Förfarande : 2008/2130(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0031/2009

Ingivna texter :

A6-0031/2009

Debatter :

PV 24/03/2009 - 3
CRE 24/03/2009 - 3

Omröstningar :

PV 24/03/2009 - 4.19
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2009)0164

BETÄNKANDE     
PDF 150kWORD 98k
19.2.2009
PE 414.151v03-00 A6-0031/2009

om den urbana dimensionen av sammanhållningspolitiken under den nya programperioden

(2008/2130(INI))

Utskottet för regional utveckling

Föredragande: Oldřich Vlasák

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om den urbana dimensionen av sammanhållningspolitiken under den nya programperioden

(2008/2130(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artiklarna 158–159 i EG-fördraget,

–   med beaktande av det första handlingsprogrammet för genomförande av Europeiska unionens territoriella agenda (”första handlingsprogrammet”) som antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering och utveckling i Ponta Delgada (Azorerna) den 23–24 november 2007,

–   med beaktande av EU:s territoriella agenda (”den territoriella agendan”) och Leipzigstadgan om hållbara europeiska städer (”Leipzigstadgan”), vilka båda antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering och stadsutveckling i Leipzig den 24–25 maj 2007,

–   med beaktande av Bristolavtalet som antogs vid det informella ministerrådsmötet om hållbara samhällen i Bristol den 6–7 december 2005,

–   med beaktande av den lagstiftning för städer ”Urban acquis” som antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering i Rotterdam den 29 november 2004,

–   med beaktande av den nya stadgan från Aten 2003, som proklamerades vid ETCP:s (Europeiska rådet för stadsplanerare) möte i Lissabon den 20 november 2003 och dess framtidsvision för de europeiska städerna,

–   med beaktande av det handlingsprogram från Lille som antogs vid det informella ministerrådsmötet om stadsfrågor i Lille den 3 november 2000,

–   med beaktande av EU:s övergripande regionala utvecklingsplanering, som antogs vid det informella ministerrådsmötet om fysisk planering i Potsdam den 11 maj 1999,

–   med beaktande av Europeiska stadgan för städer för uppnåendet av hållbar utveckling som antogs vid Europeiska konferensen om hållbara städer i Ålborg, Danmark, den 27 maj 1994,

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 oktober 2008 med titeln ”Grönbok om territoriell sammanhållning: Att omvandla territoriell mångfald till styrka” (KOM(2008)0616),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 18 juni 2008 med titeln ”Femte rapporten om ekonomisk och social sammanhållning: Tillväxt i regionerna, tillväxt i Europa” (KOM(2008)0371),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 maj 2008 om resultatet av samrådet beträffande sammanhållningspolitikens strategier och program för programperioden 2007–2013 (KOM(2008)0301),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 maj 2007 med titeln ”Fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning” (KOM(2007)0273),

–   med beaktande av kommissionens riktlinjer ”The urban dimension in Community policies for the period 2007–2013” som antogs den 24 maj 2007,

–   med beaktande av kommissionens arbetsdokument ”The territorial and urban dimension in the national strategic reference frameworks and operational programmes (2007–2013): A first assessment” från maj 2007,

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 juli 2006 med titeln ”Sammanhållningspolitiken och städerna: städernas och tätorternas bidrag till tillväxt och sysselsättning i regionerna” (KOM(2006)0385),

–   med beaktande av rådets beslut 2006/702/EG av den 6 oktober 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen(1),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 juli 2005 med titeln ”En sammanhållningspolitik för att stödja tillväxt och sysselsättning: Gemenskapens strategiska riktlinjer för perioden 2007–2013” (KOM(2005)0299),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 14 juni 2002 med titeln ”Strukturfondernas programplanering 2000–2006: en första bedömning av Urban‑initiativet” (KOM(2002)0308),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 6 maj 1997 ”Mot ett program för städer inom Europeiska unionen” (KOM(1997)0197),

–   med beaktande av resultaten av ESPON:s (observationsorgan i samverkan för europeisk regional utvecklingsplanering) arbetsprogram för 2006 och ESPON:s antagna arbetsprogram för 2013,

–   med beaktande av resultaten av pilotprojekten Urban (1989–1999), gemenskapsinitiativet Urban I (1994–1999) och Urban II (2000–2006),

–   med beaktande av uppgifterna från databasen Urban Audit (kartläggning av läget i städerna) som med hjälp av 330 indikatorer tillhandahåller statistik om 358 europeiska städer,

–   med beaktande av sin resolution av den 21 februari 2008 om en uppföljning av EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan – ett europeiskt handlingsprogram för fysisk planering och territoriell sammanhållning(2),

–   med beaktande av sin resolution av den 10 maj 2007 om bostäder och regionalpolitik(3),

–   med beaktande av sin resolution av den 13 oktober 2005 om den urbana dimensionen och utvidgningen(4),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling (A6‑0031/2009), och av följande skäl:

A. Även om det är vedertaget att frågor som rör städer är nationella, regionala och lokala myndigheters ansvar spelar stadsområden icke desto mindre en viktig roll när det gäller att genomföra Lissabon- och Göteborgsstrategierna och de intar därför en framträdande plats i sammanhållningspolitiken, för vilken EU:s institutioner bär ansvaret.

