Förfarande : 2009/2199(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0157/2010

Ingivna texter :

A7-0157/2010

Debatter :

PV 16/06/2010 - 13
CRE 16/06/2010 - 13

Omröstningar :

PV 17/06/2010 - 7.1
CRE 17/06/2010 - 7.1
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2010)0226

BETÄNKANDE     
PDF 217kWORD 141k
1.5.2010
PE 439.063v03-00 A7-0157/2010

om EU:s politik till stöd för människorättsförsvarare

(2009/2199(INI))

Utskottet för utrikesfrågor

Föredragande: Heidi Hautala

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om EU:s politik till stöd för människorättsförsvarare

(2009/2199(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

–   med beaktande av FN:s deklaration om människorättsförsvarare samt den verksamhet som bedrivs av FN:s särskilde rapportör om människorättsförsvararnas situation,

–   med beaktande av Lissabonfördraget, särskilt artiklarna 3 och 21, samt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–   med beaktande av EU:s riktlinjer om mänskliga rättigheter, och i synnerhet EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare, som antogs i juni 2004 och ändrades 2008, samt av riktlinjerna för dialoger om mänskliga rättigheter, som antogs i december 2001 och ändrades 2009,

–   med beaktande av sin resolution av den 6 september 2007 om hur dialogerna och samråden om mänskliga rättigheter fungerar med tredjeländer(1),

–   med beaktande av människorättsklausuler i EU:s externa avtal,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2006 av den 20 december 2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen(2),

–   med beaktande av sin resolution av den 25 april 2002 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om Europeiska unionens roll i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och demokratisering i tredje land(3),

–   med beaktande av sina särskilda riktlinjer för Europaparlamentets ledamöters åtgärder för mänskliga rättigheter och demokrati vid besök i tredjeländer,

–   med beaktande av stadgarna för Sacharovpriset för tankefrihet, som antogs av Europaparlamentets talmanskonferens den 15 maj 2003 och ändrades den 14 juni 2006,

–   med beaktande av sina tidigare resolutioner om situationen för de mänskliga rättigheterna i världen, och särskilt bilagorna om enskilda fall,

–   med beaktande av sina återkommande debatter och brådskande resolutioner om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatsprincipen,

–   med beaktande av ministerkommitténs förklaring om Europarådets åtgärder för att förbättra stödet till människorättsförsvarare och främja deras verksamhet, som antogs den 6 februari 2008,

–   med beaktande av den resolution som antogs den 24 februari 2009 av Europarådets parlamentariska församling om situationen för människorättsförsvarare i Europarådets medlemsstater(4),

–   med beaktande av den rekommendation om den rättsliga ställningen för icke-statliga organisationer i Europa(5) som antogs av Europarådets ministerkommitté den 10 oktober 2007,

–   med beaktande av regionala människorättsinstrument, däribland särskilt den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, de resolutioner om människorättsförsvarare som antagits av Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter, den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna samt av Arabiska stadgan om mänskliga rättigheter,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)(6),

–   med beaktande av de program för skydd och mottagande av människorättsförsvarare som befinner sig under hot, vilka håller på att genomföras i några medlemsstater,

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor (A7‑0157/2010), och av följande skäl:

A. Enligt FN-stadgan har varje medlemsstat ansvar för att främja allmän respekt för mänskliga fri- och rättigheter och se till att de iakttas.

B.  Enligt FN:s deklaration från 1998 betecknar ordet ”människorättsförsvarare” en person som, på egen hand eller tillsammans med andra, agerar för att med fredliga medel främja eller värna de mänskliga rättigheterna.

C. Över hela världen spelar människorättsförsvararna en avgörande roll för att värna och främja grundläggande mänskliga rättigheter, ofta med sina egna liv på spel. De är också viktiga aktörer för befästandet av demokratiska principer i sina respektive länder, värnar om opartiskhet och öppenhet i sitt arbete och uppnår trovärdighet genom korrekt rapportering, och utgör på så sätt den mänskliga länken mellan demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna.

D. Stöd till människorättsförsvarare är sedan länge en etablerad del av EU:s utrikespolitik på människorättsområdet, men EU:s stöd varierar beroende på vilka länder det är fråga om.

E.  EU anser det särskilt angeläget att i enlighet med Lissabonfördraget stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna genom att ansluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

F.  Europaparlamentet spelar en viktig roll för att främja mänskliga rättigheter och demokrati, inklusive skydd av dem som försvarar dessa, genom delegationer till tredjeländer, utfrågningar, resolutioner, skrivelser och inte minst Sacharovpriset, liksom sina rapporter om de mänskliga rättigheterna i hela världen.

G. EU samordnar också i allt större utsträckning sina insatser med andra regionala och internationella aktörer som är etablerade i Afrika, Europa samt Nord- och Sydamerika, i syfte att noga följa situationen för människorättsförsvarare och uppmana staterna att se till att de kan verka utan hinder, i överensstämmelse med internationella och regionala förpliktelser på människorättsområdet.

H. EU:s trovärdighet som beskyddare av världens människorättsförsvarare är nära knuten till unionens egna respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

I.   I sitt arbete drabbas människorättsförsvarare själva av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket tar sig uttryck i bland annat mord, dödshot, bortföranden och människorov, godtyckligt fängslande och frihetsberövande samt andra trakasserier och hotelser, exempelvis förtalskampanjer. Alla dessa kränkningar riktas ibland också mot människorättsförsvararnas nära familjemedlemmar (inklusive deras barn) och andra släktingar, i syfte att hindra dem att fortsätta med sitt arbete. Kampanjer för mänskliga rättigheter drabbas i många regioner av verksamhetsbegränsningar och leder till förföljelse av människorättsförsvarare.

J.   Skyddet av enskilda människorättsförsvarare kräver att EU:s människorättspolitik genomgående stärks.

K. Kvinnliga människorättsförsvarare löper en särskild risk, och bland andra kategorier av människorättsförsvarare som är särskilt utsatta för angrepp och människorättskränkningar till följd av sitt arbete finns de som verkar för medborgerliga och politiska rättigheter – inte minst yttrandefrihet och tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, inklusive religiösa minoriteters rättigheter – och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, särskilt kollektiva rättigheter som rätten till mat och tillgång till naturresurser (däribland fackföreningsmedlemmar), liksom de som verkar för minoriteters och folkgruppers rättigheter, barns rättigheter, ursprungsbefolkningars rättigheter samt hbt-personers rättigheter och personer som kämpar mot korruption.

L.  Med hjälp av ny teknik används allt förslagnare metoder för att förfölja människorättsförsvarare, men också genom inskränkande lagar för icke-statliga organisationer och administrativa hinder som allvarligt begränsar utrymmet och handlingsfriheten för ett oberoende civilt samhälle. Vissa regeringar hindrar människorättsförsvarare från att officiellt registrera organisationer och åtalar dem sedan på ett lagstridigt sätt för att de har utövat sin rätt till föreningsfrihet.

M. Dessa handlingar utgör en klar kränkning av internationell människorättslagstiftning och en rad allmänt erkända grundläggande friheter.

N. Människorättsförsvarare hindras också av – och blir ibland en direkt måltavla för – politik, lagstiftning och förfaranden som beskrivs som ”säkerhetsåtgärder”, ofta i kombination med stigmatisering och anklagelser om terrorism.

O. Beslagtagande av möbler, stängning av lokaler, höga bötesstraff samt en minutiös och subjektiv granskning av bankkonton utgör särskilda svårigheter för människorättsförsvararnas sammanslutningar och föreningar.

P.  Om handelsavtal innehåller en människorättsklausul ger det mer kraft bakom orden när EU kräver att de mänskliga rättigheterna ska respekteras som ett villkor för handeln.

1.  Europaparlamentet hyllar människorättsförsvararnas ovärderliga bidrag till försvaret och främjandet av mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, demokratin och till det konfliktförebyggande arbetet, som de lämnar med risk för sin egen personliga säkerhet, liksom sina familjers och släktingars. Parlamentet välkomnar att FN:s deklaration från 1998 inte ger någon strikt definition av människorättsförsvarare, och rådet och kommissionen uppmanas att starkt stödja detta förhållningssätt.

2.  Europaparlamentet uppmanar EU att prioritera ett effektivare genomförande av befintliga verktyg och mekanismer för ett sammanhängande och systematiskt skydd av människorättsförsvarare inom EU. Parlamentet rekommenderar att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik utvecklar åtgärder och tar fram en mer verkningsfull och resultatinriktad strategi som innehåller utvärderingar av befintlig politik och dialog på människorättsområdet.

3.  Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att uttrycka sin politiska vilja att stödja människorättsförsvararnas insatser, och att i det syftet bättre utnyttja alla befintliga verktyg och utveckla nya kompletterande mekanismer som stödjer och främjar deras verksamhet genom en strategi präglad av verkligt deltagande, som bör bidra till en positiv miljö för dem där de kan utföra sitt uppdrag och få skydd. Parlamentet understryker att detta måste åtföljas av en politik som siktar på förebyggande av och skydd mot angrepp och hot mot människorättsförsvarare, genom såväl akuta som långsiktiga åtgärder.

Förstärkning av institutionerna och nyheter enligt Lissabonfördraget

4.  Europaparlamentet påminner om att Lissabonfördraget, enligt dess artiklar 3 och 21, sätter främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter i främsta rummet när det gäller unionens yttre åtgärder. Som första prioritet måste man se till att främjandet av mänskliga rättigheter, både som ett grundläggande värde och ett mål för unionens utrikespolitik, återspeglas på vederbörligt sätt under inrättandet av och i strukturen för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, bland annat genom tilldelning av tillräckliga personalresurser. Därför begär parlamentet att det inrättas en central kontaktpunkt med särskilt ansvar för människorättsförsvarare inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.

5.  Europaparlamentet understryker att riktlinjerna om människorättsförsvarare hittills inte genomförts på ett tillfredsställande sätt inom EU:s uppdrag och uppmanar kommissionen att genomföra en grundlig analys och se till att denna fråga tas upp. Till följd av antagandet av Lissabonfördraget är kommissionens delegationer i tredjeländer nu skyldiga att till fullo utnyttja de nya möjligheterna, men får också ytterligare ansvar för att ta itu med frågan på ett bättre sätt, eftersom de omvandlas till unionsdelegationer och får en allt viktigare roll när det gäller EU:s representation och genomförandet av människorättspolitiken. Därför upprepar parlamentet sin begäran om att en högkvalificerad politisk tjänsteman, med särskilt ansvar för mänskliga rättigheter och demokrati, ska utses systematiskt för varje land och att riktlinjerna om mänskliga rättigheter och genomförandet av dem samt utvecklandet av bästa praxis ska integreras i utbildningsprogram för personal i EU-uppdrag, arbetsbeskrivningar och bedömningsprocesser.

6.  Europaparlamentet betonar vikten av människorättsklausuler inom handelspolitik, partnerskap och handelsavtal mellan EU och tredjeländer.

7.  Europaparlamentet förväntar sig att utnämningen av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik (som samtidigt är vice ordförande för kommissionen), liksom inrättandet av en gemensam avdelning för yttre åtgärder, kommer att göra EU:s arbete på detta område väsentligt mer konsekvent och effektivt. Parlamentet rekommenderar starkt att den höga representanten/vice ordföranden institutionaliserar utarbetandet av lokala strategier i nära samarbete med det lokala oberoende civila samhället, inklusive regelbundna utvärderingar av dem, så att de skyddsåtgärder som föreskrivs i EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare verkligen genomförs.

8.  Det är nödvändigt att kontakterna med det oberoende civila samhället förbättras och följs upp på ett systematiskt sätt, liksom att människorättsförsvarare får större tillgång till EU:s delegationer och uppdrag på fältet. I detta sammanhang välkomnar Europaparlamentet det spanska ordförandeskapets begäran om att en gemensam lokal sambandsman ska utses från personalen för EU:s uppdrag för människorättsförsvarare, vilken får ansvaret för att samordna EU:s verksamhet genom att förbättra tillgången till information om människorättskränkningar och samarbetet med det civila samhället, något som samtidigt kommer att säkra insyn i hur uppdragen fullgör sina skyldigheter och ge möjlighet till akuta ingripanden på ett flexibelt sätt i brådskande lägen. Parlamentet kräver att få information om dessa utnämningar.

Mot en mer samordnad och systematisk strategi för EU:s människorättspolitik

9.  Europaparlamentet oroas av det bristfälliga genomförandet av EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare. Parlamentet vidhåller att dessa riktlinjer måste genomföras på ett korrekt och fullständigt sätt av alla EU-delegationer, och ytterligare ansträngningar måste göras för att se till att samtliga tar fram lokala genomförandestrategier före utgången av 2010, eller, om sådana strategier redan finns, att de ses över till dess. Parlamentet kräver att en förteckning över dessa lokala strategier görs tillgänglig för parlamentet och offentliggörs i EU:s årsrapport om de mänskliga rättigheterna.

10. Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och EU:s delegationer att aktivt involvera människorättsförsvarare och deras organisationer när de tar fram, följer upp och ser över lokala strategier, eftersom detta kommer att påverka strategiernas verkliga värde.

11. Europaparlamentet anser möten minst en gång om året mellan människorättsförsvarare och diplomater, så som föreskrivs i EU:s riktlinjer, på ett uppenbart sätt kan bidra att sådana processer inleds och uppmuntrar till mer regelbundna och systematiska möten i framtiden. Parlamentet begär att man ser till att de olika typer av människorättsförsvarare som är verksamma i landet deltar i dessa möten samt att människorättsförsvarare från regionerna deltar.

12. Europaparlamentet uppmanar därför den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik att överväga möjligheten att arrangera ett internationellt möte för människorättsförsvarare med deltagande av de berörda FN-organen, de regionala sekretariaten för konventionerna om de mänskliga rättigheterna samt internationella och regionala icke-statliga organisationer, i syfte att förbättra skyddet av människorättsförsvararna och främja de mänskliga rättigheterna i hela världen.

13. Europaparlamentet betonar behovet av ett genusperspektiv i genomförandet av riktlinjerna, med målinriktade insatser till förmån för kvinnliga människorättsförsvarare och andra särskilt utsatta grupper, till exempel journalister och människorättsförsvarare som verkar för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt barns rättigheter, liksom dem som verkar för minoriteters rättigheter, i synnerhet rättigheter för religiösa och språkliga minoriteter, ursprungsbefolkningars rättigheter samt hbt-personers rättigheter.

14. Europaparlamentet betonar vikten av yttrandefrihet och mediernas roll – såväl Internetmedier som övriga medier – att skapa möjligheter för människorättsförsvarare.

15. Europaparlamentet anser att utvecklingen av ny teknik och dess konsekvenser för människorättsförsvarare behöver bedömas och resultaten integreras i befintliga EU‑program om mänskliga rättigheter och människorättsförsvarare.

16. Europaparlamentet anser att viktiga aspekter av de lokala strategierna för genomförandet av EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare bör återspeglas i landstrategidokument/nationella vägledande program, handlingsplaner för den europeiska grannskapspolitiken, årliga handlingsprogram för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter samt stabilitetsinstrumentet.

17. Europaparlamentet upprepar att främjandet och skyddet av människorättsförsvarare samt deras säkerhet i och med Lissabonfördraget måste behandlas som en prioriterad fråga i EU:s förbindelser med tredjeländer och integreras på alla nivåer och i alla delar och instrument vad gäller unionens utrikespolitik, så att EU:s stöd till människorättsförsvarare blir mer konsekvent, verkningsfullt och trovärdigt. Parlamentet anser att ett utarbetande, effektivt genomförande och regelbunden uppföljning av specifika landstrategier om mänskliga rättigheter och demokrati skulle kunna bidra till uppnåendet av denna målsättning på ett väsentligt sätt.

