Förfarande : 2009/2217(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0333/2010

Ingivna texter :

A7-0333/2010

Debatter :

PV 15/12/2010 - 16
CRE 15/12/2010 - 16

Omröstningar :

PV 16/12/2010 - 6.5
CRE 16/12/2010 - 6.5
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2010)0490

BETÄNKANDE     
PDF 219kWORD 163k
19.11.2010
PE 440.141v03-00 A7-0333/2010

om en ny strategi för Afghanistan

(2009/2217(INI))

Utskottet för utrikesfrågor

Föredragande: Pino Arlacchi

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR UTVECKLING
 RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om en ny strategi för Afghanistan

(2009/2217(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av sina tidigare resolutioner om Afghanistan, särskilt resolutionerna av den 8 juli 2008 om stabiliseringen av Afghanistan(1), av den 15 januari 2009 om budgetkontrollen av EU-medlen i Afghanistan(2) och av den 24 april 2009 om kvinnors rättigheter i Afghanistan(3),

–   med beaktande av EU:s och Afghanistans gemensamma politiska förklaring av den 16 november 2005, baserad på gemensamma prioriteringar för Afghanistan, bland annat starka och redovisningsskyldiga institutioner, en reformering av sektorerna för säkerhet och rättsväsende, bekämpning av narkotika, utveckling och återuppbyggnad,

–   med beaktande av Afghanistanöverenskommelsen från 2006, som fastställde tre huvudsakliga områden för den afghanska regeringens verksamhet under de kommande fem åren: säkerhet; styrelseformer, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter samt ekonomisk och social utveckling, liksom ett åtagande om att utrota narkotikaindustrin,

–   med beaktande av Londonkonferensen om Afghanistan som hölls i januari 2010, under vilken det internationella samfundet förnyade sitt åtagande för Afghanistan och där man lade grunden för ett internationellt samförstånd om en strategi som inbegriper en icke‑militär lösning av krisen i Afghanistan samt fastställde att överföringen av säkerhetsansvaret på de afghanska styrkorna skulle inledas 2011 och i stor utsträckning vara slutförd före 2014,

   med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1890 (2009) som förlängde mandatet för den internationella säkerhetsstyrkan (Isaf) i Afghanistan – såsom det fastställts, på grundval av kapitel VII i FN-stadgan och genom säkerhetsrådets resolutioner 1386 (2001) och 1510 (2003) – med en tolvmånadersperiod med start den 13 oktober 2009, och som uppmanade de medverkande FN-medlemsstaterna att vidta alla åtgärder som krävs för att Isaf ska fullgöra sitt uppdrag.

–   med beaktande av freds- och återintegreringsplanen för vilken deltagarna i Londonkonferensen utlovade ett belopp på inledningsvis 140 miljoner dollar och vars syfte är att integrera talibaner och andra upprorsmän,

–   med beaktande av Afghanistans nationella “fredsjirga” (stormöte om fred), som hölls i Kabul i början av juni 2010 och där man föresatte sig att försöka skapa ett nationellt samförstånd om frågan om försoning med fiender,

–   med beaktande av Kabulkonferensen som hölls den 20 juli 2010 och som utvärderade hur genomförandet av besluten från Londonkonferensen framskridit samt gav den afghanska regeringen en möjlighet att, i samarbete med det internationella samfundet, visa ledarskap och egenansvar för processen med att stärka säkerheten och förbättra de afghanska säkerhetsstyrkornas kapacitet, främja goda styrelseformer och rättssäkerheten, utstaka vägen framåt genom att bland annat bekämpa såväl tillverkning av och handel med narkotika som korruption samt värna om fred och säkerhet, ekonomisk och social utveckling, mänskliga rättigheter och jämställdhet, och med beaktande av slutsatserna från Kabulkonferensen, som fastställer att kontrollen över de militära operationerna i samtliga provinser ska överföras till de afghanska styrkorna före slutet av 2014,

–   med beaktande av presidentens dekret av den 17 augusti 2010 i vilket han angav en fyra månaders frist för privata säkerhetsföretag verksamma i Afghanistan att hemförlova sin personal, med undantag för sådana säkerhetsföretag som endast är verksamma inom de förläggningar som används av utländska beskickningar, företag och icke-statliga organisationer,

–   med beaktande av presidentvalet i Afghanistan i augusti 2009, den kritiska slutrapporten från EU:s valövervakningsuppdrag som offentliggjordes i december 2009 och det parlamentsval som hölls den 18 september 2010,

–   med beaktande av rådets samtliga relevanta slutsatser, särskilt slutsatserna från rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) av den 27 oktober 2009 och rådets handlingsplan för ett starkare engagemang i Afghanistan och Pakistan samt slutsatserna från rådet (yttre angelägenheter) av den 22 mars 2010,

–   med beaktande av utnämningen den 1 april 2010 av en befattning med dubbel funktion som EU:s särskilda representant/chef för EU:s delegation till Afghanistan, och med beaktande av rådets beslut av den 11 augusti 2010 om att förlänga den särskilda representanten Vygaudas Usackas mandat till den 31 augusti 2011,

–   med beaktande av rådets förklaring av den 18 maj 2010, genom vilken Europeiska unionens polisuppdrag i Afghanistan (Eupol Afghanistan) förlängs med tre år, från den 31 maj 2010 till den 31 maj 2013,

–   med beaktande av landsstrategidokumentet 2007–2013 som drar upp linjerna för kommissionens åtagande i Afghanistan fram till 2013,

–   med beaktande av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2010,

–   med beaktande av FN:s utvecklingsrapport (Human Development report) 2009 där Afghanistan placeras på 181:a plats av totalt 182 länder,

–   med beaktande av Afghanistans egen bedömning av nationella risker och sårbarhet 2007−2008 och dess uppskattning att kostnaderna för att utrota fattigdomen i Afghanistan genom att lyfta upp alla som nu lever under fattigdomsgränsen över denna gräns skulle uppgå till cirka 570 miljoner dollar,

–   med beaktande av Acbars (Samordningsorganet för nödhjälp till Afghanistan) rapport 2008 ”Falling Short – Aid Effectiveness in Afghanistan” i vilken det påpekas att stora biståndsbelopp går till entreprenörernas företagsvinster (kan uppgå till hela 50 procent per kontrakt), att insynen i upphandlingsförfarandena är minimal och att kostnaderna för utlänningarnas löner och bidrag är mycket stora,

–   med beaktande rapporten från FN:s biståndsuppdrag i Afghanistan (UNAMA) om skydd av civilbefolkningen i väpnade konflikter från augusti 2010,

–   med beaktande av rekommendationerna från fredsåterbäringsstiftelsen Peace Dividend Trust som förespråkar en politik där man prioriterar lokalbefolkningen i Afghanistan genom att köpa afghanska produkter och tjänster i stället för att importera, detta i syfte att först och främst gynna afghanerna själva,

–   med beaktande av Natos/Isafs strategi för militär motaktion i Afghanistan och genomförandet av denna under befäl av general David Petraeus samt av den strategiöversyn som enligt president Obama ska genomföras i december 2010,

–   med beaktande av en rapport med titeln ”Warlord Inc: Extortion and Corruption Along the US Supply Chain in Afghanistan” (från kommittén för översyn och regeringsreform, Förenta staternas representanthus, juni 2010),

–   med beaktande av FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrås arbete, särskilt dess rapport från oktober 2009, ”Addiction, Crime and Insurgency – the transnational threat of Afghanistan opium”, samt dess rapport för 2010 om narkotika i världen,

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för utveckling (A7‑0333/2010), och av följande skäl:

A. Det internationella samfundet har vid upprepade tillfällen markerat att det ställer sig bakom FN:s säkerhetsråds aktuella resolutioner för att upprätthålla säkerheten, välståndet och de mänskliga rättigheterna för alla afghaner. Det internationella samfundet har dock i förtäckta ordalag erkänt att nio år av krig och internationell inblandning inte har lyckats sätta punkt för talibanernas uppror och skapa fred och stabilitet i landet. En ny motstrategi för att bekämpa upproret infördes 2009 och de befintliga styrkorna har förstärkts med omkring 45 000 man.

B.  Det finns inget uppenbart slut i sikte i Afghanistan där det finns en koalition av ockupationsmakter, som är oförmögen att besegra talibanerna och de andra upprorsmakarna, samt upprorsmakare och talibaner, som inte lyckas få övertag över dessa militära styrkor,

C. År 2009 meddelade General Stanley McChrystal att han inte såg några tecken på att Al Qaida har någon större närvaro i Afghanistan, och högt uppsatta amerikanska tjänstemän bekräftar att Al Qaida knappast alls är verksamt i Afghanistan längre.

D. Säkerhets- och livssituationen har försämrats, vilket har urholkat det folkliga samförståndet som koalitionens närvaro åtnjöt i ett skede och allmänheten ser i allt större utsträckning koalitionen som en ockupationsmakt. I detta läge krävs ett nytt och bredare partnerskap med det afghanska folket varigenom såväl icke företrädda befolkningsgrupper som civilsamhället i övrigt involveras i arbetet med att främja fred och försoning.

E.  EU är en av de största givarna av utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd till Afghanistan. Unionen är en engagerad partner i återuppbyggnads- och stabiliseringsansträngningarna.

F.  I Afghanistanöverenskommelsen 2006 och vid Kabulkonferensen enades bidragsgivarna om att kanalisera en tilltagande andel av biståndet, upp till 50 procent, via den afghanska regeringens kärnbudget, antingen direkt eller, i mån av möjlighet, genom förvaltningsfonder. I dagsläget kanaliseras endast 20 procent av utvecklingsbiståndet genom regeringsbudgeten.

G. Bristande samordning undergräver effektiviteten hos EU:s biståndsverksamhet i Afghanistan.

H. Under åren 2002–2009 tog Afghanistan emot ett belopp på 40 miljarder dollar i internationellt bistånd. Antalet barn som går i skola har ökat under denna period men enligt Unicefs uppskattningar har dock 59 procent av Afghanistans barn under fem år fortfarande inte tillräckligt med mat och fem miljoner barn saknar möjlighet att gå i skola.

