BETÄNKANDE om utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs

26.7.2011 - (2011/2072(INI))

Utskottet för industrifrågor, forskning och energi
Föredragande: Vicky Ford
Rådgivande utskotts föredragande (*): Corinne Lepage, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet
(*)Förfarande med associerat utskott – artikel 50 i arbetsordningen

Ändringsförslag

• 001-001 (PDF - 186 KB)
• 001-001 (DOC - 128 KB)
• 002-002 (PDF - 85 KB)
• 002-002 (DOC - 210 KB)

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs

(2011/2072(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG av den 30 maj 1994 om villkoren för beviljande och utnyttjande av tillstånd för prospektering efter samt undersökning och utvinning av kolväten[1],

–   med beaktande av rådets direktiv 92/91/EEG av den 3 november 1992 om minimikrav för förbättring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inom den del av utvinningsindustrin som utnyttjar borrning[2],

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet)[3],

–   med beaktande av rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (direktivet om miljökonsekvensbedömning)[4], ändrat genom direktiven 97/11/EG[5], 2003/35/EG[6] och 2009/31/EG[7],

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (direktivet om miljöansvar)[8],

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1406/2002 av den 27 juni 2002 om inrättande av en europeisk sjösäkerhetsbyrå[9], efter ändring,

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2038/2006 av den 18 december 2006 om flerårig finansiering av Europeiska sjösäkerhetsbyråns åtgärder i samband med insatser vid förorening från fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1406/2002[10],

–   med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi)[11],

–   med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2010 om EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa[12],

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”Utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs” (KOM(2010)0560),

–   med beaktande av artikel 194 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–   med beaktande av artiklarna 11 och 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–   med beaktande av Deepwater Horizon-olyckan som ledde till tragiska dödsfall och allvarliga miljöskador,

–   med beaktande av slutrapporten från Förenta staternas National Commission on the BP Deepwater Horizon spill and offshore drilling,

–   med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (livsmiljödirektivet)[13],

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och yttrandena från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för rättsliga frågor (A7‑0290/2011), och av följande skäl:

A. I artikel 194 i EUF-fördraget anges uttryckligen medlemsstatens rätt att bestämma villkoren för utnyttjandet av sina energikällor, dock bör detta ske i en anda av solidaritet och med hänsyn till miljöskydd.

B.  Enligt artikel 191 i EUF-fördraget måste unionens miljöpolitik syfta till en hög skyddsnivå och bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala.

C. Inhemska olje- och gaskällor bidrar avsevärt till att tillgodose Europas nuvarande energibehov och är för närvarande ytterst viktiga för en tryggad energiförsörjning och diversifierad energianvändning.

D. Olje- och gasverksamheten till havs ökar i områden som gränsar till EU:s territorium. Dessa områden lyder inte under EU:s lagstiftning, men en incident där skulle kunna få konsekvenser för EU:s territorium, och många av områdena är för närvarande politiskt instabila.

E.  Det finns redan en omfattande mängd internationella lagar och konventioner som omfattar haven, däribland de europeiska vattnen.

F.  I FN:s havsrättskonvention anges de rättsliga ramar inom vilka verksamhet i oceaner och hav måste bedrivas, inklusive avgränsningen av kontinentalsockeln och den exklusiva ekonomiska zonen (EEZ).

G. Säkerheten och integriteten vid prospektering efter olja och gas, och största möjliga skydd för Europas befolkning och miljö måste säkerställas.

H. Effekterna av en olycka skulle kunna vara gränsöverskridande och motiverar därför att EU har en förutbestämd insatsberedskap för föroreningar, som omfattar olyckor utanför EU:s vatten.

I.   Oljeutsläppet från Deepwater Horizon har visat de potentiellt förödande konsekvenser som oljeborrning i extrema miljöförhållanden kan få för miljön och människor samt den enorma ekonomiska kostnad som sådana miljökonsekvenser medför.

J.   En del av rekommendationerna från Förenta staternas National Commission on the BP Deepwater Horizon spill and offshore drilling återspeglar ett antal metoder som har tillämpats på vissa håll i EU i minst 20 år.

K. Oljeutsläppet från Deepwater Horizon i Mexikanska golfen måste leda till att EU vid behov snabbt och ingående granskar sin relevanta lagstiftning och sina bestämmelser, med hänsyn till försiktighetsprincipen och principen om att det ska vidtas förebyggande åtgärder och till alla aspekter av utvinning av och prospektering efter olja och gas till havs, inbegripet säker transport genom undervattensrörledningar på/under havsbotten, inom sitt territorium. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens beredvillighet att snarast åtgärda brister i den befintliga EU-lagstiftningen.

L.  Oljekatastrofen i Mexikanska golfen har fått industrin och behöriga myndigheter att upprätta forum såsom Girg[14] och Osprag[15] vars syfte är att dra lärdom från katastrofen, och många av dessa initiativ har redan gett konkreta resultat.

M. De nationella oljebolagen svarade för 52 procent av den globala oljeproduktionen och kontrollerade 88 procent av de bevisade oljereserverna 2007. Deras betydelse i förhållande till internationella oljebolag ökar dramatiskt.

N. Olika tillsynsmekanismer i medlemsstaterna gör det mycket svårare att säkerställa säkerhetsåtgärdernas integritet, innebär ytterligare en ekonomisk börda för företagen och hindrar den inre marknaden från att fungera smidigt och ändamålsenligt.

O. Det finns belägg för att man kan undvika potentiella intressekonflikter eller en förvirring kring mål om man åtskiljer utfärdandet av tillstånd från hälso- och säkerhetsbedömningar.

P.  Nationella tillsynsmyndigheter måste bedöma den finansiella bärkraften och kapaciteten innan de utfärdar ett tillstånd och slutligt godkänner borrning samt säkerställa att tillräckliga medel finns, däribland genom försäkring mot skada på tredje man och gemensamma fonder.

Q. Det finns redan diverse internationella forum där tillsynsmyndigheter kan utbyta bästa praxis, bland annat NSOAF[16].

R.  Kommissionen är, på EU:s vägnar, redan en avtalsslutande part i Ospar[17], en regional konvention för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten.

S.  Befintliga mekanismer för incidentrapportering är Ospars årliga rapport om utsläpp och föroreningar, och icke-reglerande kanaler såsom NSOAF:s ”säkerhetsbulletiner” kan användas för att förmedla erfarenheter från sådana incidenter.

T.  Flera befintliga överenskommelser innehåller redan förfaranden för internationella insatser vid utsläpp av internationell omfattning, till exempel OCES[18].

U. EU:s maskindirektiv omfattar i allmänhet utrustning i olje- och gasanläggningar till havs men inte mobila borrplattformar eller utrustning på sådana.

V. Europeiska sjösäkerhetsbyrån erbjuder redan tekniskt stöd till kommissionen i samband med utarbetandet och genomförandet av EU:s sjösäkerhetslagstiftning och har getts operativa uppgifter inom insatser vid förorening genom olja, uppföljning per satellit samt långdistansidentifiering och ‑spårning av fartyg.

W. Ansvaret för saneringen av eventuella oljeutsläpp och ansvarsskyldigheten för skador bygger på artikel 191 i EUF‑fördraget där principen om att förorenaren betalar fastställs samt återspeglas i sekundärlagstiftningen, såsom i miljöansvarsdirektivet och i avfallsdirektivet.

X. Ett frivilligt system för kompensation vid oljeutsläpp finns redan i Nordsjön.

Lagstiftning

1.  Europaparlamentet inser att utfärdande av licenser och andra godkännanden för prospektering och utnyttjande av kolväteresurser faller inom medlemsstaternas befogenheter och att beslut om eventuella avbrott i verksamheten är upp till den berörda medlemsstaten. Parlamentet betonar dock att licensförfarandena måste uppfylla vissa gemensamma EU-kriterier och understryker att medlemsstaterna bör tillämpa försiktighetsprincipen när de utfärdar licenser och andra tillstånd för prospektering och utnyttjande av kolväteresurser.

2.  Europaparlamentet vidhåller därför att införandet av ett EU-övergripande moratorium för all ny djuphavsoljeborrning i EU-vatten skulle vara ett oproportionerligt bemötande av behovet att säkra höga säkerhetsstandarder runtom i EU.

3.  Europaparlamentet betonar att det i varje medlemsstats lagstiftnings- och regleringssystem måste säkerställas att alla operatörer lämnar in en riskbaserad platsspecifik säkerhetsdokumentation där de tydligt bevisar för de behöriga nationella hälso-, säkerhets- och miljömyndigheterna att alla platsspecifika och andra risker har tagits i beaktande och kontroller genomförts för varje anläggning.

4.  Europaparlamentet betonar att det i varje medlemsstats lagstiftnings- och regleringssystem bör antas ett ordentligt regelverk i linje med den nuvarande bästa praxisen där alla borrningsförslag åtföljs av en säkerhetsdokumentation som måste godkännas innan verksamheten kan påbörjas, däribland oberoende kontrollförfaranden av tredje part och granskningar med lämpliga intervall av oberoende experter. Parlamentet betonar att regelbundna tillsynstillfällen före borrningen är en ytterligare försäkran om att alla risker har tagits i beaktande och minskats och att granskningar av oberoende experter har genomförts med lämpliga intervall för varje anläggning.

5.  Europaparlamentet vill att all säkerhetsdokumentation ska bli dokument som utvecklas vilket innebär att väsentliga tekniska eller utrustningsmässiga förändringar måste godkännas av den relevanta behöriga myndigheten, och betonar att all säkerhetsdokumentation bör ses över minst vart femte år, bland annat av oberoende tillsynsmyndigheter. Parlamentet betonar även att alla förfaranden och all utrustning på plats som finns att tillgå för att hantera möjliga eruptioner måste ingå i säkerhetsdokumentationen.

6.  Eftersom det redan finns ett nätverk av regelverk och bästa praxis anser Europaparlamentet att en enda ny specialiserad EU-lagstiftning kan riskera att destabilisera det nuvarande nätverket av regelverk och göra att man hamnar för långt ifrån strategin för säkerhetsdokumentation, och betonar att den nya lagstiftningen inte får överlappa eller äventyra befintlig bästa praxis.

7.  Europaparlamentet stöder kommissionens önskemål om att i samarbete med medlemsstaterna höja minimistandarderna inom EU och anser att säkerhets- och miljöaspekter bör införlivas i all lagstiftning och att högsta säkerhets- och miljöstandarder bör tillämpas på alla områden av olje- och gasverksamhet till havs. Parlamentet uppmanar EU att upprätta en oberoende tredjepartsmekanism för att öka samordningen i händelse av en olycka. Parlamentet rekommenderar att Europeiska sjösäkerhetsbyrån ska utses för denna roll.

8.  Europaparlamentet efterlyser en utvidgning av direktivet om miljökonsekvensbedömning[19] så att det kommer att omfatta alla faser av projekt till havs (prospektering och drift) och efterfrågar särskilda krav på miljökonsekvensbedömningar för djuphavsborrning, komplexa källor, svåra borrningsförhållanden och olje-/gastransport via undervattensrörledningar på/under havsbotten. Dessutom bör kommissionen säkerställa att miljökonsekvensbedömningarna rörande projekt till havs som godkänts av de nationella myndigheterna även omfattar de förfaranden som operatörerna måste följa i samband med nedläggningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att på nytt granska de rättsliga bestämmelserna om miljökonsekvensbedömningar och att i dem stadga att dessa bedömningar måste genomföras av experter som är oberoende av kunden.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka den gällande lagstiftningsramen för nedläggning av befintlig borrningsinfrastruktur och att klargöra, vid behov genom lagstiftning, vilket ansvar operatörerna har för att garantera ett säkert omhändertagande och för eventuella miljöskador som uppstår i samband med nedläggningen eller på en borrplats efter nedläggningen.

