REKOMMENDATION om utkastet till rådets beslut om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av konventionen om bevarande och förvaltning av det fria havets fiskeresurser i södra Stilla havet
15.7.2011 - (08135/2011 – C7‑0098/2011 – 2011/0047(NLE)) - ***
Fiskeriutskottet
Föredragande: Carmen Fraga Estévez
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION
om utkastet till rådets beslut om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av konventionen om bevarande och förvaltning av det fria havets fiskeresurser i södra Stilla havet
(08135/2011 – C7‑0098/2011 – 2011/0047(NLE))
(Godkännande)
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av utkastet till rådets beslut (08135/2011),
– med beaktande av konventionen om bevarande och förvaltning av det fria havets fiskeresurser i södra Stilla havet (08135/2011),
– med beaktande av begäran om godkännande som rådet har lagt fram i enlighet med artiklarna 43.2 och 218.6 andra stycket led a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (C7‑0098/2011),
– med beaktande av artiklarna 81 och 90.8 i arbetsordningen,
– med beaktande av rekommendationen från fiskeriutskottet (A7-0274/2011).
1. Europaparlamentet godkänner att konventionen ingås.
2. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att arbeta aktivt i alla internationella och bilaterala forum där stater med flottor som har fiskeintressen i konventionsområdet kan närvara för att främja undertecknandet, ratificeringen och genomförandet av konventionen i syfte att påskynda dess ikraftträdande
3. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen, regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna, samt Nya Zeelands regering i egenskap av depositarie för konventionen.
MOTIVERING
Fisket i södra Stillahavsområdet har hittills förvaltats genom två regionala fiskeriförvaltningsorganisationer, Interamerikanska kommissionen för tropisk tonfisk (IATTC) och Fiskerikommissionen för västra och mellersta Stilla havet (WCPFC).
De båda organisationernas mål är emellertid att förvalta långvandrande fiskarter, varför fisket av andra resurser i detta stora område har varit oreglerat, förutom i kuststaternas exklusiva ekonomiska zoner som tillämpar sina egna bestämmelser.
För att fylla detta tomrum, och med tanke på att fisket sker både i de exklusiva ekonomiska zonerna och till havs, beslutade regeringarna i Australien, Chile och Nya Zeeland år 2006 att inleda en internationell samrådsprocess för att inrätta den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen för södra Stilla havet (SPRFMO). Målet var att samarbeta för att rätta till bristerna i förvaltningen och bevarandet av icke långvandrande fiskarter och skydda den biologiska mångfalden i Stilla havets öppna havsområden i enlighet med internationell rätt.
Antalet EU-fartyg som fiskar i regionen (främst makrill och i mindre utsträckning vissa djuphavsarter som atlantisk soldatfisk och beryxar) är inte stort, men EU är enligt FN:s havsrättskonvention ändå skyldigt att samarbeta med andra berörda parter i förvaltningen och bevarandet av områdets fiskeresurser. EU har också från början deltagit mycket aktivt i detta arbete och man har därigenom lyckats föra in vissa, om än fortfarande blygsamma, skyldigheter i konventionstexten, som innebär ett steg framåt i jämförelse med andra regionala fiskeriförvaltningsorganisationer och särskilt WCPFC.
Konventionstexten godkändes slutligen i november 2009 och öppnades för undertecknande den 1 februari 2010. EU undertecknade texten den 26 juli 2010, i enlighet med rådets beslut av den 24 juli 2010.
Konventionen håller på att ratificeras av parterna, och föreliggande rättsakt syftar till att möjliggöra EU:s ratificering genom ett utkast till rådets beslut.
För att konventionen ska träda i kraft fullt ut krävs det att åtta av de berörda parterna ratificerar den, varav tre ska utföras av de tre kuststaterna och tre av icke-kuststater. När detta förslag till rekommendation utformas har redan tre icke-kuststater ratificerat den: Belize, Kuba och Danmark (för Färöarna), samt en kuststat: Cooköarna.
Föredragandens kommentarer
Uppbyggnaden av den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen för södra Stilla havet sammanfattas i rådets förslag. Föredraganden tänker inte uppehålla sig längre vid detta, även om beskrivningen inte ger en bild av vilken kamp EU:s förhandlare måste ha fört under fyra år för att lyckas komma något längre än vad som fastställs i FN:s konvention av 1982 om gränsöverskridande och långvandrande arter. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna i och utanför de exklusiva ekonomiska zonerna innehåller konventionen inte mer än det absolut nödvändiga och har redan förbigåtts av mer avancerade krav som kraftfullt drivs av EU och som är inriktade på skyddet av den biologiska mångfalden, genom bland annat goda fiskemetoder. Detta måste vara ett globalt mål och tillämpas på alla hav i världen utan åtskillnad mellan öppet hav och exklusiva ekonomiska zoner.
Den första reflektion föredraganden vill göra är att belysa den ovilja de flesta länder fortfarande visar när det gäller att acceptera åtgärder enligt internationell rätt i sina vatten. Det är mycket nedslående att behöva dra upp exempel på detta motstånd i regionala fiskeriförvaltningsorganisationer som leds av länder som förmodas vara, eller har lyckats utmåla sig som fanbärare för goda fiskemetoder, såsom Australien, Nya Zeeland och Chile, och som har drivit på inrättandet av denna nya regionala fiskeriförvaltningsorganisation.
Det faktum att inget av dessa tre länder ännu har ratificerat konventionen (trots att de har tagit initiativet till den), och att ratificeringen överlag går långsammare i kustländerna inom konventionsområdet, ger ytterligare anledning till oro.
Det visar också i vilken utsträckning EU, trots upprepad självkritik, redan har tagit till sig tanken på en ansvarsfull global förvaltning, en uppfattning som tycks öka avståndet till länder som Australien och Nya Zeeland. Föredraganden anser att detta förtjänar att nämnas.
För närvarande finns det flottor från nio länder förutom EU i området (Belize, Chile, Kina, Cooköarna, Färöarna, Korea, Peru, Vanuatu och Ryssland).
Parterna har, fram tills konventionen träder i kraft fullt ut, antagit ett interimsavtal om åtgärder för det pelagiska fisket, vilket fastställer de totala tillåtna fångstmängderna för varje part och fryser fiskeansträngningarna till vissa fastställda värden. Enligt vetenskapliga rapporter har makrillbeståndet sjunkit oroväckande de senaste åren, vilket har styrt antalet beviljade fiskemöjligheter. Enligt den vetenskapliga rapporten 2011, har EU rätt till 40 000 ton med en maximal fiskeansträngning på 78 600 ton. En ny en översyn av biomassadata kommer att genomföras i oktober i år, men prognosen pekar på att fiskemöjligheterna i bästa fall kommer att ligga kvar på status quo.
EU:s fiskemöjligheter skulle innebära att omkring tio fartyg kan bedriva fiske, utöver de mellan två och fyra EU-fartyg som vanligtvis fiskar i regionen. Man uppskattar hur som helst att även om det skulle komma in ansökningar om fisketillstånd för det maximala antalet tio fartyg, skulle dessa fartyg knappast fiska samtidigt på grund av avståndet till ursprungshamnarna.
Eftersom konventionen omfattar fiske av gränsöverskridande arter som makrill i området är föredraganden oroad över artikel 20.4 a, och särskilt led iii. Konventionen föreskriver i princip att dess kommission ska fastställa total tillåten fångstmängd eller total tillåten fiskeansträngning i hela utbredningsområdet för en viss fiskeresurs.
Om emellertid en eller flera konventionsslutande kuststater inte samtycker till den totala tillåtna fångstmängden kan de, enligt led iii, fastställa en annan som ska gälla i dess område. Eftersom det handlar om gränsöverskridande bestånd kan denna självbefrielse från skyldigheten direkt undergräva förvaltningsåtgärden i fråga.
EU har dock lyckats få med en punkt 5 i artikel 20, som gör det möjligt för kommissionen att vidta akutåtgärder om den bedömer att det finns fiskeverksamhet som utgör ett allvarligt hot mot fiskeresursen.
Det återstår att se vilka resultat denna lösning kan få eftersom akutåtgärderna bara får vara tillfälliga, men det är ett obestridligt framsteg som är mycket välkommet.
Under förhandlingarna om texten lyckades EU också föra in ytterligare garantier för invändningsförfarandet. Till skillnad från i andra regionala fiskeriförvaltningsorganisationer är det inte tillräckligt att en part invänder mot en åtgärd för att förhindra att den utförs. I detta fall är invändningsförfarandet mycket mer begränsat, och de orsaker som kan ge upphov till en invändning är begränsade. Vad som är viktigare är att det land som gör en invändning måste vidta alternativa åtgärder med motsvarande verkan.
Slutligen tycks texten garantera fartyg från en avtalsslutande part åtkomst till hamnarna i en annan stat som är part i konventionen, vilket åtminstone för den pelagiska EU-flottan skulle ge den tillgång till de chilenska hamnarna.
Mot bakgrund av det kraftiga motståndet från regionens kuststater mot att införa internationella förvaltningsåtgärder i deras exklusiva ekonomiska zoner anser föredraganden att fördelarna med konventionen väger tyngre än nackdelarna, och hon vidhåller sin ståndpunkt att EU bör delta i alla regionala fiskeriförvaltningsorganisationer för att kunna driva unionens prioriteringar när det gäller synen på en hållbar fiskeriförvaltning och för att försvara sin flottas intressen. EU kan dessutom i förekommande fall utgöra en motvikt för att undvika alla försök att kringgå kampen mot IUU-fisket.
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET
Antagande |
12.7.2011 |
|
|
|
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
21 0 0 |
|||
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Josefa Andrés Barea, Antonello Antinoro, Kriton Arsenis, Alain Cadec, Carmen Fraga Estévez, Marek Józef Gróbarczyk, Carl Haglund, Iliana Malinova Iotova, Werner Kuhn, Isabella Lövin, Gabriel Mato Adrover, Guido Milana, Maria do Céu Patrão Neves, Crescenzio Rivellini, Ulrike Rodust, Struan Stevenson, Jarosław Leszek Wałęsa |
||||
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Chris Davies, Estelle Grelier, Raül Romeva i Rueda, Nikolaos Salavrakos |
||||