Förfarande : 2008/2031(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0309/2008

Ingivna texter :

A6-0309/2008

Debatter :

PV 03/09/2008 - 14
CRE 03/09/2008 - 14

Omröstningar :

PV 04/09/2008 - 7.4
CRE 04/09/2008 - 7.4
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2008)0405

BETÄNKANDE     
PDF 190kWORD 153k
15.7.2008
PE 405.920v03-00 A6-0309/2008

om utvärdering av EU:s sanktioner som del av EU:s åtgärder och politik på området för mänskliga rättigheter

(2008/2031(INI))

Utskottet för utrikesfrågor

Föredragande: Hélène Flautre

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 YTTRANDE från utskottet för utveckling
 YTTRANDE från utskottet för internationell handel
 RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om utvärdering av EU:s sanktioner som del av EU:s åtgärder och politik på området för mänskliga rättigheter

(2008/2031(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

–   med beaktande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

–   med beaktande av samtliga FN‑konventioner om mänskliga rättigheter och deras fakultativa protokoll,

–   med beaktande av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och de två fakultativa protokollen,

–   med beaktande av Förenta nationernas stadga, och i synnerhet artiklarna 1 och 25 och, i kapitel VII, artiklarna 39 och 41,

–   med beaktande av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och tillhörande protokoll,

–   med beaktande av Parisstadgan för ett nytt Europa,

–   med beaktande av Helsingforsavtalets slutakt,

–   med beaktande av artiklarna 3, 6, 11, 13, 19, 21, 29 och 39 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 60, 133, 296, 297, 301 och 308 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

–   med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna(1),

–   med beaktande av sina tidigare resolutioner om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i världen,

–   med beaktande av sina tidigare debatter och brådskande resolutioner om fall av brott mot mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen,

–   med beaktande av sin resolution av den 20 september 1996 om kommissionens meddelande om införande av demokratiska principer och mänskliga rättigheter i avtal som ingås mellan gemenskapen och tredje land (KOM(95)0216)(2),

–   med beaktande av Europeiska gemenskapens och dess medlemsstaters internationella förpliktelser, inklusive dem som ingår i WTO‑avtalen,

–   med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å den andra, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000 (Cotonouavtalet)(3), i synnerhet artiklarna 8, 9, 33, 96 och 98 samt revideringen av detta avtal(4),

–   med beaktande av dokumentet med titeln ”Establishment of a ‘Sanctions’ formation of the Foreign Relations Counsellors Working party (Relex/Sanctions)” [förverkligande av ett införande av ”sanktioner” av arbetsgruppen med råd för yttre förbindelser (Relex/sanktioner)] av den 22 januari 2004(5),

–   med beaktande av Europeiska unionens ”Basic Principles on the Use of Restrictive Measures (Sanctions)” [grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner)] av den 7 juni 2004(6),

–   med beaktande av Europeiska unionens ”riktlinjer om genomförandet och utvärderingen av restriktiva åtgärder (sanktioner) inom ramen för EU:s gemensamma utrikes‑ och säkerhetspolitik”, senast granskad den 2 december 2005(7),

–   med beaktande av dokumentet med titeln ”EU:s bästa metoder för effektivt genomförande av restriktiva åtgärder” av den 9 juli 2007(8),

–   med beaktande av den gemensamma ståndpunkten 96/697/GUSP om Kuba(9), vilken antogs den 2 december 1996,

–   med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkter 2001/930/GUSP om bekämpande av terrorism(10) och 2001/931/GUSP om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism(11), båda av den 27 december 2001, och rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism(12),

–   med beaktande av rådets gemensamma ståndpunkt 2002/402/GUSP om restriktiva åtgärder mot Usama bin Ladin, medlemmar av al‑Qaida‑organisationen, talibanerna och andra personer, grupper, företag och enheter associerade med dem(13), och rådets förordning (EG) nr 881/2002 beträffande införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa med Usama bin Ladin, nätverket al‑Qaida och talibanerna associerade personer och enheter(14), båda av den 27 maj 2002,

–   med beaktande av Europeiska unionens gemensamma militära förteckning(15),

–   med beaktande av sin resolution av den 25 april 2002 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land (KOM(2001)0252)(16),

–   med beaktande av sin resolution av den 14 februari 2006 om klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal(17),

–   med beaktande av alla avtal som slutits mellan Europeiska unionen och tredjeland och de klausuler om mänskliga rättigheter som ingår i dessa avtal,

–   med beaktande av sin resolution av den 11 oktober 1982 om betydelsen och följderna av ekonomiska sanktioner, i synnerhet handelsembargon och bojkotter, för Europeiska ekonomiska gemenskapens yttre förbindelser(18),

–   med beaktande av resolutionen om följderna av sanktioner, i synnerhet embargon, för befolkningen i länder där sådana åtgärder tillämpas(19), som antogs av den gemensamma parlamentariska AVS–EG-församlingen den 1 november 2001 i Bryssel (Belgien),

–   med beaktande av sin resolution av den 6 september 2007 om hur dialogerna och samråden om mänskliga rättigheter fungerar med tredjeländer(20),

–   med beaktande av resolution 1597 (2008) och rekommendation 1824 (2008) om FN:s säkerhetsråds och Europeiska unionens svarta listor, antagna av Europarådets parlamentariska församling,

–   med beaktande av Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, som undertecknades i Lissabon den 13 december 2007(21) och som förväntas träda i kraft den 1 januari 2009,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för utveckling och utskottet för internationell handel (A6-0309/2008) och av följande skäl:

A. I artikel 11.1 i fördraget om Europeiska unionen erkänns respekten för de mänskliga rättigheterna som ett av målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), och i den nya artikel 21 i EU‑fördraget, i dess lydelse i artikel 1.24 i Lissabonfördraget, erkänns att ”unionens åtgärder i internationella sammanhang ska utgå från de principer som har legat till grund för dess egen tillblivelse, utveckling och utvidgning och som den strävar efter att föra fram i resten av världen: demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten”.

B.  Sanktioner tillämpas i enlighet med särskilda mål inom ramen för Gusp som anges i artikel 11 i fördraget om Europeiska unionen, som omfattar, men inte är begränsade till, främjande av respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, demokrati, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer.

C. De grundläggande principerna för användningen av restriktiva åtgärder (sanktioner) från 2004 är det första praktiska dokument där ramar fastställs för påförande av EU-sanktioner, trots att EU i praktiken har påfört sanktioner sedan början av 1980-talet och framför allt sedan EU-fördragets ikraftträdande 1993. I detta dokument fastställs sanktioner formellt som ett Gusp-instrument, och dokumentet utgör därmed utgångspunkten för EU:s sanktionspolitik.

D. Denna sanktionspolitik bygger främst på Gusps följande fem mål: att säkra unionens gemensamma värderingar, grundläggande intressen, oberoende och integritet i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga, att på alla sätt stärka unionens säkerhet, att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga och Helsingforsavtalets slutakt och målen i Parisstadgan, inklusive dem om yttre gränser, att främja internationellt samarbete, att utveckla och befästa demokratin och rättsstatsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

E.  Det internationella samförståndet blir allt större om att alla allvarliga och avsiktliga angrepp på miljön skadar den internationella freden och säkerheten och utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

F.  EU har åtagit sig att systematiskt genomföra sanktioner som FN:s säkerhetsråd har beslutat enligt kapitel VII i FN:s stadga, och ålägger samtidigt fristående påföljder i avsaknad av ett mandat från FN:s säkerhetsråd i sådana fall där FN:s säkerhetsråd inte har befogenhet att vidta åtgärder eller hindras från att göra det för att medlemmarna inte kan enas om det. Europaparlamentet betonar i detta avseende både FN:s och EU:s skyldighet att införa sanktioner i enlighet med internationell lag.

G. EU:s sanktionspolitik inbegriper följaktligen också sanktioner som införs av FN:s säkerhetsråd, men dess räckvidd och målsättningar är bredare jämfört med den policy som tillämpas av FN:s säkerhetsråd (internationell fred och säkerhet).

H. Sanktioner är ett av flera instrument som EU kan använda för att genomföra sin politik för mänskliga rättigheter. I rangordningen av åtgärder som kan användas för att förverkliga de målsättningar som ingår i Gusp måste tillämpningen av sanktioner utgöra sista ledet, och dessa måste vara förenliga med unionens övergripande strategi i det berörda området. Sanktionernas effektivitet är beroende av om de tillämpas samtidigt av alla medlemsstater.