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att låta de sunda principer som ingår i lagstiftningen för att kontrollera risker på land (Seveso II[20] och III[21]) även ingå i lagstiftningen om olje- och gasverksamhet till havs. Tills vidare och i händelse att kommissionen inte lägger fram något förslag om sådan ny specifik lagstiftning uppmanar parlamentet kommissionen att se över sitt Seveso III-förslag i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till oljeplattformar och undervattensrörledningar på/under havsbotten i alla faser från prospektering efter olje- eller gasfyndigheter till dess att källan tas ur drift. Parlamentet välkomnar kommissionens förklarande meddelande om översynen av Seveso II-direktivet, där det anges att kommissionen kommer att undersöka hur miljölagstiftningen kan stärkas på bästa sätt.

11. Europaparlamentet konstaterar att olje- och gasverksamhet till havs inte omfattas av grundbestämmelserna i direktivet om industriutsläpp[22], och föreslår att kommissionen i punkt 1.5 i bilaga I lägger till ”olje- och gasverksamhet till havs” som en del av den första översyn av räckvidden som ska genomföras senast den 31 december 2011 samt att Europeiska IPPC-byrån definierar bästa tillgängliga praxis för olje- och gasverksamhet till havs.

12. Europaparlamentet ser positivt på kommissionens planerade översyn av direktiv 92/91/EEG och kräver en strategi baserad på gemensamma normer i syfte att undvika skillnader i behandling inom samma företag beroende på platsen för verksamheten. Parlamentet efterlyser vidare en öppen, effektiv och konsekvent uppsättning bestämmelser som ska tillämpas på samtliga arbetstagare inom offshoresektorn, samt en bedömning av såväl effektiviteten i befintlig lagstiftning som möjligheterna till en framtida harmonisering av lagstiftningen.

13. Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att främja tillämpningen av Internationella arbetsorganisationens riktlinjer gällande ledningssystem för arbetsmiljön (ILO-OSH 2001) i hela olje- och gasindustrin.

14. Europaparlamentet varnar dock för att hur effektiv lagstiftningen är i slutändan beror på hur väl den genomförs av de relevanta europeiska och nationella myndigheterna samt organen som genomför och hanterar relevant lagstiftning och ser till att den efterlevs. Parlamentet anser att kommissionen aktivt bör se till att medlemsstaternas myndigheter fullgör sina skyldigheter.

15. Europaparlamentet understryker att vissa medlemsstater redan har utmärkta säkerhetsmekanismer i jämförelse med dem som finns internationellt och på EU-nivå.

16. Europaparlamentet betonar vikten av regelbundna, varierade och strikta inspektioner av oberoende, utbildade specialister som känner till de lokala förhållandena. Parlamentet anser att en operatörs inspektionssystem även måste genomgå kontroll av tredje part. Parlamentet stöder de insatser som redan gjorts av vissa medlemsstater för att öka antalet strikta inspektioner. Parlamentet betonar hur viktigt det är med oberoende nationella myndigheter och att eventuella intressekonflikter som kan finnas mellan inspektörer och potentiella framtida arbetsgivare hanteras på ett öppet sätt.

17. Europaparlamentet konstaterar att antalet erfarna inspektörer är begränsat och efterlyser ytterligare investeringar för att utveckla ett mer kvalificerat inspektionsnätverk i samtliga medlemsstater. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka hur de kan hjälpa medlemsstaterna att ta fram sina egna inspektorat.

18. Europaparlamentet vidhåller att inspektionsorganen behöver effektiva kontrollsystem med innovativa metoder såsom särskilda granskningar av arbetstider eller räddningsinsatser, samt att det måste finnas möjlighet att utfärda sanktioner om arbetstagarnas hälsa och säkerhet skulle äventyras.

19. Europaparlamentet anser att en operatörs inspektionssystem även måste genomgå kontroll av tredje part, liksom inspektioner på EU-nivå, samt att besiktning av fartyg måste utökas till havsbaserade olje- och gasplattformar.

20. Europaparlamentet erkänner att det inom vissa mindre omfattande verksamheter kan åstadkommas stordriftsfördelar för medlemsstaterna om de sinsemellan delar på inspektoraten.

21. Europaparlamentet påpekar att man vid en eventuell utökning av EU:s produktlagstiftning till utrustning på havsbaserade anläggningar bör ta hänsyn till att tekniken snabbt går framåt så att alltför detaljerade föreskrifter fort kan bli överflödiga.

22. Europaparlamentet befarar att ”kontrollera kontrollörerna” på EU-nivå inte kommer att ge tillräckligt mervärde för att motivera en uttömning av de nationella behöriga myndigheternas redan knappa tillsynsresurser. Parlamentet inser dock hur stor potential Europeiska sjösäkerhetsbyråns viktiga erfarenhet har när det gäller förebyggande av oljeolyckor, övervaknings- och detekteringsverksamhet, och att insamling av uppgifter, utbyte av bästa metoder och samordning av insatsresurser bör göras i hela EU. Parlamentet uppmanar kommissionen att utreda om ett europeiskt tillsynsorgan för verksamhet till havs, som för samman europeiska regleringsmyndigheter i likhet med Berec för elektronisk kommunikation, skulle kunna tillföra ett mervärde och göra att de högsta miljö- och säkerhetsstandarderna i EU i större utsträckning skulle efterlevas och genomföras.

Förebyggande, utbyte av information och bästa praxis

23. Europaparlamentet betonar vikten av regionala initiativ som ett första steg till multilaterala åtgärder och anser att forum i stil med North Sea Offshore Authorities Forum (NSOAF) i Nordsjön bör inrättas för medlemsstaterna runt Medelhavet, Östersjön och Svarta havet för att övervaka att minimistandarder antas och efterlevs. Parlamentet välkomnar i detta avseende kommissionens initiativ att inrätta Mediterranean Offshore Authorities Forum och uppmuntrar länder utanför EU att delta. De standarder och normer som antas av EU bör ta hänsyn till ekologiska aspekter på prospektering efter kolväten på tredjeländers område.

24. Europaparlamentet konstaterar att förhållandena i de olika havsområdena skiftar men anser att regionala initiativ där så är lämpligt bör samordnas inom ramen för olika forum, för att garantera bästa praxis på EU-nivå. Parlamentet betonar att kommissionen bör spela en aktiv roll inom dessa forum.

25. Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ till gemensamma sammanträden mellan EU och NSOAF som en möjlighet att utbyta bästa metoder i EU. Parlamentet betonar att dessa sammanträden bör värdesättas av deltagarna.

26. Europaparlamentet välkomnar beslutet från International Association of Oil and Gas Producers att inrätta Global Industry Response Group efter katastrofen i Mexikanska gulfen. Parlamentet uppmanar medlemmarna i gruppen att arbeta med insyn i utbytet av information och i arbetet med myndigheter.

27. Europaparlamentet understryker att program för att involvera arbetstagarna medför säkerhetsfördelar. Parlamentet förespråkar en stark koppling och gemensamma initiativ mellan industrin, arbetstagarna och de behöriga nationella myndigheterna på hälso-, säkerhets- och miljöskyddsområdena.

28. Europaparlamentet understryker att arbetstagarna inom sektorn för olje- och gasverksamhet till havs utsätts för mycket stora hälso- och säkerhetsrisker på grund av de ibland extrema miljöförhållandena, arbetstider med vaktpass på 12 timmar, liksom en isolerad arbetsmiljö, och konstaterar att dessa speciella arbetsförhållanden och framför allt den psykiska stressen är och måste fortsätta vara reglerade i syfte att minimera fel som beror på den mänskliga faktorn och skydda arbetstagarna. Parlamentet rekommenderar därför att arbetstagare ska erbjudas ett försäkringssystem och ett ömsesidigt försäkringsbolag som lämpar sig för de risker som finns.

29. Europaparlamentet konstaterar att den senaste rapporten från den brittiska hälso- och säkerhetsmyndigheten om arbetsförhållandena på Nordsjön visar att antalet dödsfall och allvarliga skador fördubblades förra året och att andelen omfattande kolväteutsläpp ökade med en tredjedel.

30. Europaparlamentet efterlyser en förebyggande hälso- och säkerhetskultur som förutsätter ett engagemang från företagen och fackföreningarna samt ett aktivt deltagande från arbetstagarna, framför allt genom samråd med dessa och genom att de involveras i utarbetandet och tillämpningen av säkerhetsförfarandena, liksom genom information om den potentiella risk de utsätts för. Parlamentet betonar hur viktigt det är att testa och övervaka dessa förfaranden i hela befälsordningen för att se till att även personer i hög chefsställning är utbildade och kan hållas ansvariga i händelse av olyckor och brister i säkerheten.

31. Europaparlamentet uppmanar branschen att engagera sig för en verklig säkerhetskultur inom hela företagsorganisationen, vare sig det rör sig om verksamhet till havs eller i kontorsmiljö. Parlamentet förespråkar därför regelbundna utbildningsprogram för alla fast och tillfälligt anställda arbetstagare samt arbetsgivare.

32. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga möjligheten att fastställa gemensamma höga säkerhetsstandarder och säkerhetssystem som motverkar och begränsar hot i syfte att minimera riskerna och att, vid behov, sätta in snabba och effektiva insatser. Parlamentet vill även att utbildningskrav införs i medlemsstaterna för arbetstagare, inbegripet entreprenörer och underentreprenörer, med högriskuppgifter, och att dessa harmoniseras för att garantera ett enhetligt genomförande i alla europeiska vatten. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att i en positiv anda tillsammans med internationella partner utreda möjligheten att åstadkomma ett globalt initiativ om hälso- och säkerhetsregler för arbetstagare och se till att dessa regelbundet uppdateras i enlighet med den senaste tekniska utvecklingen.

33. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att endast tillåta certifierad intern eller extern utbildning.

34. Europaparlamentet ser positivt på internationella utbytesprogram och gemensamma utbildningsprogram för de behöriga nationella myndigheternas personal och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att föreslå initiativ för att främja dessa.

35. Europaparlamentet kräver att underentreprenörer omfattas av stränga hälsoskyddsregler samt säkerhets- och utbildningsregler och att de har rätt kompetens för att utföra underhålls- och byggarbeten inom sitt ansvarsområde. Arbetstagare, inklusive entreprenörer och underentreprenörer samt arbetstagarorganisationer, måste informeras om arbetets samtliga risker innan det i praktiken utförs.

36. Europaparlamentet betonar att även arbetstagare i senare led i bearbetningskedjan till havs eller på land utsätts för extremt stora hälso- och säkerhetsrisker. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att inkludera dessa arbetstagare då de utarbetar regler för verksamheten.

37. Europaparlamentet efterlyser regelbunden specifik medicinsk uppföljning av arbetstagare som arbetar i olje- och gasindustrin till havs. Parlamentet rekommenderar att arbetstagarna minst en gång om året genomgår en läkarundersökning för att kontrollera deras psykiska och fysiska hälsa.

