Betänkande - A6-0420/2008Betänkande
A6-0420/2008

    BETÄNKANDE om EMU@10: Framsteg och utmaningar efter 10 år av den ekonomiska och monetära unionen

    28.10.2008 - (2008/2156(INI))

    Utskottet för ekonomi och valutafrågor
    Föredragande: venche Berès, Werner Langen

    Förfarande : 2008/2156(INI)
    Dokumentgång i plenum
    Dokumentgång :  
    A6-0420/2008

    FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

    om EMU@10: Framsteg och utmaningar efter 10 år av den ekonomiska och monetära unionen

    (2008/2156(INI))

    Europaparlamentet utfärdar denna resolution

    –   med beaktande av kommissionens meddelande av den 7 maj 2008 om EMU@10: Framsteg och utmaningar efter 10 år av den ekonomiska och monetära unionen (KOM(2008)0238),

    –   med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 juni 2008 om de offentliga finanserna i EMU 2008 (KOM(2008)0387),

    –   med beaktande av sin resolution av den 14 november 2006 om årsrapporten 2006 om euroområdet[1],

    –   med beaktande av sin resolution av den 12 juli 2007 om årsrapporten 2007 om euroområdet[2],

    –   med beaktande av sin resolution av den 20 februari 2008 om bidraget till diskussionerna om Lissabonstrategin vid Europeiska rådets vårmöte 2008[3],

    –   med beaktande av sin resolution av den 15 november 2007 om det europeiska intresset – för framgång i en globaliserad värld[4],

    –   med beaktande av sin resolution av den 15 februari 2007 om situationen för Europas ekonomi: förberedande betänkande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för 2007[5],

    –   med beaktande av sin resolution av den 22 februari 2005 om offentliga finanser inom EMU – 2004[6],

    –   med beaktande av sin resolution av den 26 april 2007 om de offentliga finanserna i EMU 2006[7],

    –   med beaktande av sin resolution av den 9 juli 2008 om ECB:s årsrapport för 2007[8],

    –   med beaktande av sin resolution av den 1 juni 2006 om utvidgningen av euroområdet[9],

    –   med beaktande av sin resolution av den 20 juni 2007 om förbättring av samrådet med Europaparlamentet i samband med utvidgningar av euroområdet[10],

    –   med beaktande av sin resolution av den 17 juni 2008 om förslaget till rådets beslut i enlighet med artikel 122.2 i fördraget om Slovakiens införande av den gemensamma valutan den 1 januari 2009[11],

    –   med beaktande av sin resolution av den 14 mars 2006 om den internationella valutafondens strategiska översyn[12],

    –   med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2005 om en informations- och kommunikationsstrategi för euron och Ekonomiska och monetära unionen[13],

    –   med beaktande av sin resolution av den 23 september 2008 med rekommendationer till kommissionen om hedgefonder och private equity[14],

    –   med beaktande av Europeiska rådets resolution av den 13 december 1997 om samordning av den ekonomiska politiken under den tredje etappen av EMU och om artiklarna 109 och 109b i EG-fördraget,

    –   med beaktande av rådets (ekonomiska och finansiella frågor) bidrag av den 12 februari 2008 till slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte,

    –   med beaktande av rådets slutsatser av den 7 oktober 2008 om en samordnad reaktion i EU på den ekonomiska avmattningen,

    –   med beaktande av samförståndsavtalet av den 1 juni 2008 om samarbete mellan finansiella tillsynsmyndigheter, centralbanker och EU:s finansministerier rörande gränsöverskridande finansiell stabilitet,

    –   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

    –   med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandet från utskottet för internationell handel (A6‑.../2008), och av följande skäl:

    A. Den 1 januari 1999 antog elva medlemsstater – Belgien, Tyskland, Irland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland – Europeiska unionens gemensamma valuta.

    B.  Fyra andra medlemsstater har anslutit sig till euroområdet sedan starten: Grekland 2001, Slovenien 2007 samt Cypern och Malta 2008.

    C. Euroområdet kommer att bli ännu större eftersom de flesta av de medlemsstater som befinner sig utanför euroområdet förbereder sig på en anslutning någon gång i framtiden. Slovakien kommer att ansluta sig till euroområdet den 1 januari 2009.

    D. Europeiska monetära unionen (EMU) har på många sätt varit en framgång, där den gemensamma valutan har ökat den ekonomiska stabiliteten i medlemsstaterna.

    E.  Ett medlemskap i euroområdet innebär en hög grad av ömsesidigt ekonomiskt beroende mellan medlemmarna och kräver därför en närmare samordning av den ekonomiska politiken, och också att en effektiv roll för global ekonomisk och finansiell styrning spelas, så att man ska kunna dra full nytta av den gemensamma valutan och möta framtida utmaningar, såsom ökad konkurrens om naturresurser, globala ekonomiska obalanser, tillväxtmarknadernas allt större ekonomiska vikt, klimatförändringar och en åldrande befolkning i Europa.

    F.  Den genomsnittliga inflationen under de första tio åren av euroområdet låg i stort i linje med Europeiska centralbankens (ECB:s) mål om prisstabilitet, dvs. nära men lägre än 2 procent. Inflationen har under den senaste tiden stigit en bra bit över denna nivå på grund av globala strukturförändringar, särskilt ökade energi- och livsmedelspriser, den mindre strikta penningpolitiken i Förenta staterna och den bristande vaksamheten från ett antal centralbanker utanför EU.

    G. Den kraftigt ökade efterfrågan på knappa energiresurser och andra råvaror från tillväxtekonomiernas sida har pressat upp utbudet till kapacitetsgränserna. Pressen uppåt på priserna har förvärrats av det faktum att råvaror i allt högre grad anses vara finansiella tillgångar eftersom de kan användas som värdesäkrare.

    H. Euroområdets öppenhet välkomnas. Dagens appreciering av euron kan anses få möjliga negativa effekter, nämligen att den drabbar exporten och favoriserar importen till den inre marknaden, men också positiva effekter i och med att den hjälper EU:s ekonomi att klara av den dramatiska oljeprisökningen.

    I.   De globala ekonomiska förutsättningarna har varit gynnsamma för sysselsättningen under de första tio åren med euron. Detta har lett till att närmare 16 miljoner arbetstillfällen har skapats, dock utan att kvaliteten på dessa beaktas, och arbetslösheten har minskat från 9 procent 1999 till 7,3 procent 2008.

    J.   Den ekonomiska tillväxten och produktivitetstillväxten har varit nedslående. Produktionstillväxten per arbetare har halverats från 1,5 procent under perioden 1989–1998 till uppskattningsvis 0,75 procent under perioden 1999–2008.

    K. Euron har snabbt blivit den näst viktigaste internationella valutan vid sidan av dollarn och spelar en viktig roll som referensvaluta för många länder i världen. Eurons potential är otillräckligt utnyttjad på global nivå eftersom euroområdet varken har en riktigt definierad internationell strategi eller en effektiv internationell representation.

    Eurons tio första år

    1.  Europaparlamentet delar uppfattningen att den gemensamma valutan har blivit en symbol för Europa och har visat att Europa kan fatta vittgående beslut för en gemensam och framgångsrik framtid.

    2.  Europaparlamentet välkomnar att euron har medfört stabilitet och främjat ekonomisk integration i euroområdet. Parlamentet välkomnar de stabiliserande effekter som euron har på världens valutamarknader, särskilt i kristider. Interna ekonomiska skillnader har ännu inte minskat som förväntat och produktiviteten har inte utvecklats tillfredsställande i alla delar av euroområdet.

    3.  Europaparlamentet noterar med tillfredsställelse att inrättandet av andra valutaunioner övervägs i andra delar av världen.

    4.  Ett flertal studier visar på den avgörande kopplingen mellan penningpolitik och handelspolitik på global nivå. Europaparlamentet betonar den positiva roll som stabila valutakurser har för en hållbar tillväxt av internationell handel.

    5.  Europaparlamentet påpekar att den tilltagande användningen av euron som internationell handelsvaluta särskilt kommer medlemsstaterna i euroområdet till godo, eftersom den minskar växelkursriskerna och därmed deras företags kostnader för internationell handel.

    6.  Europaparlamentet påminner om att parlamentet under EMU:s tio första år har spelat en aktiv roll i såväl ekonomiska som monetära frågor, och har gjort så mycket som möjligt för att öka transparensen och den demokratiska ansvarsskyldigheten.

    7.  Europaparlamentet betonar att mer behöver göras för att dra full nytta av EMU, till exempel att möjliggöra för medlemsstater och regioner med BNP under genomsnittet att komma ifatt, och att stärka medborgarnas förståelse för och bindningar till den gemensamma valutan.

    8.  Europaparlamentet föreslår följande moment och konkreta åtgärder för en önskvärd EMU‑färdplan:

    Ekonomiska skillnader, strukturreformer och offentliga finanser

    9.  Europaparlamentet anser att effektiviserade och mer konsekventa och kompletterande ekonomiska reformer som samordnas i god tid på grundval av de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning och Lissabonstrategins kombinationsmetod för penning- och finanspolitik (policy-mix) skulle kunna minska de ekonomiska skillnaderna. Parlamentet betonar behovet av att förbättra och förenkla förfarandena och metoderna för att granska och utvärdera genomförandet av dessa riktlinjer i slutet av varje år.

