BETÄNKANDE om problemet med försämrad jordbruksmark i EU och särskilt i Sydeuropa: lösningar genom EU:s jordbrukspolitiska instrument

23.2.2009 - (2008/2219(INI))

Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling
Föredragande: Vincenzo Aita
Rådgivande utskotts föredragande: (*) Inés Ayala Sender, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet
(*) Förfarande med associerade utskott - artikel 47 i arbetsordningen

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om problemet med försämrad jordbruksmark i EU och särskilt i Sydeuropa: lösningar genom EU:s jordbrukspolitiska instrument

(2008/2219(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av FN:s konventioner för bekämpning av ökenspridning och om biologisk mångfald,

–   med beaktande av sin lagstiftningsresolution av den 14 november 2007 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av rambestämmelser för markskydd och om ändring av direktiv 2004/35/EG[1],

–   med beaktande av sin resolution av den 9 oktober 2008 om problemet med vattenbrist och torka i Europeiska unionen[2],

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (A6‑0086/2008), och av följande skäl:

A. Kännetecknande för jordbruksverksamhet som ekonomisk sektor betraktad är att den är i hög grad beroende av naturprocesser och samtidigt mycket mottaglig för åtgärder av olika slag.

B.  Jordbruket är det bästa sättet att undvika en försämring av markkvaliteten, och detta kräver en lämplig strategi som främjar upprätthållandet av denna verksamhet.

C. EU:s jordbruksbefolkning fyller en mycket viktig funktion i bekämpningen av ökenspridningen och EU-producenterna spelar en central roll för att bevara växttäcket i de regioner som drabbas av ihållande torka. Permanenta grödor, vallodlingar och skogsodlingar är likaså mycket viktiga för vattenupptaget.

D. Särskilt i Sydeuropa, men även i andra regioner i medlemsstaterna, står jordbruksmarkerna i centrum för den pågående miljöutarmning som uppstått ur det skadliga samspelet mellan mänsklig verksamhet och klimathändelser.

E.  En alltför intensiv odling kan bidra till en utarmning av jordarna och göra dem improduktiva.

F.  Ökenspridningen anses i dag vara ett av de största hoten som bidrar till jordförsämringen i Medelhavsländerna.

G. Marken utgör grunden för produktion av livsmedel, foder, textilier och bränslen, och den spelar en viktig roll för avskiljning av koldioxid. Marken riskerar dock i dag – mer än någonsin tidigare – att skadas på ett oåterkalleligt sätt på grund av vinderosion och laminär erosion, föroreningar, försaltning, hårdgörning samt förlust av organiska ämnen och av markens biologiska mångfald.

H. Skadliga effekter har redan konstaterats i form av hydrogeologisk obalans, intrång av havsvatten i kustnära grundvatten, saltanrikning av marker, förlust av jordbruksmark, försämrad biologisk mångfald samt ökad utsatthet för bränder och växt- och djursjukdomar.

I.   Dessa förändringar i växelspelet mellan den naturliga och den av människan skapade miljön har viktiga följder för jordbruket och djurhushållningen, för jordbruksmarkernas bärkraftighet och för utbudet av jordbruksprodukter, med uppenbara konsekvenser för livsmedelssäkerheten, samt för den sociala, kulturella och ekonomiska dimensionen för de berörda områdena eftersom jord överges. Detta har även hydrogeologiska återverkningar.

J.   Eftersom bevattning även bidrar till att upprätthålla markfuktigheten och fylla på grundvattenlagren, måste dessa faktorer beaktas vid utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

K. Vattenbristen leder till ökade priser på jordbruksråvaror. En trygg försörjning av livsmedel till befolkningen måste därför garanteras.

L.  Genom riktade åtgärder inom ramen för förvaltningen av jord- och skogsbrukssystem finns det möjlighet att påverka den allmänna kolbalansen och därmed bidra till att minska utsläppen av växthusgaser.

M. 1994 antogs Förenta nationernas konvention för bekämpning av ökenspridning i de länder som drabbas av allvarlig torka eller ökenspridning, särskilt i Afrika. Konventionens mål är att bekämpa förstörelse av åkermark och torka. Parlamentet stöder denna konvention.

N. Ramdirektivet om vatten (direktiv 2000/60/EG) spelar en erkänd roll som grundläggande instrument för markskyddet, främjar det interregionala samarbetet och ett hållbart utnyttjande av de tillgängliga vattenresurserna och bidrar samtidigt till att minska konsekvenserna av översvämningar och torka.

O. För att undvika att tvingas söka nödlösningar som i sig kan medföra en kedjereaktion av ytterligare skadeverkningar krävs ett integrerat och tvärvetenskapligt förhållningssätt.

P.  Det finns anledning att övervaka situationen både vad gäller den fortsatta utvecklingen av identifierade riskområden och uppkomsten av nya, med hjälp av särskilda tillämpningar av satellitövervakningssystem och kartografiska modeller över rådande geologiska, biologiska och kemiska markförhållanden.

Q. Rapporter om extrema klimatförhållanden blir allt vanligare, med skarpa växlingar mellan perioder av torka och kraftiga regn vilka påskyndar den pågående utarmningen av jordskorpan, särskilt i de områden i såväl norra som södra Europa där jordmånen är särskilt ömtålig.

R.  Såväl efterfrågan som priset på livsmedel har ökat runtom i världen.

1.  Europaparlamentet anser det nödvändigt att man till riktlinjerna och förvaltningsmetoderna för den gemensamma jordbrukspolitiken fogar principer och instrument för att skydda klimatet i allmänhet och begränsa ytterligare skador av jordmånen i synnerhet.

2.  Europaparlamentet anser det nödvändigt att stärka de parametrar som hänför sig till de miljömässiga tvärvillkoren och deras tillämpning i unionen, i synnerhet när det gäller biologisk mångfald och markens organiska ämnen, och utvidga dessa till att gälla vattenskydd.

3.  Europaparlamentet framhåller att gemenskapens finansiering av insatser för att anpassa jordbrukssektorn till klimatförändringarna bör ha en territoriell inriktning där man tar hänsyn till graden av sårbarhet i olika områden i EU. Parlamentet påminner om att jordbruksmarkerna i södra Europa, enligt tillförlitliga bedömningar som gjorts både på internationell nivå och på EU-nivå, är mer sårbara för klimatförändringarna.

4.  Europaparlamentet beklagar stats- och regeringschefernas kortsiktighet när de beslutade att sänka budgetanslagen för landsbygdsutvecklingen. Parlamentet konstaterar att de medel som förutses för andra pelaren är alltför begränsade för att man ska kunna bemöta de nya utmaningarna i samband med klimatförändringen. Parlamentet föreslår att kommissionen överväger att inrätta en särskild fond för att finansiera förebyggande åtgärder inom alla berörda ekonomiska sektorer, inklusive jordbrukssektorn.

5.  Europaparlamentet anser att de nuvarande problemen, inbegripet livsmedels- och vattenbrist, stigande temperaturer, ökad avdunstning och risk för markförstörelse, kräver en ny, integrerad och vetenskaplig jordbrukspolitik som är anpassad till Medelhavsområdets klimatförhållanden. Parlamentet anser att denna politik, med hjälp av europeiska och nationella institutioner, bör spegla forskningen kring och utvecklingen av grödor som lokalt anpassats till de nya miljörelaterade utmaningarna på områden såsom vattenbesparing, samtidigt som jordbrukarna bör erbjudas en tillräcklig inkomst som garanterar dem en europeisk levnadsstandard.

6.  Europaparlamentet anser att de principer som ligger till grund för den gemensamma jordbrukspolitikens målsättning att säkra goda jordbruks- och miljöförhållanden bör, som led i strategin för att skydda jordmånen, i högre grad främja åtgärder för att kontrollera och göra befintliga dräneringssystem mer funktionsdugliga och ekologiskt hållbara, genom att utarbeta ekologiskt hållbara, områdesanpassade vattenförvaltningsplaner och rådgöra med jordbrukare i områden som hotas av torka om hur man på ett framgångsrikt sätt bedriver områdesanpassad, vatteneffektiv odling.

7.  Europaparlamentet anser EU att bör öka stödet till förbättringar av förvaltningen av vattenresurserna i jordbruksområden genom att stimulera åtgärder för att införa effektivare bevattningssystem som är anpassade till de olika grödorna, främja forskning på detta område och se till att de biotekniska framstegen utnyttjas i större utsträckning.

8.  Europaparlamentet anser att det genom kooperativ måste byggas och underhållas mikrobevattningsbassänger (dammar i kuperad terräng) som även kan utnyttjas för att bekämpa bränder. För att hålla nere bygg- och installationskostnaderna bör dessa i första hand placeras i områden som ligger ovanför de områden som ska bevattnas med hjälp av naturlig tillrinning, och man bör även återvinna avloppsvatten från tätbebyggelse genom biologisk vattenrening och sedimentering.

9.  Europaparlamentet framhåller betydelsen av terrasserade odlingar för att bekämpa jorderosionen och för att öka markens förmåga att magasinera vatten samt anser det lämpligt att åtgärder vidtas för att vidmakthålla, återställa och bygga sådana terrasserade odlingar.

10. Europaparlamentet anser att förvaltningssystemen för jord- och skogsbruk bör omfatta program för återplantering av skog på marginell och/eller förorenad jordbruksmark, inte minst med tanke på att buskarnas rotsystem ser till att binda det övre, lösare jordlagret till den fastare stengrunden som fungerar som ett reningsfilter.

11. Europaparlamentet stöder inrättandet av en gemenskapspolitik på skogsområdet, vars främsta mål ska vara att bekämpa klimatförändringar.

12. Europaparlamentet anser att det dessutom är nödvändigt att främja jordbruksmetoder som bevarar växttäcket i syfte att undvika saltanrikning av flodbäddarna till följd av jorderosionen.

13. Europaparlamentet påpekar att många av de buskarter som förekommer i Medelhavsområdet är förhållandevis brandtåliga med mycket god återväxtförmåga och att de därför bör utnyttjas. Deras rotsystem är dessutom väl lämpade för att hindra jorderosion.

14. Europaparlamentet anser i detta sammanhang att man bör främja odling av sorter som kräver mindre vatten och att man i förekommande fall skulle kunna ersätta vårsådda grödor med höstsådda grödor eftersom dessa, förutom att de kräver mindre bevattning, på ett effektivt sätt skyddar jordarna genom att de är täckta med växtlighet under vinterperioden som innebär risker för jorderosion.

15. Europaparlamentet anser att plantskolor skulle kunna odla fram lantsorter som är bättre anpassade till de lokala betingelserna och att detta bör uppmuntras genom specifika åtgärder.

16. Europaparlamentet begär att man främjar bevarandet och planteringen av häckar, i synnerhet i sådana områden där dessa gått förlorade under de senaste åren.

17. Europaparlamentet noterar den viktiga roll som växtgenetiska resurser spelar för jordbrukets anpassning till förändrade klimatvillkor. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att lägga fram program för att med hjälp av jordbrukare, trädgårdsmästare och små och medelstora växtförädlingsföretag främja bevarandet och vidareutvecklingen av växtgenetiska resurser.

18. Europaparlamentet påminner om vikten av träda för att jordbruksmarken ska återhämta sig och vattnet hållas kvar. Parlamentet uppmanar kommissionen och berörda medlemsstater att främja sådana jordbrukssystem som anpassats till jordmånen i Medelhavsområdets ekosystem.

19. Europaparlamentet anser att bland kriterierna för att bevara jordens organiska innehåll bör de principer som ligger till grund för den gemensamma jordbrukspolitikens målsättning att säkra goda jordbruks- och miljöförhållanden främja system för att ta upp och transportera kol genom att i mesta möjliga mån utnyttja tekniker för att bedriva jordbruk i torra områden utan konstbevattning (minsta möjliga bearbetning av markskiktet, växelbruk, lantsorter anpassade till lokala betingelser, kontroll av avdunstning, styrd gödsling, integrerad bekämpning osv.).

20. Europaparlamentet uppmanar behöriga myndigheter på lokal nivå att fastställa förvaltningsmetoder och tekniker för utnyttjande av bevattningsresurser utifrån ändrade behov och miljövillkor, att anpassa utnyttjandet av befintliga vattenresurser till deras beskaffenhet och att se till att förvaltningsorganen för bevattningssystem agerar för att säkra att dessa vattenresurser utnyttjas på bästa möjliga sätt, inte minst med tanke på behovet att minska de förluster som uppkommer i distributionssystemen.

21. Europaparlamentet förespråkar inrättandet av ett gemenskapsobservatorium för torka och åtgärder för att förstärka EU:s kapacitet för samordnade insatser vid skogsbränder, eftersom båda dessa företeelser avsevärt bidrar till ökenspridningen och försämringen av jordbruksmarkerna, särskilt i Medelhavsregionerna.

22. Europaparlamentet betonar nödvändigheten av att effektivisera den information som medlemsstaterna förmedlar samt samordningen mellan medlemsstaterna.

23. Europaparlamentet rekommenderar att man utvecklar ett system för tidig varning och kontinuerlig övervakning av markens tillstånd för att vid rätt tillfälle kunna vidta åtgärder för att motarbeta erosion, förlust av organiska ämnen som medför utsläpp av växthusgaser samt förlust av åkermark och biologisk mångfald.

24. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att den, i det förslag om en ny definition av bergsområden, öområden och andra områden med naturbetingade svårigheter som den avser att lägga fram 2009, bland bedömningskriterierna prioriterar risken för jordförsämring och ökenspridning i de områden som ska övervakas.

25. Europaparlamentet anser det nödvändigt att utöka forskning, utveckling och innovation genom att fästa särskild uppmärksamhet vid de regioner som i störst utsträckning berörs av vattenbrist och torka, varvid hänsyn ska tas till biotekniska framsteg.

26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att den inför den planerade halvtidsöversynen år 2009 av det sjunde ramprogrammet uppmärksammar möjligheten att införa ytterligare åtgärder för att uppmuntra fler medlemsstater att inleda forsknings- och utvecklingsprogram, i syfte att öka kunskapsnivån och därmed åstadkomma en mer hållbar markanvändning och ett mer hållbart utnyttjande av områden som är utsatta för jordförsämring.

27. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att pröva om det är nödvändigt att skapa ett finansieringsinstrument som skulle kunna sättas in för att bekämpa klimatförändringarnas orsaker och effekter, särskilt markförstörelsen.

28. Europaparlamentet anser att lämpliga program för utbildning och fortbildning bör riktas till såväl personer verksamma inom sektorn som till allmänheten, i det dubbla syftet att finna lösningar på specifika problem och att fostra ett kollektivt ansvarstagande bland dem som utnyttjar naturresurserna inom ett givet territorium.

29. Europaparlamentet uppmanar EU att inleda informations- och utbildningsinsatser för i första hand unga jordbrukare för att främja införandet av jordbruksteknik som bidrar till att skydda jordmånen, i synnerhet när det gäller följderna av klimatförändringen och jordbruksproduktionens roll i klimatfrågan.

30. Europaparlamentet påminner om sin resolution av den 5 juni 2008 om framtiden för unga jordbrukare inom ramen för den pågående reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken[3] enligt vilken finansieringen av projekt som kan hjälpa unga människor att etablera sig som jordbrukare ska prioriteras.

31. Europaparlamentet anser att unionen måste stärka och förbättra sin självständighet och förmåga till självförsörjning på foder- och livsmedelsområdet, inte minst genom att förbättra markskyddet och skyddet av jordmånens produktiva egenskaper, framför allt genom att främja hållbar användning av vall och betesmarker för djurhållning (genom program för kött från betande djur, naturskyddsinriktat betande osv.) så att beroendet av foderimport minskar. För att jordbrukspolitiken ska kunna bidra till tryggad livsmedelsförsörjning och hållbarhet världen över anser parlamentet att målet för denna politik måste vara att EU:s jordbruk ska präglas av ett balanserat förhållande mellan växtproduktion, djurhållning och energiproduktion.

32. Europaparlamentet begär att man inom ramen för en global koldioxidmarknad främjar bevarandet av skogarna och skogarnas återhämtning samt beskogning med olika arter, huvudsakligen i de medlemsstater som förlorat sitt naturliga skogsarv. Parlamentet betonar nödvändigheten av att inom Europeiska unionen förvalta skogarna på ett integrerat och hållbart sätt.

33. Parlamentet understryker vikten av skogarnas roll i vattencykeln och av en balanserad blandning av skog, ängsmark och åkermark för en hållbar vattenförvaltning. Parlamentet lyfter särskilt fram den viktiga roll som åkermark med ett högt organiskt innehåll samt anpassat växelbruk spelar. Parlamentet varnar för att den ökande markanvändningen är ett hot mot jordbruket, livsmedelssäkerheten och en hållbar vattenförvaltning.

34. Med hänsyn till jordbruksverksamhet inriktad på vallodling och skötsel av permanent betesmark och skogsarealer kräver Europaparlamentet att gröna certifikat ska kunna utfärdas för produktion av allmänna nyttigheter (lagring av koldioxid, bevarande av biologisk mångfald, markskydd).

35. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att använda sig av andra pelaren inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att premiera jordbruksverksamhet inriktad på vallodling och skötsel av permanent betesmark och skogsarealer, och på så sätt bidra till produktion av allmänna nyttigheter (lagring av koldioxid, bevarande av biologisk mångfald, markskydd). Parlamentet uppmanar kommissionen att behandla bevarandet av vall och betesmarker som en prioriterad fråga.

36. Europaparlamentet uppmanar enträget rådet att anta sin gemensamma ståndpunkt om ramdirektivet för markskydd, i syfte att införa ett gemenskapsinstrument som kan användas för att hantera dessa hot.

37. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att undersöka strategier för återställande av förstörd mark på grundval av stödåtgärder för att begränsa markförstörelse.

38. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

• [1]  EUT C 282 E, 6.11.2008, s. 281.
• [2]  Antagna texter, P6_TA(2008)0473.
• [3]  Antagna texter, P6_TA(2008)0258.

MOTIVERING

Inledning

Jordbruksmark definieras som den del av litosfären där det är möjligt att odla grödor och producera varor som främst är avsedda som livsmedel. Förutom att utgöra bas för livsmedelsproduktionen har jordbruksmarken även många andra viktiga funktioner:

–   Jordbruksmarken skapar en koppling mellan atmosfären, vattenresurserna och de geologiska systemen.

–   Genom jordbruksmarken filtreras olika ämnen som finns lösta i vattnet, och i jordbruksmarken ackumuleras partiklar som atmosfären ger ifrån sig.

–   Tack vare odlingsgrödornas förmåga att via sitt klorofyll binda atmosfärisk koldioxid genom fotosyntesen och att lagra koldioxiden i marken på rhizosfärnivå fungerar jordbruksmarken som kolreservoar.

–   Jordbruksmarkerna reglerar det atmosfäriska nederbördsflödet.

–   Tillsammans med klimatet avgör typen av jordbruksmark vilken sorts odling som är möjlig.

–   Jordbruksmarken påverkar landskapet och ger det dess karaktär.

–   Via jordbruksmarken får de olika biotoperna vatten och näringsämnen, och den biologiska mångfalden främjas.

–   Jordbruksmarkerna skapar förutsättningar för bevarandet av olika frösorter och för mikro- och makroorganismernas liv.

–   Jordbruksmarkerna fyller även viktiga sociala och kulturella funktioner.

Interaktionen mellan jordbruksmarken, vattnet och luften är helt klart det som avgör funktionen hos ett enhetligt system vars främsta målsättning bör vara att få till stånd ett hållbart jordbruk för att minska miljöföroreningarna och miljöskadorna och tillhandahålla varor och tjänster på miljöområdet, samtidigt som jordbrukets produktionskapacitet bibehålls. Jordbruket drabbas av effekterna av övriga produktionssystem, men bär samtidigt ansvaret för att denna så viktiga och icke förnybara naturresurs förvaltas på ett bra sätt.

Nuläget

De uppgifter och de siffror som tagits fram på olika nivåer visar att jordbruksmarkerna utsätts för ett allt starkare miljötryck, vilket redan har gett sådana negativa konsekvenser som exempelvis hydrologisk obalans, stigande havsnivåer med försaltning av marken som följd, en minskning av jordbruksarealen, minskad biologisk mångfald samt ökade skador till följd av bränder och olika sjukdomar hos växter och djur. Sådana förändringar får allvarliga konsekvenser för jordbrukets odlingsinriktning och för markens produktivitet, vilket är av särskild betydelse för frågor som rör livsmedelssäkerheten. Gemenskapslagstiftningen innehåller visserligen bestämmelser om markskydd, men för närvarande finns det ingen specifik rättsakt på gemenskapsnivå som kan svara mot de förändrade förutsättningarna på detta område. Med tanke på målsättningarnas omfång, de skilda tillämpningsområdena och det faktum att strategierna för åtgärder inom jordbrukssektorn är av intresse även för andra parter på miljöområdet borde gällande rättslig ram och dess bestämmelser innebära förbättringar när det gäller åtgärdernas antal och typ, och åtgärderna måste dessutom ha en gränsöverskridande karaktär. Som exempel kan nämnas fall där förstörelse av ett visst markområde får konsekvenser även för områden som ligger mycket långt därifrån, och där ett annat land än det som orsakade skadorna kan bli tvunget att stå för de eventuella kostnaderna för åtgärder för att återställa området i ursprungligt skick. Man måste därför anlägga en helhetssyn och ett sektorsövergripande perspektiv med utgångspunkt i ett så omfattande program som möjligt för övervakning och utvärdering av utvecklingen när det gäller markförstöringen. Man bör i detta sammanhang använda sig av olika satellitövervakningssystem och kartografiska system.

Betänkandets syfte

En process har inletts med diskussioner och utvärdering av det aktuella läget i framför allt de produktiva områdena i södra Europa där man redan ser tydliga tecken på markförstöring. Mot bakgrund av denna situation har man undersökt vilka åtgärdsmöjligheter som finns inom jordbruket för att man ska kunna bekämpa förstörelsen av jordbruksmarken och samtidigt sörja för att marken återställs och för att litosfären används och förvaltas på ett hållbart sätt. Europaparlamentet har i detta sammanhang anordnat en offentlig utfrågning för att skapa en fördjupad dialog om de olika frågor som diskuteras och göra det möjligt för föredraganden att fokusera på de analyserade och framlagda förslagen. Syftet med betänkandet är att ge impulser, skapa eftertanke och ge konkreta förslag som skulle kunna övervägas i samband med att en gemensam strategi fastställs för återställande och bevarande av jordbruksmarken och bättre åtgärder på detta område. Det är vidare uppenbart att en av prioriteringarna är att utarbeta en gemensam åtgärdsplan, i första hand genom planering i syfte att förhindra markförstörelse och skydda jordbruksmarken. I ett sådant scenario ger markerna i södra Europa med sina karaktäristiska terräng- och jordmånsförhållanden såväl en bild av nuläget som en framtidsvision om hur situationen kan komma att utveckla sig även i olika produktionsmiljöer i norra Europa. Detta gäller inte minst med tanke på att områdena i södra Europa skulle kunna drabbas av en allt större ökenspridning, medan områdena i norr skulle kunna få en avsevärd nederbördsminskning, vilket skulle kräva en anpassning av de hydrogeologiska resurser som människan använt sig av i hundratals år.

Åtgärdsmöjligheter

Helt klart är att det sätt på vilket jordbruksmarken används och förvaltas utgör en central faktor för att bland annat kunna reagera på de ”nya utmaningarna” (dvs. klimatförändring, förnybar energi, vattenbrist, biologisk mångfald etc.). Man bör därför utifrån ett nytt perspektiv se över de rättsliga instrument och åtgärdsmöjligheter som finns för jordbruksverksamheten inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens riktlinjer och förvaltningsmetoder.

Europaparlamentet har i detta sammanhang redan visat lyhördhet för problematiken kring livsmedelssäkerheten. Till denna problematik vill föredraganden foga begreppet produktionsautonomi, med hänvisning till att det bör finnas ett visst antal olika produktionsfaktorer tillgängliga så att jordbrukarna ges större valfrihet när de ska fatta beslut på detta område.

Frågeställningarna i samband med kampen mot markförstörelsen bör med nödvändighet även omfatta en strategi för markbevarande, där större vikt läggs vid vattenförsörjningssystemen inom jordbruket och hur dessa underhålls. Mot bakgrund av detta är det intressant att notera att i synnerhet kostnaderna för användning av systemen för magasinering och ledning av vatten för bevattningsändamål hela tiden kommer att stiga. Det kommer därför att bli nödvändigt att anpassa befintliga och/eller ta fram nya konstbevattningsmetoder i syfte att minska bevattningsvolymerna med hjälp av en optimering av de utvinningsbara grundvattenvolymerna. Behovet av att minska förlusterna längs bevattningslinjerna framstår här som särskilt akut.

Att skydda markens ekosystem och att bekämpa markförstörelsen bör utgöra särskilt viktiga komponenter i beskogningsprogrammen, samtidigt som det bör påpekas att valet av vissa buskarter av medelhavstyp i samband med åtgärder som rör områden i Sydeuropa på ett effektivt sätt kan bidra inte bara till att bekämpa erosionen, utan även till att motverka bränder. I detta syfte bör kooperativt drivna ”mikrobassänger” för bevattningsändamål inrättas, dvs. mindre dammar i kuperade områden, som skulle ha det dubbla syftet att magasinera regnvatten så att man kan använda sötvatten för att släcka bränder, samtidigt som de i sådana inlandsområden där det ekonomiskt sett inte alltid är lämpligt med reningsverk kan fungera som behållare för uppsamling och återvinning av städernas avloppsvatten med hjälp av biologisk vattenrening och sedimentering.

Särskilt viktigt är det att man använder sig av tekniker för att bedriva jordbruk i torra områden utan konstbevattning, som till exempel minsta möjliga bearbetning av markskiktet för att förhindra att vattnet stiger på grund av kapillariteten, växelbruk i jordförbättringssyfte och/eller för att bekämpa olika växtsjukdomar, att välja lantsorter som är bättre anpassade till odlingsmiljön istället för att bara se till deras kommersiella värde, metoder för att kontrollera avdunstningen (som utgör en betydande orsak till att stora mängder vatten går förlorade ur marken) samt genom att man systematiskt använder sig av jordförbättringsmetoder (optimering av markstrukturen) eller marktäckningsgrödor.

Det geografiska informationssystemet GIS (Geographical Information System) skulle kunna vara ett användbart instrument för att bedöma situationen och följa upp utvecklingen. Det vore även bra om man kunde få till stånd en standardisering av de uppgifter som samlas in, så att de sedan kan tolkas med hjälp av tillämpning och överlappning av geologiska och biokemiska modeller.

I samband med kommissionens förslag om en ny definition av bergsområden och områden med naturbetingade nackdelar bör således läget med avseende på markens bevarande och hur stor risken är för ökenspridning tas med som prioriterade faktorer. Och i samband med halvtidsöversynen av sjunde ramprogrammet bör man av samma anledning med hjälp av ökade incitament främja forskningen om hur man bekämpar markförstörelse. Målet är att kunna optimera produktionsmetoderna i förhållande till de förändrade förutsättningarna och att hitta nya lösningar med tonvikt på vattenbesparing, vilket i sin tur leder till ett minskat energibehov inom livsmedelsproduktionen.

När det gäller grundutbildning och fortbildning bör utbildningsprogrammen vända sig inte bara till dem som är sysselsatta inom sektorn, utan även till allmänheten, med det dubbla syftet att hitta specifika lösningar och göra konsumenterna medvetna om sitt ansvar för en mer hållbar användning av naturresurserna och av miljön i allmänhet, så att acceptansen blir större för att man måste ta sitt ansvar nu och för framtiden.

I enlighet med principen om en förnyelse av jordbrukssamhället och med insikten att de företag som är verksamma inom jordbrukssektorn måste bli mer dynamiska bör man i första hand finansiera sådana projekt för återställande och hållbar förvaltning av jordbruksmark som drivs av företag som leds av yngre jordbrukare.

I ett läge där livsmedelskrisen i världen har drabbat miljontals människor och där en direkt följd av denna kris har blivit att det saknas möjligheter att planera och organisera livsmedelsproduktionen är det viktigt att kunna visa att man genom att skydda marken gör det möjligt att upprätthålla en politiskt och strategiskt sett värdefull produktionspotential, att säkerställa en balans mellan import och export samt att garantera en viss grad av autonomi och förhandlingsutrymme i multilaterala sammanhang.

Jordbruket, och i synnerhet verksamhet som omfattar skog och ängs- och betesmarker, är ett område där det är möjligt att ingripa med åtgärder som får återverkningar på ett helt ekosystems funktion, och därför bör det för dessa verksamheter kunna utfärdas miljöcertifikat, förutsatt att det föreligger ett erkännande av att samtliga verksamheter inom jordbruket har kapacitet att producera allmännyttiga varor. Även i detta fall bör det finnas möjlighet att få tredubbel effekt: stimulera till ökad användning av hållbar teknik på produktionsnivå och skapa en marknad för handel med miljöcertifikat, och utan att detta innebär några kostnader för EU:s skattebetalare.

YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (*) (28.1.2009)

till utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling

över problemet med försämrad jordbruksmark i EU och särskilt i Sydeuropa: lösningar genom EU:s jordbrukspolitiska instrument
(2008/2219(INI))

Föredragande (*): Inés Ayala Sender

(*) Förfarande med associerade utskott – artikel 47 i arbetsordningen

FÖRSLAG

Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmanar utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Marken utgör grunden för produktion av livsmedel, foder, textilier och bränslen, och den spelar en viktig roll för avskiljning av koldioxid. Marken riskerar dock idag – mer än någonsin tidigare – att skadas på ett oåterkalleligt sätt på grund av vinderosion och laminär erosion, föroreningar, försaltning, hårdgörning samt förlust av organiska ämnen och av markens biologiska mångfald.

2.  Jordbruket är det bästa sättet att undvika en försämring av markkvaliteten, och därför kräver Europaparlamentet en lämplig strategi som främjar upprätthållandet av denna verksamhet.

3.  Europaparlamentet uppmanar enträget rådet att anta sin gemensamma ståndpunkt om ramdirektivet för markskydd, i syfte att införa ett gemenskapsinstrument som kan användas för att hantera dessa hot.

4.  Eftersom bevattning även bidrar till att upprätthålla markfuktigheten och fylla på grundvattenlagren, kräver Europaparlamentet att dessa faktorer beaktas vid utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

5.  Europaparlamentet anser det nödvändigt att förbättra jordbrukarnas utbildning, i synnerhet när det gäller följderna av klimatförändringen och jordbruksproduktionens roll i klimatfrågan.

6.  Europaparlamentet anser att Europeiska unionen i högre grad bör stödja en förbättring av vattenförvaltningen inom jordbruk och boskapsuppfödning genom att skapa incitament för att öka anläggningarnas och bevattningssystemens hydrauliska effektivitet och för att utveckla grödor som tål torka.

7.  Europaparlamentet anser att de nuvarande problemen, inbegripet livsmedels- och vattenbrist, stigande temperaturer, ökad avdunstning och risk för markförstörelse, kräver en ny, integrerad och vetenskaplig jordbrukspolitik som är anpassad till Medelhavsområdets klimatförhållanden. Parlamentet anser att denna politik, med hjälp av europeiska och nationella institutioner, bör spegla forskningen kring och utvecklingen av grödor som lokalt anpassats till de nya miljörelaterade utmaningarna på områden såsom vattenbesparing, samtidigt som jordbrukarna bör erbjudas en tillräcklig inkomst som garanterar dem en europeisk levnadsstandard.

8.  Europaparlamentet anser att den integrerade förvaltningen av vattenresurserna inom jordbruket måste omfatta strategier för modernisering och förbättring av vattenanvändningen och vattenförvaltningen samt strategier för rationalisering och begränsning av vattenkonsumtionen.

9.  Europaparlamentet rekommenderar att man utvecklar ett system för tidig varning och kontinuerlig övervakning av markens tillstånd för att vid rätt tillfälle kunna vidta åtgärder för att motarbeta erosion, förlust av organiska ämnen som medför utsläpp av växthusgaser samt förlust av åkermark och biologisk mångfald.

10. Europaparlamentet anser det nödvändigt att utöka forskning, utveckling och innovation genom att fästa särskild uppmärksamhet vid de regioner som i störst utsträckning berörs av vattenbrist och torka, varvid hänsyn ska tas till biotekniska framsteg.

11. Europaparlamentet begär att man främjar bevarandet och planteringen av häckar, i synnerhet i sådana områden där dessa gått förlorade under de senaste åren.

12. Europaparlamentet påminner om vikten av träda för att jordbruksmarken ska återhämta sig och vattnet hållas kvar. Parlamentet uppmanar kommissionen och berörda medlemsstater att främja sådana jordbrukssystem som anpassats till jordmånen i Medelhavsområdets ekosystem samt sådana åtgärder som syftar till en effektiv vattenanvändning.

13. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att undersöka strategier för återställande av förstörd mark på grundval av stödåtgärder för att begränsa markförstörelse.

14. Europaparlamentet emotser med stort intresse inrättandet av ett europeiskt centrum för övervakning av torka och inrättandet av systemet för tidig varning, och betonar nödvändigheten av att effektivisera den information som medlemsstaterna förmedlar samt samordningen mellan medlemsstaterna.

15. Europaparlamentet påminner om Förenta nationernas konvention från 1994 för bekämpning av ökenspridning i de länder som drabbas av allvarlig torka och/eller ökenspridning, särskilt i Afrika. Konventionen mål är att bekämpa förstörelse av åkermark och torka. Parlamentet understryker sitt stöd för denna konvention.

16. Europaparlamentet erkänner den roll som ramdirektivet om vatten (direktiv 2000/60/EG) spelar som grundläggande instrument för markskyddet, och anser att den främjar det interregionala samarbetet och ett hållbart utnyttjande av de tillgängliga vattenresurserna samtidigt som den bidrar till att minska konsekvenserna av översvämningar och torka.

17. Europaparlamentet begär att man inom ramen för en global koldioxidmarknad främjar bevarandet av skogarna och skogarnas återhämtning samt beskogning med olika arter, huvudsakligen i sådana medlemsstater som förlorat sitt naturliga skogsarv. Parlamentet betonar nödvändigheten av att inom Europeiska unionen förvalta skogarna på ett integrerat och hållbart sätt.

18. Europaparlamentet anser det nödvändigt att stärka de parametrar som hänför sig till tvärvillkoren och deras tillämpning i Europeiska unionen, i synnerhet när det gäller biologisk mångfald och markens organiska ämnen, och utvidga dessa till att gälla vattenskydd.

19. Europaparlamentet betonar den europeiska jordbruksbefolkningens roll i kampen mot markerosion och ökenspridning, och kräver att man erkänner de europeiska producenternas betydelse för att upprätthålla växtligheten i de regioner som drabbas av ihållande torka eller hotas av sandvindar. Parlamentet understryker fördelarna med främst fleråriga grödor, fruktträdgårdar och vingårdar, betesmark, gräsmark och skogar för uttag av vatten.

20. Parlamentet understryker vikten av skogarnas roll i vattencykeln och av en balanserad blandning av skog, ängsmark och åkermark för en hållbar vattenförvaltning. Parlamentet lyfter särskilt fram den viktiga roll som åkermark med ett högt organiskt innehåll samt anpassat växelbruk spelar. Parlamentet varnar för att den ökande markanvändningen är ett hot mot jordbruket, livsmedelssäkerheten och en hållbar vattenförvaltning.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	22.1.2009
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	42 4 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Adamos Adamou, Georgs Andrejevs, Liam Aylward, Maria Berger, John Bowis, Frieda Brepoels, Martin Callanan, Dorette Corbey, Magor Imre Csibi, Chris Davies, Avril Doyle, Mojca Drčar Murko, Edite Estrela, Jill Evans, Anne Ferreira, Karl-Heinz Florenz, Elisabetta Gardini, Cristina Gutiérrez-Cortines, Satu Hassi, Jens Holm, Marie Anne Isler Béguin, Caroline Jackson, Dan Jørgensen, Christa Klaß, Urszula Krupa, Marie-Noëlle Lienemann, Peter Liese, Jules Maaten, Linda McAvan, Riitta Myller, Miroslav Ouzký, Vladko Todorov Panayotov, Dimitrios Papadimoulis, Vittorio Prodi, Frédérique Ries, Guido Sacconi, Daciana Octavia Sârbu, Amalia Sartori, Richard Seeber, Bogusław Sonik, María Sornosa Martínez, Thomas Ulmer, Anja Weisgerber, Glenis Willmott
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Inés Ayala Sender, Iles Braghetto, Philip Bushill-Matthews

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	17.2.2009
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	23 6 3
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Niels Busk, Luis Manuel Capoulas Santos, Giovanna Corda, Albert Deß, Constantin Dumitriu, Michl Ebner, Carmen Fraga Estévez, Lutz Goepel, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, Esther Herranz García, Lily Jacobs, Elisabeth Jeggle, Heinz Kindermann, Vincenzo Lavarra, Stéphane Le Foll, Véronique Mathieu, Mairead McGuinness, Rosa Miguélez Ramos, María Isabel Salinas García, Sebastiano Sanzarello, Agnes Schierhuber, Willem Schuth, Czesław Adam Siekierski, Alyn Smith, Petya Stavreva, Donato Tommaso Veraldi
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Béla Glattfelder, Wiesław Stefan Kuc, Astrid Lulling, Maria Petre, Markus Pieper, Struan Stevenson, Vladimír Železný
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)	Hélène Goudin, Ewa Tomaszewska, Peter Šťastný