38. Europaparlamentet efterlyser godkännandet av en mekanism för utvärdering av de risker som arbetstagarna utsätts för och att denna utvärdering beaktas vid beräkningen av arbetstagarnas ersättning.

39. Europaparlamentet uppmanar branschen att följa bästa praxis när det gäller skyddsombud. Arbetstagare bör kunna välja ett skyddsombud som engagerar sig i säkerhetsfrågor på alla verksamhets- och beslutsnivåer. Parlamentet anser även att arbetstagare anonymt bör kunna anmäla säkerhetsbrister eller säkerhetsrisker till behöriga myndigheter utan att riskera att utsättas för trakasserier.

40. Europaparlamentet stöder kraftigare insatser för att utbyta bästa praxis mellan medlemsstater när det gäller regleringar, standarder och förfaranden och vid rapportering och hantering av incidenter, inklusive vetenskapliga yttranden, driftssäkerhet och miljöskydd, riskhantering, insatsförfaranden osv.

41. Europaparlamentet konstaterar att det redan sker ett informationsutbyte genom såväl tillsynsgrupper som affärspartnerskap och samriskföretag och anser att säkerheten inte är någon privat angelägenhet.

42. Europaparlamentet uppmanar de behöriga nationella myndigheterna att jämföra, utbyta och offentliggöra information från incidentrapportering – med tillbörlig hänsyn till kommersiellt känsliga uppgifter – så att man kan lära sig av varandra. Parlamentet anser att om befintlig praxis och incidentrapportering befästes och samordnades mer så skulle insynsvänlighet och konsekvens kunna säkerställas runtom i EU. Denna information bör utbytas så snabbt som möjligt efter det att en incident har inträffat och bland annat inbegripa personalincidenter, maskinfel, kolväteutsläpp och andra allvarliga incidenter. Parlamentet gläder sig åt internationella initiativ såsom G20:s arbetsgrupp som på internationell nivå ska hjälpa till att sprida kunskapen om incidenter och hjälpåtgärder som kan komma att krävas.

43. Europaparlamentet anser att kommissionen bör bedöma hur effektiva de olika befintliga informationskanalerna är, om det finns grund för rationalisering och/eller grund för inrättande av nya internationella system, med tillbörlig hänsyn till den påföljande administrativa bördan.

Tillstånd och godkännande för borrning

44. Europaparlamentet konstaterar att det är skillnad mellan tillstånd och godkännande för borrning och att tillståndsinnehavaren inte nödvändigtvis är borrningsföretaget. Det bör finnas förutbestämda tillsynstillfällen efter utfärdandet av tillstånd och före borrningen.

45. Europaparlamentet rekommenderar att instansen för utfärdande av tillstånd ska vara åtskild från hälso- och säkerhetsinstanserna i samtliga medlemsstater. Parlamentet anser att kommissionen bör samarbeta med medlemsstaterna för att införa gemensamma, transparenta och objektiva tillståndskriterier, där tillstånd samt hälso- och säkerhetsfunktioner skiljs åt, så att man minskar risken för intressekonflikter.

46. Europaparlamentet konstaterar att ett betydande antal anläggningar i EU:s vatten börjar bli gamla. Parlamentet välkomnar försök att förbättra en effektiv och säker drift av befintliga plattformar.

47. Europaparlamentet anser att måste finnas krav på att olje- och gasoperatörer under tillståndsprocessen, hela driftsperioden och alla faser av projekt till havs (prospektering, drift och nedläggning) kan visa att de har tillräcklig ekonomisk kapacitet för att kunna avhjälpa miljöskador som uppstår till följd av de specifika verksamheter som de bedriver – inbegripet skador som uppstår genom olyckor med stora konsekvenser men låg sannolikhet – genom obligatoriska ömsesidiga system inom branschen, obligatoriska försäkringar eller ett blandat system som garanterar ekonomisk säkerhet.

Beredskapsplaner

48. Europaparlamentet förespråkar användningen av platsspecifika beredskapsplaner i vilka faror identifieras, potentiella föroreningskällor och dess effekter bedöms, en insatsstrategi beskrivs och borrningsplaner för potentiella s.k. relief wells (borrhål för att täppa till läckan) utarbetas. Parlamentet rekommenderar att de operatörer som fått tillstånd, som ett villkor för detta, bör ha genomfört en miljökonsekvensanalys och lämnat in sina beredskapsplaner minst två månader innan verksamheten påbörjas. När det gäller komplexa källor eller svåra borrningsförhållanden bör beredskapsplanerna bedömas, vara föremål för samråd och godkännas samtidigt som andra föreskrivna godkännandeförfaranden (t.ex. de med anknytning till miljöpåverkan eller källans utseende). Arbetet får i samtliga fall inte påbörjas förrän en beredskapsplan för det område där arbetet ska utföras har godkänts av den berörda medlemsstaten. Parlamentet vidhåller att beredskapsplanerna, med tillbörlig hänsyn till uppgiftsskydd, bör offentliggöras av den behöriga nationella myndigheten.

49. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utforma, ändra eller uppdatera nationella beredskapsplaner med detaljerade upplysningar om ledningskanaler och mekanismer för att utnyttja nationella tillgångar vid sidan av industrins resurser i händelse av utsläpp. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att samarbeta sinsemellan och med EU:s grannländer för att utarbeta regionala beredskapsplaner, vilka bör överlämnas till Europeiska sjösäkerhetsbyrån.

50. Europaparlamentet konstaterar att den senaste händelseutvecklingen har visat vilka risker som prospektering efter och utvinning av olja och gas till havs innebär för sjötransporter och havsmiljön. Parlamentet anser att byråns ansvarsområde uttryckligen bör utökas till att omfatta förebyggande av och insatser vid föroreningar till följd av sådan verksamhet.

51. Europaparlamentet föreslår att Europeiska sjösäkerhetsbyråns uppsättning av insatsresurser bör inbegripa samtliga relevanta offentliga resurser samt resurser från industrin så att byrån är väl utrustad för att spela sin samordnande roll, om så är nödvändigt, i händelse av en allvarlig incident.

52. Europaparlamentet föreslår att tillgänglig utrustning för att stoppa alla eventuella utsläpp bör utgöra en väsentlig del av beredskapsplanerna och att sådan utrustning bör finnas nära tillgänglig vid anläggningarna så att den snabbt kan sättas in i händelse av en allvarlig incident.

53. Europaparlamentet uppmanar företagen att fortsätta att avsätta medel till forskning och utveckling med anknytning till ny teknik för att förebygga och avhjälpa olyckor. Parlamentet understryker att all katastrofinsatsteknik bör genomgå oberoende tester, bedömningar och beviljanden innan den läggs till i en godkänd beredskapsplan.

54. Europaparlamentet anser att det absolut måste göras lämpliga och innovativa oberoende vetenskapliga undersökningar som gör det möjligt att använda automatiska system för att övervaka arbetet i borrtornen och avbrott i detta arbete och göra borrnings- och utvinningsarbetet samt brandsäkerhetssystemen mera tillförlitliga under extrema väderförhållanden.

55. Europaparlamentet förespråkar strikt kontroll samt fortsatt testning och bedömning av kemiska lösningsmedel (och beredskapsplaner som inbegriper användning av kemiska lösningsmedel), både för att kontrollera deras lämplighet i händelse av utsläpp och för att förhindra negativa konsekvenser för människors hälsa och miljön. Parlamentet begär att kommissionen tillhandahåller mer ingående forskning kring effekterna av sådana kemikalier, vid behov genom EU:s forskningsprogram.

Katastrofinsatser

56. Europaparlamentet konstaterar att industrin bär huvudansvaret för insatser vid katastrofer. Parlamentet ser positivt på att gemensamma industriinitiativ tas fram och att man mobiliserar och utnyttjar resurser för att bemöta oljeutsläpp. Parlamentet framhåller att den offentliga sektorn har en viktig roll i regleringen och samordningen av samt säkerheten kring katastrofinsatserna.

57. Europaparlamentet rekommenderar att större vikt läggs vid systematisk utbildning, framför allt praktisk utbildning om användningen av utrustning vid katastrofinsatser.

58. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att se till att tillståndssystemen omfattar ekonomiska skyddsinstrument som ska garantera att nödvändiga finansiella resurser kan uppbådas omgående i händelse av stora olyckor, för att ersätta de förluster som oljeutsläpp eller gasläckor förorsakar ekonomin, samhället och miljön.

59. Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att utöka Europeiska sjösäkerhetsbyråns mandat till att inte bara omfatta fartyg utan också anläggningar till havs.

60. Europaparlamentet konstaterar att utnyttjandet av Europeiska sjösäkerhetsbyråns expertis och resurser kommer att fastslås i den reviderade förordningen om Europeiska sjösäkerhetsbyrån men att de uttryckligen bör utökas till att omfatta insatser vid föroreningar från prospektering efter olja och gas och bör kunna tillgås inom hela EU samt i grannländerna om så behövs.

61. Europaparlamentet anser att de insats- och övervakningsverktyg som tas fram på EU-nivå, liksom Europeiska sjösäkerhetsbyråns nätverk av oljesaneringsfartyg och CleanSeaNet, ett system för övervakning och detektering av oljeutsläpp, kan utnyttjas vid incidenter/olyckor vid anläggningar till havs.

62. Europaparlamentet rekommenderar att Europeiska sjösäkerhetsbyråns tjänst CleanSeaNet utnyttjas för att övervaka oljeplattformar och olagliga utsläpp från fartyg. Parlamentet noterar att 50 procent av de bilder som för närvarande tillhandahålls CleanSeaNet kan användas för att övervaka oljeplattformar.

63. Europaparlamentet rekommenderar därför att Europeiska sjösäkerhetsbyråns servicenätverk av reservfartyg för oljesanering utnyttjas efter det att man sett över följande punkter:

     a)  Vissa fartyg kan inte användas i en atmosfär med en flampunkt under 60 °C.

     b)  Kontrakten måste förbättras så att längre oljesaneringsinsatser blir möjliga.

     c)  Luckor i det nuvarande nätverket måste åtgärdas.

     d)  Ny teknik måste utforskas: exempelvis arbete med oljelänsor.

64. Europaparlamentet uppmanar åter kommissionen att snarast möjligt lägga fram förslag om inrättandet av en EU-räddningstjänststyrka som bygger på EU:s civilskyddsmekanism och att tillsammans med medlemsstaterna utarbeta en europeisk handlingsplan som innehåller specifika mekanismer för EU-insatser i händelse av omfattande föroreningar från oljeplattformar, inbegripet undervattensrörledningar för olja/gas på eller under havsbotten.

65. Europaparlamentet erkänner den roll som MIC[23] spelar som ett komplement till medlemsstaternas och industrins nödinsatsmekanismer.

66. Europaparlamentet stöder innovativa tjänster som riktar sig till sjöfartssektorn och välkomnar diskussionen mellan kommissionen och medlemsstaterna om ett nytt initiativ, e-sjöfart, som bygger på SafeSeaNet-projektet och skulle kunna ge fler säkerhetsfördelar för den havsbaserade olje- och gasindustrin.

67. Europaparlamentet understryker att varje havsområde ständigt måste ha tillgång till lämplig utrustning för att kunna hantera omfattande, värsta tänkbara utsläpp för havsområdet i fråga, inte bara för EU:s vatten.

68. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att man i samband med den förbättrade hantering av marina data som föreslås i meddelandet ”Kunskap i havsfrågor 2020”[24] och i förslaget till förordning om inrättande av ett program för att stödja den fortsatta utvecklingen av en integrerad havspolitik[25] beaktar behovet av att säkerställa god övervakning av föroreningshot för att i god tid besluta om ett lämpligt tillvägagångssätt.

69. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta ett förslag om att vetenskapliga rön som genereras av operatörer till havs som arbetar inom ramen för ett offentligt tillstånd ska tillgängliggöras för de behöriga myndigheterna med hjälp av standarder och protokoll som tagits fram inom ramen för ”Kunskap i havsfrågor 2020”, i syfte att underlätta offentlig granskning och öka kunskaperna om havsmiljön.

Ansvarsskyldighet

70. Europaparlamentet uppmanar starkt medlemsstaterna att när man överväger finansiella garantimekanismer, däribland behovet av försäkring mot skada på tredje man, se till att premievillkoren beräknas utgående från de reella risker som uppstår till följd av svårigheterna i samband med borrning och utvinning, så att inte små och medelstora operatörer blir utkonkurrerade från marknaden, samtidigt som man ser till att skadeståndsansvaret täcks.

71. Europaparlamentet betonar att det är viktigt att förvissa sig om att operatörerna visar att de har finansiella garantier för att täcka den fulla kostnaden för sanering och ersättning i händelse av en allvarlig olycka – även om finansiella garantier i princip kan tillhandahållas antingen genom försäkringar eller ömsesidiga bolagsformer – och att risk- och skadeståndsansvaret inte läggs ut på mindre företag som med större sannolikhet förklarar sig vara insolventa i händelse av en olycka. Parlamentet begär att alla gemensamma system inrättas på ett sätt som gör att det kvarstår incitament för att förhindra risker och följa högsta möjliga säkerhetsstandarder i enskilda verksamheter.

72. Europaparlamentet inser värdet av gemensamma fonder som Opol i Nordsjön och vill att sådana fonder inrättas i EU:s samtliga vatten. Operatörerna bör vara skyldiga att delta, och ett tydligt rättsläge måste säkerställas i syfte att tillhandahålla en säkerhetsnätmekanism som ska lugna medlemsstaterna, sjöfartssektorn, i synnerhet fiskarna, och skattebetalarna.

73. Europaparlamentet understryker att de juridiska möjligheterna att övervaka system som Opol är begränsade eftersom systemen är frivilliga, och menar därför att fonderna skulle stärkas om anslutning till dem vore ett obligatoriskt krav för beviljande av tillstånd.

74. Europaparlamentet betonar att bidragen bör bygga på och stämma överens med både risknivån på den berörda platsen och beredskapsplanerna.

75. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över den ståndpunkt som den ger uttryck för i sin rapport av den 12 oktober 2010[26], det vill säga att ”det för närvarande inte finns tillräckliga motiv för att införa ett harmoniserat system för obligatorisk ekonomisk säkerhet”. Kommissionen uppmanas att inte vänta till den tidsfrist som anges i artikel 18.2 i miljöansvarsdirektivet med att lägga fram en rapport med lämpliga förslag till ändringar av direktivet.

76. Europaparlamentet anser att miljöansvarsdirektivets[27] räckvidd bör utökas så att principen om att förorenaren betalar och strikt ansvarsskyldighet gäller för alla skador på marina vatten eller den biologiska mångfalden, så att olje- och gasbolagen kan hållas ansvariga för de skador de förorsakar och ta fullt ansvar för eventuella skador utan något tak, vilket säkras genom operatörernas reservfonder.

77. Europaparlamentet efterfrågar en översyn av miljöansvarsdirektivet så att dess tillämpningsområde kommer att omfatta alla marina vatten i enlighet med ramdirektivet om en marin strategi[28].

78. Europarlamentet uppmanar kommissionen att i enlighet med miljöansvarsdirektivet sänka skadetröskeln och att övervaka strikt efterlevnad av ansvarskyldighet för alla skador på marina vatten och på den marina biologiska mångfalden, oavsett eventuella tak som följer av ömsesidiga bolagsformer eller försäkringsskyddet.

79. Europaparlamentet anser att kommissionen bör undersöka huruvida det skulle kunna inrättas en kompensationsfond för oljekatastrofer inom ramen för miljöansvaret, vilken skulle inbegripa bindande bestämmelser om ekonomisk säkerhet.

80. Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna överväger att vidta och skärpa avskräckande åtgärder mot vårdslöshet och underlåtenhet att följa lagstiftningen, till exempel i form av böter, indragna tillstånd och straffrättsligt ansvar för anställda. Parlamentet vill dock påpeka att Förenta staterna hade ett sådant system före oljeutsläppet vid Deepwater Horizon.

81. Europaparlamentet understryker att det innan borrning inleds klart måste fastställas vilka parter som bär det finansiella ansvaret.

Förbindelser med tredjeländer

82. Europaparlamentet uppmanar med kraft industrin att åtminstone tillämpa EU:s miljö- och säkerhetsstandarder eller motsvarande oavsett var i världen företagen bedriver sin verksamhet. Parlamentet är medveten om att det är svårt att genomdriva krav på att EU‑baserade företags internationella verksamhet ska uppfylla EU-standarder, men uppmanar kommissionen att undersöka vilka mekanismer som skulle kunna användas för att se till att EU-baserade företag i sin internationella verksamhet följer åtminstone EU:s säkerhetsstandarder. Parlamentet anser att företagens sociala ansvar också bör vara en viktig pådrivande kraft på detta område och att medlemsstaterna vid utfärdandet av tillstånd skulle kunna ta hänsyn till internationella incidenter där företagen varit delaktiga, under förutsättning att dessa incidenter åtföljs av grundlig granskning. Parlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med internationella partner främja tillämpningen av dessa höga standarder.

83. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att bidra till offshoreinitiativ inom ramen för G20 samtidigt som man tar hänsyn till FN:s havsrättskonvention.

84. Europaparlamentet noterar vikten av den befintliga lagstiftning som tagits fram av FN:s miljöprogram, genom Ospar, Barcelonakonventionen (konventionen om skydd av Medelhavets marina miljö och kustregion) och Helsingforskonventionen (konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö), men konstaterar att den internationella lagstiftningen i nuläget inte ger en fullständig eller konsekvent ram för säkerhets- och miljöstandarder i samband med borrning till havs och därför kan vara svår att driva igenom.

85. Europaparlamentet understryker att det är viktigt att protokollet om offshoreverksamhet i Medelhavet från 1994, vilket ännu inte ratificerats och som är inriktat på skydd mot föroreningar som uppstår till följd av prospektering och utnyttjande, träder i kraft fullt ut.

86. Europaparlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen att föra en aktiv dialog med andra stater med gränser till EU:s havsområden för att lagstiftningen och tillsynen ska hålla lika höga säkerhetsnivåer.

87. Europaparlamentet uppmanar EU att samarbeta med de länder utanför EU, inklusive deras arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, vars medborgare utför tjänster i EU:s olje- och gasindustri till havs, för att se till att företag som är etablerade utanför EU men som bedriver verksamhet i EU:s vatten är bundna av EU:s arbetsvillkor och lagstiftning om ledningssystem för arbetsmiljön.

88. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda en debatt om reglering av ansvarskyldighet för miljöskador och finansiella garantier som även skulle omfatta tredjeländer.

89. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samarbeta med partner och grannländer för att få till stånd en särskild ordning för all verksamhet i Arktis samt att omsorgsfullt överväga om det är hållbart och nödvändigt att bedriva havsbaserad verksamhet i en sådan känslig och unik miljö.

90. Europaparlamentet förespråkar internationella bilaterala partnerskap genom handlingsplaner inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken, vilka bl.a. ska uppmuntra tredjeländer att anta höga säkerhetsstandarder. Parlamentet uppmanar de länder som ännu inte fullt ut har börjat tillämpa den europeiska grannskapspolitiken att göra det.

91. Europaparlamentet stöder industriledda system för överföring av expertis, särskilt till de länder där lagstiftningen inte är lika utvecklad.

92. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaterna.

• [1]  EGT L 164, 30.6.1994, s. 3.
• [2]  EGT L 348, 28.11.1992, s. 9.
• [3]  EUT L 24, 29.1.2008, s. 8.
• [4]  EGT L 175, 5.7.1985, s. 40.
• [5]  EGT L 73, 14.3.1997, s. 5.
• [6]  EUT L 156, 24.6.2003, s. 17.
• [7]  EUT L 140, 5.6.2009, s. 114.
• [8]  EUT L 143, 30.4.2004, s. 56.
• [9]  EUT L 208, 5.8.2002, s. 1.
• [10]  EUT L 394, 30.12.2006, s. 1.
• [11]  EUT L 164, 25.6.2008, s. 19.
• [12]  Antagna texter, P7_TA(2010)0352.
• [13]  EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.
• [14]  Global Industry Response Group.
• [15]  Oil Spill Response Group.
• [16]  North Sea Offshore Authorities Forum.
• [17]  Osparkonventionen är det befintliga rättliga instrument som vägleder det internationella samarbetet om skydd av den marina miljön i Nordostatlanten.
• [18]  Offshore Cooperative Emergency Services, som sammanför de nationella föreningarna i Danmark, Irland, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Tyskland.
• [19]  Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 5.7.1985, s. 40).
• [20]  Rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, EGT L 10, 14.1.1997, s. 13.
• [21]  Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, KOM(2010)0781.
• [22]  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), EUT L 334, 17.12.2010, s. 17.
• [23]  Övervaknings- och informationscentrum, som drivs av kommissionen.
• [24]  Kommissionens meddelande ”Kunskap i havsfrågor 2020: marina data och marin övervakning för smart och hållbar tillväxt” (KOM(2010)0461).
• [25]  KOM(2010)0494.
• [26]  Rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén enligt artikel 14.2 i direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, KOM(2010)0581.
• [27]  Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, EUT L 143, 30.4.2004, s. 56.
• [28]  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi), EUT L 164, 25.6.2008, s. 19.

MOTIVERING

Inhemska olje- och gaskällor ger ett viktigt bidrag till EU:s energiförbrukning och energiförsörjning. Över 90 procent av EU:s olja och 60 procent av EU:s gas produceras vid havsbaserade anläggningar.

Olje- och gasverksamheten är inte jämnt utspridd i EU, utan den största delen sker i Nordsjön. Två medlemsstater står för runt 80 procent av EU:s råoljeproduktion[1], medan Norge producerar mer än hela EU27 tillsammans.

All havsbaserad olje- och gasverksamhet i europeiska vatten sker dock inte i EU‑kontrollerade vatten. I Medelhavet till exempel sker en omfattande prospektering utefter den nordafrikanska kusten, särskilt utanför Egypten och Libyen.

Oljekatastrofen vid Deepwater Horizon fick alla som arbetar med prospektering efter och utvinning av olja och gas till havs att omvärdera säkerheten i branschen. Bland annat utfärdade National Commission on the BP Deepwater Horizon spill and Offshore drilling en rad rekommendationer, varav många redan har genomförts.

Följderna för Europa är dock mindre tydliga. Många av rekommendationerna till den amerikanska regeringen handlar om metoder som har tillämpats i delar av EU i 20 år eller längre. När det gäller Europa finns det i Nordsjön mogna industrier som drivs i ofta välutvecklade fält, under uppsikt av fullt utvecklade regleringssystem som ständigt utvecklas.

I en av de första rekommendationerna i National Commissions rapport fastslås att

inrikesdepartementet bör utarbeta en proaktiv, riskbaserad resultatstrategi som är specifik för varje enskild anläggning, verksamhet och miljö, liknande den säkerhetsdokumentationsstrategi som tillämpas i Nordsjön[2].

Normativa system är i grund och botten reaktiva och bidrar inte till den fortlöpande förbättring av strategier och metoder som behövs för att hålla jämna steg med en industri under ständig utveckling, där man är på ständig jakt efter allt knappare och alltmer svårtillgängliga kolvätereserver. I stället måste projekt bedömas individuellt på grundval av de miljömässiga och tekniska förhållandena på plats. Oljekällor med högt tryck och/eller höga temperaturer medför andra risker än sådana där tryck måste tillföras för att olja ska kunna utvinnas. Djupt vatten innebär visserligen en stor teknisk utmaning vid borrning och insatser i samband med föroreningar, men djupt vatten är i sig inte alltid farligt och grunt vatten är i sig inte alltid säkert.

Säkerhetsdokumentation är en riskbaserad, platsspecifik strategi som innebär att operatörer måste bevisa för de behöriga nationella hälso-, säkerhets- och miljömyndigheterna att de har tagit alla risker i beaktande och genomfört kontroller. Eventuella kvarstående risker bör överensstämma med Alarp-principen[3]. Den behöriga myndigheten bör godkänna säkerhetsdokumentationen, liksom eventuella påföljande ändringar av den, innan någon verksamhet kan påbörjas. Med förutbestämda tillsynstillfällen före borrning ser man till att verksamheten inte är automatiserad och att arbetet inte kan påbörjas förrän riskerna har beaktats och minskats.

Eventuella nya förslag får inte leda till att de tillsynsstandarder som redan finns på plats i medlemsstaterna blir mindre effektiva, utan bör snarare sträva efter att utöka bästa praxis till EU:s samtliga vatten, samtidigt som man garanterar ett strikt genomförande.

I Förenta staterna har instansen för utfärdande av tillstånd samt hälso- och säkerhetsinstanserna varit sammanslagna till ett enda organ. Detta ledde till interna spänningar, förvirring kring mål och gjorde det mottagligt för påverkan utifrån. Därför är det tillrådligt att medlemsstaterna separerar tillståndsförfarandet från hälso- och säkerhetsfrågor.

Att ange tonen för regelverket är viktigt men lagstiftningen är bara effektiv om den genomförs ordentligt. För att garantera att lagstiftningen efterlevs är det därför mycket viktigt med regelbundna inspektioner av specialister som känner till de specifika borrningsförhållandena och är betrodda av operatörerna.

Sådana specialutbildade inspektörer, särskilt sådana med stor erfarenhet, är fåtaliga. Alla initiativ för utplacering, utbyte eller till och med inrättande av gränsöverskridande inspektörer bör ta hänsyn till detta faktum och tillföra ett mervärde snarare än att uttömma viktiga resurser.

Det kan finnas stordriftsfördelar med att dela inspektorat för medlemsstater med begränsad havsbaserad verksamhet, men det får inte användas som förevändning för lägre tillsynsnivåer. Eftersom industrin betalar för tillsynen av sin verksamhet är det troligen snarare bristen på tillsynsresurser än kostnaderna som är problemet.

En specifik driftsfråga som förtjänar särskild uppmärksamhet är att grundläggande säkerhet vid källan, både på land och till havs, kräver två testade barriärer vid alla tidpunkter. Utrustning, såsom den ventil som kallas ”blowout preventer”, bör testas ofta.

Utbyte av information

Man bör göra allt för att främja dialog och uppmuntra till gemensamma initiativ mellan nationella behöriga myndigheter, med NSOAF[4] som modell.

Medelhavet, Östersjön och Svarta havet kan dra nytta av ett motsvarande forum där tillsynsmyndigheter bedömer trender och bästa praxis inom industrin, hanterar incidenter och sprider kunskap, bland annat genom att genomföra multinationella revisionsprojekt och inrätta arbetsgrupper som rapporterar till regelbundna plenum. För att dessa forum ska fungera effektivt bör alla relevanta behöriga nationella myndigheter, vare sig de tillhör EU eller inte, ingå.

Inom kärnkraftsindustrin är det obligatoriskt att rapportera incidenter till Internationella atomenergiorganet (IAEA). Enligt EU:s lagstiftning måste händelser inom civil luftfart rapporteras, och all information måste kunna analyseras och spridas med hjälp av det gemensamma forskningscentret som fungerar som ett referenscenter.

Det finns visserligen mekanismer för incidentrapportering[5], och icke-reglerande kanaler kan sprida lärdomar[6], men det verkar fortfarande finnas utrymme för ytterligare åtgärder, särskilt på global nivå.

Behöriga nationella myndigheter bör jämföra information från incidentrapportering och offentliggöra den inom rimlig tid, med tillbörlig hänsyn till kommersiellt känsliga uppgifter.

Kommissionen bör bedöma hur effektiva de olika befintliga informationskanalerna är innan den tar ställning till behovet av några nya gränsöverskridande initiativ.

Att involvera arbetstagarna

För att åstadkomma en rigorös säkerhetskultur är det mycket viktigt att involvera arbetstagarna inom olje- och gasindustrin till havs i hälso- och säkerhetsinitiativ, eftersom det ofta är de som bäst kan identifiera eventuella hinder för förbättrad hälsa och säkerhet.

Det brittiska programmet Step Change in Safety upprättades för att främja en stark kulturell attityd kring säkerhet, där man lät arbetstagarna vara med och utarbeta gemensamma standarder och presentera bästa praxis. Effektiva säkerhetsförslag är ofta sådana som kanske betraktas som små beteendeförändringar, men med tanke på att de största riskerna i regel uppstår vid driftsskeden som kräver mänskligt ingripande (borrning, underhåll osv.) kan ett sådant fokus vara ovärderligt.

Säkerhetsutbildning

Hälsan och säkerheten för personalen inom den havsbaserade olje- och gasindustrin blir allt bättre. Fokus på personalens säkerhet bör dock inte minska förfarandenas säkerhet, särskilt när det gäller förebyggande och hantering av katastrofer.

Det är mycket viktigt med en gedigen utbildning i hantering av katastrofsituationer. Globalt sett är det redan standard för alla borrningsoperatörer att genomgå utbildning i kontroll av olje- och gaskällor (däribland utbildning i katastrofhantering).

Många av säkerhetsbristerna vid Deepwater Horizon-katastrofen berodde troligtvis på kulturella aspekter i den verksamheten.

Att vara beredd på det värsta

Inlämnande av, samråd om och godkännande av en platsspecifik beredskapsplan bör vara ett avgörande steg i tillsynsförfarandet. I dessa planer ska man identifiera potentiella faror, bedöma föroreningskällor och dess effekter, beskriva en insatsstrategi, som kan omfatta borrningsplaner för en s.k. relief well (borrhål för att täppa till läckan) och identifiering av lämplig insatsutrustning.

Ingen verksamhet bör påbörjas förrän en beredskapsplan har godkänts. Om det handlar om komplexa källor eller svåra borrningsförhållanden bör beredskapsplanen bedömas samtidigt som andra godkännandeförfaranden.

Konsekvenserna av Deepwater Horizon-katastrofen förvärrades av bristen på lämplig inneslutningsutrustning. Konkreta erfarenheter från denna katastrof bör ligga till grund för utformningen av reservsystem och saneringsutrustning. Hur man kan agera bättre i en framtida krissituation är en av nyckelfrågorna vid diskussioner i forum såsom Girg[7] och Osprag[8]. Gemensamma initiativ för att utveckla lämplig inneslutnings- och saneringsutrustning håller redan på att ge resultat. Osprag har nyligen beställt ett slags lock som skulle kunna stänga en källa i händelse av en explosion och som ska användas vid UK Continental Shelf (UKCS).

Industrin och tillsynsmyndigheterna bör se till att liknande utrustning finns tillgänglig i Medelhavet.

När det gäller översynen av Europeiska sjösäkerhetsbyråns inrättandeförordning, som omfattar insatser vid föroreningar från olje- och gasverksamhet till havs, bör byrån granska såväl industrins uppsättning av insatsresurser som de offentliga tillgångarna.

Hjälpåtgärder

De första skedena av insatsen vid Deepwater Horizon-katastrofen utmärktes av förvirring kring ansvarsområden och en brist på offentlig tillsyn samt inkonsekvent information till allmänheten.

Ett utsläpp av nationell omfattning inom EU bör, utöver industriinsatser, utlösa nationella beredskapsplaner med detaljerade upplysningar om ledningsstrukturer, kommunikationskanaler och planer för utnyttjande av nationella tillgångar.

Ansvarsskyldighet

Den potentiella kostnaden för en katastrof påverkas av ett antal faktorer med anknytning till källans karaktär (reservoarens storlek, trycket, temperaturen osv.), miljön i stort och insatsens karaktär – framför allt hur snabb den är.

Miljöansvar bygger inom EU på principen om att förorenaren betalar. Att garantera att operatörerna har tillräckliga ekonomiska resurser för att uppfylla detta krav, liksom sina andra ansvarsskyldigheter, är en viktig rättslig aspekt som bör kontrolleras innan verksamheten får påbörjas.

De lagstiftningsmässiga hindren på detta område får dock inte vara så stora att det resulterar i att man stänger ute de mindre, och ofta specialiserade, operatörerna från industrin. Medan stora multinationella företag allt oftare anser att det är oekonomiskt att fortsätta att utnyttja vissa av de etablerade fälten kan mindre operatörer ofta ta över dessa tillgångar och behålla investeringen och utöka utbudet. Fortsatt investering är avgörande för att bidra till att hejda minskningen av produktionen från mogna olje- och gasverksamheter i EU.

Oligopol inom den havsbaserade olje- och gassektorn är inte det bästa sättet att tillgodose EU:s ekonomiska behov samt miljö- och energibehov.

The Offshore Pollution Liability Association (Opol) är ett ömsesidigt garantisystem i Nordsjön som förbinder industrins aktörer att acceptera strikt skadeståndsansvar för föroreningsskador och ersättning för hjälpåtgärder med en nuvarande skadeståndsgräns på 250 miljoner USD per incident[9].

Ett sådant system erbjuder en mekanism för tillbörlig skadereglering och främjar omedelbara hjälpåtgärder av alla parter. Denna ömsesidiga riskfördelning bidrar till ett mått av självreglering och tillsyn bland operatörerna. Systemet är beroende av att förtroende skapas när deltagarna är verksamma på en likvärdig plats. Det vore olämpligt att utöka själva Opol till havsbaserade anläggningar i andra EU-vatten, men med tanke på dess fördelar bör motsvarande system upprättas för verksamheter i andra EU-vatten.

Det internationella perspektivet

EU:s vatten lyder under en stor mängd internationella lagar. Endast sådana EU-åtgärder som tillför ett mervärde bör välkomnas.