    10. När det gäller moderniseringsinsatser och ekonomisk effektivitet betonar Europaparlamentet att de medlemsstater som är mest framgångsrika kombinerar framtidsorienterade och välbalanserade strukturreformer med investeringar över genomsnittet i forskning och utveckling, utbildning, livslångt lärande och barnomsorg samt i förnyelse av solida sociala nätverk. Parlamentet konstaterar att samma medlemsstater för det mesta har en högeffektiv och transparent förvaltning med budgetöverskott och skulder som ligger under genomsnittet samt effektiva och målinriktade offentliga utgifter, samtidigt som dessa medlemsstater uppvisar ett nästan dubbelt så högt bidrag jämfört med EU-genomsnittet till den nationella tillväxten från tekniska framsteg. Dessa ”förebildsmedlemsstater” är, tack vare deras höga sysselsättningsgrad, inbegripet kvinnor och äldre arbetskraft, och deras särskilt höga födelsetal, de som är de bäst rustade att hantera ett åldrande samhälle och att garantera en hög konkurrenskraft.

    11. Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att ömsesidigt stärka stabilitet och en tillväxtorienterad makroekonomisk politik genom att göra en balanserad politik och investeringar till en gemensam fråga, nämligen behovet av att noga följa de offentliga balanserna genom en effektiv förvaltning av skattepolitiken och utgifter och deras effekter på efterfrågesidan och samtidigt komma överens om att skapa en gynnsam miljö för företagens gränsöverskridande verksamhet.

    12. Europaparlamentet noterar att den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten har visat sitt värde och att en stark budgetkonsolidering har iakttagits. Demografiska förändringar och en möjlig minskning av den ekonomiska tillväxten skulle kunna leda till budgetproblem för medlemsstaterna i euroområdet, något som skulle kunna få negativa effekter på stabiliteten i euroområdet i sin helhet. Europaparlamentet kritiserar den bristande disciplinen när det gäller att bekämpa budgetunderskott under perioder av ekonomisk tillväxt och betonar att medlemsstaterna måste verka mer effektivt för en anticyklisk finanspolitik, särskilt för att vara bättre rustad för externa chocker. Parlamentet betonar därför behovet av en strategi på kort sikt för att minska den nationella skuldnivån och av hållbara och sunda tillväxtstrategier som gör det möjligt att minska den nationella skuldnivån till maximalt 60 procent på lång sikt.

    13. De centrala delarna i stabilitets- och tillväxtpakten måste konsekvent följas i framtiden, eftersom tröskelvärdena på 3 procent för statsbudgetens underskott och på 60 procent för statsskulden i förhållande till bruttonationalprodukten fastställdes på grundval av de ekonomiska förutsättningarna under 1990-talet. Europaparlamentet anser att stabilitets- och tillväxtpakten strikt måste följas av medlemsstaterna och övervakas av kommissionen. Båda målen bör behandlas som maximigränser som ska undvikas. En verkningsfull samordning av ekonomisk och finansiell politik är en förutsättning för att EMU ska bli ekonomiskt framgångsrik, men en sådan samordning måste respektera subsidiaritetsprincipen. Kommissionen uppmanas att undersöka alla möjliga sätt på vilka stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt kan stärkas. Kommissionen måste använda de existerande tillsynsinstrumenten bättre och Eurogruppens granskning av nationella budgetar på medellång sikt måste stärkas.

    14. Parlamentet anser att en hållbar och stabil makroekonomisk miljö kräver förbättringar av kvaliteten på de offentliga finanserna och ytterligare budgetkonsolidering, hög effektivitet i de offentliga utgifterna och förbättrade investeringar i utbildning, humankapital, FoU och infrastruktur som främjar tillväxt och kan stimulera sysselsättningen och som tar itu med viktiga samhällsproblem, såsom klimatförändringen, i enlighet med målen i klimat- och energipaketet.

    15. Europaparlamentet anser att strukturreformer bör fokusera på att öka produktiviteten genom en bättre kombination av ekonomisk och social politik, samtidigt som en social dialog i enlighet med Lissabonstrategin säkerställs.

    16. Europaparlamentet noterar att konkurrenspolitiken bör komplettera strukturpolitiken och förespråkar en omstrukturering av ekonomin.

    17. Europaparlamentet varnar för ett fokus på i huvudsak måttlig löneutveckling som ett sätt att uppnå prisstabilitet. Ökad konkurrens till följd av globaliseringen har redan lett till lönepress nedåt, samtidigt som den importerade inflationen som utlösts av prisökningarna på olja och andra råvaror redan har lett till förlorad köpkraft för konsumenterna. Parlamentet upprepar än en gång sin övertygelse att denna fråga i synnerhet bör regleras genom en rättvisare förmögenhetsfördelning.

    18. Europaparlamentet anser att löne- och skattepolitik är effektiva instrument både för ekonomisk stabilisering och tillväxt. Reallöneökningar i nivå med inflationen och produktiviteten bör säkerställas och en samordning av skattepolitiken bör utnyttjas selektivt för att uppnå ekonomiska mål. Kampen mot skattebedrägeri, både för direkta och indirekta skatter, är särskilt viktig, och detta arbete bör intensifieras. Parlamentet betonar det akuta behovet av att stärka en kultur av uppmuntran och delaktighet inom ramen för bolagsstyrningen och företagens sociala ansvar.

    19. Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt med rättvisa regler för den inre marknaden. Parlamentet anser därför att tävlingen om att erbjuda den lägsta bolagsbeskattningen är kontraproduktiv.

    20. Europaparlamentet begär att medlemsstaterna i euroområdet stärker den effektiva samordningen av ekonomisk och finansiell politik, särskilt genom att utveckla en konsekvent gemensam strategi inom Eurogruppen. En sådan konsekvent strategi bör omfatta en samordning av tidsschemat för budgetförfaranden och budgetförslag på grundval av gemensamma antaganden om den ekonomiska utvecklingen, den framtida växelkursen mellan euron och den amerikanska dollarn och den möjliga utvecklingen av energipriserna. Europaparlamentet stöder kommissionens förslag att begära medelfristiga ramprogram från medlemsstaterna för deras ekonomiska och finansiella politik och att kontrollera deras genomförande. Europaparlamentet betonar att varje medlemsstat måste ta ansvar för att ta itu med strukturreformer och förbättra konkurrenskraften på ett samarbetsvilligt sätt så att förtroendet och acceptansen för euron upprätthålls.

    21. Olika strukturreformsmönster och öppenhetsgrader har bidragit till att euroområdets medlemmar uppvisar så olika resultat. Europaparlamentet stöder slutsatserna i kommissionens meddelande om EMU@10 vad avser den otillräckliga upphämtningen från flera ekonomier i euroområdet och de ökade skillnaderna mellan olika medlemsstater i euroområdet. Parlamentet efterlyser regelbundna diskussioner och samarbetsformer inom euroområdet i syfte att uppnå det gemensamma målet om att påskynda konvergeringsprocessen.

    22. Europaparlamentet begär att kommissionen på ett enhetligt sätt handhar de gemensamma kriterierna för att bedöma ekonomiska och finanspolitiska uppgifter. Parlamentet hänvisar till kommissionens och medlemsstaternas ansvar för tillförlitligheten i de statistiska uppgifterna och begär att framtida beslut enbart ska fattas om det inte finns några tvivel kring de tillgängliga uppgifternas validitet och korrekthet. Parlamentet efterlyser också en möjlighet att inleda utredningar om det under ett antal år uppvisas en stor skillnad mellan de prognostiserade uppgifterna enligt stabilitets- och konvergensprogrammen och de uppgifter som realistiskt sett kan förväntas.

    Penningpolitik

    23. Europaparlamentet påminner om sin starka uppslutning för ECB:s oberoende.

    24. ECB:s regelbundna rapporter till Europaparlamentet, särskilt till utskottet för ekonomi och valutafrågor, bidrar till transparensen i penningpolitiken. Parlamentet välkomnar möjligheten för Europaparlamentets ledamöter att ställa skriftliga frågor till ECB om penningpolitiken och därmed förbättra ECB:s ansvarsskyldighet gentemot EU:s medborgare. Europaparlamentet stöder kravet på en intensivare debatt om framtiden för den gemensamma penning- och valutapolitiken i euroområdet.

    25. Europaparlamentet anser att den monetära dialogen mellan parlamentet och ECB har varit en framgång som man bör bygga vidare på. Parlamentet förväntar sig en förbättring av den monetära dialogen på ett flertal punkter, såsom en samordning av dagarna för de regelbundna utfrågningarna av ECB:s ordförande med ECB:s tidsschema för penningpolitiska beslut så att analysen av besluten kan förbättras, samtidigt som möjligheten finns kvar att vid behov bjuda in ECB:s ordförande för att diskutera aktuella ämnen.

    26. Europaparlamentet noterar att huvudmålet för ECB:s penningpolitik är att upprätthålla prisstabilitet och att ECB eftersträvar en inflationstakt på mindre än, men nära 2 procent på medellång sikt. Målsättningen om prisstabilitet kan endast uppnås effektivt om de underliggande orsakerna till inflationen verkligen tas itu med. Parlamentet påminner om att artikel 105 i EG‑fördraget också ger i uppdrag till ECB att stödja gemenskapens allmänna ekonomiska politik.