I.   Situationen för landets kvinnor är fortfarande mycket oroväckande. Enligt uppgifter från FN är mödradödligheten i Afghanistan den näst högsta i världen med omkring 25 000 döda i barnsäng varje år. Endast 12,6 procent av alla kvinnor över 15 år kan läsa och skriva, och 57 procent av alla flickor gifts bort innan de når den lagstadgade minimiåldern på 16 år. Det är fortfarande mycket vanligt att kvinnor utsätts för våld. Den diskriminerande shia-familjelagen som fortfarande tillämpas innebär bland annat att det är ett brott för kvinnor att vägra maken sexuellt umgänge och att det är förbjudet för kvinnor att lämna sina hem utan makens tillåtelse.

J.   Afghanistan är part i ett antal konventioner om skydd för kvinnors och barns rättigheter, framförallt FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor från 1979 och FN:s konvention om barnets rättigheter från 1989. Artikel 22 i landets konstitution slår fast att ”Afghanistans medborgare, män och kvinnor, har lika rättigheter och skyldigheter inför lagen”. Den afghanska familjelagen är för närvarande föremål för översyn med syftet att harmonisera den med konstitutionen.

K. I juli 2010 efterlyste den amerikanska kongressen en revision av och redovisning för miljardtals dollar som tidigare sänts till Afghanistan och röstade för att nästan fyra miljarder dollar av Förenta staternas bistånd till den afghanska regeringen tillfälligt skulle dras in.

L.  Afghanistans finansminister Omar Zakhilwal har dels kritiserat Natos/Isafs upphandlingsförfaranden för att de inte gynnar den lokala afghanska ekonomin, dels riktat särskild kritik mot Isaf för dess ensidiga tolkning av bestämmelserna om skattebefrielse i överenskommelsen mellan Isaf och den afghanska regeringen, och ministern har anklagat utländska entreprenörer för att ha lagt beslag på merparten av de Isaf‑finansierade kontrakten, värda upp till fyra miljarder dollar, vilket enligt uppgift har resulterat i ett kontinuerligt utflöde av pengar ur landet. Den afghanska regeringen har begärt en internationell utredning av detta ärende.

M. Det är nu uppenbart att en militär lösning i Afghanistan är utsiktslös. Förenta staterna har meddelat att de kommer att börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan sommaren 2011. Vissa länder har redan dragit sig tillbaka eller planerar att göra så medan andra ännu inte har aviserat någon avsikt att dra sig tillbaka. Det militära tillbakadragandet måste ske gradvist och på ett samordnat sätt som ett led i en politisk process som garanterar att ansvaret överförs på ett smidigt sätt till de afghanska säkerhetsstyrkorna.

N. Vid Kabulkonferensen fastställdes att den afghanska nationella armén senast i oktober 2011 skulle ha en personalstyrka på 171 600 man och den afghanska nationella polisstyrkan skulle uppgå till 134 000 man, och att det internationella samfundet skulle tillhandahålla nödvändigt ekonomiskt och tekniskt bistånd.

O. Den viktigaste målsättningen för Eupol är att bidra till att ett polissystem enligt internationella standarder inrättas i Afghanistan.

P.  Afghanistan är inte bara världens ledande opiumproducent och den viktigaste leverantören till EU:s och Rysslands heroinmarknader, utan numera även en av de största cannabisproducenterna i världen enligt en färsk rapport från UNODC, men under de gångna två åren har opiumproduktionen i Afghanistan minskat med 23 procent och är nu en tredjedel mindre än vad den var 2007 då produktionen nådde sin topp. UNODC konstaterar att det råder ett direkt samband mellan opiumodlingens utbredning och de områden som står under upprorsmännens kontroll, och att i de områden i Afghanistan där myndigheterna har större möjlighet att se till att lagen efterlevs säger nästan två tredjedelar av bönderna att de inte odlar opium eftersom det är förbjudet. I landets sydöstra delar, där myndigheterna har mindre att säga till om, anger knappt 40 procent av bönderna förbudet som skäl till att inte odla opiumvallmo.

Q. Enligt en färsk rapport från UNODC har antalet narkotikaberoende afghaner ökat dramatiskt de senaste åren, vilket kommer att få allvarliga sociala följder för landets framtid.

R.  EU har sedan uppbyggnadsprocessen inleddes aktivt stött ansträngningarna för att bekämpa narkotikan utan att hittills ha uppnått några betydande resultat när det gäller att hindra narkotikasektorn från att genomsyra samhällsekonomin, det politiska systemet, de statliga institutionerna och samhället.

S.  Utrotning av opiumvallmo har i viss utsträckning skett med hjälp av kemiska växtgifter, en praxis som är mycket skadlig för människor och miljö, eftersom jord och vatten på detta sätt förorenas. Det råder nu samstämmighet om att straffåtgärder i första hand måste inriktas mot narkotikahandeln och laboratorier för framställning av heroin och inte mot bönder. Ansträngningarna riktas nu främst på att erbjuda bönderna alternativa utkomstmöjligheter.

T.  Afghanistan har enastående naturtillgångar, bland annat rika mineralfyndigheter såsom gas och olja, vars värde uppskattas till tre biljoner dollar, och den afghanska regeringen hoppas kunna utnyttja dessa tillgångar för att påskynda den ekonomiska utvecklingen när väl freden och säkerheten har tryggats i landet.

En ny EU-strategi

1.      Europaparlamentet är medvetet om att det finns en rad faktorer som hindrar framsteg i Afghanistan. Parlamentet har dock valt att i detta betänkande fokusera på fyra huvudsakliga områden där det anser att man kan få till stånd väsentliga förbättringar och styra utvecklingen i en ny riktning: det internationella biståndet och samordningen av detta, konsekvenserna av fredsprocessen, polisutbildningens inverkan och opiumodlingens utrotande genom alternativ utveckling.

2.      Europaparlamentet ställer sig bakom den nya strategin för militär motaktion som syftar till att skydda lokalbefolkningen och återuppbygga områden som har gjorts säkra. Parlamentet ställer sig även bakom EU:s handlingsplan för Afghanistan och Pakistan.

3.      Europaparlamentet anser därför att EU:s nya Afghanistanstrategi måste utgå från två förutsättningar: ett erkännande av att säkerhetsindikatorerna och de socioekonomiska indikatorerna i Afghanistan fortsätter att försämras, trots nästan tio år av internationell involvering och investeringar, samt nödvändigheten av att få det internationella samfundet att tänka om eftersom det gamla tänkesättet, i synnerhet innan den nya strategin för militär motaktion utarbetades, alltför ofta har lett till att man gjort upp planer och fattat beslut utan att i tillräcklig mån involvera afghanerna själva – så att man i framtiden gör upp planer och fattar beslut i nära samarbete med afghanerna. Parlamentet noterar att konferenserna i London och Kabul utgjorde ett viktigt steg i denna riktning.

4.      Europaparlamentet välkomnar och stöder rådets slutsatser i den rapport från oktober 2009 om förstärkning av EU:s insatser i Afghanistan och Pakistan vari rådet kortfattat redogör för ett för EU mer sammanhängande och samordnat förhållningssätt till regionen samt lyfter fram betydelsen av det regionala samarbetet och av en Afghanistanpolitik som är mer inriktad på det civila samhället.

5.      Europaparlamentet betonar att en långsiktig lösning av krisen i Afghanistan måste utgå från de afghanska medborgarnas intressen vad gäller den inre säkerheten, civilskyddet och den ekonomiska och sociala utvecklingen, och bör inbegripa konkreta åtgärder för att avskaffa fattigdomen, underutvecklingen och diskrimineringen av kvinnor, öka respekten för mänskliga rättigheter och rättssäkerheten, stärka försoningsmekanismerna, få stopp på opiumproduktionen, bygga upp statens institutioner och fullt ut integrera Afghanistan i det internationella samfundet samt fördriva Al Qaida ur landet.

6.      Europaparlamentet välkomnar slutsatserna från den internationella konferensen om Afghanistan som hölls i Kabul. Parlamentet understryker att den afghanska regeringens åtaganden för att förbättra såväl landets säkerhet och styrelse som medborgarnas ekonomiska möjligheter, liksom det internationella samfundets åtaganden att stödja övergångsprocessen och de delade målsättningarna, måste respekteras.

7.      Europaparlamentet upprepar att EU och dess medlemsstater bör stödja Afghanistan i uppbyggnaden av den egna staten med starkare demokratiska institutioner som kan garantera nationell suveränitet, säkerhet baserat på en armé och en polismakt som är underställda demokratisk kontroll, ett kompetent och oberoende domstolsväsende, statlig sammanhållning, territoriell integritet, jämställdhet, fria medier, tonvikt på utbildning och hälsa, hållbar ekonomisk utveckling och det afghanska folkets välstånd samt respekt för de historiska, religiösa, andliga och kulturella traditionerna hos alla etniska och religiösa grupper på afghanskt territorium, samtidigt som man erkänner behovet av en grundläggande förändring av inställningen till kvinnor. Parlamentet begär att mer stöd tilldelas de lokala myndigheternas utvecklingsprojekt i de provinser där det finns bevis för goda styrelseformer.

8.      Europaparlamentet noterar att 80 procent av befolkningen bor på landsbygden, samtidigt som jordbruksarealen per capita minskat från 0,55 hektar 1980 till 0,25 hektar 2007. Parlamentet betonar att Afghanistan fortfarande är mycket känsligt för svåra klimatförhållanden och stigande matpriser på världsmarknaden, samtidigt som utbredd och godtycklig användning av landminor utgör en stor risk för en framgångsrik utveckling av landsbygden. Parlamentet anser i detta sammanhang att det är av största vikt att fortsätta och att utöka stödet till landsbygdsutveckling och lokal livsmedelsproduktion för att uppnå livsmedelssäkerhet.

9.      Europaparlamentet noterar den afghanska regeringens åtagande att under de kommande tolv månaderna, gradvis och på ett budgetmässigt hållbart sätt, genomföra en politik för decentraliserat förvaltningsansvar som kommer att innebära en förstärkning av lokala myndigheter och deras institutionella kapacitet samt utvecklingen av förvaltnings-, beskattnings- och budgetmässiga ramar på provinsiell och lokal nivå.