Industrin bör se till att ha lika höga standarder i hela världen, men att detta skulle vara bindande för företag som har sitt säte i EU vore opraktiskt. Utan hinder för eventuella rättsliga aspekter är det svårt för behöriga nationella myndigheter att övervaka företagens globala verksamhet.

Man kan också ifrågasätta den inverkan som detta skulle ha på globala säkerhetsstandarder när en allt större majoritet av den globala produktionen kontrolleras av offentliga, eller statligt ägda, och reglerade, nationella oljebolag.

En bättre och mer realistisk strategi är att stödja internationella insatser på G20-nivå för att utbyta god praxis i lagstiftning, standarder och förfaranden. Industrin har en kompletterande roll, och system såsom Petrad[10] bör uppmuntras, särskilt om de involverar utvecklingsländer.

• [1]  Storbritannien och Danmark.
• [2]  s. 252.
• [3]  As Low As Reasonably Possible (så lite som rimligen möjligt).
• [4]  North Sea Offshore Authorities Forum.
• [5]  T.ex. Ospars (konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten) rapport om utsläpp och föroreningar, ”Report on Discharges, Spills and Emissions”.
• [6]  T.ex. NSOAF:s säkerhetsbulletiner.
• [7]  Global Industry Response Group.
• [8]  Oil Spill Prevention and Response Group.
• [9]  Denna siffra är inte ett skadeståndstak.
• [10]  Utbyte av erfarenhet med norska producenter.

YTTRANDE från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet (21.6.2011)

till utskottet för industrifrågor, forskning och energi

över utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs
(2011/2072(INI))

Föredragande(*): Corinne Lepage

(*) Förfarande med associerat utskott - artikel 50 i arbetsordningen

FÖRSLAG

Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet uppmanar utskottet för industrifrågor, forskning och energi att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet anser att oljeutsläppet från Deepwater Horizon i Mexikanska golfen måste leda till att EU, i enlighet med försiktighetsprincipen och principen om att det ska vidtas förebyggande åtgärder, vid behov snabbt och ingående granskar både sin relevanta lagstiftning och sina bestämmelser om alla aspekter av utvinning och prospektering av olja och gas till havs, inbegripet säker transport genom undervattensrörledningar på/under havsbotten, inom sitt territorium. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens beredvillighet att snarast åtgärda brister i den befintliga EU-lagstiftningen.

2.  Europaparlamentet konstaterar att olyckor som orsakas av olje- och gasplattformar får gränsöverskridande konsekvenser, varför det är motiverat med EU-insatser för att förebygga och avhjälpa sådana olyckor.

3.  Europaparlamentet konstaterar att olje- och gasverksamheterna allt oftare sker i allt mer extrema miljöer och kan komma att få stora och ödesdigra konsekvenser för miljön och ekonomin i havs- och kustområdena.

4.  Europaparlamentet stöder kommissionens önskan att höja minimistandarderna inom EU. Parlamentet anser att säkerhets- och miljöbestämmelser bör införas i all lagstiftning och att högsta möjliga säkerhets- och miljöstandarder bör tillämpas på alla aspekter av olje- och gasverksamhet till havs.

5.  Europaparlamentet varnar dock för att lagstiftningens effektivitet till syvende och sist beror på de relevanta europeiska och nationella myndigheternas och organens behörighet att införa, förvalta och verkställa relevant lagstiftning. Parlamentet anser att kommissionen noggrant bör övervaka efterlevnaden från medlemsstaternas myndigheters sida.

6.  Europaparlamentet konstaterar att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt det arktiska området på grund av dess känslighet och betydelse när det gäller att begränsa klimatförändringarna.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stärka och intensifiera sina inspektionsmetoder och sitt effektiva ömsesidiga samarbete samt att inom EU införa ett system för ”kontroll av kontrollanterna” som bygger på bindande minsta säkerhetsregler för att trygga en oberoende övervakning och kontroll på EU‑nivå. Vidare anser parlamentet att insamlandet av uppgifter, utbytet av bästa praxis och samordningen av insatsresurser bör ske på EU-nivå och att bättre samordning mellan de behöriga nationella myndigheterna bör främjas i syfte att förbättra utbytet av bästa praxis och optimera tillståndsförfarandena.

8.  Europaparlamentet konstaterar att vissa olje- och gasbolag följer olika säkerhetsstandarder i sin verksamhet beroende på de nationella rättsliga kraven, både inom EU och internationellt. Parlamentet uppmanar kommission att tillsammans med medlemsstaterna för det första inleda en omfattande översyn av lagstiftningsramen för olje- och gasverksamhet till havs och för det andra harmonisera de olika säkerhetsstandarderna till högsta möjliga miniminivå, så att företagen får klarhet när det gäller rättsläget, samt säkerställa att

–  de modernaste metoderna blir normen inom alla verksamheter i hela EU, och att

–  bästa möjliga skydd kan garanteras i händelse av en olycka.

För att dessa mål ska kunna uppnås uppmanar parlamentet kommissionen att överväga huruvida man bör införa ny lagstiftning om olje- och gasverksamhet till havs i alla dess faser (prospektering, drift, transport och nedläggning) eller komplettera och stärka den befintliga lagstiftningen i syfte att låta olje- och gasverksamhet till havs omfattas av den.

9.  Europaparlamentet anser att det även behövs omfattande och aktivt samarbete med tredjeländer (särskilt de som har gemensamma havsgränser med EU) för att man ska kunna garantera ett gott miljöskydd och en sund havsmiljö i samband med prospektering, utvinning och transport av olja och gas.

Förstärkning av EU:s insatskapacitet vid katastrofer

10.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen åter att snarast möjligt lägga fram förslag om inrättandet av en EU-räddningstjänststyrka som bygger på EU:s civilskyddsmekanism och att tillsammans med medlemsstaterna utarbeta en europeisk handlingsplan som innehåller specifika mekanismer för EU-insatser i händelse av omfattande föroreningar från oljeplattformar, inbegripet undervattensrörledningar för olja/gas på eller under havsbotten.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att man i samband med den förbättrade hantering av marina data som föreslås i meddelandet ”Kunskap i havsfrågor 2020”[1] och i förslaget till förordning om inrättande av ett program för att stödja den fortsatta utvecklingen av en integrerad havspolitik[2] beaktar behovet av att säkerställa god övervakning av föroreningshot för att i god tid besluta om ett lämpligt tillvägagångssätt.

12.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta ett förslag om att vetenskapliga rön som genereras av operatörer till havs som arbetar inom ramen för ett offentligt tillstånd ska tillgängliggöras för de ansvariga myndigheterna med hjälp av standarder och protokoll som tagits fram inom ramen för ”Kunskap i havsfrågor 2020”, i syfte att underlätta offentlig granskning och öka kunskaperna om havsmiljön.

13.  Europaparlamentet begär att olje- och gasbolagen anslår 5 procent av sina medel för forskning och utveckling till ny teknik för förebyggande och avhjälpande av olyckor. Parlamentet betonar att all teknik för katastrofinsatser måste testas, bedömas och godkännas av en oberoende instans innan den inbegrips i en godkänd beredskapsplan.

14.  Europaparlamentet föreslår att Europeiska sjösäkerhetsbyråns register över resurser för katastrofinsatser ska jämföra alla relevanta resurser från den offentliga sektorn och näringslivet, så att sjösäkerhetsbyrån har de bästa förutsättningarna att vid behov ta på sig en samordningsroll i händelse av en allvarlig olycka.

15.  Europaparlamentet föreslår att tillgänglig utrustning för att begränsa alla eventuella utsläpp bör utgöra en viktig del av beredskapsplanerna; sådan utrustning bör finnas i närheten av plattformarna, så att den kan användas snabbt i händelse av en allvarlig olycka.

Miljöansvarighetssystem och finansiella garantimekanismer

16.  Europaparlamentet anser att miljöansvarsdirektivets[3] räckvidd bör utökas så att principen om att förorenaren betalar och strikt ansvarsskyldighet gäller för alla skador på marina vatten eller den biologiska mångfalden, så att olje- och gasbolagen kan hållas ansvariga för de skador de förorsakar och ta fullt ansvar för eventuella skador utan något tak, vilket säkras genom operatörernas reservfonder.

17.  Europaparlamentet efterfrågar en översyn av miljöansvarsdirektivet så att dess tillämpningsområde kommer att omfatta alla marina vatten i enlighet med ramdirektivet om en marin strategi[4].

18.  Europarlamentet uppmanar kommissionen att i enlighet med miljöansvarsdirektivet sänka skadetröskeln och att verkställa en strikt ansvarskyldighet för alla skador på marina vatten och på den marina biologiska mångfalden, oavsett alla eventuella tak som följer av ömsesidiga bolagsformer eller försäkringsskyddet. Vidare uppmanar parlamentet kommissionen att inleda en dialog med försäkringsbolagen om bindande EU-omfattande försäkringssystem som en garanti för att ansvarsskyldigheten efterlevs.

19.  Europaparlamentet anser att kommissionen bör undersöka huruvida det skulle kunna inrättas en kompensationsfond för oljekatastrofer inom ramen för miljöansvaret, vilken skulle inbegripa bindande bestämmelser om ekonomisk säkerhet.

20.  Europaparlamentet understryker att det tydligt och klart bör fastställas vem som är ekonomiskt ansvarig innan borrning inleds.

21.  Europaparlamentet anser att måste finnas krav på att olje- och gasoperatörer under tillståndsprocessen, hela driftsperioden och alla faser av projekt till havs (prospektering, drift och nedläggning) kan visa att de har tillräcklig ekonomisk kapacitet för att kunna avhjälpa miljöskador som uppstår till följd av de specifika verksamheter som de bedriver – inbegripet skador som uppstår genom olyckor med stora konsekvenser men låg sannolikhet – genom obligatoriska ömsesidiga system inom branschen, obligatoriska försäkringar eller ett blandat system som garanterar ekonomisk säkerhet.

22.  Europaparlamentet betonar att det är viktigt att förvissa sig om att operatörerna visar att de har ekonomiska garantier för att täcka den fulla kostnaden för sanering och ersättning i händelse av en allvarlig olycka – även om ekonomiska garantier i princip kan tillhandahållas antingen genom försäkringar eller ömsesidiga bolagsformer – och att risk- och skadeståndsansvaret inte läggs ut på mindre företag som med större sannolikhet förklarar sig vara insolventa i händelse av en olycka. Parlamentet begär att alla gemensamma system inrättas på ett sätt som gör att det kvarstår incitament för att förhindra risker och följa högsta möjliga säkerhetsstandarder i samband med enskilda verksamheter.

23.  Europaparlamentet framhåller förtjänsterna med kollektiva fonder som exempelvis OPOL i Nordsjön och fördelarna med att inrätta sådana fonder i varje havsområde i EU. Parlamentet begär att medlemskap blir obligatoriskt för operatörerna, så att det skapas ett tydligt rättsläge som innebär en skyddsnätsmekanism som gör att medlemsstaterna, den maritima sektorn (särskilt fiskare) och skattebetalarna kan känna sig trygga.

24.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över den ståndpunkt som den ger uttryck för i sin rapport av den 12 oktober 2010[5], det vill säga att ”det för närvarande inte finns tillräckliga motiv för att införa ett harmoniserat system för obligatorisk ekonomisk säkerhet”. Kommissionen uppmanas att inte vänta till den tidsfrist som anges i artikel 18.2 i miljöansvarsdirektivet med att lägga fram en rapport med lämpliga förslag om ändringar av direktivet.

