BETÄNKANDE om förslaget till Europaparlamentets förordning om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt och om upphävande av Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG
14.10.2011 - (2009/2212(INI))
Utskottet för konstitutionella frågor
Föredragande: David Martin
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION
om förslaget till Europaparlamentets förordning om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt och om upphävande av Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av artikel 226 tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,
– med beaktande av artiklarna 41 och 48 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor (A7-0352/2011),
1. Europaparlamentet antar det förslag till förordning som bifogas denna resolution.
2. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ge sitt samtycke till förslaget.
3. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att inleda förhandlingar om de inte kan ge sitt samtycke till förslaget i dess nuvarande form. Parlamentet ger sin föredragande och ordföranden för det behöriga utskottet i uppdrag att under det utskottets ledning förhandla med rådet och kommissionen i syfte att säkra deras samtycke.
4. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och det förslag till förordning som bifogas resolutionen till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.
BILAGA
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS FÖRORDNING
om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt och om upphävande av Europaparlamentets, rådets och kommissionens beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG
Europaparlamentet utfärdar denna förordning
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 226 tredje stycket,
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, särskilt artikel 106a,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av rådets samtycke[1],
med beaktande av kommissionens samtycke[2],
i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, och
av följande skäl:
(1) Genom Lissabonfördraget skapades förutsättningar för en förnyad och förstärkt institutionell balans inom unionen, som ger dess institutioner möjlighet att fungera mer effektivt, öppet och demokratiskt. Inom ramen för detta förstärktes och utvidgades Europaparlamentets politiska kontrollbefogenheter. Enligt både nationell parlamentarisk praxis och kraven i fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallade fördragen) bör Europaparlamentets undersökningskommittéer därför förstärkas och bör beviljas särskilda, konkreta och tydligt avgränsade befogenheter som ligger mer i linje med parlamentets politiska betydelse och befogenheter, samtidigt som proportionalitetsprincipen enligt artikel 5 i EU-fördraget respekteras. Befogenheterna för undersökningskommittéerna, som är utomordentliga politiska kontrollinstrument, bör inte påverka de andra institutionernas ansvarsområden.
(2) Den 19 april 1995 antog Europaparlamentet, rådet och kommissionen beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG[3] om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt. I beslutet anges att beslutets bestämmelser kan ses över mot bakgrund av gjorda erfarenheter.
(3) Med tanke på den förnyade institutionella balans som har skapats i och med Lissabonfördraget och den erfarenhet som Europaparlamentets undersökningskommittéer har förvärvat bör beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG upphävas och ersättas med en ny förordning.
(4) Enligt nyttoprincipen, som erkänns i domstolens rättspraxis[4], bör Europaparlamentet och dess undersökningskommittéer ges nödvändiga befogenheter för att kunna fullgöra de uppgifter som undersökningsrätten medför. Därför är det mycket viktigt att unionsinstitutionerna, unionsorganen och medlemsstaterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att underlätta fullgörandet av dessa uppgifter.
(5) Det bör inte tillsättas någon undersökningskommitté i de fall där de påstådda förhållandena är föremål för en domstolsprövning och domstolsförfarandet ännu inte har avslutats. För att undvika eventuella konflikter mellan undersökningar av politisk karaktär och undersökningar av rättslig karaktär bör Europaparlamentet emellertid ha rätt – utan att vara skyldig att göra detta enligt fördragen – att avbryta en undersökningskommittés undersökningar om ett domstolsförfarande inleds i samma ärende efter det att en undersökningskommitté har tillsatts.
(6) Enligt principerna om insyn, god förvaltning och demokratisk ansvarsskyldighet bör undersökningskommittéernas arbete och i synnerhet utfrågningarna vara offentliga. Undersökningskommittéerna bör emellertid även kunna förhandla inom stängda dörrar och upprätta lämpliga sekretessregler för att garantera att undersökningarna blir effektiva, skydda medlemsstaternas centrala intressen, garantera dataskydd och integritetsskydd, med särskild hänsyn till unionens dataskyddslagstiftning, och skydda fysiska och juridiska personers kommersiella intressen.
(7) Syftet med undersökningsrätten, som är en viktig del av de parlamentariska övervakningsbefogenheterna, är att avgöra hur det befintliga regelverket har tillämpats. Det är därför mycket viktigt att undersökningskommittéerna kan förlita sig på sakuppgifter som samlats in under undersökningens gång. I detta syfte bör en undersökningskommitté inom ramen för sitt mandat kunna företa de undersökningar som är nödvändiga för att fullgöra dess uppgifter, särskilt företa undersökningar på plats, begära in handlingar, kalla vittnen, höra tjänstemän och andra anställda vid unionen eller i medlemsstaterna och begära in expertrapporter.