10.    Europaparlamentet konstaterar att en svag offentlig förvaltning och låg kapacitet i ämbetsmannakåren kan lägga hinder för ett mer omfattande afghanskt deltagande i återuppbyggnadsprocessen. Parlamentet är därför övertygat om att dessa viktiga områden måste uppmärksammas mer. Parlamentet välkomnar idén om att låta kommissionen och medlemsstaterna utveckla ett långsiktigt huvudprogram som är särskilt inriktat på att stärka landets offentliga förvaltning, genom att utveckla ett utbildningsprogram, bistå byggandet av nya eller användningen av befintliga lokaler, knyta an till EU:s nätverk av skolor för offentlig förvaltning samt erbjuda handledning åt inhemska skolor för offentlig förvaltning i ett antal av Afghanistans större städer, såsom Kabul, Herat och Mazar-i-Sharif.

11.    Europarlamentet påminner om att utvecklingsinsatserna bör vara inriktade på att förbättra de afghanska regeringsstrukturernas kapacitet. Det är även viktigt att afghanerna i stor utsträckning både är med och beslutar om prioriteringar och deltar i genomförandefasen, i syfte att stärka egenansvaret och övertagandet på nationell och lokal nivå. I detta sammanhang hänvisar parlamentet till den oumbärliga roll som innehas av civilsamhällets organisationer för att säkerställa att den afghanska befolkningen deltar i både demokratiserings- och återuppbyggnadsprocesserna, bl.a. som ett sätt att hindra korruptionen.

12.    Europaparlamentet är, trots att kvinnornas livssituation har förbättrats något sedan Talibanregimen störtades 2001, mycket oroat över det allmänna läget rörande mänskliga rättigheter i Afghanistan, och i synnerhet över de senaste årens försämringar av kvinnors grundläggande, politiska, civila och sociala rättigheter, samt uttrycker sin oro över sådana negativa utvecklingstendenser som att en majoritet av de intagna i afghanska fängelser är kvinnor som söker tillflykt från förtryckande släktingar, och över de nyligen genomförda ändringar av vallagen som innebar en minskning av kvinnornas platskvot i parlamentet.

13.    Europaparlamentet är fast övertygat om att kvinnornas rättigheter utgör en del av säkerhetslösningen och att det inte är möjligt att skapa stabilitet i Afghanistan utan att ge kvinnorna fullständiga rättigheter i det politiska, sociala och ekonomiska livet. Parlamentet uppmanar därför de afghanska myndigheterna att involvera kvinnor i alla faser av fredssamtalen och förliknings- och återintegreringsansträngningarna i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325. Parlamentet anser att kvinnor som är aktiva i det offentliga eller politiska livet, och som därmed är mer utsatta för fundamentalisternas vedergällningar, bör erhålla särskilt skydd. Parlamentet påpekar att framstegen i fredsförhandlingarna under inga omständigheter får innebära att kvinnorna förlorar några av de rättigheter de uppnått under de senaste åren och uppmanar Afghanistans regering att förbättra skyddet av kvinnornas rättigheter genom att ändra befintlig lagstiftning, såsom straffrätten, för att undvika diskriminerande metoder.

14.    Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådet och EU:s medlemsstater att i sina bilaterala förbindelser med Afghanistan fortsätta att lyfta fram frågan om diskriminering av kvinnor och barn, och om mänskliga rättigheter i allmänhet, i enlighet med unionens långsiktiga åtagande att bistå Afghanistan med att skapa fred och att återuppbygga landet.

15.    Europaparlamentet uppmanar EU och det internationella samfundet att höja nivån på finansieringen och det politiska och tekniska stödet till handlingsprogram för att förbättra situationen för afghanska kvinnor och icke-statliga kvinnoorganisationer, inbegripet de som försvarar kvinnors rättigheter.

16.    Europaparlamentet konstaterar att trots vissa förbättringar sedan talibanregimens fall har situationen för yttrande- och pressfriheten försämrats under de senaste åren. Parlamentet noterar att väpnade grupper och talibaner attackerar och hotar journalister för att hindra rapportering om de områden som ligger under deras kontroll. Parlamentet kräver att åtgärder vidtas på detta område så att journalisterna kan utöva sitt yrke under säkra förhållanden.

17.    Europaparlamentet konstaterar med oro att de parlamentsval som hölls i Afghanistan den 18 september 2010, med ett valdeltagande på omkring 40 procent trots den bekymmersamma säkerhetssituationen i landet, återigen präglades av valfusk och av våldshandlingar som enligt Nato ledde till att 25 personer miste livet. Parlamentet beklagar att många afghaner har förhindrats från att utöva sin grundläggande rösträtt.

18.    Europaparlamentet konstaterar oegentligheter i landets rättsliga förfaranden, som inte uppfyller internationella rättsstandarder. Parlamentet beklagar avrättningarna 2008 av 16 personer som dömts till döden. Parlamentet uppmanar EU att verka för att ett moratorium mot dödsstraffet antas, i enlighet med vad som föreskrivs i FN:s resolution 62/149 från 2007, i syfte att därefter avskaffa det.

Internationellt bistånd – bruk och missbruk

19.    Europaparlamentet erinrar om att EU:s sammanlagda (Europeiska gemenskapens och medlemsstaternas) biståndsbudget för Afghanistan under perioden 2002–2010 uppgick till cirka åtta miljarder euro.

20.    Europaparlamentet understryker betydelsen av att stärka mediernas frihet och det civila samhället i Afghanistan och därmed främja landets demokratisering. Parlamentet vill också uppmärksamma slutsatserna från EU:s valobservatörsuppdrag år 2009.

21.    Europaparlamentet konstaterar att situationen i Afghanistan alltjämt är nedslående och att de mest utsatta grupperna i regionen saknar tillgång till humanitärt bistånd och hälso- och sjukvård, detta trots väldiga utländska biståndsinsatser. Fler afghaner dör av fattigdom än som ett direkt resultat av den väpnade konflikten. Parlamentet konstaterar också upprört att spädbarnsdödligheten har ökat sedan 2002, att den förväntade livslängdsnivån och läskunnighetsnivån har sjunkit betydligt sedan 2004, och att den del av befolkningen som lever under fattigdomsgräsen har ökat med 130 procent.

22.    Europaparlamentet betonar vikten av att genomföra millennieutvecklingsmålen och beklagar att Afghanistan, trots att förbättringar har skett på vissa områden, har tappat från plats 173 år 2003 till plats 181 (av 182 länder) i FN:s utvecklingsprograms index för mänsklig utveckling, samtidigt som dödligheten bland barn under fem år och mödradödligheten fortfarande tillhör de högsta i världen. Parlamentet anser att man inte får bortse från specifika mål inom dessa områden eller inom tillgången till hälsovård och utbildning, inte minst för kvinnor, utan kräver att särskild uppmärksamhet ska riktas mot förbättrad inkomstgenerering och uppbyggnad av ett fungerande rättssystem.

23.    Europaparlamentet betonar avslöjandet från UNODOC, i en studie från januari 2010, om att korruption är den fråga som mest bekymrar befolkningen och att inkomster från mutor uppgår till nästan en fjärdedel (23 procent) av Afghanistans BNP.

24.    Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa insyn i och ansvarighet för det finansiella stöd som ges till den afghanska regeringen, internationella organisationer och lokala frivilligorganisationer i syfte att garantera konsekvens i biståndet och framgångsrikt återuppbygga och utveckla Afghanistan.

25.    Europaparlamentet begär att fördelningen av det humanitära biståndet ska vara geografiskt sett mer homogen samt att den ska grunda sig på en behovsanalys och uppfylla kraven på skyndsamhet.

26.    Europaparlamentet noterar dock de knapphändiga framsteg som gjorts inom infrastruktur, telekommunikationer och grundläggande utbildning – vilka bidragsgivare och den afghanska regeringen i regel omnämner som lyckade insatser.

27.    Europaparlamentet fäster uppmärksamhet vid de enorma kostnader – beräknade till över 300 miljarder dollar, vilket är 20 gånger mer än Afghanistans BNP – som kriget i Afghanistan förde med sig under åren 2001–2009, och som genom den planerade militära utökningen beräknas stiga till över 50 miljarder dollar per år.

28.    Europaparlamentet känner till den allmänna uppfattningen om att det faktum att medborgarna inte har tillgång till nödvändiga tjänster enbart beror på korruptionen i den afghanska regeringen, men noterar också att majoriteten av resurserna för socioekonomisk utveckling har kanaliserats genom internationella organisationer, regionala utvecklingsbanker, frivilligorganisationer, internationella entreprenörer, konsulter etc. och inte genom centralregeringen. Parlamentet uppmanar den afghanska regeringen och det internationella samfundet att utöva en större kontroll för att utrota korruptionen och säkerställa att stödet når sitt mål.

29.    Europaparlamentet anser att korruptionsbekämpningen bör stå i centrum för den fredsskapande processen i Afghanistan, eftersom mutor leder till snedfördelning av resurser, försvårar tillgången till grundläggande offentlig service som sjukvård och utbildning, och innebär ett enormt hinder för landets socioekonomiska utveckling. Parlamentet betonar även att korruptionen undergräver förtroendet för den offentliga sektorn och regeringen, och utgör följaktligen ett allvarligt hot mot den nationella stabiliteten. Parlamentet uppmanar därför med kraft EU att särskilt uppmärksamma korruptionsbekämpning när Afghanistan ges bistånd.

30.    Europaparlamentet noterar att enligt en uppgift från det afghanska finansministeriet, som också har bekräftats av andra oberoende källor, nådde endast 6 miljarder dollar (eller 15 procent) av biståndet på totalt 40 miljarder dollar verkligen fram till den afghanska regeringen under åren 2002–2009, och att av resterande 34 miljarder dollar, som kanaliserades genom internationella organisationer, regionala utvecklingsbanker, frivilligorganisationer, internationella entreprenörer etc., nådde mellan 70 och 80 procent aldrig fram till dess avsedda mottagare, folket i Afghanistan. Parlamentet välkomnar att man vid Kabulkonferensen, i enlighet med Afghanistans begäran, beslutade att 50 procent av det internationella biståndet ska fördelas via Afghanistans nationella budget senast 2012.

31.    Europaparlamentet understryker vikten av att snarast införa samordningsmekanismer mellan internationella bidragsländer och att tillhandahålla detaljerade utvärderingar av europeiskt och internationellt bistånd för att bekämpa bristen på transparens och de begränsade mekanismerna för bidragsgivarnas ansvarighet.

32.    Europaparlamentet fördömer det faktum att en betydande del av de europeiska och internationella biståndspengarna går förlorade i distributionskedjan, vilket på ett dramatiskt sätt avslöjades genom Kabul bank-skandalen nyligen, och fäster uppmärksamhet vid fyra huvudsakliga anledningar till detta: slöseri, överdrivna mellankostnader och säkerhetskostnader, överfakturering och korruption.

33.    Europaparlamentet konstaterar emellertid att EU:s förluster lindras av det faktum att 50 procent av dess bistånd fördelas genom multilaterala förvaltningsfonder (i motsats till 10 procent för Förenta staterna) med stor genomslagskraft (cirka 80 procent).

34.    Europaparlamentet uppmanar EU att inrätta en centraliserad databas om och analysera kostnaderna och effekterna av EU:s samlade bistånd till Afghanistan, eftersom en brist på uttömmande, aktuella och transparenta uppgifter underminerar effektiviteten i biståndet.

35.    Europaparlamentet uppmanar också alla centrala humanitära organisationer och utvecklingsorgan som verkar i Afghanistan, däribland EU och dess medlemsstater, Förenta staterna, FN:s utvecklingsprogram, FN:s organ, de större frivilligorganisationerna och Världsbanken, att drastiskt skära ner sina verksamhetskostnader genom att fördela medel till konkreta projekt i ett reellt och balanserat partnerskap med de afghanska institutionerna, och att se till att biståndet verkligen når sitt mål. Parlamentet understryker i detta sammanhang att de afghanska institutionerna ska ha rätt att besluta hur medlen ska användas, samtidigt som man säkerställer insyn och ansvarighet.

36.    Europaparlamentet understryker hur viktigt det är att anlägga ett regionalt perspektiv vid samordningen av återuppbyggnads- och utvecklingsinsatserna, i syfte att säkerställa gränsöverskridande utveckling i en region där etniska band och klantillhörighet ofta sträcker sig över fastställda statsgränser.

37.    Europaparlamentet noterar att Afghanistans lokala och regionala regeringars deltagande bör främjas och betonar att på denna nivå är lojalitet, rättsäkerhet och demokrati mycket viktiga för att medlen ska kunna användas på rätt sätt. Parlamentet påpekar att tilldelningen av medel på lokal och regional nivå ska förutsätta ett godkännande från centralregeringen för att på så sätt stärka dess roll och öka dess ansvarighet.

38.    Europaparlamentet uppmanar den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, rådet och kommissionen att inrätta ett gemensamt forskarteam som en gång per år ska utvärdera alla EU:s och medlemsstaternas åtgärder och uppdrag i Afghanistan genom klart definierade kvalitativa och kvantitativa indikatorer för framför allt utvecklingsbistånd (inklusive folkhälsa och jordbruk), gott styre (inklusive rättsväsende och respekt för mänskliga rättigheter) och säkerhet (i synnerhet utbildning av den afghanska polisen). Parlamentet vill i detta sammanhang också se en utvärdering av de relativa effekterna av EU:s åtgärder på helhetssituationen i landet och av samordnings- och samarbetsnivån mellan EU:s organ och uppdrag och åtgärder från andra internationella aktörer, samt att resultat och rekommendationer från denna utvärdering publiceras.

39.    Europaparlamentet betonar att säkerheten och den geografiska spridningen av hjälpåtgärder är beroende av varandra och kräver därför att hjälp går direkt till den omedelbart drabbade befolkningen i Afghanistan.

40.    Europaparlamentet betonar att korruptionsbekämpning måste prioriteras i Afghanistan. Parlamentet erkänner att det finns lokal korruption men hoppas att denna kan bemötas med en förstärkning av legitimiteten i den afghanska statens institutioner genom att de får ansvar för att godkänna tilldelningen av medel och säkerställa effektiviteten i stödet.

41.    Europaparlamentet förespråkar en politik med ökad upphandling inom själva Afghanistan när så är möjligt, i stället för att varor och tjänster importeras utifrån.

42.    Parlamentet anser att oberoende humanitära organ bör ansvara för att ge bistånd i landet och att militär personal endast ska delta i absoluta undantagsfall och då respektera de humanitära aktörernas neutralitet, opartiskhet och oberoende, med full respekt för relevanta internationella bestämmelser som är förankrade i FN:s riktlinjer för användning av militära och civila försvarsresurser till stöd för humanitära insatser (MCDA-riktlinjerna) och som det hänvisas till i det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd.

43.    Europaparlamentet påpekar att allt som upplevs bryta mot dessa aktörers princip om neutralitet, opartiskhet och oberoende i sitt arbete gör dem mer utsatta när de arbetar i fält, i synnerhet eftersom de kommer att finnas på plats långt efter att trupperna har dragits tillbaka.

44.    Europaparlamentet betonar att det är olämpligt att använda militära regionala återuppbyggnadsgrupper vid återuppbyggnads- och/eller biståndsåtgärder då detta gör det svårare att dra en gräns mellan biståndspersonal och militär, vilket skulle utgöra ett hot mot Afghanistans återuppbyggnad och utveckling.

45.    Europaparlamentet konstaterar – vilket också uppmärksammats stort i pressen och i det amerikanska representanthusets rapport ”Warlord, Inc.” – att Förenta staternas militärer i Afghanistan har lagt ut större delen av sin underhållstjänst på privata entreprenörer, vilka i sin tur anlitar lokala afghanska underleverantörer för att skydda militära konvojer, med förödande konsekvenser.

46.    Europaparlamentet konstaterar att beslutet att lägga Förenta staternas militära försörjningskedja i privata händer, utan några tillförlitliga kriterier för att säkerställa ansvarighet, insyn och legalitet, har främjat utpressning och korruption, eftersom krigsherrar, lokala maffiabossar och i sista hand talibanledare tillskansar sig en betydande del av affärerna på 2,2–3 miljarder dollar i samband med den militära underhållstjänsten i Afghanistan.

47.    Europaparlamentet är bestört över det faktum att skyddspengar och utpressning på alla nivåer i den militära försörjningskedjan utgör den viktigaste finansieringskällan för upproret, vilket Förenta staternas utrikesminister Hillary Clinton medgav i sitt vittnesmål inför senatens utrikesutskott i december 2009.

48.    Europaparlamentet är på samma sätt bestört över det faktum att eftersom Förenta staterna och Nato/Isaf går i varandras fotspår, kan man inte heller alltid garantera fullständig spårbarhet för EU:s ekonomiska stöd.

49.    Europaparlamentet välkomnar de nya regler om underleverantörskontrakt – en verksamhet som för närvarande beräknas vara värd cirka 14 miljarder dollar per år – som infördes av Natos militära ledning i Afghanistan i september 2010 och som syftar till att minska korruptionen och andelen medel som indirekt går till upprorsmakarna och talibanerna, och hoppas att denna förändring i avtalspolitiken kommer att genomföras snabbt.

50.    Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang president Hamid Karzais dekret om en tidsfrist på fyra månader för att upphöra med verksamheten till alla lokala och utländska privata säkerhetsföretag i Afghanistan.

Fredsprocessen

51.    Europaparlamentet understryker att gott styre, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter utgör grunderna för ett stabilt och välmående Afghanistan. Parlamentet betonar därför att en trovärdig rättsprocess är en grundläggande aspekt i fredsprocessen och att respekt för mänskliga rättigheter och förhindrande av den utbredda straffriheten bör vara orubbliga krav i alla delar av fredsprocessen. Den afghanska regeringen uppmanas därför att prioritera en reformering av rättsväsendet.

52.    Europaparlamentet anser att den nuvarande låsta situationen i mycket kan skyllas på koalitionsstyrkornas tidiga felberäkningar innan man gick över till den nya strategin för att bekämpa upproret där man framför sig såg en snabb militär seger över talibanerna och en okomplicerad övergång till ett land med stabilitet, lett av en legitim regering med stark västerländsk uppbackning.

53.    Europaparlamentet tror därför att man underskattade talibanernas närvaro, överskattade Karzairegeringens förmåga att styra landet och därför fäste för lite uppmärksamhet vid uppgiften att återuppbygga och utveckla landet.

54.    Europaparlamentet befarar att dessa misstag har underblåst talibanernas återuppvaknande i mer än halva landet och ytterligare förvärrat säkerhetssituationen i hela regionen samt försämrat respekten för de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnors rättigheter.

55.    Europaparlamentet påpekar att den tidigare fokuseringen på militära insatser inte gav önskade resultat och uttrycker därför sitt kraftfulla stöd för en mer civil strategi.

56.    Europaparlamentet erkänner att en politisk lösning är den enda tänkbara, och att denna ska omfatta förhandlingar – som så småningom bör föras under vapenvila – med talibanerna och andra stridande grupper samt andra politiska aktörer i landet som är beredda att delta i en nationell enhetsregering som kan få slut på det inbördeskrig som härjat i landet under snart tre decennier samt säkerställa rättssäkerheten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Parlamentet anser att för att nå en politisk lösning måste den nya strategin för att bekämpa upproret ges tid att verka i enlighet med den tidtabell som har fastställts av president Barack Obama.

57.    Europaparlamentet är fast övertygat om att EU:s tre huvudkriterier för en sådan fredsprocess och talibangruppers deltagande i den måste vara att alla parter som deltar i förhandlingar lovar att fördriva Al Qaida och alla andra terroristgrupper ur landet och sätta stopp för deras främjande av internationell terrorism, lovar att vidta åtgärder för att utrota odlingen av opiumvallmo och verkligen vill införa en policy för att främja och respektera grundläggande mänskliga rättigheter och den afghanska författningen.

58.    Europaparlamentet anser vidare att alla andra frågor bör överlåtas på det afghanska folket, dess vilja och kapacitet.

59.    Europaparlamentet erkänner att talibanerna inte utgör en enhetlig grupp: det finns minst 33 toppledare, 820 ledare på mellannivå/lägre ledare och 25 000–36 000 fotsoldater spridda över 220 samhällen, av vilka vissa deltar i kampen av ideologiska skäl och andra för pengarnas skull. Parlamentet anser därför att man från och med nu bör främja förhandlingar på lokal nivå mellan den demokratiskt valda lokala regeringen och de medlemmar av den beväpnade oppositionen som avsäger sig våld, inte har några kopplingar till internationella terroristorganisationer, respekterar konstitutionen och är villiga att delta i uppbyggandet av ett fredligt Afghanistan i enlighet med punkt 13 och 14 i Kabulkommunikén från den 20 juli 2010.

60.    Europaparlamentet välkomnar den afghanska regeringens freds- och återintegreringsprogram, som är öppet för alla afghanska medlemmar av den beväpnade oppositionen och för deras grupper utifrån ovannämnda punkt 13 och 14 i Kabulkommunikén.

61.    Europaparlamentet påminner om att alla strategier för avväpning och reintegration noggrant måste beakta problemet med före detta soldaters och flyktingars återvändande till sina hembyar.

62.    Europaparlamentet understryker betydelsen av att öka den afghanska regeringens och förvaltningens trovärdighet, ansvarighet och kompetens för att förbättra dess rykte bland sina egna medborgare.

63.    Europaparlamentet betonar Pakistans centrala roll i denna process, eftersom det inte finns något incitament för talibanerna att gå med på seriösa förhandlingar så länge som gränsen till Pakistan står öppen för dem. Parlamentet rekommenderar bredare internationell samordning och större internationellt deltagande i processen, även från andra grannländers och ledande regionala aktörers sida, framför allt Iran, Turkiet, Kina, Indien och Ryssland.

64.    Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera vilka strategiska och politiska följder de katastrofala översvämningar som nyligen drabbade Pakistan kan få för Afghanistan och gränsregionen, samt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att bistå den drabbade befolkningen i landet och de afghanska flyktingar vars läger översvämmades.

65.    Europaparlamentet betonar vikten av en god vattenförvaltning i och omkring Afghanistan och framhåller fördelarna med ett regionalt och gränsöverskridande samarbete på detta område, även när det gäller att skapa förtroende bland grannländerna i sydvästra Asien.

66.    Europaparlamentet fördömer med kraft den pakistanska underrättelsetjänstens inblandning i upproret, i syfte att se till att även Pakistans intressen tillmötesgås i en eventuell fredsöverenskommelse.

67.    Europaparlamentet framhåller dock att en förutsättning för att freden ska kunna slå rot i Afghanistan är att man kommer fram till politiska överenskommelser mellan de viktigaste makterna i regionen, inbegripet Indien, Pakistan, Iran, de centralasiatiska staterna, Ryssland, Kina och Turkiet, och om en gemensam ståndpunkt om icke-inblandning och stödjande av ett oberoende Afghanistan. Parlamentet begär att relationerna mellan Afghanistan och Pakistan normaliseras genom en slutgiltig lösning på frågan om den internationella gränsen mellan de båda länderna.

68.    Europaparlamentet uppmanar EU att dels fortsätta att stödja freds- och försoningsprocessen i Afghanistan, liksom de afghanska ansträngningarna för att återintegrera dem som är redo att avstå från våld, dels ge Karzairegeringen tillräckligt med handlingsutrymme i valet av dialogpartner, men att också insistera på att den afghanska författningen och respekten för grundläggande mänskliga rättigheter utgör fredsprocessens övergripande rättsliga och politiska ram.

69.    Europaparlamentet välkomnar de nationella prioriterade program som har utarbetats av den afghanska regeringen i enlighet med Afghanistans nationella utvecklingsstrategi och som erhöll Kabulkonferensens stöd. Parlamentet begär att dessa program genomförs fullt ut och på ett verkningsfullt sätt.

70.    Europaparlamentet kan inte nog understryka behovet av att EU spelar en mycket mer aktiv roll i Afghanistans återuppbyggnad och utveckling, eftersom ingen varaktig fred i landet eller i regionen som helhet är möjlig utan en betydande reducering av fattigdomen och utan att en hållbar utveckling äger rum. Ingen utveckling utan säkerhet och ingen säkerhet utan utveckling.

71.    Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att arbeta tillsammans med Förenta staterna för att kanalisera mer av det internationella biståndet genom de inhemska myndigheterna och regeringen i Kabul och att försöka få Förenta staterna att frångå sin politik där man undviker inhemska institutioner vid utdelningen av internationellt bistånd och privatiserar säkerheten, samtidigt som – vilket förefaller motsägelsefullt (med tanke på fredsprocessen) – man försöker ”halshugga” upprorsledarna med hjälp av spaningsrobotar, amerikanska specialstyrkor och lokala milisförband, eftersom lagligheten i dessa insatser kan ifrågasättas och med tanke på att de skördar otaliga civila människors liv samt rubbar förtroendet för det internationella ingripandet. Parlamentet hedrar de allierade styrkornas militärer som mist livet under arbetet med att försvara friheten, och uttrycker sitt deltagande med deras anhöriga, liksom med de anhöriga till alla de oskyldiga afghanska offren.

72.    Europaparlamentet påpekar att den militära närvaron av vissa av EU:s medlemsstater och deras allierade i Afghanistan ingår i Nato/Isaf-operationen och har som mål att bekämpa det internationella terroristhotet och bekämpa narkotikaodlingen och narkotikahandeln.

73.    Europaparlamentet betonar att denna närvaro kan bidra till att skapa den säkerhet som krävs för att möjliggöra den afghanska regeringens färska planer på att exploatera den stora potential för gruv- och mineralindustri som landet kanske har, och på så sätt förse landet med de egna resurser som så väl behövs för den nationella budgeten.

74.    Europaparlamentet betonar att gruv- och mineraltillgångarna på afghanskt territorium, som kan visa sig vara stora, är det afghanska folkets exklusiva egendom och att ”ett skydd” av dessa tillgångar aldrig får användas som förevändning för en permanent närvaro av utländska trupper på afghansk mark.

Polis och rättssäkerhet

75.    Europaparlamentet konstaterar att varken stabilitet eller fred kan åstadkommas i Afghanistan om inte staten först och främst kan garantera säkerheten för landets invånare på sitt eget ansvar.

76.    Europaparlamentet ställer sig positivt till president Karzais målsättning om att de afghanska säkerhetsstyrkorna före slutet av 2014 ska leda och genomföra militära operationer i samtliga provinser, liksom till den afghanska regeringens åtagande om att gradvis ta full kontroll över den egna säkerheten.

77.    Europaparlamentet betonar att Afghanistan måste utrustas med en effektiv polisstyrka och en självständig armé som kan säkra minimala säkerhetsstandarder som gör det möjligt för den utländska militära närvaron att senare dra sig tillbaka.

78.    Europaparlamentet stöder general Petraeus idé om att lokala, demokratiskt valda myndigheter skulle kunna ges ett lokalt gendarmeri för att upprätthålla lag och ordning och skydda lokalbefolkningen.

79.    Europaparlamentet medger emellertid att målet om självständiga säkerhetsstyrkor snarast är ett långsiktigt mål och betonar därför särskilt behovet av samordnad och integrerad hållning när det gäller polisutbildning, samt pekar på de medel som med begränsad framgång har investerats i polisutbildningen hittills. Parlamentet uppmanar alla berörda parter att säkra en samordning så att onödiga överlappningar undviks, och att fullgöra kompletterande uppdrag såväl på det strategiska som på det operationella planet.

80.    Europaparlamentet understryker behovet av en omfattande reform av inrikesministeriet eftersom arbetet med att reformera och återuppbygga poliskåren annars kan misslyckas, samt påpekar i detta sammanhang att det är mycket viktigt med övervakning, stöd, rådgivning och utbildning för både det afghanska inrikesministeriet och regionerna och provinserna, vilket även har slagits fast som ett mål för Eupol.

81.    Europaparlamentet anser att Eupols befogenheter obestridligen är vagt formulerade och att dess bedrifter fram till dags dato varit begränsade, vilket hindrar Eupol från att vinna den ledande roll i EU som det förtjänar. Det är beklagligt att Eupol, trots att tre år har gått sedan uppdraget inleddes, fortfarande inte har uppnått tre fjärdedelar av den tillåtna styrkan. Parlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att helt och fullt fullgöra sina åtaganden i fråga om detta uppdrag.

82.    Europaparlamentet välkomnar att Eupol Afghanistan har upprättat en åklagarmyndighet för korruptionsfrågor som ska utreda ärenden där högt uppsatta offentliga tjänstemän eller andra tjänstemän misstänks för korruption.

83.    Europaparlamentet är bekymrat över uppgifterna från Isaf (den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan) enligt vilka nästan 90 procent av de 94 000 männen i Afghanistans nationella polisstyrka är analfabeter, 20 procent är narkomaner och 30 procent försvinner efter ett år, samt att – inte att förglömma – ungefär 1 000 personer per år dödas under tjänstgöring.

84.    Europaparlamentet anser att den bristande samordningen av de olika uppdragen inom polisutbildningen och bruket att lägga ut utbildningsuppgifter på privata säkerhets- och militärföretag är viktiga orsaker till att den allmänna utbildningen är så ineffektiv.

85.    Europaparlamentet konstaterar att EU:s och medlemsstaternas åtagande att skapa en professionell afghansk polisstyrka riskerar att äventyras på grund av att man i stor utsträckning har gått in för liknande snabbutbildningar (bristfällig prövning av kandidaterna, sex veckors utbildning utan läroböcker eftersom eleverna är analfabeter, minimal paktisk träning, varefter rekryterna utrustas med polisbricka, uniform och vapen och sänds ut på patrullering) som en del stora amerikanska säkerhetsföretag använder sig av. Parlamentet framhåller behovet av en mer enhetlig och hållbar polisutbildning som gör det möjligt för de olika afghanska polisstyrkorna att arbeta tillsammans. Parlamentet betonar att polisutbildningsuppdrag inte bara bör fokusera på de tekniska aspekterna, utan också måste garantera att rekryterna är läskunniga och ge dem grundläggande kunskaper i nationell och internationell rätt.

86.    Europaparlamentet upprörs över att höra om de bristfälliga finansiella kontroller som tillämpas på dessa företag och åberopar en gemensam rapport från det amerikanska försvarsministeriet och utrikesministeriet från 2006, vars slutsatser gäller än i dag, om att polisstyrkan i Afghanistan är oförmögen att utföra vanligt rättsvårdande arbete och att något effektivt program för praktisk utbildning inte existerar. Parlamentet ger ett erkännande åt de försök som gjorts av den militära ledningen och som ett led i strategin för att bekämpa upproret, att utöva en viss grad av kontroll över den privata utländska milis som under straffrihet verkar i Afghanistan.

87.    Europaparlamentet rekommenderar att ansvaret för polisutbildningen snarast möjligt upphör att axlas av privata leverantörer.

88.    Europaparlamentet begär ökade internationella samarbetes- och samordningsinsatser för att utöka polisutbildningskapaciteten betydligt och effektivisera utbildningsprogrammen ytterligare. Parlamentet föreslår att ett stort polisutbildningsprogram lanseras gemensamt av Eupol och Nato/Isaf varvid nationella polisenheter bör delta i enlighet med vad som överenskommits med den afghanska regeringen, så att överlappning, slöseri och fragmentering kan undvikas.

89.    Europaparlamentet uppmanar unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att intensifiera utbildningen av poliser i Afghanistan och utöka antalet verksamma polisutbildare betydligt så att målet från Londonkonferensen om att ha 134 000 utbildade afghanska polistjänstemän före slutet av 2011 blir ett realistiskt scenario. Parlamentet uppmanar den höga representanten att ändra uppdraget för Eupol Afghanistan så att även personal av låg rang i alla provinser ges utbildning, att antalet veckor som ägnas åt grundutbildning utökas och att patrulleringar och annan polisverksamhet genomförs gemensamt ute på fältet. Parlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att inte bara slå ihop sina bilaterala polisutbildningsuppdrag med Eupol, utan att också avstå från att tillämpa förbehåll gentemot nationell polis som arbetar för Eupol.

90.    Europaparlamentet rekommenderar att den afghanska polisens löner höjs och att rekryteringsprocessen i sin helhet ses över, så att man i första hand rekryterar personer med grundläggande läs- och skrivkunnighet, som är drogfria och bättre lämpade psykiskt och fysiskt än vad den kåren är idag.

91.    Europaparlamentet betonar att polisutbildning inte kan leda till något utan ett välfungerande domstolsväsende och uppmanar därför det internationella samfundet att utöka det finansiella och tekniska stödet för att stärka rättsväsendet, bland annat genom höjda löner för domare på samtliga nivåer. Parlamentet uppmanar också rådet att i samarbete med FN inrätta ett specialiserat uppdrag för att utbilda såväl domare som offentliga tjänstemän vid Afghanistans justitieministerium och straffsystem.

92.    Europaparlamentet välkomnar att den afghanska regeringen vid Kabulkonferensen åtog sig att, med sina internationella partners hjälp, förbättra rättsskipningssystemet i hela landet genom att vidta konkreta åtgärder under de kommande tolv månaderna, och att även förbättra de rättsliga institutionernas kapacitet, bland annat genom utarbetandet och genomförandet av en vittomspännande personalstrategi.

Narkotika

93.    Europaparlamentet erinrar om att Afghanistan är ursprungsland för ungefär 90 procent av världens olagliga opium. Parlamentet påminner vidare om att opiumvallmo överhuvudtaget inte odlades i Afghanistan 2001 när koalitionsstyrkorna kom till Kabul, tack vare att FN lyckats få talibanerna att införa ett förbud mot odlingen.

94.    Europaparlamentet menar att det för en stor, välutrustad militärstyrka följaktligen borde ha varit lätt att hålla fast vid situationen utan opium med hjälp av lokala jordbruksprojekt, vilka styrkans trupper kunde ha skyddat mot talibanerna och de lokala krigsherrarna.

95.    Europaparlamentet konstaterar emellertid att opiumproduktionen fortfarande är en viktig fråga ur ett socialt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt perspektiv. Parlamentet uppmanar EU att överväga att göra detta till en strategiskt prioriterad fråga i sin hållning gentemot Afghanistan.

96.    Europaparlamentet påminner om att mer än 90 procent av det heroin som cirkulerar i Europa kommer från Afghanistan och att kostnaden för folkhälsan i de europeiska länderna uppgår till flera miljarder dollar. Parlamentet påminner om att det för att möta de utmaningar som den drogbaserade ekonomin i Afghanistan innebär inte bara krävs nationella insatser utan även insatser på internationell nivå för att uppmärksamma alla länkar i drogkedjan, vilket särskilt kräver stöd till jordbrukarna för att minska utbudet, förebyggande åtgärder och behandling av drogmissbrukare för att minska efterfrågan samt rättsliga åtgärder mot mellanhänderna. Parlamentet föreslår särskilt att det ska göras omfattande investeringar i införandet av en övergripande jordbruks- och landsbygdspolitik som kan erbjuda opiumproducenterna ett trovärdigt och varaktigt alternativ. Parlamentet trycker även på behovet av att integrera miljön i jordbruks- och landsbygdsstrategin, eftersom miljöförstörelse, orsakad av t.ex. dålig vattenhushållning eller förstörandet av naturliga skogar, är ett av de främsta hindren för utveckling av jordbruksekonomin.

97.    Europaparlamentet konstaterar att odlingen, som följde på den straffrihet som odlare och handlare åtnjöt, inom två år hade nått upp till nivåerna före 2001, med ett fåtal mäktiga krigsherrar som driver en väldig kartell.

98.    Europaparlamentet uttrycker stark oro över att antalet narkotikaberoende afghaner ökat dramatiskt enligt en färsk rapport från UNODC. Parlamentet efterlyser riktade insatser som ska genomföras omedelbart för att minska antalet narkomaner och för att dessa ska få läkarvård. För detta ändamål är det nödvändigt att finansiera program för att inrätta avvänjningskliniker i landet, särskilt i provinser där tillgång till läkarvård saknas.

99.    Europaparlamentet påpekar att narkotikahandeln 2009, trots ett tidigare prisfall på grund av överproduktion, uppgick till 3,4 miljarder dollar, att det potentiella bruttoexportvärdet av opium utgjorde 26 procent av Afghanistans BNP och att cirka 3,4 miljoner afghaner (12 procent av befolkningen) sades vara involverad i den olagliga narkotikahandeln.

100.  Europaparlamentet fäster emellertid uppmärksamhet vid en färsk rapport från UNODC som visar att endast 4 procent av den årliga vinsten från narkotikahandeln går till talibanerna och 21 procent till de lokala jordbrukarna, medan 75 procent går till statliga tjänstemän, polisen, lokala och regionala mellanhänder och handlare. Parlamentet noterar att det kort sagt faktiskt är Natos afghanska allierade som tjänar mest på narkotikahandeln.

101   Europaparlamentet konstaterar att Förenta staterna och det internationella samfundet under 2001–2009 använde 1,61 miljarder dollar på åtgärder för att bekämpa narkotika, utan att detta hade någon större effekt på produktionen och handeln. Parlamentet påminner om att Richard Holbrooke, Förenta staternas särskilde sändebud i Afghanistan och Pakistan, beskrivit de amerikanska insatserna hittills mot narkotikan i Afghanistan som det mest slösaktiga och ineffektiva program han någonsin sett inom någon statlig eller icke-statlig organisation.

102.  Europaparlamentet framhåller att den afghanska ekonomins beroende av narkotika måste brytas definitivt och att man måste hitta en alternativ och hållbar ekonomisk tillväxtmodell, eftersom det annars inte är möjligt att uppnå målen om säkerhet och stabilitet i regionen.

103.  Europaparlamentet understryker betydelsen av de än så länge mindre framgångsrika insatserna för att avveckla opiumodlingen i Afghanistan och efterlyser i detta sammanhang realistiska alternativa inkomstmöjligheter för de 3,4 miljoner afghaner som tjänar sitt levebröd på opium, och för en förbättring av situationen för den övriga befolkningen på den afghanska landsbygden.

104.  Europaparlamentet noterar att framgångsrika försök att avveckla opiumodling har gjorts i Pakistan, Laos och Thailand genom att man ersatt vallmo med alternativa grödor. Parlamentet konstaterar också att det nu börjat dyka upp nya lovande grödor i Afghanistan, bland annat saffran, som kan ge en mycket högre inkomst än opiumvallmo.

105.  Europaparlamentet konstaterar att en likadan process för avveckling av odlingen av opiumvallmo skulle kunna genomföras i Afghanistan till en kostnad av 100 miljoner euro per år, om 10 procent av EU:s årliga bistånd till landet öronmärktes för detta ändamål under en femårsperiod.

106.  Europaparlamentet konstaterar att det handels- och transiteringsavtal som nyligen ingicks mellan Afghanistan och Pakistan kommer att innebära ett gynnsamt tillfälle för odlarna av granatäpplen, som är den mest berömda lagliga grödan i området och som upprepade gånger har nämnts av de utländska utvecklingsarbetarna som en avgörande faktor i skapandet av ett drägligt alternativt levebröd för opiumvallmoodlarna i södra Afghanistan.

107.  Europaparlamentet lovordar UNODC som aktivt har bistått den afghanska regeringen i dess kamp mot olagliga droger, och begär att UNODC utökas, liksom de program som byrån bedriver i Afghanistan.

108.  Europaparlamentet efterlyser en femårsplan för utrotningen av olaglig opiumvallmo, med specifika tidsfrister och riktmärken, för vars genomförande en särskild byrå med egen budget och personal bör ansvara.

109.  Europaparlamentet understryker att denna plan bör främjas genom samarbete mellan EU och Ryssland, eftersom Ryssland är det största offret för heroinet från Afghanistan och, efter EU, världens näst största opiummarknad.

110.  Europaparlamentet uppmanar Afghanistans regering och parlament att anta en särskild lag som förbjuder alla utrotningsmetoder som kan tänkas inbegripa användning av icke‑manuella och icke-mekaniska medel.

111.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att fullt ut införliva denna föreslagna strategi i sina befintliga strategier, och uppmanar EU:s medlemsstater att fullt ut beakta förslaget i samband med sina egna planer på nationell nivå.

112.  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att fullt ut beakta alla budgetkonsekvenser av de förslag som tas upp i detta betänkande.

º º

º

113.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, FN:s generalsekreterare, Natos generalsekreterare, till medlemsstaternas regeringar och parlament samt till Islamiska republiken Afghanistans regering och parlament.

(1)

EUT C 294 E, 3.12.2009, s. 11.

(2)

EUT C 46 E, 24.2.2010, s. 87.

(3)

EUT C 184 E, 8.7.2010, s. 57.


MOTIVERING

Allmänna kommentarer

Detta betänkande är baserat på de utförliga överläggningar som den föredragande fört under de senaste sex månaderna om situationen i Afghanistan och dess förbindelse med det internationella samfundet, i ett försök att förklara varför så lite åstadkommits i Afghanistan, trots alla de enorma penningbelopp och ansträngningar som lagts ner under de senaste nio åren. Klyftan mellan hopp och verklighet i Afghanistan är mer markant än någonsin tidigare och en ny EU-strategi för detta land bör därför utgå från detta faktum.

Föredraganden har gått in för att uteslutande fokusera på fyra områden där han tror att riktade åtgärder skulle kunna leda till verkliga förändringar: det internationella biståndet, implikationerna av den fredsprocess som nyligen lanserats, polisutbildningens inverkan och utrotandet av opiumodlingen.

Dessa har framstått som centrala frågor under loppet av föredragandens utforskningar, där han träffat olika ministrar i president Karzais regering samt presidenten själv, talmännen för parlamentets över- och underhus, befälhavare inom Isaf, företrädare för internationella organisationer, ambassadörer för grannländer och före detta ledare för den tidigare talibanregimen. Han har besökt projekt i Herat som leds av regionala grupper för återuppbyggnad (PRT) och internationella samarbetsorganisationer. I Europa och Förenta staterna har föredraganden rådfrågat ambassadörer – eller deras företrädare – för länder som är involverade i Afghanistan, internationella frivilligorganisationer och ledamöter av den amerikanska kongressen.

Efter nio år av internationell inblandning har fortfarande inga betydande förbättringar har gjorts i Afghanistan – säkerheten har blivit sämre och de viktigaste socioekonomiska indikatorerna är extremt nedslående. Det här hänger samman med det faktum att beslut allt för ofta har fattats utan tillräckligt deltagande av afghanerna själva, och att utländska enheter, militära eller civila, har verkat på ett sätt som afghanerna uppfattat som respektlöst och egenmäktigt. Den centrala grundsatsen i detta betänkande är därför att det är nödvändigt att skapa villkor för en snabb ”afghanisering” av krisen i Afghanistan, med målet att åstadkomma en stabil regering som har det internationella samfundets stöd, och att inrikta alla insatser på den socioekonomiska utvecklingen. Betänkandet argumenterar för att EU bör gå i täten för en internationell insats där man behandlar Afghanistan som en suverän stat och inte som hittills, som ett slags ”ingenmansland”.

Internationellt bistånd

Afghanistans allvarligaste problem är fattigdomen. Det är skrämmande att inse att fler afghaner dör av fattigdom än som ett resultat av den väpnade konflikten. 25 000 mödrar dör varje år i samband med graviditet och förlossning, i motsats till det faktum att ”endast” 2 186 civila dödades under perioden januari–november 2009, och över hälften av landets befolkning lever under fattigdomsgränsen. Allt detta i en situation där enorma belopp i form av internationellt bistånd flödar in i Afghanistan.

Så vad har egentligen gått på tok? För det första har det varit utomordentligt svårt att ta fram pålitliga uppgifter om de internationella civila och militära ingripandenas former och inverkan hittills, vilket fortsätter att utgöra ett allvarligt hinder för förståelsen av vad som pågår i Afghanistan idag. Dessutom råder en påfallande brist på samordning och kommunikation bland bidragsgivarna, för att inte tala om mellan bidragsgivarna och de tänkta mottagarna, människorna i Afghanistan. Vid ett möte i Kabul för en tid sedan beklagade sig finansministern för föredraganden över att regeringen inte fått någon som helst information om cirka en tredjedel av det internationella bistånd som spenderats i Afghanistan sedan 2001. Andra samtalspartner har framfört liknande klagomål.

Förenta staterna har sent om sider börjat samla in relevanta uppgifter om biståndet och dess effekter via sin särskilda generalinspektör för återuppbyggnad i Afghanistan (SIGAR), vilket är välkommet. EU uppmanas å sin sida att upprätta en omfattande databas om/för analys av allt EU-bistånd till Afghanistan, i syfte att skapa större insyn och inrätta mekanismer som gör bidragsgivarna helt och hållet ansvarsskyldiga.

Talrika studier, bland annat en rapport från Peace Dividend Trust 2007, ”Afghanistan Compact Procurement Monitoring Project”, har man dragit slutsatsen att de största ekonomiska effekterna (cirka 80 procent) åstadkoms när resurser levereras direkt till regeringen, i stället för att (mellanhänder som) internationella företag eller frivilligorganisationer finansieras (mindre än 20 procent). Ändå är allmän praxis fortsättningsvis att kanalisera större delen av biståndet till en mängd internationella organisationer, internationella finansinstitut, regionala banker, frivilligorganisationer, privata entreprenörer, i stället för att kanalisera det till den centrala regeringen, och en stor del av biståndet tenderar att försvinna under olika led i försörjningskedjan. Stora summor går förlorade i avgifter (som kan uppgå till 50 procent per avtal) till leverantörer och underleverantörer. Höga löner och generöst tilltagna förmåner för utlänningar som arbetar för konsultföretag och leverantörer slukar ytterligare summor.

Föredraganden argumenterar därför för en omfokusering av det sätt på vilket bistånd når Afghanistan och föreslår att mycket mera bistånd borde kanaliseras direkt via afghanska institutioner, i stället för via internationella samarbets- och utvecklingsorgan.

Då lokal korruption utan tvekan är ett problem har det internationella samfundet tenderat att fokusera på detta, i stället för på sina egna misslyckanden. Korruption är korruption, oavsett var den härstammar från, men det är värt att erinra om att inte mer än 15 procent av det internationella biståndet går via den afghanska centralregeringen. Den lokala korruptionen i sig utgör som mest 7–9 procent av det sammanlagda civila bistånd som ges till Afghanistan. Denna fråga bör i varje fall tacklas genom effektivitetsindikatorer för biståndet och förstärkta övervakningsmekanismer som både bidragsgivarna och den afghanska regeringen kommer överens om. Den förstärkta legitimitet som den afghanska regeringen kommer att få genom att ansvarsfullt genomföra biståndet, och faktiskt konstateras göra det, kommer också att underlätta tacklandet av den lokala korruptionen.

Fredsprocessen

Karzairegeringen har tidigare stakat ut grundläggande riktlinjer för vad en fredsprocess i Afghanistan bör involvera, men det är först efter Londonkonferensen som specifika element börjat träda fram, bland annat avsikten att inleda samtal med talibanerna och en överenskommelse mellan 70 länder om att inrätta en förvaltningsfond (på cirka en miljard dollar över en femårsperiod), i syfte att bidra till en integrering av talibaner och andra upprorsmän.

För närvarande verkar man följa två strategier: dels samtal mellan ett brett spektrum av talibaner, från Mullah Omar till fotsoldaterna, och Karzairegeringen, Pakistan och FN, och dels mellan Isaf och Förenta staternas utrikesministerium och talibaner på mellannivå och lägre nivå (hälften av de 820 ledarna på mellannivå/lägre ledarna och majoriteten av fotsoldaterna, som skulle vara beredda att lägga ner sina vapen och återintegreras i de lokala samhällena). När detta skrivs har Förenta staternas förvaltning fortfarande inte beslutat om huruvida de ska gå in för den förstnämnda strategin eller inte, men president Obama kommer troligtvis att fatta ett mer entydigt beslut i frågan efter sommarens militära offensiv.

Föredraganden är fast övertygad om att EU kraftfullt bör stödja fredsprocessen och låta Karzairegeringen själv välja sina dialogpartner. Samtidigt bör EU dock insistera på tre avgörande förutsättningar: från afghanskt håll måste man lova att fördriva Al Qaida ur landet, utrota odlingen av opiumvallmo och verkligen visa vilja att respektera grundläggande mänskliga rättigheter. Alla andra frågor bör överlåtas på det afghanska folket, på dess vilja och kapacitet.

Polisutbildning

Vid Londonkonferensen fastställdes att överföringen av säkerhetsansvaret på de afghanska styrkorna skulle inledas 2011 och i stor utsträckning vara slutförd före 2014. Det viktigaste verktyget för att öka den afghanska statens förmåga att erbjuda sina medborgare säkerhet är att utöka landets armé till att omfatta 171 000 soldater, och att utöka den nuvarande polisstyrkan från 94 000 man till 134 000 före 2011. Slutmålet bör vara 240 000 respektive 160 000 man inom fem år.

De här målen är mycket svåra att uppnå och bör ersättas av mål som både är mer realistiska och kvalitativa till sin natur. Att endast utvidga befintliga parametrar (synsättet ”mera av samma slag”) utan genomgripande förändringar i polisens utbildning, organisering och förbindelser med parallella rättsliga institutioner kommer inte att förbättra säkerheten i Afghanistan i någon större mån.

Fem år efter talibanernas fall konstaterades i en gemensam rapport från det amerikanska försvarsministeriet och utrikesministeriet att polisen i Afghanistan är oförmögen att utföra vanligt rättsvårdande arbete. I rapporten konstaterades också att ledarna för det amerikanska utbildningsprogrammet på 1,1 miljard dollar (idag sex miljarder dollar enligt utsago) inte visste hur många poliser som verkligen var i tjänst eller vart tusentals lastbilar och andra materieldelar hade tagit vägen. Vidare konstaterades att något effektivt program för praktisk utbildning inte hade införts, trots att experter i utbildning av poliser i åratal har varslat om att praktik utgör själva ryggraden i en framgångsrik utbildning.

Dessa resultat äger samma giltighet idag som år 2006. Även om det inte uteslutande är Förenta staterna som står för polisutbildningen (andra program för polisutbildning förekommer också, bland annat EU:s eget Eupol, mindre program som genomförs av medlemsstater och ett litet Natouppdrag), så har de negativa metoder som tillämpas i den amerikanska utbildningen tyvärr ställt dessa i skuggan. Ett av de största problemen som inverkar på kvalitet, kostnader och effektivitet är den amerikanska praxisen att förlita sig på privata leverantörer.

Därför bör ett väsentligt europeiskt bidrag till polisutbildningen i Afghanistan vara att med hjälp av alla tillgängliga medel försäkra sig om att man inte upprepar de misstag som gjorts i form av bristfällig prövning av kandidaterna, allt för lite praktisk träning, bristfällig kontroll av utrustning och anlitande av privata leverantörer för den faktiska utbildningen. EU bör föreslå ett omfattande utbildningsprogram under Natos befäl, i vilket alla befintliga utbildningsuppdrag skulle införlivas.

Narkotika

Åren 2001–2009 använde det internationella samfundet 1,61 miljarder dollar till åtgärder för att bekämpa narkotikarelaterad verksamhet i Afghanistan, utan att detta hade någon märkbar inverkan på produktionen av och handeln med narkotika. Afghanistan är fortfarande ursprungsland för mer än 90 procent av världens olagliga opium. Siffror från UNODC 2009 visar att 242 000 familjer (eller 3,4 miljoner människor, 6,4 procent av befolkningen) är involverade i denna handel.

Det är i allra högsta grad uppenbart att det enda sättet att utrota opiumodlingen är att erbjuda jordbrukarna i fråga ett realistiskt ekonomiskt alternativ. Det finns framgångsrika exempel på hur opiumodling kan avvecklas genom att man ersätter vallmon med andra bärkraftiga alternativ (t.ex. från Pakistan, Vietnam, Laos och Thailand). Detta mål skulle kunna uppnås också i Afghanistan till en kostnad av 100 miljoner euro per år, genom en öronmärkning av 10 procent av EU:s civila bistånd till landet.

Tillhandahållande av alternativa utkomstmöjligheter förutsätter infrastruktur, som i sin tur kräver säkerhet och det här är något som man måste ta itu med. Att i varje provins utveckla nichnäringar inom jordbruket skulle gradvis hjälpa landet att bli mer självförsörjande, skapa möjlighet för leveranser i tid till den regionala marknaden och bidra till en förändring av afghanernas liv och förväntningar.

Föredraganden är därför fast övertygad om att det bästa – och enda – tillvägagångssättet inbegriper en femårsplan för utrotningen av olaglig opiumvallmo med hjälp av alternativ utveckling, med specifika tidsfrister och riktmärken, för vars genomförande en särskild byrå bör inrättas.


YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR UTVECKLING (11.5.2010)

till utskottet för utrikesfrågor

över en ny strategi för Afghanistan

(2009/2217(INI))

Föredragande: Charles Goerens

FÖRSLAG

Utskottet för utveckling uppmanar utskottet för utrikesfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.      Europarlamentet påminner om att utvecklingsinsatserna bör vara inriktade på att förbättra de afghanska regeringsstrukturernas kapacitet. Det är även viktigt att afghanerna i stor utsträckning är med och beslutar om prioriteringar och att de deltar i genomförandefasen, i syfte att stärka egenansvaret och övertagandet på nationell och lokal nivå. I detta sammanhang hänvisar parlamentet till den roll som innehas av civilsamhällets organisationer, vilka är oumbärliga för att säkerställa att den afghanska befolkningen deltar i både demokratiserings- och återuppbyggnadsprocesserna, bl.a. som ett sätt att hindra korruptionen.

2.      Europaparlamentet begär att fördelningen av det humanitära biståndet ska vara geografiskt sett mer homogen samt att den ska grunda sig på en behovsanalys och uppfylla kraven på skyndsamhet.

3.      Europaparlamentet påpekar att alla försök att inskränka den princip om neutralitet, opartiskhet och oberoende som aktörerna åberopar i sitt arbete gör dessa mer utsatta när de arbetar i fält, i synnerhet som de kommer att finnas på plats långt efter att trupperna har dragits tillbaka. Parlamentet anser således att militär personal endast bör ge humanitärt bistånd i absoluta undantagsfall för att därmed respektera de humanitära aktörernas neutralitet, opartiskhet och oberoende, med full respekt för relevanta internationella bestämmelser som är förankrade i FN:s riktlinjer för användning av militära och civila försvarsresurser till stöd för humanitära insatser (MCDA-riktlinjerna) och som det hänvisas till i det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd.

4.      Europaparlamentet betonar vikten av att genomföra millennieutvecklingsmålen och beklagar att Afghanistan, trots att förbättringar har skett på vissa områden, har trillat ner från plats 173 år 2003 till plats 181 (av 182 länder) i FN:s utvecklingsprograms index för mänsklig utveckling och att dödligheten bland barn under fem år och mödradödligheten fortfarande tillhör de högsta i världen. Parlamentet anser att man inte får bortse från dessa specifika mål eller från tillgången till hälsovård och utbildning, inte minst för kvinnor, utan kräver att särskild uppmärksamhet ska riktas mot förbättrad inkomstgenerering och uppbyggnad av ett fungerande rättssystem.

5.      Europaparlamentet betonar att FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, i en studie från januari 2010, avslöjar att korruption är den fråga som mest bekymrar befolkningen och att inkomster från mutor uppgår till nästan en fjärdedel (23 procent) av Afghanistans BNP.

6.      Europaparlamentet anser att korruptionsbekämpningen bör stå i centrum för den fredsskapande processen i Afghanistan, eftersom mutor leder till snedfördelning av resurser, försvårar tillgången till grundläggande offentlig service som sjukvård eller utbildning och innebär ett enormt hinder för landets socioekonomiska utveckling. Parlamentet betonar även att korruptionen undergräver förtroendet för den offentliga sektorn och regeringen, och följaktligen utgör ett allvarligt hot mot landets stabilitet. Parlamentet uppmanar därför med kraft EU att särskilt uppmärksamma korruptionsbekämpning när landet ges bistånd.

7.      Europaparlamentet noterar att 80 procent av befolkningen bor på landsbygden, samtidigt som jordbruksarealen per capita minskat från 0,55 hektar 1980 till 0,25 hektar 2007. Parlamentet betonar att Afghanistan fortfarande är mycket känsligt för svåra klimatförhållanden eller stigande matpriser på världsmarknaden, samtidigt som utbredd och godtycklig användning av landminor utgör en stor risk för en framgångsrik utveckling av landsbygden. Parlamentet anser i detta sammanhang att det är av största vikt att fortsätta och utöka stödet till landsbygdsutveckling och lokal livsmedelsproduktion för att uppnå livsmedelssäkerhet.

8.      Europaparlamentet påminner om att mer än 90 procent av det heroin som cirkulerar i Europa kommer från Afghanistan och att kostnaden för folkhälsan i de europeiska länderna uppgår till flera miljarder dollar. Parlamentet påminner om att det för att tackla de utmaningar som den drogbaserade ekonomin i Afghanistan innebär krävs inte bara nationella insatser utan även insatser på internationell nivå för att uppmärksamma alla länkar i drogkedjan, vilket särskilt kräver stöd till jordbrukarna för att minska utbudet, förebyggande åtgärder och behandling av drogmissbrukare för att minska efterfrågan samt rättsliga åtgärder mot mellanhänderna. Parlamentet föreslår särskilt att det ska göras omfattande investeringar i införandet av en övergripande jordbruks- och landsbygdspolitik som kan erbjuda opiumproducenterna ett trovärdigt och varaktigt alternativ. Parlamentet trycker även på behovet av att integrera miljön i jordbruks- och landsbygdsstrategin, eftersom miljöförstörelse, orsakad av t.ex. dålig vattenhushållning eller förstörandet av naturliga skogar, är ett av de främsta hindren för utveckling av jordbruksekonomin.

9.      Trots över 350 miljoner euro i givarbistånd noterar Europaparlamentet att de presidentval och val till provinsråden som hölls i Afghanistan i augusti 2009 stördes av olagligheter och bedrägerier, vilket gör att Karzai‑regeringens legitimitet allvarligt ifrågasätts. Parlamentet fördömer i detta sammanhang att presidenten i februari 2010 hävde Valklagomålskommissionens oberoende ställning, med tanke på att denna kommission stod för den sista möjligheten att göra en oberoende granskning av valförfarandet och belysa eventuella bedrägerier.

10.    Europaparlamentet påminner om att alla strategier för avväpning och reintegration noggrant måste beakta problemet med före detta soldaters och flyktingars återvändande till sina hembyar.

11.    Europaparlamentet understryker hur viktigt det är att anlägga ett regionalt perspektiv vid samordningen av återuppbyggnads- och utvecklingsinsatserna, i syfte att säkerställa gränsöverskridande utveckling i en region där etniska band och klantillhörighet ofta sträcker sig över fastställda statsgränser.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

10.5.2010

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

26

0

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Thijs Berman, Michael Cashman, Nirj Deva, Leonidas Donskis, Charles Goerens, Catherine Grèze, Enrique Guerrero Salom, Eva Joly, Franziska Keller, Gay Mitchell, Norbert Neuser, Maurice Ponga, Michèle Striffler, Ivo Vajgl, Anna Záborská, Iva Zanicchi

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Kriton Arsenis, Krzysztof Lisek, Miguel Angel Martínez Martínez, Emma McClarkin, Cristian Dan Preda, Niccolò Rinaldi

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Sylvie Guillaume, Jolanta Emilia Hibner, Anna Ibrisagic, Derek Vaughan, Marie-Christine Vergiat


RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

9.11.2010

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

60

1

5

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gabriele Albertini, Pino Arlacchi, Bastiaan Belder, Frieda Brepoels, Elmar Brok, Mário David, Marietta Giannakou, Ana Gomes, Andrzej Grzyb, Takis Hadjigeorgiou, Heidi Hautala, Richard Howitt, Anna Ibrisagic, Anneli Jäätteenmäki, Ioannis Kasoulides, Tunne Kelam, Nicole Kiil-Nielsen, Maria Eleni Koppa, Andrey Kovatchev, Paweł Robert Kowal, Wolfgang Kreissl-Dörfler, Eduard Kukan, Alexander Graf Lambsdorff, Vytautas Landsbergis, Ulrike Lunacek, Barry Madlener, Mario Mauro, Kyriakos Mavronikolas, Francisco José Millán Mon, María Muñiz De Urquiza, Annemie Neyts-Uyttebroeck, Norica Nicolai, Raimon Obiols, Pier Antonio Panzeri, Alojz Peterle, Bernd Posselt, Cristian Dan Preda, Libor Rouček, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Jacek Saryusz-Wolski, Werner Schulz, Adrian Severin, Marek Siwiec, Ernst Strasser, Charles Tannock, Zoran Thaler, Inese Vaidere, Geoffrey Van Orden, Kristian Vigenin

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Laima Liucija Andrikienė, Elisabeth Jeggle, Jaromír Kohlíček, Norbert Neuser, Vittorio Prodi, Marietje Schaake, Helmut Scholz, György Schöpflin, Konrad Szymański, Indrek Tarand, László Tőkés, Ivo Vajgl, Dominique Vlasto, Renate Weber

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Leonidas Donskis, Filip Kaczmarek, Eleni Theocharous

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy