BETÄNKANDE om begäran om upphävande av Massimo D'Alemas immunitet
6.11.2008 - (2008/2298(IMM))
Utskottet för rättsliga frågor
Föredragande: Klaus-Heiner Lehne
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT
om begäran om upphävande av Massimo D'Alemas immunitet
Europaparlamentet fattar detta beslut
– med beaktande av den begäran av den 30 maj 2008 om upphävande av Massimo D'Alemas immunitet som översänts av åklagarmyndigheten vid distriktsrätten i Milano och som tillkännagavs i kammaren den 16 juni 2008,
– med beaktande av artikel 10 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier av den 8 april 1965 och artikel 6.2 i akten om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet av den 20 september 1976,
– med beaktande av EG-domstolens domar av den 12 maj 1964 och 10 juli 1986[1],
– med beaktande av artikel 6 och artikel 7 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A6‑0422/2008).
1. Europaparlamentet beslutar att inte godkänna användningen av de berörda telefonavlyssningarna och att inte upphäva Massimo D'Alemas immunitet.
2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till de berörda italienska myndigheterna.
- [1] Dom av den 12 maj 1964 i mål 101/63, Wagner mot Fohrmann och Krier (REG 1964, s. 383; svensk specialutgåva, volym 1, s. 203) och dom av den 10 juli 1986 i mål 149/85, Wybot mot Faure m.fl. (REG 1986, s. 2391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 703).
MOTIVERING
I. BAKGRUND
I en skrivelse av den 28 maj 2008 till Europaparlamentets talman Hans-Gert Pöttering ansökte åklagarmyndigheten vid distriktsrätten i Milano om tillstånd att i samband med ett straffrättsligt förfarande använda ”indirekta” avlyssningar av telefonsamtal mellan en misstänkt och f.d. ledamoten av Europaparlamentet Massimo D’Alema.
Mer exakt är det fråga om förfarande 19195/2005 som avser försöket att ta över Banca Nazionale del Lavoro och som omfattar utredningar av och åtal mot en grupp personer som är misstänkta för brott mot den italienska lagstiftningen om påföljder vid otillbörlig marknadspåverkan och insiderhandel enligt artiklarna 184 och 185 i lagdekret nr 58 från 1998 (den sammanställda finanslagstiftningen, dvs. Testo Unico della Finanza).
Under de preliminära utredningarna har telefonsamtal avlyssnats enligt bestämmelserna i den italienska straffprocesslagen.
Avlyssningarna innefattar samtal mellan misstänkta och ett antal italienska parlamentsledamöter, bland dem Massimo D’Alema, som vid den aktuella tidpunkten var ledamot av Europaparlamentet. Det är således fråga om indirekta avlyssningar av lagenligt avlyssnade samtal mellan parlamentsledamöter och andra personer.
I artikel 4 i lag 140/2003 fastställs det att tillstånd för direkta avlyssningar av en italiensk parlamentsledamot ska beviljas av det italienska parlamentet.
Vad gäller indirekta avlyssningar enligt artikel 6.1 i lag 140/2003 får förundersökningsdomaren även på ansökan av berörd part eller parlamentsledamot beordra att avlyssningarna ska förstöras om de anses som irrelevanta för det straffrättsliga förfarandet.
Om förundersökningsdomaren på ansökan av en part däremot betraktar de indirekta avlyssningarna som nödvändiga och relevanta ska han eller hon begära tillstånd hos den kammare som den berörda parlamentsledamoten tillhör eller har tillhört, i enlighet med artikel 6.2 i samma lag.
Den 20 juli 2007 ansökte förundersökningsdomaren Clementina Forleo deputeradekammaren (för ledamöterna D’Alema, Fassino och Cicu) och senaten (för senatorerna La Torre och Comincioli) om tillstånd att använda ovannämnda avlyssningar.
I oktober 2007 förklarade sig deputeradekammaren obehörig i fråga om Massimo D’Alema, eftersom han var ledamot av Europaparlamentet då samtalen avlyssnades.