    27. Europaparlamentet anser att ECB successivt bör övergå till ett direktsystem för inflationsmål där ett punktuellt inflationsmål kompletteras av ett spektrum av tillåtna fluktuationer kring målinflationen. ECB uppmanas att offentliggöra sina inflationsprognoser. En sådan övergång till ett direktsystem för inflationsmål bör inte innebära att fokus bortfaller från de monetära aggregatens dynamik, så att nya bubblor i tillgångsvärden kan undvikas.

    28. Europaparlamentet anser att inflationen har blivit en global realitet och att kampen mot denna i en öppen ekonomi inte enbart kan föras genom EU:s penningpolitik.

    29. Europaparlamentet betonar sin beredskap att undersöka möjliga förbättringar i förfarandet för att utse ledamöter till ECB:s direktion före 2010. Parlamentet anser att det är viktigt att breda akademiska och yrkesmässiga erfarenheter och många olika bakgrunder från den ekonomiska, monetära och finansiella sektorn finns representerade bland direktionsledamöterna. Parlamentet uppmärksammar sina krav på en direktion med nio ledamöter som således skulle ersätta dagens system och innebära att den ännu mer komplicerade lösning som beslutats för framtiden undviks. Europaparlamentet begär att en sådan förändring av fördraget antas.

    30. Europaparlamentet betonar behovet av en förstärkt internationell monetär dialog mellan ECB och andra viktiga centralbanker och institutioner, och särskilt de amerikanska, japanska och kinesiska centralbankerna Federal Reserve, Bank of Japan respektive People’s Bank of China.

    Integration och tillsyn av finansiella marknader

    31. Europaparlamentet anser att finansiell integration borde innebära högre ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft och dessutom mer stabilitet och likviditet på den inre marknaden.

    32. Europaparlamentet noterar att det viktigaste finansiella centrumet inom EU ligger utanför euroområdet. Parlamentet påminner dock om att EG-lagstiftningen omfattar alla medlemsstater och marknadsaktörer på den inre marknaden. EU bör utan dröjsmål förbättra sin tillsynsstruktur med beaktande av ECB:s särskilda roll.

    33. Europaparlamentet anser att mycket återstår att göra när det gäller clearing och avveckling för gränsöverskridande värdepapperstransaktioner, där det hittills inte skett någon verklig integration.

    34. Europaparlamentet betonar att mer integration behövs för tjänster som riktas till privatpersoner och mindre företag och att detta inte får skada konsumentskyddet. Kundrörlighet, finansiell allmänbildning, tillgång till grundläggande tjänster och produkters jämförbarhet måste förbättras.

    35. Europaparlamentet anser att det på medellång sikt krävs en europeisering av finansiella tillsynsstrukturer, finansmarknadstransparens, effektiva konkurrensregler och en adekvat reglering, i syfte att förbättra krishantering och samarbete mellan Europeiska centralbankssystemet (ECBS), tillsynsmyndigheter, regeringar och marknadsaktörer. Europaparlamentet anser att en integrerad, heltäckande (för alla finansiella sektorer), enhetlig och konsekvent tillsynsram, med utgångspunkt i en balanserad metod för reglera gränsöverskridande spridning av finansiell risk och på grundval av en harmoniserad lagstiftning, skulle minska kostnaderna för att uppfylla reglerna för verksamhet som sker i många jurisdiktioner. ”Gold plating” (reglering som går längre än minimikraven enligt EG-lagstiftning) och regleringsarbitrage bör undvikas. Kommissionen uppmanas att lägga fram förslag om översyn av de existerande tillsynsstrukturerna enligt dessa principer. Europaparlamentet anser att varje tillsynsroll för ECB bör utvidgas utöver euroområdets gränser via ECBS.

    36. Europaparlamentet välkomnar det samförståndsavtal mellan finansiella tillsynsmyndigheter, centralbanker och EU:s finansministrar om samarbete och gränsöverskridande finansiell stabilitet som ingicks våren 2008. Samförståndsavtalet är dock endast icke-bindande lagstiftning och grundar sig på medlemsstaternas beredskap att samarbeta med varandra. Även om regler om bördefördelning är svåra att fastställa i förväg anser parlamentet att arbetet om krishantering måste fortsätta.

    37. Europaparlamentet betonar att Europeiska unionen, såsom världens största ekonomiska område med de största finansiella marknaderna, bör spela en ledande roll på internationell nivå när det gäller att reformera regleringssystemet för finansiella tjänster, till gagn för alla berörda länder och den övergripande stabiliteten. Finansiell stabilitet bör bli ett grundläggande mål för politiskt beslutsfattande i en värld med allt mer integrerade finansmarknader och finansiella innovationer som ibland kan få destabiliserande effekter på den reala ekonomin och medföra systemrisker. Europaparlamentet är övertygat om att varje ambitiöst beslut som antas på EU-nivå kommer att uppmuntra andra länder att följa exemplet och betonar här ansvaret för att också ta itu med globala eller ”offshore”-relaterade problem. Europaparlamentet anser att den politiska ansvarsskyldigheten för internationella regleringsorgan behöver tas upp parallellt med ett sådant regleringsarbete.

    38. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att skapa europeiska obligationer och utveckla en långsiktig strategi som gör det möjligt att utfärda sådana obligationer inom euroområdet, vid sidan av medlemsstaternas nationella obligationer. Parlamentet uppmärksammar behovet av att utvärdera konsekvenserna för både de internationella finansiella marknaderna och EMU.

    Utvidgning av euroområdet

    39. Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater utanför euroområdet att respektera Maastrichtkriterierna och den reformerade och generellt sett flexibla stabilitets- och tillväxtpakten. Kommissionen måste se till att stabilitets- och tillväxtpakten tolkas strikt och att uteslutningskriterierna tillämpas innan en anslutning kan komma i fråga. Det måste säkerställas att de medlemsstater som befinner sig i euroområdet och de medlemsstater som önskar ansluta sig behandlas lika. Euroområdets långsiktiga stabilitet måste anses vara ett mål av gemensamt intresse och utvidgning och stabilitet måste gå hand i hand. Medlemsstaterna i euroområdet och de som har en särställning måste strikt uppfylla sina förpliktelser och det får inte finnas några tvivel om de gemensamma målen prisstabilitet, ECB:s oberoende och budgetdisciplin eller om hur dessa mål främjar tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft.

    40. Europaparlamentet anser att de medlemsstater utanför euroområdet som uppfyller Maastrichtkriterierna och som inte har något undantag i fördraget ska införa den gemensamma valutan vid första bästa tillfälle.

    41. Europaparlamentet betonar att ett medlemskap i euroområdet kräver ett fullständigt iakttagande av Maastrichtkriterierna i enlighet med vad som anges i fördraget och protokollet om artikel 121 i fördraget, nämligen en hög grad av uppmätt prisstabilitet liksom dess hållbarhet, offentliga finanser utan alltför stora underskott, minst två års medlemskap i det europeiska monetära systemets växelkursmekanism ERM II, iakttagelse av normala fluktuationsmarginaler, konvergens i den långfristiga räntenivån, ett rättssystem som är förenligt med Maastrichtfördraget vad avser EMU och en oberoende centralbank.

    42. Europaparlamentet anser att en av de största utmaningarna med att ansluta sig till euroområdet är att säkerställa Maastrichtkriteriernas hållbarhet. Parlamentet betonar dock att Maastrichtkriterierna samtidigt är ett första steg mot kunna hålla reformprocessen på rätt spår, inbegripet ytterligare åtaganden och ansträngningar vad avser strukturreformer, investeringar och ekonomisk samordning.

    43. Europaparlamentet välkomnar den striktare och effektivare tillsynen över medlemsstater som deltar i ERM II och som önskar ansluta sig till euroområdet och över deras ekonomiska utveckling. Ett framgångsrikt deltagande i ERM II måste förbli en verklig förutsättning och inte bara ett sekundärt krav för medlemskap i euroområdet. Samma anslutningskrav måste tillämpas på alla medlemsstater som ansluter sig till euroområdet.

    44. Europaparlamentet anser att en varaktig och framgångsrik utvidgning av euroområdet är en stor utmaning för de kommande åren. Både ECB:s institutionella standarder och dess beslutsprocess måste anpassas till denna förändring. Rotationsmodellen måste beakta den ekonomiska vikten av den enskilda medlemsstaten.

    45. I samband med utvidgningen av euroområdet betonar Europaparlamentet att det är önskvärt med en hög grad av konvergens i den reala ekonomin så att påfrestningarna kan begränsas, både för euroområdet och de medlemsstater som önskar ansluta sig till detta. Parlamentet anser att det bör inrättas instrument till förmån för de medlemsstater som deltar i euroområdet och där den gemensamma penningpolitiken skulle kunna få en särskilt åtstramande verkan.

    Kommunikation

    46. Visserligen har en hög grad av prisstabilitet upprätthållits i euroområdet, men den upplevda inflationen avviker avsevärt från lägre inflation som faktiskt uppmätts under de senaste tio åren. Europaparlamentet begär därför bättre information och klarlägganden av fakta för befolkningen om varför EMU behövs och om hur EMU fungerar, särskilt när det gäller prisstabilitet, internationella finansiella marknader och fördelarna med stabilitet inom euroområdet under internationella finanskriser.

    47. Europaparlamentet anser att den gemensamma valutan förblir en kommunikationsprioritet för Europeiska unionen. Parlamentet anser att fördelarna med euron och EMU – prisstabilitet, låga bolåneräntor, enklare resor och skydd mot växelkursfluktuationer och mot externa chocker – även i fortsättningen måste förmedlas till och förklaras för allmänheten i detalj. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid att informera och uppdatera europeiska medborgare, konsumenter och små och medelstora företag som inte har tillräcklig kapacitet att genast anpassa sig till nya utvecklingstendenser och utmaningar för euron.

    48. Europaparlamentet uppmanar ECB att i sin årsrapport eller i en särskild rapport göra en årlig kvantitativ analys av de fördelar som euron har inneburit för vanliga medborgare, med konkreta exempel på hur användningen av euron har fått positiva effekter på folks dagliga liv.

    49. Europaparlamentet anser att kommunikation är av yttersta vikt för att förbereda införandet av euron i medlemsstater som planerar att ansluta sig till euroområdet. Europaparlamentet noterar att kommunikation om utvidgningen av euroområdet också är viktig för medlemsstaterna i euroområdet.

    50. Europaparlamentet anser att kommissionen måste koncentrera sina insatser på att hjälpa de nya medlemsstaterna att förbereda sina medborgare på euroinförandet genom att lansera en intensiv informationskampanj, att övervaka genomförandet där en sådan kampanj redan pågår och att regelbundet rapportera om bästa praxis för genomförandet av de nationella handlingsplanerna för införandet av euron. Europaparlamentet anser att bästa praxis och erfarenheter från de tidigare övergångarna sannolikt är värdefulla för de nya medlemsstaternas övergångar och för de kommande utvidgningarna och de nya kandidatländernas förberedelser.

    Eurons internationella roll och dess externa representation

    51. Europaparlamentet välkomnar att euron snabbt utvecklats till den näst viktigaste reserv- och transaktionsvalutan efter den amerikanska dollarn. Eurons andel av de globala valutareserverna är nu 25 procent. Särskilt i länderna som angränsar till euroområdet spelar euron en viktig roll som finansieringsvaluta, och deras länders olika valutor är knutna till euron. Europaparlamentet stöder uttryckligen ECB:s synpunkt att införandet av euron är det sista steget mot en strukturerad konvergensprocess inom Europeiska unionen, och att det endast är enligt EG-fördraget som euron kan införas.

    52. Europaparlamentet anser att agendan för EMU-politiken under kommande årtionde kommer att kännetecknas bland annat av utmaningarna från tillväxtekonomierna i Asien. Europaparlamentet beklagar att trots den ökande globala rollen för euron har försöken att förbättra euroområdets externa representation i finansiella och monetära frågor inte varit särskilt framgångsrika. Euroområdet måste därför utveckla en internationell strategi som står i proportion till dess valutas internationella ställning.

    53. Det mest effektiva sättet för euroområdet att få ett inflytande som motsvarar dess ekonomiska tyngd är att utveckla gemensamma ståndpunkter och konsolidera sin representation, i slutändan genom en gemensam representation i de relevanta internationella institutionerna och forumen. Europaparlamentet uppmanar euroområdets medlemmar att bland annat tala med en röst om växelkurspolitiken.

    54. Europaparlamentet betonar att euron används som nationell valuta utanför euroområdet. Effekterna av en sådan användning behöver analyseras.

    55. Eurons viktiga roll på de internationella finansmarknaderna innebär en förpliktelse. Effekterna av såväl penning- som tillväxtpolitik inom euroområdet har således globala effekter. Eurons ökande internationella vikt för handel och tjänster fungerar som en stabiliserande faktor i den globala miljön, som en motor för integration av finansmarknaderna och som en grund för att öka direktinvesteringar och gränsöverskridande företagsfusioner, då transaktionskostnaderna har minskat betydligt. Europaparlamentet efterlyser en studie om globala obalanser och eurons roll samt möjliga anpassningsscenarier för att förebereda Europa på att hantera större externa chocker.

    56. Europaparlamentet föreslår ett starkare framåtblickande samarbete och en förstärkt internationell dialog mellan de ansvariga myndigheterna för de tre viktigaste ”valutablocken”, i syfte att förbättra hanteringen av internationella kriser och bemästra följderna av valutarörelser på den reala ekonomin. Parlamentet påminner om den framgångsrika krishanteringen under den första fasen av den senaste amerikanska subprimekrisen och krisen direkt efter händelserna den 11 september 2001, något som bidrog till att förebygga ett direkt sammanbrott för den amerikanska dollarn.

    57. Europaparlamentet stöder kommissionens avsikt att stärka EMU:s inflytande i internationella finansiella institutioner med en gemensam EU-ståndpunkt som företräds av utvalda representanter, såsom Eurogruppens ordförande, kommissionen och ECB:s ordförande. Enligt tidigare praxis kan de redan delta som observatörer i de viktigaste internationella finansiella institutionerna. Europaparlamentet begär dock en bättre samordning av europeiska ståndpunkter så att den gemensamma europeiska monetära politiken i framtiden kan företrädas av dess legitima representanter. Europaparlamentet förväntar sig att en ståndpunkt från euroområdet om dess viktigaste partners växelkurspolitik kan framföras. Eurogruppens ordförande uppmanas att företräda euroområdet i forumet för finansiell stabilitet. Parlamentet föreslår att IMF:s stadga ändras så att ekonomiska block och organisationer kan få en representation.

    58. Europaparlamentet betonar att en gemensam vision för Europeiska unionen behövs för en reform av internationella finansiella institutioner som skulle beakta utmaningarna för den globala ekonom, inbegripet framväxten av nya ekonomiska krafter.

    59. Europaparlamentet beklagar att kommissionen i sitt meddelande om EMU@10 inte genomfört en mer detaljerad och precis analys av eurons internationella roll. Kommissionen uppmanas att utarbeta en utförlig rapport om den externa dimensionen av den gemensamma monetära politiken och om dess återverkningar på de ekonomiska och handelsrelaterade resultaten inom euroområdet.

    60. Europaparlamentet betonar att vissa av EU:s partnerländer för en penningpolitik som syftar till att undervärdera sina valutor. Detta är ett illojalt sätt att påverka den internationella handeln och skulle kunna anses vara ett icke-tariffärt handelshinder.

    EMU:s ekonomiska instrument och styrning

    61. Europaparlamentet anser att alla berörda parter – Europaparlamentet, rådet, kommissionen, Eurogruppen och arbetsmarknadens parter på EU-nivå och nationell nivå – bör arbeta tillsammans för att stärka EMU:s framtida funktionssätt när det gäller ekonomisk styrning på grundval av följande förslag:

    (a) Med de integrerade riktlinjerna, som är en viktig del av Lissabonstrategin och det centrala ekonomiska instrumentet och som syftar till en balanserad kombination av ekonomisk-politiska åtgärder (policy-mix), bör ömsesidigt inspirerande reformer eftersträvas för sysselsättning, miljö och social trygghet.

    (b) De integrerade riktlinjerna bör skapa allmänna ramar för en närmare samordning av den ekonomiska politiken så att de nationella reformprogrammen kan anpassas till varandra, dock med hänsyn till ekonomiska skillnader och olikartade nationella traditioner. Ett obligatoriskt förfarande för samråd med nationella parlament om stabilitets- och konvergensprogram och nationella reformprogram bör inrättas.

    (c) Det bör skapas starkare kopplingar mellan de integrerade riktlinjerna, särskilt de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, och stabilitets- och konvergensprogrammen. Stabilitets- och konvergensprogrammen och de nationella reformprogrammen bör läggas fram samtidigt (i början på varje höst) efter en debatt i de nationella parlamenten. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken skulle kunna innehålla gemensamma budgetmål i linje med stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt.

    (d) Vid beslut om sina nationella budgetar bör medlemsstaternas regeringar beakta de integrerade riktlinjerna och de länderspecifika rekommendationerna liksom den övergripande budgetsituationen i euroområdet. De olika nationella skattetidsplanerna och de huvudsakliga antagandena i de underliggande prognoserna bör harmoniseras för att undvika skillnader på grund av det används olika makroekonomiska prognoser (global tillväxt, EU-tillväxt, oljepris, räntor) och andra parametrar.

    (e) I möjligaste mån bör man använda mer formella rekommendationer för medlemsstaterna i euroområdet, såsom mål för utgifter på medellång sikt, specifika strukturreformer, investeringar och de offentliga finansernas kvalitet. En mer standardiserad rapporteringsstruktur inom ramen för de nationella reformprogrammen bör också eftersträvas, dock utan att nationella reformprioriteringar störs. Alla åtaganden, mål och riktmärken bör helt och hållet införlivas i de integrerade riktlinjerna och de nationella reformprogrammen så att den ekonomiska styrningen blir mer konsekvent och effektiv.

    (f)  En långsiktig strategi för att minska den nationella skuldnivån till maximalt 60 procent av BNP bör tas med i ramarna för den ekonomiska styrningen, eftersom detta skulle minska de löpande kostnaderna för skulderna och sänka kapitalkostnaderna för privata investeringar.

    (g) Det bör inrättas bindande former för euroområdets medlemsstater att konsultera varandra och kommissionen innan viktiga beslut inom den ekonomiska politiken fattas, t.ex. åtgärder för att ta itu med högre livsmedels- och energipriser.

    (h) Ekonomisk samordning av skattepolitiken bör ta formen av en integrerad ”europeisk strategi för ekonomi och sysselsättning” på grundval av de existerande ekonomisk-politiska instrumenten, i synnerhet Lissabonstrategin, de integrerade riktlinjerna, strategin för hållbar utveckling samt konvergens- och stabilitetsprogrammen. Medlemsstaternas regeringar, under ledning av Eurogruppens ordförande, uppmanas att stödja den ekonomiska aktiviteten på ett konsekvent sätt, vid samma tidpunkt och i samma riktning.

    (i)  Den europeiska strategi för ekonomi och sysselsättning som avses i punkt h bör beakta potentialen i ny teknologi och miljöteknik som en av hörnstenarna för ekonomisk tillväxt, tillsammans med en makroekonomisk policy-mix.

    (j)             Finansieringen av innovativa företag, särskilt små- och medelstora företag, bör underlättas bland annat genom att Europeiska investeringsbanken inrättar en europeisk fond för ”smart” tillväxt.

    (k) Årsrapporten om euroområdet bör tillhandahålla en praktisk uppsättning av instrument och utvärderingar så att en mer detaljerad dialog kan föras mellan de olika EU-organ som är involverade i ekonomisk styrning.

    (l)  Det bör inrättas en uppförandekod mellan parlamentet, rådet och kommissionen som säkerställer att de tre EU-institutionerna samarbetar ordentligt och deltar fullt ut när det gäller att hantera de integrerade riktlinjerna i fortsättningen, då centrala ekonomiska instrument behöver skapas.

    (m)            Den institutionella ramen för samordningen av den ekonomiska politiken bör stärkas på följande sätt:

    - ”Eurogruppformationer” bör också skapas för konkurrenskraft/industri, miljö, sysselsättning och utbildning.

    - Eurogruppen bör ges en starkare institutionell ram och mer personalresurser.

    - Mandatet för Eurogruppens ordförande bör ligga i linje med de ekonomiska cyklerna i de integrerade riktlinjerna.

    - Kommittén för ekonomisk politik bör uppgå i Ekonomiska och finansiella kommittén så att ett centralt och samordnat förberedande organ skapas för rådet (ekonomiska och finansiella frågor).

    - En representant för parlamentet bör få observatörsstatus inom Eurogruppen och vid informella rådsmöten.

    - Möten mellan trojkan, parlamentet, kommissionen och Eurogruppen bör vid behov anordnas fyra gånger om året.

    (n) En mer regelbunden och strukturerad dialog om makroekonomiska frågor mellan parlamentet, kommissionen och Eurogruppen, i likhet med den monetära dialogen mellan parlamentet och ECB, bör inrättas och äga rum minst en gång per kvartal, i syfte att fördjupa de existerande ramarna och debattera de utmaningar som euroområdets ekonomi står inför.

    (o) En aktiv makroekonomisk dialog behöver inrättas mellan parlamentet, Eurogruppen, ECB och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i syfte att diskutera den lämpliga mixen av ekonomisk politik och penning-, växelkurs-, löne- och strukturpolitik.

    62. Europaparlamentet anser att EMU:s politiska agenda för det kommande årtiondet i synnerhet kommer att präglas av utmaningarna till följd av den senaste tidens finansiella oro och dess konsekvenser för den reala ekonomin. Parlamentet välkomnar att medlemsstaterna inom euroområdet nu är bättre rustade att möta större chocker än tidigare tack vare en gemensam penningpolitik och de reformer som genomförts under de senaste åren. I syfte att i hög grad kunna motverka den ekonomiska avmattningen och hög inflation efterlyser Europaparlamentet

    (a)  en samordnad insats på EU-nivå, grundad på en gemensam förståelse för problemen och gemensamma uppföljningsåtgärder, samtidigt som vissa nationella särdrag accepteras,

    (b)  ambitiösa och anpassade nationella reformprogram och ett åtagande för deras genomförande, inbegripet intensiva dialoger med arbetsmarknadens parter,

    (c) ett fullständigt genomförande i god tid av färdplanen för finansiella tjänster, inbegripet uppföljningsåtgärder och mer ändamålsenlig tillsyn vad avser dagens finansiella oro,

    (d) förstärkning av krishanteringslösningar genom att förbättra EU:s bestämmelser om likvidation och att inrätta klart definierade och enhälligt accepterade förfaranden för hur bördorna ska delas mellan de berörda medlemsstaterna i händelse av insolvens inom gränsöverskridande finanskoncerner,

    (e) utveckling av instrument för att utforma penningpolitiken genom en grundlig analys av de faktorer som påverkar det finansiella systemets stabilitet och funktionssätt, bland annat genom överföringen av penningpolitiken, utvecklingen av kredit- och finanstillgångar, nya produkters egenskaper och koncentrationen av risk och likviditet,

    (f)  en proaktiv europeisk insats inom internationella forum, särskilt forumet för finansiell stabilitet och IMF, och fler gemensamma politiska beslutsprocesser,

    (g) formulering av en enda ståndpunkt från Europeiska unionen inom G8 och funderingar om EU:s roll som ett effektivare globalt ekonomiskt beslutsorgan, samtidigt som en sådan roll anpassas till globaliseringen och dess konsekvenser och till mer dominerande globala finansiella marknader,

    (h) en bättre och effektivare samordning mellan Världshandelsorganisationen (WTO) och de så kallade Bretton Woods-organen (IMF och Världsbanksgruppen) för att motverka spekulation och ta sig an utmaningarna till följd av den allvarliga krisen,

    (i)  en global världskonferens under överinseende av IMF som organiseras, med tanke på dagens allvarliga monetära turbulens, för globala konsultationer i monetära frågor, och en genomförandeanalys av att inrätta en tvistlösningsmekanism för monetära frågor inom ramen för IMF.

    °

    ° °

    63. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Eurogruppens ordförande samt medlemsstaterna regeringar och parlament.

    MOTIVERING

    De tio första åren med Europeiska monetära unionen från Europaparlamentets perspektiv

    Europaparlamentet har aktivt delaktigt i varje etapp av EMU, från det beslut att införa valutan som fattades i Maastricht 1992, till den 1 januari 1999 när växelkurserna för de deltagande medlemsstaterna oåterkalleligt låstes mot euron och Europeiska centralbanken skapades och slutligen till den fysiska omvandlingen 2002. Parlamentet har också varit delaktigt i alla beslut om utvidgningen av euroområdet sedan starten.

    Europaparlamentet har spelat en aktiv roll under Europeiska monetära unionens tio första år. Parlamentet har åstadkommit detta genom sitt arbete på många områden, genom att vara medlagstiftare för den inre marknaden, särskilt när det gäller finansiella tjänster, genom att vara en av beslutsfattarna för utvidgning av euroområdet, genom att avge yttranden och råd om stora makroekonomiska utvecklingslinjer, genom att underlätta debatten om den aktuella ekonomiska utvecklingen, genom att öka transparensen och ansvarsskyldigheten i beslutsfattandet om den ekonomiska politiken och genom att institutionalisera en öppen och transparent monetär dialog med Europeiska centralbanken.

    Samordning av den ekonomiska politiken

    Europaparlamentet har såsom det enda EU-organ som väljs direkt av medborgarna verkat för att stärka samordningen av den ekonomiska politiken och genomförandet av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Den ekonomiska politiken är ett område där bristen på transparens är särskilt tydlig givet de typiskt mellanstatliga förfaranden som fastställs i fördraget.

    Europaparlamentet har därför intagit rollen som en stor spelare på EU-nivå trots de begränsade befogenheter som det enligt fördraget formellt sett har. Vi har därför ständigt begärt att medlemsstaternas regeringar ska visa en öppnare attityd gentemot nationella parlament, Europaparlamentet och arbetsmarknadens parter. När det gäller samordningen av skattepolitiken ska parlamentet enligt gällande fördragsbestämmelser höras i frågor om sekundärlagstiftning avseende förfarandet vid alltför stora underskott och stabilitets- och tillväxtpakten.

    Parlamentet har utvecklat ett antal sätt att göra sin röst hörd i Europa. Detta har i hög grad lyckats tack vare det aktiva intresse som utskottet för ekonomi och valutafrågor har visat för att parlamentet ska kunna komma till tals.

    Vi har försökt utveckla idén om en bred partnerskapsmetod som inbegriper arbetsmarknadens parter, det civila samhället och offentliga myndigheter enligt nationella traditioner och nationell praxis.

    Utskottet för ekonomi och valutafrågor (ECON) har inrättat en regelbunden dialog med de EU-institutioner och EU-organ som spelar en roll för att utforma den ekonomiska politiken i euroområdet och i EU. Varje halvår inbjuds det tillträdande rådsordförandeskapet (finansministern) att lägga fram sitt arbetsprogram inför utskottet. Vid slutet av sexmånadersperioden görs en genomgång av de framsteg som uppnåtts. Vid båda tillfällena sker en diskussion med utskottet i samband med presentationen. Ett annat tillfälle för regelbundna möten mellan ECON och rådet (Ekofin) är i förfarandet som utmynnar i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken då företrädare för ECON för diskussioner med trojkan (företrädare för det innevarande, det föregående och det kommande ordförandeskapet).

    ECON har på eget initiativ anordnat regelbundna diskussioner med Eurogruppens ordförande. Dessa har normalt sett ägt rum två gånger per år. Under dessa möten har Eurogruppens ordförande kommit med förklaringar till tidigare diskussioner och beslut inom gruppen och dess framtida arbetsprogram. Dessa möten med ECON har varit nyttiga, särskilt som Eurogruppen är ett informellt organ utan formella beslutsbefogenheter. Dialogerna har spelat en stor roll för att öka transparensen i Eurogruppens samordning av den ekonomiska politiken.

    Inom Europaparlamentet har ECON ansvaret för att genomföra de bekräftande utfrågningarna av kandidaterna till kommissionen inom utskottets befogenhetsområde. Förutom de kontakter mellan Europaparlamentet och kommissionen som föreskrivs i gemenskapsrätten har ECON en regelbunden dialog med den kommissionsledamot som ansvarar för ekonomiska frågor. Kommissionären inbjuds att närvara vid utskottets sammanträden och lägga fram kommissionens halvårsvisa ekonomiska prognoser, rapporten om de offentliga finanserna, de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och andra stora nyheter inom den ekonomiska politiken. Informationen om kommissionens verksamhet och bedömningen av den senaste ekonomiska utvecklingen i medlemsstaterna och unionen följs av en diskussion där kommissionären och utskottets ledamöters ges tillfälle att verkligen komma till tals.

    Täta och regelbundna kontakter och diskussioner med företrädare för Ekonomiska och finansiella kommittén och Kommittén för ekonomisk politik har gjort det möjligt för ECON:s ledamöter att få klarlägganden när det gäller dessa båda kommittéers verksamhet och få till stånd intressanta diskussioner.

    Regelbundna gemensamma möten mellan Europaparlamentet och nationella parlament har bidragit till att utveckla de nationella parlamentens engagemang för den nödvändiga samordningen av den ekonomiska politiken. Särskild uppmärksamhet har i detta sammanhang fästs vid Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

    De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken är det centrala policydokumentet för samordning av den ekonomiska politiken och parlamentet har vidtagit åtgärder för att göra förfarandet för att anta de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken mer öppet och integrativt såväl på europeisk som på nationell nivå. Europaparlamentet har försökt att på ett ändamålsenligt sätt bidra genom att utarbeta en förberedande rapport och en resolution inför kommissionens årliga rapporter om de integrerade politiska riktlinjerna. För att öka sitt inflytande har ECON också infört diskussioner med trojkan. Dessa diskussioner äger rum efter det att kommissionen publicerat rekommendationerna för de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och efter parlamentets förberedande rapport. Under dessa möten har parlamentets allmänna ståndpunkt i centrala frågar diskuterats med företrädare för medlemsstaterna. Parallellt har ECON utarbetat en andra rapport med ändringsförslag till kommissionens rekommendationer för nya riktlinjer. EMU:s informella samrådsförfaranden skapades redan under den andra etappen och parlamentet har sedan 1994 föreslagit och underhandlat fram mer formella ändringar till de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Vi har arbetat för ett interinstitutionellt avtal mellan de tre stora institutionerna för att klarlägga rollerna och tidtabellerna men detta arbete har varken avslutats eller formaliserats.

    Europaparlamentet har i sitt arbete stött den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Parlamentet anser att strategin måste tillföra värde på gemenskapsnivå för att förbättra sammanhållningen i reformerna och maximera positiva bieffekter och se till att Lissabonreformens agendor, såsom strukturreformer och kunskapsinvesteringar, i praktiken leder till flera och bättre arbetstillfällen i hela Europeiska unionen.

    Parlamentet har verkat för att förenkla förfarandena kring Lissabonstrategin och för att kombinera de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjerna till de integrerade politiska riktlinjerna. Vi har dessutom noga övervakat de länderspecifika riktlinjerna för euroområdet och därmed stött en närmare samordning av den ekonomiska politiken.

    Europaparlamentet anser att euroområdets särskilda dimension med strukturell övervakning kopplad till Lissabonstrategin bör stärkas genom att ta med åtgärder som behövs för att förbättra EMU:s funktionssätt. Ett första steg i denna riktning har varit fokuseringen på euroområdet i kommissionens årliga lägesrapport om genomförandet av Lissabonstrategin.

    Dessutom har kommissionens årliga rapporter om euroområdet gett en god grund för en ingående diskussion om den övergripande ekonomiska situationen i euroområdet och utmaningarna framöver. Europaparlamentet har därigenom också kunna ge uttryck för sina synpunkter och formulera prioriteringar för ekonomisk politik och styrning.

    Lissabonstrategin är dock enligt Europaparlamentet tyvärr inte tillräckligt synlig i många medlemsstaters nationella politik. Vi har därför betonat att arbetsmarknadens parter, nationella parlament, regionala och lokala myndigheter och det civila samhället måste delta mer för att genomförandet ska bli effektivt.

    Europaparlamentet har gett sitt stöd till stabilitets- och tillväxtpakten, som förnyades i mars 2005. I sin resolution till rådets vårmöte 2004 uttryckte Europaparlamentet sin övertygelse att en förnuftig reform av stabilitets- och tillväxtpakten är absolut nödvändig för att Europas ekonomi snabbare ska komma på fötter igen och för att Europas ekonomiska, sociala och miljömässiga hållbarhet ska kunna förbättras. Stabilitets- och tillväxtpakten har generellt sett visat sitt värde och måste därför behållas i framtiden så att euroområdets stabilitet och vederhäftighet ska kunna stärkas. Europaparlamentet anser att en sund skattepolitik är en förutsättning för hållbar tillväxt och för att skapa sysselsättning i varje medlemsstat. Detta är EU:s gemensamma ansvar i linje med de relevanta fördragsbestämmelserna.

    Vi har betonat vikten av att alla medlemsstater, åtminstone de som ingår i euroområdet, samordnar sina olika tidsscheman för skatter och grundar sina budgetprognoser på samma kriterier, så att divergenser kan undvikas på grund av att olika makroekonomiska prognoser (global tillväxt, EU:s tillväxt, oljepris, räntor) och andra parametrar används. Europaparlamentet har uppmanat kommissionen att se till uppgifterna från medlemsstaterna har hög validitet.

    Redan före dagens finansoro och ekonomiska spänningar hävdade parlamentet att allt större globala obalanser, aggregerad efterfrågan och globalt inflationstryck kan bli en betydande utmaning för den monetära politiken. Under dessa år har också farhågor uttryckts för att eurons växelkursvolatilitet kan skada konkurrenskraften för den europeiska ekonomin.

    Penningpolitiken och den monetära dialogen

    Europaparlamentet har ända sedan EMU-projektet startade i början av 1990-talet varit nära delaktigt i utformningen, utvecklingen och främjandet av detta, först genom det monetära underutskottet och därefter genom utskottet för ekonomi och valutafrågor.

    Redan 1992 var underutskottet mycket engagerat i att övervaka och förhandla fram sekundärlagstiftning för den första, andra och tredje etappen av EMU och utformningen av informationskampanjen. Europaparlamentet var också engagerat i diskussionerna om vilken typ av sedlar och mynt som skulle ligga i konsumentens intresse. I synnerhet har parlamentet spelat en grundläggande roll för övervakning och kontroll av euroområdets penningpolitik sedan denna uppgift överfördes på Europeiska centralbanken (ECB) 1999.

    Detta ansvar, som är fastslaget i EG-fördraget, innebär att Europaparlamentet är den bäst lämpade EU-institutionen för att garantera verklig demokratisk ansvarsskyldighet för vår centralbank, ett organ som på grund av EU:s institutionella struktur är den mest oberoende centralbanken i något politiskt system i historien. ECB:s oberoende måste förvisso respekteras fullt ut, men banken kan inte befrias från sitt ansvar att informera om sin verksamhet och föra en regelbunden dialog med demokratiskt valda politiker.

    Det kan således argumenteras att Europaparlamentets arbete på det monetära området varit framgångsrikt när det gäller demokratisk ansvarsskyldighet. Genom sina betänkanden och yttranden har parlamentet satt standarden för denna dialog. Utskottet för ekonomi och valutafrågor har lyckats hålla ECB ansvarigt genom sina många initiativ och i synnerhet genom att etablera praxisen med kvartalsvisa monetära dialoger.

    Parlamentet har kämpat hårt för denna ansvarsskyldighet för ECB då fördraget inte föreskriver någon exakt form för dessa dialoger. Det kan argumenteras att Europaparlamentet numera har intagit en roll som till och med är starkare än vad den amerikanska kongressen har gentemot Federal Reserve.

    Redan i en resolution från mars 1998 om demokratisk insyn i den tredje etappen av EMU efterlyste parlamentet en gemensam ram för en fördragsbaserad dialog mellan Europaparlamentet och ECB i monetära frågor. Parlamentet klarlade att det har vissa befogenheter i monetära frågor, särskilt som ECB enligt fördraget och stadgan för ECBS och ECB inte bara har rättigheter utan också skyldigheter.

    Förhållandet mellan parlamentet och ECB grundas på följande:

    (a)    Förfarandet för att utse ledamöter till ECB:s direktion.

    (b)    Rapportering till Europaparlamentet och

    (c)    ECB:s publikationer, särskilt årsrapporten som läggs fram till parlament, och konvergensrapporten.

    Ledamöter av direktionen kan endast utses efter det att parlamentet hörts. Parlamentet är således den bäst lämpade EU-institutionen för att säkerställa demokratisk legitimitet för ECB:s centrala tjänster. Processen tar formen av offentliga utfrågningar som ECON anordnar. Detta har visat sig vara det bästa sättet att få nödvändig information om en kandidat före Europaparlamentets slutliga rekommendation. Huvudsyftet med utfrågningarna är att få reda på mer om kandidatens person och åsikter om centrala ekonomiska och monetära frågor, om hur ECB bör drivas och hans eller hennes uppfattning om ECB:s demokratiska ansvarsskyldighet. Utskottsledamöterna fattar sedan ett omedelbart beslut om kandidatens lämplighet för tjänsten, ett beslut som sedan ska ratificeras av plenarförsamlingen.

    Det finns också ett mer långsiktigt syfte: denna övning hjälper parlamentets ledamöter att lära känna ledamöterna av ECB:s direktion, vilka sedan kommer att framträda regelbundet inför ECON.

    Enligt fördraget[1] kan ECB:s ordförande och övriga direktionsledamöter ”på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer”. Denna bestämmelse har förvandlats till ett uttryckligt transparens- och tillsynsåtagande som grundas på regelbundna diskussioner mellan de två institutionerna och som inrättats enligt en gemensam överenskommelse på ECON:s begäran. ECB:s ordförande eller ibland dess vice ordförande framträder i ett tv-sänt ECON-sammanträde åtminstone var tredje månad för att svara på frågor om de ekonomiska utsikterna och den monetära politiken i euroområdet. Totalt sett har 38 monetära dialoger ägt rum sedan 1999. Utskottsledamöterna väljer två särskilda ämnen som ECB-ordföranden bör fästa särskild uppmärksamhet vid. Inför dessa sammanträden orienteras parlamentet i förväg av en panel med tolv akademiska och andra specialister (dessa dokument och förhandlingsreferat finns tillgängliga på ECON:s hemsida). Efter en introduktion från ECB:s ordförande äger en frågestund rum. ECB:s ordförande har också svarat på skriftliga frågor som ledamöterna när som helst lagt fram.

    ECB:s årsrapporter är instrument som skapar större transparens i penningpolitiken. ECB:s årsrapporter läggs fram för debatt i Europaparlamentet av ECB:s ordförande och ligger till grund för parlamentsresolutioner som ECON utarbetar varje år. Detta är ett tillfälle för ledamöterna att varje år bedöma utvecklingen i penningpolitiken. Dessa debatter äger rum under plenarsammanträdet och är ett högtidligt tillfälle för ECB:s ordförande att ge en allmän sammanfattning av året och formulera framtida initiativ.

    ECON har kontinuerligt uppmanat ECB att utveckla och offentliggöra de modeller och andra instrument för ekonomisk analys på vilka dess penningpolitiska beslut grundas. I resolutionen om ECB:s rapport 1999 uppmanades ECB att publicera makroekonomiska prognoser var sjätte månad, tillsammans med de forskningsrön och den makroekonomiska modell som dessa grundas på, och också rapporter om nationella ekonomier (liknande ”Beige Book” i Förenta staterna). I påföljande års resolution kunde man välkomna ECB:s löften om att offentliggöra både prognoser och modeller.

    En återkommande fråga är transparensen i de beslut som ECB-rådet fattar. För årsrapporten 1999 och påföljande år begärdes särskilt ”att ett sammanfattande protokoll från ECB-rådets sammanträden skall offentliggöras strax efter det därpå följande sammanträdet, och med uttryckliga uppgifter om argument för och mot de beslut som fattats samt om det resonemang som ledde fram till att dessa beslut fattades”, där också röstutfallet offentliggörs, dock anonymt. Hittills har ECB:s inte accepterat parlamentets argument på detta område.

    Rollen för ECBS och ECB när det gäller att hantera och övervaka euroområdets finansiella system är inte helt tydlig. Redan i parlamentets resolution om Europeiska centralbankens årsrapport för 2000 betonas ”behovet av att ECBS i stor utsträckning deltar i den makroekonomiska kontrollen i enlighet med sina befogenheter” och ECB:s roll för att garantera finansiell stabilitet.

    I sin monetära dialog med ECB försöker parlamentet att uppmuntra till en bättre kombination av politiska åtgärder. Det har också ägt rum gemensamma dialoger mellan Eurogruppen, kommissionen och parlamentet som liknar den monetära dialogen mellan parlamentet och ECB.

    Utvidgningen av euroområdet

    En viktig aspekt av parlamentets lagstiftande roll[2] är att bedöma huruvida en EU-medlemsstat uppfyller kriterierna för att ansluta sig till euroområdet: det slutgiltiga beslutet ligger hos medlemsstaternas regeringar men detta återigen enbart efter det att parlamentet yttrat sig. Sedan 1998 har Grekland, Malta, Cypern och Slovenien anslutit sig till euroområdet. På tur står Slovakien. En utvidgning av euroområdet är varje gång en historiskt viktigt utmaning både för medlemsstaten ifråga och resten av euroområdet. Europaparlamentet har därför intagit ståndpunkten att processen för en medlemsstats ekonomiska konvergens måste övervakas noga och vägen mot dess införande av euron måste vara anpassad till det faktiska tillståndet i landets ekonomi.

    Inom ramen för detta samrådsförfarande har Europaparlamentet varje gång avgett ett yttrande om varje förslag till rådets beslut i enlighet med artikel 122.2 i fördraget, dvs. för varje utvidgning av euroområdet. Parlamentet har också begärt ett tidigare samråd hos kommissionen för att få mer tid att utarbeta sitt yttrande efter en ingående analys av situationen. En ECON-delegation åkte också till Slovakien i början av 2008 för att samla mer information innan ett yttrande skulle avges.

    Utvidgningsfrågan har också tagits upp vid ett flertal tillfällen, t.ex. den särskilda rapporten från 2006 om utvidgningen av euroområdet och i samband med årsrapporten om euroområdet och ECB:s årsrapport.

    När det gäller de allmänna villkoren för framtida utvidgningar av euroområdet har parlamentet alltid förespråkat en strikt uppfyllelse av Maastrichtfördragets konvergenskriterier och kraftigt motsatt sig särbestämmelser för uppfyllelsen av Maastrichtkriterierna. Parlamentet har också sagt att euroområdets långsiktiga stabilitet även måste bedömas utifrån dess kapacitet att ta emot nya medlemmar. För de tekniska förutsättningarna för utvidgningen av euroområdet har parlamentet uppmanat anslutande medlemsstater att fästa särskild uppmärksamhet vid konsumentskyddet under övergångsfasen och påkallat behovet av att tidigt starta med omfattande informationskampanjer till medborgarna i ansökarländerna.

    Europaparlamentet har också satt särskilda krav på ansökarländerna och betonat att en för tidig anslutning till euroområdet kan leda till oväntade förlopp i den ekonomiska konvergensprocessen och att utvidgningen av euroområdet underlättar den ekonomiska konvergensprocessen och bidrar till att stärka euroområdet som helhet.

    Kommunikationsstrategi för euron

    Europaparlamentet har framfört sina synpunkter om genomförandet av en informations- och kommunikationsstrategi för euron och EMU. Redan 2005 noterade vi att eurons till synes bristande popularitet hos vissa medborgare rimmade illa med det faktum att euron möjligen är det mest framgångsrika europeiska projektet någonsin. Parlamentet har sagt att den gemensamma valutan förblir en kommunikationsprioritet för EU, och anser att eurons fördelar utförligt måste säljas till och förklaras för allmänheten. Parlamentet har också efterlyst ett antal specifika åtgärder för att främja acceptansen av euron.

    Integrering av finansmarknaderna

    Europaparlamentet har såsom lagstiftare och politisk beslutsfattare spelat en viktig roll för integrationen av finansmarknaderna i Europeiska unionen. Vårt lagstiftningsarbete har varit fokuserat på att skapa en integrerad marknad för konsumenternas bästa. Handlingsplanen för finansiella tjänster antogs 1999 och slutfördes 2005. Detta arbete har dock fortsatt sedan dess då det finns ett behov att svara på utvecklingstendenser och marknadsbrister. Bara för att nämna en konkret fråga kämpade Europaparlamentet i många år för att göra betalningsavgifterna enhetliga i euroområdet, och en förordning antogs till slut 2001. Förutom detta arbete för att skapa ett enhetligt betalningsområde (SEPA) har lagstiftningsarbetet omfattat försäkringstjänster, t.ex. återförsäkring och solvens, banktjänster t.ex. kapitalkrav, värdepappersmarknader, t.ex. investeringstjänster, samt tillsynsfrågor i allmänhet inom ramen Lamfalussyprocessen. Parlamentet har varit mycket aktivt i att införa Lamfalussyramen för att förbättra tillsyn och reglering av finansmarknaden. Europaparlamentet har i denna process säkerställt att det har samma befogenheter som rådet då båda är lagstiftare. Parlamentet har också verkat för att göra denna process mer transparent i alla steg.

    Eurons externa representation

    Huruvida det borde finnas en växelkurspolitik för euron, och i så fall vem som skulle vara ansvarig för den, har mer eller mindre varit öppna frågor. Fördraget är inte klart i denna bemärkelse. Inte heller står det klart vem som kan tala för euroområdet på internationell nivå: ECB:s ordförande, kommissionen, rådets ordförandeskapet eller Eurogruppens ordförandeskap (när detta är något annat än rådets ordförandeskap). I parlamentets betänkanden har det därför begärts ”att euroområdet ska få en förstärkt representation i internationella politiska institutioner” och “att en gemensam företrädare för euroområdet utses”.

    Europaparlamentet har påpekat att Europeiska unionen och medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för att hantera de utmaningar, möjligheter och osäkerheter som möter medborgarna till följd av globaliseringen. Vi har stött synpunkten att den inre marknadens externa dimension måste utvecklas.

    Europaparlamentet har betonat att ytterligare steg skulle behövas innan dess externa representation skulle komma i nivå med dess ökande vikt i den globala ekonomin. I parlamentets betänkanden har det därför begärts ”att euroområdet ska få en förstärkt representation i internationella politiska institutioner” och “att en gemensam företrädare för euroområdet utses”.

    • [1]  Artikel 113.3 i fördraget: ”ECB skall till Europaparlamentet, rådet och kommissionen samt till Europeiska rådet överlämna en årsrapport om verksamheten inom ECBS och om den monetära politiken under det föregående och det innevarande året. ECB:s ordförande skall lägga fram denna rapport för rådet och Europaparlamentet som kan hålla en allmän debatt på grundval av rapporten. ECB:s ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.
    • [2]  Enligt artikel 122.2 i EG-fördraget ska rådet (Ekofin), efter att ha hört Europaparlamentet och efter överläggningar i rådet, som ska sammanträda på statschefs- och regeringschefsnivå, på grundval av kommissionens och ECB:s rapporter samt med kvalificerad majoritet, på förslag av kommissionen, besluta vilka medlemsstater med undantag som uppfyller kriterierna i artikel 121.1, och upphäva undantagen för berörd medlemsstat.

    YTTRANDE från utskottet för internationell handel (10.9.2008)

    till utskottet för ekonomi och valutafrågor

    över EMU@10: Framsteg och utmaningar efter 10 år av den ekonomiska och monetära unionen
    (2008/2156(INI))

    Föredragande: Jean-Pierre Audy

    FÖRSLAG

    Utskottet för internationell handel uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    1.      Europaparlamentet gläder sig åt att Ekonomiska och monetära unionen, tio år efter att den skapades, anses vara en teknisk och politisk framgång och att euron vid sidan av US-dollarn etablerat sig som internationell valuta för handelstransaktioner och detta inte bara mellan länder i euroområdet och tredjeländer utan även utöver detta.

    2.      Europaparlamentet anser att eurosystemet, dess penningpolitik och den därav resulterande stabiliteten för euron har bidragit till världsekonomins ekonomiska och finansiella integration.

    3.      Ett flertal studier visar på den avgörande kopplingen mellan penningpolitik och handelspolitik i världen. Europaparlamentet betonar den positiva roll som stabila valutakurser har för en hållbar tillväxt av den internationella handeln.

    4.      Europaparlamentet påpekar att den tilltagande användningen av euron som internationell handelsvaluta särskilt kommer medlemmarna i euroområdet till godo, eftersom den minskar växelkursriskerna och därmed kostnaderna för den internationella handeln för företagen i dessa stater.

    5.      Europaparlamentet välkomnar att införandet av euron, genom att förstärka den inre marknaden, har förbättrat EU-företagens internationella konkurrenskraft och förstärkt EU:s betydelse i multi- och bilaterala handelsförhandlingar.

    6.      Europaparlamentet välkomnar att Ekonomiska och monetära unionen har förstärkt euroområdets dragningskraft när det gäller utländska direktinvesteringar.

    7.      Europaparlamentet anser att inflationen har blivit en realitet i världen och att kampen mot detta globala fenomen i en öppen ekonomi inte kan föras enbart med europeisk penningpolitik. Europaparlamentet anser att Europeiska centralbanken genom ett framgångsrikt utövande av sitt mandat, där prisstabilitet prioriteras, har förstärkt förtroendet för euron och därmed på ett avgörande sätt bidragit till eurons internationella dragningskraft.

    8.      Europaparlamentet beklagar att kommissionen i sitt meddelande EMU@10 inte genomfört en mer detaljerad och precis analys av eurons internationella roll. Kommissionen uppmanas att utarbeta en utförlig rapport om den externa dimensionen av den gemensamma monetära politiken och om dess återverkningar på de ekonomiska och handelsrelaterade resultaten inom euroområdet.

    9.      EU:s handelspolitik kan ej baseras på valutakurser då handelspolitiska instrument (tullar, kvoter etc.) är tröga och därför ej lämpar sig för att parera valutafluktuationer.

    10.    Europaparlamentet välkomnar euroområdets öppenhet och anser att dagens appreciering av euron möjligen får negativa effekter, nämligen att den drabbat exporten och favoriserat importen till den inre marknaden, men också positiva effekter i och med att den hjälpt EU:s ekonomi att klara av den dramatiska oljeprisökningen. Parlamentet noterar i detta sammanhang den oro som många EU-företag känner. Det är mycket viktigt för EU-företag och dess anställda, särskilt inom industrin, att alla länder har korrekt värderade valutor för sin internationella konkurrenskraft. Parlamentet ser samtidigt möjligheten att de europeiska företagen genom det ökade konkurrenstrycket ytterligare måste förbättra sin konkurrenskraft och att detta följaktligen på medellång sikt kan ge dem en fördel gentemot konkurrenterna.

    11.    Europaparlamentet betonar att vissa av EU:s partnerländer för en penningpolitik som syftar till att undervärdera sina valutor. Detta är ett illojalt sätt att påverka den internationella handeln och skulle kunna anses vara ett icke-tariffärt handelshinder.

    12.    Europaparlamentet förespråkar en bättre och effektivare samordning mellan Världshandelsorganisationen (WTO) och de så kallade Bretton Woods-organen (Internationella valutafonden IMF och Världsbanksgruppen) för att motverka spekulation och ta sig an utmaningarna till följd av den allvarliga monetära krisen och också den finans-, energi- och livsmedelskris som i dagens läge hotar alla länder. En sådan samordning skulle bidra till monetär och finansiell stabilitet i världsekonomin.

    13.    Med tanke på dagens allvarliga monetära turbulens anser Europaparlamentet att det under överinseende av IMF bör organiseras en global monetär konferens för att komma fram till en samsyn i världen på monetära frågor.

    14.    Europaparlamentet föreslår även att man studerar genomförbarheten av att inrätta ett organ för lösning av monetära tvister enligt den modell som världens länder har lyckats skapa i WTO för handelsfrågor. Detta organ skulle kunna bidra till att stabilisera det monetära systemet i världen, minska riskerna för missbruk och ge världsmarknaderna det förtroende de behöver för att med framgång kunna ta itu med de nya ekonomiska utmaningar som uppstått, bland annat till följd av globaliseringen och de allt knappare naturresurserna samt genom uppkomsten av nya stormakter inom handeln.

    15.    Europaparlamentet stöder kommissionens förslag att utveckla gemensamma europeiska monetära ståndpunkter, genom att konsolidera euroområdets representation och genom att i slutändan åstadkomma en gemensam representation för euroområdet i internationella finansiella institutioner och forum.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    9.9.2008

     

     

     

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    26

    1

    0

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Carlos Carnero González, Daniel Caspary, Françoise Castex, Christofer Fjellner, Béla Glattfelder, Ignasi Guardans Cambó, Jacky Hénin, Alain Lipietz, Marusya Ivanova Lyubcheva, Erika Mann, Helmuth Markov, David Martin, Vural Öger, Georgios Papastamkos, Godelieve Quisthoudt-Rowohl, Peter Šťastný, Robert Sturdy, Gianluca Susta, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, Corien Wortmann-Kool

    Slutomröstning: närvarande suppleanter

    Jean-Pierre Audy, Albert Deß, Elisa Ferreira, Vasco Graça Moura, Eugenijus Maldeikis, Rovana Plumb, Salvador Domingo Sanz Palacio, Zbigniew Zaleski

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    20.10.2008

     

     

     

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    21

    1

    5

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Paolo Bartolozzi, Zsolt László Becsey, Pervenche Berès, Sharon Bowles, Udo Bullmann, Jonathan Evans, Elisa Ferreira, José Manuel García-Margallo y Marfil, Jean-Paul Gauzès, Donata Gottardi, Benoît Hamon, Gunnar Hökmark, Karsten Friedrich Hoppenstedt, Othmar Karas, Wolf Klinz, Christoph Konrad, Andrea Losco, Bernhard Rapkay, Dariusz Rosati, Antolín Sánchez Presedo, Olle Schmidt, Margarita Starkevičiūtė, Ieke van den Burg

    Slutomröstning: närvarande suppleanter

    Harald Ettl, Werner Langen, Klaus-Heiner Lehne, Margaritis Schinas