(8) Med hänsyn till kraven på insyn och rättssäkerhet bör en undersökningskommittés begäran om bevisupptagning ha formen av ett beslut som bör betraktas som en handling upprättad av Europaparlamentet om den har rättsverkningar gentemot tredje parter i syfte att möjliggöra lämplig rättslig kontroll.
(9) Undersökningarna bör utföras med fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvisa. Berörda personer bör ha rätt att yttra sig om uppgifter som rör dem.
(10) Undersökningskommittéerna bör fullt ut respektera rättigheterna för de personer de kallar som vittnen, i enlighet med den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
(11) Undersökningarna bör också beakta principen att slutsatserna från en undersökning endast bör grundas på fakta som har bevisvärde. Därför bör en undersökningskommitté särskilt ha rätt till att få tillgång till alla relevanta handlingar som unionens institutioner eller organ och medlemsstaterna förfogar över, eller om handlingen anses vara relevant för undersökningens resultat, handlingar från varje annan fysisk eller juridisk person.
(12) Enligt principen om lojalt samarbete och åtagandet att bidra till upprätthållandet av unionens rättsordning bör berörda unionsinstitutioner eller unionsorgan och medlemsstater på begäran av en undersökningskommitté utse en tjänsteman eller annan anställd som de bemyndigar att uppträda inför undersökningskommittén. Vidare bör det vara möjligt för en undersökningskommitté att höra de kommissionsledamöter som ansvarar för det undersökta ärendet, om deras vittnesmål bedöms vara viktigt och nödvändigt för en verklig bedömning av ärendet.
(13) För att garantera att undersökningskommitténs slutsatser grundas på fakta som har bevisvärde bör kommittén emellertid också ha rätt att som vittnen instämma varje annan person som är bosatt i Europeiska unionen, inbegripet tjänstemän och andra anställda vid unionens institutioner eller i medlemsstaterna. Vittnen bör vara skyldiga att besvara de frågor som ställs till dem beredvilligt, fullständigt och sanningsenligt. För att garantera att unionens tjänstemän och övriga anställda kan uppfylla denna skyldighet bör det klargöras att de enligt artiklarna 17 och 19 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen, som fastställs i förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68[5], och i artikel 11 i anställningsvillkoren för övriga anställda, som fastställs i samma förordning, anses vara bemyndigade att hörsamma undersökningskommitténs kallelser, inställa sig till vittnesförhör, avge utlåtanden och vittna personligen.
(14) Med tanke på behovet av att garantera högsta möjliga bevisvärde för vittnesmålen bör undersökningskommittéerna också ha rätt att kräva att vittnen lämnar vittnesmål under ed. Med tanke på att vittnesmål under ed inte är ett förfarande som tillämpas i alla nationella rättssystem i unionen bör vittnena emellertid inte vara skyldiga att vittna under ed. När ett vittne undanber sig att vittna under ed bör detta noteras formellt för att möjliggöra en rättvis jämförande bedömning av alla vittnesmåls bevisvärde.
(15) Genom att ratificera fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samtyckte medlemsstaterna även till att ge Europaparlamentet rätt att undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av unionsrätten. Medlemsstaterna bör följaktligen försäkra sig om att deras nationella myndigheter i enlighet med bestämmelserna i den nationella lagstiftningen bistår undersökningskommittéerna på lämpligt sätt så att dessa kan fullgöra sin uppgift, särskilt genom att utan dröjsmål verkställa framställningar om rättslig hjälp som utfärdas av kommittéerna.
(16) För att stärka den demokratiska kontrollen på unionsnivå beviljas undersökningskommittéerna utökade befogenheter i enlighet med denna förordning. För att ge rättslig verkan åt dessa bestämmelser, göra undersökningarna effektivare och i högre grad anpassa dem till nationell parlamentarisk praxis bör denna förordning möjliggöra effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder i väldefinierade fall. Det bör ankomma på medlemsstaterna att se till att vissa överträdelser blir föremål för lämpliga påföljder enligt deras nationella lagstiftning och att de inleder lämpliga rättsliga förfaranden mot personer som har begått sådana överträdelser.
(17) För att utöka antalet effektiva rättsmedel bör ett administrativt rättsmedel inom Europaparlamentet göras tillgängligt för fysiska eller juridiska personer som inte är anställda vid unionens och medlemsstaternas institutioner och organ, varigenom sådana personer kan bestrida beslut som fattas under tillämpningen av bestämmelserna om undersökningar och som riktas till dem eller berör dem direkt och enskilt. Detta rättsmedel bör vara ett komplement till de rättsliga och utomrättsliga rättsmedel som gäller enligt fördragen och medlemsstaternas rättssystem.
(18) Det är angeläget att respektera maktfördelningsläran, som föreskriver att den lagstiftande makten (parlamentet), den verkställande makten (regeringen) och den dömande makten (domstolarna) ska hållas i sär för att förhindra maktmissbruk.
