Betänkande - A7-0193/2010Betänkande
A7-0193/2010

BETÄNKANDE om atypiska anställningsformer, säkra yrkesgångar, flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden samt nya former för social dialog

9.6.2010 - (2009/2220(INI))

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor
Föredragande: Pascale Gruny


Förfarande : 2009/2220(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :  
A7-0193/2010
Ingivna texter :
A7-0193/2010
Antagna texter :

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om atypiska anställningsformer, säkra yrkesgångar, flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden samt nya former för social dialog

(2009/2220(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”Ett gemensamt åtagande för sysselsättning” (KOM(2009)0257),

–   med beaktande av stadgan om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 30 om skydd mot uppsägning utan saklig grund, artikel 31 om rättvisa arbetsförhållanden och artikel 33 om familjeliv och yrkesliv,

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”En ekonomisk återhämtningsplan för Europa” (KOM(2008)0800) och parlamentets resolution av den 11 mars 2009[1] i denna fråga,

–   med beaktande av Europaparlamentets betänkande om kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete[2],

–   med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Främja återhämtning i Europa” (KOM(2009)0114),

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”Partnerskap för förändring i ett utvidgat EU – Ökad genomslagskraft för den sociala dialogen i EU” (KOM(2004)0557),

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”På väg mot gemensamma principer för ”flexicurity”: Fler och bättre arbeten genom flexibilitet och säkerhet” (KOM(2007)0359) och parlamentets resolution av den 29 november 2007[3] i denna fråga,

–   med beaktande av kommissionens grönbok om en modern arbetsrätt för att möta 2000‑talets utmaningar (KOM(2006)0708) och parlamentets resolution av den 11 juli 2007[4] om denna grönbok,

–   med beaktande av rådets beslut 2008/618/EG av den 15 juli 2008 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 2008–2010,

–   med beaktande av kommissionens rekommendation om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (KOM(2008)0639) och parlamentets resolution av den 8 april 2009[5] i denna fråga,

–   med beaktande av rådets slutsatser av den 8 juni 2009 om ”flexicurity” i kristider,

–   med beaktande av rapporten av den 12 december 2008 från uppdraget för flexicurity med titeln ”Genomförande av de gemensamma principerna för flexicurity inom ramen för Lissabonstrategins etapp 2008–2010”,

–   med beaktande av rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) slutsatser från den 5 och 6 december 2007,

–   med beaktande av rekommendationerna från de europeiska arbetsmarknadsparterna i rapporten av den 18 oktober 2007 ”Huvudutmaningar för EU-arbetsmarknaderna: En gemensam analys utförd av arbetsmarknadens parter i EU”,

–   med beaktande av slutsatserna från arbetsmarknads- och socialministrarnas informella möte om bra arbete i Berlin den 18–20 januari 2007,

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7‑0193/2010), och av följande skäl:

A. Atypiska anställningsformer har växt betydligt sedan 1990 och de arbetstillfällen som gått förlorade på grund av den rådande ekonomiska krisen fanns främst i den atypiska sektorn. Nya kontraktstyper med ett eller flera av följande kännetecken klassas som atypisk anställningsform: deltid, tillfälligt arbete eller visstidsarbete, arbete genom bemanningsföretag, egenföretagande, frilans- och distansarbete, deltidsanställning med en veckoarbetstid på 20 timmar per vecka eller mindre.

B.  Behovet av flexibla anställningsformer har framhållits vid flera tillfällen.

C. Globaliseringen och den snabba tekniska utvecklingen innebär långtgående ekonomisk omstrukturering vilket leder till förändrade anställningsförhållanden och uppgifter för arbetstagaren samt den ena vågen efter den andra av nya oberoende enmansföretag i alla sektorer och åldersgrupper och kräver att anställningsförhållandena revideras för att undvika snedvridningar (såsom företeelsen falskt egenföretagande).

D. Den finansiella och ekonomiska krisen har förvandlats till en allvarlig sysselsättningskris med oerhört många förlorade arbetstillfällen och har lett till instabil arbetsmarknad och ökad fattigdom och social utslagning, särskilt för redan utsatta personer och missgynnade grupper.

E.  Antalet personer som lever i fattigdom under förvärvsarbete ökar och har nått upp till 8 procent av den europeiska arbetskraften och andelen lågavlönade arbetstagare är för närvarande ungefär 17 procent.

F.  Det bör tas fram en omfattande och kompletterande EU-strategi med starkt fokus på en effektiv förvaltning och en ömsesidigt stödjande kombination av politiska åtgärder inom ekonomi, miljö, sysselsättning och socialpolitik samt entreprenörskap. Strategin bör vara förenlig med den europeiska sysselsättningsstrategin vars syfte är att engagera medlemsstaterna i ett antal gemensamma mål som kan sammanfattas i de fyra huvudprinciperna om anställningsbarhet, företagaranda, anpassningsförmåga och lika möjligheter.

E.  Arbetslösheten i EU-27 har ökat till 10 procent (2009) och arbetslösheten förväntas inte nå sin topp före första halvåret 2011.

G. Vid en analys av förändringar i anställningsformer sett till olika utbildningsnivåer visar det sig att antalet lågutbildade med anställning har minskat under de senare åren.

H. Varje år byter i genomsnitt mellan en femtedel och en fjärdedel av alla europeiska arbetstagare arbete.

I.   Övergångstakten från arbetslöshet till anställning är hög och en tredjedel av de arbetslösa och 10 procent av den inaktiva delen av befolkningen hittar ett jobb inom ett år. Ett stort antal arbetstagare, framför allt de som har atypiska anställningar, förlorar jobbet utan att hitta någon ny anställning.

J.   I EU-27 varar 45 procent av samtliga arbetslöshetsperioder längre än ett år, jämfört med omkring 10 procent i Förenta staterna.