18. Europaparlamentet anser att människorättsförsvarare i tredjeländer får ett bättre skydd om EU:s dialoger om mänskliga rättigheter blir mer effektiva. Situationen för människorättsförsvarare måste tas upp systematiskt i alla politiska dialoger och dialoger om mänskliga rättigheter samt i handelsförhandlingar med tredjeländer, liksom mer allmänt situationen och framstegen när det gäller rätten till föreningsfrihet i nationella lagar, föreskrifter och rutiner, och parterna måste påminnas om att staterna har ett ansvar för att se till att alla förpliktelser och rättigheter som anges i FN:s deklaration om människorättsförsvarare införlivas i den nationella lagstiftningen, inbegripet rätten till föreningsfrihet och mötesfrihet samt deras rätt att ta emot inhemsk och utländsk finansiering under fullständig öppenhet och respekt för självständigheten i beslutsfattandet, liksom yttrandefriheten, som är en avgörande rättighet för människorättsförsvararnas arbete. Parlamentet understryker att partnerstater också bör påminnas om förpliktelsen och ansvaret att skydda och främja respekten för människorättsförsvarare och deras arbete genom att skapa förutsättningar som till fullo gör det möjligt att försvara, bevaka och rapportera om mänskliga rättigheter.

19. Europaparlamentet anser att specifika och i princip vägledande och icke-uttömmande kriterier måste antas för att öka insynen och kontrollen när det gäller mottagande av inhemsk och utländsk finansiering. Exempel på rent vägledande kriterier som skulle kunna beaktas är typen av människorättsorganisation, antalet deltagare, hur brådskande det är att få finansiellt stöd, en analys av insatsplanen för försvaret av de mänskliga rättigheterna samt det lokala samhällets behov. Parlamentet efterlyser åtgärder som säkrar att hänsyn tas till alla andra kriterier som kan komma att anföras av människorättsförsvarare om de anses vara väsentliga för deras arbete.

20. Europaparlamentet upprepar att dess delegationer, i egenskap av organ med ansvar för Europaparlamentets förbindelser med tredjeländer, skulle kunna spela en ännu viktigare roll för att hjälpa människorättsförsvarare, i enlighet med de särskilda riktlinjerna för Europaparlamentets ledamöters åtgärder för mänskliga rättigheter och demokrati vid besök i tredjeländer.

21. Europaparlamentet kräver att få en större roll i EU:s dialoger om mänskliga rättigheter med tredjeländer.

22. Europaparlamentet föreslår en ”människorättsbedömning” av tredjeländer som inleder handelsförbindelser med EU.

23. Europaparlamentet vill se att näringslivet inkluderas i människorättsdialoger.

24. Europaparlamentet anser att det finns ett behov av såväl en sammanhängande och samordnad EU-strategi som utrymme för kompletterande roller för medlemsstaterna i skyddet av människorättsförsvarare,

25. Europaparlamentet fördömer det klimat av straffrihet för kränkningar mot människorättsförsvarare som råder i många länder i världen. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ta upp denna fråga i sina bilaterala kontakter och då vädja till alla stater att se till att förövare ställs inför rätta, oavsett samhällsställning eller befattning, i oberoende och effektiva disciplinära och straffrättsliga förfaranden. Parlamentet påminner om att det alltid finns möjlighet att till sist gå vidare till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna efter att statens alla inhemska överklagandemöjligheter har uttömts.

26. Europaparlamentet betonar att man måste se till att nationell och allmän säkerhet, inklusive terrorbekämpning, inte godtyckligt används som förevändning för åtgärder riktade mot människorättsförsvarare.

27. Europaparlamentet påpekar att även parlamentariker har en viktig roll att spela för att se till att nationell lagstiftning som skulle kunna påverka människorättsförsvarare och deras verksamhet uppfyller internationellt erkända människorättsnormer. Därför understryker parlamentet vikten av att dessa frågor systematiskt tas upp av Europaparlamentets ledamöter under bi- och multilaterala möten med såväl experter på plats som andra parlamentariker, i linje med de särskilda riktlinjerna för Europaparlamentets ledamöters åtgärder för mänskliga rättigheter och demokrati vid besök i tredjeländer.

28. Europaparlamentet understryker vikten av att det oberoende civila samhället till fullo deltar i förberedelserna av alla dialoger om mänskliga rättigheter, antingen genom seminarier för det civila samhället eller på andra sätt. Parlamentet anser att kopplingen mellan seminarier för det civila samhället och den formella dialogen behöver stärkas, genom att de resulterande rekommendationerna offentliggörs och genom bättre uppföljning och återkoppling till det civila samhället när en dialog har ägt rum. Parlamentet framhåller betydelsen av att enskilda fall fortsatt tas upp under dialogerna och anser att ett offentliggörande av namnförteckningar skulle göra EU:s insatser mer slagkraftiga och öka allmänhetens uppmärksamhet kring dessa fall, förutsatt att det inte medför att människorättsförsvarare utsätts för fara. Parlamentet betonar vikten av att samarbeta med andra människorättsförsvarare och det civila samhället vid bedömningen av sådana risker.

29. Europaparlamentet anser att det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, som redan har visat sig ha kapacitet att stödja och främja respekten för mänskliga rättigheter och stärkandet av rättsstatsprincipen, bör fortsätta att ytterligare förbättra det direkta stödet till människorättsförsvarare, så att både deras kortsiktiga och långsiktiga behov tillgodoses, samtidigt som man ser till att instrumentet också når ut till särskilt utsatta grupper och människorättsförsvarare som bor i avlägsna och mindre uppmärksammade områden.

30. Europaparlamentet uppmanar rådet och den höga representanten att systematiskt fördöma och tillrättavisa internationella företag om dessa levererar övervakningsteknik till förtryckande regimer och därmed underlättar förföljelse och gripanden av människorättsförsvarare.

Större öppenhet och synlighet som en skyddsåtgärd

31. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att med hjälp av riktade insatser öka medvetenheten om riktlinjernas existens bland människorättsförsvarare, i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, på EU‑ambassaderna och på EU:s utrikesministerier, så att riktlinjerna anammas och tillämpas fullt ut. Parlamentet anser att de årliga möten som föreskrivs i riktlinjerna skulle ge ett avsevärt stöd till människorättsförsvarare och även öka trovärdigheten och synligheten för EU:s insatser, och därmed visar man tydligt hur viktigt skyddet av mänskliga rättigheter är för EU.

32. Europaparlamentet framhåller att ett erkännande av människorättsförsvararnas arbete och ett intresse för dem från allmänhetens sida också kan bidra till att skydda dem under svåra förhållanden, eftersom presumtiva gärningsmän kanske låter bli att sätta sina planer i verket om deras brott skulle väcka uppmärksamhet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och EU‑delegationerna att där så är möjligt offentliggöra demarscher och andra initiativ i specifika fall, dock alltid i samförstånd med människorättsförsvararna och deras familjer. Parlamentet uppmanar EU-uppdragen att ge människorättsförsvararna och deras familjer, liksom icke-statliga organisationer som uppmärksammat EU på något särskilt fall, systematisk information om alla insatser som utförs å deras vägnar, oavsett i vilken form de sker, så som anges i riktlinjerna.

33. Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik samt alla kommissionens ledamöter med ansvar på området yttre förbindelser att regelbundet träffa människorättsförsvarare på tjänsteresor i tredjeländer. Parlamentet understryker att stödet till människorättsförsvarare också ovillkorligen bör ingå i uppdraget för EU:s särskilda representanter. Parlamentet understryker att det kommer att hålla både den höga representanten och de särskilda representanterna ansvariga för sina handlingar i detta avseende.

34. Europaparlamentet understryker behovet att aktivt stödja och ta fram förslag på hur Sacharovnätverket, som lanserades i december 2008 med anledning av Sacharovprisets tjugoårsjubileum, skulle kunna utnyttjas som en del av ett kontinuerligt stöd till människorättsförsvarare, liksom för att man ska dra större nytta av pristagarnas eventuella bidrag till olika insatser i Europaparlamentets regi, i syfte att uppfylla prisets ändamål. Parlamentet upprepar sin oro över kränkningarna av vissa Sacharovpristagares mänskliga rättigheter.

Mot mer samordnade och resultatinriktade insatser till förmån för människorättsförsvarare

35. Europaparlamentet anser att EU behöver ta ett helhetsgrepp på frågan om människorättsförsvararna, så att trovärdigheten och effektiviteten för EU:s politik ökar bland EU:s medlemsstater och i förhållande till tredjeländer, och vidta stödåtgärder som tryggar deras verksamhet samt förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder, samtidigt som man tar hänsyn till såväl de kortsiktiga som långsiktiga behoven för människorättsförsvararna. Parlamentet understryker att den reviderade strategin för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter samt EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare bör återspegla detta helhetsgrepp.

36. Europaparlamentet anser att EU tydligt bör ange vilka lämpliga sanktioner som kan komma i fråga mot tredjeländer som begår allvarliga människorättskränkningar och införa dem. Parlamentet upprepar återigen sitt krav på att kommissionen och rådet, och i synnerhet den höga representanten/vice ordföranden, ska se till att människorättsklausulen i internationella avtal får effekt och i detta syfte inrätta en verklig verkställighetsmekanism för klausulen, i överensstämmelse med andan i artiklarna 8, 9 och 96 i Cotonouavtalen.

37. Europaparlamentet anser att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik i syfte att ta fram mer resultatinriktade insatser regelbundet bör utvärdera hur varje EU-delegation i tredjeländer genomfört EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare samt prioritera och noga följa upp detta arbete, och ge rekommendationer till de uppdrag för förstärkta insatser där genomförandet har gett märkbart dåligt resultat.

38. Europaparlamentet uppmanar rådet att göra EU mer tillgängligt för människorättsförsvarare som inte har möjlighet att stanna i sina hemländer. Rådet och kommissionen uppmanas att utarbeta och verkställa särskilda åtgärder som underlättar tillträdet till EU för sådana människorättsförsvarare.

39. Europaparlamentet påminner om behovet att åtgärda bristen på en sammanhängande strategi för skydd och asyl genom ett systematiskt genomförande av nödåtgärder och initiativ på kort och lång sikt. Parlamentet begär att den höga representanten i slutet av 2010 rapporterar till Europaparlamentet om de åtgärder som vidtagits i detta syfte.

40. Europaparlamentet upprepar sin begäran om att medlemsstaterna snarast ska ta fram en samordnad policy för utfärdande av nödvisum till människorättsförsvarare och deras familjemedlemmar, där de särskilda systemen i Spanien och Irland kan tjäna som förebild. Parlamentet anser bestämt att det skulle vara ett stort framsteg för EU:s människorättspolitik om de nya EU-delegationerna fick befogenhet att ge rekommendationer till medlemsstaterna om utfärdande av nödvisum. Parlamentet anser att en tydlig hänvisning till denna möjlighet i utkastet till handledning för behandling av visumansökningar och modifiering av utfärdade visum skulle vara till stor hjälp för att förverkliga denna gemensamma policy, något som parlamentet redan har uttryckt under den rättsliga granskningen av ovannämnda åtgärd.

41. Europaparlamentet begär att de 27 medlemsstaterna intar samma hållning i fråga om utfärdandet av visum till människorättsförsvarare.

42. Europaparlamentet betonar att dessa nödvisum behöver åtföljas av åtgärder för temporärt skydd och en tillfällig fristad i EU för människorättsförsvarare, eventuellt med tillhandahållande av ekonomiska resurser och inkvartering för att ge människorättsförsvarare logi, liksom åtföljande program (människorättsarbete, undervisning vid europeiska universitet, språkkurser osv.). Parlamentet välkomnar det initiativ om fristäder som fördes fram av det tjeckiska ordförandeskapet och det program för skydd och mottagande som genomförts av Spaniens regering sedan 2008, och den höga representanten/vice ordföranden uppmanas att senast vid utgången av 2010 inom avdelningen för yttre åtgärder färdigställa ett EU-program för skydd och mottagande som ska genomföras under 2011, dock utan att därmed frånta övriga städer deras ansvar. Därför uppmanas den höga representanten att för Europaparlamentet lägga fram en handledning om hur fristäder ska skapas samt ett ramförslag som stöder nätverk mellan sådana fristäder. Parlamentet efterlyser ett fortsatt stöd till andra befintliga initiativ på området.

43. Europaparlamentet betonar vidare att medlemsstaterna och EU:s delegationer även bör stödja och utveckla andra skyddsverktyg och snabba svarsmekanismer för situationer där människorättsförsvarares liv eller fysiska och mentala hälsa kan vara i fara. Detta bör göras i nära samarbete med lokala människorättsförsvarare och det civila samhället.

44. Europaparlamentet välkomnar det pågående samarbetet mellan de befintliga skyddsmekanismerna på europeisk och internationell nivå, vilket skulle kunna stärkas ytterligare genom ett systematiskt utbyte av information och strategier, så att man säkerställer större komplementaritet mellan samtliga, både när det gäller informationsutbyte i akuta fall och samordning av långsiktiga stödinsatser, till exempel med hjälp av ett säkert webbforum som är tillgängligt för alla officiella intressenter. I detta sammanhang välkomnar parlamentet de årliga möten som anordnas av Europarådet, liksom de årliga möten mellan mekanismer som anordnas av övervakningsorganet till skydd för människorättsförsvarare (Observatory for the Protection of Human Rights Defenders), ett gemensamt program från Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH) och Världsorganisationen mot tortyr (OMCT) med målet att stärka samverkan mellan internationella och regionala mekanismer och institutioner till skydd för människorättsförsvarare. Parlamentet uppmanar de befintliga insatsgrupperna för människorättsförsvarare i Europa att, inom ramen för rådets arbetsgrupp för de mänskliga rättigheterna och Europarådet, ett initiativ av Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, utforska möjligheter till närmare samarbete.

45. Europaparlamentet kräver att EU:s institutioner i samband med genomförandet av Lissabonfördraget inrättar en interinstitutionell mekanism för samarbete om människorättsförsvarare. Parlamentet inser att det skulle gå lättare att inrätta denna mekanism om det i alla EU:s institutioner och organ inrättades kontaktpunkter för människorättsförsvarare som nära samarbetar med dem som ansvarar för mänskliga rättigheter och demokrati i EU:s uppdrag och delegationer.

46. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utforska möjligheterna att skapa ett varningssystem som är gemensamt för EU:s institutioner och alla övriga skyddsmekanismer.

47. Europaparlamentet menar att informationsutbytet också skulle underlättas om man skapade specifika databaser eller ”loggböcker”, så att man kan hålla reda på insatser som inletts, särskilt i fråga om enskilda personer, samtidigt som man garanterar att konfidentialiteten respekteras till fullo.

48. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att följa och regelbundet övervaka genomförandet av EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare på kort och lång sikt och rapportera om detta till Europaparlamentets underutskott för mänskliga rättigheter.

49. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaterna.

(1)

EUT C 187 E, 24.7.2008, s. 214.

(2)

EUT L 386, 29.12.2006, s. 1.

(3)

EUT C 131 E, 5.6.2003, s. 147.

(4)

RES/1660(2009).

(5)

CM/Rec(2007)14.

(6)

EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.


MOTIVERING

Inledning

Över hela världen spelar människorättsförsvararna en avgörande roll för att värna och främja grundläggande mänskliga rättigheter, i sitt dagliga arbete, ofta med sina egna liv på spel. De är också viktiga aktörer för förändring och för de demokratiska processerna i sina länder och utgör på så sätt den mänskliga länken mellan demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna. Stöd till människorättsförsvarare är också sedan länge en etablerad del av EU:s utrikespolitik på området för mänskliga rättigheter.

Det är nu dags att titta närmare på EU:s politik till stöd för människorättsförsvarare, att utvärdera befintliga mekanismer och att föreslå vidare åtgärder i framtiden, så att människorättsförsvararnas arbete kan stärkas genom en deltagarstrategi och de kan erbjudas skydd genom både brådskande och långsiktiga åtgärder.

Vad är en människorättsförsvarare?

FN:s deklaration om människorättsförsvarare, som antogs 1998, utgör i dag referensdokumentet för alla internationella och regionala mekanismer och beskriver vilka rättigheter för enskilda personer och organisationer som är avgörande för försvaret av mänskliga rättigheter och statens skyldigheter att ge stöd och skydd åt sådan verksamhet.

Enligt deklarationen betecknar ordet ”människorättsförsvarare” en person som, på egen hand eller tillsammans med andra, agerar för att främja eller värna de mänskliga rättigheterna. En människorättsförsvarare måste dock använda sig av fredliga medel. Definitionen omfattar inte individer eller grupper som begår eller förespråkar våldshandlingar.

Enligt denna breda kategorisering kan en människorättsförsvarare vara vilken person eller grupp som helst som arbetar för mänskliga rättigheter, från mellanstatliga organisationer i världens största städer till privatpersoner som arbetar i sina lokala samhällen. Människorättsförsvarare kan vara både män och kvinnor, av varierande ålder, från alla delar av världen och med alla möjliga yrkesmässiga och övriga bakgrunder. Det är framför allt viktigt att man är medveten om att människorättsförsvarare inte bara finns inom icke-statliga och internationella organisationer, utan också i vissa fall kan vara statstjänsteman och offentligt anställda eller arbeta i den privata sektorn.

Vad gör en människorättsförsvarare?

En människorättsförsvarare känns framför allt igen på vad han eller hon gör, och det är genom en beskrivning av deras verksamhet och exempel på sammanhang där de arbetar som man bäst kan förklara begreppet.

Människorättsförsvarare arbetar för att förverkliga en eller flera av de rättigheter som anges i 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i andra internationella människorättsinstrument. Följaktligen strävar de efter att främja och värna såväl medborgerliga och politiska rättigheter som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Människorättsförsvarare spelar en proaktiv roll för att befästa demokratiska principer, och deras verksamhet omfattar insamling och spridning av information om kränkningar av mänskliga rättigheter, stöd till offer för människorättskränkningar, bidrag till genomförandet av människorättskonventioner, insatser för att utkräva ansvar och få slut på straffrihet samt stöd till goda styrelseformer, och de är ofta viktiga partner vid utarbetandet av utbildningar om mänskliga rättigheter.

Kränkningar av människorättsförsvarares rättigheter

I sitt arbete drabbas människorättsförsvarare ofta själva av kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta tar sig uttryck i bland annat mord, dödshot, bortföranden och människorov, godtyckligt fängslande och frihetsberövande och i vissa fall tortyr. Människorättsförsvarare utsätts ofta för trakasserier, och många har blivit offer för förtalskampanjer. Anklagelser om brott eller andra beskyllningar är ett annat sätt att få dem att sluta med sitt arbete. Fredliga demonstrationer och inlämnande av klagomål har lett till åtal för anstiftan till oro och huliganism och stränga domar. Politik, lagstiftning och förfaranden som beskrivs som ”säkerhetsåtgärder”, t.ex. lagar mot terrorism, tillämpas ibland på ett sätt som inskränker människorättsförsvararnas arbete eller gör dem själva till direkta måltavlor.

Kvinnliga människorättsförsvarare och andra särskilt utsatta grupper

Kvinnliga människorättsförsvarare löper påtagliga risker och stöter på stora hinder i sitt arbete för de mänskliga rättigheterna. De befinner sig i fara både på grund av vilka de är och vad de gör. Våldet eller hotelserna mot dem är ofta av sexuell natur, eller också hindras de i sitt arbete på grund av sitt kön. Vidare är fördomar, utestängning och offentligt avståndstagande av både statliga myndigheter och samhällsaktörer i övrigt ett stort hot i deras liv. Många kvinnliga människorättsförsvarare bär också det dagliga ansvaret för att ta hand om små barn eller gamla föräldrar, och de finner det ofta mycket svårt att fortsätta med sitt människorättsarbete när de vet att ett gripande och fängslande skulle hindra dem från att fullgöra sin uppgift i familjen.

Denna särskilda situation tas upp i EU:s riktlinjer, där det understryks att det är viktigt med ett genusperspektiv när man närmar sig frågan om människorättsförsvarare och att man inom EU-uppdragen bör ägna särskild uppmärksamhet åt de specifika risker som kvinnliga människorättsförsvarare löper. Speciella kampanjer för att öka ansträngningarna och bättre nå ut till kvinnliga människorättsförsvarare har genomförts på EU-nivå under flera ordförandeskap.

Andra grupper och kategorier av människorättsförsvarare som är särskilt utsatta för angrepp och människorättskränkningar till följd av sitt arbete, enligt framför allt 2007 års rapport från den särskilde representanten för människorättsförsvarare och som nämndes i den senaste översynen av EU:s riktlinjer från 2008, är sådana som verkar för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och rättigheter för minoriteter, ursprungsbefolkningar samt homosexuella, bisexuella och transpersoner.

II. FN:s skyddsmekanismer och regionala skyddsmekanismer för människorättsförsvarare

FN:s särskilde rapportör

År 2000 bad FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna generalsekreteraren att fastställa ett mandat om människorättsförsvarare, i syfte att ge stöd till genomförandet av deklarationen om människorättsförsvarare och att samla information om den faktiska situationen för människorättsförsvarare på olika håll i världen. Tjänsten innehades av Hina Jilani till 2008, då hon ersattes av Margaret Sekaggya. Mandatet om människorättsförsvarare är brett, och den särskilde rapportörens huvudsakliga uppgifter är följande:

· Söka, ta emot, undersöka och reagera på information om situationen för människorättsförsvarare.

· Inleda samarbete och föra en dialog med regeringar och andra berörda aktörer kring främjandet och det effektiva genomförandet av deklarationen.

· Rekommendera verkningsfulla strategier för ett bättre skydd av människorättsförsvarare och följa upp dessa rekommendationer.

För att göra detta lägger den särskilde rapportören fram en årsrapport för FN:s råd för mänskliga rättigheter och generalförsamlingen, genomför landsbesök och tar upp enskilda fall som väcker oro med regeringarna. Det senare sker ofta i form av brådskande skrivelser. Efter att mandatet skapades har över 2 100 meddelanden skickats till ungefär 120 länder om situationen för 3 600 människorättsförsvarare. I sin första rapport fokuserade Sekaggya huvudsakligen på den allmänna återkommande utvärderingen som en mekanism av strategiskt värde för översyn, och förhoppningsvis en förbättring, av situationen för människorättsförsvarare i de granskade staterna.

Afrika

Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter är ett oberoende övervakningsorgan inom Afrikanska unionen. I dess arbete ingår främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter och att tolka bestämmelserna i Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter. 2004 utsåg kommissionen en särskild rapportör om människorättsförsvarare, i syfte att stärka skyddet av människorättsförsvararnas rättigheter i hela Afrika, nämligen Reine Alapini‑Gansou, som 2009 efterträddes av Mohamed Bechir Khalfallah.

Nord- och Sydamerika

Den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (IACHR) är ett oberoende organ inom Amerikanska samarbetsorganisationen och inrättades för att främja och värna mänskliga rättigheter i både Nord- och Sydamerika.

Dess arbete för människorättsförsvarare samordnas av en utsedd enhet för människorättsförsvarare, som följer, analyserar och rapporterar om situationen för människorättsförsvarare i hela regionen. Kommissionen ger också råd till IACHR angående enskilda framställningar från människorättsförsvarare om försiktighetsåtgärder, som kan inges om en person riskerar ”allvarlig och irreparabel skada” till följd av att vederbörandes rättigheter kränkts. Försiktighetsåtgärder kan vara både säkerhetsåtgärder och utredningar om hot eller andra kränkningar mot människorättsförsvarare, i syfte att angripa problemet vid roten och förhindra att det uppstår igen.

Europa

OSSE/ODIHR

I december 2003 lanserade OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) i Warszawa ett särskilt program om föreningsfriheten, och sedan 2007 finns det en kontaktpunkt för människorättsförsvarare. Denna kontaktpunkt följer noga situationen för människorättsförsvarare, kartlägger frågor av vikt och söker främja och slå vakt om deras intressen. ODIHR ger också ut en årsrapport om människorättsförsvarare i OSSE-länderna.

Europarådet

I februari 2008 antog Europarådets ministerkommitté en förklaring om Europarådets åtgärder för att förbättra stödet till människorättsförsvarare och främja deras verksamhet.

I förklaringen framhålls att det är staterna som har det främsta ansvaret för att skapa en positiv miljö för människorättsförsvararnas arbete, så att enskilda personer, grupper eller föreningar kan utföra fredliga aktiviteter för att främja och värna mänskliga rättigheter utan andra inskränkningar än dem som tillåts enligt den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Där räknas också upp olika åtgärder som staterna ska vidta i detta syfte, t.ex. stärka rättssystemet, se till att det finns effektiva rättsmedel, genomföra omedelbara, oberoende och meningsfulla brottsutredningar, stärka kapaciteten och befogenheterna för ombudsmän och nationella människorättsinstitutioner när det gäller mottagande av klagomål samt säkerställa effektivt tillträde till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) och andra mekanismer för skydd av de mänskliga rättigheterna. Medlemsstaterna i Europarådet ska också vidta skyddsåtgärder för snabb hjälp till människorättsförsvarare som är i fara i tredjeländer, genom bland annat observatörer vid rättegångar och utfärdande av nödvisum.

Förklaringen innebar ett stöd för den praxis som etablerats av Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter om att ge stöd och skydd åt människorättsförsvarare, och kommissarien uppmanades att stärka rollen och kapaciteten för sitt kontor.

För att främja en verklig respekt för och ett fullt åtnjutande av mänskliga rättigheter i Europarådets medlemsländer gör kommissarien för mänskliga rättigheter, en oberoende och opartisk institution, en bedömning av den konkreta människorättssituationen i varje medlemsstat, i syfte att reagera på problem och vid behov ge råd om korrigerande åtgärder. Kommissariens arbete för människorättsförsvarare omfattar följande:

Övervakning av situationen för människorättsförsvarare på nationell och regional nivå, med syftet att kartlägga luckor och brister i nationell lagstiftning, regelverk och praxis som kan påverka deras arbetsvillkor och säkerhet.

• Offentlig rapportering om situationen för människorättsförsvarare.

• Ingripanden i brådskande fall med människorättsförsvarare i fara, öppet eller konfidentiellt, i synnerhet genom att uppmana regeringarna att uppfylla sina människorättsförpliktelser och att hjälpa dem att hitta lösningar på problem som människorättsförsvarare kan stå inför.

• Nätverk för ökat medvetande bland allmänheten. På kommissariens webbplats finns en särskild sida om människorättsförsvarare.

• Samarbete, samordning och komplementaritet med viktiga partner och nyckelaktörer som FN:s särskilde rapportör om människorättsförsvarare, OSSE/ODIHR, EU, icke-statliga organisationer och nationella strukturer för mänskliga rättigheter. I detta syfte har kommissarien inrättat en insatsgrupp.

EU

EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare

EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare antogs 2004 och uppdaterades 2008 i syfte att effektivisera EU:s insatser för människorättsförsvarare. I riktlinjerna ges konkreta förslag, särskilt till EU:s uppdrag i tredjeländer, om övervakningen av situationen för människorättsförsvarare, i t.ex. faktablad om mänskliga rättigheter, liksom om stöd genom ett synligt erkännande, med hjälp av regelbundna kontakter eller observatörer vid rättegångar när så är nödvändigt. Stöd till FN:s mekanismer och samordning med andra regionala instrument är en annan viktig aspekt, liksom behovet att även utnyttja utvecklingspolitiken för att skydda människorättsförsvarare.

Riktlinjerna är ett mycket viktigt verktyg och står för ett åtagande från EU, men såväl interna utvärderingar av rådet under 2006(1) som externa bedömningar, exempelvis en rapport från Amnesty International 2007(2), visade att det finns ett glapp mellan ambitionerna och det faktiska genomförandet. Rådets slutsatser innehöll ett brett urval rekommendationer till såväl beskickningscheferna och medlemsstaterna som EU:s institutioner angående medvetandehöjande åtgärder, ökad utbildning, ett mer proaktivt förhållningssätt och stärkt stöd. Sedan dess har vissa insatser gjorts för att ta fram lokala genomförandestrategier och skapa lokala människorättsgrupper på EU-nivå i tredjeländer, i syfte att öka samordningen mellan olika uppdrag, men mycket återstår att göra. Många av rekommendationerna är fortfarande giltiga, eller behöver omsättas i konkret handling, och inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder gör genomförandet av dem än mer utmanande.

Människorättsförsvarare är naturligtvis också viktiga aktörer när det gäller genomförandet av många av de andra riktlinjerna, samtidigt som andra riktlinjer kan fungera som ett redskap för att stödja dem. Ett exempel är dialoger om mänskliga rättigheter, som ofta förbereds i seminarier i det civila samhällets regi med syftet att bidra till dialogen, medan vissa dialoger också innebär ett tillfälle att ta upp enskilda fall eller åtminstone diskutera situationen och de problem som människorättsförsvararna stöter på.

Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter

Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är EU:s finansiella instrument för stöd åt mänskliga rättigheter och demokrati, och det genomförs huvudsakligen i samarbete med organisationer från det civila samhället. I förordningen från 2006 finns en nyhet som blev möjlig genom en översyn av budgetförordningen, nämligen att instrumentet numera också får ge stöd till icke erkända icke-statliga organisationer. Detta kan vara särskilt viktigt för dem som arbetar under särskilt svåra förhållanden som omfattas av mål 1 i instrumentet, och innebär ett steg framåt för EU:s stöd till människorättsförsvarare.

Under förhandlingarna om förordning (EG) nr 1889/2006 var en av Europaparlamentets absoluta prioriteringar att en ny nödmekanism till stöd för människorättsförsvarare skulle införas. I artikel 9 i förordningen, under rubriken Ad hoc-åtgärder, kan man läsa följande: ”[K]ommissionen [får] anslå små gåvobistånd på ad hoc-basis till människorättsförsvarare för att möta brådskande skyddsbehov.” Tanken var främst att kommissionens delegationer skulle få möjligheten att överlämna små mängder kontanter till människorättsförsvarare i fara, t.ex. för att hjälpa dem att lämna landet. Denna typ av direktbistånd till en enskild person blev möjlig efter förändringar av budgetförordningen, men har bara använts i mycket begränsad omfattning.

På förslag av delegationerna, och under samordning med organisationer som får stöd från det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, har dock enskilda fått ta del av detta bistånd. Människorättsförsvararnas långsiktiga behov (förutom en flygbiljett kommer de naturligtvis att behöva mer när de väl befinner sig i säkerhet) har kanske inte beaktats i tillräcklig utsträckning när dessa åtgärder planerades, men det finns fortfarande en poäng när man utkräver ett politiskt ansvar. Förutom att hjälpa människor att ta sig ut ur ett land kan mindre summor även i andra fall vara av stort värde och innebära ett skydd, t.ex. tillgång till mobiltelefoner och minneskort för dokument osv.

I strategidokumentet 2007–2010 för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter omfattar mål 3 stödinsatser för EU:s olika riktlinjer. 16 miljoner EUR öronmärktes för specifikt stöd till människorättsförsvarare under denna period. Efter den första förslagsinfordran valdes 11 specialiserade organisationer från det civila samhället ut, med projekt som fokuserade på både förebyggande arbete och skydd, huvudsakligen i det korta perspektivet. När en andra förslagsinfordran offentliggörs 2010 är det viktigt att man ser till att både kort- och långsiktiga behov tillgodoses. Verksamheten måste vara samordnad och kompletterande och även nå människorättsförsvarare som inte är så välkända eller bor i avlägsna områden. Specifika insatser för särskilt utsatta grupper enligt ovan skulle också kunna planeras. Eftersom de flesta mottagande organisationerna för tillfället hör hemma i Europa är det viktigt att man ser till att projekten också omfattar lokalt kapacitetsuppbyggande för partner i tredjeländer.

Europaparlamentet

En av Europaparlamentets huvuduppgifter är att övervaka och granska de andra EU‑institutionernas arbete, men parlamentet är också själv en viktig institution och aktör när det gäller främjandet och skyddet av människorättsförsvarare genom sina utfrågningar, resolutioner och inte minst Sacharovpriset. 2008 anordnade vi tillsammans med kommissionen och FN en stor konferens till minne av 60-årsjubileet av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, liksom 10‑årsjubileet av antagandet av FN:s deklaration om människorättsförsvarare.

Europaparlamentet ger allmänheten tillträde till nästan all sin verksamhet och utgör därmed ett forum för diskussioner och offentliga presentationer av människorättsförsvarare under möten och utfrågningar. Denna synlighet kan i sig ge ett ökat skydd, men även utsätta personer för större risker. Framträdanden inför Europaparlamentet har i vissa fall lett till gripanden; Hu Jia är kanske det mest kända fallet. Ett ökat samarbete mellan EU‑institutionerna, t.ex. genom att parlamentet meddelar kommissionen i förväg om människorättsförsvarare på besök eller genom större beredskap för att följa upp säkerhetssituationen för människorättsförsvarare som framträder inför parlamentet, skulle kunna vara ett sätt att hantera dessa risker bättre.

Liksom för alla valda församlingar utgör texter som antas genom omröstning, i Europaparlamentets fall resolutioner, det mest betydelsefulla sättet att kommunicera sin ståndpunkt i en rad olika frågor, inklusive mänskliga rättigheter. Brådskande resolutioner, som numera antas på grundval av artikel 122 i arbetsordningen, är fortfarande den mest använda rättsliga grunden för att ta upp människorättsfrågor inom parlamentet, och många av dem handlar om enskilda fall. I studien av European Inter-University Centre for Human Rights and Democratisation (EUIC), som beställdes av parlamentet(3), analyserades alla resolutioner som antagits mellan 1999 och 2006. Människorättsförsvarare förekommer i 74 av 786 hänvisningar till enskilda situationer i resolutioner (dvs. 9,4 % totalt); andra som nämns är politiker, fackföreningsmedlemmar, journalister osv.

Många enskilda fall tas också upp i skriftväxling, t.ex. i skrivelser från talmannen, ordföranden för en parlamentarisk delegation eller ordföranden för underutskottet för mänskliga rättigheter till de berörda myndigheterna. Alla enskilda fall som tagits upp i en resolution finns förtecknade i en bilaga till Europaparlamentets årsrapport om de mänskliga rättigheterna, och ibland anges även ytterligare initiativ som tagits. Det finns dock utrymme för en mer systematisk uppföljning och en bättre redovisning av vidtagna åtgärder. En möjlighet kunde vara att man tar fram en specifik databas, vilket rådet för närvarande håller på med. Detta skulle också kunna underlätta det välbehövliga ökade informationsutbytet om verksamhet som utförs av de olika institutionerna, något som parlamentet ofta begärt.

Sedan 1988 delar Europaparlamentet ut Sacharovpriset för tankefrihet till personer som arbetar för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Den ökade synlighet som priset ger leder i många fall till en bättre situation för pristagarna. Som många av dem berättade under konferensen som hölls 2008 med anledning av prisets 20‑årsjubileum innebär det erkännande för deras arbete som priset symboliserar ett verkligt och moraliskt stöd, samtidigt som det ekonomiska bidraget kommer väl till pass, både för pristagarna själva och för det ändamål som de kämpar för. Parlamentet hoppas också att Sacharovnätverket kommer att leda till en bättre uppföljning och kontakt med pristagarna, som en del av ett kontinuerligt stöd och för att dra större nytta av pristagarnas eventuella bidrag till och tillgänglighet för olika insatser.

Mot bakgrund av ovanstående kommer föredraganden med följande rekommendationer om EU:s politik för människorättsförsvarare:

Förstärkning av institutionerna och nyheter enligt Lissabonfördraget

· I Lissabonfördragets artiklar 3 och 21 vidareutvecklas målen för EU:s utrikespolitik, och där sätts främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter i främsta rummet för unionens yttre åtgärder. Man måste prioritera att säkerställa att främjandet av mänskliga rättigheter, både som ett grundläggande värde och ett mål för unionens utrikespolitik, återspeglas på vederbörligt sätt i strukturen för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, inbegripet dess personalresurser.

· Kommissionens delegationer i tredjeländer omvandlas till unionsdelegationer, en process som redan är inledd, och får en viktig roll att spela när det gäller EU:s representation och genomförandet av människorättspolitiken. Därav följer ett behov att systematiskt anställa en högt kvalificerad politisk rådgivare om mänskliga rättigheter och demokrati. Utnämningen av en sådan person skulle samtidigt kunna göra EU:s politik för mänskliga rättigheter mer konsekvent och synlig, och han eller hon kan betraktas som en kontaktpunkt för människorättsförsvarare på fältet.

Mot en mer samordnad och systematisk strategi för EU:s människorättspolitik

· EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare måste genomföras på ett korrekt och fullständigt sätt av EU-delegationer i tredjeländer, och ytterligare ansträngningar måste göras för att se till att samtliga tar fram lokala strategier före utgången av 2010. Därför rekommenderas det starkt att den höga representanten/vice ordföranden institutionaliserar utarbetandet av lokala strategier, inklusive regelbundna utvärderingar av dem, så att EU:s politik blir mer konsekvent och skyddsåtgärderna verkligen genomförs. Att människorättsförsvarare involveras i arbetet med att ta fram och följa upp lokala strategier är en förutsättning för att strategierna ska bli av verkligt värde. Mötena mellan människorättsförsvarare och diplomater som planeras äga rum minst en gång om året kan på ett uppenbart sätt bidra till att en sådan process inleds.

· En förteckning över lokala strategier bör göras tillgänglig för parlamentet eller åtminstone i EU:s årsrapport om de mänskliga rättigheterna. Ett tydligt åtagande från cheferna för EU-delegationerna att genomföra denna åtgärd bör krävas under parlamentets utfrågningar innan den höga representanten/vice ordföranden utses.

· Den nuvarande strategin, som går ut på att människorättsfrågor isoleras från alla andra frågor, måste göras om. Främjandet och skyddet av människorättsförsvarare måste integreras på alla nivåer och i alla delar och instrument vad gäller unionens utrikespolitik, så att EU:s stöd till människorättsförsvarare blir mer konsekvent, verkningsfullt och trovärdigt. En landstrategi om mänskliga rättigheter och demokrati – som ska betraktas som ett referensdokument där landspecifika prioriteringar inom detta område fastställs, och som ska integreras i EU:s samtliga relevanta yttre politiska åtgärder och instrument med det berörda tredjelandet – skulle på ett avgörande sätt kunna bidra till att detta mål uppnås.

· Viktiga aspekter av de lokala strategierna för genomförandet av EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare bör återspeglas i landstrategidokument, handlingsplaner för den europeiska grannskapspolitiken samt årliga handlingsprogram för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Stödet och skyddet för människorättsförsvarare måste gå utöver dialoger om mänskliga rättigheter och underutskott för de mänskliga rättigheterna inom den europeiska grannskapspolitiken, med tanke på att de åtgärder som måste vidtas är brådskande, och dessa frågor måste alltid stå högt på dagordningen för den politiska dialogen med tredjeländer, inklusive dialoger inom associerings- eller samarbetsråd och bilaterala toppmöten.

· Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, som redan har visat sin förmåga att stödja och främja respekten för mänskliga rättigheter och stärkandet av rättsstatsprincipen, bör fortsätta att ytterligare förbättra det direkta stödet till människorättsförsvarare.

· En närmare koppling måste göras mellan människorättsdialoger som hålls före bilaterala toppmöten, t.ex. genom möten med människorättsförsvarare före toppmötet. Denna typ av åtgärd skulle överbrygga de nuvarande begränsningarna för dessa dialoger och ge påtagliga och värdefulla resultat.

Större öppenhet och synlighet som en skyddsåtgärd

· Människorättsförsvarare som är i fara i tredjeländer vill oftast få mer synlighet och offentlighet från EU-insatser beträffande alla möjliga svåra situationer som de kan stöta på, inklusive trakasserier, hotelser och orätt kvarhållande. De ser offentliga åtgärder som skyddsåtgärder. Därför är det att rekommendera att EU:s medlemsstater, och i en snar framtid EU‑delegationerna, där så är möjligt offentliggör konfidentiella demarscher och lägger ut dem på delegationernas webbplatser, liksom på rådets och kommissionens. Om man ska offentliggöra eller inte bör dock alltid avgöras av människorättsförsvararen eller av hans eller hennes familj.

· Den höga representanten/vice ordföranden bör som en högsta prioritet träffa människorättsförsvarare på tjänsteresor i tredjeländer. Detta bör också ovillkorligen ingå i uppdraget för EU:s särskilda representanter. Både den höga representanten/vice ordföranden och de särskilda representanterna bör hållas ansvariga av parlamentet för sina handlingar i detta avseende.

Mot mer samordnade och resultatinriktade insatser till förmån för människorättsförsvarare

· Bara om man tar ett helhetsgrepp på frågan om människorättsförsvararna kommer trovärdigheten och effektiviteten för EU:s politik att öka. Detta bör därför samtidigt omfatta stödåtgärder som tryggar deras verksamhet samt förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder, så att man kan agera i tid. Man måste ta hänsyn till såväl de kortsiktiga som långsiktiga behoven för människorättsförsvararna. Den reviderade strategin för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter samt EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare bör återspegla detta balanserade helhetsgrepp.

· Ett särskilt fokus bör riktas inte bara mot skyddet av människorättsförsvarare i deras hemländer, utan också mot utfärdande av visum för människorättsförsvarare som befinner sig i fara eller i en nödsituation. Denna särskilda visering bör införlivas i gemenskapskodexen om viseringar.

· Nödvisumen bör också åtföljas av ett program för fristäder, så att de befintliga verktygen och skyddsmekanismerna för människorättsförsvarare kompletteras.

· Det pågående samarbetet mellan de befintliga skyddsmekanismerna på europeisk och internationell nivå måste stödjas och stärkas ytterligare genom ett systematiskt utbyte av information och strategier, så att man säkerställer större komplementaritet mellan samtliga. De befintliga insatsgrupperna för människorättsförsvarare, både inom ramen för rådets arbetsgrupp för de mänskliga rättigheterna och Europarådet, under överinseende av kommissarien för mänskliga rättigheter, måste ses som positiva och bör arbeta hand i hand.

· De årliga mötena om försvaret av mänskliga rättigheter som anordnas av Europarådet och initiativen från övervakningsorganet till skydd för människorättsförsvarare (Observatory for the Protection of Human Rights Defenders), ett gemensamt program från Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH), Världsorganisationen mot tortyr (OMCT) samt den interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (IACHR), har målet att stärka samverkan och komplementariteten mellan internationella och regionala mekanismer och institutioner till skydd för människorättsförsvarare. Alla dessa nytänkande arbetssätt, som bygger på ökat samarbete mellan samtliga mekanismer och institutioner, måste utforskas ytterligare för att man ska uppnå en resultatinriktad strategi för människorättsförsvarare.

· I samband med genomförandet av Lissabonfördraget bör EU:s institutioner göra särskilda ansträngningar för att inrätta ett interinstitutionellt samarbete om människorättsförsvarare, grundat på ett interinstitutionellt nätverk som sammanträder regelbundet. Det skulle gå lättare att skapa ett sådant nätverk om det inrättades kontaktpunkter för människorättsförsvarare i Europaparlamentet och i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Man bör utforska möjligheterna att skapa ett varningssystem som är gemensamt för EU:s institutioner och alla övriga skyddsmekanismer.

· Samtidigt bör Sacharovnätverket, som lanserades i december 2008 med anledning av Sacharovprisets tjugoårsjubileum, utvecklas vidare.

· Informationsutbytet skulle också underlättas om man skapade specifika databaser eller ”loggböcker”, så att man lättare kan hålla reda på insatser som inletts, särskilt i fråga om enskilda personer.

(1)

Rådets slutsatser om EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare.

(2)

”Säkerställande av skydd? EU och människorättsförsvarare”, Amnesty International, maj 2007,

AI Index: EUR 01/007/2007.

(3)

Beyond Activism. The impact of the resolutions and other activities of the European Parliament in the field of human rights outside the European Union, oktober 2006.


RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

28.4.2010

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

59

1

3

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gabriele Albertini, Pino Arlacchi, Dominique Baudis, Frieda Brepoels, Elmar Brok, Arnaud Danjean, Michael Gahler, Marietta Giannakou, Takis Hadjigeorgiou, Heidi Hautala, Richard Howitt, Anna Ibrisagic, Anneli Jäätteenmäki, Tunne Kelam, Maria Eleni Koppa, Andrey Kovatchev, Eduard Kukan, Krzysztof Lisek, Sabine Lösing, Barry Madlener, Mario Mauro, Kyriakos Mavronikolas, Willy Meyer, Alexander Mirsky, Andreas Mölzer, María Muñiz De Urquiza, Annemie Neyts-Uyttebroeck, Norica Nicolai, Raimon Obiols, Kristiina Ojuland, Ria Oomen-Ruijten, Pier Antonio Panzeri, Vincent Peillon, Hans-Gert Pöttering, Cristian Dan Preda, Fiorello Provera, Libor Rouček, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Nikolaos Salavrakos, Jacek Saryusz-Wolski, Werner Schulz, Marek Siwiec, Zoran Thaler, Johannes Cornelis van Baalen, Kristian Vigenin

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Laima Liucija Andrikienė, Elena Băsescu, Emine Bozkurt, Hélène Flautre, Charles Goerens, Elisabeth Jeggle, Evgeni Kirilov, Georgios Koumoutsakos, Barbara Lochbihler, Norbert Neuser, Judith Sargentini, Alf Svensson, László Tőkés, Ivo Vajgl, Dominique Vlasto, Luis Yáñez-Barnuevo García, Janusz Władysław Zemke

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Georgios Papanikolaou

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy