BETÄNKANDE om kampen mot kvinnlig könsstympning inom EU
16.2.2009 - (2008/2071(INI))
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
Föredragande: Cristiana Muscardini
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om kampen mot kvinnlig könsstympning inom EU
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av artiklarna 2, 3 och 5 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948,
– med beaktande av artiklarna 2, 3 och 26 i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som antogs 1966,
– med beaktande särskilt av artikel 5 a i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs 1979,
– med beaktande av artiklarna 2.1, 19.1, 24.3, 34 och 39 i konventionen om barnets rättigheter, som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989,
– med beaktande av FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som antogs 1989,
– med beaktande av den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd från 1990,
– med beaktande av artiklarna 1, 2 f, 5, 10 c, 12 och 16 i rekommendation nr 19 från FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor från 1992,
– med beaktande av förklaringen och handlingsprogrammet från Wien, som antogs vid världskonferensen om de mänskliga rättigheterna i juni 1993,
– med beaktande av FN:s generalförsamlings deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor, det första internationella instrumentet för mänskliga rättigheter som enbart gäller våld mot kvinnor, som antogs i december 1993,
– med beaktande av förklaringen och handlingsprogrammet från FN:s konferens om befolkning och utveckling, som antogs i Kairo den 13 september 1994,
– med beaktande av förklaringen och handlingsprogrammet från världskonferensen om kvinnor, som antogs i Peking den 15 september 1995,
– med beaktande av sin resolution av den 15 juni 1995 om FN:s fjärde världskonferens om kvinnor i Peking: Jämställdhet, utveckling och fred[1],
– med beaktande av sin resolution av den 13 mars 1997 om kränkningarna av kvinnors rättigheter[2],
– med beaktande av det fakultativa protokollet om konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som antogs den 12 mars 1999 av FN:s kvinnokommission,
– med beaktande av resolutionen av den 12 april 1999 om kvinnlig könsstympning från Europarådets kommitté för lika möjligheter för kvinnor och män,
– med beaktande av sin ståndpunkt av den 16 april 1999 om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om antagande av ett åtgärdsprogram för gemenskapen (Daphneprogrammet) för att förebygga våld mot barn, ungdomar och kvinnor[3],
– med beaktande av sin resolution av den 18 maj 2000 om uppföljningen av handlingsplattformen från Pekingkonferensen[4],
– med beaktande av sin resolution av den 15 juni 2000 om resultaten av FN:s generalförsamlings extra möte ”Kvinnor 2000: Jämställdhet, utveckling och fred på 2000‑talet” (den 5–9 juni 2000)[5],
– med beaktande av partnerskapsavtalet AVS–EU (Cotonouavtalet), undertecknat den 23 juni 2000, och det därtill bifogade finansprotokollet,
– med beaktande av rådets, Europaparlamentets och kommissionens gemensamma proklamation av stadgan om de grundläggande rättigheterna vid Europeiska rådets möte i Nice den 7 december 2000,
– med beaktande av sitt beslut av den 14 december 2000 att inkludera kvinnlig könsstympning inom ramen för artikel B5-802 i 2001 års budget för Daphneprogrammet,
– med beaktande av resolution 1247 (2001) om kvinnlig könsstympning, som antogs av Europarådets parlamentariska församling den 22 maj 2001,
– med beaktande av rapporten om kvinnlig könsstympning, som antogs av Europarådets parlamentariska församling den 3 maj 2001,
– med beaktande av sin resolution av den 20 september 2001 om kvinnlig könsstympning[6],
– med beaktande av FN:s människorättskommissions resolution 2003/28 av den 22 april 2003, i vilken den 6 februari utnämns till den internationella dagen för ”nolltolerans” mot kvinnlig könsstympning,
– med beaktande av artiklarna 2, 5, 6 och 19 i tilläggsprotokollet till den afrikanska stadgan om de mänskliga rättigheterna och folkens rättigheter från 2003, även kallat Maputoprotokollet, som trädde i kraft den 25 november 2005,
– med beaktande av Europaparlamentsledamot Cristiana Muscardinis framställning nr 298/2007 av den 27 mars 2007,
– med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2008 om en EU-strategi för barnets rättigheter[7],
– med beaktande av artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget, om respekten för de mänskliga rättigheterna (allmänna principer), och artiklarna 12 och 13 i EG-fördraget (icke‑diskriminering),
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6‑0054/2009), och av följande skäl:
A. Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen (WHO) har mellan 100 och 140 miljoner kvinnor och flickor i världen utsatts för könsstympning, och enligt uppgifter från WHO och FN:s befolkningsfond riskerar varje år 2–3 miljoner kvinnor att utsättas för denna allvarligt invalidiserande praxis.
B. Omkring 180 000 kvinnor som invandrat till EU utsätts varje år eller riskerar att utsättas för kvinnlig könsstympning.
C. Enligt WHO förekommer denna praxis i minst 28 afrikanska länder och i vissa länder i Asien samt i Mellanöstern.
D. Våld mot kvinnor, inklusive kvinnlig könsstympning, bottnar i sociala strukturer som bygger på ojämlikhet mellan könen, obalanserade maktförhållanden, dominans och kontroll, där påtryckningar från samhälle och släkt ligger till grund för brott mot den grundläggande rättighet som respekten för den personliga integriteten utgör.
E. Könsstympning som genomförs på unga flickor måste fördömas mycket kraftigt och innebär en klar överträdelse av internationella och nationella bestämmelser för skydd av barn och barns rättigheter.
F. WHO har identifierat fyra former av kvinnlig könsstympning, från klitoridektomi (delar av eller hela klitoris skärs bort) och excision (klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort), som motsvarar ca 85 procent av fallen, till den mest extrema formen av könsstympning, det vill säga infibulation (hela klitoris, de inre blygdläpparna och de yttre blygdläpparnas inre delar skärs bort, varpå vulvan sys igen så att endast en smal vaginal öppning kvarstår), och introcision (prickning, perforering och rispning av klitoris eller blygdläpparna).
G. Varje fall av kvinnlig könsstympning är en våldshandling riktad mot kvinnan som innebär en kränkning av hennes grundläggande rättigheter, särskilt rätten till hennes personliga integritet och fysiska och psykiska hälsa samt de sexuella rättigheterna och rätten till fortplantning. En sådan kränkning kan under inga omständigheter motiveras med respekt för olika kulturella traditioner eller invigningsriter.
H. I Europa berör könsstympningen omkring 500 000 kvinnor och är vanlig framför allt i invandrar- och flyktingfamiljer, och det förekommer rentav att flickor skickas hem för att könsstympas.
I. Kvinnlig könsstympning skadar allvarligt och irreparabelt den fysiska och psykiska hälsan hos de drabbade kvinnorna och flickorna på både kort och lång sikt och utgör ett allvarligt angrepp på deras person och integritet. I vissa fall kan det till och med vara livshotande. Användandet av bristfälliga instrument och bristen på antiseptiska förebyggande åtgärder har nämligen skadliga konsekvenser såtillvida att samlag och förlossningar kan vara smärtsamma och att inre organ får bestående skador. Det kan också uppstå andra komplikationer (till exempel blödningar, chocktillstånd, infektioner, överföring av hiv‑viruset, stelkramp, godartade cystor och så vidare) och allvarliga komplikationer under graviditeten och förlossningen.
J. Kvinnlig könsstympning är ett brott mot kvinnors och flickors rättigheter enligt flera internationella konventioner, förbjudet enligt medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning och oförenligt med principerna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
K. I sin resolution av den 16 januari 2008 uppmanar parlamentet medlemsstaterna att anta särskilda bestämmelser om kvinnlig könsstympning för att de som utför den på minderåriga ska kunna åtalas.
L. I FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor krävs det att samtliga konventionsstater vidtar lämpliga åtgärder för att ändra eller upphäva gällande lagar och förordningar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor. Enligt ovannämnda konvention ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster i syfte att avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller överlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor.
M. I konventionen om barnets rättigheter, från 1989, anges det att konventionsstaterna ska respektera de rättigheter som fastställs i konventionen och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion dessa rättigheter utan åtskillnad av något slag och oavsett kön. Dessutom anges det att konventionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.
N. I den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd rekommenderas de undertecknande staterna att utrota alla sociala och kulturella sedvänjor som skadar barnets välfärd, värdighet och normala fysiska och psykiska utveckling.
O. I punkt 18 i förklaringen och handlingsprogrammet från Wien, som antogs i juni 1993, anges att kvinnors och flickors mänskliga rättigheter utgör en väsentlig och omistlig del av de universella mänskliga rättigheterna och inte kan särskiljas från dessa.
P. I artikel 2 i FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor från 1993 hänvisas uttryckligen till kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder som bygger på fördomar mot kvinnor.
Q. Enligt artikel 4 i deklarationen är staterna skyldiga att fördöma våld mot kvinnor och får inte undandra sig skyldigheten att avskaffa detta våld genom att åberopa sedvänjor, traditioner och religiösa hänsyn.
R. I handlingsplattformen från den internationella konferens om befolkning och utveckling som hölls i Kairo under 1994 uppmanas staterna att avskaffa kvinnlig könsstympning där den förekommer samt att stödja icke-statliga organisationer och religiösa institutioner som försöker bekämpa denna praxis.
S. I det handlingsprogram som antogs vid den fjärde FN-konferensen i Peking uppmanas regeringarna att skärpa lagstiftningen, reformera institutionerna och främja normer och metoder som syftar till att avskaffa diskrimineringen av kvinnor, bland annat kvinnlig könsstympning.
T. Partnerskapsavtalet AVS–EU (Cotonouavtalet) är grundat på sådana allmänna principer och innehåller bestämmelser mot kvinnlig könsstympning (artikel 9 om avtalets grundelement, där respekten för mänskliga rättigheter ingår, och artiklarna 25 och 31 om social utveckling och jämställdhetsfrågor).
U. I den rapport som Europarådets parlamentariska församling antog den 3 maj 2001 krävs det att kvinnlig könsstympning förbjuds, och kvinnlig könsstympning betraktas där som en omänsklig och förnedrande behandling i enlighet med artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Skyddet av kulturer och traditioner begränsas av respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna och förbudet mot handlingar som gränsar till tortyr.
V. Inom ramen för en gemensam europeisk invandrings- och asylpolitik erkänner rådet och kommissionen att könsstympning är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och därför kan betraktas som asylskäl.
W. I ett uttalande av den 5 februari 2008 fördömde kommissionens ledamöter Benita Ferrero‑Waldner och Louis Michel med kraft denna oacceptabla praxis, både i EU och i tredjeländer. De framhöll även att kränkningar av kvinnors rättigheter aldrig kan rättfärdigas genom hänvisning till kulturrelativism eller traditioner.
X. Nationella centrum eller inrättningar för ungdom och familj kan erbjuda familjer hjälp i rätt tid så att det kan vidtas förebyggande åtgärder mot kvinnlig könsstympning.
1. Europaparlamentet fördömer med kraft kvinnlig könsstympning som en kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna och som ett hänsynslöst angrepp på kvinnors och flickors integritet och person, och ser därför detta som ett allvarligt samhällsbrott.
2. Europaparlamentet upprepar sitt engagemang för alla åtgärder och strategier som föreslås i resolutionen från 2001 och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utforma en tydlig helhetsstrategi tillsammans med handlingsplaner för att bannlysa kvinnlig könsstympning i EU och att genom rättsliga, administrativa, förebyggande, upplysningsinriktade och samhälleliga åtgärder, och framför allt genom omfattande informationsspridning om befintliga skyddsmekanismer för utsatta grupper, se till att offren och de som riskerar att drabbas får ett adekvat skydd.
3. Europaparlamentet begär att denna helhetsstrategi åtföljs av utbildningsprogram samt nationella och internationella informationskampanjer.
4. Europaparlamentet stöder Europols initiativ om att samordna de europeiska poliskårernas insatser för att intensifiera kampen mot kvinnlig könsstympning och ta itu med problemet med den låga anmälningsgraden och svårigheterna med att samla in bevis och vittnesmål för att på ett effektivt sätt kunna ställa de skyldiga inför rätta. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att titta på ytterligare möjliga åtgärder för att skydda offren när de har trätt fram.
5. Europaparlamentet hänvisar till att de åtgärder i Maputoprotokollet som syftar till att övervinna skadliga sedvänjor som kvinnlig könsstympning omfattar informationskampanjer för att höja allmänhetens medvetenhet om fenomenet, formella och informella upplysningsinsatser och kampanjer, förbud genom lag och sanktioner mot varje form av kvinnlig könsstympning, även om den utförs av medicinskt utbildad personal, stöd till de drabbade med hjälp av hälsovårdstjänster, juridisk rådgivning, psykologisk krishjälp samt utbildning och skydd för kvinnor som kan falla offer för skadliga sedvänjor eller andra former av våld, utnyttjande eller intolerans.
6. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att beräkna hur många kvinnor som har utsatts för könsstympning och hur många som riskerar att drabbas i vart och ett av EU‑länderna, med hänsyn till att det för många länder fortfarande saknas uppgifter och inte heller finns någon samordnad insamling.
7. Europaparlamentet efterlyser ett ”europeiskt hälsoprotokoll” för kontroll samt en databank om fenomenet, som kan användas i statistiskt syfte samt för att informera berörda invandrargrupper.
8. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta fram ett vetenskapligt underlag som skulle kunna vara till stöd för WHO:s arbete med att bekämpa kvinnlig könsstympning i Europa och alla andra världsdelar.
9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sina samarbets- och avtalsförhandlingar med berörda länder införa en klausul om avskaffande av kvinnlig könsstympning.
10. Europaparlamentet uppmanar till att sammanställa bästa metoder på olika nivåer och genomföra en analys av deras effekter (möjligen genom de projekt som finansieras och de resultat som har uppnåtts genom Daphne III) samt se till att dessa uppgifter sprids i stor skala och i det sammanhanget ta fasta på praktiska och teoretiska erfarenheter på experthåll.
11. Europaparlamentet påpekar att nationella centrum och inrättningar spelar en viktig roll för att ta reda på vilka de drabbade är och vidta försiktighetsåtgärder mot bruket av kvinnlig könsstympning.
12. Europaparlamentet anser att befintliga europeiska nätverk för förebyggande av skadliga traditionella seder måste förstärkas, till exempel genom utbildning för icke‑statliga organisationer, ideella regionala organisationer och personer som aktivt arbetar med frågan, och att inrättandet av sådana nätverk måste främjas.
13. Europaparlamentet ser positivt på de viktiga bidragen från många internationella och nationella frivilligorganisationer, forskningsinstitut, det europeiska nätverket för motverkande av kvinnlig könsstympning i Europa och engagerade enskilda personer, som tack vare finansiering från bland annat FN:s organ och Daphne-programmet bedriver olika projekt för att skapa medvetenhet om samt förebygga och avskaffa kvinnlig könsstympning. Nätverksarbete bland frivilligorganisationer och samhällsorganisationer på nationell, regional och internationell nivå är tveklöst mycket viktigt för att man ska kunna avskaffa kvinnlig könsstympning och utbyta information och erfarenheter.
14. Europaparlamentet påpekar att det i rådets direktiv 2004/83/EG[8] om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd anges att könsaspekter kan beaktas men att dessa i sig inte räcker för att artikel 10 ska finna tillämpning.
15. Europaparlamentet anser att såväl Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter som Europeiska jämställdhetsinstitutet bör inta en ledande roll i kampen mot kvinnlig könsstympning genom fleråriga och/eller årliga arbetsplaner. Dessa organ kan genomföra viktiga undersökningar och/eller skapa medvetenhet, vilket kan förbättra kunskapen om kvinnlig könsstympning på europeisk nivå.
16. Europaparlamentet anser att man i de länder som berörs av fenomenet måste ordna med forum för dialog, reformera traditionella rättsnormer, ta upp kvinnlig könsstympning i skolundervisningen och verka för samarbete med personer som inte utsatts för könsstympning.
17. Europaparlamentet kräver att EU och medlemsstaterna – i syfte att värna de mänskliga rättigheterna och rätten till integritet, samvetsfrihet och hälsa – ska samarbeta för att harmonisera befintlig lagstiftning och, om den befintliga lagstiftningen visar sig vara olämplig, föreslå specifik lagstiftning i frågan,
18. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa de befintliga rättsliga bestämmelserna om kvinnlig könsstympning eller att införliva dem i den del av straffrätten som gäller grov misshandel, om könsstympningen utförts inom EU, samt att förebygga och bekämpa fenomenet genom att se till att yrkesverksamma (socialarbetare, lärare, poliser och sjukvårdsanställda) har den kunskap som krävs för att känna igen fall av kvinnlig könsstympning, och att anstränga sig för att i möjligaste mån harmonisera den gällande lagstiftningen i alla 27 medlemsländer.
19. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ålägga allmänpraktiserande läkare och mottagningspersonal att anmäla fall av kvinnlig könsstympning till hälsovårdsmyndigheterna och/eller till polisen.
20. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att antingen införa särskild lagstiftning mot kvinnlig könsstympning eller att i enlighet med sin befintliga lagstiftning lagföra var och en som utför könsstympning.
21. Europaparlamentet begär av EU och medlemsstaterna att kvinnlig könsstympning ska utgöra grund för åtal, dom och påföljd, utifrån en helhetsstrategi som beaktar de normativa, hälsomässiga, sociala och integrationsmässiga aspekterna av invandrargruppernas liv. Parlamentet begär framför allt att det slås fast i de tillämpliga direktiven om invandring att det är ett brott att utföra könsstympning och att det fastställs lämpliga påföljder för dem som gör sig skyldiga till detta, om könsstympningen utförts inom EU.
22. Europaparlamentet föreslår att det inrättas fasta instanser för teknisk harmonisering och samordning mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och de afrikanska institutionerna. Dessa bör även bestå av områdesspecialister och representanter för de stora europeiska och afrikanska kvinnoorganisationerna.
23. Europaparlamentet uppmanar till ett kraftfullt avståndstagande från ”prickning” av klitoris och de alternativa medicinska ingrepp som föreslagits som en medelväg mellan omskärelse av klitoris och respekt för identitetsskapande traditioner, eftersom detta bara skulle leda till ett rättfärdigande och accepterande av kvinnlig könsstympning inom unionens gränser. Parlamentet upprepar sitt förbehållslösa och starka fördömande av kvinnlig könsstympning, eftersom det inte finns några sociala, ekonomiska, etniska, hälsomässiga eller andra skäl som skulle kunna rättfärdiga denna praxis.
24. Europaparlamentet kräver att kvinnlig könsstympning bekämpas genom åtgärder för stöd till och integrering av de kvinnor och hushåll som tillhör en tradition där könsstympning förekommer, för att kvinnor, genom efterlevnad av lagen, respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och respekt för sexuellt självbestämmande, ska kunna skyddas mot alla former av utnyttjande och våld.
25. Europaparlamentet bekräftar att de orsaker som många samhällsgrupper uppger för att behålla traditionella sedvänjor som skadar kvinnors och barns hälsa inte har någon vetenskaplig grund och inte heller har sitt ursprung i eller rättfärdigas av religionen.
26. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att
– betrakta alla former av kvinnlig könsstympning som straffbara handlingar, oberoende av om den berörda kvinnan har gett någon form av samtycke eller inte, samt att straffa personer som bistår, uppmanar, råder eller uppmuntrar en person att utsätta en kvinnas eller en flickas kropp för någon av dessa handlingar,
– åtala, inleda domstolsförhandlingar mot och rättsligen straffa varje invånare som har begått brottet kvinnlig könsstympning, även om det har begåtts utanför landets gränser (extraterritoriellt brott),
– vidta rättsliga åtgärder som ger domare eller åklagare rätt att vidta förebyggande försiktighetsåtgärder om de känner till fall där kvinnor eller flickor riskerar att könsstympas.
27. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inleda en förebyggande social handlingsstrategi för skydd av minderåriga flickor, vilken inte stigmatiserar invandrargrupperna, med hjälp av offentliga program och sociala tjänster för att både förebygga sådana ingrepp genom utbildning och medvetandegörande av riskgrupper och bistå de drabbade genom psykiskt och medicinskt stöd, inbegripet kostnadsfri medicinsk återställande behandling när detta är möjligt. Medlemsstaterna uppmanas också att vara uppmärksamma på att det i enlighet med bestämmelserna om skydd för barn kan vara berättigat med ingripanden från myndigheternas sida om en minderårig hotas med eller riskerar att utsättas för könsstympning.
28. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utarbeta handböcker och riktlinjer för sjukvårdspersonal, lärare och socialassistenter i syfte att på ett respektfullt sätt informera och undervisa föräldrarna, om nödvändigt via tolk, om de mycket stora riskerna med kvinnlig könsstympning och det faktum att det är en kriminell handling i medlemsstaterna. Medlemsstaterna uppmanas också att samarbeta med och finansiera verksamheten inom de nätverk och frivilligorganisationer som i nära kontakt med familjer och samhällsgrupper arbetar med utbildning, upplysning och medling i frågor som rör kvinnlig könsstympning.
29. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att sprida exakt och lättförståelig information till icke läskunniga personer, särskilt genom medlemsstaternas konsulat när visum utfärdas. Immigrationsmyndigheterna bör vid inresan till mottagarländerna även informera om skälen till det lagstadgade förbudet, för att förklara för familjerna att förbudet mot en traditionell handling inte på något sätt är ett uttryck för en fientlig kulturell inställning, utan ett rättsligt skydd för kvinnor och flickor. Familjerna bör även informeras om att de rättsliga påföljderna för könsstympning kan inbegripa fängelsestraff.
30. Europaparlamentet kräver att kvinnor och flickor ska få en bättre rättslig ställning i de länder där kvinnlig könsstympning utförs, så att kvinnornas självförtroende, egeninitiativ och ansvar för sig själva kan stärkas.
31. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.
MOTIVERING
Invandringen till Europa under de senaste trettio åren har bidragit till att nya kulturer, traditioner, seder och bruk har spridits i de europeiska samhällena. Blodiga könsrelaterade traditioner som kvinnlig könsstympning har samtidigt fortsatt att utövas även inom EU.
På internationell nivå har medvetenheten om fenomenet ökat som ett resultat av en allmän strävan att skydda kvinnors rättigheter. Afrikanska aktivister som kämpar för kvinnors rättigheter har kunnat bekräfta hur våldsam denna sed är, vilket speglas genom att termen ”stympning” har införts i stället för ”kvinnlig omskärelse”.
Ändå är det än i dag svårt att övervaka och bedöma den exakta omfattningen av kvinnlig könsstympning i Europa. Det beror dels på att den utförs i hemlighet i EU, dels på att det finns en risk att barn könsstympas under en tillfällig vistelse i ursprungslandet.
Det är inte lätt att spåra fenomenets ursprung, eftersom det härrör från mycket gamla sedvänjor och riter som utövats inom stammar och som alltjämt är djupt rotade inom vissa lokala etniska grupper. De motiv som i dag åberopas för kvinnlig könsstympning kan fördelas på följande fem områden:
– Religion (kvinnlig könsstympning försvaras – felaktigt – i islams namn).
– Hälsa (positiva effekter på fertiliteten eller risken för manlig impotens).
– Socioekonomisk situation (kvinnlig könsstympning som krav för giftermål).
– Tradition/etniskt erkännande.
– Bild av kvinnligheten (kvinnlig könsstympning som en symbol för att kvinnan erkänner sin kvinnlighet, och den därmed förknippade risken för sexuellt begär och vanära).
Uppgifter från WTO visar att kvinnlig könsstympning förekommer i 28 länder i Afrika, i Mellanöstern och i några asiatiska länder (Indonesien, Malaysia och angränsande länder), att cirka 100–140 miljoner kvinnor och barn i världen har utsatts samt att cirka 4 miljoner riskerar att utsättas varje år.
Medicinsk praxis och flera studier av de fysiska konsekvenserna av kvinnlig könsstympning på såväl kort som lång sikt liksom de psykiska konsekvenserna visar hur allvarligt problemet är.
Internationella dokument om kvinnlig könsstympning angriper och fördömer problemet utifrån olika perspektiv, såsom
– mänskliga rättigheter,
– kvinnors rättigheter,
– barns rättigheter.
Parlamentet har vid flera tillfällen kraftigt fördömt kvinnlig könsstympning och uppmanat såväl kommissionen som medlemsstaterna att utarbeta och genomföra en global strategi för att bekämpa kvinnlig könsstympning, bland annat genom lagstiftning som förhindrar och motverkar denna praxis.
(Resolution A5‑285/2001 om kvinnlig könsstympning)
I sina tidigare uttalanden i frågan har Europaparlamentet konstaterat följande:
– Varje fall av kvinnlig könsstympning är en våldshandling riktad mot kvinnor som innebär en kränkning av deras grundläggande rättigheter.
– Kvinnlig könsstympning bottnar i sociala strukturer som bygger på ojämlikhet mellan könen och obalanserade maktförhållanden, dominans och kontroll där påtryckningar från samhälle och släkt ligger till grund för brott mot den grundläggande rättighet som respekten för den personliga integriteten utgör.
– Utbildning och upplysning är avgörande i arbetet mot könsstympning. Det är särskilt viktigt att övertyga människor om att de kan överge vissa sedvänjor utan att därmed ge upp vad som i deras ögon är viktiga aspekter av den egna kulturen.
– Kommissionen och rådet bör behandla frågan om risken för könsstympning inom ramen för en gemensam europeisk invandrings- och asylpolitik liksom i förhandlingar mellan EU och tredjeländer.
– Medlemsstaterna förfogar nu över en gemenskapsrättslig ram för att införa en effektiv politik för att bekämpa diskriminering och inrätta gemensamma flyktingregler och en ny invandringspolitik (artikel 13 och avdelning IV i EG‑fördraget).
Dessutom har parlamentet krävt
– att EU och medlemsstaterna i syfte att värna de mänskliga rättigheterna och rätten till integritet, samvetsfrihet och hälsa ska samarbeta för att harmonisera befintlig lagstiftning och utarbeta specifik lagstiftning i frågan,
– att kommissionen ska utarbeta en helhetsstrategi för att utrota kvinnlig könsstympning i EU, vilken ska sträcka sig längre än till att enbart fördöma denna praxis, och att den ska inrätta inte bara rättsliga och administrativa utan även förebyggande, utbildningsmässiga och sociala mekanismer som gör det möjligt att ge kvinnor som drabbats och kvinnor i riskzonen verkligt skydd,
– att kvinnlig könsstympning ska utgöra grund för åtal, dom och påföljd i EU och medlemsstaterna utifrån en helhetsstrategi som beaktar de lagstiftningsmässiga, hälsomässiga, sociala och integrationsmässiga aspekterna av invandrargruppernas liv.
· DAPHNE III: den viktigaste insatsen på gemenskapsnivå
Daphneprogrammet har varit det viktigaste instrumentet för att finansiera informationsåtgärder, förhindra kvinnlig könsstympning och skydda de personer som utsatts för eller riskerar att utsättas för kvinnlig könsstympning. Hittills har 14 projekt om könsstympning finansierats genom Daphneprogrammet, med totalt 2,4 miljoner euro på tio år.
Utan att överskrida programmets allmänna tillämpningsområde är syftet med projekten att utbyta god praxis, öka medvetenheten och skapa kontaktnät.
Även om Daphneprogrammet hittills förvisso bidragit till att förbättra medvetenheten och insikten om problemets omfattning i EU är det knappast realistiskt att anta denna typ av projekt i sig ska vara tillräckliga för att utrota könsstympningen, med tanke på hur de är utformade och vilka resurser de har till sitt förfogande.
· Prioriteringar för att förhindra och utrota kvinnlig könsstympning i Europa
För att kunna förhindra och utrota kvinnlig könsstympning i Europa krävs en väl utarbetad strategi som kunde bestå av följande:
· Beräkna hur många kvinnor som utsatts för kvinnlig könsstympning och hur många som riskerar att utsättas i varje medlemsstat.
· Upprätta ett ”europeiskt hälsoprotokoll” för kontroll och en databank om kvinnlig könsstympning, som kan användas i statistiskt syfte samt för att informera berörda invandrargrupper.
· Ta fram ett vetenskapligt underlag som skulle kunna vara till stöd för WHO:s arbete med att bekämpa kvinnlig könsstympning i Afrika och Europa.
· Sammanställa bästa metoder på olika nivåer och genomföra en analys av deras effekt (möjligen genom de projekt som finansieras och de resultat som har uppnåtts genom Daphne III) samt se till att dessa uppgifter sprids i stor skala.
· Förstärka de befintliga europeiska nätverken för förebyggande av skadliga traditionella seder, till exempel genom utbildning för icke-statliga organisationer, ideella regionala organisationer och personer som aktivt arbetar med frågan.
· Genom fleråriga och/eller årliga arbetsplaner engagera såväl Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter som Europeiska jämställdhetsinstitutet i kampen mot kvinnlig könsstympning. Dessa byråer kan genomföra viktiga undersökningar och/eller skapa medvetenhet, vilket kan förbättra kunskapen om kvinnlig könsstympning på europeisk nivå.
· Uppmana medlemsstaterna att införliva de befintliga rättsliga bestämmelserna om kvinnlig könsstympning samt att förebygga och bekämpa fenomenet genom att se till att yrkesverksamma (socialarbetare, poliser, sjukvårdsanställda osv.) har den kunskap som krävs för att känna igen fall av kvinnlig könsstympning.
· Slå fast i de europeiska direktiven om invandring att det är ett brott att utföra könsstympning och fastställa lämpliga påföljder för den som gör sig skyldig till detta.
· Inrätta fasta instanser för teknisk harmonisering och kontakt mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och de afrikanska institutionerna. Dessa bör även bestå av områdesspecialister och representanter för de stora europeiska och afrikanska kvinnoorganisationerna.
· Med kraft ta avstånd från ”prickning” av klitoris och de alternativa metoder som föreslagits som en medelväg mellan omskärelse av klitoris och respekt för identitetsskapande traditioner.
· Främja kampen mot kvinnlig könsstympning genom att ge stöd till och integrera de kvinnor och hushåll som tillhör en tradition där könsstympning ingår, för att genom efterlevnad av lagen och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter äntligen kunna utrota en mycket grym sed.
· Attitydförändring
Ett område där man måste intensifiera kampen mot kvinnlig könsstympning är givetvis när den utförs på barn. För att lyckas med detta är det avgörande att man först och främst kan identifiera alla barn som är i riskzonen och därefter vidta förebyggande åtgärder i samarbete med familjerna.
Det slutliga målet är att få familjerna att ändra sin attityd, och detta skulle kunna uppnås genom följande:
– Familjerna bör integreras bättre i värdlandet, så att de i mindre utsträckning känner behov av att tillgripa traditionella riter för att bekräfta den egna identiteten. En allmänt gästvänlig kultur är en nödvändig förutsättning för att man tillsammans ska kunna lösa problemet på ett bra sätt.
– Invandrarföräldrar bör få hjälp att förstå att föräldraskapet i det nya landet innebär att de måste följa andra seder och bruk än dem de vant sig vid sedan barnsben i ursprungslandet, men att det inte betyder att de blir sämre föräldrar, samt att deras döttrar behöver närvarande och hängivna föräldrar, men att de också måste integrera sig i landet där de bor.
– Familjerna bör göras medvetna om att kvinnlig könsstympning i värdlandet, förutom att den ger fysiska och psykiska skador, också kan leda till att barnen blir ännu mer marginaliserade bland jämnåriga skol- eller lekkamrater.
– Familjerna bör göras medvetna om att kvinnlig könsstympning är förbjuden både i den europeiska lagstiftningen och i ursprungsländernas lagstiftning. Det är viktigt att förklara att man i hela världen försöker utrota de traditionella seder som skadar kvinnor och barn.
Dessutom måste man påpeka att i det nya landet
1. får inte den stympade kvinnan någon kompensation i form av social acceptans i utbyte mot lemlästningen som hon utsätts för,
2. bottnar kvinnlig könsstympning inte i sadistiskt grundlöst våld, utan seden är kopplad till en underkultur som kvinnorna är en del av, och som formar dem eftersom de är dominerade av män, de känner inte till de lagar som gäller i deras ursprungsländer och de påverkas av rådande vidskepelser som härrör från religiösa påbud,
3. skuldbeläggs kvinnan, som redan har drabbats av ett trauma, genom de fördömande och skandaliserade tongångar som ibland förekommer i massmedia när kvinnlig könsstympning behandlas, vilket gör att hon utöver sina fysiska skador dessutom skadas psykiskt,
4. bekämpas könsstympning med kraft på grund av de oåterkalleliga skador den orsakar, men man bör inte fördöma de drabbade kvinnorna,
5. är i synnerhet de psykiska konsekvenserna helt annorlunda i en invandrarmiljö, där framför allt andra generationen befinner sig i riskzonen. Även vuxna könsstympade kvinnor konfronteras dock med andra ideal än dem som de är uppväxta med och kan därför drabbas av en identitetskris. Att uppleva sig själv som ”stympad” för första gången i sitt liv och att se sig utpekad som ”sexuellt handikappad” och som ett offer för en primitiv och barbarisk värld (delvis tyvärr på grund av den negativa uppmärksamheten i medierna) vållar stort obehag, som det än i dag inte finns något psykologiskt stöd för att komma till rätta med.
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET
|
Antagande |
10.2.2009 |
|
|
|
||
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
20 7 3 |
||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Edit Bauer, Emine Bozkurt, Hiltrud Breyer, Edite Estrela, Ilda Figueiredo, Věra Flasarová, Claire Gibault, Lissy Gröner, Anneli Jäätteenmäki, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Urszula Krupa, Roselyne Lefrançois, Pia Elda Locatelli, Astrid Lulling, Siiri Oviir, Doris Pack, Zita Pleštinská, Anni Podimata, Karin Resetarits, Teresa Riera Madurell, Eva-Riitta Siitonen, Eva-Britt Svensson, Britta Thomsen, Corien Wortmann-Kool, Anna Záborská |
|||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Gabriela Creţu, Esther De Lange, Donata Gottardi, Maria Petre |
|||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
Salvatore Tatarella |
|||||