K. Omsättningen av arbetskraft är högre bland kvinnor än män (5 procentenheters skillnad) och bland yngre arbetstagare (under 24 år), och minskar med högre utbildningsnivå, vilket visar att förändringen oftare är påtvingad än självvald och kopplad till korttidskontrakt och osäkra anställningsformer samt att unga människor ofta inte hittar ett jobb som motsvarar deras utbildning.

L.  Det uppskattas att en arbetstagare av sex har omsorgsansvar för en äldre eller beroende släkting eller vän.

M. I vissa medlemsstater har det skett en ökning i förekomsten av odeklarerat arbete, vilket kan leda till allvarliga ekonomiska och i synnerhet skattemässiga problem, samt sociala och politiska problem.

N. Att göra en bedömning av flexicurity är komplicerat och det är viktigt att anlägga ett helhetsperspektiv, framför allt mot bakgrund av att den aktuella krisen kan medföra att företagen förändrar sitt beteende och i större utsträckning använder sig av alltmer oskyddade och otrygga anställningsförhållanden.

O. Inom arbetsmarknadspolitiken måste lika möjligheter för kvinnor och män samt en balans mellan arbetsliv, utbildning och familjeliv aktivt främjas, liksom principerna om icke‑diskriminering.

P.  Den sociala dialogen har utvecklats på olika sätt över Europa men på det hela taget har de växande ekonomiska svårigheterna lett till en intensivare dialog mellan arbetsmarknadens parter.

Q. Kollektivavtal är det vanligaste sättet att fastställa löner i Europa: två av tre arbetstagare omfattas av kollektivavtal på företagsnivå eller högre nivå.

R.  Slutsatserna från arbetsmarknads- och socialministrarnas informella möte om bra arbete i Berlin den 18–20 januari 2007 var att Europa behöver fler insatser och gemensamma insatser för att främja bra arbete. Bra arbete innebär rättigheter och deltagande för arbetstagarna, rättvisa löner, skydd av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt en familjevänlig arbetsorganisation. Bra och rättvisa anställningsförhållanden samt tillräckligt socialt skydd är nödvändigt för att medborgarna ska acceptera Europeiska unionen.

S.  Begreppet bra arbete bör vara den vägledande principen för nästa etapp i den europeiska sysselsättningsstrategin.

A. Atypiska anställningsformer

1.  Europaparlamentet förväntar sig att Europeiska rådet vid 2010 års vårmöte enas om tydliga riktlinjer och konkreta åtgärder för att trygga anständigt arbete och sysselsättning av god kvalitet och skapa varaktiga arbetstillfällen inom ramen för en ambitiös EU 2020‑strategi med hänsyn till krisens effekter på ekonomin, samhället och arbetsmarknaden.

2.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma de ansträngningar som gjorts av uppdraget för flexicurity och medlemsstaterna att få till stånd ett mer balanserat och rättvist genomförande av principerna för flexicurity, och menar att ömsesidig utbildning och utbyte av bästa praxis, men även den öppna samordningsmetoden, är viktiga verktyg för att kunna samordna medlemsstaternas olika syn på arbetsmarknadspolitiken. Parlamentet konstaterar dock att den öppna samordningsmetoden kan förbättras och att styrningen av den måste stärkas för att en ökad effektivitet ska kunna uppnås.

3.   Europaparlamentet konstaterar att det finns många olika arbetstraditioner, avtalsformer och företagsmodeller i medlemsstaterna, och framhåller mot denna bakgrund av mångfald att tryggandet av den europeiska sociala modellen och arbetstagarnas rättigheter bör vara en prioritering.

4.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att erkänna och stödja oberoende frilansarbetares särskilda ställning som en betydande kraft i den ekonomiska återhämtningen och som ett sätt att komma ut på arbetsmarknaden eller som ett alternativ till den. Parlamentet konstaterar att egenföretagande blir alltmer populärt, särskilt bland yngre och kvinnor och som övergång från arbete till pension. Parlamentet tycker att oberoende frilansarbetare bör betraktas som ett särskilt slags mikroföretag och uppmanar till åtgärder för att minimera den administrativa bördan, uppmuntra och stödja oberoende frilansarbetare att starta eget eller utvidga sin verksamhet samt främja livslångt lärande för denna grupp.

5.   Europaparlamentet betonar vikten av egenföretagande, särskilt genom mikro- och småföretag, och framhåller betydelsen av de fria yrkena och deras särskilda kännetecken. Parlamentet understryker att termen fritt yrke endast avser ett visst kvalificerat yrke som även kan utövas självständigt.

6.   Europaparlamentet anser att alla arbetstagare bör garanteras vissa grundläggande rättigheter oavsett vilken anställningsstatus de har. Parlamentet rekommenderar att prioriteringarna för en reform av arbetsrätten, där behov av sådan finns, ska vara följande: skyndsamt utökat skydd för arbetstagare med atypiska anställningsformer, gruppering av atypiska kontrakt i syfte att förenkla, skapande av varaktiga normala arbetsförhållanden, klargörande av vilken ram som ska gälla för anställning, inbegripet förebyggande åtgärder för hälsa och säkerhet i arbetet för personer med atypiska anställningsformer, åtgärder mot oredovisat arbete, stöd för skapandet av nya arbetstillfällen, däribland arbeten med atypiska anställningsformer, samt enklare övergångar mellan olika anställnings- och arbetslöshetssituationer genom främjandet av åtgärder såsom särskilda lönetillägg, livslångt lärande, omskolning och utbildning på arbetsplats. Parlamentet efterlyser ett klargörande av vad som gäller för anställningar och uppmanar kommissionen att utarbeta klara riktlinjer om anställningsförhållandets räckvidd i enlighet med Internationella arbetsorganisationen rekommendationer från 2006.

7.   Europaparlamentet ser positivt på att en del medlemsstater har infört bestämmelser för att göra det möjligt för anställda med omsorgsansvar att finna en balans mellan dessa förpliktelser och sina yrkesmässiga skyldigheter genom mer flexibla arbetsarrangemang. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att aktivt stödja anhörigvårdare i arbetslivet genom att erbjuda flexibla arbetsvillkor, däribland rätt till ledighet, flextid, deltids- och hemarbete så att fler anhörigvårdare i alla medlemsstater kan stanna kvar i eller återvända till lönearbete.

8.   Europaparlamentet noterar den åtskillnad som Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor gör mellan atypiska och mycket atypiska anställningsförhållanden. Parlamentet anser att många former av atypiska anställningsförhållanden utgör viktiga lösningar för anhörigvårdare, studerande och andra som är beroende av korttidsanställningar och deltidsarbete, t.ex. för att få extra inkomst. Parlamentet betonar att det är avgörande att arbetstagare i atypiska anställningsförhållanden har minimirättigheter och skyddas mot exploatering.

9.   Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att främja övergången till produktiva och givande arbeten av hög kvalitet och att utveckla en arbetsrätt där rättigheterna för personer med atypiska anställningsformer effektivt garanteras och där dessa personer får samma behandling som arbetstagare med normala heltidsanställningar genom att erbjuda dem maximal skyddsnivå.

10. Europaparlamentet rekommenderar att arbetstagare med atypiska anställningskontrakt ska omfattas av redan gällande EU-direktiv som omfattar olika arbetstagarkategorier i EU, bland annat arbetstidsdirektivet (1993/104/EG), direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag (2008/104/EG), direktivet om deltidsarbete (1997/81/EG) och direktivet om ramavtalet om visstidsarbete (1999/70/EG).

11. Europaparlamentet noterar att trenden mot en ökad andel atypiska anställningsformer har en tydlig könsaspekt och generationsövergripande dimension, eftersom kvinnor, äldre och även yngre arbetstagare är oproportionerligt representerade i de särskilda anställningsformerna. Parlamentet konstaterar att vissa sektorer genomgår snabba strukturförändringar och uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att undersöka orsakerna till denna utveckling och vidta lämpliga och målinriktade åtgärder för att motverka denna obalans på de områden som berörs genom att underlätta övergången till fasta anställningar och särskilt genom att främja åtgärder för att göra det möjligt för både kvinnor och män att förena arbetsliv, familj och privatliv, lägga större fokus på den sociala dialogen med arbetstagarnas företrädare inom företagen och övervaka och offentliggöra hur dessa åtgärder framskrider. Parlamentet uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att kontrollera att användningen av dessa särskilda eller atypiska anställningsformer inte är en täckmantel för svartarbete utan i stället, via kompetensutbyte, främjar ungdomars och arbetslösas faktiska tillträde till arbetslivet genom att ge arbetstagare och företag säker flexibilitet som både stärker deras anställbarhet och konkurrenskraft.

12. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att sörja för ett effektivare genomförande av direktiven 97/81/EG om deltidsarbete och 99/70/EG om visstidsarbete, särskilt vad gäller den grundläggande principen om icke-diskriminering. Parlamentet betonar vikten av utbildning och livslångt lärande för att underlätta arbetsbyten, vilket är särskilt viktigt för visstidsanställda arbetstagare.

13. Europaparlamentet framhåller att atypiska anställningsformer bör vara ett personligt val och inte ett tvång som dikteras av de ökande hindren för vissa grupper att få tillträde till arbetsmarknaden eller av bristande tillgång på kvalitetsarbeten. Särskilt för arbetstagare som är missgynnade i flera avseenden kan de individuellt utformade atypiska anställningsformer som erbjuds av företag med arbetsintegrering vara ett alternativ eftersom de innebär en första språngbräda ut i arbetslivet.

14. Europaparlamentet välkomnar att direktiv 2008/104/EG om arbete genom bemanningsföretag har antagits och uppmanar till ett snabbt genomförande.

15. Europaparlamentet anser att arbetstagarna bör ges rätt till utbildning i de atypiska anställningsavtalen och understryker att atypiska anställningsformer kan, om de är tillräckligt skyddade och om de omfattar ett stöd för en varaktig och skyddad anställning, utgöra en möjlighet, men att de måste åtföljas av stöd för de arbetstagare som befinner sig i en övergång från en anställning eller anställningsform till en annan, med hjälp av en riktad och aktiv sysselsättningspolitik. Parlamentet beklagar att denna aspekt ofta har försummats.

16. Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att utveckla en tidig och aktiv insatspolitik för att ge arbetstagare, särskilt kvinnor, som återkommer till arbetsmarknaden rätt till individuellt stöd under den period som de behöver för att vidareutbilda eller omskola sig. Arbetslösa bör stödjas såväl genom ett stabilt socialt skyddsnät som genom ett effektivt och aktivt åtgärdssystem så att de snabbt kan återvända till arbetsmarknaden, även om de tidigare haft en atypisk anställningsform, eftersom det är viktigt att se till att hålla kvar människor på arbetsmarknaden samt att främja en övergång till anständiga, varaktiga och skyddade anställningsformer av hög kvalitet. Om återkomsten sker i form av atypiska kontrakt ska dessa kontrakt garantera arbetstagarna anständiga och trygga arbetsvillkor.

17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med hjälp från arbetsmarknadens parter analysera och övervaka de olika verktyg som utvecklats i de nationella aktiveringsåtgärderna.

18. Europaparlamentet uppmanar unionen och medlemsstaterna att med hjälp från arbetsmarknadens parter effektivt bekämpa olaglig anställning, huvudsakligen genom förebyggande åtgärder och sanktioner i avskräckande syfte, och tror att om man även på europeisk nivå formulerar strategier som tar avstånd från olaglig anställning kan detta vara en hjälp i kampen mot olaglig anställning och för att minska de otrygga, särskilt de atypiska, anställningsformerna. Europaparlamentet anser att bekämpandet av svartarbete bör åtföljas av åtgärder för att skapa hållbara och varaktiga anställningsalternativ och för att stödja människor att få tillgång till den öppna arbetsmarknaden.

19. Europaparlamentet understryker nödvändigheten av att skapa varaktiga och trygga arbetstillfällen av hög kvalitet, som vid behov kan föregås av en utbildningsperiod i syfte att skapa varaktiga tjänster och heltidstjänster, däribland gröna och ”vita” jobb (inom hälso- och sjukvården), och att säkerställa social sammanhållning.

20. Europaparlamentet framhåller att alla former av atypiska anställningar inte nödvändigtvis leder till skiftande och otryggt tillfällighetsarbete med lägre socialt skydd, lägre löner och begränsad tillgång till vidareutbildning och livslångt lärande. Parlamentet påpekar dock att sådana otrygga anställningsformer ofta är förknippade med atypiska anställningskontrakt.

21. Europaparlamentet påpekar att den höga arbetslösheten och segmenteringen av arbetsmarknaden måste övervinnas genom att man ger alla arbetstagare lika rättigheter och investerar i skapandet av arbetstillfällen, kompetenshöjning och livslångt lärande. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att avveckla alla former av otrygga anställningsförhållanden.

22. Europaparlamentet påpekar att avvecklingen av otrygga anställningsförhållanden kräver ett starkt åtagande från medlemsstaterna att genom sin arbetsmarknadspolitik tillhandahålla tillräckliga språngbrädor för övergången från otrygga anställningar till ordinarie fasta anställningar med bättre arbetstagarrättigheter och socialt skydd.

23. Europaparlamentet framhåller att Europeiska unionen har antagit målet att göra det möjligt för människor att kombinera arbetsliv och privatliv. Parlamentet är dock kritiskt till att kommissionen och medlemsstaterna har brustit när det gäller meningsfulla och effektiva åtgärder för att förverkliga sitt åtagande.

24. Europaparlamentet påpekar att förbättrade möjligheter att kombinera arbetsliv och privatliv bäst uppnås genom att man moderniserar standardmodellen för anställningar: fast heltidsanställning med kortare arbetstid som den allmänna normen och nya normer för deltidsanställningar, så att endast motiverat och socialt skyddat deltidsarbete (15‑25 timmar per vecka) erbjuds dem som vill arbeta deltid. Parlamentet betonar att heltids- och deltidsanställning bör likställas när det gäller timlön, rätten till utbildning och livslångt lärande, karriärmöjligheter och socialt skydd.

B. Flexicurity och säkrade yrkesval

25. Europaparlamentet ser det som nödvändigt att begreppet flexicurity uppdateras på europeisk nivå i ljuset av den aktuella krisen på ett sätt som bidrar till att öka både produktiviteten och arbetets kvalitet genom att garantera trygghet, bevarande av sysselsättningen och skydd av arbetstagarnas rättigheter, med särskilt stöd till personer som missgynnas på arbetsmarknaden, samtidigt som företagen ges den organisatoriska flexibilitet som krävs för att skapa eller avskaffa arbetstillfällen i takt med marknadens skiftande behov. Parlamentet anser också att ett rättvist och balanserat genomförande av principerna om flexicurity kan bidra till att göra arbetsmarknaderna mer motståndskraftiga mot strukturella förändringar. Parlamentet anser vidare att kraven på flexibilitet och trygghet och en aktiv arbetsmarknadspolitik inte står i motsättning till varandra utan att de ömsesidigt kan vara förstärkande om de fastställs genom en rättvis jämförelse av de ståndpunkter som arbetsmarknadens parter, regeringarna och EU‑institutionerna för fram, tillsammans med ömsesidigt lärande och utbyte av god praxis. Parlamentet anser också att dessa krav inte har beaktats tillräckligt i resultaten för Europas sysselsättningstillväxt under de senaste åren.

26. Europaparlamentet påpekar att det finns ett stadigt växande problem med ”falska” egenföretagare, som av sin arbetsgivare ofta tvingas att arbeta under usla villkor. De arbetsgivare som utnyttjar de ”falska” egenföretagarnas arbetskraft ska vidare åläggas påföljder.

27. Europaparlamentet anser att flexicurity inte kan fungera ordentligt utan ett starkt socialt skydd och stöd för personer som återkommer till arbetsmarknaden, vilka är viktiga faktorer under övergång från utbildning till anställning, mellan olika arbeten och från anställning till pension.

28. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta arbeta för ett balanserat genomförande av flexicurity-politiken genom att analysera den aktuella genomförandesituationen i medlemsstaterna och kontrollera att flexicurity-principerna i tillräcklig utsträckning åtföljs av åtgärder för arbetstagarnas säkerhet, samt genom att bistå medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter i genomförandet av flexibilitetsprinciperna så att de sociala regelverken på europeisk nivå respekteras samtidigt som hänsyn tas till de olika arbetsmarknadernas särdrag, de olika traditionerna vad gäller arbetsmarknadspolitik och kollektivavtal samt medlemsstaternas sociala trygghetssystem. Parlamentet påpekar att ömsesidig utbildning, utbyte av bästa praxis och den öppna samordningsmetoden är centrala verktyg för att kunna samordna medlemsstaternas olika syn på arbetsmarknadspolitiken.

29. Europaparlamentet anser att det särskilt under den rådande ekonomiska situationen finns ett ännu större behov av att se över genomförandet av flexicurity i medlemsstaterna och att arbetsmarknadens parter kommer att stödja arbetsmarknadslagar och arbetsmarknadsreformer endast om syftet också är att effektivt minska skillnaderna i behandling mellan olika anställningsformer. Parlamentet påpekar att tillämpningen av flexibilitetsprinciperna kräver ett adekvat socialt skydd så att människor kan leva sina liv och utvecklas, ett särskilt stöd till arbetssökande och stabila arbetsmarknadslagar för alla slags anställningar inom en klar och öppen institutionell ram, och den måste åtföljas av ökade skyddsmekanismer för att undvika problem.

30. Europaparlamentet understryker att kravet på högre flexibilitet i arbetslivet inte får nå en nivå där livs- och utvecklingsmöjligheterna blir överdrivet begränsade och möjligheten att bilda och försörja familjer och ta hand om anhöriga samt delta i samhällslivet kraftigt försvåras.

31. Europaparlamentet betonar betydelsen av trygghetsaspekten i flexicurity, som måste innebära att arbetstagare i övergångssituationer får stöd i sitt arbetssökande och tillförsäkras anständiga livsvillkor. Detta stöd måste inbegripa fullgoda utbildningsmöjligheter för att människor ska kunna anpassa sig till arbetsmarknadens behov.

32. Europaparlamentet anser att företagen ständigt är rädda för en bestående obalans mellan deras behov och den kompetens som de arbetssökande erbjuder, att de saknar tillgång till krediter som skulle göra det möjligt för dem att börja anställa och göra investeringar och att de inte investerar tillräckligt i arbetsmarknaden. Parlamentet understryker, mot bakgrund av den rådande ekonomiska krisen, hur viktigt det är att det europeiska näringslivet utvecklar och genomför långtidsvisioner. Det behövs ett gynnsamt affärsklimat, tillräckliga finansiella resurser och bra arbetsvillkor, stärkt rättssäkerhet och insyn för både arbetsgivare och arbetstagare när det gäller räckvidden, omfattningen och kontrollen av efterlevnaden av arbetslagstiftningen.

33. Europaparlamentet framhåller vikten av att förebygga, upptäcka och beivra olagliga anställningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta konkreta initiativ, inbegripet särskilda bestämmelser för att komma åt brevlådeföretag, fastställa bestämmelser om solidariskt ansvar i underleverantörskedjor samt inrätta en EU-byrå som ska förebygga och upptäcka olagliga anställningar.

34. Europaparlamentet menar att på grund av den ekonomiska krisen har företagen i vissa medlemsstater inte tillgång till de avtalsformer som är mest lämpade för att tillgodose deras behov av flexibilitet för att kunna bemöta oförutsägbara variationer i marknadens efterfrågan, hålla kostnaderna nere samt skydda arbetstagarnas säkerhet.

35. Europaparlamentet efterlyser, inom ramen för en modern arbetsorganisation, flexibla och säkra avtalsöverenskommelser som säkerställer lika behandling. Parlamentet är fast övertygat om att tillsvidareanställningar fortfarande måste vara den huvudsakliga anställningsformen och anser att inom ramen för en modern organisering av arbetet är det lämpligt med avtal som är flexibla vad gäller tillhandahållande och säkra vad gäller skydd och rättigheter. Parlamentet anser i samband med detta att den rättsliga utformningen av ramen för tillsvidareanställningar och dess inriktning på flexicurity i nationell arbetsrättslagstiftning har en avgörande betydelse för dess acceptans hos företag och anställda.

36. Europaparlamentet fördömer bestämt den olagliga ersättningen av reguljära arbetsförhållanden med atypiska avtal som bidrar till försämrade och osäkrare arbetsvillkor än reguljära arbetsförhållanden på allmänhetens, arbetstagarnas och konkurrenternas bekostnad. Parlamentet understryker att ett sådant olagligt förfarande strider mot den europeiska sociala modellen och kan underminera stabiliteten och uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen att med alla tillgängliga medel bekämpa detta olagliga förfarande på lång sikt, t.ex. genom att införa strängare påföljder.

37. Europaparlamentet är starkt övertygat om att varje anställningsform bör åtföljas av grundläggande rättigheter, dock med hänsyn tagen till de olika traditionerna i medlemsstaterna, och de bör omfatta följande: löner som det går att leva på och avskaffandet av löneskillnader mellan kvinnor och män och mellan etniska grupper, fullgott socialt skydd, icke-diskriminering och lika behandling när ett arbete söks och sedermera utövas, utbildning och yrkesutveckling, skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet, bestämmelser om arbetstid och dygnsvila, pensionsrättigheter, förenings- och representationsfrihet, kollektiva avtalsförhandlingar, kollektiva åtgärder och tillgång till utbildning och karriärutsikter, samt skydd vid förlorad anställning.

38. Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att trappa upp sina ansträngningar för att investera i kompetens och utbildning för att främja en stabil och hållbar sysselsättning. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att investera i människor genom att genomföra och finansiera strategier som är kopplade till marknadens behov samt erkänna informella färdigheter och kompetenser i ett livscykelperspektiv. Parlamentet uppmanar också medlemsstaterna att vidta åtgärder på nationell, regional och lokal nivå för att garantera att varje ung människa som lämnar skolan får tillgång till arbete eller till högre utbildning eller får yrkesutbildning.

39. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra en politik som låter alla människor, inklusive de svagaste och mest missgynnade grupperna, få faktiskt tillträde till arbetsmarknaden och bättre kunna balansera arbets-, privat- och familjeliv, genom att se till att det finns ett stort stöd för lika möjligheter och för alla tjänster som är nödvändiga för dessa ändamål, t.ex. stödåtgärder såsom mamma- och pappaledighet, föräldraledighet, flexibla arbetstider samt barnomsorg under tillgängliga former till rimlig kostnad.

40. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta initiativ till politiska åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen. Parlamentet är medvetet om ansvaret och riskerna för dem som skapar sådana arbetstillfällen, inbegripet sådana med atypiska anställningsförhållanden.

41. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder som gör det möjligt för en person att börja arbeta igen efter föräldraledigheten efter att, om så behövs, ha genomgått en repetitionsutbildning.

42. Europaparlamentet rekommenderar starkt att det europeiska sysselsättningsinitiativet bör omfatta tidiga stödinsatser för arbetslösa som genomförs redan när arbetstillfällen försvinner, inte minst för att minska risken för att personer utestängs från arbetsmarknaden samt att man förlorar det humankapital som de utgör.

43. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förstärka stödprogrammen, särskilt för de lågutbildade och funktionshindrade, genom handlingsalternativ, individbaserad rådgivning, intensiv utbildning av arbetstagare, subventionerade arbetstillfällen samt subventioner för att starta företag i mindre eller större skala. Parlamentet betonar dock att detta stöd måste vara utformat på ett sådant sätt att det inte tränger ut reguljära arbetstillfällen.

44. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att avskaffa den administrativa bördan, om inte denna skyddar arbetstagarnas intressen, och underlätta för företagen, särskilt små och medelstora företag, men betonar vikten av att detta inte får gå ut över arbetstagarnas säkerhet eller hälsa. Parlamentet påpekar att små och medelstora företag på grund av sitt stora antal på den inre marknaden är huvudaktörer i kampen mot arbetslöshet i EU och understryker vikten av att ta hänsyn till deras särskilda behov och behoven i det område de är belägna i vid utformandet av sysselsättningspolitiken.

45. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att rapportera om hur det ser ut i nuläget vad gäller diskussionerna om och genomförandet av handlingsalternativ för flexicurity.

46. Europaparlamentet beklagar rådets och kommissionens snäva syn på flexicurity. Parlamentet uppmanar kommissionen och rådet att ta ställning för agendan för bra arbete och skriva in den i nästa version av de integrerade riktlinjerna och den europeiska sysselsättningsstrategin: främja arbetssäkerhet och anställningstrygghet för arbetstagarna, en rättighetsbaserad inriktning på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och politiken för livslångt lärande, omfattande skydd för hälsa och säkerhet i arbetet, universella och lika sociala rättigheter och arbetstagarrättigheter för alla, balans mellan arbetsliv och privatliv samt möjlighet att kombinera arbetsliv och livet utanför arbetet, förbättra kvaliteten på anställningarna och välbefinnandet i arbetet.

47. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inte tillåta uppsägningar enkom av ekonomiska skäl förrän man på alla sätt har försökt anpassa och utbilda personalen.

C. Nya former för social dialog

48. Europaparlamentet är övertygat om att ett formellt erkännande av rollerna för arbetsmarknadens parter i det nya fördraget innebär ett framsteg, eftersom deras autonomi erkänns och betydelsen av deras roll i främjandet av den sociala dialogen åter bekräftas, och framhåller i detta sammanhang den särskilda betydelsen för den sektoriella sociala dialogen, i vilken 40 branscher vid det här laget är representerade.

49. Europaparlamentet är dock bekymrat över konsekvenserna av EU-domstolens dom i målen Laval, Rüffert, Viking och Luxemburg om föreningsfrihet och handlingsutrymmet för att förbättra arbetsvillkoren.

50. Europaparlamentet är av den åsikten att erkännandet av trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning som institutionellt organ bidrar till att arbetsmarknadens parter kan delta i EU:s ekonomiska politik.

51. Europaparlamentet tror att bidraget från de europeiska och nationella arbetsmarknadsparterna samt det civila samhällets organisationer i arbetet med Europa 2020-strategin är särskilt viktigt när det gäller att nå sysselsättningsmålen och modernisera och genomföra flexicurity-principerna.

52. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och de nationella regeringarna att känna ansvar för den situation som ”utomstående” (anställda med atypisk eller ”mycket atypisk” anställningsform) befinner sig i och att garantera dem samma rättigheter och sociala skydd som dem som befinner sig ”innanför”.

53. Europaparlamentet uppmanar arbetsmarknadsparterna på europeisk och nationell nivå att stödja investeringarna i lärande som är anpassat till marknadens behov och uppskattar det ramverk för insatser för livslångt lärande och utveckling av kompetenser och kvalifikationer (Framework of actions for the lifelong learning development of competencies and qualifications) som redan förhandlats fram av arbetsmarknadens parter.

54. Europaparlamentet anser att människor som deltar i åtgärder för arbetsmarknadsintegration eller åtgärder som förbereder dem för att gå ut på eller återkomma till arbetsmarknaden samt det civila samhällets organisationer som tillhandahåller dessa tjänster eller företräder dem bör delta i utformningen, genomförandet och tillhandahållandet av politiska åtgärder som berör dem.

55. Europaparlamentet noterar att det engagemang som arbetsmarknadsparterna och det civila samhällets organisationer visat i utformningen av politiken och dess genomförande varierar kraftigt mellan medlemsstaterna, men att den allmänna trenden är att använda en bredare blandning av instrument för att uppnå dessa politiska mål. Parlamentet tror att kvaliteten i det sociala och institutionella erkännande som arbetsmarknadsparterna åtnjuter bör stärkas ytterligare på nationell nivå och få en väsentligare roll, eftersom detta är den huvudsakliga anledningen till kvaliteten på det bidrag de själva ger. Parlamentet betonar dock särskilt att kvaliteten på den sociala dialogen varierar kraftigt mellan olika länder och branscher och uppmanar eftertryckligen arbetsmarknadens parter att utveckla ett verkligt ”socialt partnerskap” på alla nivåer.

56. Europaparlamentet är övertygat om att kollektivavtalen har visat sig vara ett effektivt instrument för att upprätthålla sysselsättningen och för att arbetsgivare och anställda ska kunna finna effektiva lösningar för att hantera den ekonomiska nedgången. Parlamentet konstaterar i detta sammanhang vikten av ett starkt samförstånd mellan arbetsmarknadens parter i nationella system där arbetsrätten endast ger ett minimiskydd.

57. Europaparlamentet är övertygat om att framgången för dialogen mellan parterna i arbetslivet i hög grad påverkas av de förutsättningar som arbetstagarnas företrädare har i fråga om tillgång till kvalitativ information, regelbunden utbildning och tillräckligt med tid.

58. Europaparlamentet är övertygat om att regeringarnas roll är avgörande när det gäller att fastställa förutsättningarna för inkluderande och effektiva kollektivavtal och att stödja trepartsstrukturen för att arbetsmarknadsparternas engagemang i utformandet av den offentliga politiken ska vara institutionellt förankrat och väsentligt, på lika villkor och i linje med nationell praxis och tradition.

59. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, kommittén för socialt skydd och den europeiska sysselsättningskommittén samt till medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar och parlament.

MOTIVERING

Europeiska unionen och dess medlemsstater står inför en djup ekonomisk och social kris och behöver göra stora ansträngningar för att säkerställa så många arbetstillfällen och så hög sysselsättning i Europa som möjligt.

Föredraganden är övertygad om att de europeiska sociala modellerna, med sina strategier för hållbar tillväxt, full sysselsättning, sociala framsteg, välfärd och sociala skyddsnät, är rustade för att leda Europeiska unionen och dess medlemsstater genom denna kris.

För att ta sig igenom krisen och säkerställa sysselsättningen, hindra massiv arbetslöshet och hjälpa de arbetslösa att hitta nya jobb måste vi trappa upp våra insatser när det gäller att investera i kunskap, utbildning och hållbar sysselsättning.

Mot bakgrund av detta förväntar sig föredraganden att man vid Europeiska rådets vårmöte 2010 kommer överens om tydliga riktlinjer och konkreta åtgärder för att trygga sysselsättningen och skapa arbetstillfällen inom ramen för EU:s 2020-strategi.

Målet inom ramen för EU:s 2020-strategi bör vara ett verkligt omfattande europeiskt sysselsättningsinitiativ och att formaliteterna för att anställa de första personerna kan ske via en enda kontaktpunkt, och å andra sidan genom förstärkta aktivitetssatsningar, särskilt för lågutbildade, genom personlig rådgivning, intensiv utbildning eller vidareutbildning och uppgradering av arbetstagarnas kompetens, lärlingsprogram, anställningsbidrag och startbidrag för egenföretagare eller nystartade företag. Dessutom stöder parlamentet kommissionens fördelning av anslag från Europeiska socialfonden för att främja utveckling och matchning av kompetens.

Sysselsättningsinitiativet bör omfatta tidiga insatser redan när människor förlorar sina jobb, inte minst för att minska risken för att personer utestängs från arbetsmarknaden. Sådana insatser kräver avsevärda investeringar i utbildning, bland annat ett ökat antal utbildningsleverantörer, samtidigt som man måste fokusera på bättre samordning av utbildning och program för återintegrering av arbetskraft. Insatserna bör inte bara omfatta kortsiktiga åtgärder utan även syfta till att åstadkomma kvalifikationer på hög nivå för att höja den allmänna kompetensnivån inom Europeiska unionen och bemöta den aktuella ekonomins skiftande behov.

Föredraganden anser att de ansträngningar som krävs från medborgarnas sida lättare kan accepteras om de uppfattas som å ena sidan rättvisa och å andra sidan som garantier för sysselsättning och social integration. Medlemsstaterna behöver därför investera i människor genom att aktivt genomföra och finansiera strategier för livslångt lärande och genom ytterligare ekonomiskt stöd. Arbetsmarknadsparterna på europeisk och nationell nivå måste stödja investeringarna i livslångt lärande. Om regeringar och arbetsmarknadsparter fastställer nationella mål för dessa investeringar i livslångt lärande bidrar detta till att garantera karriärmöjligheterna.

Föredraganden är övertygad om att det behövs ett aktivt främjande av lika möjligheter för kvinnor och män inom sysselsättnings- och socialpolitiken.

Förutsättningar

Den totala arbetslösheten ökade i EU-27 under 2009 från 8 till 9,6 procent (från 7,8 till 9,8 för män och från 8,1 till 9,3 procent för kvinnor).

Under senare år har den totala andelen halvtidsarbetande legat kvar på en hög nivå, men andelen för denna grupp är högre i EU-15 än i de länder som nyligen anslöt sig till EU. Andelen deltidsarbetare ökade med 0,5 procent i EU-27 under 2009 jämfört med 2008. Detta är en relativt stor ökning med tanke på att den totala ökningen bara var 0,1 procent åren 2006‑2008. 2008 arbetade 18 procent av det totala antalet sysselsatta i EU-27 deltid (31 procent av det totala antalet sysselsatta kvinnor och omkring 8 procent av männen) och av den totala andelen personer som arbetade deltid gjorde 24 procent detta frivilligt (nästan 30 procent av männen och mer än 22 procent av kvinnorna). Den viktigaste anledningen till ofrivillig deltidstjänstgöring (24 procent av ofrivilligt deltidsanställda) är att personerna inte lyckades hitta ett heltidsjobb.

Visstidsanställda är känsligare för den ekonomiska situationen. Det totala antalet tillfälligt anställda i EU-27 minskade med 1,7 miljoner 2007–2009. Det motsvarar en sänkning med omkring 6,3 procent, vilket är mycket mer är den 1,3-procentiga nedgången i antalet fast anställda under samma period.

Antalet egenföretagare sjönk åren efter 2000, men har legat på samma nivå de senaste åren. 2007 var mer än 15 procent av det totala antalet sysselsatta i EU-27 egenföretagare (med en skillnad mellan män och kvinnor på cirka 6 procentenheter), jämfört med runt 7 procent i Förenta staterna.

Av det totala antalet sysselsatta är 14 procent tillfälligt anställda (2008). Huvudorsakerna är att de anställda är på utbildning eller inte kunde hitta något fast jobb.

Av det totala antalet sysselsatta arbetar runt 5 procent hemifrån (2008).

Flexicurity

Atypisk anställning innebär att anställningsförhållandena inte överensstämmer med standarden eller den ”typiska” modellen för normal tillsvidareanställning hos en enda arbetsgivare under lång tid. Flexibla kontrakt är ett instrument som används i medlemsstaterna som en del av arbetsmarknadspolitiken och har hjälpt arbetslösa att hitta ett jobb. Benämningen ”mycket atypiska” anställningsformer har blivit vanligare på senare tid (dvs. anställningskontrakt på mindre än 6 månader, en arbetstid på mindre än 10 timmar och muntliga anställningskontrakt). Dessa anställningsformer är vanligast bland ungdomar (19‑29 år) och äldre arbetstagare (50 år och äldre), kvinnor och lågutbildade. Arbetstagare med ”mycket atypiska” anställningsformer erbjuds mindre utbildning, har snävare karriärutsikter och lägre inkomst jämfört med andra arbetstagarekategorier, och har därmed en mer utsatt anställningssituation.

Föredraganden är övertygad om att medlemsstaterna bör övervaka och analysera utvecklingen av alla typer av anställningsavtal.

Föredraganden är också övertygad om att en kraftfull tillämpning av flexicurity-strategierna kan bidra till kampen mot olagliga anställningar och göra de ”mycket atypiska” anställningsformerna mindre attraktiva. Det är bättre att inom ramen för flexicurity-strategin fokusera på kvalitativa och bra jobbövergångar än på att bevara jobb. Medlemsstaterna bör i samband med detta investera i en aktiv arbetsmarknadspolitik och institutionella reformer. Föredraganden är dessutom övertygad om att medlemsstaterna kritiskt bör granska lagstiftningen om anställningsskydd, eftersom den förklarar skillnaderna mellan medlemsstaterna vad gäller utbredningen av långtidsarbetslöshet och anställningens varaktighet.

Föredraganden är övertygad om att det finns en viktig könsdimension på debatten om atypiskt arbete, eftersom män är oproportionerligt representerade i reguljära anställningsförhållanden medan ett ökande antal arbetsföra kvinnor arbetar under atypiska villkor.

Social dialog

Föredraganden tror att ett formellt erkännande av rollerna för arbetsmarknadens parter i det nya fördraget innebär ett framsteg, eftersom deras autonomi erkänns och betydelsen av deras stöd i främjandet av den sociala dialogen åter bekräftas. Erkännandet av trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning som institutionellt organ bidrar till att arbetsmarknadens parter deltar i EU:s ekonomiska politik.

Bidraget från de europeiska och nationella arbetsmarknadsparterna i arbetet med EU 2020‑strategin är särskilt viktigt när det gäller att nå sysselsättningsmålen och genomföra flexicurity-principerna. Därför måste arbetsmarknadsparterna på nationell nivå övervinna sina reservationer gentemot ”utomstående” (anställda med atypisk eller ”mycket atypisk” anställningsform) och skapa balans mellan de senares rättigheter och krav på socialt skydd med dem som befinner sig ”innanför”.

Förhandlingarna på sektorsnivå är det vanligaste förhandlingssättet i de flesta västeuropeiska länder och i flera central- och östeuropeiska länder.

Arbetsmarknadsparternas delaktighet när nationella krisåtgärder ska utarbetas skiljer sig markant och beror på ländernas industriella samarbetstraditioner och -strukturer, samt på den typ av åtgärder som vidtas. I flera länder klagade arbetsmarknadsparterna över bristen på engagemang och samråd under förberedelserna av regeringsåtgärderna.

Även om denna skillnad finns i arbetsmarknadsparternas delaktighet i utformningen och tillämpningen av politiken finns det en allmän trend mot att använda en större blandning av instrument för att nå de politiska målen. Kvaliteten på det sociala och institutionella stödet som arbetsmarknadsparterna åtnjuter är antagligen den huvudsakliga anledningen till kvaliteten på det bidrag arbetsmarknadsparterna ger till EU 2020-strategin.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

2.6.2010

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

41

6

1

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Regina Bastos, Edit Bauer, Jean-Luc Bennahmias, Mara Bizzotto, Milan Cabrnoch, David Casa, Alejandro Cercas, Ole Christensen, Derek Roland Clark, Sergio Gaetano Cofferati, Marije Cornelissen, Frédéric Daerden, Karima Delli, Proinsias De Rossa, Frank Engel, Sari Essayah, Richard Falbr, Ilda Figueiredo, Pascale Gruny, Marian Harkin, Roger Helmer, Nadja Hirsch, Liisa Jaakonsaari, Martin Kastler, Ádám Kósa, Jean Lambert, Patrick Le Hyaric, Olle Ludvigsson, Elizabeth Lynne, Thomas Mann, Elisabeth Morin-Chartier, Csaba Őry, Siiri Oviir, Konstantinos Poupakis, Sylvana Rapti, Licia Ronzulli, Jutta Steinruck, Traian Ungureanu

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Georges Bach, Jürgen Creutzmann, Marielle Gallo, Joe Higgins, Franz Obermayr, Evelyn Regner, Birgit Sippel, Emilie Turunen

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Rosa Estaràs Ferragut, Oldřich Vlasák