BETÄNKANDE om begäran om upphävande av Hans-Peter Martins immunitet

10.3.2008 - (2007/2215(IMM))

Utskottet för rättsliga frågor
Föredragande: Diana Wallis

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT

om begäran om upphävande av Hans-Peter Martins immunitet

(2007/2215(IMM))

Europaparlamentet fattar detta beslut

–   med beaktande av den begäran om upphävande av Hans-Peter Martins immunitet som översändes av Österrikes ständige representant den 24 september 2007 och som tillkännagavs i kammaren den 27 september 2007,

–   efter att ha hört Hans-Peter Martin i enlighet med artikel 7.3 i arbetsordningen,

–   med beaktande av artikel 10 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier av den 8 april 1965 och artikel 6.2 i akten om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet av den 20 september 1976,

–   med beaktande av EG-domstolens domar av den 12 maj 1964 och 10 juli 1986[1],

–   med beaktande av artikel 57 i Bundesverfassungsgesetz (Österrikes grundlag),

–   med beaktande av artiklarna 6.2 och 7 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6‑0071/2008).

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Hans-Peter Martin immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till lämplig myndighet i Republiken Österrike.

• [1]  Dom av den 12 maj 1964 i mål 101/63, Wagner mot Fohrmann och Krier, REG 1964, s. 383; svensk specialutgåva, volym 1, s. 203, och dom av den 10 juli 1986 i mål 149/85, Wybot mot Faure m.fl., REG 1986, s. 2391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 703.

MOTIVERING

Den 12 oktober 2007 översände parlamentets talman en skrivelse från Österrikes ständige representant till ordföranden för utskottet för rättsliga frågor med en begäran från brottmålsdomstolen i Wien (Landesgericht für Strafsachen Wien) om upphävande av immuniteten för parlamentsledamot Hans-Peter Martin.

En skrivelse från Österrikes justitieministerium och en skrivelse från brottmålsdomstolen i Wien har bifogats skrivelsen från den ständige representanten. Medan skrivelsen från justitieministeriet omfattar en begäran om upphävande av immuniteten för Hans-Peter Martin enligt artikel 10 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, omfattar skrivelsen från brottmålsdomstolen i Wien en begäran om upphävande av den immunitet som Europaparlamentets ledamöter åtnjuter enligt artikel 9 i samma protokoll.

Eftersom den immunitet som ledamöterna åtnjuter enligt artikel 9 i protokollet inte kan upphävas måste man utgå ifrån att begäran om upphävande rör artikel 10.

Bakgrund

Genom det enskilda åtal som väcktes vid brottmålsdomstolen i Wien den 6 juni 2007 yrkade Merkur Treuhand Wirtschaftstreuhand- und Steuerberatungs Gesellschaft mit beschränkter Haftung på att Hans-Peter Martin skulle dömas för Kreditschädigung (förtal av någon som skadar vederbörande i ekonomiskt hänseende) enligt § 152 i den österrikiska strafflagen. Bakgrunden är att han på sin webbplats www.hpmartin.net samt genom en APA OTS‑utsändning OTS0189 5 II 0473 NEF0006 (APA = Austria Presse Agentur, OTS = Originaltext-Service) i samband med de beskyllningar som Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, Olaf, riktat mot honom för missbruk av ”sekretariatsersättning för medarbetare” hävdade att det vid det laget skulle ha fastställts i en omfattande detaljundersökning att han inte hade missbrukat EU-medel och att det inte rörde sig om något annat än att hans dåvarande kontoförvaltare, skatterådgivaren Christoph Matznetter, som nu är statssekreterare vid finansministeriet i den österrikiska regeringen, hade begått ett formellt fel, enligt Martin genom att felaktigt debitera tre personaldatorer som ”sekretariatsersättning” i stället för som ”kontorskostnadstillägg”, vilket också gällde två fall av telefonomkostnader.

Enligt käranden, Merkur Treuhand Wirtschaftstreuhand- und Steuerberatungs Gesellschaft mit beschränkter Haftung, innebär dessa påståenden att sakförhållandet i fråga om Kreditschädigung realiseras, eftersom nämnde Christoph Matznetter, som under många år var delägare och verkställande direktör för föregångaren till käranden, är oskiljaktigt förbunden med denna, och eftersom såväl Christoph Matznetter som käranden framställts som yrkesmässigt inkompetenta i Hans-Peter Martins utläggningar, vilket gett kärandens kunder anledning att tro att dennas handlednings- och rådgivningsverksamhet är bristfällig. En mångårig klient hos käranden har enligt käranden redan avslutat sitt avtal med denne av denna anledning. Eftersom Hans-Peter Martin, enligt käranden, känner till att käranden faktiskt inte kan ställas till svars för eventuella felaktigheter vid redovisningen av sekretariatsersättning, utan att redovisningen i dess slutgiltiga form uttryckligen har utförts på begäran av Hans-Peter Martin, har han gjort sig skyldig till Kreditschädigung, och därmed bör han ställas till ansvar för detta.

Käranden yrkade på att Hans-Peter Martin, som innehavare av webbplatsen www.hpmartin.net och APA OTS-sändning OTS0189 5 II 0473 NEF0006, skulle dömas enligt såväl § 34.1 (i andra hand § 34.3) i den österrikiska massmedielagen till offentliggörande av domen som § 33.1 (i andra hand § 33.2) i den österrikiska massmedielagen till avlägsnande (strykning) av den text som utgör den straffbara handlingen.

Samtidigt som käranden yrkar på offentliggörande av domen, avlägsnande av material från webbplatser och ersättning av kostnaderna skulle enligt parlamentets rättstjänst[1] brottmålsdomstolen fortfarande kunna besluta om de påföljder som anges i § 152 i den österrikiska strafflagen, dvs. fängelse i upp till sex månader eller böter. En sådan dom skulle emellertid inte påverka Martins mandat eftersom en ledamot av Europaparlamentet enligt relevant österrikisk lagstiftning förlorar sin plats endast om han döms till fängelse i minst ett år.

Lagstiftningen

Anklagelserna mot Martin grundar sig på följande bestämmelser:

Den österrikiska strafflagen:

Kreditschädigung

§ 152.1 Den som ger felaktiga uppgifter som leder till att en annan persons anseende, förvärvskälla eller yrkeskarriär skadas eller utsätts för fara döms till fängelse i upp till sex månader eller till böter på upp till 360 dagsböter. En kombination av fängelsestraff och böter kan också utdömas.

§ 152.2 Gärningsmannen kan åtalas endast på begäran av den skadelidande.

Den österrikiska massmedielagen:

Avlägsnande

§ 33.1 Domen för ett brott som avser medieinnehåll omfattar på begäran av åklagaren avlägsnande av det för spridning avsedda material eller strykning av det eller de inslag på webbplatsen som utgör den straffbara handlingen. Samma sak gäller, utan att detta påverkar § 446 i straffprocesslagen, för friande domar enligt § 29.3.

§ 33.2 På begäran av åklagaren, eller av den som är berättigad att väcka åtal, omfattar domen i ett enskilt förfarande avlägsnande om det har kunnat fastställas att en straffbar handling har begåtts inom ett medium, och åtalet av en viss person inte är genomförbart, eller inte väckts eller upprätthållits, eller om en fällande dom inte äger tillämpning av orsaker som utesluter påföljder. Om påföljder inte kan åläggas gärningsmannen när övertygande bevis föreligger ska enligt bestämmelserna i § 29 dessa bevis göras tillgängliga för medieinnehavaren som berörd part (§ 41.6). § 33.2 a Avlägsnande är otillåtligt om det rör sig om ett återgivande av ett yttrande av en tredje part enligt § 6.2 4.

§ 33.3 Den rätt som den som är berättigad att väcka enskilt åtal har att begära avlägsnande i det enskilda förfarandet upphör att gälla sex veckor efter den dag då denne fått kännedom om den straffbara handlingen och om att ingen bestämd person kan åtalas eller dömas.

§ 33.4 I stället för avlägsnande uppdras åt medieinnehavaren att på egen begäran inom en rimlig tidsperiod se till att det eller de inslag som utgör den straffbara handlingen inte längre syns vid fortsatt spridning av materialet, t.ex. genom att vissa delar stryks eller täcks över.

§ 33.5 Om utslaget i det enskilda förfarandet blir avlägsnande ska medieinnehavaren svara för kostnaderna för förfarandet.

Offentliggörande av dom

§ 34.1 Domen för ett brott som avser medieinnehåll omfattar på begäran av åklagaren ett offentliggörande av sådana delar av domen som innehåller information om den straffbara handlingen och domen som allmänheten måste delges. De delar av domen som ska offentliggöras ska anföras i domslutet. I detta sammanhang får domstolen ersätta ordalydelsen i delar av domen med en kortare beskrivning, i den mån detta gör innehållet i domslutet lättare att förstå eller mer begränsat till omfånget.

§ 34.2 Vid fall av förtal, ärekränkning eller annan straffbar handling som rör omständigheter eller sakförhållanden på området för privat- eller familjeliv får offentliggörande av dom bara ske efter godkännande av den skadelidande, också i fall där det inte krävs någon fullmakt för åtal vid en straffbar handling, eller där en sådan redan har beviljats.

§ 34.3 På begäran av åklagaren, eller av den som är berättigad att väcka åtal, omfattar domen i ett enskilt förfarande offentliggörande av domen om det har kunnat fastställas att en straffbar handling har begåtts inom ett medium, och åtalet mot en viss person inte är genomförbart, eller inte väcks eller upprätthålls, eller om en fällande dom inte äger tillämpning av orsaker som utesluter påföljder. I detta avseende äger § 33.2 andra stycket och § 33.3 tillämpning.

§ 34.3 a Offentliggörande av domen är otillåtligt om det rör sig om ett återgivande av ett yttrande av en tredje part enligt § 6.2 4.

§ 34.4 Om brottet som avser medieinnehåll begåtts i ett periodiskt medium ska offentliggörandet av domen i detta medium ske, med nödvändiga ändringar, i enlighet med § 13, varvid fristen för offentliggörandet inleds så snart domen har vunnit laga kraft och tillkännagivits. För verkställandet äger § 20 tillämpning, med nödvändiga ändringar.

§ 34.5 Offentliggörande i ett annat periodiskt medium ska ske om det periodiska medium där brottet som avser medieinnehåll har begåtts inte längre finns eller om brottet som avser medieinnehåll har begåtts i ett annat medium än ett periodiskt, eller i ett utländskt medium. Kostnaderna för ett sådant offentliggörande av domen ingår i kostnaderna för förfarandet. För verkställandet äger § 46 tillämpning.

§ 34.6 Om utslaget i det enskilda förfarandet blir offentliggörande av domen ska medieinnehavaren (utgivaren) svara för kostnaderna för förfarandet.

Följande bestämmelser rörande immuniteten för parlamentsledamöter är relevanta:

Protokoll om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier

Artikel 10

Under Europaparlamentets sessioner skall dess ledamöter åtnjuta

a) vad avser deras egen stats territorium den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land,

b) vad avser alla andra medlemsstaters territorium immunitet vad gäller alla former av kvarhållande och lagföring.

Immuniteten skall även vara tillämplig på ledamöterna under resan till och från Europaparlamentets mötesplats.

Immuniteten kan inte åberopas av en ledamot som tas på bar gärning och kan inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet.

Med tanke på att de straffbara handlingar som Martin anklagas för har begåtts i Österrike, att förfarandet har inletts i Österrike, och att Martin själv är österrikisk ledamot av Europaparlamentet åtnjuter han den immunitet som beviljas ledamöter av Österrikes parlament.

Immunitet för parlamentsledamöter i Österrike regleras av artikel 57 i Bundesverfassungsgesetz:

Artikel 57.

Artikel 57.1 Ledamöterna av Nationalrådet får inte ställas till ansvar för röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete, och de får ställas till svars endast inför nationalrådet för muntliga eller skriftliga uttalanden de gjort under utövandet av sitt ämbete.

Artikel 57.2 Ledamöterna av Nationalrådet får inte utan Nationalrådets samtycke tas i fängsligt förvar för en straffbar handling, förutom om de tas på bar gärning. Likaså krävs Nationalrådets samtycke för husrannsakan hos dess ledamöter.

Artikel 57.3 Ledamöter av Nationalrådet får dessutom inte utan Nationalrådets samtycke vara föremål för officiella rättsliga åtgärder på grundval av en straffbar handling, förutom om handlingen inte klart och tydligt kan kopplas till ledamotens politiska verksamhet. Den myndighet som inlett de rättsliga åtgärderna ska emellertid uppmana Nationalrådet att avgöra huruvida en sådan koppling föreligger, om den berörda ledamoten eller en tredjedel av ledamöterna i det behöriga ständiga utskottet kräver detta. I det fall en sådan begäran framförs ska samtliga rättsliga åtgärder som inletts av myndigheterna omedelbart inställas eller avbrytas.

Artikel 57.4 Nationalrådets samtycke betraktas i alla dessa fall som föreliggande om Nationalrådet inte inom åtta veckor fattat beslut i fråga om en sådan uppmaning från den myndighet som utsetts att inleda de rättsliga åtgärderna; för att beslut ska kunna fattas inom fristen ska Nationalrådets talman låta en sådan uppmaning bli föremål för omröstning senast två dagar före fristens utgång. Sammanträdesfria perioder inkluderas inte i denna frist.

Artikel 57.5 Om ledamöter tas på bar gärning när de begår en straffbar handling ska myndigheten omedelbart informera Nationalrådets talman om det frihetsberövande som skett. Om Nationalrådet eller, under sammanträdesfria perioder, det i detta sammanhang behöriga ständiga utskottet kräver att den eller de frihetsberövade friges eller att de rättsliga åtgärderna upphör helt och hållet ska så ske.

Artikel 57.6 Ledamöternas immunitet upphör den dag då det nyvalda Nationalrådet sammanträder, och för organ inom Nationalrådet vars funktion sträcker sig till tiden efter denna tidpunkt upphör immuniteten i och med att organens funktion upphör.

Artikel 57.7 Förbundslagen om Nationalrådets arbetsordning omfattar närmare bestämmelser om detta.

I detta sammanhang är framför allt artikel 57.3 relevant, enligt vilken en parlamentsledamot utan det nationella parlamentets samtycke får åtalas för en straffbar handling endast om den straffbara handlingen inte klart och tydligt kan kopplas till den berörda ledamotens politiska verksamhet.

Ytterligare överväganden

I en skrivelse av den 7 februari 2008 till föredragande, en skrivelse som även skickats till ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor, och vid utfrågningen i utskottet den 25 februari 2008 uppgav Martin att det enskilda åtal som begäran om upphävande av immuniteten rör föregicks av en stämning i ett civilmål (målet ännu inte avslutat) i samma ärende och med samma syfte, där stämningsansökan dessutom lämnats in av samma företag, som betraktar sig som efterföljare till Merkur Treuhand, som i sin tur fungerade som Martins betalningsombud under den aktuella tidsperioden och som leddes av en person som nu är socialdemokratisk politiker.

Martin betonar att han inte är ute efter immunitet i det civilrättsliga förfarandet. Han konstaterar att han, om han befinns skyldig till att ha skadat kärandens rykte, måste betala för detta – och att han i så fall inte skyddas av immunitet.

Däremot påpekar han att der är ovanligt – såvitt han vet till och med omöjligt i andra länder – med enskilt anspråk i samma ärende vid en brottmålsdomstol. Vidare argumenterar han i sin skrivelse av den 7 februari 2008 för att begäran om upphävande av hans immunitet nu på grundval av enskilt anspråk helt enkelt är politiskt motiverad. Den bygger enligt Martin helt och hållet på hans arbete som parlamentsledamot och de uppgifter han utför i detta sammanhang, och avsikten med den är att skada hans rykte.

Nämnas bör att Martin även informerade utskottet om att förhandlingar hade inletts för att man skulle kunna uppnå tvistlösning utanför domstol.

Analys

Den fråga som måste besvaras är huruvida de påstådda sakförhållanden som utgör den straffbara handling som Martin anklagas för klart och tydligt kan kopplas till Martins politiska verksamhet enligt artikel 57.3 i Bundesverfassungsgesetz.

Den fråga som diskuteras här, nämligen vem som bar ansvaret för ett redovisningsfel – ledamoten eller dennes betalningsombud –, kan inte anses vara en fråga kopplad till Martins politiska verksamhet, eftersom det helt enkelt rör sig om en tvist mellan en ledamot och en tjänsteleverantör.

När det gäller frågan huruvida föreliggande bevisunderlag i termer av ”fumus persecutionis” är tillräckligt för att parlamentet ska kunna avslå begäran om upphävande av Martins immunitet, innebär den omständighet att det eventuellt är ovanligt med parallella straffrättsliga och civilrättsliga förfaranden inte i sig att det rör sig om ”fumus”. Vidare har förfarandena inletts av en tjänsteleverantör som är rättslig efterträdare till den byrå som kopplas till den socialdemokratiske politiker som Martin hävdar ligger bakom stämningen, och inte av denna byrå eller politikern själv. Slutligen har Martin informerat utskottet för rättsliga frågor om att förhandlingar har inletts för att man ska kunna uppnå tvistlösning utanför domstol, vilket starkt talar för att det rör sig om en verklig tvist.

Följaktligen bör immuniteten för parlamentsledamot Hans-Peter Martin upphävas.

• [1]  Rättsutlåtande av den 25 februari 2008, SJ-0066/08.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	10.3.2008
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	17 1 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Titus Corlăţean, Othmar Karas, Piia-Noora Kauppi, Klaus-Heiner Lehne, Katalin Lévai, Antonio Masip Hidalgo, Manuel Medina Ortega, Hartmut Nassauer, Aloyzas Sakalas, Francesco Enrico Speroni, Diana Wallis, Rainer Wieland, Jaroslav Zvěřina, Tadeusz Zwiefka
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Mogens Camre, Vicente Miguel Garcés Ramón, Georgios Papastamkos, Dagmar Roth-Behrendt