25.  Europaparlamentet föreslår att medlemsstaterna utöver den strängaste åtgärden, dvs. att dra tillbaka anläggningens tillstånd, antar fler lämpliga åtgärder för att straffa vårdslöshet och bristande efterlevnad i samband med genomförandet av säkerhetslagstiftning och säkerhetsbestämmelser samt låter genomföra regelbundna inspektioner som bygger på gemensamma metoder i hela EU.

Förbättring av EU:s miljölagstiftning

26.  Europaparlamentet begär en utvidgning av direktivet om miljökonsekvensbedömning[6] så att det kommer att omfatta alla faser av projekt till havs (prospektering och drift) och efterfrågar särskilda krav på miljökonsekvensbedömningar för djuphavsborrning, komplexa källor och svåra borrningsförhållanden samt för och olje-/gastransport via undervattensrörledningar på/under havsbotten. Dessutom bör kommissionen säkerställa att miljökonsekvensbedömningarna rörande projekt till havs som godkänts av de nationella myndigheterna även omfattar de förfaranden som operatörerna måste följa i samband med nedläggningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att på nytt granska de rättsliga bestämmelserna om miljökonsekvensbedömningar och att i dem stadga att dessa bedömningar måste genomföras av experter som är oberoende av kunden.

27.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka den gällande lagstiftningsramen för nedläggning av befintlig borrningsinfrastruktur och att klargöra, vid behov genom lagstiftning, vilket ansvar operatörerna har för att garantera ett säkert omhändertagande och för eventuella miljöskador som uppstår i samband med nedläggningen eller på en borrplats efter nedläggningen.

28.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att låta de goda principer som ingår i lagstiftningen för att kontrollera risker på land (Seveso II[7] och III[8]) även ingå i lagstiftningen om olje- och gasverksamhet till havs. Tills vidare och i händelse att kommissionen inte lägger fram något förslag om sådan ny specifik lagstiftning uppmanar parlamentet kommissionen att se över sitt Seveso III-förslag i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till oljeplattformar och undervattensrörledningar på/under havsbotten i alla faser från prospektering av olje- eller gasfyndigheter till dess att källan tas ur drift. Parlamentet välkomnar kommissionens förklarande meddelande om översynen av Seveso II-direktivet, där det anges att kommissionen kommer att undersöka hur miljölagstiftningen kan stärkas på bästa sätt.

29.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag att utöka Europeiska sjösäkerhetsbyråns mandat till fall av havsföroreningar som orsakas av andra källor än fartyg, framför allt olje- och gasplattformar. Parlamentet anser att flyttbara anläggningar och transportanläggningar, inbegripet rörledningsterminaler, bör inkluderas. Parlamentet stöder kommissionens begäran om att dessa nya uppgifter ska återspeglas i Europeiska sjösäkerhetsbyråns budget och personalstyrka. Parlamentet anser att Europeiska sjösäkerhetsbyråns mandat skulle kunna utökas ytterligare så att det även kommer att täcka oberoende tredjepartskontroller av miljökonsekvensbedömningar och tillstånd för olje- och gasverksamhet till havs samt regelbundna inspektioner av operatörer.

30.  Europaparlamentet konstaterar att olje- och gasverksamhet till havs inte omfattas av grundbestämmelserna i direktivet om industriutsläpp[9], och föreslår att kommissionen i punkt 1.5 i bilaga I lägger till ”olje- och gasverksamhet till havs” som en del av den första översyn av räckvidden som ska genomföras senast den 31 december 2011 samt att Europeiska IPPC-byrån definierar bästa tillgängliga praxis för olje- och gasverksamhet till havs.

Gemensamma åtaganden med tredjeländer och på internationell nivå

31.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda en debatt om reglering av ansvarskyldighet för miljöskador och ekonomiska garantier som även skulle omfatta tredjeländer.

32.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att medlemsstaterna ska kräva att företag med huvudsäte i EU tillämpar EU-standarder på all sin verksamhet runt om i världen. Parlamentet stöder kommissionens önskan att stärka dialogen och samarbetet med EU:s grannländer om säkerhet till havs, med målet att fastställa nya gemensamma verkställighetsåtgärder som exempelvis inspektioner av anläggningar, samt att trygga att lika strikta säkerhetsstandarder tillämpas i områden som gränsar till EU:s vatten. Parlamentet stöder även kommissionens idé att stimulera skapandet av regionala forum/initiativ och inrättandet av nätverk av behöriga nationella myndigheter i Medelhavs-, Svartahavs- och Östersjöområdet vilka bygger på befintliga samarbetsstrukturer som exempelvis unionen för Medelhavsområdet.

33.  Europaparlamentet stöder kommissionens mål att skapa ett globalt system med gemensamma mål för säkerhet och hållbarhet när det gäller prospektering och utvinning till havs och uppmanar den att verka för gemensamma höga säkerhetsstandarder på såväl internationell nivå som tillsammans med grannländerna.

Arktis, kemiska lösningsmedel m.m.

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en omfattande översyn av tillståndskraven för prospektering och utvinning av kolväten till havs och att lägga fram förslag om harmoniserade minimikrav på EU-nivå, inbegripet oberoende tredjepartskontroller i syfte att trygga insyn och öppenhet kring miljömetoder och minska riskerna för intressekonflikter.

35.  Europaparlamentet efterfrågar ett moratorium för all prospektering och utvinning av kolväten till havs i Arktis på grund av denna unika miljös känslighet.

36.  Europaparlamentet konstaterar att den senaste rapporten från den brittiska hälso- och säkerhetsmyndigheten om arbetsförhållandena på Nordsjön visar att antalet dödsfall och allvarliga skador fördubblades förra året och att andelen omfattande olje- och gasutsläpp ökade med en tredjedel.

37.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt se över lagstiftningen för att införa ett förbud mot prospektering och borrning till havs i vatten som ligger närmare än 80 kilometer från marina nationalparker och naturreservat.

38.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid sin bedömning av konsekvenserna av projekt till havs beakta de aktuella olje- och gasverksamheternas negativa inverkan på turismen i det berörda området.

39.  Europaparlamentet förespråkar strikt kontroll och fortsatt testning och bedömning av kemiska lösningsmedel (och av beredskapsplaner som inbegriper användning av kemiska lösningsmedel), både för att kontrollera deras lämplighet i händelse av utsläpp och för att förhindra negativa konsekvenser för människors hälsa och miljön. Parlamentet begär att kommissionen säkerställer mer ingående forskning kring effekterna av sådana kemikalier, vid behov genom EU:s forskningsprogram.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	15.6.2011
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	46 5 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	János Áder, Elena Oana Antonescu, Kriton Arsenis, Sophie Auconie, Pilar Ayuso, Paolo Bartolozzi, Sandrine Bélier, Sergio Berlato, Milan Cabrnoch, Nessa Childers, Chris Davies, Bairbre de Brún, Esther de Lange, Anne Delvaux, Bas Eickhout, Jill Evans, Elisabetta Gardini, Gerben-Jan Gerbrandy, Julie Girling, Françoise Grossetête, Jolanta Emilia Hibner, Dan Jørgensen, Jo Leinen, Corinne Lepage, Peter Liese, Linda McAvan, Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė, Miroslav Ouzký, Andres Perello Rodriguez, Mario Pirillo, Pavel Poc, Vittorio Prodi, Frédérique Ries, Oreste Rossi, Daciana Octavia Sârbu, Carl Schlyter, Richard Seeber, Theodoros Skylakakis, Salvatore Tatarella, Åsa Westlund, Glenis Willmott, Sabine Wils, Marina Yannakoudakis
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Esther Herranz García, Romana Jordan Cizelj, Riikka Manner, Bill Newton Dunn, Alojz Peterle, Michail Tremopoulos, Vladimir Urutchev, Kathleen Van Brempt, Peter van Dalen

• [1]  Kommissionens meddelande Kunskap i havsfrågor 2020 marina data och marin övervakning för smart och hållbar tillväxt (KOM 2010)0461.
• [2]  KOM(2010)0494.
• [3]  Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, EUT L 143, 30.4.2004, s. 56.
• [4]  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi), EUT L 164, 25.6.2008, s. 19.
• [5]  Rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén enligt artikel 14.2 i direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, KOM(2010)0581.
• [6]  Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 5.7.1985, s. 40).
• [7]  Rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, EGT L 10, 14.1.1997, s. 13.
• [8]  Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, KOM(2010)0781.
• [9]  Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), EUT L 334, 17.12.2010, s. 17.

YTTRANDE från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (15.6.2011)

till utskottet för industrifrågor, forskning och energi

över utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs
(2011/2072(INI))

Föredragande: Pervenche Berès

FÖRSLAG

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor uppmanar utskottet för industrifrågor, forskning och energi att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet understryker att arbetstagarna inom sektorn för olje- och gasverksamhet till havs utsätts för mycket höga hälso- och säkerhetsrisker på grund av de ibland extrema miljöförhållandena, arbetstider med vaktpass på 12 timmar, liksom en isolerad arbetsmiljö, och konstaterar att dessa speciella arbetsförhållanden och framför allt den psykiska stressen är och måste fortsätta vara reglerade i syfte att minimera fel som beror på den mänskliga faktorn och skydda arbetstagarna. Parlamentet rekommenderar därför att arbetstagare ska erbjudas ett försäkringssystem och ett ömsesidigt försäkringsbolag som lämpar sig för de risker som finns.

2.  Europaparlamentet ser positivt på kommissionens planerade översyn av direktiv 92/91/EEG och kräver en strategi baserad på gemensamma normer i syfte att undvika skillnader i behandling inom samma företag beroende på platsen för verksamheten. Parlamentet efterlyser vidare en öppen, effektiv och konsekvent uppsättning bestämmelser som ska tillämpas på samtliga arbetstagare inom offshoresektorn, samt en bedömning av såväl effektiviteten i befintlig lagstiftning som möjligheterna till en framtida harmonisering av lagstiftningen.

3.  Europaparlamentet understryker att vissa medlemsstater redan har utmärkta säkerhetsmekanismer i jämförelse med dem som finns internationellt och på europeisk nivå.

4.  Europaparlamentet betonar att det är av största vikt att fastställa bästa praxis när det gäller hälsa och säkerhet samt för utbildning och kvalifikationer.

5.  Europaparlamentet vidhåller att inspektionsorganen behöver effektiva kontrollsystem med innovativa metoder såsom särskilda granskningar av arbetstider eller räddningsinsatser, samt att det måste finnas möjlighet att utfärda sanktioner om arbetstagarnas hälsa och säkerhet skulle äventyras.

6.  Europaparlamentet efterlyser en förebyggande hälso- och säkerhetskultur, som förutsätter ett engagemang från företagen och fackföreningarna samt ett aktivt deltagande från arbetstagarna, framför allt genom samråd med dessa och genom att de involveras i utarbetandet och tillämpningen av säkerhetsförfarandena, liksom genom information om den potentiella risk de utsätts för. Parlamentet betonar hur viktigt det är att testa och övervaka dessa förfaranden i hela befälsordningen för att se till att även personer i hög chefsställning är utbildade och kan hållas ansvariga i händelse av olyckor och brister i säkerheten.

7.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska unionen att främja tillämpningen av ILO:s riktlinjer gällande ledningssystem för arbetsmiljön (ILO-OSH 2001) i hela olje- och gasindustrin.

8.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att endast tillåta certifierad intern eller extern utbildning och uppmanar kommissionen att utarbeta europeiska standarder för en sådan certifiering.

9.  Europaparlamentet anser att alla arbetstagare, oavsett deras uppgift eller anställningsform, också bör få fullständig information om de hälso- och säkerhetsrutiner som gäller för arbete vid offshoreanläggningar.

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga möjligheten att fastställa gemensamma höga säkerhetsstandarder och säkerhetssystem som motverkar och begränsar hot i syfte att minimera riskerna och att, vid behov, sätta in snabba och effektiva insatser. Parlamentet uppmanar även till att det ställs krav på utbildningen i medlemsstaterna för arbetstagare, inbegripet entreprenörer och underentreprenörer, med högriskuppgifter, och att dessa harmoniseras för att garantera ett enhetligt genomförande i alla europeiska vatten. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att i en positiv anda tillsammans med internationella partner utreda möjligheten att åstadkomma ett globalt initiativ om hälso- och säkerhetsregler för arbetstagare och se till att dessa regelbundet uppdateras för att följa med i den senaste tekniska utvecklingen.

11. Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att stärka arbetstagarnas rättigheter genom att skydda dem från trakasserier så att de anonymt kan rapportera säkerhetsbrott eller säkerhetsrisker till de behöriga myndigheterna.

12. Europaparlamentet kräver att underentreprenörer omfattas av stränga hälsoskyddsregler samt säkerhets- och utbildningsregler och att de måste ha rätt kompetens för att utföra underhålls- och byggarbeten inom sitt ansvarsområde. Arbetstagare, inklusive entreprenörer och underentreprenörer samt arbetstagarorganisationer, måste informeras om arbetets samtliga risker innan det i praktiken utförs.

13. Europaparlamentet efterlyser ett närmare samarbete mellan Östersjöområdet och Nordsjöregionen i olje- och gasverksamheten till havs.

14. Europaparlamentet kräver att alla företag som är etablerade eller bedriver verksamhet i EU tillämpar samma regler för arbetstagarnas hälsa och säkerhet vid all verksamhet världen över, och att kommissionen utarbetar ett globalt initiativ, i samarbete med rådet och parlamentet, för att förbättra dessa regler i och utanför EU, såvida inte verksamheten bedrivs i ett land där standarden för ledningssystem för arbetsmiljön är högre än den i EU, där det i så fall är den högre standarden som ska tillämpas.

15. Europaparlamentet uppmanar EU att samarbeta med de länder utanför EU, inklusive deras arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, vars medborgare utför tjänster i EU:s olje- och gasindustri till havs för att se till att företag som är etablerade utanför EU, men som bedriver verksamhet i EU:s vatten, är bundna av EU:s arbetsvillkor och lagstiftning om ledningssystem för arbetsmiljön.

16. Europaparlamentet betonar att även arbetstagare i senare led i bearbetningskedjan till havs eller på land utsätts för extremt höga hälso- och säkerhetsrisker. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att inkludera dessa arbetstagare då de utarbetar regler.

17. Europaparlamentet efterlyser regelbunden specifik medicinsk uppföljning erbjuds arbetstagare som arbetar i olje- och gasindustrin till havs. Parlamentet rekommenderar att arbetstagarna minst en gång om året genomgår en läkarundersökning för att kontrollera deras psykiska och fysiska hälsa.

18. Europaparlamentet uppmanar EU att överväga möjligheten att inrätta en separat oberoende tillsynsmyndighet för hälso- och säkerhetsfrågor inom olje- och gasindustrin.

19. Europaparlamentet efterlyser permanent övervakning av risker baserad på en systematisk insamling av information och vetenskapliga yttranden för att nya och kommande risker ska kunna förutses.

20. Europaparlamentet efterlyser större öppenhet, framför allt när det gäller offentliggörande av olycksrapporter, olyckornas eventuella effekter på folkhälsan samt av inspektionsrapporter. Parlamentet föreslår att denna information ska centraliseras på en på en allmän europeisk plattform.

21. Europaparlamentet efterlyser godkännandet av en mekanism för utvärdering av de risker som arbetstagarna utsätts för och att denna utvärdering beaktas vid beräkningen av arbetstagarnas ersättning.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	15.6.2011
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	36 8 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Regina Bastos, Edit Bauer, Heinz K. Becker, Jean-Luc Bennahmias, Pervenche Berès, Mara Bizzotto, Philippe Boulland, Milan Cabrnoch, David Casa, Alejandro Cercas, Ole Christensen, Derek Roland Clark, Sergio Gaetano Cofferati, Proinsias De Rossa, Frank Engel, Sari Essayah, Ilda Figueiredo, Marian Harkin, Nadja Hirsch, Danuta Jazłowiecka, Martin Kastler, Ádám Kósa, Jean Lambert, Patrick Le Hyaric, Veronica Lope Fontagné, Elizabeth Lynne, Thomas Mann, Elisabeth Morin-Chartier, Csaba Őry, Konstantinos Poupakis, Sylvana Rapti, Licia Ronzulli, Elisabeth Schroedter, Joanna Katarzyna Skrzydlewska, Jutta Steinruck, Traian Ungureanu
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Vilija Blinkevičiūtė, Sergio Gutiérrez Prieto, Roger Helmer, Richard Howitt, Filiz Hakaeva Hyusmenova, Jelko Kacin, Evelyn Regner, Emilie Turunen

YTTRANDE från utskottet för rättsliga frågor (24.5.2011)

till utskottet för industrifrågor, forskning och energi

över utmaningen att uppnå en säker olje- och gasverksamhet till havs
(2011/2072(INI))

Föredragande: Eva Lichtenberger

FÖRSLAG

Utskottet för rättsliga frågor uppmanar utskottet för industrifrågor, forskning och energi att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A. I enlighet med artikel 191 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget), måste alla EU-åtgärder på detta område underbyggas med en hög skyddsnivå baserad bl.a. på försiktighetsprincipen.

1.  Europaparlamentet betonar att fullt ersättningsansvar vid skador som orsakats av undersökning eller utvinning av olja och gas måste fastställas utifrån principen att förorenaren ska betala som fastställts i artikel 191.2 i EUF-fördraget.

2.  Europaparlamentet anser att den nuvarande miljöansvarslagstiftningen har ett antal stora brister och erinrar därför om sin resolution av den 7 oktober 2010 om EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa, i vilken parlamentet uppmanade kommissionen att överväga ändringar i den nuvarande EU-lagstiftningen och en utvidgning av dess tillämpningsområde (däribland direktivet om miljöansvar och Seveso II-direktivet, liksom åtgärderna i Erika-paketet och det tredje sjösäkerhetspaketet) och/eller att införa nödvändig ny lagstiftning, som gör att alla risker med utvinning till havs beaktas och att ansvarsreglerna vid oljeolyckor skärps.

3.  Europaparlamentet ber kommissionen att genomföra en övergripande översyn av tillståndskraven för prospektering och utvinning av kolväten till havs och, om så är lämpligt, lägga fram förslag för harmoniserade minimikrav på EU-nivå.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att samarbeta med partnerskaps- och grannländer för att etablera en särskild ordning för verksamhet i Arktis, med speciell hänsyn till hållbarheten och behovet av den verksamhet som bedrivs till havs i en så känslig och unik miljö.

5.  Europaparlamentet förespråkar att man inom ramen för åtgärdsplaner för nödsituationer vid behov genomför miljökonsekvensbedömningar, t.ex. om användningen av kemiska lösningsmedel som en nödåtgärd.

6.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att föreslå ändringar av direktivet om miljöansvar för att inkludera miljöskador på alla havsvatten enligt ramdirektivet om en marin strategi (direktiv 2008/56/EG).

7.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ att utvidga tillämpningsområdet för Europeiska byrån för sjösäkerhet till att inte bara omfatta fartyg utan också anläggningar till havs.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa obligatoriska bestämmelser om finansiella säkerheter i direktivet om miljöansvar. Parlamentet noterar i detta sammanhang kommissionens vilja att på nytt överväga möjligheten att införa ett krav på obligatorisk ekonomisk säkerhet och att undersöka om de nuvarande finansiella taken är tillräckliga.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att studera ansvarsfrågan i samband med avveckling av befintlig infrastruktur för borrning och att klargöra, vid behov genom lagstiftning, vilket ansvar verksamhetsutövarna har för att garantera ett säkert omhändertagande liksom deras ansvar för eventuella miljöskador som uppstår i samband med sådan avveckling eller på en borrplats efter avvecklingen.

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över den nuvarande lagstiftningen, enligt vilken innehavare av tillstånd till oljeutvinning till havs har rätt att hyra ut anläggningar till tredje part, så att skadeståndsansvaret för dödsfall och skador på miljön vilka orsakats av olyckor och katastrofer vid oljeplattformar till havs lättare kan fastställas i efterföljande civilrättsliga tvister.

11. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att, när de vidtar en åtgärd, ta hänsyn till små och medelstora verksamhetsutövares speciella situation. Parlamentet kräver i detta sammanhang att små och medelstora verksamhetsutövare ska vara skyldiga att ha en ansvarsförsäkring eller vara medlemmar i en gemensam skadeståndskassa.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	24.5.2011
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	25 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Raffaele Baldassarre, Luigi Berlinguer, Sebastian Valentin Bodu, Françoise Castex, Christian Engström, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Syed Kamall, Klaus-Heiner Lehne, Antonio Masip Hidalgo, Jiří Maštálka, Alajos Mészáros, Bernhard Rapkay, Evelyn Regner, Francesco Enrico Speroni, Dimitar Stoyanov, Alexandra Thein, Diana Wallis, Rainer Wieland, Cecilia Wikström, Zbigniew Ziobro, Tadeusz Zwiefka
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Piotr Borys, Kurt Lechner, Eva Lichtenberger, József Szájer
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)	Pablo Arias Echeverría

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	12.7.2011
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	41 6 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Jean-Pierre Audy, Zigmantas Balčytis, Ivo Belet, Jan Březina, Maria Da Graça Carvalho, Giles Chichester, Lena Ek, Ioan Enciu, Vicky Ford, Gaston Franco, Adam Gierek, Norbert Glante, Fiona Hall, Romana Jordan Cizelj, Krišjānis Kariņš, Lena Kolarska-Bobińska, Philippe Lamberts, Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz, Marisa Matias, Jaroslav Paška, Miloslav Ransdorf, Herbert Reul, Teresa Riera Madurell, Michèle Rivasi, Jens Rohde, Paul Rübig, Francisco Sosa Wagner, Konrad Szymański, Britta Thomsen, Patrizia Toia, Evžen Tošenovský, Ioannis A. Tsoukalas, Claude Turmes, Vladimir Urutchev, Kathleen Van Brempt, Alejo Vidal-Quadras, Henri Weber
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Antonio Cancian, Francesco De Angelis, Françoise Grossetête, Cristina Gutiérrez-Cortines, Jolanta Emilia Hibner, Holger Krahmer, Bernd Lange, Mario Pirillo, Vladimír Remek, Silvia-Adriana Ţicău