BETÄNKANDE om inrättande av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU

3.5.2010 - (2009/2240(INI))

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
Föredragande: Rui Tavares

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om inrättande av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU

(2009/2240(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artiklarna 78 och 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–   med beaktande av internationella och europeiska instrument för mänskliga rättigheter, särskilt FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) samt av de rättigheter och garantier som dessa ger flyktingar och personer som söker internationellt skydd,

–   med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter och medlemsstaternas främsta uppdrag att sätta barnets bästa i första rummet,

–   med beaktande av kommissionens grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet (KOM(2007)0301) av den 6 juni 2007,

–   med beaktande av kommissionens strategiska plan för asylpolitiken – ett integrerat grepp på skyddsfrågor över hela EU (KOM(2008)0360) av den 17 juni 2008,

–   med beaktande av slutsatserna från rådets (rättsliga och inrikes frågor) 2 908:e möte den 28 november 2008 (16325/1/08 REV 1 (Presse 344)), särskilt i fråga om mottagande av irakiska flyktingar,

–   med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om inrättande av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU (KOM(2009)0447),

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 573/2007/EG om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013 (KOM(2009)0456),

–   med beaktande av sin resolution av den 25 november 2009 om kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst – Stockholmsprogrammet[1],

–   med beaktande av kommentarerna från FN:s flyktingkommissariat om kommissionens meddelande om inrättande av ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU och förslaget till ändring av beslut nr 573/2007/EG om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013,

–   med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 7 maj 2009 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har ingett i någon medlemsstat (COD/2008/0243),

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A7‑0131/2010), och av följande skäl:

A. En rättvis och realistisk flyktingpolitik för EU, inom vilken det gemensamma europeiska asylsystemet inrättas, måste omfatta ett ändamålsenligt, välfungerande och hållbart vidarebosättningsprogram som kan erbjuda en varaktig lösning för flyktingar som inte kan återvända till sina ursprungsländer och som inte kan få skydd eller försörja sig i sitt första asylland.

B.  Vidarebosättning tjänar inte bara ett humanitärt syfte gentemot dem som vidarebosätts, utan befriar också tredjeländer från den börda det innebär att hysa stora flyktingskaror och utgör ett viktigt instrument för ansvarsfördelning.

C. För närvarande vidarebosätter endast tio medlemsstater flyktingar på årsbasis, med obetydlig samordning dem emellan kring prioriteringarna för vidarebosättningen, vilket medför en bristande strategisk användning av vidarebosättning som ett EU-instrument för externa åtgärder.

D  En strategisk användning av vidarebosättningsprogrammet kan innebära direkta och indirekta fördelar inte bara för de flyktingar som vidarebosätts men också för de flyktingar som stannar kvar i det första asyllandet, för mottagarlandet och för andra länder samt för hela det internationella systemet för skydd av flyktingar.

E.  Vidarebosättningsprogrammet kan bidra till att göra illegal invandring mindre lockande för de flyktingar som försöker komma in i EU.

F.  Det finns ett stort behov av solidaritet gentemot tredjeländer som hyser stora flyktingskaror som är i behov av internationellt skydd, vilket visar på behovet att också inom EU visa solidaritet.

G. EU:s bidrag till den globala vidarebosättningen av flyktingar är fortfarande ganska blygsamt. Detta inverkar negativt på EU:s strävan att spela en framträdande roll i globala humanitära frågor och på den internationella arenan.

H. En gemensam invandrings- och asylpolitik måste bygga på en verklig solidaritet mellan medlemsstaterna och innebära en rättvis fördelning av ansvaret för att uppfylla internationella förpliktelser angående skydd av flyktingar, men också en solidaritet gentemot tredjeländer som tyngs av bördan att hysa stora flyktingskaror.

I.   I sin resolution av den 7 maj 2009 efterlyste Europaparlamentet också obligatorisk solidaritet i samband med vidarebosättning av flyktingar inom EU, exempelvis om en medlemsstats mottagningskapacitet är otillräcklig, för att underlätta vidarebosättning av personer som åtnjuter internationellt skydd i andra medlemsstater, under förutsättning att de berörda samtycker och att deras grundläggande rättigheter respekteras.

J.   Samarbete med tredjeländer som redan har genomfört flera program för vidarebosättning bör främjas, så att man genom utbyte av bästa praxis kan dra nytta av deras erfarenheter av mottagnings- och integrationsåtgärder och den allmänna kvaliteten på vidarebosättningsinitiativ.

K. Såväl lokala som internationella statliga och icke-statliga organisationer, särskilt FN:s flyktingkommissariat, bör involveras under samtliga etapper i EU:s program för vidarebosättning och bidra med sin specifika kunskap, sin tekniska expertis, sina logistiska prognoser och sin erfarenhet.

L.  Vidarebosättningsprogrammet för EU får inte göra vidarebosättningen krångligare.

M. Europeiska stödkontoret för samarbete i asylfrågor (nedan kallat stödkontoret) väntas inleda sin verksamhet 2010. Det kommer att kunna ge stöd till medlemsstaterna när de genomför vidarebosättningsinitiativ, samtidigt som det säkerställer en samordning av flyktingpolitiken inom EU. Stödkontoret måste delta aktivt i det samråd som pågår mellan medlemsstaterna, kommissionen och FN:s flyktingkommissariat.

N. Uppmärksamheten bör riktas inte enbart mot behovet av större deltagande från medlemsstaterna i vidarebosättningen av flyktingar, utan också mot vidarebosättningens kvalitet, varaktighet och effektivitet, med fokus på integrationsåtgärder.

O. Flyktingar bör omgående få tillgång till utbildning i språk och kultur, och vid behov till medicinsk och psykisk vård.

P.  Möjligheter till sysselsättning för de vuxna och en omedelbar integration av barnen i skolorna är väsentliga faktorer för att ett vidarebosättningsinitiativ ska krönas med framgång. Därför måste tillgång ges till handledningstjänster för utbildning och yrkesverksamhet.

Q. Det finns åtskilliga organisationer, både inom den offentliga förvaltningen (t.ex. kommuner) och inom det civila samhället, från frivillig- och välgörenhetsorganisationer till skolor och socialtjänst, som har den erfarenhet och kunskap som krävs för uppföljningsåtgärderna.

R.  Samarbete med sådana organisationer – särskilt med kommunerna – har varit av stort värde för mottagning och integrering i länder med en etablerad praxis för vidarebosättning.

S.  Prioriteringarna bör fastställas så flexibelt som möjligt, samtidigt som man aldrig får bortse från att högsta prioritet måste ges åt de kategorier av människor som FN:s flyktingkommissariat anser vara de mest utsatta.

T.  Vidarebosättningen ska genomföras som en kompletterande åtgärd som inte ersätter andra varaktiga lösningar som erbjuds människor som söker internationellt skydd i EU. Insatserna för flyktingars vidarebosättning får inte heller leda till att man slappnar av i arbetet med att garantera en rättvis och verklig tillgång till asyl inom EU.

U. Interna omflyttningsprogram har också en viktig roll att spela och bör få stöd, vid sidan av den vidarebosättningsverksamhet som behandlas i detta betänkande.

V. I sin resolution av den 7 maj 2009 efterlyste Europaparlamentet också ett system för omfördelning av personer som beviljats internationellt skydd från medlemsstater som är utsatta för särskilt och oproportionerligt hårt tryck till andra medlemsstater, i samråd med FN:s flyktingkommissariat och enligt icke skönsmässiga, tydliga och entydiga regler, vilka också ska genomföras på parlamentets begäran.

W. Utan tillgång till information, personalresurser, expertvägledning och ständig uppföljning av vidarebosättningsarbetet kommer medlemsstater som aldrig har deltagit i vidarebosättningsprogram att få det mycket svårt att gå med i dem, varför det blir svårt att nå målet om att fler medlemsstater ska delta.

Ett verkligt och ändamålsenligt vidarebosättningsprogram för EU

1.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ om att föreslå en ändring av Europeiska flyktingfonden i syfte att ta hänsyn till effekterna av EU:s vidarebosättningsprogram.

2.  Europaparlamentet uppskattar de allmänna målen i ovannämnda meddelande om ett vidarebosättningsprogram för EU och den ökande uppmärksamhet som ägnas åt vidarebosättningen inom EU:s övergripande asylpolitik.

3.  Europaparlamentet efterlyser åtgärder för att informera medlemsstaterna och lokala myndigheter om de fördelar som vidarebosättning av flyktingar medför.

4.  Europaparlamentet påminner dock om att en budgetrubrik och ekonomiskt stöd inte räcker för att ett verkligt EU-omfattande vidarebosättningsprogram ska kunna inrättas.

5.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja privata finansieringsmekanismer och en mer allmän offentlig-privat samverkan i syfte att stärka vidarebosättningsprogrammet för EU.

6.  Europaparlamentet efterlyser ett mer långtgående program som tryggar vidarebosättningens kvalitet och ändamålsenlighet och innehåller specifika riktlinjer för en ny modell för att fastställa prioritetsordningen, incitament som gör det lockande för fler medlemsstater att vidarebosätta flyktingar, konsekvens mellan vidarebosättningen och EU:s övriga asylpolitik, normer för mottagningsvillkoren samt uppföljningsåtgärder som ska vidtas inom varje vidarebosättningsinitiativ.

7.  Europaparlamentet anser att en särskild finansieringsram för vidarebosättning bör inrättas inom den nya budgetramen (2013–2017). Denna finansieringsram skulle kunna ha formen av en särskild vidarebosättningsfond och bör ge ekonomiskt stöd för ett mer långtgående vidarebosättningsprogram.

8.  Europaparlamentet välkomnar det nya transitcentrumet (Emergency Transit Centre, ETC) i Rumänien, vilket erbjuder tillfällig härbärgering av flyktingar som är i akut behov av vidarebosättning och/eller inte kan stanna kvar i sitt första asylland. Parlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja transitcentrumet och att verka för vidarebosättning via detta.

9.  Europaparlamentet välkomnar de provisoriska initiativ som några medlemsstater har tagit för att ta emot flyktingar i akut behov av vidarebosättning. Parlamentet anser dock att sådana initiativ behöver en mer strukturerad form.

Krav på effektivitet och reaktionsförmåga för vidarebosättningsåtgärder

10. Europaparlamentet understryker att ett effektivt vidarebosättningsprogram för EU bör säkerställa skydd och hållbara lösningar i långvariga, utdragna flyktingsituationer, liksom snabba och lämpliga reaktioner i nödsituationer och vid oförutsedda händelser, och de årliga prioriteringarna bör fastställas så att de möjliggör en snabb reaktion vid plötsliga humanitära kriser, som kan inträffa året runt.

11. Europaparlamentet trycker på fältarbetets betydelse för förberedelserna av vidarebosättning av flyktingar, utvärderingen av deras behov och en adekvat planering av de framtida etapperna i vidarebosättningen, förutom den information som eventuellt kan komma från FN:s flyktingkommissariat och från frivilligorganisationer eller andra organisationer.

12. Europaparlamentet vill se ett offentlig-privat partnerskap med icke-statliga organisationer och andra samhällspartner, t.ex. religiösa och etniska organisationer, vilket kan bidra till att genomföra vidarebosättningen och främja frivilligarbete på området.

13. Europaparlamentet anser att kommuner som redan deltar i arbetet med vidarebosättningen eller håller på att inleda detta arbete bör upprätta partnerskap och vänortssamverkan med andra kommuner i sitt hemland och i EU:s medlemsstater för att utbyta erfarenheter på området och stärka samarbetet i hela EU.

14. Europaparlamentet betonar att man behöver inrätta en strukturerad samarbetsram genom att inhämta sakkunskaper och göra det möjligt att samla och dela information. Parlamentet betonar också att ett effektivt vidarebosättningsprogram för EU måste ge medlemsstaterna (både dem som redan deltar i programmet och dem som vill göra det) tillgång till personalresurser, expertvägledning och delad information som kan vara till nytta under alla etapper i vidarebosättningsinitiativet. Parlamentet påpekar att alla som är involverade i vidarebosättningsåtgärderna, särskilt de vidarebosatta flyktingarna, är viktiga informationskällor vid utvärderingen av vidarebosättningsinitiativ.

15. Europaparlamentet efterlyser ett prövande och utbyte av bästa praxis som främjar effektiviteten mellan medlemsstaterna. Detta kan innefatta gemensamma projekt, inbördes utvärdering, gemensamma uppdrag, gemensamma infrastrukturer (t.ex. transitcentrum) och besök i medlemsstaterna i syfte att utvärdera pågående vidarebosättningsinitiativ.

16. Europaparlamentet anser att man inte bör förbise betydelsen av uppföljningsåtgärder rörande kvaliteten på mottagningen och integreringen i värdmedlemsstaten. Frågan om huruvida vidarebosättningen är framgångsrik måste avgöras inte bara utifrån den fysiska förflyttningen av flyktingar från ett tredjeland till en medlemsstat utan också i ljuset av genomförandet av åtgärder för integration av flyktingar i värdlandet.

17. Europaparlamentet anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt personalen som deltar i alla pågående eller framtida vidarebosättningsprogram för EU, så att den arbetar med bra metoder för anpassning och integrering av flyktingar i värdsamhället, eftersom erfarenheten visar att vidarebosättningsarbetet behöver övervakas av lämpliga tjänstemän och experter.

En fast vidarebosättningsenhet – grunden för ett effektivt gemensamt vidarebosättningsprogram för EU

18. Europaparlamentet medger att det finns en brist på strukturerat samarbete inom EU kring vidarebosättningen, som kräver avsevärda logistiska förberedelser, t.ex. urvals- och orienteringsbesök, hälso- och säkerhetskontroller, researrangemang och visering samt mottagnings- och integreringsprogram, så som nämns i meddelandet KOM(2009)0447.

19. Vidare instämmer Europaparlamentet i att frånvaron av mekanismer för samarbete och samordning mellan medlemsstaterna medför förhöjda kostnader för vidarebosättningsprojekten, gör dem mindre attraktiva och minskar deras strategiska effekt.

20. Därför förordar Europaparlamentet en särskild enhet med egen personal som står för den nödvändiga samordningen mellan alla pågående vidarebosättningsaktiviteter i medlemsstaterna.

21. Europaparlamentet anser att den lämpligaste institutionella ramen för denna vidarebosättningsenhet skulle vara stödkontoret, inom vilket den skulle kunna ägna sig åt samarbete som omfattas av EU:s politik på området asyl och invandring.

22. Europaparlamentet anser att denna enhet skulle kunna upprätta nära kontakter med FN:s flyktingkommissariat och lokala icke-statliga organisationer, i syfte att skaffa fram viktig information som kan vidarebefordras till medlemsstaterna och EU-institutionerna, om exempelvis brådskande frågor och integrationsmetoder.

23. Europaparlamentet hävdar också att vidarebosättningsenheten skulle kunna spela en viktig roll vid uppföljningen och utvärderingen av ändamålsenligheten och kvaliteten för vidarebosättningsprogrammet på EU-nivå genom att lägga fram årliga rapporter om all verksamhet, baserade på den information som samlats in av de institutioner/myndigheter som medverkar i vidarebosättningsinitiativen i medlemsstaterna.

24. Europaparlamentet vill framhålla att vidarebosättningsenheten skulle kunna hålla reda på vilka frivillig- och välgörenhetsorganisationer eller andra organisationer som kan samarbeta med myndigheterna kring vidarebosättning av flyktingar. Vidare bör denna enhet regelbundet utfärda dokument med normer och kriterier som dessa organisationer måste leva upp till för att de ska få delta i vidarebosättningsprojekt i EU:s regi.

25. Europaparlamentet betonar att stödkontoret kan bidra på ett mycket värdefullt sätt för att säkra konsekvensen och komplementariteten mellan vidarebosättningsprogrammet och annan EU-politik i asylfrågor.

Flexibel prioritetsordning

26. Europaparlamentet inser att ett lämpligt vidarebosättningsprogram kräver en regelbunden uppdatering av vilka nationaliteter och kategorier av flyktingar som bör prioriteras under vidarebosättningen, med särskild hänsyn till nödsituationer på olika håll i världen och speciellt utsatta människor som är i störst behov av skydd.

27. Europaparlamentet menar att kommissionen bör fastställa EU:s årliga prioriteringar, enligt förslaget, med en omfattande och effektiv medverkan från FN:s flyktingkommissariat och parlamentet under hela processen för identifiering och bedömning av vilka som ska erbjudas vidarebosättning.

28. Europaparlamentet föreslår att en delegation av ledamöter från utskotten för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE), utrikesfrågor (AFET) respektive utveckling (DEVE) deltar i det årliga mötet med expertgruppen för vidarebosättning.

29. Europaparlamentet anser att vidarebosättningsprogrammet bör omfatta särskilda förfaranden som tillåter parlamentet att delta i utarbetandet av EU:s årliga prioriteringar.

30. Europaparlamentet uppmanar stödkontoret att spela en viktig roll när strategierna för vidarebosättning inom EU ska bestämmas.

31. Europaparlamentet försvarar principen om att det bör finnas kategorier som är konstanta för varje år, så att medlemsstaterna kan vidarebosätta särskilt utsatta personer när som helst under året, i linje med behovet av anpassningsbarhet i EU:s årliga prioriteringar.

32. Europaparlamentet föreslår att enskilda medlemsstater ska kunna förbereda nödfallsåtgärder i fall av oförutsedda humanitära omständigheter – till exempel om flyktingar utsätts för väpnade angrepp eller om flyktingläger drabbas av allvarliga naturkatastrofer. Tack vare sådana åtgärder skulle vidarebosättningen kunna ske skyndsamt, genom att de administrativa ärendena antingen snabbehandlas eller i vissa fall behandlas efter att vidarebosättningen ägt rum. Parlamentet förordar att detta bör övervägas bland målsättningarna för EU:s vidarebosättningsprogram.

Få fler medlemsstater att delta i vidarebosättningen

33. Europaparlamentet beklagar att endast tio medlemsstater för närvarande har egna vidarebosättningsprogram, utan någon inbördes samordning.

34. Europaparlamentet anser att medlemsstaterna deltagande fortsatt ska vara frivilligt, med tanke på olikheterna i fråga om förutsättningar för mottagande, samarbetspartner och vilka rättsliga kriterier som används för att bestämma vem som ska vidarebosättas.

35. Europaparlamentet påpekar att vissa medlemsstater, särskilt i Sydeuropa, står inför särskilda utmaningar på grund av sitt läge vid EU:s yttre gränser.

36. Europaparlamentet efterlyser dock större incitament som kan locka fler medlemsstater att delta i EU:s vidarebosättningsprogram. Samtidigt som det är viktigt att ge mer ekonomiskt stöd bör man inte undergräva det bidrag som stödkontoret här kan ge, nämligen hjälp att jämna ut situationen genom att förbättra kvaliteten på de tjänster som erbjuds flyktingar i medlemsstaterna och erbjuda assistans med de mest effektiva metoderna för att ta emot och integrera flyktingar.

37. Europaparlamentet föreslår att medlemsstater som vill börja delta i EU:s vidarebosättningsprogram ska få ett mer omfattande ekonomiskt stöd, så att de får hjälp att inrätta ett hållbart vidarebosättningsprogram och den ingångskostnad det innebär att inleda ett sådant initiativ blir lättare att bära. För att undvika en alltför stor påfrestning på Europeiska flyktingfonden bör det ekonomiska stödets värde utjämnas till samma nivå som för övriga medlemsstater efter de första årens deltagande i programmet.

38. Europaparlamentet menar att det inte kommer att gå att öka antalet flyktingar som vidarebosätts inom EU utan en förvaltnings- och expertram som ett stöd för programmet eller fasta strukturer för förberedelserna inför vidarebosättningen och uppföljningen av integrationsprocessen.

Uppföljningsåtgärder

39. Europaparlamentet anser att ett ändamålsenligt vidarebosättningsprogram måste innehålla bestämmelser om uppföljningsåtgärder som poängterar kvaliteten på vidarebosättningen i varje medlemsstat, en hög standard under alla etapper, från erkännande till mottagning, samt integrering av flyktingarna.

40. Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som deltar i vidarebosättningsprogrammet att utvärdera de åtgärder de vidtagit inom ramen för vidarebosättningsförfarandet för att säkerställa och förbättra integreringen av flyktingarna. Medlemsstaterna bör också göra regelbundna uppföljningar av integreringen .

41. Europaparlamentet anser att statliga myndigheter bör främja största möjliga samarbete med icke-statliga organisationer (t.ex. internationella och lokala sådana) och dra nytta av deras sakkunskap och närhet till frågan i syfte att välja de bästa och effektivaste initiativen för vidarebosättning av flyktingar. Med deltagande av det civila samhället i EU:s vidarebosättningsprogram kommer stödet att öka för medlemsstaternas och de lokala myndigheternas initiativ för stöd och mottagande.

42. Europaparlamentet förespråkar kraftfulla ansträngningar från alla organisationer som engagerar sig för att ge flyktingar, särskilt de mest utsatta, tillgång till bostäder, sjukvård, utbildning, språkkurser och psykologhjälp, liksom tillträde till arbetsmarknaden, så att en lyckad integrering kan ske.

43. Europaparlamentet uppmanar stödkontoret att, framför allt med hjälp av den föreslagna vidarebosättningsenheten, fastställa tydliga kriterier för en vidarebosättning av hög kvalitet i nära samarbete med FN:s flyktingkommissariat, frivilligorganisationer och lokala myndigheter samt att följa upp flyktingarnas vidarebosättning, som ett bidrag till utvärdering och ytterligare förbättring av vidarebosättningsverksamheten i medlemsstaterna.

44. Europaparlamentet understryker ännu en gång stödkontorets roll som en instans som skulle kunna öka medvetenheten om vissa brister i vidarebosättningsinitiativen, hjälpa medlemsstaterna att hitta specifika lösningar och främja bättre metoder, under förutsättning att det förses med en fast vidarebosättningsenhet.

45. Europaparlamentet efterlyser en gemensam årlig debatt i utskottet för medborgerliga fri‑ och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, i syfte att bidra till utvecklingen av programmet.

o

o        o

46. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

• [1]  Antagna texter, P7_TA(2009)0090.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	27.4.2010
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	39 1 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Roberta Angelilli, Rita Borsellino, Emine Bozkurt, Simon Busuttil, Philip Claeys, Carlos Coelho, Cornelis de Jong, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Cornelia Ernst, Hélène Flautre, Kinga Gál, Kinga Göncz, Sylvie Guillaume, Ágnes Hankiss, Anna Hedh, Sophia in ‘t Veld, Teresa Jiménez-Becerril Barrio, Clemente Mastella, Louis Michel, Claude Moraes, Antigoni Papadopoulou, Georgios Papanikolaou, Carmen Romero López, Judith Sargentini, Birgit Sippel, Csaba Sógor, Renate Sommer, Rui Tavares, Wim van de Camp, Axel Voss, Tatjana Ždanoka
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Alexander Alvaro, Edit Bauer, Anna Maria Corazza Bildt, Ana Gomes, Nadja Hirsch, Franziska Keller, Petru Constantin Luhan, Mariya Nedelcheva, Norica Nicolai, Cecilia Wikström