Mot bakgrund av deputeradekammarens beslut vände sig distriktsrätten i Milano till Europaparlamentet för att begära tillstånd att använda de indirekta avlyssningarna av Massimo D’Alema.
II. RÄTTSLIGA OCH ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN OM IMMUNITETEN FÖR EUROPAPARLAMENTETS LEDAMÖTER
I artiklarna 9 och 10 i Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier[1] fastställs följande:
Artikel 9
Europaparlamentets ledamöter får inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete.
Artikel 10
Under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta
a. vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land,
b. vad avser alla andra medlemsstaters territorium, immunitet vad gäller alla former av kvarhållande och lagföring.
Immuniteten ska även vara tillämplig på ledamöterna under resan till och från Europaparlamentets mötesplats.
Immuniteten kan inte åberopas av en ledamot som tas på bar gärning och kan inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet.
2. Förfarandet vid Europaparlamentet regleras av artiklarna 6 och 7 i parlamentets arbetsordning. Följande bestämmelser är relevanta:
Artikel 6 – Upphävande av immunitet:
1. ”Parlamentet ska vid utövandet av sina befogenheter i frågor som rör immunitet och privilegier i första hand försöka upprätthålla parlamentets integritet som en demokratisk lagstiftande församling och befästa ledamöternas oberoende när dessa fullgör sina åligganden.
(...)
3. Varje begäran om fastställelse av immunitet och privilegier som en ledamot eller före detta ledamot lämnar in till talmannen ska tillkännages i kammaren och hänvisas till behörigt utskott.
(...)”
Artikel 7 – Immunitetsförfaranden:
1. ”Behörigt utskott ska utan dröjsmål, och i den ordning de inkommit, pröva varje begäran om upphävande av immunitet och varje begäran om fastställelse av immunitet eller privilegier.
2. Utskottet ska lägga fram ett förslag till beslut, i vilket utskottet endast ska rekommendera huruvida en begäran om upphävande av immuniteten eller en begäran om fastställelse av immunitet och privilegier ska bifallas eller avslås.
3. Utskottet kan uppmana den berörda myndigheten att förse utskottet med alla upplysningar och preciseringar som det anser sig behöva för att kunna ta ställning till om immuniteten bör upphävas eller fastställas. De berörda ledamöterna ska ges möjlighet att höras. De har rätt att lämna in allt skriftligt material som de anser relevant för utskottets ställningstagande. De har rätt att låta sig företrädas av en annan ledamot.
4. Om en begäran om upphävande av immunitet hänför sig till flera gärningar kan upphävande av immuniteten beträffande var och en av dessa gärningar bli föremål för ett enskilt beslut. I utskottets betänkande kan det i undantagsfall föreslås att upphävandet av immuniteten endast ska beröra åtalet och att ledamoten, så länge som det inte finns någon lagakraftvunnen dom, varken kan gripas, anhållas, häktas eller utsättas för någon annan åtgärd som skulle förhindra ledamoten att utföra sina åligganden i enlighet med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet.
(...)
6. Vid ärenden som rör fastställelse av immunitet eller privilegier ska utskottet ange huruvida omständigheterna innefattar en begränsning av administrativ eller annan natur av ledamöternas rörelsefrihet under resa till eller från parlamentets mötesplats, eller ett yttrande som gjorts eller en röst som avgivits under utövandet av ledamöternas uppdrag, eller om de kan jämföras med andra aspekter som omfattas av artikel 10 i protokollet om immunitet och privilegier och som inte omfattas av nationell lagstiftning.
7. Utskottet får avge ett motiverat yttrande om huruvida myndigheten i fråga kan anses behörig och huruvida den begäran myndigheten har ingett kan anses tillåtlig. Utskottet får emellertid under inga omständigheter uttala sig i skuldfrågan, eller på annat sätt yttra sig över ledamoten eller om det riktiga i att väcka åtal för de uttalanden eller handlingar som tillskrivs ledamoten, inte ens vid tillfällen där utskottet genom prövning av en begäran erhåller detaljerad kunskap i fallet.
(...)”
I artikel 68.1 och 68.2 i den italienska författningen anges följande:
Artikel 68
Europaparlamentets ledamöter får inte hållas ansvariga på grund av yttranden de gjort eller röster de avgivit under utövandet av sitt ämbete.
Inga parlamentsledamöter får, utan tillstånd från den kammare som de tillhör, utsättas för kroppsvisiteringar eller husrannsakningar. Inte heller får de arresteras eller på annat sätt frihetsberövas eller kvarhållas, utom om detta sker för att verkställa en slutgiltig dom, eller om parlamentsledamöterna har gripits på bar gärning då de har begått ett brott som måste leda till arrestering.
Ett tillstånd av kammaren är även nödvändigt för att en parlamentsledamot ska få utsättas för någon form av avlyssning av samtal eller kommunikation eller få sin post beslagtagen.
LAG nr 140 av den 20 juni 2003
(Offentliggjord i Italiens officiella tidning nr 142 av den 21 juni 2003)
BESTÄMMELSER OM GENOMFÖRANDE AV ARTIKEL 68 I DEN ITALIENSKA FÖRFATTNINGEN OCH OM STRAFFRÄTTSLIGA FÖRFARANDEN SOM RÖR PERSONER SOM INNEHAR STATENS HÖGSTA ÄMBETEN
Artikel 4
1. När en parlamentsledamot bör utsättas för kroppsvisitering eller husrannsakning, personundersökning, någon form av avlyssning av samtal eller kommunikation, få sin post eller utskrifter av sin kommunikation beslagtagna, arresteras, utsättas för någon form av tvångsmedel eller övervakning, säkerhetsåtgärder eller förebyggande åtgärder av personlig natur och varje annan frihetsberövande åtgärd, ska den behöriga myndigheten begära tillstånd direkt hos den kammare som ledamoten tillhör.
2. Tillstånd begärs hos den myndighet som beslutat om en åtgärd. Åtgärden ska inte genomföras förrän tillståndet har beviljats.
3. Tillstånd behöver inte begäras om parlamentsledamoten gripits på bar gärning för att ha begått ett brott som måste leda till arrestering eller om gripandet sker för att verkställa en lagakraftvunnen dom.
4. Om den kammare till vilken parlamentsledamoten hör upplöses, ska begäran om tillstånd upphöra att gälla från och med början av följande valperiod men får förnyas och läggas fram för den behöriga kammaren i början av valperioden.
Artikel 6
1. Utöver de möjligheter som avses i artikel 4 får förundersökningsdomaren, även på ansökan av part eller berörd parlamentsledamot, i enlighet med artikel 269.2 och 269.3 i straffprocesslagen, efter att ha hört parterna och med respekt för konfidentiella uppgifter, besluta i rättssalen att rapporter och varje slag av avlyssningar av samtal eller kommunikation som spelats in under förfaranden som avser tredje part och som parlamentsledamoten deltagit i, eller utskrifter av kommunikation som erhållits vid ett sådant förfarande, ska förstöras helt eller delvis om de anses som irrelevanta för förfarandet.
2. Om förundersökningsdomaren på ansökan av en part och efter att ha hört de övriga parterna i enlighet med i artikel 268.6 i straffprocesslagen anser det nödvändigt att använda avlyssningar eller utskrifter av kommunikation enligt punkt 1, ska han eller hon fatta ett beslut och inom tio dagar begära tillstånd hos den kammare till vilken parlamentsledamoten hör eller hörde då samtalen eller kommunikationen avlyssnades.
3. Begäran om tillstånd ska översändas direkt till den behöriga kammaren. I denna begäran ska förundersökningsdomaren anföra skälen till att förfarandet inletts, ange vilka bestämmelser som förmodas ha kränkts samt besvärsgrunderna. Kopior på rapporterna, inspelningarna och utskrifterna ska bifogas.
4. Om den kammare till vilken parlamentsledamoten hör upplöses, ska begäran om tillstånd upphöra att gälla från och med början av följande valperiod men får förnyas och läggas fram för den behöriga kammaren i början av valperioden.
5. Om begäran avslås ska dokumenteringen av avlyssningarna förstöras utan dröjsmål, dock senast tio dagar efter det att avslag meddelats.
6. Domaren ska förklara samtliga rapporter, inspelningar och utskrifter av kommunikation som erhållits i strid med denna artikel som oanvändbara i varje skede och på varje nivå i förfarandet.
III. MOTIVERING AV FÖRSLAGET TILL BESLUT
1) I första hand bör Europaparlamentets behörighet granskas mot bakgrund av skrivelsen från åklagarmyndigheten vid distriktsrätten i Milano.
När det gäller indirekt avlyssning av en parlamentsledamots telefonsamtal fastställs följande i artikel 6.2 i den italienska lagen 140/2003: Om förundersökningsdomaren på ansökan av en part och efter att ha hört de övriga parterna i enlighet med artikel 268.6 i straffprocesslagen anser det nödvändigt att använda avlyssningar eller utskrifter av kommunikation enligt punkt 1, ska förundersökningsdomaren fatta ett beslut och inom tio dagar begära tillstånd hos den kammare till vilken parlamentsledamoten hör eller hörde då samtalen eller kommunikationen avlyssnades.
Det bör påpekas att det i artikel 10 i Protokollet om Europeiska gemenskapens immunitet och privilegier bland annat fastställs följande: ”Under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta a. vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land.”
På grundval av dessa bestämmelser och med tanke på att Massimo D’Alema var ledamot av Europaparlamentet då händelserna inträffade är Europaparlamentet behörigt i detta ärende.
2) På grundval av ovan citerade artikel 6 i den italienska lagen 140/2003 torde begäran avse tillstånd att använda påstått bevismaterial. Enligt förundersökningsdomaren erbjuder den bevisning som använts emellertid redan tillräckligt stöd för anklagelserna mot vissa personer som redan omfattas av en utredning, eller med andra ord mot de tredje parter som har avlyssnats. De har redan ställts inför rätta, och domstolsförfarandet befinner sig i ett långt framskridet stadium.
Ur denna synvinkel är begäran från distriktsrätten i Milano grundlös.
3) Om begäran från åklagarmyndigheten vid distriktsrätten i Milano däremot betraktas som ett ”tillstånd att vidta åtgärder” mot Massimo D’Alema, kan det påpekas att denna möjlighet inte har existerat i den italienska lagstiftningen sedan 1993, och att begäran således är grundlös i detta avseende.
IV. SLUTSATSER
Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser utskottet för rättsliga frågor att det inte är lämpligt att godkänna användningen av de berörda telefonavlyssningarna och att parlamentsledamot Massimo D’Alemas immunitet inte bör upphävas.
- [1] De protokoll som bifogats till fördragen ingår i gemenskapens primärrätt och har samma rättsliga verkan som fördragen. Genom domen i ett mål om huruvida gemenskapens tjänstemän ska betala fastighetsskatt klargjordes det att en överträdelse av bestämmelserna i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier motsvarar en överträdelse av skyldigheterna enligt fördragen (dom av den 24 februari 2008 i mål 260/86, kommissionen mot Belgien, Rättsfallssamling 1988, s. 966).
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET
Antagande |
3.11.2008 |
|
|
|
||
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
11 0 0 |
||||
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Monica Frassoni, Giuseppe Gargani, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Klaus-Heiner Lehne, Manuel Medina Ortega, Aloyzas Sakalas, Francesco Enrico Speroni, Diana Wallis, Jaroslav Zvěřina, Tadeusz Zwiefka |
|||||
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Renate Weber |
|||||