stöden till de europeiska jordbrukarna.

3.        Europaparlamentet välkomnar därför de tekniska anpassningar som framgår av kommissionens meddelande om en hälsokontroll av den gemensamma jordbrukspolitiken och som syftar till att garantera att reformen från 2003 fungerar. Parlamentet uppmanar kommissionen att garantera den grundläggande ekonomiska principen om stabilitet inom den gemensamma jordbrukspolitiken.

4.        Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med hänsyn till framtida reformer göra en kostnads-nyttoanalys av den gemensamma jordbrukspolitiken med beaktande livsmedelssäkerhet, självförsörjning och bevarande av landsbygdssamhällen. Parlamentet uppmanar den verkställande makten i EU att göra en undersökning av hur stor kostnad som ökningen av livsmedelspriserna till följd av den ökade internationella efterfrågan innebär för konsumenterna, i jämförelse med den kostnad som den nuvarande jordbrukspolitiken orsakar medborgarna.

5.        Europaparlamentet anser att utmaningen för EU vad gäller WTO-förhandlingarna är att anpassa sig till framtida begränsningar på ett sätt som maximerar välfärden inom EU. Parlamentet betonar att det är upp till EU att göra det bästa av den flexibilitet som finns, t.ex. i fråga om ”känsliga produkter”. Parlamentet understryker dock att utgångspunkten för samtliga WTO-avtal om jordbruk är att nå en överenskommelse om immateriella rättigheter rörande geografiska beteckningar.

6.        Europaparlamentet anser dock att EU även i framtiden måste förfoga över tillräckliga instrument för att kunna vidta förebyggande åtgärder mot marknads- och försörjningskriser inom jordbruks- och hälsosektorn.

7.        Europaparlamentet understryker behovet av att på ett effektivt sätt och med hjälp av – finansiella eller andra – medel erkänna de produktiva, miljö- och landsbygdsinriktade funktioner som jordbruket uppfyller.

8.        Europaparlamentet stöder principiellt införlivandet av allmänna mål i den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt livsmedelssäkerheten, den territoriella sammanhållningen och skyddet för konsumenter, miljö, klimat, djur, förnybara energier och biologisk mångfald. Detta måste dock ske inom ramen för en hållbar utveckling som kombinerar ekonomisk utveckling, bevarande av naturliga miljöer och resurser, värdestegring av områden och social jämvikt. Parlamentet påminner dock att stats- och regeringscheferna bekräftade målen för den gemensamma jordbrukspolitiken genom att föra över innehållet i artikel 33 från Romfördraget i Lissabonfördraget som undertecknades den 13 december 2007.

9.        Europarlamentet betonar att integrationen av de allmänna målen i GJP inte får äventyra produktionen av jordbruksprodukter och djuruppfödningen i EU:s bergsområden, mindre gynnade områden, yttersta randområden och öregioner, där produktionssystemet är extensivt och i stor utsträckning producerar för den lokala marknaden men även säljer produkter från jordbruk och djuruppfödning till de nationella marknaderna i medlemsstaterna.

10.      Parlamentet anser att om unionen inför strängare krav för jordbrukarna och producenterna i EU bör den även se till att samma krav uppfylls av alla som exporterar jordbruksprodukter till EU. Vid WTO-förhandlingarna måste EU därför ta hänsyn till dessa allmänna mål.

11.      Europaparlamentet avböjer en nedskärning av den totala budgeten inom den första pelaren för tiden fram till 2013 (text utgår). I en fas av snabba omvälvningar av jordbruksmarknaderna och pågående reformer som kommit halvvägs har jordbrukarna ett stort och överhängande behov av tillförlitlighet och säkerhet och i synnerhet respekt för de beslut som fattades 2003.

12.      Europaparlamentet förkastar när det gäller direktstöd all diskriminering på grund av företags storlek eller deras juridiska form. Parlamentet erkänner dock samtidigt att all omfördelning av stöd inom den första pelaren måste bygga på en helhetsomfattande bedömning av stödets konsekvenser för den sociala och regionala sammanhållningen, sysselsättning, miljö, konkurrenskraft och innovation.

13.      Europaparlamentet kräver att enbart de jordbrukare som arbetar aktivt inom jordbruket ska få stöd.

14.      Europaparlamentet påpekar att kommissionens meddelande av den 20 november 2007 fäster alltför litet uppmärksamhet vid de problem, behov och utmaningar som jordbrukssektorn inom de 12 nya medlemsstaterna står inför, och kräver att man tar hänsyn till detta vid de förestående reformerna. Riktad tilläggsfinansiering för omstrukturering och modernisering bör också övervägas.

Direktstöd

15.      Europaparlamentet anser att det även fortsättningsvis är helt nödvändigt att ha direktstöd som grundläggande inkomstgaranti inte bara vid marknadsstörningar utan även när det gäller jordbrukarnas tillhandahållande av kollektiva nyttigheter och som kompensation för EU:s i internationell jämförelse mycket höga normer för miljö, livsmedelssäkerhet och livsmedelsförsörjning, spårbarhet, djurskydd samt på det sociala området.

16.      Europaparlamentet noterar dock att stödnivån inte alltid förefaller ligga i linje med de berörda jordbrukarnas insatser för att uppfylla villkoren, vilket är en följd av att stödet fortfarande i hög grad grundas på historiska utgifter.

17.      Europaparlamentet kräver därför att kommissionen utarbetar en rapport som skulle utvärdera de extra kostnader som jordbrukarna måste stå för att uppfylla villkoren för de allmänna normerna när det gäller miljö, djurens välbefinnande och livsmedelsäkerhet jämfört med deras främsta konkurrenter på världsmarknaden. Rapporten bör dessutom jämföra dessa kostnader med det faktiska direktstödet som jordbrukarna får. Rapporten bör vara tillräckligt specifik för de olika typerna av jordbrukare i de olika medlemsstaterna. Rapporten bör dessutom offentliggöras innan beslutsförfarandena för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 inleds.

18.      Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att tillåta mer flexibilitet för medlemsstaterna att på frivillig basis gradvis övergå till att frigöra direktstöden från historiska referensvärden och tillämpa ett enhetligt system. Kommissionen uppmanas att tillsammans med lagstiftningsförslaget redogöra för om det är möjligt för medlemsstaterna att på frivillig basis snabbare övergå till arealbaserade regionala eller nationella fasta bidrag inom de frikopplade stöden, eventuellt redan till 2013. De medlemsstater med fullständig (eller partiell) frikoppling som grundar sig på historiska utbetalningar kan behålla detta system fram till 2013. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en undersökning av vilka effekter arealbaserade bidrag skulle medföra, särskilt för jordbruksföretag med intensiv djurhållning på en relativt liten areal.

19.      Europaparlamentet betonar att man vid ett eventuellt beslut att övergå till den regionala modellen bör ta hänsyn till de svårigheter som uppstår på grund av de särskilda rättigheter som gäller för djurhållning, dvs. det faktum att många djuruppfödare inte har någon eller en mycket liten jordbruksareal samt att extensiv djurhållning i många regioner i EU grundar sig på den kollektiva användningen av offentlig betesmark som tillhör kommuner, samhällen eller staten.

20.      Eftersom fler sektorer med tiden har integrerats i systemet med samlat gårdsstöd och det nu finns erfarenhet av att tillämpa systemet, anser Europaparlamentet att vissa genomförandebeslut och genomförandebestämmelser är onödigt stelbenta och omfattande. Det verkar därför vara nödvändigt att på nytt fastställa regler, tillämpningsområde och administrativa rutiner för att underlätta systemets tillämpning i de stater som så önskar.

21.      Europaparlamentet anser att frikopplingen av direktstödet i allmänhet har lett till en framgångsrik marknadsorientering för det europeiska jordbruket, på grund av högre inkomsteffekter och större valfrihet för jordbrukarna samt den med denna förbundna förenklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen uppmanas att skyndsamt driva på politiken med frikopplingen, såvida detta inte medför avsevärda socioekonomiska och /eller miljömässiga nackdelar i vissa regioner, särskilt de minst gynnade regionerna. Parlamentet konstaterar dock att ytterligare konsekvensbedömningar måste genomföras för att omfattande undersöka konsekvenserna av frikopplingen för vissa regioner, för produktionen och för marknaden för jordbruksmark.

22.      Europaparlamentet anser att ett frikopplande av direktstödet från jordbruksproduktionen på lång sikt i allmänhet kan bidra till att minska det europeiska jordbrukets negativa miljökonsekvenser, under förutsättning att det åtföljs av ett ökat stöd för hållbara metoder inom landsbygdsutveckling.

23.      Europaparlamentet påpekar att ytterligare frikoppling endast bör övervägas efter noggrann bedömning av potentiella följdverkningar, bland annat för balansen mellan olika jordbrukssektorer, den ökande risken för monokulturer och hotet mot de arbetsintensiva jordbrukssektorerna.

24.      Europaparlamentet erkänner att situationen med djurrelaterade bidrag, inklusive mjölkbidrag, inte är jämförbar, med hänsyn till större marknadsstörningar, bland annat på grund av stigande foderpriser som drabbar vissa former för djurhållning inom EU särskilt hårt.

25.      Europaparlamentet anser att avsevärda ekonomiska och miljöpolitiska nackdelar till följd av ändrade priser på insatsvaror hotar i vissa regioner vid fullständig frikoppling av djurrelaterade bidrag. Detta gäller till exempel bergsområden och andra regioner med särskilda svårigheter (öar, områden med torrt eller fuktigt klimat, yttersta randområden), där inga alternativ finns till den relativt arbetsintensiva djurhållningen. Dessa negativa konsekvenser är inte förenliga med målen i fördraget. I händelse av (partiell) frikoppling bör berättigandet av stöd grundas på tillförlitliga referensuppgifter.

26.      Europaparlamentet är medvetet om den nyckelroll som djurhållningen spelar för det europeiska jordbruket, särskilt i vissa länder och regioner med intensiv djuruppfödning, och anser därför att det är motiverat att för närvarande delvis behålla kopplade djurbidrag. Parlamentet erkänner den mycket viktiga roll som dessa framgångsrika jordbruksföretag spelar för den regionala ekonomin och påminner om att artiklarna 47 50 i förordning (EG) 1782/2003 innehåller en lösning för den intensiva djurhållningen som bör undersökas ytterligare när det gäller tiden efter 2013.

27.      Europaparlamentet anser dock att dessa åtgärder inte är tillräckliga. Parlamentet välkomnar därför, som ett första steg i rätt riktning, den planerade ändringen av artikel 69 i förordning (EG) nr 1782/2003 (härefter artikel 69). Parlamentet konstaterar dock att detta instrument inte bör användas som ett dolt sätt att införa frivillig modulering och ytterligare förstärka den andra pelaren. Vidare bör de lika villkor som råder för alla medlemsstater respekteras så mycket som möjligt.

28.      Europaparlamentet kräver att medel på grundval av artikel 69 i främsta rummet ska frigöras för åtgärder som främjar den territoriella sammanhållningen och stärker enskilda sektorer, framför allt för åtgärder som förhindrar att man avstår från jordbruksproduktion och i synnerhet djurhållning i områden, där detta skulle kunna leda till avsevärda nackdelar för natur, landskap eller den regionala utvecklingen (särskilt i bergsområden och våtmarker och områden som lider vattenbrist, men också i mindre gynnade områden samt vid omfattande vallodlingar), åtgärder som främjar omstrukturering och en stärkning av kärnområden på landsbygden (t.ex. mjölk- och köttboskap, får) och arealrelaterade miljöåtgärder (t.ex. ekologiskt jordbruk), som hittills inte ingått i den andra pelaren, samt riskhantering.

29.      Europaparlamentet anser att 12 procent av direktstöden per medlemsstat kunde beviljas på frivillig basis på grundval av den nya artikel 69 som ska omdefinieras, om inte en konsekvensanalys uppvisar andra resultat.

30.      Europaparlamentet kräver att kommissionen framlägger förslag till gemensamma regler om medlemsstaternas tillämpning av artikel 69, för att så långt det går undvika handelshinder och snedvridning av konkurrensen. Detta bör om nödvändigt göras inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden. Parlamentet kräver vidare att alla åtgärder som gäller tillämpning av artikel 69 meddelas kommissionen. Parlamentet kräver slutligen att kommissionen utarbetar en konsekvensbedömning som bifogas lagstiftningsförslaget.

31.      Europaparlamentet anser att åtgärder som syftar till att stärka enskilda sektorer på lång sikt i princip ska finansieras ur den första pelaren. Parlamentet anser därför att kommissionen grundligt måste utvärdera hur den reviderade artikeln 69 tillämpats då den förbereder reformen efter 2013.

32.      Europaparlamentet uppmanar dessutom kommissionen att fram till den 30 juni 2010 presentera en rapport, där man på ett omfattande sätt beskriver hur gemenskapens produktion av vegetabiliska produkter samt djurhållningen i EU med hänsyn till multifunktionalitet och regionala aspekter (bergsområden, mindre gynnade områden och små öområden bland annat) långsiktigt kan säkras. Rapporten bör också behandla i vilken utsträckning man genom frikopplade, indirekta stödåtgärder, såsom genom premier för omfattande ängsmark, en särskild betalning för mjölk‑ och köttproduktion, genom premier för stall som uppförts och utrustats i enlighet med gemensamma djurskydds- och miljönormer eller genom särskilda instrument för krishantering, på ett effektivare och mer målinriktat sätt kan uppnå den gemensamma jordbrukspolitikens mål också med avseende på hållbarhet och sociala aspekter. Med beaktande av de särskilda behov som gäller för regioner med intensiv djurhållning understryker parlamentet att rapporten måste besvara frågan om huruvida, eller i vilken omfattning, kopplade premier för djurhållning eller lösningar i linje med artiklarna 47–50 i förordning (EG) 1782/2003 kommer att behövas även efter 2013.

33.      Europaparlamentet rekommenderar att de nya medlemsstater som så önskar ska kunna använda det förenklade systemet för enhetlig arealersättning (SAPS) fram till 2013. Parlamentet uppmanar kommissionen att se över om användningen av SAPS ytterligare kan förenklas genom en ändring av bestämmelserna om stödberättigade arealer.

34.      Europaparlamentet anser att alla budgetanslag som öronmärkts för genomförandet av GJP men som sparats eller inte har använts bör utnyttjas inom ramen för GJP.

35.      Europaparlamentet anser att direktstöd kan behövas även efter 2013, men att detta bör grundas på nya objektiva kriterier, särskilt arbetsplatser som skapas direkt genom jordbruksföretag, eller bör utvecklas starkare i riktning mot en belöning av jordbrukare för landförvaltning eller ersättning för bestämda allmännyttiga insatser eller särskilda standarder, inklusive djurskyddsstandarder. I detta sammanhang bör man även se över de stora skillnaderna i de regionala arealersättningarna i Europa och även undersöka hur ändamålsenliga skillnaderna i anslagen till den andra pelaren är. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lämpliga åtgärder som garanterar att fullt direktstöd endast ska beviljas personer och företag som faktiskt också arbetar inom jordbruket.

Förenkling/tvärvillkor och marknadsorientering

36.      Europaparlamentet stöder en gradvis integration, efter en lämplig utfasningsperiod, av mindre produktionsbaserade betalningssystem som innebär stora administrativa bördor (torrfoder, hampa, lin, potatisstärkelse) inom systemet för enhetliga arealersättningar, såvida inte detta skulle medföra avsevärda socioekonomiska och/eller miljömässiga nackdelar för vissa regioner. I den utsträckning som detta behövs av regionalpolitiska skäl bör man planera kompletterande åtgärder enligt artikel 69. Parlamentet uppmanar kommissionen att genomföra fallstudier av de ekonomiska och regionala konsekvenserna som visar att detta är en lämplig lösning och fastställer den tidsram som genomförandet kräver. Parlamentet betonar att frikoppling inte får hota de berörda produktionsformernas existens.

37.      Europaparlamentet stöder ett omgående avskaffande av arealuttaget, vilket har förlorat sin mening som mängdstyrningsinstrument i ett system med frikopplat direktstöd och dessutom innebär stora administrativa bördor, och en omvandling av arealstöd till vanligt stöd.

38.      Europaparlamentet anser att eventuella miljöpolitiska fördelar, som är förknippade med arealuttaget, kan uppnås bättre och mer målinriktat genom åtgärder inom den andra pelaren.

39.      Europaparlamentet kräver att bidraget för energigrödor gradvis avskaffas under loppet av en utfasningsperiod eftersom det är dyrt att förvalta, och dess energipolitiska fördelar är mycket begränsade eller obefintliga under nuvarande marknadsvillkor.

40.      Europaparlamentet kräver att man ställer de genom avskaffande av bidraget för energigrödor insparade medlen till förfogande enligt artikel 69 respektive inom ramen för den andra pelaren. Detta bör bland annat riktas mot stödåtgärder i samband med marknadsordningen för mjölk, särskilt i bergsområden och och andra områden med särskilda svårigheter.

41.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, huvudsakligen på grundval av artikel 69, ställa de medel som inte använts i jordbruksbudgeten och som var avsedda för marknadsstyrningsåtgärder såsom intervention, exportstöd eller lagerhållning till förfogande för att stärka ekonomin på landsbygden, särskilt landsbygdsföretag, för att uppnå målen för landsbygdsutveckling.

42.      Europaparlamentet anser att direktstöd utan tvärvillkor inte längre kan försvaras. Parlamentet understryker i detta sammanhang att de nya medlemsstaterna under en övergångsperiod måste få hjälp av EU med att tillämpa tvärvillkoren.

43.      Europaparlamentet förkastar med hänsyn till minskade direktstöd en utvidgning av tillämpningsområdet för tvärvillkor, så länge som medlemsstaterna och kommissionen inte uppnår några betydande framsteg med förenkling och harmonisering av kontrollföreskrifterna och kommissionen inte presenterar någon undersökning av de med tvärvillkoren förbundna kostnaderna för jordbrukarna. Parlamentet hänvisar i detta avseende till sin ståndpunkt av den 11 december 2007.

44.      Europaparlamentet anser att tvärvillkoren bör begränsas till kontroller av viktiga standarder för den europeiska produktionsmodellen och sådana standarder som är tillgängliga för systematiska och harmoniserade kontroller i olika medlemsstater.

45.      Europaparlamentet efterlyser en ordning där målen med tvärvillkoren eftersträvas på ett mer effektivt sätt och där de genomförs på ett mer likartat sätt i alla medlemsstater. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta tydligare riktlinjer som kan hjälpa medlemsstaterna att tillämpa tvärvillkoren.

46.      Europaparlamentet kräver att man ska upphöra med att belasta djurhållningen med tvärvillkor på ett oproportionerligt sätt. Parlamentet kräver i synnerhet i detta sammanhang en kritisk översyn av vissa hygien- och märkningsstandarder (t.ex. öronmärken).

47.      Europaparlamentet skulle kunna tänka sig en återhållsam anpassning av kraven för ett bevarande av god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden samt en hållbar markförvaltning, med tanke på ändrade miljö- och produktionsvillkor (klimatförändringar, biomassa), om det garanteras att dessa nya krav genomförs på ett jämförbart sätt i hela EU.

48.      Europaparlamentet anser att de EU-medlemsstater som tillämpar systemet för enhetlig arealersättning ska ha möjlighet att över en längre tidsperiod stegvis genomföra principen om tvärvillkor för att de på ett korrekt sätt ska kunna förbereda inrättandet av kontrollsystem och övertyga jordbrukarna om vikten av att respektera de fastställda normerna.

49.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ytterligare driva på en förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken och att på så sätt regelbundet se över lagstiftningen med utgångspunkt i hur nödvändig och ändamålsenlig den konkreta utformningen av den är. För detta bör kompletterande åtgärder föreslås, såsom förenklade regler för överlåtelse av stödrättigheter vid icke aktivering, sammanläggning av de minsta stödrättigheterna, införande av ett enhetsbidrag för små mottagare, förenkling av reglerna för den nationella reserven eller dess minskning respektive avskaffande beroende på övergången till regionalt/nationellt enhetliga arealersättningar, avstående från försämring av stödberättigande vid icke utnyttjande och avskaffande av handskrivna register för nötkreatur samt för andra produktionsdjur inom jordbruket.

50.      Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att utbetalningar görs i god tid, och uppmanar kommissionen att tillåta att jordbrukare betalas i förskott.

51.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa nödvändiga mekanismer för att säkra att importer från tredjeland uppfyller samma normer som gäller för gemenskapsprodukter i fråga om villkorlighet, livsmedelssäkerhet etc.

Säkerhetsnät

52.      Europaparlamentet anser att en ytterligare riskförebyggande åtgärd som skyddsnät är helt nödvändig med tanke på den väntade ökningen av miljö- och klimatrisker samt risker för epidemier och stora priseffekter på jordbruksmarknaderna.

53.      Europaparlamentet uppmärksammar att marknadsorienterad produktion, anpassat växelbruk, diversifiering, penningmarknadsinstrument, försörjningskontrakt och försäkringar utgör alla viktiga sätt för jordbrukare att gardera sig mot risker och att ansvaret för lämpliga riskförebyggande åtgärder principiellt vilar på jordbrukarna.

54.      Europaparlamentet anser att för att kunna bemöta marknadens tillkortakommanden bör interventionssystemet bibehållas och omvandlas till ett säkerhetsnät som endast får tillgripas i exceptionella omständigheter och med regler baserade på trenderna på världsmarknaden.

55.      Europaparlamentet stöder kommissionens förslag om att sänka interventionströsklarna inom området jordbruksgrödor till noll och endast i fråga om vete bibehålla en sänkt interventionströskel.

56.      Europaparlamentet anser att privatekonomiska eller blandade förebyggande system, såsom allriskförsäkringar, snabbt måste utvidgas med tanke på de ökande riskerna. Parlamentet är medvetet om att detta inte kan lyckas utan offentligt deltagande i finansieringen. Parlamentet understryker att man genom att införa sådana system inte under några omständigheter får rubba de lika villkor som råder mellan medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga ett eventuellt införande eller främjande av ett gemenskapsomfattande återförsäkringssystem för att handskas med problem som uppstår till följd av klimat‑ eller miljörelaterade katastrofer.

57.      Europaparlamentet uppmärksammar att praktiskt taget alla relevanta tredjeländer använder sig av sådana subventionerade system.

58.      Som ett första steg anser därför Europaparlamentet att man från 2009 bör inrätta finansieringsmöjligheter för nationellt eller regionalt stöd till riskförebyggande system, och då beakta de olika riskpotentialerna inom EU. Kommissionen bör undersöka i vilken utsträckning producentsammanslutningar, sektors- och branschorganisationer samt den privata försäkringsbranschen kan involveras i systemen.

59.      Europaparlamentet anser att differentierade sektoriella lösningar (som är jämförbara med lösningen inom frukt- och grönsakssektorn) troligtvis är att föredra framför övergripande lösningar eftersom villkoren inom de olika sektorerna varierar mycket.

60.      Europaparlamentet anser att främjandet av dessa åtgärder inom den första pelaren delvis bör ske genom artikel 69, eftersom det handlar om åtgärder som ingår i marknadspolitiken.

61.      Europaparlamentet anser att åtgärder för riskhantering och riskprevention inte får leda till att produktionsrelaterade stödåtgärder återinförs.

62.      Europaparlamentet anser därför att kommissionen måste utveckla en gemensam ram för stöd av riskhanteringssystem från medlemsstaternas sida, med utgångspunkt i de system som redan är i bruk eller som kommissionen tidigare har godkänt, för att i största möjliga utsträckning utesluta effekter som snedvrider konkurrens och handel. Eventuellt bör gemenskapsregler införas inom den gemensamma organisationen av marknaden.

63.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fram till den 30 juni 2010 lägga fram en omfattande analys av befintliga riskhanteringssystem och möjligheter för vidareutveckling av dessa på gemenskapsnivå efter 2013.

Modulering/gräns för stödnedskärning/gradvis sänkning/minimitröskel

64.      Europaparlamentet uppmärksammar att en degressiv övre gräns, modulering och budgetdisciplin vid genomförande av kommissionens förslag kunde ha en betydande spridningseffekt i vissa regioner.

65.      Europaparlamentet påpekar att det inte finns några konsekvensbedömningar om effekterna av ytterligare modulering, gradvis sänkning och minimitrösklar på arbetsmarknaden på landsbygden och regional sammanhållning. Därför måste en utvärdering göras av den första pelaren.

66.      Europaparlamentet understryker att de lägre gränsvärden som kommissionen förslår skulle kunna få kännbara effekter i vissa medlemsstater och kan komma att påverka hur EU:s jordbruksstöd fördelas mellan medlemsstaterna, medan det övre gränsvärdet innebär att omkring 500 miljoner euro överförs från den första till den andra pelaren. Parlamentet erinrar om att allvarliga tvivel återstår om hur kostnadseffektiva åtgärderna under den andra pelaren är idag. Parlamentet anser därför att de besparingar som genomförandet av denna åtgärd skulle kunna innebära bör behållas inom den första pelaren.

67.      Europaparlamentet tillbakavisar kommissionens förslag om gradvis sänkning (upp till 45 procents sänkning) i dess nuvarande form, eftersom det inte finns någon tydlig koppling mellan storleken på ett jordbruksföretag och hur välbärgat det är och det inte tas någon hänsyn till den arbetskraft som behövs för att driva ett större jordbruksföretag. Kommissionens förslag skulle innebära obefogade nackdelar för större jordbruksföretag och sammanslutningar och leda till en minskning av antalet anställda och till nedbrytning av mogna, konkurrenskraftiga strukturer samt enbart föra med sig en uppdelning av företag av stödtekniska orsaker, vilket i några delar av EU skulle leda till nedbrytning av strukturerna.

68.      Europaparlamentet anser att en gradvis sänkning och/eller ett maxtak endast är motiverade utifrån en omfattande bedömning av arbetsmarknadsmässiga och regionalpolitiska konsekvenser och bara om möjlighet ges att beakta antalet socialförsäkringsskyldiga heltidssysselsatta eller särskilda företagsstrukturer (bland annat flerfamiljsföretag, kooperativa organisationer) eller de totala kostnaderna för jordbruksanställda med avseende på sänkningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att beakta att detta inte får innebära nackdelar för mindre jordbruksföretag som bildar sammanslutningar som utgör en juridisk person i syfte att skapa stordriftsfördelar och förbättra konkurrenskraften.

69.      Europaparlamentet kräver att eventuella medel från en gradvis sänkning stannar inom medlemsstaten och där används exempelvis för åtgärder enligt artikel 69 eller inom den andra pelaren. Parlamentet kräver att dessa medel ska riktas direkt till jordbrukare.

70.      Europaparlamentet stöder även med tanke på Europeiska revisionsrättens årsrapport 2006 den föreslagna höjningen av minimitrösklarna, som vid en ha eller motsvarande skulle kunna uppgå till 250 euro (eventuellt med undantag för Malta) i kombination med att det införs ett enhetsbidrag eller minimibelopp för små mottagare. I väl motiverade fall, där man kan konstatera stora jordbruksstrukturella skillnader i Europa, bör medlemsstaterna ges möjlighet att fastställa minimitrösklar.

71.      Europaparlamentet stöder dock kommissionens ansträngningar att åstadkomma en lämplig finansiering av en framtidsinriktad politik för landsbygden inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare även om detta mål inte bör uppnås på bekostnad av åtgärderna under den första pelaren.

72.      Mot bakgrund av i alla fall genomgripande enskilda minskningar påpekar Europaparlamentet att en ytterligare minskning av direktstöden på 8 procent utan uppvisande av en konsekvensbedömning inte kan bli föremål för samtycke.

73.      Mot bakgrund av brett spridda krav på minskning av stora stöd anser Europaparlamentet att en progressiv modulering förefaller tänkbar, nämligen på grundval av den hittills föreliggande kunskapen och på grundval av en konsekvensbedömning, i vilken man tar hänsyn till jordbruksföretagets struktur (sammanslutningar osv.), jordbruksanställda och/eller arbetskraftskostnader samt specifika produktionsformer i de olika direktstödssystemen (t.ex. specifika problem för jordbruksföretag och regioner med intensiv djurhållning på relativt små arealer).

Parlamentet anser att medel från den progressiva moduleringen ska fördelas i enlighet med de för moduleringsmedel allmänt gällande reglerna och stanna kvar i de regioner eller medlemsstater där de erhålls.

Europaparlamentet anser att en progressiv modulering i följande form förefaller tänkbar:

vid 10 000–100 000 euro direktstöd – 1 procent (för hela perioden 2009–2013)

100 000–200 000 euro direktstöd – 2 procent (för hela perioden 2009–2013)

200 000–300 000 euro direktstöd – 3 procent (för hela perioden 2009–2013)

över 300 000 euro direktstöd – 4 procent (för hela perioden 2009–2013)

74.      Europaparlamentet kräver att frivillig modulering ersätts av obligatorisk modulering.

75.      Europaparlamentet anser att moduleringsmedel framför allt bör användas inom ramen för Leader-metoden för att motverka förlust av biologisk mångfald och för att bidra till riskprevention, anpassning till klimatförändringar, åtgärder för hållbar användning av biomassa, kompletterande åtgärder vid strukturreformer (den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk), säkring av produktionen i bergsområden, små regioner, öregioner och andra jämförbart missgynnade områden, kvalitetssäkring inklusive djurskyddsåtgärder, ekologiskt jordbruk, åtgärder för avsättning och anpassning till tekniska framsteg. Parlamentet kräver att samtliga dessa åtgärder riktas direkt till jordbrukare.

Den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk

76.      Europaparlamentet är medvetet om att det nuvarande systemet med mjölkkvoter förmodligen inte kommer att fortsätta efter 2015, och uppmanar kommissionen att noggrant undersöka hur framtidens organisation av marknaden skulle kunna se ut. Parlamentet uppmanar kommissionen att för perioden efter 2015 lägga fram en övertygande plan för mjölksektorn som garanterar en fortsatt mjölkproduktion i Europa, inklusive i bergsområden, avlägsna områden eller andra områden med särskilda svårigheter.

77.      Europaparlamentet upplyser kommissionen om parlamentsbesluten rörande marknadsåtgärder och mjölkfonden inom ramen för minimjölkpaketet.

78.      Europaparlamentet uppmanar alla delaktiga att utnyttja tiden fram till 2015 för att stabilisera marknadsställningarna, och förväntar sig att en klar signal ska ges rörande möjligheterna till och villkoren för en eventuell kvotökning.

79.      Europaparlamentet kräver att mjölkkvoten anpassas till en ändrad efterfrågan på världsmarknaderna i enlighet med marknadens krav. Parlamentet anser därför att kvoterna på frivillig basis bör ökas med 2 procent under mjölkåret 2008/2009 för varje medlemsstat. Kommissionen uppmanas att föra ökningen till den nationella reserven. Parlamentet anser att kvoterna bör ses över årligen.

80.      Europaparlamentet kräver vidare en betydande sänkning av extraavgiften för mjölkåret 2009/2010 och sedan ytterligare sänkningar under följande år för att motverka en ökning av kvotpriserna och en kvittning i efterhand i hela Europa som skulle möjliggöra en bättre kvotanvändning.

81.      Europaparlamentet kräver särskilda kompletterande åtgärder för att hindra nedläggning av mjölkproduktionen i bergsområden och andra områden med särskilda svårigheter, i fall då alternativ till traditionell mjölkproduktion saknas på dessa platser eller då värdefulla naturområden skulle gå förlorade om jordbruksverksamheten lades ned.

82.      Europaparlamentet anser att tillräckliga medel måste tillhandahållas för att bevara mjölkproduktionen, särskilt i bergsområden, de yttersta randområdena (såsom Azorerna) eller andra områden med liknande svårigheter, enligt artikel 69, till exempel genom justeringar (s.k. ”top-ups”) av arealersättningar (dessa kan jämföras med åtgärderna inom sockersektorn), i form av bidrag för mjölkkor, gräsmark eller utsträckt betesmark, en särskild mjölkpeng eller regionala specialprogram för stärkande eller omstrukturering av sektorn och för främjande av vissa kvalitetsprodukter.

83.      Europaparlamentet anser att artikel 69 ytterligare skulle kunna användas för att stärka producent- och branschsammanslutningar.

84.      Europaparlamentet ber kommissionen och medlemsstaterna att undersöka en eventuell icke-linjär höjning av de nationella kvoterna för att genomföra ytterligare kvotökningar för medlemsstater där produktionskvoterna traditionellt har varit för låga.

85.      Europaparlamentet anser att en särskild fond (mjölkfond) bör inrättas för finansiering av åtgärderna. Fonden skulle delvis kunna finansieras genom de besparingar som görs i samband med reformen av sektorn.

Övrigt

86.      Europaparlamentet uppmärksammar att det europeiska jordbrukets styrka och framtid ligger inom områdena regionala och traditionella produkter, andra produktkategorier av erkänt hög kvalitet samt förädlingsprodukter.

87.      Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att analysera möjligheterna att införa ett ”europeiskt märke” för att identifiera kvaliteten på den europeiska livsmedels- och jordbruksproduktionen på de internationella marknaderna.

88.      Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att presentera en omfattande strategi för att förbättra marknadsföringen av europeiska kvalitetsprodukter på hemmaplan och i utlandet, t.ex. genom informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder, stöd till inrättande och utveckling av producentorganisationer eller andra former av branschorganisationer samt genom införande av en målinriktad märkning som i synnerhet innehåller information om de använda råvarornas ursprung och som är tydligare och mer genomsynlig för konsumenterna.

89.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samband med budgetjusteringen avsätta medel för informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder inom den inre marknaden och på världsmarknaden.

90.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga om det i fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken skulle behövas en verklig kommunikationspolitik som inte endast främjar och marknadsför jordbruket, utan som även ska syfta till att minska klyftan mellan jordbrukssektorn och det övriga samhället.

91.      Europaparlamentet anser att producent- och branschorganisationerna ytterligare måste stärkas och stödjas, framför allt i de medlemsstater där det finns få sådana organisationer, för att jordbrukarna ska få en bättre marknadsställning gentemot detaljhandeln och grossistledet, och att kvalitetssäkringssystem inom produktionskedjan för livsmedel, inklusive alternativ till hittillsvarande produktionsmetoder, samtidigt bör främjas.

92.      Europaparlamentet beklagar att kommissionen har försummat möjligheten att ta ett större helhetsgrepp på problemen med den ökade importen av livsmedel och foder som inte är förenliga med EU:s standarder och sålunda riskerar att undergräva EU:s landvinningar i fråga om miljömässiga, djurhållningsmässiga och sociala villkor för offentligt stöd. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå åtgärder för att så fort som möjligt komma till rätta med denna situation och se till att gemenskapens miljö- och hälsobestämmelser respekteras.

93.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att snabbt utveckla en omfattande metod för genomdrivande av europeiska icke-kommersiella intressen, särskilt frågan om erkännande och skydd av geografiska beteckningar, djurens välbefinnande och hanteringen av importerade djur- och växtprodukter, i världshandelsdialogen, i syfte att undvika att europeiska producenter utsätts för illojal konkurrens och att problem som gäller djurs välbefinnande och miljöproblem överförs till tredjeland. Parlamentet uppmanar kommissionen att i WTO-förhandlingarna aktivt införa begreppet kvalificerat marknadstillträde för att främja hållbarhetsstandarderna inom jordbruket.

94.      Europaparlamentet uppmärksammar att det europeiska jordbruket inte heller i framtiden kommer att kunna klara sig utan ett passande yttre skydd. Därför begär parlamentet att man ställer samma krav beträffande kvalitet och säkerhet på de produkter som importeras från tredjeländer, som man ställer på de produkter som framställs i EU.

95.      Europaparlamentet anser att avvecklingen av exportstöden måste kompenseras genom säljfrämjande åtgärder i tredjeland.

96.      Europaparlamentet påpekar att det med hänsyn till klimatförändringarna avtecknar sig två viktiga utmaningar för jordbruket, dels en minskning av växthusgasutsläppen som förorsakar klimatförändringar, dels en anpassning till konsekvenserna av klimatförändringarna. Parlamentet betonar att detta innebär att jordbruket står inför två utmaningar, nämligen att minska sina egna utsläpp och samtidigt anpassa sig till de förutsebara konsekvenserna av den globala klimatuppvärmningen.

97.      Europaparlamentet påpekar att klimatförändringarna inte enbart utgör ett miljöproblem utan även ett socioekonomiskt problem. Därför måste miljöhänsynen och miljöinsatserna inom jordbrukssektorn, som är en av de mest sårbara sektorerna och direkt beroende av klimatförhållandena, beakta nödvändigheten av att garantera den ekonomiska och sociala bärkraftigheten på landsbygden.

98.      Europaparlamentet erinrar om att jordbrukets bidrag till växthuseffekten (jordbruket ger upphov till två kraftiga växthusgaser, nämligen metan och dikväveoxid) är begränsat och minskar inom hela EU tack vare de åtgärder som redan tillämpas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken såsom tvärvillkor, miljövänligt jordbruk och andra landsbygdsutvecklingsåtgärder.

99.      Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka i vilken utsträckning dessa resultat kan förbättras ytterligare genom att jordbruket införlivas i Kyotomekanismerna.

100.    Europaparlamentet anser att konsekvenserna av tillhandahållandet av förnybar energi från jordbruket inte ensidigt får vara till nackdel för djurhållning, befolkningarnas livsmedelsförsörjning i Europa och övriga världen, och inte heller för hållbarhet och biologisk mångfald. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att genomföra en konsekvensbedömning avseende den inverkan som främjandet av förnybar energi har för försörjningsberedskapen och miljövården och kräver att lämpligt stöd tillhandahålls för forskning och införande av ny och effektiv energiteknik som till fullo utnyttjar alla de möjligheter som biomassa erbjuder (t.ex. andra generationens biobränslen). Parlamentet betonar än en gång med eftertryck att biogasanläggningar som använder animaliska biprodukter på kort sikt erbjuder den största och mest hållbara tillväxtpotentialen för ytterligare energi från biomassa.

101.    Europaparlamentet understryker det starka sambandet mellan jordbruksverksamhet och vattenkvalitet respektive vattenkvantitet och betonar att de påfrestningar som jordbruket utsätter vattenmiljön för måste hanteras på ett hållbart sätt. Parlamentet anser att miljölagstiftning i kombination med principen om att förorenaren betalar bör vara den vägledande principen för att effektivt uppnå en hållbar vattenförvaltning och miljömålen.

102.    Europaparlamentet anser att systemet med jordbruksstöd måste vidareutvecklas även efter 2013 och uppmanar kommissionen att senast den 30 juni 2010 presentera en omfattande analys av tänkbara sätt att förändra systemet, framför allt med tanke på att jordbrukarna inom EU behöver en långfristig och tillförlitlig planering, bland annat genom att utarbeta strategiska målsättningar för att utveckla det europeiska jordbruket på ett sätt som främjar det innovativa klimatet, utnyttjandet av regionerna, produktkvaliteten, jordbrukarnas inkomst, miljöskyddet samt livsmedelsförsörjningen. Parlamentet uppmanar kommissionen att analysera hur avsevärda administrativa förenklingar kan genomföras, framför allt när det gäller årliga bidragsutbetalningar på mindre än 20 000 euro per stödmottagare.

103.    Europaparlamentet påpekar att biologisk mångfald både påverkas, skapas och hotas av jordbruket. Det behövs ansträngningar på global, lokal och europeisk nivå för att skydda de värdefulla ekosystemtjänster som existerar tack vare den biologiska mångfalden, nämligen luft- och vattenrening, pollinering av grödor och skydd mot erosion.

104.    Europaparlamentet påpekar att landbygdsutvecklingen (och dess finansieringsinstrument EJFLU), i sin egenskap av den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare, är av stor regional betydelse under den nuvarande programperioden 2007–2013. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja möjligheterna till ett mer sammanhängande genomförande av de regionalpolitiska programmen (strukturfonderna) för att åstadkomma ett integrerat tillvägagångssätt på områden där synergier kan uppnås.

105.    Europaparlamentet anser att landsbygdsutveckling inte kan åstadkommas utan jordbruksverksamhet, och att målsättningen måste vara att garantera ekonomisk hållbarhet för invånarna i landsbygdsområdena och förbättra deras livskvalitet.

106.    Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en sammanhängande uppsättning förslag som syftar till att bevara och utveckla hållbar jordbruksverksamhet, särskilt i mindre gynnade områden och i områden med naturbetingade nackdelar, eftersom dessa är nödvändiga för att skydda den biologiska mångfalden och bevara ekosystemen.

107.    Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka politiken för forskning och tekniköverföring, bland annat för att främja miljö- och ekosystemvänligare produktionsmetoder som kan bidra till ett hållbart jordbruk.

108.    Europaparlamentet uppmärksammar de framgångsrika projekt runtom i EU där man genom samarbete på lokal och regional nivå mellan jordbrukare, miljögrupper och myndigheter har lyckats minska jordbrukets effekter på miljön.

109.    Europaparlamentet anser särskilt att ett framtida system i större utsträckning måste koncentreras på aspekter som rör social, ekonomisk och territoriell sammanhållning och integrerad utveckling av landsbygden och stadsnära områden, stärkande av nyckelsektorer inom jordbruket, betalning för prestation respektive kompensation för särskilda belastningar samt riskhantering. I samband med detta måste förhållandet mellan den första och andra pelaren ses över fullständigt.

110.    Europaparlamentet anser att EU:s jordbruk kan tillhandahålla miljövänliga lösningar för de mest överhängande problemen i vårt urbaniserade samhälle, även i stadsnära områden, och således kan bidra till att uppnå Lissabonmålen och målen i Göteborgsagendan.

111.    Europaparlamentet uppmärksammar den särskilda roll som jordbrukare i stadsnära områden spelar. Jordbrukare och markförvaltare i stadsnära områden kan främja lösningar som uppfyller både Lissabonmålen (kunskap, forskning, innovation) och Göteborgsmålet (hållbarhet).

112.    Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

• [1]  EUT L 207, 21.10.2003, s. 1.
• [2]  Antagna texter, P6_TA(2007)0598.
• [3]  Antagna texter, P6_TA(2007)0480.
• [4]  Antagna texter, P6_TA(2007)0411.
• [5]  EUT C 287E, 29.11.2007, s. 341.
• [6]  Antagna texter, P6_TA(2005)0224.
• [7]  EUT L 139, 14.6.2006, s. 1.
• [8]  EUT L 236, 23.9.2003, s.33.
• [9]  EUT L 93, 30.3.2004, s. 1.

MOTIVERING

Inledning

Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) inom EU har sedan 1992 genomgått en radikal reform vid tre tillfällen. Målet var vid samtliga reformer att

· förbättra effektiviteten hos och insynen i GJP,

· öka jordbrukarnas marknadsorientering,

· bättre integrera nya element, i synnerhet miljö‑ och djurskyddsaspekter, i den allmänna jordbrukspolitiken, och

· förbättra landsbygdens utveckling.

Det tidigare systemet för prisstöd, som inte löste problemet med jordbrukarnas låga inkomster och som dessutom ledde till stora överskott, som kunde säljas på världsmarknaden först med hjälp av ytterligare stöd, ersattes undan för undan av ett s.k. system för direktstöd.

Kärnan i det nuvarande stödet till jordbrukarna är sedan reformen i samband med halvtidsöversynen 2003 ett system för direktstöd, som tillhandahålls oberoende av en viss produktion (frikopplat direktstöd). Utgångspunkten för individuella krav på stöd är en modell för historiska utbetalningar, som en jordbrukare har erhållit under motsvarande referensperioder innan reformen inleddes. Sådana har kunnat tillhandahållas som samlat gårdsstöd för tidsperioden 2003–2013.

Trots detta använder sig majoriteten av medlemsstaterna av olika modeller av arealersättningar, som i hög grad innebär ett frigörande från krav på historiska utbetalningar. Nu har de sistnämnda bara betydelse vid fastställande av det totalbelopp som står till förfogande för en medlemsstat eller en region.

Också i det nuvarande systemet kan vissa stöd, som är helt eller delvis produktionskopplade, bibehållas där medlemsstaterna i olika grad har använt sig av det spelrum de har.

Det offentliga stödet kräver att jordbrukaren kan bevisa att denne efterlever gemenskapens väsentliga krav och de nationella kraven på god jordbrukspraxis (s.k. tvärvillkor). Dessa normer omfattar väsentliga aspekter för ett miljövänligt, hälsosamt och djurvänligt jordbruk.

De nya medlemsstaterna ska ha integrerats helt i systemet för direktstöd 2013 (för Rumänien och Bulgarien gäller 2015).

För den s.k. andra pelaren, dvs. för landsbygdsutvecklingspolitiken, ställs kompletterande medel till förfogande (max. 5 procents modulering) genom omfördelning. De sammanlagda resurserna för andra pelaren når inte upp till Europaparlamentets krav. Just medlemsstater med ett stort behov av landsbygdsutvecklingsåtgärder har faktiskt i högre grad visat sig ha problem med att tillhandahålla medlen för samfinansiering.

Sådana viktiga områden som organisationen av marknaden för socker, bananer, frukt och grönsaker samt vin har reformerats (eller reformeras) med samma målsättning sedan 2004. Organisationen av marknaden för mjölk, med mjölkkvoterna som huvudsakligt instrument, har i stor utsträckning lämnats oförändrad, men den upphör att gälla 2015.

Utgifterna för GJP kommer därför att ligga klart under den ursprungliga budgeten i år, eftersom marknadsstödjande åtgärder, som intervention eller återstående exportsubventioner, inte kommer att sättas in till följd av utvecklingen av jordbrukspriserna.

För första gången sedan upprättandet av gemenskapen är jordbruksbudgeten därmed inte den största posten i EU:s budget. Till följd av budgetdisciplin och den ringa ökningen av jordbruksbudgeten kommer jordbrukets relativa andel av gemenskapsutgifterna att sjunka ytterligare och direktstödet per jordbrukare att minska med jämförelsevis 10–20 procent (inklusive modulering).

Kommissionen har nu lagt fram ett meddelande i vilket man huvudsakligen föreslår att gå vidare på den väg som man slog in på i och med reformen 2003. Denna s.k. hälsokontroll är kommissionens reaktion på ett krav från stats‑ och regeringschefernas sida i december 2005 på en granskning av EU:s samtliga utgifter, och i synnerhet av utgifterna på jordbruksområdet. De sammanlagda utgifterna för GJP är visserligen inte föremål för detta meddelande, utan hör snarare till den parallella hälsokontrollen av budgeten.

Kommissionens huvudsakliga förslag är

· en ytterligare frikoppling,

· att påskynda stegen mot en arealbaserad enhetstaxa vid direktstöd,

· upphävande resp. vidtagande av mindre produktionsrelaterade åtgärder inom det frikopplade direktstödet,

· en ytterligare modulering,

· en minskning av direktstödet och ett upphävande av minimitrösklar för utbetalningar,

· att besluta om en avveckling av mjölkkvoterna och förbereda en ”mjuklandning”.

Utvärdering

Föredraganden anser att ett multifunktionellt och heltäckande jordbruk är förebildligt.

Han välkomnar den reformstrategi som hittills har tillämpats, och anser att processen för ett öppnande av marknaden och ett förenklande av GJP till 2013 måste påskyndas. Föredraganden anser att EU behöver en GJP även i framtiden och att tillräckliga instrument måste tillhandahållas inom GJP för att nyckelområden inom jordbrukssektorn ska kunna förstärkas, för att stödåtgärder ska kunna vidtas vid avkastnings‑ och miljökriser och epidemikriser, för att den territoriella samstämmigheten ska kunna bevaras och för att landsbygden som helhet ska kunna vidareutvecklas i överensstämmelse med Lissabonagendan.

Föredraganden stöder kommissionens försök att slutföra reformerna från 2003 innan någon revolutionerande omgestaltning av GJP eller betalningssystemen kan diskuteras. Föredraganden motsätter sig en radikal förändring av stödet i nuläget. Det nuvarande direktstödet, som bidrar till att uppnå ett flertal mål utöver inkomststöd, ska inte minst bidra till att underlätta jordbrukarnas arbete vid övergången från det gamla systemet till den nya, i mycket högre grad marknadsorienterade, strukturen. I detta avseende verkar det inte vara ändamålsenligt att omedelbart se över storleken på enskilda utbetalningar eller storleken på den totala budgeten vid varje avgörande som gäller jordbrukspriserna. 2003 års reformer är fortfarande långt ifrån slutförda, och förhållandena i Europa är fortfarande långtifrån likställda.

Efter 2013 bör och måste systemet med direktstöd, men också den utvecklingspolitik för landsbygden som grundas på erfarenheter från övergångsperioden, förmodligen omgestaltas i stort sett fullständigt. Den tid som återstår till dess bör ägnas åt att förstärka det goda resultatet av de tidigare reformerna än åt finansieringsdiskussioner som inte leder någonvart. Jordbrukarna är under detta skede av förändring och anpassning, och med tanke på de stora priseffekterna på världsmarknaden, snarare i behov av investeringssäkerhet och stabilitet än av osäkerhet. Stats‑ och regeringschefernas åtagande att inte genomföra några förändringar av de totala utgifterna för marknadsåtgärder före 2013 måste därför uppfyllas.

Frikoppling/avveckling av det kopplade stödet/tvärvillkor

Direktstödet är i nuläget delvis fortfarande kopplat till produktionen, och i medlemsstater där denna verksamhetsmodell används beräknas det utifrån historiska referensbelopp. Föredraganden stöder kommissionen i dess strävan att så snabbt som möjligt – helst till 2013 – få till stånd en arealersättning som är enhetlig på nationell eller regional nivå. Det är svårt att motivera det nuvarande systemet inför allmänheten, och majoriteten av medlemsstaterna har dessutom ändå redan beslutat att välja modellen arealersättning och att frigöra sig från den historiska modellen. Europeiska revisionsrättens årsrapport om utgifterna för 2006 visar dessutom att förvaltningen av enhetliga arealersättningar är klart mindre betungande och har en klart lägre felfrekvens än verksamhetsmodellen. Dessutom skulle vidmakthållandet av den historiska modellen avsevärt försvåra ytterligare reformer efter 2013.

Föredraganden stöder i princip även den utvidgade frikopplingen, i synnerhet på området för växtproduktion, eftersom detta skulle bidra till att förenkla jordbrukspolitiken och utesluta annars troliga negativa följder, t.ex. genom skydd av odlingar som är regional‑ och miljöpolitiskt betydelsefulla.

Föredraganden betonar att medlemsstater som valde nationella och regionaliserade enhetliga arealersättningar regelbundet omfördelat direktstödet till extensiv boskapsuppfödning.

Djurhållningen måste ägnas särskild hänsyn. Denna verksamhet är mycket sviktande, vilket framgår av de problem som uppstått genom den aktuella prisutvecklingen för spannmål och därmed också för foderråvaror. Dessutom ligger den europeiska standarden just på området för djurhållning och djurens hälsa mycket högre jämfört med andra delar av världen, och europeiska producenter har stora svårigheter att kunna ta ut de sammanhängande merkostnaderna via marknaden. Detta tillstånd måste förändras inom en inte alltför avlägsen framtid. Det leder redan nu till en kontinuerligt sjunkande djurhållning.

Djurhållning är dessutom ett verksamhetsområde som kräver en relativt omfattande arbetskraft, vilket gör att den har stor betydelse för den regionala utvecklingen och för bevarandet av viktiga naturområden i många regioner. Kopplat stöd kan vara ett sätt att bemöta denna kris på. Föredraganden stöder därför inte ett obligatoriskt upphävande av befintliga kopplade stöd. Han anser samtidigt att medel som frigörs genom en förändring av artikel 69 inte minst bör användas till upprätthållande av produktionsgrenar som är regional‑ och miljöpolitiskt betydelsefulla, dvs. just djurhållning.

Föredraganden anser också att de hittillsvarande förslagen är otillräckliga för att säkra djurhållningen i Europa på lång sikt. Han förväntar sig därför att kommissionen genomför en ingående analys av djurhållningssituationen i Europa och lägger fram nya förslag som en förberedelse inför finansieringsperioden efter 2013, så att denna nyckelsektor i Europa kan säkras.

Föredraganden stöder också integrationen av mindre, produktionsrelaterade stödsystem som innebär stora administrativa bördor i modellen för frikopplat direktstöd (torrfoder, hampa, lin, potatisstärkelse) och avskaffandet av arealuttaget, vilket har förlorat sin mening som mängdstyrningsinstrument i ett system med ett långtgående, marknadsorienterat frikopplat stöd. De tämligen små miljöpolitiska fördelarna kan i stället uppnås genom nationella bestämmelser eller eventuellt genom en ändring i bilaga IV i förordning (EG) nr 1782/2003 för ett bevarande av god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden.

Också bidraget för energigrödor strider mot systemet. Det råder ingen brist på energigrödor, vilket övertilldelningen av bidraget i år bevisar. De odlas i vilket fall som helst, utan att ytterligare stöd krävs, på grund av den stora efterfrågan och de nuvarande priserna. De medel som frigörs skulle kunna användas till stödåtgärder enligt artikel 69, och framför allt till övergångsåtgärder inom mjölksektorn.

Parlamentet har inte förrän helt nyligen uttalat sig närmare angående tvärvillkor, som utgör en absolut nödvändig del av systemet för direktstöd – man kan säga att tvärvillkoren berättigar direktstöden. Ett utvidgande av normerna får bara ske om det står klart vilka belastningarna kommer att bli (konsekvensbedömning) och om andra normer eventuellt upphävs i stället. Kommissionen måste ange kostnaderna för eventuella nya normer i lagstiftningsförslaget. Det är för övrigt knappast berättigat med högre krav i tider av sjunkande bidrag.

Övergången till enhetliga eller mer enhetliga arealersättningar visar klart och tydligt att stöd beviljas olika ofta på regional nivå inom den gemensamma jordbrukspolitiken (slutligen gäller detta också delvis för den andra pelaren). Föredraganden anser att detta problem måste lösas på medellång sikt, men för att man ska kunna göra detta behövs det fortfarande fördjupade studier och diskussioner om orsakerna till och berättigandet av olika stödnivåer. Kommissionen ska lägga fram en rapport i frågan i god tid före 2013. Ett eventuellt sätt att avskaffa dessa skillnader kunde vara att i större utsträckning bevilja stöd till åtgärder som gynnar den allmänna välfärden.

Marknadsinstrument/riskförebyggande åtgärder

Föredraganden menar att avkastnings‑, inkomst‑ och epidemirelaterade kriser kommer att öka oupphörligt till följd av ökade klimatförändringar, nya djursjukdomar och den allt snabbare utbredningen av dessa, liksom av öppnandet av det europeiska jordbruket för världsmarknaden. Det är absolut nödvändigt med ett kompletterande skyddsnät.

De nuvarande instrumenten är i detta avseende inte tillräckliga, eller måste ersättas av nya system. Ett införande av allriskförsäkringar, fondlösningar etc. skulle kunna vara tänkbart. En statlig samfinansiering av sådana här system är absolut nödvändig och bruklig hos alla betydande handelspartner på världsmarknaden.

Nu måste ett första steg tas. I detta sammanhang får man inte förbise att riskerna i Europa skiljer sig åt i hög grad mellan olika sektorer och regioner, och att godtagandet av en lösning i mycket är beroende av jordbruksstrukturen och jordbrukarnas erfarenheter i de enskilda regionerna.

Därför bör lösningarna inledningsvis ske på regional eller nationell nivå. De nödvändiga medlen borde tillhandahållas inom ramen för den första pelaren. Den första pelaren är att fördra framför den andra pelaren som pelaren för åtgärder när det gäller den gemensamma organisationen av marknaden.

När det gäller omfördelningen av upp till 2 procent av direktstödet bör medlemsstaterna ges möjlighet att bygga upp ett riskhanteringssystem utgående från sina egna beslut.

Det krävs verkligen en sträng kontroll från kommissionens sida med avseende på snedvridning av konkurrensen. Detta kunde exempelvis uppnås genom att man inför EU‑rambestämmelser inom den gemensamma organisationen av marknaden. Kommissionen och medlemsstaterna bör absolut undersöka i vilken utsträckning producentsammanslutningar och branschorganisationer kan involveras i systemen.

Enligt föredragandens uppfattning bör nuvarande system, som t.ex. intervention och lagring, visserligen inte avskaffas helt och hållet, men deras betydelse som ett verkligt säkerhetsnät för extremt stora priseffekter, det vill säga, ovanliga händelser, bör dock minskas. I detta avseende stöder han kommissionens förslag.

Stöd/den andra pelaren

Kommissionen föreslår olika sätt att minska direktstödet på:

· Upphävande av minimitrösklar.

· Införande av en stark, gradvis minskning vid stöd på över 100 000 euro.

· Ytterligare 2 procents modulering per år för åren 2010–2013 (sammanlagt 8 procent 2013).

Föredraganden förkastar de föreslagna nedskärningarna i denna form. Förslaget hade kunnat vara berättigat om ett mål med direktstödet hade varit att bidra till hushållsinkomsten – även om just de som beviljas ett mindre stöd ofta verkar vara i mindre behov av stöd. Stödet tjänar emellertid inte minst till att upprätthålla arealutnyttjandet inom jordbruket, och i mindre omfattning som kompensation för den höga europeiska standarden. De sistnämnda målen är knappt möjliga att nå längre, ens med en omfattande gradvis sänkning.

Föredraganden motsätter sig den gradvisa sänkningen, som framför allt skulle drabba företag och regioner i östra Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Storbritannien och Spanien, och som i kombination med övriga planerade sänkningar skulle leda till exempelvis ett bortfall av över en tredjedel av stödet i vissa regioner i östra Tyskland. Den gradvisa sänkning som föreslagits skulle i bästa fall leda till ekonomiskt meningslösa omstruktureringar av företag eller till uppgifter om gränsproduktionsareal just i mindre gynnade områden. Någon jordbrukspolitisk fördel står inte att vinna.

Det har ännu inte gjorts någon konsekvensbedömning av följderna av sänkningarna för enskilda företag, regionala arbetsmarknader och hela regioner, och det har inte heller getts någon jordbruksekonomisk motivering. En bedömning av den gradvisa sänkningen i den föreslagna formen kan ur rent jordbruksekonomisk synvinkel förväntas bli uteslutande negativ, eftersom den i huvudsak missgynnar starka företag. En gradvis sänkning som görs snabbt, och som inte heller tar hänsyn till de särskilda strukturerna i vissa regioner, antalet förvärvsarbetande, ägarförhållanden eller regionala särdrag, är inte acceptabel.

Föredraganden delar trots detta uppfattningen att man i viss mån kan utgå ifrån att större företag arbetar effektivare och följaktligen inte är i lika stort behov av stöd. Han anser samtidigt att den andra pelaren är underfinansierad. Eftersom det inte står några andra realistiska kapitalresurser till förfogande föreslår föredraganden en måttfull omfördelning genom en ”progressiv modulering”. Enligt denna skulle modulering ske på följande sätt:

10 000–100 000 euro – 1 procent (för hela perioden 2009–2013)

100 000–200 000 euro – 2 procent (för hela perioden 2009–2013)

200 000–300 000 euro – 3 procent (för hela perioden 2009–2013)

mer än 300 000 euro – 4 procent (för hela perioden 2009–2013)

Denna moderata progressiva sänkning av direktstödet vad beträffar följderna förefaller också utan vidare undersökning försvarbar och rimlig. Den leder inte till att strukturerna bryts ned eller att befintliga, välfungerande företag plötsligt ska förändras på ett drastiskt sätt. I och med den nedre gränsen på 10 000 euro gynnas medelstora familjeföretag, och den ekonomiska inverkan på den andra pelaren blir dessutom fördelaktig, eftersom moduleringen inleds redan 2009 och till skillnad från kommissionens förslag om en gradvis sänkning också – men bara i ytterst begränsad utsträckning – ger företagen 10 000–100 000 euro.

Inte heller med detta förslag kan det principiella felet avhjälpas, dvs. att modulering och gradvis sänkning når störst omfördelningseffekt till förmån för den andra pelaren i regioner med mer omfattande företagsstruktur – och följaktligen i regel når fram till de mest gynnade medlemsstaterna. Samtidigt måste man tänka på att över 50 procent av de till följd av den gradvisa sänkningen utestående medlen skulle kunna uppbringas i Östtyskland, vilket skulle leda till att de regionala rättvisorna skulle fortsätta att öka kraftigt.

Medel från omfördelningen bör huvudsakligen användas i de regioner där de erhålls och till riskförebyggande åtgärder, förstärkning och omstrukturering av betydelsefulla jordbrukssektorer, särskilt mjölksektorn, till miljöåtgärder inom jordbruket (inklusive anpassning till klimatförändringarna), djurskydd och djurens hälsa eller åtgärder för att kunna uppnå nya vetenskapliga rön inom jordbruket, t.ex. på området för bioenergi.

Föredraganden hänvisar dock till att det inte bara är kungahus som hör till de största stödmottagarna av direktstöd, utan också just miljöorganisationer. Det framgår av hela diskussionen att direktstödet kommer att vara starkare knutet till konkreta resultat resp. jordbrukarnas särskilda pålagor i framtiden, dvs. efter 2013. En diskussion om storleken är då utesluten.

Mjölk

På grundval av de uttalanden som kommissionen och rådet hittills gjort anser föredraganden att det inte är troligt att mjölkkvotssystemet förlängs i sin nuvarande form efter 2015.

Desto viktigare är det nu att lägga en grund för att mjölk kan produceras i Europa även i framtiden, och att utforma åtgärdspaketen till följd av ändringarna så att de blir uthärdliga för de drabbade jordbrukarna och regionerna.

Avgörande aspekter i detta fall bör vara att säkra mjölkproduktionen i vissa regioner där det inte finns några alternativ till mjölkproduktion och där mjölkproduktionen är en del av det historiska landskapet. Samtidigt som mjölkproduktionen stärks måste även sektorn som helhet stärkas, det vill säga, hela produktionskedjan fram till distributionen av färdigprodukter som är av betydelse för Europa som är ett klassiskt förädlingsområde (t.ex. när det gäller ost).

Föredraganden anser att i synnerhet en omformad artikel 69 öppnar möjligheter för att inom ramen för den första pelaren utveckla nya och integrerade lösningar som är anpassade till de regionala behoven.

Eftersom det i vissa regioner i Europa inte finns några alternativ till uppfödning av mjölkboskap och mjölkproduktionen absolut måste bevaras med tanke på landskapet eller regionalpolitiska aspekter måste stödåtgärder införas för dessa regioner, men också för sektorn som helhet. Dessa kunde bestå av särskilda justeringar (s.k. ”top-ups”), kopplade eller frikopplade stöd eller sektorsinriktade omstruktureringsåtgärder. Dessutom kunde medel fås genom avskaffandet av energigrödepremien eller genom inkomster från extraavgifterna. Ett annat alternativ är att man inte tar i bruk de medel inom den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk som hittills använts på annat håll.

En annan aspekt på en mjuklandning kunde vara att utvärdera kvoträtterna stegvis och oberoende av marknadssituationen. Det vore värt att undersöka om inte en EU-omfattande kvittning i efterhand, som skulle göra det möjligt att på ett klart bättre sätt utnyttja den aktuella kvoten, skulle göra det helt eller delvis överflödigt att öka kvoten.

Eftersom det praktiskt taget inte finns något alternativ till mjölkproduktion i vissa regioner i Europa, och mjölkproduktionen samtidigt absolut måste upprätthållas av landskapsvårdande och regionalpolitiska skäl, måste särskilda stödåtgärder utarbetas för dessa regioner, men också för sektorn som helhet. Dessa åtgärder kan utgöras av särskilda kopplade eller frikopplade bidrag eller av sektorsrelaterade omstruktureringsåtgärder, och de kan finansieras med hjälp av artikel 69, som ska revideras, eller inom ramen för den andra pelaren. Dessutom kan man använda medel som frigörs genom avskaffandet av bidraget för energigrödor eller som kommer från inkomsten från extraavgiften och/eller från moduleringen.

Övrigt

Föredraganden har lagt fram några förslag till vidareutveckling av åtgärdspaketet i den andra pelaren, som inte kräver ytterligare förklaringar (förstärkning av kvalitetsproduktionen, bättre marknadspenetration, anpassning till klimatförändringarna, ökad sammankoppling med Lissabonagendan).

Föredraganden förväntar sig också att kommissionen ska genomföra en ingående analys och bedömning av befintliga och eventuella framtida åtgärder som förberedelse inför stödperioden efter 2013 i syfte att ytterligare öka målprecisionen för GJP:s ramar.

En omformulering av artikel 69 erbjuder flera möjligheter att förbereda den framtida politiken. Därför har föredraganden också föreslagit att de medel som ställs till förfogande för detta ändamål ska ökas med 5 procent jämfört med kommissionens meddelande, så att man kan samla ihop region-, miljö- och sektorsspecifika stödinstrument i första pelaren, som sedan måste utvärderas, så att man kan förbereda ytterligare reformer efter 2013.

RESERVATION

från Ilda Figueiredo, Diamanto Manolakou och Vincenzo Aita

Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) tillfredsställer inte vare sig konsumenternas behov, eftersom livsmedelspriserna stiger konstant, eller behoven för familjeföretag och små och medelstora jordbruksföretag, vilka tvingas upphöra med sin produktion.

Genom reformen 2003 förvärrades situationen ytterligare. Reformerna av de gemensamma organisationerna av marknaderna för socker, frukt och grönsaker, tobak, vin osv. bekräftar att GJP gynnar stora företag på bekostnad av mindre företag, intensivt jordbruk på bekostnad av extensiva jordbruksmetoder, en koncentration av mark samt monopolens dominans i fråga om produktion och distribution av jordbruksprodukter.

Kommissionen fortsätter i denna felaktiga riktning genom att frikoppla stöd från produktion och sysselsättning och genom att skära ned medlen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen fortsätter sin politik med stöd till multinationella livsmedelsbolag och storskaliga markägare. Den föreslagna minskningen av stora stöd är otillräcklig och ineffektiv; den genomförs på fel sätt och på grundval av felaktiga kriterier.

Vi anser att åtgärder omedelbart måste vidtas för att stödja inkomsterna till små och medelstora företag, särskilt i missgynnade regioner, och se till att kopplingen mellan stöd och produktion blir så stark som möjligt.

Kriterierna för dessa åtgärder bör vara att medlemsstaterna är självförsörjande med livsmedel, att säkerställa att det finns tillräckligt med hälsosamma och säkra livsmedel till låga priser, att miljö och natur respekteras samt att anständiga levnadsvillkor upprätthålls för landsbygdsbefolkningen.

YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (31.1.2008)

till utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling

om ”hälsokontrollen” av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken
(2007/2195(INI))

Föredragande: Kathalijne Maria Buitenweg

FÖRSLAG

Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmanar utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som ansvarigt utskott, att införliva följande förslag i sitt förslag till resolution:

1.   Europaparlamentet understryker vikten av ett livskraftigt jordbruk och en levande landsbygd i EU, inte endast av ekonomiska skäl utan även för att bevara landskapet och för livsmedelsförsörjningens skull.

2.   Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att ta itu med utmaningarna i samband med klimatförändringarna och anpassa sin jordbrukspolitik till dessa genom att stödja mindre intensiva jordbruksmetoder för att förbättra prognoserna angående växthusgasutsläpp inom jordbrukssektorn. Parlamentet påminner om behovet av att bevara miljön och återställa ekosystemen

3.   Europaparlamentet anser det därför viktigt med en utveckling mot ett hållbart och mångfunktionellt jordbruk där jordbrukarna uppmuntras att använda jordbruksmetoder som är ekologiskt hållbara (bland annat hållbar odling och ekologiskt jordbruk).

4.   Europaparlamentet betonar att de offentliga medlen till jordbruk är kopplade till insatserna i fråga om miljö, natur och djurens välbefinnande och att hänsynen till den grundläggande lagstiftningen om miljö och djurens välbefinnande måste vara ett villkor (tvärvillkor). Parlamentet uppmanar kommissionen att inte urvattna de befintliga bestämmelserna om tvärvillkor genom så kallad förenkling och att undersöka om dessa krav är ändamålsenliga, men uppmanar samtidigt kommissionen att slopa onödiga administrativa bördor och krav. Parlamentet anser att kompletterande bestämmelser om vattenanvändning, vattenförvaltning, vattenkvalitet och utsläpp av växthusgaser bör ingå i systemet för tvärvillkor.

5.   Europaparlamentet beklagar att kommissionen har försummat möjligheten att ta ett större helhetsgrepp på problemen med den ökade importen av livsmedel och foder som inte är förenliga med EU:s standarder och sålunda riskerar att undergräva EU:s landvinningar i fråga om miljömässiga, djurhållningsmässiga och sociala villkor för offentligt stöd. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå åtgärder för att så fort som möjligt komma till rätta med denna situation och se till att gemenskapens miljö- och hälsobestämmelser respekteras.

6.   Europaparlamentet understryker det starka sambandet mellan jordbruksverksamhet och vattenkvalitet respektive vattenkvantitet och betonar att de påfrestningar som jordbruket utsätter vattenmiljön för måste hanteras på ett hållbart sätt. Parlamentet anser att miljölagstiftning i kombination med principen om att förorenaren betalar bör vara den vägledande principen för att effektivt uppnå en hållbar vattenförvaltning och miljömålen.

7.   Europaparlamentet påpekar att landbygdsutveckling (och dess finansieringsinstrument EJFLU) i egenskap av den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare är av regional betydelse under den nuvarande programperioden 2007–2013. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja möjligheterna till ett mer sammanhängande genomförande av de regionalpolitiska programmen (strukturfonderna) för att åstadkomma ett integrerat tillvägagångssätt på områden där synergier kan uppnås.

8.   Europaparlamentet påpekar att biologisk mångfald både påverkas, skapas och hotas av jordbruket. Det behövs ansträngningar på global, lokal och europeisk nivå för att skydda de värdefulla ekosystemtjänster som finns tack vare den biologiska mångfalden, nämligen luft- och vattenrening, pollinering av grödor och skydd mot erosion.

9.   Europaparlamentet anser att ett frikopplande av direktstödet från jordbruksproduktionen på lång sikt kan bidra till att minska det europeiska jordbrukets negativa miljökonsekvenser, under förutsättning att det åtföljs av ett ökat stöd för hållbara metoder inom landsbygdsutveckling.

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en grupp sammanhållna förslag i syfte att stimulera produktionen av hållbar agroenergi som kan tillvarata all biomassa, bland annat genom ett certifieringssystem för hållbara agrobränslen och minimikrav för deras produktion. Härvidlag bör hänsyn tas till potentialen hos andra generationens agrobränslen där man använder restprodukter från jordbruket, exempelvis gödsel.

11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att visa återhållsamhet när det gäller att stimulera biobränsle, eftersom miljöfördelarna med många sådana bränslen i bästa fall är diskutabla och eftersom en ökad biobränsleproduktion i EU skulle kunna leda till högre livsmedelspriser och livsmedelsbrist.

12. Europaparlamentet uppmanar till en ökad moduleringsgrad och kvalificerade degressiva betalningar för enskilda jordbruk under användning av miljömässiga och sociala moduleringskriterier. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra ytterligare medel tillgängliga för mer hållbara produktionsmetoder inom jordbruket och för landsbygdsutvecklingspolitiken. Parlamentet är dock bekymrat över den nuvarande tendensen i medlemsstaterna att koncentrera sina program för landsbygdsutveckling på jordbruksinvesteringar. Parlamentet anser att medlen till landsbygdsutveckling främst bör användas för miljöprogram inom jordbruket, åtgärder för djurens välbefinnande, Leaderliknande åtgärder och andra mer integrerade metoder för att uppnå hållbara landsbygdsekonomier.

13. Europaparlamentet är bekymrat över att avskaffandet av obligatorisk träda kommer att minska de jordbruksarealer som tjänar bevarandet av den biologiska mångfalden och landskapet. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om upprättande eller bevarande av naturliga livsmiljöer och extensiva och hållbara metoder som stärker den biologiska mångfalden, särskilt i de mest produktiva jordbruksområdena.

14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en sammanhållen grupp av förslag som syftar till att bevara och utveckla hållbar jordbruksverksamhet, särskilt i mindre gynnade områden och i områden med naturbetingade nackdelar, eftersom dessa är nödvändiga för att skydda den biologiska mångfalden och bevara ekosystemen.

15. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka politiken inom forskning och tekniköverföring, bland annat för att främja miljö- och ekosystemvänligare produktionsmetoder som kan bidra till ett hållbart jordbruk.

16. Europaparlamentet understryker betydelsen av permanenta gräsmarker för att skydda jordbrukets mångfald och uppmanar kommissionen att ta itu med bristerna när det gäller att förhindra konverteringen av gräsmarker och skogar till åkerjord.

17. Europaparlamentet uppmärksammar de framgångsrika projekt runtom i EU där man med samarbete på lokal och regional nivå mellan jordbrukare, miljögrupper och myndigheter har lyckats minska jordbrukets effekter på miljön.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	29.1.2008
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	49 1 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Adamos Adamou, Georgs Andrejevs, Margrete Auken, Pilar Ayuso, Johannes Blokland, Frieda Brepoels, Hiltrud Breyer, Dorette Corbey, Magor Imre Csibi, Avril Doyle, Mojca Drčar Murko, Anne Ferreira, Karl-Heinz Florenz, Matthias Groote, Satu Hassi, Gyula Hegyi, Jens Holm, Caroline Jackson, Dan Jørgensen, Christa Klaß, Eija-Riitta Korhola, Urszula Krupa, Linda McAvan, Roberto Musacchio, Riitta Myller, Péter Olajos, Miroslav Ouzký, Vladko Todorov Panayotov, Vittorio Prodi, Frédérique Ries, Guido Sacconi, Daciana Octavia Sârbu, Karin Scheele, Carl Schlyter, Kathy Sinnott, María Sornosa Martínez, Antonios Trakatellis, Evangelia Tzampazi, Thomas Ulmer, Marcello Vernola, Anders Wijkman, Glenis Willmott
Slutomröstning: närvarande suppleant(er)	Iles Braghetto, Kathalijne Maria Buitenweg, Niels Busk, Antonio De Blasio, Duarte Freitas, Johannes Lebech, Miroslav Mikolášik, Lambert van Nistelrooij, Bart Staes
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	26.2.2008
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	33 6 3
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Vincenzo Aita, Peter Baco, Bernadette Bourzai, Niels Busk, Luis Manuel Capoulas Santos, Giuseppe Castiglione, Giovanna Corda, Joseph Daul, Albert Deß, Gintaras Didžiokas, Michl Ebner, Carmen Fraga Estévez, Ioannis Gklavakis, Lutz Goepel, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, Esther Herranz García, Lily Jacobs, Elisabeth Jeggle, Heinz Kindermann, Vincenzo Lavarra, Stéphane Le Foll, Diamanto Manolakou, Véronique Mathieu, Mairead McGuinness, Rosa Miguélez Ramos, James Nicholson, Neil Parish, María Isabel Salinas García, Agnes Schierhuber, Czesław Adam Siekierski, Alyn Smith, Dimitar Stoyanov, Donato Tommaso Veraldi, Janusz Wojciechowski, Andrzej Tomasz Zapałowski
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Katerina Batzeli, Esther De Lange, Catherine Neris, Maria Petre, Zdzisław Zbigniew Podkański, Struan Stevenson, Kyösti Virrankoski