I.   Varken gemenskapslagstiftningen eller internationell rätt innehåller någon juridisk definition av vad en sanktion är, vilket lett till att begreppet är föremål för en bred debatt i internationell rättslära, och befintliga meningsskiljaktigheter har ännu inte klargjorts på något tillfredsställande sätt. Inom ramen för Gusp betraktas sanktioner och restriktiva åtgärder i de flesta fall som åtgärder som helt eller delvis avbryter eller minskar diplomatiska eller ekonomiska förbindelser och eventuellt begränsar kommunikationen med ett tredjeland eller flera tredjeländer i syfte att leda till en förändring av en viss verksamhet eller politik, som t.ex. brott mot internationell lag eller mänskliga rättigheter, eller politik som förs av regeringar i tredjeländer, icke‑statliga enheter eller fysiska och juridiska personer, som inte respekterar rättsstatsprincipen eller de demokratiska principerna.

J.   Formerna av restriktiva åtgärder omfattar olika åtgärder såsom vapenembargon, handelssanktioner, finansiella/ekonomiska sanktioner, frysning av tillgångar, flygförbud, restriktioner rörande inresa, diplomatiska sanktioner, bojkott av sport‑ eller kulturevenemang och avbrytande av samarbete med ett tredjeland.

K. Liksom inom EU används i denna resolution termerna ”sanktioner” och ”restriktiva åtgärder” utan åtskillnad. I resolutionen används samma definition av lämpliga åtgärder som i artikel 96 i Cotonouavtalet(22).

L.  Själva EU-sanktionerna baseras på olika rättsliga grunder beroende på de restriktiva åtgärdernas exakta karaktär och på den juridiska formen av förbindelserna med det aktuella landet liksom på de aktuella sektorerna och målsättningarna. Utifrån dessa faktorer fastställs både ett förfarande för godkännande av faktorerna – som ofta, men inte alltid, kräver en gemensam ståndpunkt inom ramen för Gusp och följaktligen enhällighet i rådet – och det rättsliga förfarande som ska följas för att sanktionerna ska bli rättsligt bindande och få rättslig verkan. Det gemensamma förfarandet fastställs i artikel 301 i EG‑fördraget.

M. Visumförbud och vapenembargon har blivit de vanligaste Gusp‑sanktionerna och utgör ett av de inledande stegen inom EU:s sanktionsordning. Dessa två former av åtgärder är de enda som införs direkt av medlemsstaterna på grund av att de inte kräver någon särskild sanktionslagstiftning inom ramen för EG‑fördraget. Å andra sidan kräver finansiella sanktioner (frysning av tillgångar) och handelssanktioner godkännande genom en särskild sanktionslagstiftning.

N. Riktade sanktioner kan, enligt ovan nämnda grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner), liksom relevanta riktlinjer, vara effektivare än mer allmänna sanktioner och är därför att föredra, för det första för att man med dessa undviker eventuella negativa effekter på en större grupp människor och för det andra för att de direkt påverkar de som är ansvariga och följaktligen med stor sannolikhet blir mer effektiva när det gäller att få till stånd politiska förändringar.

O. Europaparlamentet erkänner att det finns åtgärder som, även om de har godkänts av rådet i ordförandeskapets slutsatser, inte kallas för ”sanktioner” och samtidigt skiljer sig från de andra restriktiva åtgärderna som betecknas som Gusp‑verktyg.

P.  Ekonomiska förbindelser mellan EU och tredjeländer styrs ofta av sektoriella bilaterala eller multilaterala avtal som EU måste efterleva vid tillämpning av sanktioner. Därför bör EU, när det är nödvändigt, avbryta eller säga upp det relevanta avtalet innan man tillämpar ekonomiska sanktioner som inte är förenliga med de rättigheter som beviljas aktuellt tredjeland genom ett befintligt avtal.

Q. Förbindelser mellan EU och tredjeländer styrs ofta av bilaterala eller multilaterala avtal som gör det möjligt för en av parterna att vidta lämpliga åtgärder vid fall av överträdelse från den andra partens sida av en viktig del av avtalet, nämligen respekt för mänskliga rättigheter, internationell rätt, demokratiska principer och rättsstatsprincipen (klausulen om mänskliga rättigheter), där Cotonouavtalet är ett framträdande exempel i sammanhanget.

R.  Upprättande och genomförande av restriktiva åtgärder måste följa de mänskliga rättigheterna och humanitär internationell rätt, inklusive vederbörliga förfaranden och rätten till ett effektivt rättsmedel liksom proportionalitet, och tillräckliga undantag måste tillhandahållas med hänsyn till de grundläggande mänskliga behoven hos de personer de riktas mot, såsom tillgång till grundutbildning, rent dricksvatten samt grundläggande sjukvård och läkemedel. En sanktionspolitik måste till fullo respektera de normer som inrättats genom Genèvekonventionen, konvention om barnets rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt FN:s konventioner om skydd av civilbefolkning och barn i väpnade konflikter.

S.  EU:s och dess enskilda medlemsstaters trovärdighet äventyras när EU:s sanktioner verkar brytas eller faktiskt bryts. Robert Mugabe blev inbjuden till toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon den 8–9 december 2007 trots att han var formellt bannlyst från territorierna i EU:s alla medlemsstater enligt rådets gemensamma ståndpunkt 2004/161/GUSP av den 19 februari 2004 om ändring och förlängning av restriktiva åtgärder mot Zimbabwe(23), som senast förlängdes genom rådets gemensamma ståndpunkt 2008/135/GUSP av den 18 februari 2008(24).

Allmänna överväganden för en effektiv europeisk sanktionspolitik

1.  Europaparlamentet beklagar att ingen utvärdering eller konsekvensbedömning hittills gjorts av EU:s sanktionspolitik och att det följaktligen är oerhört svårt att bedöma effekterna och effektiviteten på plats och därmed att dra några slutsatser. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att inleda en sådan utvärdering. I detta sammanhang påpekar parlamentet att man som ett grundläggande kriterium vid denna utvärdering måste se om bestående resultat åstadkommits. Icke desto mindre anser parlamentet att den sanktionspolitik som drevs gentemot Sydafrika visade sig vara effektiv genom att den bidrog till att få stopp på apartheidpolitiken.

2.  Europaparlamentet anser att skillnaderna mellan de rättsliga grunderna för genomförandet av EU:s sanktionspolitik, med olika besluts-, genomförande- och kontrollnivåer, hindrar öppenheten och samstämmigheten för EU:s sanktionspolitik och följaktligen skadar dess trovärdighet.

3.  Europaparlamentet anser att påförandet av sanktioner måste betraktas som legitimt av den allmänna opinionen, såväl inom EU som internationellt, och av den allmänna opinionen i länder där förändringar kan väntas, för att sanktionerna ska vara effektiva. Parlamentet betonar att samråd med Europaparlamentet under beslutsprocessen stärker denna legitimitet.

4.  Europaparlamentet konstaterar även att sanktioner kan ha en symbolfunktion, genom att vara ett uttryck för EU:s moraliska fördömande och därigenom bidra till att göra EU:s utrikespolitik synligare och mer trovärdig. Parlamentet varnar dock för att lägga för stor tonvikt vid tanken på sanktioner som symboliska åtgärder, eftersom detta skulle kunna leda till att de tappar allt värde.

5.  Europaparlamentet anser att påförandet av sanktioner bör övervägas då myndigheter handlar på ett sätt som allvarligt skadar säkerheten och personers rättigheter eller då avtalsmässiga och/eller diplomatiska förbindelser bevisligen försvagas eller hindras på grund av en tredjepart.

6.  Europaparlamentet anser att alla avsiktliga och oåterkalleliga angrepp på miljön utgör ett hot mot säkerheten och en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar i detta hänseende rådet och kommissionen att införliva alla avsiktliga och oåterkalleliga angrepp på miljön bland de skäl som kan leda till påförandet av sanktioner.

7.  Europaparlamentet erkänner att EU:s övergripande sanktionsinstrument i allmänhet används på ett flexibelt sätt efter behov från fall till fall. Parlamentet beklagar dock att EU ofta har tillämpat sin sanktionspolitik inkonsekvent genom att behandla tredjeländer olika även om deras insatser för mänskliga rättigheter och demokrati är lika, vilket lett till att man fått kritik för att man tillämpar ”dubbelmoral”.

8.  Europaparlamentet anser i detta sammanhang att införandet och utvärderingen av EU:s sanktioner för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i princip inte ska ta hänsyn till eventuella skador som sanktionerna innebär för EU:s och dess medborgares handelsintressen.

9.  Europaparlamentet beklagar att förekomsten av oenighet inom EU om vilken politik som ska föras gentemot ett visst land som t.ex. Kuba, och medlemsstaters ovillighet att reta betydelsefulla partner som t.ex. Ryssland, har lett till att EU bara godkänner ”informella sanktioner” i ordförandeskapets slutsatser, vilket tar sig uttryck i obalanserad eller inkonsekvent tillämpning av EU:s sanktioner. Parlamentet erkänner att sådana åtgärder som ingår i rådets slutsatser, som t.ex. uppskjutande av undertecknande av avtal med länder som Serbien, skulle kunna vara ett användbart verktyg för att pressa tredjeländer att samarbeta fullt ut med internationella mekanismer.

10. När det gäller Kuba påpekar Europaparlamentet att den gemensamma ståndpunkt som antogs 1996 och som regelbundet uppdaterats innehåller en färdplan för fredlig demokratisering. Den gemensamma ståndpunkten gäller fortfarande fullt ut och är inte omstridd inom EU-institutionerna. Parlamentet beklagar att inga betydande framsteg hittills har gjorts i fråga om mänskliga rättigheter. Parlamentet noterar rådets beslut av den 20 juni 2008 om att häva de informella sanktionerna mot Kuba och samtidigt kräva omedelbar och villkorslös frigivning av alla politiska fångar, bättre tillträde till fängelserna samt att den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ratificeras och tillämpas. Parlamentet noterar vidare att rådet om ett år ska besluta om den politiska dialogen med Kuba ska fortsätta, beroende på om några betydande framsteg har gjorts i fråga om mänskliga rättigheter. Parlamentet erinrar om att rådets ståndpunkt avseende dialogen med de kubanska myndigheterna och företrädarna för det civila samhället är bindande även för EU:s institutioner. Parlamentet håller fast vid sin ståndpunkt beträffande Sacharovpristagarna Oswaldo Payá Sardiñas och gruppen ”Damas de Blanco”.

11. Europaparlamentet anser att argumentet om sanktioners ”ineffektivitet” inte kan användas för att upphäva dem, utan istället bör användas för att omdirigera och ompröva sanktionen i fråga. Parlamentet anser vidare att beslutet om huruvida man ska driva sanktioner vidare eller upphäva dem uteslutande bör bero på om målen med dem har uppnåtts eller inte, med tanke på att deras utformning kan skärpas eller ändras beroende på deras utvärdering. Parlamentet anser att sanktioner i detta syfte alltid bör åtföljas av tydliga riktmärken.

12. Europaparlamentet anser att sanktionernas effektivitet bör analyseras på flera nivåer, såväl på nivån för åtgärdernas inneboende effektivitet, det vill säga deras förmåga att påverka de avsedda personernas privata eller yrkesmässiga agerande såsom medlemmar i en berörd regim samt regimens funktionssätt, som på nivån för åtgärdernas politiska effektivitet, det vill säga deras förmåga att stoppa eller ändra den verksamhet eller politik som föranlett påförandet av sanktionerna.

13. Europaparlamentet anser att effektivitet hos en sanktion förutsätter EU:s förmåga att upprätthålla den i tiden och beklagar i detta avseende att man använder klausuler om automatiskt upphävande av typen ”sunset clauses”.

14. Europaparlamentet motsätter sig under alla omständigheter att allmänt hållna och godtyckliga sanktioner riktas mot ett givet land eftersom de i praktiken innebär en fullständig isolering av landets befolkning. Parlamentet anser att ekonomiska sanktioner utan samordning med andra politiska instrument endast med stora svårigheter leder till framgång med att underlätta politiska reformer hos de regimer som sanktionerna riktas mot. Parlamentet kräver därför att alla sanktioner mot statliga myndigheter systematiskt ska åtföljas av stöd till det berörda landets civilsamhälle.

Sanktioner som en del av en övergripande strategi för mänskliga rättigheter

15. Europaparlamentet påpekar att de flesta EU‑sanktioner har införts på grundval av säkerhetsfrågor. Parlamentet understryker dock att brott mot mänskliga rättigheter bör utgöra en tillräcklig grund för att tillämpa sanktioner, eftersom de också utgör ett hot mot säkerheten och stabiliteten.

16. Europaparlamentet påpekar att det huvudsakliga syftet med sanktioner är att få till stånd en förändrad politik eller ett förändrat agerande i linje med målen i den gemensamma ståndpunkten inom ramen för Gusp eller med slutsatser som antagits av rådet eller med det internationella beslut som sanktionerna grundas på.

17. Europaparlamentet insisterar på att rådet, genom att anta ovan nämnda grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner), har åtagit sig att tillämpa sanktioner som en del av en heltäckande och integrerad politisk strategi. Parlamentet betonar i detta avseende att denna strategi ska omfatta en parallell politisk dialog, incitament och villkor, och som en sista utväg till och med en eventuell tillämpning av tvingande åtgärder enligt de grundläggande principerna. Parlamentet anser att klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati, Allmänna preferenssystemet och utvecklingsstöd bör användas som verktyg i en sådan heltäckande och integrerad politisk strategi.

18. Europaparlamentet betonar att genomförandet av klausulen om mänskliga rättigheter inte kan betraktas som en helt autonom eller unilateral EU‑sanktion, eftersom den härrör direkt från det bilaterala eller multilaterala avtalet, enligt vilket ett ömsesidigt åtagande att respektera mänskliga rättigheter fastslås. Parlamentet anser att de lämpliga åtgärder som vidtagits i enlighet med denna klausul endast rör genomförandet av det berörda avtalet på så vis att de ger båda parter en rättslig grund för att upphäva eller annullera avtalet. Parlamentet anser följaktligen att införandet av klausuler om mänskliga rättigheter och av autonoma eller unilaterala sanktioner måste gå hand i hand.

19. Europaparlamentet välkomnar därför att klausuler om mänskliga rättigheter systematiskt ska inbegripas och insisterar på att en särskild genomförandemekanism införlivas i alla de nya bilaterala avtal som undertecknas med tredjeländer, även sektoriella avtal. Parlamentet erinrar i detta hänseende om vikten av de rekommendationer som utarbetats för att göra genomförandet av klausulen mer effektivt och systematiskt: utarbetande av mål och referenskriterier och regelbunden utvärdering. Parlamentet upprepar att klausuler om mänskliga rättigheter ska genomföras med hjälp av ett mer öppet samrådsförfarande mellan parterna, inbegripet parlamentet och det civila samhället, med en detaljerad beskrivning av de politiska och rättsliga mekanismer som ska användas om en förfrågan om bilateralt samarbete får avslag på grund av att upprepade och/eller systematiska brott mot mänskliga rättigheter har begåtts i strid med internationell lagstiftning. Parlamentet stöder den procedurmodell som tillämpas enligt Cotonouavtalet för att reagera på allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, för demokratiprinciperna och för rättsstatsprincipen. Systemet med intensiv politisk dialog (artikel 8 i Cotonouavtalet) och samråd (artikel 96 i Cotonouavtalet) före och efter antagandet av lämpliga åtgärder har i flera fall visat sig vara ett framgångsrikt sätt att förbättra läget i det berörda landet.

20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inte lägga fram förslag om frihandelsavtal och/eller associeringsavtal – även om de innehåller en människorättsklausul – för regeringar i länder där det enligt rapporter från FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

21. Europaparlamentet anser att ett ihållande läge där mänskliga rättigheter kränks utan att detta följs av lämpliga restriktiva åtgärder allvarligt drabbar unionens strategi för mänskliga rättigheter, unionens sanktionspolitik och unionens trovärdighet.

22. Europaparlamentet anser att sanktionspolitiken blir mycket mer effektiv om den ingår i en sammanhängande människorättsstrategi. Parlamentet upprepar sitt krav på att rådet och kommissionen i alla landstrategidokument och i andra handlingar av samma slag ska utarbeta en särskild strategi för de mänskliga rättigheterna och det demokratiska läget.

23. Europaparlamentet anser att dialoger och samråd om mänskliga rättigheter ovillkorligen och systematiskt ska omfatta diskussioner om vilka framsteg som gjorts i uppfyllandet av de mål och riktmärken som fastställts vid tiden för införande av de restriktiva åtgärderna i samband med införande av sanktioner. Parlamentet anser samtidigt att de mål som nås vid människorättsdialoger och samråd inte i något hänseende får ersätta genomförandet av sanktionernas mål.

Samordnade åtgärder av världssamfundet

24. Europaparlamentet anser att samordnade åtgärder från världssamfundets sida har ett större inflytande än olika icke‑parallella åtgärder av stater eller regioner. Parlamentet välkomnar följaktligen att EU:s sanktionspolitik även i fortsättningen bör baseras på idén om att ge FN:s system företräde.

25. Då sanktioner från FN:s säkerhetsråd saknas uppmanar Europaparlamentet rådet att samarbeta med stater utanför EU som utfärdar sanktioner, dela information, arbeta för upprättandet av en gemensam lista över personer för vilka tillgångar skulle kunna frysas, reseförbud utfärdas eller andra åtgärder vidtas, samt samordna åtgärder på internationell nivå för att hindra undandragande av sanktioner och i så hög grad som möjligt förbättra effektiviteten hos och genomförandet av EU:s sanktioner och andra sanktioner, i enlighet med internationell lagstiftning.

26. Europaparlamentet anser att EU bör försöka samarbeta med andra regionala organisationer, såsom Afrikanska unionen och Asean, för att främja mänskliga rättigheter och garantera samordningen av sanktionsåtgärder.

27. Europaparlamentet uppmanar EU att systematiskt utveckla en dialog med stater som inte utfärdar sanktioner i syfte att nå en gemensam ståndpunkt om restriktiva åtgärder, i synnerhet på regional nivå. Parlamentet påpekar att sanktioner, vilket har blivit uppenbart i fallet Burma/Myanmar, inte ofta leder till en nödvändig förändring av politik eller agerande om världssamfundet är splittrat och om betydelsefulla aktörer inte är delaktiga i genomförandet.

28. Europaparlamentet kräver att rådet och kommissionen systematiskt på dagordningen för de politiska dialogerna med stater som inte påfört sanktioner ska införliva frågan om dessa staters betydelse för och inflytande på den berörda regimen eller de berörda icke-statliga aktörerna, oavsett om det rör sig om enskilda personer, organisationer eller företag.

29. Europaparlamentet anser att utsikterna till ett undertecknande av ett frihandelsavtal med en region i ett sanktionsdrabbat land bör användas som ”morot” och påtryckningsmedel och att ett sådant avtal hur som helst bör utesluta länder som påförts sanktioner.

Upprättande av tydliga beslutsprocesser, mål, riktmärken och granskningsmekanismer

30. Europaparlamentet understryker behovet av en djupgående analys av varje specifik situation som föregår införandet av sanktioner för att man ska kunna bedöma den potentiella inverkan av olika sanktioner och bestämma vilka som är mest effektiva, mot bakgrund av alla andra relevanta faktorer och jämförbara erfarenheter. Parlamentet anser att en sådan förhandsanalys är desto mer berättigad eftersom det är svårt att gå tillbaka när en sanktionsprocess väl inletts utan att det skadar EU:s trovärdighet eller inverkar på EU:s nödvändiga stöd till befolkningen i det berörda tredjelandet, eftersom myndigheterna i det berörda landet kan komma att använda sig av EU:s beslut. Parlamentet noterar i detta sammanhang den gällande praxis som innebär att man diskuterar de föreslagna sanktionernas lämplighet, art och effektivitet i rådet på grundval av den bedömning som utförs av delegationscheferna i det berörda landet. En rapport av oberoende experter bör inbegripas i en sådan bedömning.

31. Europaparlamentet understryker emellertid att en sådan analys inte bör användas i syfte att försena godkännandet av sanktioner och betonar i detta sammanhang att det förfarande i två steg som tillämpas för införandet av sanktioner enligt Gusp ger utrymme för en akut politisk reaktion. Inledningsvis sker detta genom antagandet av en gemensam ståndpunkt som ska fastställas efter en mer djupgående analys av förordningen, med en detaljerad beskrivning av sanktionernas art och omfattning.

32. Europaparlamentet kräver att tydliga och specifika riktmärken ska inbegripas systematiskt i de rättsliga instrumenten som villkor för upphävande av sanktionerna. Parlamentet insisterar framför allt på att referenskriterierna ska bygga på utlåtanden från oberoende experter, och att dessa kriterier inte ska ändras med tiden utifrån de politiska förändringarna inom rådet.

33. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utarbeta ett belysande granskningsförfarande för sanktioner, som särskilt omfattar ett systematiskt inbegripande av en granskningsklausul som innebär en revidering av sanktionssystemet utifrån de riktmärken som fastställts och en utvärdering av huruvida målen har uppnåtts. Parlamentet betonar att avsiktsförklaringar eller viljan att inleda förfaranden för att nå positiva resultat bör välkomnas, men poängterar att detta inte i något hänseende vid utvärderingen av sanktioner kan ersätta konkreta och verkliga framsteg i syfte att nå referenskriterierna.

34. Parlamentet anser att det vapenembargo som påförts Kina visar på unionens konsekvens och samstämdhet, med tanke på att detta embargo ursprungligen beslutades efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 och att EU hittills inte mottagit någon förklaring till denna massaker, varför det saknas skäl att häva embargot.

35. Europaparlamentet kräver att avdelningen ”sanktioner” inom arbetsgruppen med råd för yttre förbindelser (Relex/sanktioner) fullt ut genomför sitt uppdrag. Parlamentet insisterar i synnerhet på behovet av att genomföra undersökningar innan sanktioner införs och att regelbundet tillhandahålla aktuell information om utvecklingen efter att de införts och att utarbeta bästa praxis för genomförandet och tillämpningen av restriktiva åtgärder.

36. Europaparlamentet anser att stater och internationella och regionala organisationer bör hållas ansvariga för internationellt olagliga handlingar i samband med påförandet av sanktioner och betonar i detta avseende behovet av en rättslig mekanism för att garantera att internationell lagstiftning och humanitär rätt följs.

37. Europaparlamentet kräver att parlamentet ska vara delaktigt i alla skeden av ett sanktionsförfarande: beslutsprocessen som leder till sanktioner, valet av mest lämpliga sanktioner för situationen samt fastställande av riktmärken och utvärderingen av deras genomförande inom ramen för granskningsmekanismen samt upphävandet av sanktionen.

Riktade sanktioner som ett effektivare verktyg?

38. Europaparlamentet beklagar att det på grund av avsaknaden av utvärderingar inte går att bedöma de berörda åtgärdernas effektivitet. Parlamentet erkänner dock EU:s starka humanitära engagemang, som har lett till upphävande av generella ekonomiska sanktioner, vilket tidigare skett i fallet Irak, samt till införande av mer riktade, ”smarta” sanktioner som syftar till att få maximala följder för dem vilkas agerande de syftar till att påverka samtidigt som de får minimala negativa humanitära följder och effekter för personer som de inte riktas mot och grannländer.

39. Europaparlamentet anser att det är mycket osannolikt att ekonomiska sanktioner som används isolerade från andra politiska instrument tvingar en regim som är föremål för sanktioner att göra några större politiska förändringar. Vidare understryker parlamentet att vittgående ekonomiska inskränkningar kan komma till ett allt för högt ekonomiskt och humanitärt pris, och upprepar därför sitt krav på noggrannare utformade och mer riktade ekonomiska sanktioner, utformade för att huvudsakligen ha inverkan på centrala ledare för regimer som är föremål för sanktioner och på personer som begår brott mot mänskliga rättigheter.

40. Europaparlamentet understryker att alla ekonomiska sanktioner främst måste riktas mot sektorer som inte är arbetsintensiva och som har begränsad betydelse för små och medelstora företag, eftersom dessa är viktiga både för den ekonomiska utvecklingen och för inkomstfördelningen.

41. Europaparlamentet stöder användningen av riktade finansiella sanktioner mot centrala ledare för regimer som är föremål för sanktioner och deras närmaste familjemedlemmar, som direkt påverkar inkomsten för de individer som sanktionerna är riktade mot. Sådana sanktioner måste åtföljas av lämpliga åtgärder mot ekonomiska aktörer inom EU som samarbetar med dessa personer. Parlamentet betonar att riktade produktsanktioner, som riktas mot en specifik eller betydelsefull inkomstkälla för en regim, utgör en risk för mer omfattande, godtyckliga följder för befolkningen och skulle kunna gynna utvecklingen av en ”svart ekonomi”.

42. Europaparlamentet anser att sanktioner av ekonomisk och finansiell art, även när de är riktade, måste efterlevas av alla såväl fysiska som juridiska personer som bedriver kommersiell verksamhet inom EU, även medborgare i tredjeländer liksom EU‑medborgare – och juridiska personer som registrerats eller bildats i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat – som bedriver kommersiell verksamhet utanför EU.

43. Europaparlamentet kräver en begränsad tillämpning av de ”särskilda undantagen” för frysande av tillgångar. Samtidigt anser parlamentet att man bör införa ”humanitära undantag” liksom ett system som säkrar tillgången till grundläggande hälsovård. Parlamentet kräver att det utarbetas ett särskilt förfarande för invändningar i den händelse att en medlemsstat vill bevilja ett undantag för frysande av tillgångar, eftersom effektiviteten hos de restriktiva åtgärderna urholkas vid avsaknad av ett sådant förfarande med tanke på att medlemsstaterna bara behöver underrätta kommissionen i förväg om ett sådant undantag.

44. Europaparlamentet kräver åtgärder för att förbättra tillämpningen av EU:s riktade finansiella sanktioner, för att se till att personer och organ som är föremål för sanktioner i stor omfattning genom åtgärderna i praktiken förvägras tillgång till alla finansiella tjänster inom EU:s territorium, inklusive dem som passerar banker inom EU som fungerar som clearingcentraler eller för vilka finansiella tjänster inom EU:s territorium används på annat sätt. Parlamentet betonar behovet av större flexibilitet vid spridning av sanktionslistor inom EU och inom medlemsstaterna till alla som omfattas av skyldigheterna i tredje penningtvättsdirektivet(25). Förslagsvis ska varje medlemsstat utse en institution som ansvarar för att denna information sprids.

45. Europaparlamentet kräver ett ökat samarbete från rådets och kommissionens sida med SWIFT:s ledning och aktieägare i Europa, så att man uppnår bättre resultat med frysande av svartlistade konton och eliminering av penningöverföringar från/till sådana konton.

46. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att undersöka möjligheter och sätt att använda frusna inkomster, som tillhör myndigheter som är föremål för sanktioner, på ett konstruktivt sätt, exempelvis genom att anslå dem i utvecklingssyfte.

47. Europaparlamentet noterar att vapenembargon är en form av sanktioner som enligt uppförandekoden för vapenexport är utformade för att stoppa flödet av vapen och militär utrustning till konfliktområden och till regimer som förmodligen kommer att använda dessa till internt förtryck eller till angrepp mot ett annat land.

48. Europaparlamentet kräver ett samordnat samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen i fråga om genomförande av EU:s vapenembargon, som tillämpas av alla medlemsstater.

49. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta den gemensamma ståndpunkten om vapenexport som kommer att göra den befintliga uppförandekoden för vapenexport rättsligt bindande.

50. Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta arbetet för en förbättring av FN:s övervaknings‑ och verkställighetsförmåga, och stöder uppfattningen att en permanent FN‑grupp bör upprättas för att bedöma handeln med konfliktprodukter och värdet av sanktioner i detta sammanhang.

51. Europaparlamentet påminner om att restriktioner beträffande inresa (reseförbud, visumförbud) utgör ett av de inledande stegen inom EU:s sanktionsordning och medför ett förbud för svartlistade personer och icke‑statliga organ att närvara vid EU:s officiella möten och också mot att resa in i EU av privata skäl.

52. Europaparlamentet konstaterar med oro att medlemsstaternas efterlevnad av EU:s visumförbud inte har varit optimalt. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta en gemensam strategi vid tillämpning av reserestriktioner och de relevanta undantagsklausulerna.

Respekt för mänskliga rättigheter vid tillämpning av riktade sanktioner i kampen mot terrorism

53. Europaparlamentet tar hänsyn till att både EU:s egna antiterroristsanktioner och EU:s genomförande av säkerhetsrådets antiterroristsanktioner är föremål för flera mål vid förstainstansrätten och EG‑domstolen.

54. Europaparlamentet påminner om EU‑medlemsstaternas åtagande att utarbeta sanktioner i enlighet med artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen, enligt vilket unionen ska respektera de grundläggande rättigheter som garanteras genom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Parlamentet betonar att de befintliga förfarandena för svartlistning är bristfälliga i fråga om rättssäkerhet och rättsmedel på både EU‑nivå och FN-nivå.

55. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att stödja det befintliga förfarandet för svartlistning och avlistning, så att EU-medborgarnas förfarandemässiga och faktiska mänskliga rättigheter respekteras, särskilt rätten till liv, frihet och personlig säkerhet. Parlamentet begär på samma sätt att EU:s medlemsstater främjar en sådan granskning inom ramen för FN:s mekanismer för att garantera respekt för grundläggande rättigheter vid tillämpning av riktade sanktioner i kampen mot terrorism.

56. Europaparlamentet anser att artikel 75 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som införts genom Lissabonfördraget är en möjlighet som parlamentet måste använda för att avhjälpa bristerna i det aktuella tillvägagångssättet och att denna artikel stöder all pågående parlamentsverksamhet som ska föras upp på dagordningen för lagstiftningsprogrammet 2009.

57. Europaparlamentet beklagar att inget av de rättsliga organen kan bedöma lämpligheten hos svartlistning, med tanke på att de bevis som leder till svartlistning primärt baseras på information som kontrolleras av underrättelsetjänster och således inte är offentlig. Parlamentet vidhåller dock att den grundläggande aktsamheten med uppgifter inte bör utgöra grund för straffrihet vid överträdelser av den internationella rätten. Parlamentet uppmanar i detta avseende EU:s medlemsstater att garantera en effektiv parlamentarisk kontroll av underrättelsetjänsternas arbete och anser att parlamentet måste involveras i det arbete som redan utförs inom konferensen av tillsynskommittéer för medlemsstaternas underrättelsetjänster.

58. Europaparlamentet framhåller dock att systemet med terroristlistor, förutsatt att det är förenligt med EG-domstolens senaste rättspraxis, är ett effektivt instrument och en av hörnpelarna i Europeiska unionens politik för att bekämpa terrorism.

59. Europaparlamentet betonar att terrorismen är ett hot mot säkerheten och friheten och uppmanar därför rådet att se över och uppdatera listan med terroristorganisationer och att beakta den verksamhet som dessa organisationer bedriver i alla världsdelar.

För en blandad sanktionspolitik

60. Europaparlamentet konstaterar att EU alltid har förespråkat en positiv användning av sanktioner i syfte att få till stånd förändringar. Parlamentet betonar i detta hänseende att det är viktigt att prioritera integrerade övergripande åtgärder genom en graderad strategi med påtryckningar och incitament.

61. Europaparlamentet anser att en öppenhetsstrategi måste gå hand i hand med sanktionspolitiken. EU:s sanktionspolitik kan därför bidra till att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i det sanktionsdrabbade landet om politiken uttryckligen omvandlas till en politik med positiva åtgärder. Parlamentet noterar i detta avseende den serie sanktioner som infördes i fråga om Uzbekistan under perioden november 2007‑april 2008: även om man upprätthöll de sanktioner som införts till följd av underlåtandet att uppfylla utgångskriterier i samband med en undersökning av Andijanmassakern och respekten för mänskliga rättigheter i ett år, så beslutade rådet att upphäva införandet av visumförbud och ge den uzbekiska regimen sex månader att uppfylla en rad kriterier för mänskliga rättigheter, med ett framträdande hot om ett automatiskt återinförande av visumförbudet. Parlamentet noterar att denna blandning av engagemang och sanktioner medförde en viss positiv utveckling tack vare det eventuella automatiska återinförandet av sanktionerna och definitionen av exakta villkor. Parlamentet betonar att dessa villkor måste kunna uppfyllas inom en begränsad tidsperiod och vara relevanta för det allmänna sanktionssystemet. Parlamentet beklagar dock att detta ännu inte lett till någon betydande positiv utveckling och att samarbetet med den uzbekiska regeringen fortsatt lyser med sin frånvaro.

62. Europaparlamentet kräver enträget att sanktioner, inom ramen för en bred strategi, systematiskt ska åtföljas av skärpta positiva åtgärder för att stödja det civila samhället, människorättsförespråkare och alla slags projekt för främjande av mänskliga rättigheter och demokrati. Parlamentet kräver att tematiska program och instrument (Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, icke‑statliga aktörer, investeringar i människor) fullt ut ska bidra till genomförandet av detta mål.

63. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ta vara på den möjlighet som ges genom ratificeringen av Lissabonfördraget och det påföljande upprättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder för att garantera maximal samstämmighet mellan EU:s olika instrument för yttre åtgärder som en central faktor för att förbättra sanktionspolitikens effektivitet.

Rekommendationer med hänsyn till EU:s institutioner och medlemsstater

64. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att utföra en heltäckande och djupgående utvärdering av EU:s sanktionspolitik för att fastställa vilket inflytande den har och vilka åtgärder som bör vidtas för att stärka den. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen och rådet att lägga fram ett program med sådana åtgärder. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att bedöma hur sanktionerna påverkar de berörda ländernas utvecklingspolitik och EU:s handelspolitik.

65. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förvissa sig om att strategierna för utvecklingsbistånd enligt instrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden överensstämmer med gällande sanktionsordningar och pågående dialoger om de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att villkoren för allmänt budgetstöd, inbegripet kontrakten för millennieutvecklingsmålen, uttryckligen kopplas till kriterier för de mänskliga rättigheterna och demokrati.

66. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att dra nytta av den möjlighet som en ratificering av Lissabonfördraget utgör, samt utnämnandet av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik – som samtidigt kommer att vara vice ordförande för kommissionen och ordförande för ministerrådet (utrikes frågor) – och det påföljande upprättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, för att göra EU:s externa åtgärder mer enhetliga och konsekventa och för att förbättra expertkunskaperna inom EU:s relevanta tjänsteenheter som arbetar på området för sanktioner och förbättra samarbetet mellan de olika tjänsteenheterna.

67. Europaparlamentet kräver samtidigt ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och kommissionen för att garantera ett mer enhetligt och effektivt genomförande av restriktiva åtgärder.

68. Europaparlamentet uppmanar även de medlemsstater som är medlemmar i FN:s säkerhetsråd att systematiskt sträva efter att internationalisera EU:s sanktioner, i enlighet med artikel 19 i EU‑fördraget.

69. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, då de agerar inom ramen för FN:s säkerhetsråd, att inte överträda de skyldigheter som de för övrigt åtagit sig beträffande de mänskliga rättigheterna, framför allt Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

70. Europaparlamentet åtar sig att se till att dess organ, särskilt de ständiga och tillfälliga delegationerna, utnyttjar sina kontakter med parlament i länder som inte tillämpar sanktioner, för att öka förståelsen för de sanktionsordningar som EU tillämpar i den berörda regionen och undersöka möjligheterna för samordnade åtgärder för att främja mänskliga rättigheter.

71. Europaparlamentet anser att sanktionspolitiken, som är en av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens viktigaste och känsligaste frågor, måste göras mer legitim genom att Europaparlamentet görs delaktigt i alla skeden av förfarandet, i enlighet med artikel 21 i EU‑fördraget, i synnerhet när det gäller utarbetande och genomförande av sanktioner i form av systematiskt samråd med, och rapporter från, kommissionen och rådet. Parlamentet anser också att man bör vara delaktig när det gäller att övervaka att de som är föremål för sanktioner uppnår riktmärken. Parlamentet uppdrar åt sitt underutskott för mänskliga rättigheter att systematisera och övervaka arbetet med alla sanktioner på detta område vars mål och referenskriterier rör de mänskliga rättigheterna.

72. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

(1)

EUT C 303, 14.12.2007, s. 1.

(2)

EGT C 320, 28.10.1996, s. 261.

(3)

EGT L 317, 15.12.2000, s. 3.

(4)

EUT L 209, 11.8.2005, s. 27.

(5)

Rådets dok. 5603/2004.

(6)

Rådets dok. 10198/1/2004.

(7)

Rådets dok. 15114/2005.

(8)

Rådets dok. 11679/2007.

(9)

EGT L 322, 12.12.1996, s. 1.

(10)

EGT L 344, 28.12.2001, s. 90.

(11)

EGT L 344, 28.12.2001, s. 93.

(12)

EGT L 344, 28.12.2001, s. 70.

(13)

EUT L 139, 29.5.2002, s. 4.

(14)

EUT L 139, 29.5.2002, s. 9.

(15)

EUT L 88, 29.3.2007, s. 58.

(16)

EUT C 131 E, 5.6.2003, s. 147.

(17)

EUT C 290 E, 29.11.2006, s. 107.

(18)

EGT C 292, 8.11.1982, s. 13.

(19)

AVS-EU 3201/A/01/slutlig, EGT C 78, 2.4.2002, s. 32.

(20)

Antagen text, P6_TA (2007)0381.

(21)

EUT C 306, 17.12.2007, s. 1.

(22)

ARTIKEL 96

Avtalets grundsatser: samrådsförfarande och lämpliga åtgärder vad gäller mänskliga rättigheter, demokratiska principer och rättsstatsprincipen

1. I denna artikel avses med ”part” gemenskapen och Europeiska unionens medlemsstater, å ena sidan, och var och en av AVS-staterna, å andra sidan.

2. a) Om en part, trots den regelbundna politiska dialogen mellan parterna, anser att den andra parten har underlåtit att fullgöra en förpliktelse med avseende på respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratiska principer eller rättsstatsprincipen enligt artikel 9.2, skall den, utom i särskilt brådskande fall, lämna den andra parten och Ministerrådet all relevant information som krävs för en ingående undersökning av situationen i syfte att söka finna en lösning som är godtagbar för båda parterna. I detta syfte skall den kalla den andra parten till samråd om i första hand de åtgärder som den parten har vidtagit eller skall vidta för att avhjälpa situationen.

Samrådet skall äga rum på den nivå och i den form som anses mest lämpliga för att en lösning skall kunna nås. Samrådet skall inledas senast 15 dagar efter kallelsen till samråd och skall pågå under en tid som skall fastställas i samförstånd och vara beroende av kränkningens art och allvar. Samrådet skall i alla händelser inte pågå längre än 60 dagar.

Om samrådet inte leder till en för bägge parter godtagbar lösning, om samråd avböjs eller i särskilt brådskande fall får lämpliga åtgärder vidtas. Dessa åtgärder skall återkallas så snart orsakerna till att de vidtagits inte längre föreligger.

b) Med begreppet ”särskilt brådskande fall” avses exceptionella fall av särskilt allvarlig och uppenbar kränkning av någon av de grundsatser som anges i artikel 9.2 vilken måste åtgärdas omedelbart.

Den part som tillgriper förfarandet för åtgärder i särskilt brådskande fall skall parallellt underrätta den andra parten och Ministerrådet, förutsatt att tiden medger det.

c) Med begreppet ”lämpliga åtgärder” avses i denna artikel åtgärder som vidtas i enlighet med internationell rätt och som står i proportion till kränkningen. Vid valet av åtgärder skall de som minst stör detta avtals tillämpning prioriteras. Det skall vara underförstått att ett avbrytande tills vidare av avtalets tillämpning vore att betrakta som en sista utväg.

Åtgärder som vidtas i särskilt brådskande fall skall omedelbart anmälas till den andra parten och till Ministerrådet. På begäran av den berörda parten kan samråd hållas i syfte att närmare undersöka situationen och, om möjligt, finna lösningar. Samrådet skall äga rum i enlighet med bestämmelserna i punkt a andra och tredje styckena.

(23)

EUT L 50, 20.2.2004, s. 66.

(24)

EUT L 43, 19.2.2008, s. 39.

(25)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15).


MOTIVERING

EU tillämpar inom ramen för sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik restriktiva åtgärder, så kallade sanktioner, för att se till att målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken respekteras, framför allt respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten(1). FN:s säkerhetsråd kan påföra sanktioner i situationer som det uppfattar som ett hot mot den internationella freden och stabiliteten. EU kan fritt använda sin sanktionspolitik för mer övergripande mål. Praxis visar att EU gör det, även om unionen allmänt sett (men inte uteslutande) tillämpar autonoma sanktioner när säkerhetsrådet inte måste agera eller när säkerhetsrådet inte kan enas om åtgärder.

Sanktionerna utgör ett integrerat instrument inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och närmare bestämt inom FN:s människorättspolitik. Trots att det ännu inte finns någon normativ och officiell definition av sanktionerna inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik kan dessa restriktiva åtgärder faktiskt betraktas som ”ett diplomatiskt och ekonomiskt instrument som syftar till att förändra agerande eller politik som exempelvis kränker internationell rätt eller de mänskliga rättigheterna eller politik som inte respekterar rättsstaten eller de demokratiska principerna”(2).

Det dröjde ända till 2003 och offentliggörandet av ”Riktlinjer för genomförande och utvärdering av restriktiva åtgärder (sanktioner) inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik” samt av ”Grundläggande principer för användningen av restriktiva åtgärder (sanktioner)” i juni 2004 innan själva termen ”sanktioner” användes i en officiell text, utöver de mer nyanserade termerna ”restriktiva” eller ”negativa” åtgärder.

Trots att EU:s användning av ”autonoma” sanktioner, det vill säga sanktioner som påförs utan FN‑mandat, har använts i över 20 år, är de ett tämligen underskattat instrument, och det måste konstateras att deras effektivitet och användning är omgärdade av viss skepticism och vissa betänkligheter.

Sanktionspolitikens effektivitet och dess negativa följdeffekter är i dag omstridda (folkets lidande efter alltför omfattande sanktioner, som t.ex. embargon (Irak), gynnande av kriminella grupper, svarta marknader för vissa produkter (Burma), eller risken för kränkningar av de mänskliga rättigheterna vid upprättande av svarta listor. På samma sätt försvagar kritiken av EU:s användning av ”en politik med flera olika måttstockar” på grund av en partners strategiska betydelse (Ryssland), de politiska meningsskiljaktigheterna inom rådet (Israel, Kuba) eller EU:s geografiska position EU:s trovärdighet. Även om denna kritik är motiverad bör den inte vara ett argument för att helt enkelt överge detta instrument, utan snarare användas för att förbättra det. Syftet med detta betänkande är att utarbeta rekommendationer för att skapa en öppen, sammanhängande och effektiv sanktionspolitik.

Europeiska unionen har obestridligen ”mjuk makt”, där man medvetet främjar en strategi i vilken stegen mellan sanktioner och stimulansåtgärder är nära knutna till varandra i ett försök att kombinera teknikerna ”morot och piska”. I Agnolettobetänkandet om ”klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati i Europeiska unionens avtal” och Valencianobetänkandet ”om hur dialogerna och samråden om mänskliga rättigheter fungerar med tredjeländer” behandlas redan dessa aspekter av EU-politiken, och samtliga dessa instruments potential i detta hänseende påvisas. Även om sanktionerna inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik inte bör blandas ihop med upphävandet av bilaterala avtal med en klausul om mänskliga rättigheter, bör de i enlighet med klausulerna och avtalen om mänskliga rättigheter omfattas av en bredare och mer sammanhängande strategi för att främja de mänskliga rättigheterna i de länder som påförts sanktioner. Sanktionerna skulle till exempel inte vara effektiva om de inte åtföljdes av positiva åtgärder för det civila samhället och av en förnuftig, väl avvägd och klarsynt öppenhet i den politiska dialogen med de berörda regimerna.

EU bör fortsätta att driva sin politik med intelligenta riktade sanktioner, särskilt anpassade efter varje enskild situation och utformade för att uppnå maximala följder för dem vilkas agerande man vill påverka samtidigt som de ”humanitära effekterna” och de negativa konsekvenserna för personer som inte är föremål för sanktionerna samt grannländer minimeras. Dessutom krävs riktmärken som är tydliga, relevanta och som gäller under vissa förutsättningar vid tillämpning av sanktioner, eftersom det bara är sådana som kan ge en realistisk och objektiv syn på situationen i det aktuella landet och utgöra begripliga mål som landet måste uppnå. I detta avseende bör EU arbeta på att förbättra sin sakkunskap om sanktioner, förbättra samarbetet och samordningen med FN och anta ett systematiskt mönstersystem för granskning av sanktioner som garanterar att sanktionerna tillämpas på ett optimalt sätt.

I detta sammanhang är det nödvändigt att utforma en sanktionspolitik som ligger helt i linje med humanitära förpliktelser och åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter. Vad gäller förfarandet för ”svartlistning” bör detta granskas för att kunna erbjuda rättssäkerhet och lämpliga rättsmedel.

Det är uppenbart att EU:s befintliga sanktionspolitik lider av att den i alltför stor utsträckning är avvikande från fall till fall. Sanktioner bör övervägas och behandlas som en del av en heltäckande strategi för utrikespolitiken som inbegriper politisk dialog och dialoger och samråd om mänskliga rättigheter. Det är följaktligen hög tid att granska den europeiska sanktionspolitiken och tillämpa och anpassa sanktionernas instrument till det nya säkerhetsläget, och inte utelämna de konsekvenser för och möjliga brott mot de mänskliga rättigheterna som denna politik innebär.

(1)

Artikel 11 i EU‑fördraget.

(2)

Europeiska kommissionens webbplats, http://ec.europa.eu/external_relations/cfsp/sanctions/index_en.htm


YTTRANDE från utskottet för utveckling (25.6.2008)

till utskottet för utrikesfrågor

över utvärderingen av EU:s sanktioner inom ramen för EU:s åtgärder och politik för de mänskliga rättigheterna

(2008/2031(INI))

Föredragande: Renate Weber

FÖRSLAG

Utskottet för utveckling uppmanar utskottet för utrikesfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet anser att sanktioner är ett viktigt instrument i fall av allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och demokratiska principerna, då regeringar inte visar något intresse för dialog med det internationella samfundet och då alla andra åtgärder har misslyckats. Med hänsyn till sanktionernas möjliga negativa sidoeffekter bör sanktioner endast tillämpas när alla mindre tvingande åtgärder för att utöva inflytande har visat sig vara resultatlösa.

2.  Europaparlamentet understryker att de länder som omfattas av EU:s restriktiva åtgärder måste erhålla humanitärt bistånd helt i överensstämmelse med de humanitära principer som gäller enligt det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd (dvs. principerna om humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende).

3.  Europaparlamentet åtar sig att se till att dess organ, särskilt de ständiga och tillfälliga delegationerna, utnyttjar sina kontakter med parlament i länder som inte tillämpar sanktioner, för att öka förståelsen för de sanktionsordningar som EU tillämpar i den berörda regionen och undersöka möjligheterna för samordnade åtgärder för att främja mänskliga rättigheter.

4.  Europaparlamentet stöder Europeiska unionens nya inriktning på riktade åtgärder, särskilt viseringsförbud, vapenembargon och frysning av tillgångar, som bidrar till att minimera de negativa humanitära effekterna och återverkningarna på utvecklingen. För att riktade åtgärder mot enskilda personer ska bli effektiva bör rådet och kommissionen alltid överväga att tillämpa dem även på dessa personers närmaste familjemedlemmar. Under alla omständigheter måste rätten till rättslig prövning respekteras.

5.  Europaparlamentet anser att ekonomiska och politiska incitament, däribland avbrytande av införda sanktioner, är ett viktigt instrument för att främja förändring, eftersom de utgör ett medel för det lokala civila samhället att utöva påtryckningar på sina egna regeringar. Parlamentet framhåller att incitament, precis som sanktioner, måste tillämpas på ett öppet sätt och kopplas till tydliga kriterier samt åtföljas av ordentlig information inom och utanför det berörda landet.

6.  Europaparlamentet anser att sanktioner är mer effektiva om det finns en mobiliserad demokratisk opposition/ett civilsamhälle som stöder förändringsprocessen i det land där sanktionerna tillämpas.

7.  Europaparlamentet efterlyser en aktiv roll för parlamentet i utformningen, genomförandet och övervakningen av sanktions‑ och incitamentpolitiken.

8.  Europaparlamentet understryker vikten av bestämmelser om de mänskliga rättigheterna och demokrati i EU:s avtal och anser att sådana bestämmelser bör användas mer samordnat och konsekvent. Parlamentet stöder den procedurmodell som tillämpas enligt Cotonouavtalet för att reagera på allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, för demokratiprinciperna och för rättsstatsprincipen. Systemet med intensiv politisk dialog (artikel 8 i Cotonouavtalet) och samråd (artikel 96 i Cotonouavtalet) före och efter antagandet av lämpliga åtgärder har i flera fall visat sig vara ett framgångsrikt sätt att förbättra läget i det berörda landet.

9.  Europaparlamentet beklagar att sanktioner inte har använts konsekvent av EU och dess medlemsstater. För att behålla trovärdigheten och undvika anklagelser om ”dubbelmoral” anser parlamentet att EU måste kunna motivera sina beslut om att införa eller avstå från sanktioner, framför allt med argument som gäller de mänskliga rättigheterna och effektiviteten.

10. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att i nära samarbete med parlamentet utarbeta en konsekvent politisk strategi för sanktioner. Parlamentet anser att strategin också måste innehålla principer och förfaranden för att se till att synpunkter från det civila samhället och den demokratiska oppositionen i de berörda länderna beaktas. Parlamentet framhåller att strategin i varje enskilt fall måste bygga på en analys av omständigheterna och den troliga effektiviteten innan åtgärder vidtas. Parlamentet anser att denna strategi även bör omfatta förfaranden för nödsituationer som kan tillämpas under särskilda omständigheter när det krävs en omedelbar insats från EU som kan förväntas få ett positivt resultat. Parlamentet konstaterar att sanktioner är mer effektiva om de tillämpas som reaktion på konkreta, plötsliga händelser och syftar till att få det berörda landet att vidta konkreta, identifierbara åtgärder.

11. Europaparlamentet understryker att rådet och kommissionen måste avsätta tillräckligt med tid och tillräckliga resurser, däribland personal som är specialiserad i mänskliga rättigheter, för att genomföra de undersökningar som ska ligga till grund för utformningen av sanktionerna samt för att utvärdera sanktionerna och deras effektivitet.

12. Europaparlamentet rekommenderar att sanktionskommittéer och expertpaneler inrättas för att övervaka genomförandet av EU:s sanktioner, vilket skulle göra EU:s politik mer enhetlig och öppen. Parlamentet uppmanar dessutom rådet och kommissionen att ta initiativ till att stärka FN:s sanktionsordning i detta syfte.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förvissa sig om att strategierna för utvecklingsbistånd enligt instrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden (EUF) överensstämmer med gällande sanktionsordningar och pågående dialoger om de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att villkoren för allmänt budgetstöd, inbegripet kontrakten för millennieutvecklingsmålen, uttryckligen kopplas till kriterier för de mänskliga rättigheterna och demokrati.

14. Europaparlamentet understryker att alla ekonomiska sanktioner främst måste riktas mot sektorer som inte är arbetsintensiva och som har begränsad betydelse för små och medelstora företag, eftersom dessa är viktiga både för den ekonomiska utvecklingen och för inkomstfördelningen.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

24.6.2008

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

23

0

1

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Thijs Berman, Josep Borrell Fontelles, Danutė Budreikaitė, Marie-Arlette Carlotti, Corina Creţu, Nirj Deva, Fernando Fernández Martín, Alain Hutchinson, Filip Kaczmarek, Glenys Kinnock, Maria Martens, Gay Mitchell, José Javier Pomés Ruiz, Horst Posdorf, José Ribeiro e Castro, Frithjof Schmidt, Feleknas Uca, Johan Van Hecke, Jan Zahradil, Mauro Zani

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Miguel Angel Martínez Martínez, Manolis Mavrommatis, Mihaela Popa, Renate Weber


YTTRANDE från utskottet för internationell handel (24.6.2008)

till utskottet för utrikesfrågor

över utvärderingen av EU-sanktioner såsom en del av EU:s åtgärder och politik inom området för mänskliga rättigheter

(2008/2031(INI))

Föredragande: Vittorio Agnoletto

FÖRSLAG

Utskottet för internationell handel uppmanar utskottet för utrikesfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet anser att de mänskliga rättigheterna är en väsentlig del av det förhandlingsmandat för handelsavtal som rådet gett kommissionen, och att parlamentet alltid bör vara med och definiera mandatet, särskilt med tanke på att EU spelar en nyckelroll när det gäller att främja mänskliga rättigheter och demokrati i världen, och eftersom ekonomiska och politiska sanktioner är ett viktigt medel att använda mot länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortlöpande informera det om hur sanktionerna påverkar arbetet med att nå målen och att lägga fram förslag till eventuella förändringar mot bakgrund av utvecklingen i det berörda landet.

3.  Europaparlamentet anser att det är ytterst viktigt att Internationella arbetsorganisationens (ILO) bindande rättigheter för arbetstagare ingår i eventuella framtida frihandelsavtal mellan EU och tredjeländer.

4.  Europaparlamentet konstaterar att rena handelssanktioner i de flesta fall har visat sig verkningslösa, särskilt om de inte införs i hela världen och i FN:s regi, och att de skadar civilbefolkningen mer än regeringarna i de berörda länderna.

5.  Europaparlamentet anser att handelspartnernas ratificering av ILO:s grundläggande konventioner och FN:s konventioner om icke-diskriminering och om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor är väsentliga delar av människorättsklausulen, och att det är ett villkor för handelsavtal med tredjeländer.

6.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ge en tydlig analys av hur effektiva de sanktioner som redan införts är och hur de påverkar EU:s handelsförbindelser.

7.  Europaparlamentet anser att EU:s handelssanktioner inte bör påverka hela samhället, utan att de i större utsträckning bör riktas mot de ekonomiska intressena hos de enskilda personer eller privata och/eller statliga företag som direkt eller indirekt bryter mot de mänskliga rättigheterna och demokratin och inte bestraffa befolkningen, särskilt inte de delar av samhället som ger landets fattigaste invånare en möjlighet att tjäna sitt uppehälle.

8.  Europaparlamentet anser att sanktionerna också bör riktas mot ekonomiska sektorer som utgör en strategisk inkomstkälla för de regeringar som bryter mot de mänskliga rättigheterna, och som därmed ger dessa regeringar en möjlighet att hålla sig kvar vid makten.

9.  Europaparlamentet anser att EU‑organen bör samarbeta nära med civilsamhället och icke‑statliga organisationer i det berörda landet när det fattas beslut om sanktioner, innan sanktionerna införs och när deras effekter bedöms.

10. Europaparlamentet anser att införandet och utvärderingen av EU:s sanktioner för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i princip inte ska ta hänsyn till eventuella skador som sanktionerna innebär för EU:s och dess medborgares handelsintressen.

11. Europaparlamentet anser att sanktioner har ett stort symbolvärde när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna (i och med att de är kopplade till specifika, avgränsade och uppenbara kränkningar) och att de därför inte bör upphävas förrän orsaken till att de infördes inte längre föreligger, oberoende av hur de påverkar EU:s handelsintressen.

12. Europaparlamentet anser att sanktionerna bör ändras, t.ex. från allmänna till riktade sanktioner, om utvärderingen visar att de inte har haft avsedd effekt.

13. Europaparlamentet vill att klausulen om mänskliga rättigheter och demokrati ska gälla alla nya avtal mellan Europeiska unionen och tredjeländer, oavsett om de är industriländer eller utvecklingsländer, och att den särskilt ska ingå i handels- och sektorsavtal.

14. Europaparlamentet anser att egentliga handelssanktioner bör åtföljas av andra åtgärder än rena handelssanktioner, t.ex. flygförbud, specifika embargon (t.ex. för vapenimport), förbud att resa in i EU, finansiella restriktioner, diplomatiska varningar, bojkott av kultur- och idrottsevenemang m.m. Dessutom måste samtliga medlemsstater utan undantag upprätthålla de sanktioner som införts.

15. Europaparlamentet välkomnar att de länder som har ratificerat och som tillämpar en rad konventioner om mänskliga rättigheter, arbetstagares rättigheter, miljöskydd och god samhällsstyrning enligt EU:s allmänna preferenssystem (GSP) kan beviljas ytterligare tullförmåner. Parlamentet betonar också att förmånerna enligt GSP-systemet får upphävas för de länder som inte tillämpar konventionerna.

16. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inte lägga fram förslag om frihandelsavtal och/eller associeringsavtal – även om de innehåller en människorättsklausul – för regeringar i länder där det enligt rapporter från FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att övervaka om handelssanktionerna och kriterierna för deras införande och upphävande är effektiva, att informera parlamentet om resultaten av övervakningen och lägga fram ett förslag för parlamentet om en enhetligare strategi för införande av sanktioner mot länder som kränker de mänskliga rättigheterna. Målet med strategin bör vara dels att minska de eventuella skadorna av tillfälliga sanktioner, dels att göra sanktionerna mer verkningsfulla genom att grunda dem på en detaljerad och sammansatt analys av läget i det berörda landet.

18. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera om sanktionerna är riktade mot de ansvariga och om de tidsfrister som valts är lämpliga.

19. Europaparlamentet vill att man – om en sanktion införs mot ett land som får utvecklingsbistånd från Europeiska unionen – i regel bör prioritera riktade, s.k. smarta sanktioner och inte allmänna sanktioner som logiskt sett är oförenliga med utvecklingsbistånd.

20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att bedöma hur sanktionerna påverkar de berörda ländernas utvecklingspolitik och EU:s handelspolitik.

21. Europaparlamentet anser att man vid bedömningen av sanktionsåtgärderna ska ta hänsyn till eventuella sanktioner från andra aktörer och länder, framför allt Förenta staterna, som oftast handlar med de länder mot vilka sanktionerna ska införas.

22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda förhandlingar med länder som agerar så att Europeiska unionens sanktioner i ett land får minskad verkan.

23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kontinuerligt samarbeta med de länder som gränsar till det land som ålagts sanktionerna i syfte att stärka sanktionerna i den berörda regionen, både när det beslutas vilken typ av sanktioner som ska införas och när sanktionerna genomförs samt vid bedömningen av sanktionernas verkan och konsekvenserna för handelspolitiken i hela området.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

24.6.2008

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

23

1

2

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Francisco Assis, Graham Booth, Carlos Carnero González, Daniel Caspary, Françoise Castex, Christofer Fjellner, Béla Glattfelder, Ignasi Guardans Cambó, Jacky Hénin, Syed Kamall, Marusya Ivanova Lyubcheva, Erika Mann, David Martin, Vural Öger, Georgios Papastamkos, Godelieve Quisthoudt-Rowohl, Tokia Saïfi, Peter Šťastný, Robert Sturdy, Gianluca Susta, Iuliu Winkler, Corien Wortmann-Kool

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Vittorio Agnoletto, Jan Tadeusz Masiel, Salvador Domingo Sanz Palacio

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)

Małgorzata Handzlik


RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

7.7.2008

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

26

2

17

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Vittorio Agnoletto, Roberta Alma Anastase, Bastiaan Belder, Elmar Brok, Colm Burke, Marco Cappato, Véronique De Keyser, Giorgos Dimitrakopoulos, Hélène Flautre, Michael Gahler, Jas Gawronski, Maciej Marian Giertych, Ana Maria Gomes, Anna Ibrisagic, Emilio Menéndez del Valle, Francisco José Millán Mon, Ria Oomen-Ruijten, Justas Vincas Paleckis, Alojz Peterle, Samuli Pohjamo, Bernd Posselt, Libor Rouček, Christian Rovsing, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, György Schöpflin, István Szent-Iványi, Charles Tannock, Inese Vaidere, Geoffrey Van Orden, Ari Vatanen, Kristian Vigenin, Jan Marinus Wiersma, Luis Yañez-Barnuevo García, Zbigniew Zaleski

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Laima Liucija Andrikienė, Irena Belohorská, Árpád Duka-Zólyomi, Martí Grau i Segú, Pierre Jonckheer, Jaromír Kohlíček, Nickolay Mladenov

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)

Florencio Luque Aguilar, Gérard Onesta, Salvador Domingo Sanz Palacio, Jaroslav Zvěřina

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy