BETÄNKANDE om införlivande och tillämpning av direktiv 2002/73/EG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor

9.12.2008 - (2008/2039(INI))

Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
Föredragande: Teresa Riera Madurell

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om införlivande och tillämpning av direktiv 2002/73/EG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor

(2008/2039(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 16 december 2003 om bättre lagstiftning[1] , som slöts mellan parlamentet, rådet och kommissionen,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor[2],

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A6-0491/2008), och av följande skäl:

A. I enlighet med principerna om demokrati och rättssäkerhet, som föreskrivs i EG-fördraget, bör lagstiftaren övervaka genomförandet av den antagna lagstiftningen.

B.  Den begränsade informationen från kommissionen har gjort det svårt för parlamentet att utföra sin uppgift att i egenskap av lagstiftare övervaka genomförandet av direktiv 2002/73/EG. Därför har det skickats ut skrivelser till de nationella parlamentens behöriga utskott och till nationella jämställdhetsorgan med begäran om uppgifter. Svar har inkommit från 27 nationella parlament och 16 jämställdhetsorgan.

C. Direktiv 2002/73/EG är en viktig milstolpe i jämställdhetsarbetet och insatserna för att undanröja diskriminering på grund av kön i samhället som helhet.

D. En definition av ”sexuella trakasserier” fastställdes för första gången på EU-nivå i direktiv 2002/73/EG. Detta direktiv innehåller även definitioner av termerna direkt diskriminering, indirekt diskriminering och trakasserier, liksom ett förbud mot diskriminering av kvinnor på grund av graviditet eller mammaledighet samt bestämmelser om rätten att återvända till samma eller en likvärdig tjänst efter mammaledighet, pappaledighet eller adoptionsledighet i de medlemsstater som föreskriver om rätt till sådan ledighet.

E.  Medlemsstaterna åtog sig en rad skyldigheter i samband med genomförandet av direktiv 2002/73/EG av den 5 oktober 2005, t.ex.

Ø att utse ett eller flera organ för främjande, analys och kontroll av samt stöd för likabehandling av kvinnor och män,

Ø att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter i syfte att främja likabehandling, bland annat genom att övervaka praxis på arbetsplatser, kollektivavtal osv.,

Ø att främja en dialog med lämpliga ideella organisationer i syfte att främja principen om likabehandling,

Ø att främja likabehandling av kvinnor och män på arbetsplatsen på ett planerat och systematiskt sätt, till exempel genom rapporter om jämställdheten på företaget med regelbunden information om likabehandling av kvinnor och män,

Ø att vidta effektiva åtgärder för verkliga sanktioner av överträdelse av direktivet, där kompensation eller gottgörelse till den drabbade personen inte får begränsas av en i förväg fastställd övre gräns, utom i mycket begränsade fall,

Ø att se till att personer som stöder den som utsatts för diskriminering och trakasserier på grund av kön åtnjuter samma skydd mot ogynnsam behandling,

Ø att vart fjärde år underrätta kommissionen om åtgärder som vidtagits för att ge det underrepresenterade könet inom yrkesverksamheter särskilda fördelar samt genomförandet av dessa åtgärder,

Ø att se till att bestämmelser i kontrakt eller överenskommelser som strider mot direktivet förklaras ogiltiga eller ändras.

F.  Ett långsamt eller bristfälligt genomförande av direktiv 2002/73/EG riskerar att äventyra förverkligandet av Lissabonstrategin och det fulla utnyttjandet av EU:s sociala och ekonomiska potential.

G. Många medlemsstater har haft svårt att införliva direktiv 2002/73/EG och särskilt att i sin lagstiftning införa särskilda och lämpliga åtgärder för att förbättra jämställdheten och minska diskrimineringen i fråga om anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor.

H. Indikatorer visar att det inte skett någon nämnvärd utveckling i fråga om kvinnors möjligheter att få sysselsättning och befordran under åren närmast efter det att den nya förbättrade lagstiftningen om jämlikhet trädde i kraft.

I.   I många medlemsstater är integrering av ett jämställdhetsperspektiv i politiska och administrativa beslut omöjligt på grund av att det saknas kunskap och medvetenhet om detta perspektiv.

J.   Könsdiskrimineringen inom andra sociala och politiska områden ökar på grund av att löneskillnaderna mellan kvinnor och män kvarstår, särskilt mellan kvinnodominerade och mansdominerade näringsgrenar.

K. Europaparlamentet understryker att ekonomiskt oberoende är grundläggande för kvinnors frigörelse. En anställning med tillhörande rättigheter är en garanti för kvinnors personliga utveckling och integrering i samhället.

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att noggrant övervaka införlivandet av direktiv 2002/73/EG och efterlevnaden av den lagstiftning som följer av införlivandet samt att fortsätta att utöva påtryckningar på medlemsstaterna. Parlamentet vill särskilt understryka att tillräckliga resurser måste göras tillgängliga för att dessa mål ska uppnås.

2.  Europaparlamentet påminner om punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning, särskilt rådets åtagande att uppmuntra medlemsstaterna att utarbeta och offentliggöra tabeller över sambandet mellan direktiv och de nationella införlivandeåtgärderna. Sådana tabeller skulle underlätta kommissionens övervakning av införlivandet av direktiv 2002/73/EG.

3.  Europaparlamentet konstaterar att ett nära samarbete mellan de behöriga utskotten i de nationella parlamenten och Europaparlamentet i fråga om att övervaka införlivandet och genomförandet av jämställdhetslagstiftningen skulle göra de politiska beslutsfattarna och medborgarna mer medvetna om jämställdhet.

4.  Europaparlamentet ser positivt på det stora antalet detaljerade svar som på kort tid inkommit från nationella parlament och jämställdhetsorgan rörande läget i införlivandeprocessen och problem i samband med denna.

5.  Europaparlamentet beklagar att kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet, som ska grundas på information som inkommit från medlemsstaterna fram till slutet av 2005, ännu inte finns tillgänglig.

6.  Europaparlamentet finner det även beklagansvärt att lagstiftningen i flera medlemsstater inte innehåller tillräckligt tydliga och explicita definitioner av direkt och indirekt diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier.

7.  Europaparlamentet finner det oroande att omfattningen av förbjudna former av diskriminering i flera medlemsstater inte är tillräckligt stor för att det ska vara förenligt med direktiv 2002/73/EG. Parlamentet påminner om att den förbjudna sortens diskriminering förekommer inom såväl den privata som den offentliga sektorn.

8.  Europaparlamentet beklagar att lagstiftningen i vissa länder strider mot principen om effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner då den fastställer övre gränser för kompensationen eller gottgörelsen till personer som blivit diskriminerade.

9.  Europaparlamentet uppmärksammar att mindre förmånlig behandling av en kvinna på grund av graviditet eller mammaledighet utgör diskriminering och finner det beklagansvärt att vissa medlemsstater inte uttryckligen har erkänt rätten att återvända till samma eller en likvärdig tjänst efter mammaledighet.

10. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att sörja för att samtliga bestämmelser i direktiv 2002/73/EG införlivas till fullo på ett adekvat och effektivt sätt samt tillämpas korrekt.

11. Europaparlamentet påpekar att likabehandling inte gäller samtliga socialförsäkringssystem. Medlemsstaterna och kommissionen uppmanas att se till att i synnerhet tjänstepensionssystemen inte diskriminerar kvinnor och inte heller förstärker befintliga mönster där kvinnor redan är missgynnade i fråga om förmåner och bidrag.

12. Europaparlamentet välkomnar ansträngningarna som gjorts av de medlemsstater som har utökat eller stärkt kraven i direktiv 2002/73/EG, särskilt införandet av skydd mot diskriminering inom nya samhällsområden.

13. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder för att uppmuntra arbetsgivarna att främja arbetsförhållanden som förebygger sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön samt att införa specifika metoder för att förebygga sådant beteende.

14. Europaparlamentet uppmanar även medlemsstaterna att utveckla kapaciteten hos de organ som verkar för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män i enlighet med direktiv 2002/73/EG och sörja för att de har tillräckliga resurser. Dessutom påminner parlamentet om direktivets krav på dessa organs självständighet.

15. Europaparlamentet noterar de olika förhållningssätt som finns till tillämpningen av artikel 8a i direktiv 2002/73/EG, något som tydligt visar på behovet av samarbete och utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna. Parlamentet anser att både kommissionens nätverk av nationella jämställdhetsorgan och Equinet är viktiga verktyg för att främja sådant samarbete och en enhetlig tillämpning av gemenskapens jämställdhetslagstiftning.

16. Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att under 2009 genomföra en studie av jämställdhetsorganens organisation. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att bedöma EU-medborgarnas kännedom om de tjänster som dessa organ erbjuder samt att bedriva informationskampanjer för att öka kännedomen om dem.

17. Europaparlamentet vill uppmärksamma den bristande kännedom bland kvinnor om rättigheterna som följer av direktiv 2002/73/EG, vilket framgår av det låga antalet ärenden och klagomål på jämställdhetsområdet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna, fackföreningar, arbetsgivare och ideella organisationer att intensifiera sina insatser för att informera kvinnor om de möjligheter som sedan 2005 finns enligt den nationella lagstiftningen för den som utsatts för diskriminering.

18. Europaparlamentet konstaterar att tilltron till det rättsliga skyddet är lågt bland dem som drabbats av diskriminering och uppmanar medlemsstaterna att i syfte att stärka garantierna för de drabbade sörja för att stödet till dessa personer är oberoende och kostnadsfritt. Medlemsstaterna uppmanas även att trygga det rättsliga skyddet för personer som försvarar eller vittnar till förmån för en person som skyddas av direktiv 2002/73/EG.

19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att granska om medlemsstaterna garanterar att drabbade personer och föreningar och organisationer som har ett legitimt intresse av att direktiv 2002/73/EG efterlevs, inte hindras genom lagstiftning eller andra hinder, t.ex. alltför korta tidsfrister, att inleda rättsliga förfaranden till följd av överträdelser mot bestämmelserna om diskriminering och likabehandling, eller att genom andra administrativa förfaranden till fullo hävda sina rättigheter enligt direktiv 2002/73/EG.

20. Europaparlamentet framhåller de positiva effekter som det nära samarbetet mellan jämställdhetsorgan och arbetsmiljöinspektörer kan ha för förebyggande och bedömning av förekomsten av diskriminering. Medlemsstaterna uppmanas att insistera på fortbildning för arbetsmiljöinspektörer mot bakgrund av de nya ansvarsområden som följer av införlivandet av direktiv 2002/73/EG samt om de nya verktyg som införts, till exempel att bevisbördan flyttats.

21. Europaparlamentet poängterar de ideella organisationernas avgörande roll när det gäller att stödja den som drabbats av diskriminering och uppmanar de offentliga myndigheterna att öronmärka resurser för medlings- och stödprojekt, som är mer komplicerade att genomföra än informationskampanjer.

22. Europaparlamentet betonar även vikten av tillförlitliga, jämförbara och tillgängliga kvantitativa och kvalitativa indikatorer och könsuppdelad statistik för genomförandet och uppföljningen av detta direktiv. Parlamentet uppmanar jämställdhetsorganen att intensifiera sina insatser för att genomföra oberoende studier, offentliggöra oberoende rapporter och avge rekommendationer i diskrimineringsfrågor. Vidare vill parlamentet påminna om den roll som Europeiska jämställdhetsinstitutet spelar. Institutet har i uppgift att samla in och analysera uppgifter om jämställdhet, öka EU‑medborgarnas medvetenhet om jämställdhetsfrågor och ta fram metodverktyg till stöd för integreringen av ett jämställdhetsperspektiv.

23. Europaparlamentet påpekar att man måste främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter för att tillämpa principen om likabehandling genom att övervaka praxis på arbetsplatserna, kollektivavtal, uppföranderegler, forskning samt utbyte av erfarenhet och god praxis.

24. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning införliva krav på att företagen tar fram och tillämpar årliga jämställdhetsplaner och rättighetsplaner för kvinnor och män med ansvar för familjemedlemmar samt tryggar en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna.

25. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra arbetsgivarna att ge arbetstagarna och deras företrädare regelbunden information om efterlevnaden av principen om likabehandling av kvinnor och män.   

26. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra arbetsgivarna att ge arbetstagarna och deras företrädare regelbunden jämställdhetsinformation samt information om rätten till olika typer av ledighet.

27. Europaparlamentet insisterar på att man måste utveckla nationella mekanismer för att övervaka tillämpningen av principen om lika lön för lika arbete och om rätten att återgå till sin tjänst efter mammaledighet, pappaledighet eller ledighet för att ta hand om anhöriga.  

28. Europaparlamentet konstaterar att löneskillnaderna består och att kvinnor tjänar i genomsnitt 15 procent mindre än män. Denna skillnad minskade endast med 1 procent mellan 2000 och 2006, och andelen kvinnliga chefer är fortfarande mycket lägre än andelen manliga chefer. Europaparlamentet insisterar på att man måste utveckla nationella mekanismer för att övervaka tillämpningen av principen om lika lön för lika arbete och uppmanar kommissionen att med respekt för subsidiaritetsprincipen förnya planen för stödåtgärder i detta syfte.

29. Europaparlamentet insisterar på att man måste främja initiativ som bidrar till att företagen tar fram och genomför personalstrategier och positiva åtgärder som är jämställdhetsfrämjande. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sin nationella lagstiftning införliva krav på att företagen tar fram och tillämpar årliga jämställdhetsplaner samt tryggar en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna.

30. Europaparlamentet påminner medlemsstaterna om vikten av att aktivt integrera jämställdhetsperspektivet och beakta möjligheterna att förena familjeliv och arbetsliv vid utarbetandet och genomförandet av lagar.

31. Europaparlamentet understryker behovet av att bekämpa specifika hinder som står i vägen för funktionshindrade kvinnor och flickor och föräldrar till funktionshindrade barn när det gäller lika tillträde till utbildning och arbetsmarknad och behovet av åtgärder för att införliva genusperspektivet i alla politikområden med tanke på dessa gruppers särskilda behov.

32. Europaparlamentet betonar behovet av en större flexibilitet när det gäller föräldraledighet, särskilt för föräldrar till funktionshindrade barn.

33. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genom riktade åtgärder minska diskrimineringen av flickor och unga kvinnor i samband med övergången från skola till utbildning och från utbildning till arbetsliv och också vid återgången till arbetsmarknaden efter en period av ledighet för vård av barn eller anhöriga. Parlamentet framhåller vidare behovet av offentlig barnomsorg, vård och äldreomsorg. Parlamentet påminner medlemsstaterna om de åtaganden som de gjorde i dessa frågor vid toppmötet i Barcelona 2002.

34. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att granska i vilken omfattning medlemsstaterna har infört möjligheter till positiv särbehandling inom de områden där kvinnors karriärutveckling missgynnas på ett särskilt allvarligt eller uppenbart sätt. Kommissionen uppmanas att utarbeta en rapport om detta.

35. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas parlament och de nationella jämställdhetsorganen.

• [1]  EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.
• [2]  EUT L 269, 5.10.2002, s.15.

MOTIVERING

Jämställdhet är en grundläggande rättighet som har en privilegierad ställning inom gemenskapslagstiftningen. Ojämlikhet mellan könen på arbetsmarknaden är dock fortfarande ett strukturellt problem – 2007 var skillnaden i sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor 28,4 procent i EU‑27[1]. Det är mycket viktigt att detta åtgärdas, inte bara av det uppenbara skälet att jämställdhet är en grundläggande rättighet, utan även för att Europeiska unionen vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars år 2000 anmodades att höja sysselsättningsgraden för kvinnor till minst 60 procent år 2010.

Siffrorna för löneklyftan visar dock att man inte enbart kan åtgärda ojämlikheten mellan könen genom sysselsättningsgrad utan även arbetets kvalitet måste beaktas. Enligt rapporten från Internationella fackliga samorganisationen 2008 om könsuppdelningen mellan olika sektorer leder kvinnors högre utbildning inte nödvändigtvis till att löneskillnaden minskar. I vissa fall ökar faktiskt skillnaden med utbildningsnivå.

Genom direktiv 2002/73/EG av den 23 september 2002 om ändring av direktiv 76/207/EEG tillhandahåller Europaparlamentet och rådet ett effektivt verktyg för medlemsstaterna för att stärka den nationella lagstiftningen när det gäller likabehandling av kvinnor och män på arbetsmarknaden.

Långsam eller bristande tillämpning av detta direktiv kommer dock att bli en fara för tillämpningen av Lissabonstrategin, och för EU:s möjlighet att utveckla sin fulla potential liksom sin sociala och ekonomiska kapacitet.

Efterlevnaden – en lägesrapport

Överträdelseförfaranden då genomförandeåtgärder inte har meddelats

När tidsfristen för införlivandet av direktivet gick ut (den 5 oktober 2005) hade nio medlemsstater inte meddelat vilka åtgärder som vidtagits för att införliva direktivet. Följaktligen inledde kommissionen överträdelseförfaranden mot alla dessa medlemsstater, och detta ledde till två förfaranden för underlåtenhet att meddela genomförandeåtgärder mot Belgien och Luxemburg.

Överträdelseförfaranden på grund av brist på överensstämmelse

På grund av att bestämmelserna i direktivet är komplexa och nya upptäckte kommissionen en mängd svårigheter vid införlivande av direktivet, och sände därför formella underrättelser till 22 medlemsstater under första halvåret 2007. Lagstiftningar i 23 länder har kontrollerats, och Spanien är den enda medlemsstat som inte har fått någon formell underrättelse.

Detta innebär dock inte att alla dessa 22 medlemsstater har allvarliga problem med bristande överensstämmelse. Erfarenheten visar att många av kommissionens invändningar under överträdelseförfarandena åtgärdas efter de formella underrättelserna, särskilt efter det motiverade yttrandet.

Enligt kommissionen har alla medlemsstater svarat på de formella underrättelserna och kommissionen håller nu på att slutföra sin analys av svaren. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har informerats om att Estland och Finland redan mottagit ett motiverat yttrande. Senast vid 2008 års utgång förväntas kommissionen ha fattat beslut om uppföljningen av de förfaranden som fortfarande är öppna, dvs. tillkännagivande av motiverade yttranden eller avslutande av ärendena.

Ärenden som handläggs vid domstolen

EG‑domstolen konstaterade nyligen att Belgien och Luxemburg har brutit mot skyldigheten att meddela genomförandeåtgärder trots att Luxemburg sedan dess har införlivat direktivet.

Den 27 maj 2008 diskuterades detta ärende i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och kommissionen informerade om att den första rapporten om införlivande av detta betänkande kommer under första halvåret 2009, när utgången av överträdelseförfarandena har analyserats.

Definitioner

Definitioner har införlivats på ett felaktigt sätt i 15 medlemsstater.

Många medlemsstater har valt att ha en allmän definition av diskriminering utan omnämnande av könsdiskriminering, men användandet av allmänna termer kan leda till sidoeffekter som strider mot direktivets anda, exempelvis genom att hänvisningar till graviditet saknas eller krav på differentierad statistik över anmälningar om könsdiskriminering.

Det andra mest förekommande problemet vid införlivandet av detta direktiv är bristen på hänvisningar till definitionen av ”sexuella trakasserier” eller sammanblandningen av denna term med den allmänna definitionen av trakasserier, som gör det svårt att skydda den som utsatts för sexuella trakasserier särskilt när det gäller bevis.

Det är också ett vanligt problem att definitionen av indirekt diskriminering inte omfattas, trots att denna form nuförtiden troligen är den mest försåtliga formen av diskriminering. Såsom nämndes ovan visar förekomsten av löneskillnader som grundas på könstillhörighet hur kvinnor och män placeras in i olika arbetskategorier trots att de utför samma arbete, eller hur branscher med en hög andel kvinnliga arbetstagare ständigt återfinns i låglönebranscher.

Å andra sidan har vissa medlemsstater utvidgat eller förstärkt definitionerna genom att exempelvis infoga ett uttryckligt omnämnande av ”transsexuell identitet eller transsexuella uttryck” eller genom att beskriva diskriminering på grund av föräldraskap som en form av könsdiskriminering.

Tillämpningsområde

Direktivets tillämpningsområde har inte följts i 18 medlemsstater. Det vanligaste är att egenföretagare samt verksamhet i arbetstagar‑ eller arbetsgivarorganisationer inte har omfattats.

I vissa medlemsstater har dock tillämpningsområdet utvidgats utöver kraven i direktivet för att också omfatta följande:

- Socialförsäkringsförmåner och socialt bistånd, hälso‑ och sjukvård, utbildning samt utbyte av varor och tjänster.

- Inte endast enskilda individer utan även grupper av personer, juridiska personer och organisationer.

- Inte endast löneutbetalningar utan också andra förmåner från arbetsgivaren som definieras som lön.

- Anställda som arbetar i nationella organisationer utanför medlemsstaten.

I Ungern har skyddet för gravida kvinnor också utvidgats till att omfatta dem som deltar i program för konstgjord befruktning.

De nationella jämställdhetsorganen

I artikel 8a i direktivet krävs att jämställdhetsorgan ska utses, och i alla svar utom två från medlemsstaterna till utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män bekräftades att ett sådant organ finns.

Kommissionen har dock noterat att 16 medlemsstater inte på ett riktigt sätt hade genomfört bestämmelserna eftersom jämställdhetsorganen inte hade alla befogenheter enligt direktivet eller eftersom kommissionen tvivlade på organens förmåga att fullgöra sina uppgifter på ett oberoende sätt.

Jämförelser visar att det finns betydande skillnader i hur dessa jämställdhetsorgan arbetar, på vilka grunder, vem som har tillsyn över dem, personella och ekonomiska resurser osv., även om de flesta svaren visade att det finns en tendens till övergripande organ som ska arbeta mot alla typer av diskriminering.

När det gäller personalresurser och ekonomiska resurser finns också väsentliga skillnader mellan medlemsstaterna. Problemet illustreras av två likartade svar från jämställdhetsorganen till utskottet: På grund av bristande resurser kan man inte ta itu med diskrimineringsärenden tillräckligt snabbt, eftersom det blir så svårt att genomföra ordentliga utredningar. Det är heller inte alltid möjligt att bistå personer i rätten som antas ha utsatts för diskriminering, även om det finns lagenliga möjligheter till det. Bristande resurser försvårar också tillsynen när det gäller jämställdhetsplaner och endast små undersökningar kan genomföras på jämställdhetsorganets eget initiativ.

Organisatorisk struktur och behörighet

Vissa medlemsstater har inrättat helt nya jämställdhetsorgan medan många andra har breddat och preciserat befogenheterna för de redan befintliga.

Det finns i stort sett tre organisationsmodeller: medlemsstater med common law‑system, medlemsstater med ombudsmannasystem och medlemsstater med rättssystem enligt romersk tradition.

I common law‑systemen har jämställdhetsorganet befogenhet att genomföra utredningar och spela en roll vid alternativ tvistlösning. Ombudsmannen har däremot till uppgift att bekämpa diskriminering och kan delta i rättsprocesser. I system enligt den romerska traditionen tillkommer det vanligtvis fysiska och juridiska personer att delta i civilrättsliga, sociala och administrativa processer, och utredningen av fallen ligger på yrkesinspektörer.

Omfattningen av jämställdhetsorganens lagstadgade kompetens varierar stort mellan medlemsstaterna, från enbart bistånd utanför domstol till medling, rätten att genomföra utredningar på eget initiativ samt ingripande i rättsliga frågor.

De beslut och rekommendationer som de utfärdar är vanligtvis inte rättsligt bindande, även om de flesta jämställdhetsorgan anser att de innebär en stark moralisk skyldighet och i allmänhet efterlevs av domstolar och/eller arbetsgivare. Cyperns ombudsman är det enda organ som handlägger jämställdhets‑ och diskrimineringsfrågor och har befogenhet att utfärda sanktioner och bindande beslut.

Ett annat exempel är Nederländernas kommission för likabehandling, som är ett domstolsliknande organ (oberoende utredning, förhandling och avgörande) som agerar skilt från domstolsväsendet. Rättslig verkställighet av ett avgörande från kommissionen och skadeståndskrav kan dock endast ske genom domstol.

Flera jämställdhetsorgan har ett nära samarbete med yrkesinspektörer. Exempelvis det portugisiska jämställdhetsorganet besöker arbetsplatser eller anmodar den allmänna yrkesinspektionsmyndigheten att göra det, för att undersöka om diskriminering förekommer.

Arbetsgivarnas roll

I direktivet uppmuntras arbetsgivarna att främja likabehandling av kvinnor och män på arbetsplatsen på ett planerat och systematiskt sätt. I Nederländerna finns ett krav på att företag med fler än 30 anställda ska ha en jämställdhetsplan, och i Spanien är jämställdhetsplaner obligatoriska för företag med fler än 250 anställda eller om detta stadgas i kollektivavtalet. I den estniska jämställdhetslagen stadgas, å andra sidan, att arbetsgivarna ska samla in könsuppdelad statistik som rör arbetslivet.

Det civila samhällets roll

Svaren visar att kvinnor drar sig för att kräva sina rättigheter, och jämställdhetsorganen instämmer i att frånvaron av anmälningar står för en begränsad tilltro till skyddsmekanismen. Såsom den grekiska ombudsmannen uttalar kan frånvaron av kontakt mellan institutionella mekanismer och enskilda personer som utsatts för diskriminering endast åtgärdas genom samhällsorganisationer som verkar ute på fältet.

Det är viktigt att ta initiativ för att stärka det civila samhällets delaktighet, särskilt på regional och lokal nivå, utöver allmän information och kunskapskampanjer, som den största delen av de icke‑statliga organisationernas medel går till. Organisationerna borde få medel för att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering och få behörighet att processa, såsom avses i artikel 6.3 i direktivet.

Det finns faktiskt flera webbplatser som drivs av icke‑statliga organisationer som tillhandahåller rådgivning om diskriminering, och i ett fåtal medlemsstater kan personer som utsatts för diskriminering företrädas av icke‑statliga organisationer.

Främjande av likabehandling av kvinnor och män

I nationell lagstiftning görs inga stora insatser för de mer allmänna aspekterna när det gäller att främja likabehandling såsom förebyggande åtgärder eller systematiska strategier mot diskriminering.

I kommissionens regelbundna rapporter om jämställdhet mellan kvinnor och män upprepas år efter år behovet av att förstärka integreringen av jämställdhetsperspektivet. Det jämställdhetsministerium som nyligen inrättades i Spanien visar att man gör sådana insatser, men få konkreta politiska och institutionella åtaganden har gjorts i medlemsstaterna för att verkligen integrera jämställdhetsperspektivet.

I artikel 8b.1 och 8b.2 i direktivet uppmuntras medlemsstaterna att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Många medlemsstater betonar fackföreningarnas roll genom att utarbeta ett modellavtal med paragrafer om jämställdhet mellan kvinnor och män medan vissa av arbetsmarknadens parter ger uttryck för en allmän brist på information som påverkar exempelvis införandet av bestämmelser om indirekt diskriminering. Medlemsstaterna bekräftar också att regeringarna har ett nära samarbete med arbetsmarknadens parter vid utarbetandet av genomförandelagstiftningen.

• [1]  Internet: http://ec.europa.eu/employment_social/employment_strategy/pdf/2008compendium_en.pdf

YTTRANDE från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (26.6.2008)

till utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män

över införlivandet och tillämpningen av direktiv 2002/73/EG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor
(2008/2039(INI))

Föredragande: Ilda Figueiredo

FÖRSLAG

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor uppmanar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A. Många medlemsstater har haft svårt att införliva direktiv 2002/73/EG och särskilt att i sin lagstiftning införa särskilda och lämpliga åtgärder för att förbättra jämställdheten och minska diskrimineringen i samband med möjligheterna att få anställning, yrkesutbildning och befordran, och när det gäller arbetsvillkor.

B.  Indikatorer visar att det inte skett någon nämnvärd utveckling i fråga om kvinnors möjligheter att få sysselsättning och befordran under åren närmast efter det att den nya förbättrade lagstiftningen om jämlikhet trädde i kraft.

C. I många medlemsstater är integrering av ett jämställdhetsperspektiv i politiska och administrativa beslut omöjligt på grund av att det saknas kunskap och medvetenhet om detta perspektiv.

D. Alla medlemsstater har inrättat åtminstone ett organ med ansvar för att främja, utvärdera, övervaka och stärka jämställdheten.

E.  Könsdiskrimineringen förvärras ur andra sociala och politiska aspekter på grund av att löneskillnaderna mellan kvinnor och män kvarstår, särskilt skillnaderna mellan kvinnodominerade och mansdominerade näringsgrenar och inom den offentliga sektorn.

1.  Europaparlamentet beklagar att kvinnor trots vissa framsteg fortfarande diskrimineras när det gäller tillgång till anställning, arbetsmarknaden och lika anställningsformer. Parlamentet anser därför att det är nödvändigt att direktiv 2002/73/EG genomförs fullt ut i alla medlemsstater i nationell lagstiftning och i praktiken, också i fråga om indirekt diskriminering. Genomförandet av direktivet får inte leda till att det nuvarande skyddet av kvinnor försvagas.

2.  Europaparlamentet understryker behovet av att bekämpa specifika hinder som står i vägen för funktionshindrade kvinnor och flickor och föräldrar till funktionshindrade barn när det gäller lika tillträde till utbildning och arbetsmarknad och behovet av åtgärder för att införliva genusperspektivet i alla politikområden med tanke på dessa gruppers särskilda behov.

3.  Europaparlamentet anser att det är oroväckande att kvinnors arbetssituation fortfarande präglas av arbetslöshet, otrygga anställningsvillkor, lägre löner, större risk för fattigdom och arbetsplatsolyckor, större svårigheter att göra karriär och mycket låga pensioner och att riskerna för detta ökar för funktionshindrade kvinnor och invandrarkvinnor.

4.  Europaparlamentet understryker att trots att skillnaden mellan kvinnors och mäns sysselsättningsgrad minskat något var skillnaden ändå över 14 procent 2006. Kvinnors anställningsvillkor är också otryggare och alltfler kvinnor arbetar deltid och med tillfälliga anställningskontrakt.

5.  Europaparlamentet konstaterar att löneskillnaderna består och att kvinnor tjänar i genomsnitt 15 procent mindre än män. Denna skillnad minskade endast med 1 procent mellan 2000 och 2006, och andelen kvinnliga chefer är fortfarande mycket lägre än andelen manliga chefer.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att intensifiera sina insatser och att prioritera bekämpningen av diskriminering mellan män och kvinnor och särskilt vad gäller löner och inträde eller återinträde på arbetsmarknaden. Parlamentet uppmanar kommissionen att med respekt för subsidiaritetsprincipen förnya planen för stödåtgärder i detta syfte.

7.  Europaparlamentet understryker att ekonomiskt oberoende är grundläggande för kvinnors frigörelse. En anställning med tillhörande rättigheter är en garanti för kvinnors personliga utveckling och integrering i samhället.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utvärdera verksamheten inom de nationella jämställdhetsorganen och att föreslå åtgärder för att stärka deras roll samt att effektivisera tillämpningen av relevant lagstiftning.

9.  Europaparlamentet kräver uttryckligen att organen som enligt direktiv 2002/73/EG ska främja likabehandling av kvinnor och män garanterar att hjälpen till personer som utsatts för diskriminering, liksom deras hjälp- och utredningsverksamhet, är oberoende och självständig. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att säkra en rättvis finansiering av organen och deras verksamhet.

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att granska om kvinnor är tillräckligt informerade om sina rättigheter enligt direktiv 2002/73/EG, om de lätt och obehindrat har tillgång till en ombudsman som hjälper dem att tillvarata sina rättigheter. Kommissionen uppmanas vidare att granska om medlemsstaterna, förutom att införa lagen, vidtar ytterligare åtgärder för att stärka skyddet mot diskriminering av kvinnor inom arbetsliv och utbildning och vidareutvecklar skyddet genom riktade, förebyggande åtgärder.

11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka om de ombudsmän som ska hjälpa drabbade personer i medlemsstaterna är utrustade med finansiella medel och personal i en sådan omfattning att de fullt ut kan utföra sina uppgifter enligt artikel 8a i direktiv 76/207/EEG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor, ändrat genom direktiv 2002/73/EG.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ännu en gång granska om medlemsstaterna garanterar att drabbade personer och föreningar och organisationer som har ett berättigat intresse av att direktiv 2002/73/EG efterlevs, inte hindras genom lagstiftning eller andra hinder, t.ex. alltför korta tidsfrister, att inleda rättsliga förfaranden till följd av överträdelser mot bestämmelserna om diskriminering och likabehandling, eller att genom andra administrativa förfaranden till fullo hävda sina rättigheter enligt direktiv 2002/73/EG.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna, fackförbund, arbetsgivare samt alla statliga och icke-statliga aktörer att öka sina gemensamma insatser för att öka medvetenheten om befintliga rättsliga garantier och korrekt och effektiv tillämpning av lagstiftningen om likabehandling samt informera om möjligheterna till klagomål om diskriminering äger rum.

14. Europaparlamentet framhåller att man omgående måste vidta åtgärder för att bestämmelserna i direktiv 2002/73/EG ska genomföras fullt ut och effektivt för att bekämpa diskriminering. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att lägga större vikt vid kollektivförhandlingar, var och en i enlighet med sina traditioner, ge arbetet större värdighet och i större utsträckning kontrollera arbetsförhållanden och arbetsmiljö samt att undanröja direkt och indirekt lönediskriminering.

15. Europaparlamentet betonar vikten av kollektivförhandlingar och kollektivavtal i bekämpningen av diskrimineringen av kvinnor, bl.a. i fråga om tillgång till anställning, löne- och arbetsvillkor, karriär och yrkesutbildning. Parlamentet framhåller att tillsvidarekontrakt är och förblir normen.

16. Europaparlamentet framhåller att det krävs konkreta politiska åtgärder och mål för att uppnå verklig jämställdhet (lika lön, föräldraledighet, tillgång till arbeten med kvalitet och tillhörande rättigheter, lika möjligheter till livslångt lärande, en jämn könsfördelning bland beslutsfattare och undanröjande av könsbaserat våld på arbetsplatsen) och en uppläggning av arbetet och arbetstider som ger större möjligheter för kvinnor och män att förena yrkesliv med privat- och familjeliv.

17. Europaparlamentet betonar behovet av en större flexibilitet i förbindelse med föräldraledigheten, särskilt för föräldrar till funktionshindrade barn.

18. Europaparlamentet framhåller att det krävs ny och bättre infrastruktur inom utbildningsområdet och den sociala sektorn, både för barn och ungdomar och för äldre, vilket inbegriper fler (och bättre) möjligheter till utbildning, och uppmanar medlemsstaterna att genom riktade åtgärder minska diskrimineringen av flickor och unga kvinnor i samband med övergången från skola till utbildning och från utbildning till yrkesverksamhet och också då de återvänder till arbetsmarknaden efter en period av ledighet som hållits i syfte att vårda barn eller anhöriga. Parlamentet framhåller vidare behovet av offentlig barnomsorg, vård och äldreomsorg. Parlamentet påminner medlemsstaterna om de åtaganden som de gjorde i dessa frågor vid toppmötet i Barcelona 2002.

19. Europaparlamentet understryker att alla arbetande kvinnor, inbegripet kvinnor som är egenföretagare eller arbetar i familjejordbruk, måste garanteras alla rättigheter, däribland föräldraförmåner och socialförsäkringsrättigheter.

20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att granska i vilken omfattning medlemsstaterna har infört möjligheter till positiv särbehandling inom de områden där kvinnors karriärutveckling missgynnas på ett särskilt allvarligt eller uppenbart sätt. Kommissionen uppmanas att utarbeta en rapport om detta.

21. Europaparlamentet anser att det är viktigt att se över möjligheten att upprätta en metod för att analysera exakt vilka uppgifter som ingår i olika arbeten, vilken skulle fungera som en garant för lika lön för kvinnor och män, ge enskilda personer och yrken ett korrekt erkännande och arbetet ett värde som struktureringsfaktor, i syfte att öka företagens produktivitet, konkurrenskraft och kvalitet samt medföra en förbättring av såväl de kvinnliga som de manliga arbetstagarnas liv. Det krävs vetenskapliga analyser på detta område för att ändra de nuvarande metoderna att mäta det samhälleliga värdet av arbete som grundar sig på traditionella könsdiskriminerande uppfattningar om betydelsen av olika verksamheter. Dessa uppfattningar resulterar i att de strukturella löneskillnaderna mellan olika sektorer kvarstår.

22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fastställa klara, utförliga och mätbara indikatorer och standarder för likabehandling, med vilkas hjälp relationerna mellan könen och respekten för kvinnors rättigheter inom företagen kan utvärderas. Det är viktigt att främja positiva exempel och ett kriterium skulle kunna vara att inte tilldela upphandlingskontrakt till företag som bryter mot tillämplig lagstiftning om likabehandling.

23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid behov erbjuda medlemsstaterna sin expertis samt att vidta omfattande åtgärder för att stödja utbytet av bästa praxis i fråga om likabehandling av män och kvinnor på arbetsmarknaden.

24. Europaparlamentet insisterar på att man måste främja initiativ som bidrar till att företagen tar fram och genomför positiva åtgärder och jämställdhetsfrämjande personalstrategier vilka stödjer medvetandegörande och utbildning som gör det möjligt att främja, överföra och inlemma framgångsrika metoder i organisationer och företag.

25. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att noggrant övervaka införlivandet av direktiv 2002/73/EG och den anpassning av lagstiftningen som följer av införlivande, och att fortsätta att utöva påtryckningar på medlemsstaterna.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	25.6.2008
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	41 1 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Jan Andersson, Edit Bauer, Iles Braghetto, Philip Bushill-Matthews, Alejandro Cercas, Ole Christensen, Derek Roland Clark, Luigi Cocilovo, Jean Louis Cottigny, Jan Cremers, Proinsias De Rossa, Richard Falbr, Carlo Fatuzzo, Ilda Figueiredo, Karin Jöns, Ona Juknevičienė, Jean Lambert, Raymond Langendries, Bernard Lehideux, Elizabeth Lynne, Thomas Mann, Maria Matsouka, Elisabeth Morin, Juan Andrés Naranjo Escobar, Csaba Őry, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Pier Antonio Panzeri, Elisabeth Schroedter, Jean Spautz, Gabriele Stauner, Ewa Tomaszewska, Gabriele Zimmer
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Jean Marie Beaupuy, Petru Filip, Donata Gottardi, Marian Harkin, Rumiana Jeleva, Sepp Kusstatscher, Roberto Musacchio, Csaba Sógor, Patrizia Toia, Glenis Willmott

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	2.12.2008
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	11 0 5
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Edit Bauer, Ilda Figueiredo, Věra Flasarová, Lissy Gröner, Pia Elda Locatelli, Astrid Lulling, Siiri Oviir, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Anni Podimata, Teresa Riera Madurell, Raül Romeva i Rueda, Anne Van Lancker, Anna Záborská
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Donata Gottardi, Marusya Ivanova Lyubcheva