B.  De EU-mål som fastställs i Leipzigstadgan går ut på att garantera ett integrerat synsätt på genomförandet av stadsutvecklingspolitiken i syfte att skapa stadsområden av god kvalitet, modernisera kommunala tjänster, transport-, energi- och informationsnät samt främja livslångt lärande, utbildning och förnyelse, inte minst i eftersatta innerstadsområden.

C. Både utarbetandet av en flexibel, anpassningsbar och dynamisk checklista för genomförandet av Leipzigstadgan – en grundförutsättning för att bemöta de mycket skilda behoven i de olika europeiska städerna – något som redan har dragits igång av det franska ordförandeskapet, och varje medlemsstats utarbetande av integrerade stadsutvecklingsplaner kan visa sig vara mycket användbart för att kasta ljus över de olika situationerna och följaktligen göra det möjligt att genomföra initiativ med precisa mål.

D. Det måste göras skillnad mellan städer och stadsområden.

E.  80 procent av EU:s 492 miljoner invånare lever i städer, men skillnaderna mellan medlemsstaterna är emellertid avsevärda när det gäller befolkningens fördelning mellan stadsområden, förorts- och ytterområden samt landsbygdsområden. Unionen kännetecknas likväl av sin polycentriska utveckling. Stadsbefolkningens behov och intressen är dåligt tillvaratagna i strukturfonderna verksamhetsprogram, vilket skapar problem.

F.  I stadsområdena genereras 70–80 procent av EU:s BNP, och städer erkänns som centrum för innovation och som motorer för utveckling på regional, nationell och EU-nivå.

G. Städerna bär dock också ansvaret för mer än 75 procent av världens energikonsumtion och 80 procent av alla växthusgaser till följd av energiproduktion, transport, industrier och uppvärmning.

H. Urbaniseringstrenden förvärras av intern migration till huvudstäder och andra storstäder. Den resulterande befolkningsökningen medför en enorm börda för de växande städerna, som måste klara av de ökande behoven i fråga om avfallshantering, bostäder, utbildning och sysselsättningsmöjligheter. Den ökande urbaniseringstrenden innebär en enorm utmaning för landsbygdsområdena, som måste hantera frågor som bristen på humankapital, arbetstagare, konsumenter och studenter.

I.   Den senaste utvidgningen av EU, utan tidigare motsvarighet, har lett till en exceptionell ökning av de regionala olikheterna och till en ökning av antalet städer med utbrett förfall.

J.   Trots att de politiska, institutionella och konstitutionella systemen i medlemsstaterna skiljer sig åt, står EU:s stadsområden inför samma typer av utmaningar och har samma slags möjligheter att bemöta dem, vilket understryker behovet av å ena sidan detaljerade statistiska uppgifter och å andra sidan ömsesidigt samarbete och utbyte av god praxis för att EU:s städer ska kunna bemöta den internationella konkurrensen.

K. Ekonomisk omstrukturering, kraftiga fluktuationer på arbetsmarknaden, otillgänglig och hårt belastad kollektivtrafik, begränsad användbar yta (förvärrat av oplanerad stadsutbredning), minskande och åldrande befolkning, avfolkning av landsbygd och småstäder till förmån för storstadsområden, social utslagning, höga och ökande brottsnivåer, ghettoisering av vissa områden i städerna, låginkomsthushåll, försämring av livskvaliteten i eftersatta områden, brist på parker och friluftsområden, miljöföroreningar, kontroll av vatten- och avfallshantering samt behovet av säker energi är utmaningar för EU:s fysiska planering.

L.  En förvaltning som utnyttjar modern IT-teknik, i synnerhet Internetbaserad förvaltning, och som samordnas mellan alla relevanta aktörer skulle väsentligt kunna minska befintliga problem och leda till att stadsutbredningen tacklas på ett integrerat sätt genom samarbete med förorts- och ytterområden som gränsar till landsbygden, och med hänsyn tagen till sådana områden, i linje med moderna synsätt på stadsplanering såsom smart tillväxt, ny fysisk planering och intelligent urbanism.

M. Små och medelstora företag, inte minst inom tjänstesektorn, är särskilt väl lämpade att delta i verksamhet för stadsutveckling, och sammanhållningspolitiken har kommit att bli alltmer inriktad mot att främja städers konkurrensmässiga fördelar.

N. Små och medelstora företag, i synnerhet små- och mikroföretag samt hantverkare och köpmän, är mycket viktiga för att upprätthålla verksamheten i stadskärnorna och upprätthålla en balans i stadsdelarna. Den stadspolitik som avser transporter, företagsverksamhet, fastighetstransaktioner och höjda bostadspriser eller, i omvända fallet, frånvaron av en balanserad politik på dessa områden, har ofta lett till att ekonomisk verksamhet försvunnit och till att utbudet av personliga tjänster blivit alltmer sällsynt.

O. Partnerskapet mellan stadsområden och landsbygdsområden behöver stärkas ytterligare, eftersom stadsområdena spelar en viktig roll för en harmonisk och integrerad utveckling av förstäderna i syfte att uppnå territoriell sammanhållning och balanserad regional utveckling.

1.  Europaparlamentet betonar vikten av hållbar stadsutveckling och stadsområdenas bidrag till regional utveckling, och uppmanar kommissionen att regelbundet utvärdera, mäta, riktmärka och diskutera effekterna av EU:s politik på ekonomin och de sociala aspekterna – särskilt frågor som rör utbildning och kultur – samt på folkhälsan, transporterna, miljön och säkerheten i stadsområden.

2.  Europaparlamentet beklagar att medlemsstaterna uppmanas men inte är skyldiga att främja hållbar utveckling i städerna som en prioriterad strategi. Parlamentet är därför oroat över att den urbana dimensionen inte beaktas i tillräcklig utsträckning i vissa medlemsstater i samband med genomförandet av sammanhållningspolitiken, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i samarbete med regionala och lokala myndigheter analysera och utvärdera effekterna av att införliva initiativet Urban i all politik och att regelbundet övervaka och granska effekterna av utnyttjandet av EU-medel i stadsområden.

3.  Europaparlamentet hänvisar till de positiva erfarenheterna av gemenskapsinitiativet Urban när det gäller partnerskap, ett integrerat tillvägagångssätt samt nedifrån‑och‑upp‑principen, som bidragit avsevärt till att göra de projekt som fått stöd effektiva och lämpliga. Parlamentet kräver att hänsyn ska tas till dessa framsteg inom strukturfondsstödets urbana dimension och att liknande mekanismer ska införas för den generella finansiering som är tillgänglig för en hållbar stadsutveckling, så att fler städer kan dra nytta av framstegen.

4.  Europaparlamentet anser att det vore olämpligt och dessutom problematiskt att anta en gemensam definition av ”stadsområden” och mer allmänt av det första ledet av denna term, eftersom det är svårt att jämka samman de skilda förhållanden som råder i medlemsstaterna och regionerna. Parlamentet anser således att det i enlighet med subsidiaritetsprincipen bör vara upp till medlemsstaterna att eventuellt införa ett krav på att definiera och utse stadsområden på grundval av gemensamma EU-indikatorer.

5.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att stödja sina huvudstäder och andra storstäder i ansträngningarna för att klara av de ökande utmaningar i fråga om avfallshantering, bostäder, utbildning och sysselsättningsmöjligheter som uppstår till följd av urbaniseringen och den därtill kopplade befolkningsökningen. I en vidare kontext anser parlamentet att befolkningsfluktuationer medför arbetsmarknadsrelaterade utmaningar för både stads- och landsbygdsområden, och dessutom när det gäller utbildning och omskolning av arbetstagare som blivit arbetslösa samt landsbygdens avfolkning.

6.  Europaparlamentet anser i detta sammanhang, och med tanke på att det är uppenbart att medlemsstaternas olika konstitutionella mekanismer till sin natur inte är förenliga med ett harmoniserat synsätt, trots den effektivitet som råder på de olika styresnivåerna, att det vore lämpligt att medlemsstaterna från fall till, via offentliga samråd, definierar den urbana dimensionen sådan de uppfattar den, i syfte att stärka den interna harmoniseringen och förbättra samverkan med kommissionen.

7.  Europaparlamentet betonar att medlemsstaterna har möjlighet att till städerna delegera förvaltningen av de av Europeiska unionens strukturfonder som är avsedda för genomförande av åtgärder som syftar till att få till stånd en hållbar utveckling i städerna. Parlamentet anser att vidaredelegering har ett dubbelt mervärde: å ena sidan skulle det vara mycket effektivare för tillväxten på regional nivå och EU-nivå att städerna tar ansvaret från planering till genomförande av åtgärder, samtidigt som i grunden lokala utmaningar tillmötesgås, och å andra sidan skulle den utgöra ett värdefullt verktyg för att förbättra den lokala förvaltningskapaciteten. Parlamentet beklagar emellertid att möjligheten att vidaredelegera, eventuellt genom övergripande stöd till kommunala myndigheter inom de operativprogram som finansieras via Eruf, inte har utnyttjats till fullo, och är övertygat om att stadsområden bör ges en tydlig roll som förmedlande organ inom ramen för en förvaltningsorganisation på flera plan under kommande programplaneringsperiod. Parlamentet anser att den urbana dimensionen och vidaredelegering bör vara obligatoriska inslag i regionalpolitiken. Vidaredelegeringen får emellertid inte leda till en uppsplittring av regionalpolitiken, och därför är det lämpligt att noggrant definiera de olika formerna för vidaredelegering.

8.  Europaparlamentet belyser vikten av ett integrerat synsätt på stadsutvecklingsplanering. Parlamentet föreslår att allt offentligt stöd till stadsplanering bör utgå från integrerade stadsplaneringsplaner, och anser att detta integrerade synsätt under kommande programplaneringsperiod böra vara ett av de viktigaste kriterierna för beviljande och utnyttjande av resurser ur strukturfonderna och även för att erhålla lån från Europeiska investeringsbanken. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjer med rekommendationer och exempel på god praxis när det gäller integrerade stadsplaneringsplaner och att främja utbytet av god praxis mellan nationella, regionala och lokala myndigheter.

9.  Europaparlamentet uppmanar med eftertryck medlemsstaterna att i sina strategiska referensramar och nationella operativprogram prioritera finansieringen av projekt som förverkligar planerna på en hållbar utveckling i städerna.

10. Europaparlamentet rekommenderar att planerna för hållbar stadsförvaltning omfattar åtminstone några av följande element: avfallsplaner, bullerkartor och åtgärdsplaner, lokala program för luftföroreningar och miljö, utsikter för demografisk tillväxt, efterfrågan på nya utvecklingsbara områden, ianspråktagande av ödetomter och övergivna byggnader, återställande av nedgångna bostadsområden och före detta industriområden, tillgänglighet av och tillgång till allmännyttiga tjänster, städernas struktur och andel grönområden, hjälpmedel för personer med funktionshinder, tillvaratagande av kultur- och naturarvet samt det historiska arvet, uppskattning av vatten- och energibehov samt effektiv förbrukning av dessa tillgångar, kollektivtrafikens tillgänglighet, effektiv trafikledning, integration av utsatta grupper (invandrare, minoriteter, personer med låga kvalifikationer, personer med funktionshinder, kvinnor, etc.), tillgång till människovärdiga bostäder till överkomliga priser samt brottsbekämpningsplaner.

11. Endast om det finns tillräckliga medel för hållbar stadsplanering anser Europaparlamentet att det kommer att vara lönsamt att utarbeta integrerade stadsutvecklingsplaner, och rekommenderar följaktligen att tillgängliga resurser ska koncentreras på specifika insatser. Parlamentet föreslår en miniminivå för strukturfondsutgifter per invånare i ett stadsområde per programplaneringsperiod, där minimibeloppet ska fastställas på ett sätt som gör att avsättandet av detta belopp inte innebär en orealistisk belastning för regionen.

12. Europaparlamentet inser att det finns ett akut behov av att stärka både den vertikala och horisontella stadsförvaltningens administrativa kapacitet, och uppmärksammar medlemsstaterna på det brådskande behovet av att anta ett integrerat angreppssätt för genomförandet av stadsutvecklingspolitiken (som tar upp grundläggande frågor med anknytning till invånarnas vardag, såsom transporter, allmännyttiga tjänster, livskvalitet, sysselsättning och lokal ekonomisk verksamhet, säkerhet, etc.), genom att i detta arbete involvera nationella regeringar tillsammans med regionala och lokala myndigheter samt alla övriga relevanta offentliga och privata aktörer, på grundval av partnerskapsprincipen.

13. Europaparlamentet inser att det är svårt för myndigheter i städerna att förena de områden som täcks av ESF och samtidigt eftersträva ekonomisk och social utveckling, och Eruf‑områdena samtidigt som de planerar investeringar i infrastruktur. Parlamentet anser att principen ”ett program, en fond” bör ses över. Parlamentet uppmanar de lokala och regionala myndigheterna att bättre utnyttja synergierna i stödet från Eruf och ESF och att stärka ett integrerat stöd. På lång sikt uppmanar parlamentet kommissionen att granska möjligheten att slå samman de två fonderna om detta kan garantera att förfarandena blir enklare.

14. Europaparlamentet stöder idén med den princip om flexibilitet som kännetecknar Jessica och programmets potential för ekonomisk tillväxt i stadsområden. Under nästa programplaneringsperiod anser parlamentet att regionalpolitiken måste utnyttja fördelarna med att i större utsträckning använda finansieringstekniska åtgärder som flexibla fonder, som erbjuder förmånliga lån, i stället för att enbart förlita sig på stöd, vilket är fallet i dagsläget.

15. Europaparlamentet noterar den privata sektorns stadsutvecklingspotential, och anser att offentlig-privata partnerskap systematiskt bör genomföras och uppmuntras för inrättandet av innovativa finansieringssystem och projekt i syfte att lösa viktiga ekonomiska och sociala problem i stadsområdena, i synnerhet för uppförande av infrastruktur och bostäder. Parlamentet betonar att detta förutsätter klara och öppna regler, särskilt i fråga om offentliga myndigheters verksamhet. Det är nämligen dessa myndigheter som, med iakttagande av subsidiaritetsprincipen, måste fatta de strategiska besluten avseende metoder för tillhandahållande av tjänster, utarbetande av specifikationer samt upprätthållande av ett visst mått av kontroll.

16. Europaparlamentet belyser den urbana dimensionens genomförandeaspekter och administrativa aspekter, och efterlyser ytterligare insatser för att förenkla genomförandebestämmelserna för sammanhållningspolitiken och en övergripande minskning av onödig byråkrati när det gäller förvaltning och kontroll av medel och enskilda projekt.

17. Europaparlamentet konstaterar att det utöver sammanhållningspolitiken också finns annan gemenskapspolitik som finansiellt stöder stadsområden, och uppmanar således kommissionen att utveckla och föreslå en bättre samordning av berörd politik, i syfte att sammanföra samtliga EU-resurser för stadsområden, för att på så sätt säkerställa genomförandet av det integrerade synsättet i praktiken, dock alltid med beaktande av sammanhållningspolitiken.

18. Europaparlamentet anser att medlemsstaternas ledningsstrukturer fortfarande är dåligt anpassade för att främja horisontellt samarbete, och uppmanar med eftertryck kommissionen att främja principen om en sektorsöverskridande förvaltningsstruktur.

19. Europaparlamentet förespråkar ett effektivare utnyttjande av finansiella, personella och organisatoriska resurser för att skapa och stärka de nätverk som inrättats av tätorter och städer när det gäller hållbar stadsutveckling eftersom de spelar en viktig roll i det territoriella samarbetet. I detta sammanhang betonar parlamentet behovet av infrastruktur som bidrar till bevarandet av särskilda drag (t.ex. historiska resurser), modernisering (t.ex. innovationsgrupper), ekonomisk tillväxt (t.ex. små och medelstora företag) och säsongsverksamhet, och uppmanar kommissionen att stärka stadsområdenas ställning i initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring”.

20. Europaparlamentet konstaterar att ett gott genomförande av den regionala utvecklingspolitiken och en hållbar strategi för territoriell utveckling kräver en jämvikt mellan de åtgärder som rör stads-, förorts- och ytterområden och som därmed påverkar utvecklingen av verklig regional sammanhållning. Parlamentet upprepar att landsbygdsutvecklingspolitiken avsevärt påverkar den fysiska planeringen och att de olika politikområdena för stads- respektive landsbygdsutveckling inte är tillräckligt integrerade. Parlamentet understryker behovet av verklig synergi mellan dessa politikområden som i slutändan leder till verklig utvecklingspotential och främjandet av landsbygdsområdenas attraktions- och konkurrenskraft. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och regionerna att utnyttja instrumentet för partnerskap mellan stadsområden och landsbygdsområden i syfte att uppnå målet med balanserad territoriell utveckling.

21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidareutveckla och regelbundet uppdatera den så kallade Urban Audit och samtidigt tillhandahålla information om skillnaderna mellan städer och landsbygd i samtliga medlemsstater i syfte att få en tydlig bild av läget och kartlägga de specifika behoven för en välavvägd stads- och landsbygdsutveckling.

22. Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen och medlemsstaterna inrättar en EU-högnivågrupp om stadsutveckling och tillämpar den öppna samordningsmetoden på politiska strategier för stadsutveckling på EU-nivå.

23. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1)

EUT L 291, 21.10.2006, s. 11.

(2)

Antagna texter, P6_TA(2008)0069.

(3)

EUT C 76 E, 27.3.2008, s. 124.

(4)

EUT C 233 E, 28.9.2006, s. 127.


MOTIVERING

Europeiska städer och deras situation

Städer är viktiga aktörer i utformningen av Europas ekonomi och territorium. Frågor om stadsutveckling står i centrum både för det nya målet för territoriell sammanhållning och för Lissabon- och Göteborgsstrategierna. Städer är ovedersägliga motorer för ekonomisk tillväxt i hela Europa. I praktiskt taget alla europeiska länder är stadsområden de främsta producenterna av kunskap och innovation - naven i en globaliserad världsekonomi. Det är i städer och stadsområden som en övervägande del av unionens arbetstillfällen, företag och högre utbildningsanstalter finns. Å andra sidan står många städer inför allvarliga problem och utmaningar. På bred front råder således uppfattningen att städer och stadsområden behöver särskild uppmärksamhet inom ramen för sammanhållningspolitiken, eftersom de å ena sidan utgör kärnan för utveckling, men å den andra har stora ekonomiska, miljömässiga och sociala problem.

I Europa finns det omkring 5 000 städer med 5 000–50 000 invånare och nästan 1 000 städer med över 50 000 invånare. Man kan beskriva Europa i termer av territoriell mångfald och polycentrisk utveckling; det relativt tätbefolkade urbana nätverket innehåller få mycket stora städer. I Europeiska unionen bor endast 7 procent av befolkningen i städer med över 5 miljoner invånare mot 25 procent i Förenta staterna(1). Enligt rapporten State of European Cities(2) registrerades de kraftigaste ökningarna bland stadsbefolkningen i Spanien, där vissa stadsområden i genomsnitt ökade med 2 procent eller mer om året. Även städer i Irland, Finland och Grekland upplevde några av de högsta befolkningsökningarna i EU. Däremot konstaterades en allmän befolkningsminskning i många stadsområden i Central- och Östeuropa under samma tidsperiod. I praktiskt taget alla städer växer förorter och ytterområden, och även om de går tillbaka tenderar de att göra så i lägre utsträckning än själva stadskärnan.

Till följd av markanta nationella skillnader finns det ingen internationell överenskommelse om en gemensam definition av urban som skulle kunna tillämpas i alla länder eller ens i alla länder i en region. Många försök har gjorts att hitta en gemensam tolkning av ordet urban. Det finns definitioner från FN(3), Världsbanken(4), OECD(5) och från enskilda länder. De flesta av dessa definitioner bygger på statistik om befolkningsstorlek och befolkningstäthet.

Befolkningens geografiska fördelning skiljer sig utan tvekan kraftigt åt mellan olika länder, men EU‑institutionerna har hittills förlitat sig på den definition som Eurostat använt i sin European regional and Urban statistics Reference guide(6) med fyra geografiska nivåer för statistikinsamlingen. Där skiljer man på den centrala stadskärnan, större stadsområden (LUZ, larger urban zones), ”Kernel” för nio huvudstäder i de fall då begreppet förvaltningsstad inte ledde till jämförbara geografiska enheter, samt slutligen den underliggande stadsbebyggelsen (SCD, subcity districts). Även om Eurostats definition är fullt tillämpligt i statistiska syften är det med tanke på befintliga skillnader och skilda angreppssätt väldigt svårt att fastställa en gemensam och tydlig definition av ”urban” inom ramen för sammanhållningspolitiken, och således bör definitionsfrågan överlåtas till medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

Utarbetandet av en ekonomisk, social och territoriell utvecklingsstrategi kräver att begreppet urban i sammanhållningspolitiken begränsas till sådana områden där detaljerade uppgifter är tillgängliga, eftersom det endast är med tydliga och exakta uppgifter som problemen kan mätas. För att mäta framsteg och identifiera problem i stadsområden är det således nödvändigt att detaljerade statistiska uppgifter finns tillgängliga. Detta har givit upphov till den mycket användbara europeiska Urban Audit.

Den urbana dimensionen i sammanhållningspolitiken

Historiskt sett har den urbana dimensionen stått vid sidan av de huvudsakliga strukturåtgärderna. Sedan 1990 har det funnits urbana pilotprojekt. Sedan 1994 har Urban‑program funnits som gemenskapsinitiativ och gjort det möjligt att främja integrerade modeller för lokal utveckling.

Under föregående programperiod tilldelades olika urbana initiativ särskilda medel, men så är inte fallet under perioden 2007–2013. Efter antagandet av den nya förordningen om strukturfonderna har stadsutvecklingspolitiken integrerats i målen för sammanhållning samt för regional konkurrenskraft och sysselsättning, vilket understryker den vikt som unionen fäster vid denna aspekt av sammanhållningspolitiken.

Medlemsstaterna uppmanades därför att göra hållbar stadsutveckling till en strategisk prioritering när de utformade sina nationella strategiska referensramar och operativa program, men de var inte skyldiga att göra det. Om de inte inbegrep stadsutvecklingen skulle detta emellertid motverka deras eventuella planer på att på ett dynamiskt sätt bidra till unionens insatser för att uppnå sina mål, med hänsyn till städers och tätbebyggda områdens betydelse i den europeiska ekonomin.

De nyligen omarbetade förordningarna ger förvaltningsmyndigheterna möjlighet att utnyttja en mängd olika offentlig-privata partnerskap i förvaltningen av medel som är öronmärkta för stadsutveckling. Strukturfonderna kan således stödja finansieringsinstrument såsom riskkapitalfonder, garantifonder eller lånefonder. Kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) har utformat tre finansiella instrument, Jeremie(7), Jaspers(8) och Jessica(9). Jessica (Joint European Support for Sustainable Investment in City Areas ) är av störst intresse när det gäller stadsutveckling. Syftet med programmet är att åstadkomma en hävstångseffekt med de tillgängliga finansiella resurserna. Återvunna medel måste återinvesteras i stadsutveckling eller anslås på nytt till förvaltningsmyndigheten för andra stadsprojekt. Jessica befinner sig fortfarande i inledningsskedet.

Hittills har det inte gjorts någon allsidig utvärdering av i vilken omfattning medlemsstaterna genomför den urbana dimensionen. De första intrycken är dock inte särskilt positiva. Exempelvis har de nationella myndigheterna och regionerna i flertalet fall beslutat sig för att inte ge städerna möjlighet till vidaredelegering eftersom de föredrar att anordna förslagsinbjudan inom de olika sektorspolitiska områdena.

Riktlinjer för framtiden

Mycket sker inom mellanstatliga och internationella organisationer när det gäller stadsutveckling. Vissa områden vore dock i behov av bättre övervakning, mer detaljerade indikatorer och utvecklingen av liknande metoder för genomförandet av integrerad hållbar stadsutveckling. Dessutom, om Lissabonfördraget skulle träda i kraft i framtiden kommer den territoriella sammanhållningen och därmed stadsutvecklingen att bli ett gemensamt ansvar för medlemsstaterna och unionen.

Stadsutvecklingsprogram måste utformas och genomföras på lokal och regional nivå av dem som förstår lokalbefolkningen och affärsklimatet. I detta sammanhang är vidaredelegering ett mycket viktigt redskap både för att förstärka den lokala förvaltningens administrativa kapacitet och för att verkligen bidra till territoriell och europeisk tillväxt.

Huruvida regionala eller subregionala organisationer verkligen kommer att få ett ökat ansvar för strukturfondsplanering och resultat beror inte bara på skapandet av ett positivt regelverk på EU‑nivå i form av förordningar och riktlinjer, utan även på i vilken utsträckning nationella och regionala regeringar och förvaltningsmyndigheter är beredda att acceptera och möjliggöra en sådan ökad konkret medverkan.

I detta sammanhang är det oklart i vilken utsträckning det frivilliga systemet fungerar. I framtiden bör städerna ges en tydlig roll vid sidan av regionala och nationella förvaltningar som förmedlande organ inom ramen för en förvaltningsorganisation på flera plan och den urbana dimensionen bör vara obligatorisk.

Det händer ofta att fristående utvecklingsplaner förbereds innan integrerade stadsutvecklingsplaner har slutförts av städerna. För att de integrerade stadsutvecklingsplanerna ska vara genomförbara är det viktigt att representativa förvaltningsformer och beslutsstrukturer utformas. För att idén med integrerade stadsutvecklingsplaner ska bli en väg framåt måste dessutom tillräckliga resurser frigöras. Föredraganden anser att öronmärkning av budgetmedel i likhet med vad som skedde för Urban-initiativen skulle bidra till att säkerställa att den urbana dimensionen får tillräckliga resurser, och förespråkar således att det ska införas ett obligatoriskt minimibelopp. Föredraganden föreslår att detta belopp ska fastställas till 1 000 EUR (för gemenskapsinitiativet Urban II var den lägsta utgiftsnivån 500 EUR per invånare).

För att stadsutvecklingen ska vara effektiv och för att Leipzigmålen ska nås inom en rimlig tidsram i hela gemenskapen krävs det tydligt identifierade och omfattande finansiella resurser. Den privata sektorn har också en viktig roll att spela för att säkerställa en snabb omställning av stadsområden i de fattigaste länderna. Offentlig-privata partnerskap som är inriktade på uppförande av infrastruktur och bostäder är viktiga. Om lån och stöd ska ge önskad hävstångseffekt för att garantera snabb och effektiv utveckling krävs det effektiva finansieringsinstrument och kreditsystem. Finansieringsinstrument som Jessica har en avsevärd utvecklingspotential. Den flexibilitet som kännetecknar Jessica och programmets potential för ekonomisk tillväxt bör framhållas. Jessica bör vara det främsta verktyget för finansiering av hållbara stadsutvecklingsprojekt.

Även om det talas mycket om ett integrerat sektorsövergripande genomförande är medlemsstaternas styrelseformer ibland föga lämpade att främja horisontellt samarbete. Utöver regionalpolitiken har gemenskapen andra finansieringspolitiska medel som berör städerna och också erbjuder finansieringsresurser som kan användas i stadsområden. Bland dessa torde den europeiska transportpolitiken och den europeiska forsknings- och utvecklingspolitiken vara de viktigaste. Följden blir att det saknas metoder som är anpassade till behoven. Avsaknaden av en tvärsektoriell förvaltningsorganisation med behörighet att sörja för nödvändig samordning och att fatta nödvändiga beslut kan vara ett stort problem. I framtiden bör dessa politikområden vara nära förknippade med sammanhållningspolitiken.

Stadsproblemen och hur dessa bör hanteras till fördel för alla berörda parter varierar från land till land och från stad till stad. Europas styrka ligger i dess kulturella mångfald, i dess städers, tätorters, byars och landsbygds rikedom och i dess kulturella miljö. Städer och regioner konkurrerar med varandra, men samtidigt behöver de ömsesidigt samarbete för att kunna konkurrera på det internationella planet. Utbyte av erfarenheter och bästa praxis om utveckling och återuppbyggnad av europeiska städer är av största vikt. De som nyss har hoppat på tåget måste få ta del av de mest framgångsrikas erfarenheter och de fallgropar som de äldre medlemsstaterna har stött på. Institutioner som CEMR, Eurocities, EUKN, QeC ERAN och många andra spelar en ovärderlig roll i detta sammanhang.

Sist, men absolut inte minst, är det viktigt att närma sig stadsproblem i den vidare kontexten av skillnader mellan städer och landsbygd och att garantera en harmonisk utveckling av innerstadsområden, ytterområden och förorter.

(1)

Europeiska kommissionen, grönbok om territoriell sammanhållning: Att omvandla territoriell mångfald till styrka, Bryssel, 2008.

(2)

State of European Cities Report: Adding Value to the European Urban Audit, 2007 tillgänglig på http://ec.europa.eu/regional_policy/sources/docgener/studies/pdf/urban/stateofcities_2007.pdf

(3)

http://unstats.un.org/unsd/demographic/sconcerns/densurb/Defintion_of%20Urban.pdf

(4)

http://siteresources.worldbank.org/DATASTATISTICS/Resources/table3_10.pdf

(5)

http://stats.oecd.org/glossary/detail.asp?ID=6492

(6)

http://epp.eurostat.ec.europa.eu/cache/ITY_OFFPUB/KS-RA-07-005/EN/KS-RA-07-005-EN.PDF

(7)

Underlättar nystartade företags tillgång till finansiering, utvecklingen av mikroföretag och av små och medelstora företag.

(8)

Stöder förberedelser för större projekt.

(9)

Stöder finansieringstekniska instrument inom stadsutvecklingsområdet.


RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

20.1.2009

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

46

0

1

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Stavros Arnaoutakis, Elspeth Attwooll, Jean Marie Beaupuy, Rolf Berend, Jana Bobošíková, Victor Boştinaru, Wolfgang Bulfon, Giorgio Carollo, Antonio De Blasio, Gerardo Galeote, Iratxe García Pérez, Eugenijus Gentvilas, Monica Giuntini, Ambroise Guellec, Jim Higgins, Filiz Hakaeva Hyusmenova, Mieczysław Edmund Janowski, Rumiana Jeleva, Gisela Kallenbach, Tunne Kelam, Evgeni Kirilov, Miloš Koterec, Constanze Angela Krehl, Florencio Luque Aguilar, Jamila Madeira, Sérgio Marques, Yiannakis Matsis, Miroslav Mikolášik, James Nicholson, Jan Olbrycht, Maria Petre, Markus Pieper, Pierre Pribetich, Giovanni Robusti, Wojciech Roszkowski, Grażyna Staniszewska, Catherine Stihler, Andrzej Jan Szejna, Lambert van Nistelrooij, Oldřich Vlasák, Vladimír Železný

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Domenico Antonio Basile, Brigitte Douay, Madeleine Jouye de Grandmaison, Zita Pleštinská, Samuli Pohjamo, Richard Seeber

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy