BETÄNKANDE om konsekvens i utvecklingspolitiken och effekterna av EU:s exploatering av vissa biologiska naturresurser på utvecklingen i Västafrika

8.4.2008 - (2007/2183(INI))

Utskottet för utveckling
Föredragande: Frithjof Schmidt
Rådgivande utskotts föredragande (*): Carmen Fraga Estévez, fiskeriutskottet
(*) Förfarande med associerade utskott – artikel 47 i arbetsordningen

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om konsekvens i utvecklingspolitiken och effekterna av EU:s exploatering av vissa biologiska naturresurser på utvecklingen i Västafrika

(2007/2183(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–    med beaktande av artikel 178 i fördraget om Europeiska gemenskapen,

–    med beaktande av artikel 188d i Lissabonfördraget,

–    med beaktande av den gemensamma förklaringen från 2005 från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik, ”Europeiskt samförstånd”[1],

–    med beaktande av partnerskapsavtalet mellan staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000[2], såsom ändrat genom avtalet om ändring av partnerskapsavtalet, undertecknat i Luxemburg den 25 juni 2005[3],

–    med beaktande av den gemensamma strategin för EU och Afrika,

–    med beaktande av kommissionens ”EU-rapport om en konsekvent politik för utveckling” av den 20 september 2007 (KOM(2007)0545), den första av de rapporter som ska utarbetas vartannat år, och det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionen (SEK(2007)1202),

–    med beaktande av rådets slutsatser från den 21–22 december 2004, den 24 maj 2005, den 10 mars 2006, den 11 april 2006, den 17 oktober 2006, den 5 december 2006, den 15 december 2006 och den 19-20 november 2007,

–    med beaktande av kommissionens arbetsdokument om en konsekvent politik för utveckling, arbetsprogrammet för 2006-2007, av den 7 mars 2006,

–    med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 18 september 2000,

–    med beaktande av Monterrey-överenskommelsen om utvecklingsfinansiering av den 22 mars 2002,

–    med beaktande av utvärderingen av EU-institutionernas och medlemsstaternas mekanismer för att främja en konsekvent utvecklingspolitik, utförd av ECDPM, Particip och ICEI, från maj 2007,

–    med beaktande av stiftelsen Evert Vermeer Foundations och Concords program för en konsekvent EU-politik,

–    med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 september 2007 om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar,

–    med beaktande av resultaten från den trettonde partskonferensen (COP 13) för parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och partskonferensen i dess funktion som möte mellan parterna i Kyotoprotokollet på Bali i Indonesien den 3–14 december 2007,

–    med beaktande av sin resolution av den 22 maj 2007 om att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010[4],

–    med beaktande av kommissionens förslag om en handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (Flegt) av den 21 maj 2003 (KOM(2003)0251), som bekräftades genom rådets (jordbruk) slutsatser från den 13 oktober 2003 och rådets förordning (EG) nr 2173/2005 av den 20 december 2005 om upprättande av ett system med Flegtlicenser för import av timmer till Europeiska gemenskapen,

–    med beaktande av sin resolution av den 7 juli 2005 om ett påskyndat genomförande av EU:s handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (Flegt)[5],

–    med beaktande av rådets (miljö) slutsatser om EU:s mål för den fortsatta utvecklingen av ett internationellt klimatsystem för perioden efter 2012 från den 20 februari 2007, i vilka det betonas att konkreta strategier och åtgärder behövs för att bromsa och minska koldioxidutsläppen från skogsskövling i utvecklingsländerna inom de närmaste 20-30 åren,

–    med beaktande av kommissionens meddelande ”Ett integrerat regelverk för avtal om fiskepartnerskap med tredjeländer” av den 23 december 2002 (KOM(2002)0637),

–    med beaktande av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) uppförandekod för ansvarsfullt fiske från 1995 och FAO:s internationella handlingsplan för förvaltning av fiskekapacitet från 1999,

–    med beaktande av John Kuriens FAO-rapport från 2005 om ansvarsfull fiskhandel och trygg livsmedelsförsörjning (”Responsible Fish Trade and Food Security”),

–    med beaktande av den undersökning av den 16 juli 2007 om konsekvensen i utvecklingspolitiken och effekterna av EU:s fiskeripolitik på utvecklingen i Västafrika som utförts på uppdrag av Europaparlamentet,

–    med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2001 om fiske och fattigdomsbekämpning[6],

–    med beaktande av Juliette Hallaires rapport om olaglig invandring till Europeiska unionen från Senegals kuster, publicerad av Internationella migrationsorganisationen i september 2007,

–    med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–    med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och yttrandet från fiskeriutskottet (A6-0137/2008), och av följande skäl:

A.  I FN:s millenniedeklaration uppmanas alla stater att säkerställa konsekvens i utvecklingspolitiken.

B.   EU är starkt engagerat för att säkerställa konsekvens i utvecklingspolitiken i enlighet med artikel 178 i EG‑fördraget, i vilken det fastställs att ”gemenskapen skall beakta målen i artikel 178 då den genomför sådan politik som kan beröra utvecklingsländerna”.

C.  I punkt 35 i den ovannämnda förklaringen ”Europeiskt samförstånd om utveckling” anges att ”EU är fast beslutet att vidta åtgärder för att främja konsekvens i utvecklingspolitiken på ett antal områden” och att ”det är viktigt att strategier som inte rör utveckling bistår utvecklingsländerna i deras insatser för att nå millennieutvecklingsmålen”.

D.  I kommissionens ovannämnda tvåårsrapport om en konsekvent politik för utveckling konstateras bland annat följande:

–  Tanken om konsekvens i utvecklingspolitiken beaktas fortfarande inte tillräckligt i beslutsprocesserna.

–  Trots de ansträngningar som gjorts befinner sig EU fortfarande i ett tidigt stadium i utarbetandet av en välfungerande och konsekvent utvecklingspolitik.

–  Motstridiga politiska prioriteringar mellan olika politikområden eller intressen i medlemsstaterna och i utvecklingsländerna utgör de största hindren för en konsekvent politik för utveckling.

–  Det saknas fortfarande medvetenhet och kunskap om konsekvens i utvecklingspolitiken, och man måste se till att det finns ett ständigt engagemang på hög politisk nivå.

–  Fiskerinäringen är en viktig ekonomisk sektor i kustländer och kan spela en viktig roll för att trygga livsmedelsförsörjningen.

E.   I slutsatserna från Europeiska rådets möte i maj 2005 ingår ett åtagande om att EU ska arbeta för en mer konsekvent utvecklingspolitik, särskilt inom tolv prioriterade politikområden, däribland handel, fiske, miljö, klimatförändringar, migration och sysselsättning.

F.   De viktigaste biologiska naturresurser som EU importerar från Västafrika är fisk och timmer. Enligt kommissionens generaldirektorat för handel går mer än 80 procent av exporten av fisk och timmer från Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) till EU.

G.  FN definierar Västafrika som Afrikas västligaste region som omfattar följande 16 länder: Benin, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Kap Verde, Liberia, Mali, Mauretanien, Niger, Nigeria, Senegal, Sierra Leone, Togo (dvs. Ecowas samt Mauretanien)[7]; dessutom anses ofta Kamerun tillhöra Västafrika.

En konsekvent utvecklingspolitik

1.   Europaparlamentet välkomnar att kommissionen, rådet och medlemsstaterna i högre grad uppmärksammar och förbinder sig att föra en konsekvent utvecklingspolitik, såsom framgår av de 12 åtagandena inom den konsekventa utvecklingspolitiken, tvåårsrapporterna och flera andra nya mekanismer.

2.   Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att EU för en konsekvent politik för att bidra till att millennieutvecklingsmålen kan uppnås.

3.   Europaparlamentet understryker att politisk vilja och ett åtagande att ta hänsyn till utvecklingsländernas intressen inom alla områden som berör dem är avgörande för att en mer konsekvent politik ska uppnås.

4.   Europaparlamentet pekar på att det finns starka kopplingar dels mellan EU:s utvecklings‑ och fiskeripolitik, dels mellan utvecklings‑ och timmerhandelspolitiken och betonar att politiska åtgärder som EU vidtar inom områdena fiske och timmer har en betydande inverkan på den lokala hållbara utvecklingen.

5.   Europaparlamentet påminner om att man vid FN:s ovannämnda konferens om klimatförändringar erkände att skogsskövling i stor utsträckning bidrar till växthusgasutsläppen och därmed till klimatförändringarna, och understryker behovet av att bistå utvecklingsländerna i deras insatser för att bevara sina skogar och förvalta dem på ett hållbart sätt. Parlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att genom betydande ekonomiskt stöd, särskilt till länder i Afrika, bidra till internationella initiativ som syftar till att bevara skogen i utvecklingsländerna och se till att den utnyttjas och förvaltas på ett hållbart sätt.

Timmer

6.   Europaparlamentet är bekymrat över att skogsskövlingen bidrar till klimatförändringarna. Skogsskövlingen står för omkring 20 procent av de växthusgasutsläpp som orsakas av människan varje år och förstör utkomstmöjligheterna för miljontals lokala och inhemska befolkningsgrupper.

7.   Europaparlamentet finner det oroväckande att de internationella marknaderna destabiliseras och producentländernas skatteintäkter begränsas till följd av billig import av olagliga timmer‑ och skogsprodukter och det faktum att vissa aktörer inom industrin inte följer de grundläggande sociala och miljömässiga normerna.

8.   Europaparlamentet uttrycker sin oro över FAO:s uppskattning att mindre än 7 procent av världens totala skogsareal är miljömärkt och att mindre än 5 procent av de tropiska skogarna förvaltas på ett hållbart sätt.

9.   Europaparlamentet ser positivt på det faktum att kommissionen när det gäller Västafrika deltar i officiella förhandlingar med Ghana och Kamerun och i inledande diskussioner med Liberia med sikte på att underteckna frivilliga partnerskapsavtal för att kontrollera om den direkta exporten av timmerprodukter till EU är laglig.

10. Europaparlamentet understryker att alla system för bevarande av skog, däribland fonden Forest Carbon Partnership Facility (FCPF) och EU:s handlingsplan för skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog (Flegt) måste säkra ursprungsbefolkningarnas och lokalbefolkningarnas traditionella rättigheter att utnyttja sina skogar i enlighet med FN:s förklaring om ursprungsfolkens rättigheter.

11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bevilja ansökningar om stöd till initiativ för hållbar skogsförvaltning inom ramen för programplanering av bistånd och landstrategidokument.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett meddelande om EU:s strategi, engagemang och stöd till befintliga och framtida finansieringsmekanismer för att främja skogsskydd och minska utsläppen från skogsskövling, inbegripet inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och Kyotoprotokollet samt fonden mot skogsskövling, Forest Carbon Partnership Facility. Meddelandet bör redogöra för EU:s åtaganden att tillhandahålla kapital för att hjälpa utvecklingsländerna skydda sin skog, finansiera skyddade skogsområden och främja ekonomiska alternativ till skogsförstöring.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och EU:s medlemsstater att skynda på genomförandet av EU:s ovannämnda Flegt-handlingsplan och Flegt-förordning, som syftar till att bekämpa olaglig avverkning och handeln med olagligt timmer, öka konsumtionen av hållbart producerade trävaror och kraftigt öka antalet partnerländer.

14. Framför allt uppmanar Europaparlamentet kommissionen att under innevarande valperiod lägga fram ett omfattande lagförslag för att hindra försäljning av timmer och trävaror från olagliga och icke hållbara källor.

15. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att skynda på antagandet och genomförandet av en miljövänlig politik för offentlig upphandling såväl på EU-nivå som på nationell och lokal nivå. Denna bör gynna miljömärkta trävaror, i synnerhet sådana som är certifierade enligt det system som utarbetats av Forest Stewardship Council (FSC).

Fisk

16. Europaparlamentet betonar att många länder i Västafrika är starkt beroende av fiske, som är en källa till sysselsättning, livsmedelsförsörjning, protein, statsintäkter och utländsk valuta. Detta illustreras i en färsk fallstudie från Internationella migrationsorganisationen, som visar att tillbakagången för den lokala fiskenäringen är en av de viktigaste orsakerna till att människor utvandrar från Senegal.

17. Europaparlamentet noterar med tillfredsställelse och uppmuntrar de framsteg som har gjorts på detta område, men är fortfarande oroat över att vissa länder agerar mycket långsamt och med stor betänksamhet för att skydda sina egna resurser. Parlamentet beklagar att de biologiska naturresursernas hållbarhet, däribland fiskeresurser, och fördelarna av ett hållbart utnyttjande av dessa resurser fortfarande inte är en prioritering för dessa länder, trots de ansträngningar som EU har gjort inom ramen för avtalen, och dessutom ofta är underställda andra politiska och ekonomiska intressen.

18. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att undersöka frågan och det tydliga sambandet mellan de kraftigt minskade fiskbestånden längs Västafrikas kuster och det stora antalet immigranter från västafrikanska länder till Europeiska unionen.

19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och regeringarna i de västafrikanska länderna att bekämpa olagligt fiske och övervaka och kontrollera fiskbestånden, för att man ska komma till rätta med den kraftiga minskningen av fiskbestånden i de västafrikanska vattnen.

20. Europaparlamentet anser att fiskeresurserna i Västafrika kan spela en viktig roll för den lokala utvecklingen och livsmedelsförsörjningen. Parlamentet konstaterar med oro att många bestånd i Västafrika är överfiskade och att minst ett är utrotningshotat enligt de senaste vetenskapliga bedömningarna av Fiskerikommittén för östra Centralatlanten från 2006.

21. Europaparlamentet anser att en utvärdering av graden av samordning mellan gemenskapens utvecklingspolitik och dess fiskepolitik måste täcka in många andra aspekter än de bilaterala fiskepartnerskapsavtal som undertecknats med flera tredjeländer i Västafrika. Lika viktig är gemenskapens politik med hänsyn till

–  övervakning och kontroll av vattnen utanför Västafrika och EU:s bidrag i kampen mot olagligt, oanmält och oreglerat fiske,

–  stöd till vetenskaplig forskning om fiskbestånden och ekosystemets struktur,

–  export och omregistrering av gemenskapsfartyg i Västafrika,

–  fytosanitära normer för import av fisk samt andra icke-tariffära handelshinder,

–  EU:s marknadspolitik samt den art och mängd fisk som importeras från Västafrika.

22. Europaparlamentet ber kommissionen att, mot bakgrund av det ännu inte helt överenskomna och undertecknade avtalet om ekonomiskt partnerskap med de västafrikanska länderna, gå vidare i enlighet med strategin för en konsekvent utvecklingspolitik i förhandlingarna om avtal om fisk och timmer i arbetet med avtalet om ekonomiskt partnerskap.

23. Europaparlamentet uppmanar ännu en gång kommissionen att agera enligt slutmålet för de ekonomiska partnerskapen, vilket är att förbättra den regionala integrationen och stärka AVS‑ländernas ekonomiska ställning; särskilt viktigt är det att de västafrikanska ländernas ställning stärks.

24. Europaparlamentet anser att EU i sin fiskeripolitik, däribland i förbindelserna med Västafrika, måste respektera FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske från 1995.

25. Europaparlamentet välkomnar att sju västafrikanska länder har skrivit under fiskeavtal med Europeiska unionen i form av de nya partnerskapsavtalen. Utöver det grundläggande målet att skydda gemenskapsflottans intressen innehåller dessa avtal även bestämmelser om att tredjeländer måste införa planer som garanterar ett hållbart utnyttjande av deras fiskeresurser.

26. Den tidigare tillförseln av ytterligare fiskekapacitet till en region som har ett förhållandevis svagt system för fiskeriförvaltning och otillräckliga resurser för att övervaka och kontrollera fiskefartygens verksamhet har enligt Europaparlamentets mening bidragit till det problematiska läget för fiskeresurserna i regionen. Således välkomnar parlamentet att stödet till överföring av fiskekapacitet från gemenskapen till Västafrika slopades 2005.

27. Europaparlamentet noterar att när EU minskar sin verksamhet i de västafrikanska fiskevattnen kan dess plats komma att fyllas av fiskeflottor från andra länder, som kanske inte följer samma principer för hållbarhet.

28. När det gäller fiskeresurserna anser Europaparlamentet i synnerhet att det är nödvändigt att uppmärksamma följande aspekter:

–  Regelbunden utvärdering av fiskeresurserna med hjälp av forskningskampanjer som genomförs av havsforskningsfartyg, med forskare från gemenskapen och från det berörda tredjelandet, avseende tillgängliga fiskeresurser i var och en av de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör de länder med vilka partnerskapsavtal på fiskeområdet upprättats.

–  Förbättrad landinfrastruktur, såväl när det gäller hamnar som leveranser och transporter, i syfte att göra det lättare för såväl gemenskapsfartyg som fartyg från andra länder att lägga till för reparationer, lossning, omlastning osv., vilket kommer att innebära ytterligare fördelar för tredjeländerna.

–  Anpassning av hälsovårdsbestämmelserna, med tanke på att de flesta av dessa länder uppvisar allvarliga brister på detta område, vilket i vissa fall till och med hindrar dem från att utnyttja det förmånstillträde som deras export skulle kunna åtnjuta på gemenskapsmarknaden.

–  Kontroll- och övervakningstjänster, då dessa länder saknar de tekniska och personella resurserna för att genomföra dessa uppgifter, genom inrättande av kontrollcentrum, utbildning av inspektörer eller införskaffande av patrullbåtar och luftfartyg.

–  Inrättande av en rättslig ram som skyddar aktuella och potentiella gemenskapsinvesteringar, som i första hand kommer från etableringen av samriskföretag, vilka för närvarande brottas med alltför många hinder för investering i tredjelandet, huvudsakligen till följd av att kontrollen över verksamheten går förlorad och att det råder rättsosäkerhet i så gott som alla länder i området. Sådana samriskföretag får inte leda till alltför stor fångstkapacitet på vare sig lokal eller regional nivå.

–  Genomförande av förvaltningsplaner för ett hållbart fiske som reglerar de lokala sektorernas verksamhet och begränsar det allmänt utbredda och biologiskt sett ohållbara bruket med fritt tillträde till resurserna.

29. Europaparlamentet uppmanar gemenskapen att frikoppla ersättningen för fiskeavtal från de fiskemöjligheter som erbjuds i gengäld, eftersom kopplingen kan leda till att ett tredjeland inte begränsar tillträdet till sina fiskevatten när bestånden är utfiskade eller till att ett tredjelands statsintäkter plötsligt minskar drastiskt.

30. Europaparlamentet uppmanar EU att vidta följande åtgärder för att göra fiskeverksamheten i Västafrika hållbar och samordna den med gemenskapens utvecklingspolitik, oavsett om den bedrivs inom partnerskapsavtal eller privata avtal:

–  Göra tillförlitliga bedömningar av de relevanta fiskbeståndens storlek innan fiskeverksamhet inleds och därefter med jämna mellanrum.

–  Om afrikanska fiskbestånd hotas av utfiskning måste EU och andra utländska fartyg ta första steget till att minska fångstmängderna.

–  Skapa långsiktiga program för vetenskapliga utvärderingar av status och utveckling för fiskbestånden och deras ekologiska samspel samt av vilka effekterna blir om ett visst bestånd fiskas. Stödja västafrikanska forskningsresurser.

–  Offentliggöra korrekta, tillförlitliga och aktuella uppgifter om fångstmängder och verksamhet för EU-fartyg som är verksamma i tredjeländer.

–  Bidra till utvecklingen av referenslaboratorier så att de lättare kan uppfylla de fytosanitära kraven vid export till EU.

–  Tillsammans med EU:s västafrikanska partner inrätta ett program för att bekämpa illegalt, oanmält och oreglerat fiske. Programmet bör omfatta en regional övervakningsplan liknande avtalet med Indiska Oceanområdets kommission. Bidra till de västafrikanska resurserna för effektiv kontroll och övervakning av inhemska och utländska fartygs fiskeverksamhet.

–  Samråda med lokala grupper om avtalets villkor.

–  Vidta åtgärder för att säkerställa att lokala fiskare och fiskeflottor har prioriterad tillgång till fiskbestånden.

–  Utarbeta långsiktiga program som ökar mervärdet för lokal bearbetningsindustri så att lokalt fångad fisk ska kunna bearbetas på plats och därefter exporteras till EU.

–  Reformera och anpassa det nuvarande systemet för ursprungsregler så att det återspeglar de lokala förhållandena och den verkliga situationen.

31. Trots att den ekonomiska ersättning som betalas ut genom fiskeavtalen har kommit att stå för en betydande del av vissa tredjeländers totala budget, till vilken man måste lägga investeringar från fartygsägare och medlemsstaternas bilaterala samarbete, bl.a. ekonomiskt sådant, måste Europaparlamentet erkänna att samarbetet för en hållbar utveckling inte enbart kan vara beroende av den gemensamma fiskeripolitiken. Parlamentet anser att det är nödvändigt att även koppla in resten av gemenskapspolitiken, i första hand utvecklingssamarbetet, för att skapa politiska och socioekonomiska förhållanden som gör det möjligt för dessa länder att omdirigera sina administrativa och ekonomiska insatser tills de fullt ut och på ett hållbart sätt kan utnyttja den potential som deras biologiska naturresurser erbjuder.

32. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bättre samordna sina projekt för utvecklingssamarbete, också i det skede då prioriteringar och mål fastställs.

33. Europaparlamentet beklagar att den bedömning av konsekvenserna för hållbar utveckling i fråga om avtalen om ekonomiskt partnerskap mellan EU och AVS-länderna från maj 2007 som kommissionen beställt inte undersöker skogssektorn och endast berör fiskerifrågor.

34. Parlamentet begär att kommissionen ska

–  genomföra mer detaljerade bedömningar av konsekvenserna för hållbar utveckling,

–  mer grundligt integrera frågor som rör konsekvensen i utvecklingspolitiken i bedömningarna av konsekvenserna för hållbar utveckling,

–  låta genomföra två bedömningar av konsekvenserna för hållbar utveckling i samband med avtalen om ekonomiska partnerskap i Västafrika med särskilt fokus på konsekvensen i utvecklingspolitiken inom områdena fiske och timmer, däribland en bedömning av konsekvenserna för lokal‑ och ursprungsbefolkningarna.

35. Europaparlamentet konstaterar avslutningsvis att Flegt-processen och den nya generationens reformerade fiskepartnerskapsavtal sedan 2003 är viktiga språngbrädor för en utvecklingsvänlig politik. Parlamentet understryker dock att EU:s politik avseende fisk och timmer från Västafrika måste breddas och förstärkas för att utvecklingspolitiken ska kunna bli verkligt konsekvent.

36. Europaparlamentet uppdrar åt sin talman att översända denna resolution till kommissionen, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, medlemsstaternas regeringar och parlament, sekretariaten för staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, Ecowas, Afrikanska unionen, OECD, den subregionala fiskerikommissionen, Fiskerikommittén för östra Centralatlanten, Ecowasländernas regeringar samt Mauretaniens och Kameruns regeringar.

• [1]  EUT C 46, 24.2.2006, s. 1.
• [2]  EUT L 317, 15.12.2000, s. 3. Avtalet senast ändrat genom beslut nr 1/2006 av AVS–EG-ministerrådet (EUT L 247, 9.9.2006, s. 22).
• [3]  EUT L 209, 11.8.2005, s.27.
• [4]  Antagna texter, P6_TA(2007)0195.
• [5]  Antagna texter, P6_TA(2005)0300.
• [6]  EGT C 112 E, 9.5.2002, s. 353.
• [7]  Till Västafrika räknas enligt FN även Sankta Helena, en brittisk ö i södra Atlanten, som dock inte behandlas i denna resolution.

MOTIVERING

I ”Europeiskt samförstånd om utveckling” från december 2005 slår EU-institutionerna och medlemsstaterna fast sitt gemensamma mål att skapa en konsekvent utvecklingspolitik. Detta innefattar en systematisk utvärdering av hur EU:s politik på olika områden – såsom handel, jordbruk och fiske – påverkar utvecklingsländerna. I punkt 35 i ”Europeiskt samförstånd om utveckling” understryks också vikten av konsekvens i utvecklingspolitiken. I och med att konsekvens i utvecklingspolitiken har blivit en viktig del av EU:s utvecklingssamarbete, har utskottet för utveckling nu fått i uppgift att se till så att politiken på andra områden är förenlig med EU:s utvecklingspolitik. Genom punkt 35 i ”Europeiskt samförstånd om utveckling” får utskottet för utveckling det lagstadgade uppdraget att å parlamentets vägnar övervaka genomförandet av kraven på konsekvens.

Rådet har begärt att kommissionen vartannat år ska lägga fram en utförlig rapport om konsekvens i utvecklingspolitiken. Den första av dessa lades fram den 20 september 2007. Det rör sig om ett utförligt dokument som utarbetats på grundval av ett frågeformulär som skickats ut till medlemsstaterna. I dokumentet konstaterar kommissionen bland annat följande:

Ø EU:s genomförande av en konsekvent utvecklingspolitik befinner sig fortfarande i ett tidigt stadium. Begreppet har inte införlivats på samtliga politikområden i tillräckligt hög grad.

Ø Ett av de största hindren för en konsekvent utvecklingspolitik är skillnader i prioriteringar och intressekonflikter såväl mellan EU:s medlemsstater som mellan tredjeländer. Därför går det inte att uppnå konsekvens i utvecklingspolitiken om det inte finns ett engagemang på högsta politiska nivå.

Ø På många nivåer saknas fortfarande medvetenhet och kunskap om hur politiken påverkar andra länders utvecklingsmöjligheter.

I detta betänkande tar nu även parlamentet upp frågan om en konsekvent utvecklingspolitik, efter att vid upprepade tillfällen ha kritiserat följderna av bristande konsekvens på området. För att kunna behandla frågan på ett tillfredsställande sätt inom ett initiativbetänkandes snäva ramar, har det varit nödvändigt att begränsa både den geografiska och innehållsliga omfattningen.

Arbetet med betänkandet har visat på ett grundläggande problem med parlamentets uppgift att utvärdera konsekvensen inom politiken. Eftersom syftet är att samordna flera olika politikområden, är det normalt också flera parlamentsutskott som ansvarar för de frågor som behandlas inom dessa olika politikområden. Det skapar behörighetskonflikter inom institutionen. Den ledande ställning som utskottet för utveckling har i kontrollen av utvecklingspolitiken har ibland ifrågasatts, i synnerhet som utskottet fortfarande inte i tillräcklig utsträckning har axlat det nya ansvar det fått genom det relativt nyinrättade instrumentet för utvecklingssamarbete. Inför utarbetandet av detta betänkande fördes långdragna diskussioner med fiskeriutskottet innan man enades om att betänkandet endast skulle omfatta effekterna av EU:s exploatering av vissa biologiska naturresurser – framför allt timmer och fisk – på utvecklingen i Västafrika. Gruvdrift och oljeutvinning uteslöts medvetet, eftersom dessa verksamheter inte gäller förnybara resurser som måste förvaltas på ett hållbart sätt[1]. Geografiskt har betänkandets omfattning begränsats till att omfatta Västafrika, som enligt FN:s definition inkluderar Ecowasländerna och Mauretanien. Även Kamerun räknas dit. Enligt kommissionens generaldirektorat för handel går mer än 80 procent av Ecowasländernas export av fisk och timmer till EU. Som främsta importör har EU ett stort inflytande.

Timmer och skogsbruk

På Bali erkände det internationella samfundet entydigt att skogsförstöringen är en av de främsta orsakerna till klimatförändringarna och måste stoppas snarast möjligt. Afrika är redan i dag en av de regioner i världen där klimatförändringarna har satt tydligast spår. Vid den trettonde konferensen för parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) inrättades därför en ny fond – Forest Carbon Partnership Facility – till stöd för skogsskyddsprogram i världens fattigaste länder. EU och dess medlemsstater måste snarast öka sitt bidrag till denna fond. EU skulle kunna använda det överskott som ofta uppstår i jordbruksbudgeten för ändamålet.

Olika undersökningar visar dessutom tydligt på sambanden mellan avskogning, klimatrelaterad ökenspridning och ett ökat migrationsflöde från Afrikas inlandsregioner till kusterna. EU måste dra slutsatserna av dessa resultat och ta större hänsyn till dessa samband i sin utvecklingspolitik och i den externa ekonomiska politiken.

I Kamerun och andra västafrikanska länder domineras skogsbruket av europeiska företag. Bristande reglering och kontroll gör att en betydande andel av avverkningen sker under olagliga och icke hållbara former. År 2005 reagerade EU på detta genom att anta förordningen om skogslagstiftningens efterlevnad samt förvaltning av och handel med skog (Flegt). Syftet är att bekämpa olaglig avverkning. Behovet av att utveckla ett miljömässigt och socialt hållbart skogsbruk har dock inte beaktats tillräckligt. Större hänsyn måste tas till de människor som lever i och är beroende av skogarna samt till deras rättigheter och intressen. EU bör snarast möjligt öka sitt stöd till lokala initiativ för ett hållbart och miljövänligt skogsbruk med tillbörlig hänsyn till mänskliga rättigheter. Kriterierna för certifiering enligt Forest Stewardship Council bör tjäna som förebild. Dessa kriterier bör också successivt börja användas vid offentlig upphandling i EU och medlemsstaterna. Målet måste vara att se till så att endast timmer och trävaror som har ett tydligt ursprungsintyg och som producerats genom hållbart skogsbruk får importeras till EU. Genom effektiva åtgärder måste det förhindras att handeln omdirigeras via tredjeländer som Ryssland och Kina.

Fisk och marin fauna

De västafrikanska länderna är starkt beroende av fisket för sin livsmedelsförsörjning och export samt för de arbetstillfällen som fiskesektorn erbjuder. Vetenskapliga undersökningar visar att haven runt Västafrika hör till de vatten i världen där fisket är som mest omfattande. Det finns tydliga tecken på att många arter överfiskas. Internationell konkurrens mellan olika fiskeflottor och bristande övervakning utanför Västafrikas kuster har lett till olagligt fiske i stor skala. Det har också lett till en markant minskning av de lokala fiskefartygens fångstmängder.

Sedan 2002 har man försökt att dra några av konsekvenserna av dessa resultat i fiskepartnerskapsavtalen, men tyvärr uppfyller dessa endast delvis kriterierna i FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations uppförandekod för ansvarsfullt fiske. Dessutom omfattar fiskepartnerskapsavtalen bara en del av EU:s förbindelser med Västafrika i havssektorn. Följande områden täcks inte in tillräckligt:

· Handel

· Vetenskaplig forskning om fiskbestånd

· Övervakning och kontroll av vattnen

· Export och utflaggning av EU-fartyg

Särskilt övervakningen av vattnen måste beaktas i högre grad, och där behövs tydligare bestämmelser. Följande krävs:

· Övervakningsprogram för västafrikanska vatten. Det program som i flera år finansierades av Luxemburg men som tyvärr har upphört samt det pågående programmet för Indiska oceanen kan nämnas som positiva exempel. Hit hör också en stärkt kontroll av EU-fartyg. I detta sammanhang bör undersökas om det inte går att stödja en systematisk utbyggnad av infrastruktur för övervakning av internationella fiskeflottor i västafrikanska vatten inom ramen för EU:s utvecklingssamarbete.

· Långsiktiga forskningsprogram om fiskbeståndens och havsfaunans allmänna utveckling.

· Undersökningar av om handeln är en orsak till överfiskning och hur överfiskningen ska kunna förhindras bättre än hittills.

· En över lag mer omfattande och systematisk kontroll av fiskeavtalens effekter och utvecklingspolitiska konsekvenser.

En studie från Internationella migrationsorganisationen från september 2007 visar att det i Senegal finns ett direkt samband mellan tillbakagången i den lokala fiskenäringen och en ökad migration. Enligt samma organisation omkom under 2006 omkring 6 000 av de 31 000 afrikaner som försökte korsa Medelhavet i riktning mot Europa. Många sakkunniga anser att dessa siffror är ytterst försiktiga och att mörkertalet är mycket stort.

Sammanfattningsvis kan konstateras att timmer och fisk är två nyckelprodukter för Västafrikas ekonomiska och sociala utveckling. Som främsta marknad för dessa produkter kan EU spela en viktig roll för den fortsatta utvecklingen i Västafrika på dessa områden. Flegt-processen och de nya fiskepartnerskapsavtalen är viktiga språngbrädor. EU måste dock snarast vidta fler åtgärder för att åstadkomma en konsekvent utvecklingspolitik. Utmaningen är att kvalitativt vidareutveckla och utvidga båda dessa koncept på ett sätt som främjar en hållbar utveckling i Västafrika.

• [1]  Dessa verksamheter behandlas i en resolution från den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen om god förvaltning, öppenhet och ansvarstagande i utnyttjandet av naturtillgångarna i AVS länderna.

YTTRANDE från fiskeriutskottet (*) (27.3.2008)

till utskottet för utveckling

över samstämmighet i politiken för utveckling och effekterna av EU:s exploatering av vissa biologiska naturresurser på utvecklingen i Västafrika
(2007/2183(INI))

Föredragande (*): Carmen Fraga Estévez

(*) Förfarande med associerade utskott – artikel 47 i arbetsordningen

FÖRSLAG

Fiskeriutskottet uppmanar utskottet för utveckling att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet välkomnar att sju västafrikanska länder har skrivit under fiskeavtal med Europeiska unionen i form av de nya partnerskapsavtalen. Utöver det grundläggande målet att skydda gemenskapsflottans intressen innehåller dessa avtal även bestämmelser om att tredjeländer måste införa planer som garanterar ett hållbart utnyttjande av deras fiskeresurser.

2.  Europaparlamentet noterar med tillfredsställelse och uppmuntrar de framsteg som har gjorts på detta område, men är fortfarande oroat över att vissa länder agerar mycket långsamt och med stor betänksamhet för att skydda sina egna resurser. Parlamentet beklagar att de biologiska naturresursernas hållbarhet, däribland fiskeresurser, och fördelarna av ett hållbart utnyttjande av dessa resurser fortfarande inte är en prioritering för dessa länder, trots de ansträngningar som EU har gjort inom ramen för avtalen, och dessutom ofta är underställda andra politiska och ekonomiska intressen.

3.  Trots att den ekonomiska ersättning som betalas ut genom fiskeavtalen har kommit att stå för en betydande del av vissa tredjeländers totala budget, till vilken man måste lägga investeringar från fartygsägare och medlemsstaternas bilaterala samarbete, bl.a. ekonomiskt sådant, måste Europaparlamentet erkänna att samarbetet för en hållbar utveckling inte enbart kan vara beroende av den gemensamma fiskeripolitiken. Parlamentet anser att det är nödvändigt att även koppla in resten av gemenskapspolitiken, i första hand utvecklingssamarbetet, för att skapa politiska och socioekonomiska förhållanden som gör det möjligt för dessa länder att omdirigera sina administrativa och ekonomiska insatser tills de fullt ut och på ett hållbart sätt kan utnyttja den potential som deras biologiska naturresurser erbjuder.

4.  När det gäller fiskeresurserna anser Europaparlamentet i synnerhet att det är nödvändigt att uppmärksamma följande aspekter:

- Regelbunden utvärdering av fiskeresurserna med hjälp av forskningskampanjer som genomförs av havsforskningsfartyg, med forskare från gemenskapen och från det berörda tredjelandet, avseende tillgängliga fiskeresurser i var och en av de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör de länder med vilka partnerskapsavtal på fiskeområdet upprättats.

- Förbättrad landinfrastruktur, såväl när det gäller hamnar som leveranser och transporter, i syfte att göra det lättare för såväl gemenskapsfartyg som fartyg från andra länder att lägga till för reparationer, lossning, omlastning etc., vilket kommer att innebära ytterligare fördelar för tredjeländerna.

- Anpassning av hälsovårdsbestämmelserna, med tanke på att de flesta av dessa länder uppvisar allvarliga brister på detta område, vilket i vissa fall till och med hindrar dem från att utnyttja det förmånstillträde som deras export skulle kunna åtnjuta på gemenskapsmarknaden.

- Kontroll- och övervakningstjänster, då dessa länder saknar de tekniska och personella resurserna för att genomföra dessa uppgifter, genom inrättande av kontrollcentrum, utbildning av inspektörer eller införskaffande av patrullbåtar och luftfartyg.

- Inrättande av en rättslig ram som skyddar aktuella och potentiella gemenskapsinvesteringar, som i första hand kommer från etableringen av samriskföretag, vilka för närvarande brottas med alltför många hinder för investering i tredjelandet, huvudsakligen till följd av att kontrollen över verksamheten går förlorad och att det råder rättsosäkerhet i så gott som alla länder i området.

- Genomförande av förvaltningsplaner för ett hållbart fiske som reglerar de lokala sektorernas verksamhet och begränsar det allmänt utbredda och biologiskt sett ohållbara bruket med fritt tillträde till resurserna.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	27.3.2008
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	23 1 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Alfonso Andria, Stavros Arnaoutakis, Elspeth Attwooll, Iles Braghetto, Niels Busk, Luis Manuel Capoulas Santos, Paulo Casaca, Zdzisław Kazimierz Chmielewski, Emanuel Jardim Fernandes, Carmen Fraga Estévez, Ioannis Gklavakis, Alfred Gomolka, Ian Hudghton, Heinz Kindermann, Rosa Miguélez Ramos, Seán Ó Neachtain, Struan Stevenson, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, Cornelis Visser
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Ole Christensen, Constantin Dumitriu, Raül Romeva i Rueda, Thomas Wise
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)	Francesco Ferrari

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	1.4.2008
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	25 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Alessandro Battilocchio, Thijs Berman, Josep Borrell Fontelles, Marie-Arlette Carlotti, Nirj Deva, Hélène Goudin, Alain Hutchinson, Romana Jordan Cizelj, Filip Kaczmarek, Glenys Kinnock, Maria Martens, Gay Mitchell, José Ribeiro e Castro, Toomas Savi, Pierre Schapira, Frithjof Schmidt, Jürgen Schröder, Feleknas Uca, Luis Yañez-Barnuevo García, Anna Záborská, Mauro Zani
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Miguel Angel Martínez Martínez, Manolis Mavrommatis, Mihaela Popa, Anne Van Lancker, Renate Weber