(19) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Avsnitt 1
Syfte och allmänna bestämmelser om inrättandet av undersökningskommittéer
Artikel 1
Syfte
1. Denna förordning fastställer närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets rätt att, vid fullgörandet av sina uppgifter, undersöka påstådda överträdelser eller missförhållanden vid tillämpningen av unionsrätten.
2. Bestämmelser om Europaparlamentets interna organisation ska fastställas i arbetsordningen.
Artikel 2
Tillsättning av och mandat för undersökningskommittéer
1. Europaparlamentet kan på de villkor och inom de gränser som fastställs i fördragen tillsätta en tillfällig undersökningskommitté.
2. Europaparlamentet kan på begäran av en fjärdedel av sina ledamöter tillsätta en sådan undersökningskommitté.
3. I beslutet om tillsättning av en undersökningskommitté ska kommitténs mandat fastställas, särskilt
a) sakfrågan och undersökningens syfte med hänvisning till de relevanta bestämmelserna i unionsrätten,
b) undersökningskommitténs sammansättning, som ska utgöras av en balanserad representation av de politiska grupperna,
c) tidsfristen för inlämnande av undersökningskommitténs rapport, som inte får överskrida 12 månader från och med kommitténs första sammanträde; denna tidsfrist kan efter ett motiverat beslut av Europaparlamentet förlängas två gånger med högst tre månader.
Artikel 3
Upplösning av en undersökningskommitté
Undersökningskommittén ska upplösas
a) när den har överlämnat sin rapport, eller
b) vid utgången för tidsfristen för överlämnandet av rapporten, eller,
c) under alla omständigheter, vid utgången av valperioden.
Artikel 4
Ny undersökning
En undersökningskommitté får inte tillsättas eller tillsättas på nytt angående en sak som redan varit föremål för undersökning av en undersökningskommitté förrän det har gått minst 12 månader efter överlämnandet av denna undersökningsrapport, eller efter det att mandatet för den förra undersökningskommittén har löpt ut; det krävs också att nya omständigheter har framkommit. En tillfällig undersökningskommitté får emellertid alltid tillsättas om det framkommit nya, allvarliga omständigheter som anses kunna leda till att viktiga slutsatser ändras.
Avsnitt 2
Allmänna förfaranderegler
Artikel 5
Oförenlighet
1. En undersökningskommitté får inte utreda en sak som är föremål för rättslig prövning vid en domstol, så länge som den rättsliga prövningen inte är avslutad.
2. Om rättsliga förfaranden rörande en identisk fråga inleds efter det att en undersökningskommitté har tillsatts ska Europaparlamentet besluta huruvida det ska avbryta kommitténs undersökning.
En begäran om att avbryta en undersökning kan lämnas av en medlemsstat, kommissionen eller en person som berörs direkt och individuellt av undersökningen.
Den tidsperiod då undersökningen avbryts ska inte räknas in i den tidsfrist som avses i artikel 2.3 c.
Artikel 6
Offentliga förhandlingar
1. Undersökningskommitténs förhandlingar, särskilt utfrågningar som anordnas av kommittén, ska vara offentliga.
2. Förhandlingarna kan undantagsvis ske inom stängda dörrar på begäran av en fjärdedel av ledamöterna av undersökningskommittén, eller på begäran av en unionsinstitution eller ett unionsorgan eller berörda nationella myndigheter. Vittnen och experter får på begäran höras inom stängda dörrar.
Upplysningar som betraktas som sekretessbelagda enligt artikel 7 ska behandlas inom stängda dörrar.
3. Om omnämnandet av en person i förbindelse med en undersökning kan åsamka denne skada ska undersökningskommittén underrätta personen om detta; undersökningskommittén ska höra en sådan person om han eller hon så begär.
Artikel 7
Sekretess
1. De upplysningar som den tillfälliga undersökningskommittén samlar in får endast användas för att fullgöra dess uppgifter. Upplysningarna får inte offentliggöras om de innehåller sekretessbelagda uppgifter eller uppgifter av konfidentiell natur. Sekretessbelagda uppgifter ska behandlas och skyddas av Europaparlamentet i enlighet med de gemensamma miniminormer i säkerhetsbestämmelserna som tillämpas av unionens institutioner.
2. Punkt 1 gäller följaktligen för offentliggörande av upplysningar som antingen skulle undergräva dataskyddet och integritetsskyddet, särskilt när det gäller unionens lagstiftning om skydd av personuppgifter, eller en fysisk eller en juridisk persons kommersiella intressen, inbegripet immateriella rättigheter.
Artikel 8
Samarbete
Unionens institutioner och organ ska se till att deras tjänstemän och andra anställda tillhandahåller nödvändigt bistånd för att undersökningskommittén ska kunna fullgöra sin uppgift.
Medlemsstaterna ska se till att deras nationella myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning tillhandahåller nödvändigt stöd för att undersökningskommittén ska kunna fullgöra sin uppgift.
Artikel 9
Meddelanden
Alla meddelanden till medlemsstaternas nationella myndigheter eller domstolar för genomförandet av denna förordning ska gå via medlemsstaternas fasta representationer vid Europeiska unionen.
Artikel 10
Resultat av undersökningar
1. Efter det att en undersökning har avslutats ska undersökningskommitténs slutrapport överlämnas till Europaparlamentet, som ska anta eller förkasta den utan ändringsförslag.
2. Kommitténs slutrapport får innehålla en minoritetsreservation som officiell del av texten, förutsatt att minst en fjärdedel av kommitténs ledamöter stöder minoritetsreservationen.
3. På grundval av rapporten får Europaparlamentet hänskjuta ärendet till unionens institutioner eller organ eller till nationella rättsliga eller andra myndigheter.
Europaparlamentet får överlämna de rekommendationer som det har antagit på grundval av undersökningskommitténs rapport till unionsinstitutionerna eller unionsorganen eller till medlemsstaterna.
Avsnitt 3
Undersökningar
Artikel 11
Utförande av undersökningar
1. Undersökningskommittén får inom ramen för sitt mandat företa de undersökningar som är nödvändiga för att fullgöra sin uppgift. I detta syfte har undersökningskommittén särskilt rätt att
– utföra undersökningar på plats,
– begära in handlingar,
– kalla vittnen,
– höra tjänstemän och andra anställda i unionen eller medlemsstaterna,
– begära in expertrapporter.
2. Undersökningskommittén får be nationella rättsliga eller andra myndigheter om hjälp under sina undersökningar. Myndigheterna ska bistå undersökningskommittén på lämpligt sätt.
3. Om påstådda överträdelser eller missförhållanden i samband med tillämpningen av unionsrätten involverar ett eventuellt ansvar hos ett organ eller en myndighet i medlemsstaterna kan undersökningskommittén uppmana parlamentet i den berörda medlemsstaten att samarbeta i undersökningen.
Europaparlamentet kan i det syftet ingå interparlamentariska avtal med medlemsstaternas parlament.
4. Beslut som kommittén fattar i enlighet med avsnitt 3 och som riktas till en fysisk eller juridisk person som inte är en institution eller ett organ i unionen eller i en medlemsstat ska informera adressaterna om de rättsmedel som de har tillgång till enligt artikel 21 i denna förordning.
Kommittébeslut som har rättsverkningar gentemot tredje parter ska betraktas som en rättsakt upprättad av Europaparlamentet.
Artikel 12
Begäran om bevisupptagning
Undersökningskommittén ska inom ramen för sin undersökning (begäran om bevisupptagning) fatta ett beslut där kommittén ska ange vilka metoder den planerar att använda i undersökningen och vilka sakförhållanden som ska fastställas.
Artikel 13
Undersökningar på plats
Undersökningskommittén får genomföra undersökningar på plats. Dessa undersökningar ska i förekommande fall genomföras i samarbete med de nationella myndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning.
Artikel 14
Begäran om handlingar
1. Unionsinstitutionerna och unionsorganen ska på undersökningskommitténs begäran tillhandahålla undersökningskommittén alla relevanta handlingar som de förfogar över.
2. Medlemsstaternas myndigheter ska på begäran av undersökningskommittén tillhandahålla alla relevanta handlingar som de förfogar över i enlighet med bestämmelserna i nationell lagstiftning och på de villkor som anges i artikel 346.1 a och b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
3. Undersökningskommittén får begära att varje annan berörd fysisk eller juridisk person ska tillhandahålla sådana handlingar som den anser nödvändiga för att på ett tillfredsställande sätt genomföra en undersökning. Sådana personer ska utan att det påverkar deras skyldigheter enligt unionsrätten och nationell lag rätta sig efter kommitténs begäran. De kan hävda de rättigheter de skulle åtnjuta enligt nationell lagstiftning i händelse av beslag av föremål av nationella brottsbekämpande myndigheter.
4. I begäran om handlingar ska följande uppgifter anges: rättslig grund och syfte med begäran, vilka handlingar som efterfrågas samt tidsfrist för tillhandahållande av handlingarna. I begäran ska också anges eventuella följder av en ogrundad vägran att tillhandahålla de begärda handlingarna.
Artikel 15
Vittnen
1. Undersökningskommittén får instämma varje annan person som är bosatt i Europeiska unionen som vittne om den anser att detta är nödvändigt för att den ska kunna fullgöra sin uppgift.
Kallelserna ska alltid innehålla uppgifter om det berörda vittnets förnamn, efternamn och adress och ska också ange exakt ämne för förhöret samt skälen till att vittnet ska höras. Undersökningskommittén ska översända kallelsen till den behöriga nationella myndigheten i den medlemsstat där vittnet är bosatt. Den behöriga nationella myndigheten ska se till att vittnet delges kallelsen i enlighet med bestämmelserna i den nationella lagstiftningen.
2. Vittnen som instämts rätteligen ska hörsamma kallelsen och inställa sig till förhör. De ska beredvilligt, fullständigt och sanningsenligt besvara de frågor som ställs till dem av kommitténs ledamöter. De får åberopa de rättigheter som de skulle åtnjuta om de hade kallats och hörts av en parlamentarisk undersökningskommitté eller ett liknande organ, eller på annat sätt av en domstol med behörighet i civilrättsliga ärenden i sin bosättningsmedlemsstat. I detta syfte har de rätt att anlita ett juridiskt biträde.
Vittnen ska i förväg informeras om sina rättigheter och skyldigheter och om eventuella följder av en ogrundad vägran att hörsamma en kallelse att inställa sig inför kommittén som vittne, avgivande av falskt vittnesmål eller bestickning av vittnen.
3. Om ett vittne som instämts rätteligen inte uppträder inför undersökningskommittén, kan denna besluta om ny kallelse av vittnet.
4. Undersökningskommittén får besluta att höra vittnen under följande ed: ”Jag svär att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.” Vittnen får om de så önskar tillägga en kompletterande religiös fras till eden. Ingen ska dock vara tvungen att vittna under ed.
När ett vittne undanber sig att vittna under ed ska detta noteras formellt.
Artikel 16
Vittnesmål av medlemmar av unionens institutioner och regeringsmedlemmar från medlemsstaterna
Kommittén kan uppmana unionens institutioner – med undantag av domstolen – eller medlemsstaternas regeringar att utse en eller flera av sina medlemmar att delta i kommitténs arbete, förutsatt att deras vittnesmål bedöms vara viktigt och nödvändigt för en verklig bedömning av ärendet.
Efter en begäran enligt första stycket ska kommissionen utse en eller flera kommissionsledamöter med ansvar för ärendet att uppträda inför undersökningskommittén.
Artikel 17
Tjänstemän och andra anställda i unionen eller medlemsstaterna
1. Undersökningskommittén kan uppmana en unionsinstitution, ett unionsorgan eller medlemsstaterna att utse en eller flera av sina tjänstemän eller andra anställda att delta i kommitténs arbete.
Unionsinstitutionerna, unionsorganen eller medlemsstaterna ska utse de tjänstemän eller andra anställda som de bemyndigar att uppträda inför undersökningskommittén.
2. Undersökningskommittén får kalla en särskild tjänsteman eller annan anställd i unionen att vittna i en fråga som är förknippad med hans eller hennes yrkesmässiga plikter om den anser att det är nödvändigt att höra den personen för att den ska kunna fullgöra sin uppgift. Den berörda tjänstemannen eller annan anställd ska anses bemyndigad i enlighet med artiklarna 17 och 19 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen vid Europeiska unionen och artikel 11 i anställningsvillkoren för övriga anställda vid unionen att hörsamma kommitténs kallelser, inställa sig till förhör som vittne och personligen avge utlåtande eller vittnesmål.
3. Undersökningskommittén får kalla en särskild tjänsteman eller annan anställd i en medlemsstat att vittna i en fråga som är förknippad med hans eller hennes yrkesmässiga plikter om den anser att det är nödvändigt att höra den personen för att den ska kunna fullgöra sin uppgift. Den berörda medlemsstaten ska i överensstämmelse med bestämmelser i nationell lagstiftning ge sina tjänstemän och andra anställda tillstånd att hörsamma kommitténs kallelse, inställa sig för vittnesförhör och personligen avge utlåtanden och vittnesmål.
Artikel 18
Framställningar om rättslig hjälp
1. Undersökningskommittén får lämna in en framställan om rättslig hjälp i samband med förhör av rätteligen instämda vittnen.
2. En sådan framställan ska enligt artikel 15.1 utfärdas i form av ett beslut från kommittén och ska översändas av kommittén till den behöriga rättsliga myndigheten i den medlemsstat där vittnet är bosatt. Vid behov ska beslutet åtföljas av en översättning till ett eller flera av de officiella språken i den medlemsstat som beslutet riktas till.
3. Den behöriga rättsliga myndigheten ska tillämpa framställan i enlighet med den nationella lagstiftningen efter det att framställans äkthet och laglighet har kontrollerats. Myndigheten kan emellertid hörsamma en framställan från undersökningskommittén om att en speciell metod eller ett särskilt förfarande ska följas om detta inte är oförenligt med den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning eller är omöjligt på grund av medlemsstatens interna praxis eller förfaranden eller på grund av praktiska svårigheter.
4. Framställningar om rättslig hjälp ska verkställas utan dröjsmål.
5. Efter verkställandet ska den behöriga rättsliga myndigheten översända till undersökningskommittén det beslut som ger kraft åt framställan, alla handlingar som utfärdats i samband med verkställandet samt en detaljerad utgiftsdeklaration.
Artikel 19
Experter
1. Undersökningskommittén får besluta att rapporter ska inhämtas från en eller flera experter. I beslutet om anlitande av experter ska kommittén ange experternas uppgifter samt tidsfrister för inlämnandet av rapporter.
2. Experter får endast yttra sig i frågor som uttryckligen har hänskjutits till dem.
3. Undersökningskommittén kan begära att vittnen ska höras på förslag från en expert.
4. Efter det att experten har avgett sin rapport kan han eller hon höras av undersökningskommittén.
Artikel 18 ska gälla med vederbörliga ändringar.
Artikel 20
Påföljder
1. Vägran eller underlåtande att fullgöra de skyldigheter som fastställs i denna förordning ska noteras formellt.
Europaparlamentets talman kan helt eller delvis meddela innehållet i en sådan not och ska se till att det innehåll som meddelats även offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
2. Medlemsstaterna ska se till att följande överträdelser av denna förordning är föremål för lämpliga påföljder enligt sin nationella lagstiftning:
– Ogrundad vägran att tillhandahålla begärda handlingar.
– Ogrundad vägran att hörsamma en kallelse och inställa sig inför kommittén som vittne.
– Avgivande av falskt vittnesmål.
– Bestickning av vittnen.
Påföljderna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande samt motsvara de påföljder som tillämpas för motsvarande överträdelser i samband med undersökningskommittéers arbete i de nationella parlamenten.
3. När en person skäligen misstänks för att ha begått någon av de överträdelser som anges i punkt 2 ska den medlemsstat där personen är bosatt vidta lämpliga rättsliga åtgärder mot honom eller henne i enlighet med nationell lagstiftning.
Artikel 21
Rättsmedel
1. Varje annan fysisk eller juridisk person än unionsinstitutioner och unionsorgan och medlemsstater får inge ett motiverat skriftligt klagomål mot ett beslut från undersökningskommittén som har fattats i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 3 och som är riktat till den personen eller direkt och enskilt berör honom eller henne. Klagomålet ska ange den påstådda överträdelsen av unionsrätten eller av den nationella lagstiftning som är tillämplig för den klagande.
2. Klagomålet ska inges till Europaparlamentet inom tio arbetsdagar från datumet för meddelandet om beslutet till den klagande, eller i avsaknad av ett sådant meddelande, från den dag då det kom till den klagandes kännedom, allt efter omständigheterna.
Ett sådant klagomål ska ha suspensiv verkan.
3. Europaparlamentet ska fatta ett motiverat beslut om klagomålet vid den första sammanträdesperioden efter utlöpandet av en period på tio arbetsdagar från mottagandet av klagomålet. Inom ramen för detta beslut får klagomålets suspensiva verkan upphävas.
Europaparlamentet ska meddela den klagande sitt beslut inom tio arbetsdagar och ska informera den klagande om de rättsmedel som han eller hon har tillgång till, det vill säga rätten att väcka talan mot Europaparlamentet och/eller inge ett klagomål till Europeiska ombudsmannen i enlighet med de villkor som fastställs i artikel 263 respektive artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
4. Underlåtande av Europaparlamentet att meddela ett motiverat beslut inom den föreskrivna tidsfristen ska ge den klagande rätt att väcka talan mot Europaparlamentet i enlighet med de villkor som fastställs i artikel 263 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Artikel 22
Kostnader
Kostnader för resa och uppehälle för ledamöter och tjänstemän vid unionens institutioner och organ ska täckas av dessa institutioner och organ. Kostnader för resa och uppehälle för andra personer som hörs av en undersökningskommitté ska ersättas av Europaparlamentet i enlighet med gällande tak för utfrågning av experter.
Avsnitt 4
Slutbestämmelser
Artikel 23Upphävande
Beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG ska upphöra att gälla.
Artikel 24Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska börja tillämpas …[6]*.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i
På Europaparlamentets vägnar
Talmannen
MOTIVERING
”Truth is an arrow and the gate is narrow …that it passes through.”
Bob Dylan
Inledning
Rätten att företa undersökningar är en viktig del av parlamentets tillsynsbefogenheter. Undersökningsrätten ger faktiskt parlamentet möjligheten att övervaka tidigare händelser: hur genomfördes det befintliga regelverket? Har lagstiftningen överträtts, eller har det förekommit missförhållanden eller korruption i tillämpningen av lagstiftningen? Med andra ord är syftet med undersökningsrätten att ta reda på sanningen om det förflutna.
Denna rättighet utövas på många olika sätt av de demokratiska parlamenten runtom i världen. I de flesta EU-medlemsstaterna föreskrivs och regleras inrättandet av undersökningskommittéer genom författningar, lagar eller dekret. En jämförelse av de olika typer av undersökningskommittéer som finns i medlemsstaterna visar på relativt stora skillnader mellan kommittéernas tillsättningsmekanismer, funktionssätt och befogenheter[7]. Skillnader kan också konstateras när det gäller hur ofta undersökningskommittéer tillsätts.
Europaparlamentets rätt att tillsätta en tillfällig undersökningskommitté för att undersöka ”påstådda fel eller missförhållanden vid tillämpningen av unionsrätten” upphöjdes till primärrätt genom Maastrichtfördraget. I Maastrichtfördraget anges emellertid inte vilka särskilda befogenheter som parlamentets undersökningskommittéer ska beviljas, utan fastställandet av eventuella närmare föreskrifter lämnades i stället till ett framtida interinstitutionellt avtal.
Parlamentet började omedelbart utarbeta ett sådant avtal, men först efter långvariga förhandlingar och två betänkanden[8] antogs ett interinstitutionellt beslut 1995 om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt[9].
Parlamentet har utnyttjat denna rättighet i mycket blygsam utsträckning. Faktum är att endast tre undersökningskommittéer har tillsatts sedan 1995, nämligen följande:
- TRANSIT – för gemenskapens transiteringssystem,
- ESB1 – om BSE (Bovin spongiform encefalopati),
- EQUI – beträffande krisen i bolaget Equitable Life Assurance Society.
Under sitt arbete insåg EQUI-kommittén snabbt att undersökningskommittéernas befogenheter är begränsade, och ansåg att detta inte överensstämde med Europaparlamentets politiska betydelse, behov och befogenheter. I detta avseende konstaterade EQUI-kommittén följande i sin rapport:
Förutom för Europeiska kommissionen har kommittén mycket små befogenheter: den kan inte kalla vittnen, inga påföljder, kostnader eller böter påförs ett vittne som vägrar att samarbeta med kommittén, och inga påföljder påförs för falska vittnesmål eller vägran att inställa sig eller vittna inför kommittén. Kommittén har inga undersökningsbefogenheter liknande domstolarnas i fråga om nationella förvaltningar eller då ett administrativt eller privat organ vägrar att lämna handlingar till kommittén. Kommittén kan inte heller begära stöd från en nationell domstol under en pågående undersökning[10].
Dessa problem som lyftes fram av EQUI-kommittén var i själva verket samma kontroversiella frågor som uppkom under de interinstitutionella förhandlingarna 1995. Av dessa skäl lade Europaparlamentet den 19 juni 2007[11] fram en rekommendation där det uppmanar talmanskonferensen att genomföra de rekommendationer som ingår i undersökningskommitténs rapport, främst med avseende på den framtida reformen av undersökningskommittéerna.
Varför inleda reformen nu?
Till följd av Lissabonfördraget ändrades unionens institutionella balans och Europaparlamentets politiska betydelse stärktes. I artikel 14 i EUF-fördraget anges uttryckligen att parlamentet utövar politisk kontroll. Genom fördraget ändrades också förfarandet för att fastställa föreskrifterna om utövandet av undersökningsrätten. Följande anges i artikel 226: ”Närmare bestämmelser … ska fastställas av Europaparlamentet på eget initiativ genom förordningar i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, efter rådets och kommissionens godkännande.”
Initiativrätten var tidigare ett beslut som måste fattas gemensamt av de tre huvudsakliga EU‑institutionerna, men genom Lissabonfördraget ges initiativrätten uttryckligen till parlamentet. Parlamentet måste emellertid fortfarande inhämta rådets och kommissionens formella samtycke.
Ett annat skäl att inleda denna översyn nu är de senaste ändringarna av ombudsmannens stadga[12], som ger ombudsmannen större befogenheter jämfört med parlamentets undersökningskommittéer.
I syfte att förbättra framtida undersökningskommittéers effektivitet och funktion förutsåg Europaparlamentets rekommendation av den 19 juni 2007 redan en reform av föreskrifterna för undersökningskommittéer. Enligt den undersökning som genomfördes av kommittén om situationen i 12 medlemsstater samt Schweiz, är de nationella parlamenten mycket bättre rustade att genomföra undersökningar än Europaparlamentet. Därefter aktualiserade utredningsavdelningen undersökningen och utökade den till att omfatta de medlemsstater som inte ingick i den tidigare undersökningen. Resultaten visar att merparten av medlemsstaterna har ett författningssystem som föreskriver parlamentariska undersökningskommittéer. I de flesta medlemsstater har undersökningskommittéerna undersökningsbefogenheter som liknar domstolarnas, men som är mindre omfattande. I de flesta medlemsstater där dessa kommittéer har en rättslig grund kan de även kalla vittnen. Vid underlåtenhet att inställa sig inför en undersökningskommitté finns olika påföljder från land till land.
Jämfört med dessa bestämmelser är de gällande föreskrifterna för Europaparlamentets undersökningskommittéer mycket mer restriktiva, särskilt när det gäller kallande av vittnen och påföljder vid vägran att samarbeta.
Eftersom fördraget ger parlamentet initiativrätt är det förfarande som används det som anges i artikel 41 i parlamentets arbetsordning: ”Parlamentets initiativrätt enligt fördragen”.
Men eftersom förfarandet har ändrats har parlamentet inte bara rätt att ändra det gamla beslutet, utan kan i stället föreslå ny lagstiftning, vilket påpekas ovan[13].
Vilka förbättringar föreslås?
Undersökningskommittéerna måste ha nödvändiga medel för att fullgöra sin uppgift att undersöka påstådda överträdelser av unionslagstiftningen eller administrativa missförhållanden. Detta överensstämmer med domstolens rättspraxis. När en unionsinstitution eller ett unionsorgan genom en artikel i fördraget ges en bestämd uppgift måste det antas att institutionen eller organet genom samma bestämmelse ges ”de befogenheter som är nödvändiga för fullgörandet av denna uppgift”, eftersom bestämmelsen annars skulle förlora all ändamålsenlig verkan[14].
För att utarbeta ett förslag till ny förordning utan tidigare erfarenhet – för första gången i parlamentets historia – har föredraganden hämtat inspiration från en rad olika källor. EU‑domstolens stadgar och rättegångsregler, särskilt artiklarna 24–30 respektive artiklarna 47–53 och 75 var en av de viktigaste inspirationskällorna. Förordning (EG) nr 1073/1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och beslut 94/262/EKSG, Euratom om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning gav värdefulla exempel på hur undersökningsbefogenheter kan upprättas på överstatlig nivå. Utredningsavdelningens studie (Parliamentary Committees of Inquiry: A Survey) gav en översikt av befogenheterna och förfarandena för undersökningskommittéer i olika länder. Tidigare texter som utarbetats i samband med parlamentets undersökningskommittéer beaktades naturligtvis[15]. Utmärkta dokument, meddelanden och bidrag från vår rättstjänst var också värdefulla tillskott som berikade funderingarna kring denna fråga. Avslutningsvis kommer vissa obestridda och användbara bestämmelser i det gamla beslutet utan tvivel att tas med i det nya rättsinstrumentet.
Detta förslag till förordning utgör en tydligare och mer logisk struktur jämfört med det gamla beslutet. De viktigaste förbättringarna finns i avsnitt 3 (undersökningar).
Utgångspunkten för våra funderingar kring denna fråga var övertygelsen om att alla slutsatser från en undersökning endast bör grundas på fakta som har bevisvärde. Därför bör en undersökningskommitté ha rätt att inom begränsningarna för sitt mandat utföra alla undersökningar som anses nödvändiga för att den ska kunna fullgöra sin uppgift, nämligen att ta reda på sanningen om tidigare händelser med hjälp av faktiska omständigheter.
Enligt förslaget till förordning kan kommittén därför utföra alla slags undersökningar, med detaljerade bestämmelser om de viktigaste undersökningarna, t.ex. att utföra undersökningar på plats, begära handlingar, höra tjänstemän och andra anställda i unionen och medlemsstaterna, kalla vittnen och begära rapporter från experter.
Undersökningskommittéerna bör ha tillgång till alla handlingar – såväl administrativa som andra handlingar – och till alla upplysningar som kan underlätta deras arbete. De bör kunna inhämta sådana upplysningar både från unionsorgan och nationella organ och fysiska eller juridiska personer. Denna befogenhet bör emellertid endast användas i de fall där det finns en koppling mellan den upplysning eller handling som begärs och den berörda undersökningskommitténs uppgift.
Undersökningskommittéerna bör av samma skäl kunna kalla varje annan person (tjänstemän från unionen eller medlemsstaterna, tekniska experter, ombud för juridiska personer etc.) som vittnen, vars bevis eller sakkunskap anses vara nödvändiga för att kunna undersöka ärendet i fråga på ett bättre sätt.
För att uppnå dessa mål införs genom förslaget till förordning en direkt skyldighet att tillhandahålla de handlingar som kommittén begär och att inställa sig inför kommittén som vittne. Ett förfarande i det ursprungliga beslutet bör emellertid behållas. Tjänstemän och andra anställda i EU och medlemsstaterna kan utses av sina överordnade att delta i kommitténs arbete. I det fallet är det inte orealistiskt att tänka sig att de praktiskt taget skulle agera enligt instruktion. Om kommittén inte är nöjd med de handlingar eller utlåtanden som lämnats enligt detta förfarande kan den emellertid utnyttja sina nya, starkare befogenheter, det vill säga att kalla dessa personer direkt som vittnen. Det gamla systemet (som grundas på EU‑institutionernas och medlemsstaternas goda vilja och lojala samarbete) avskaffas följaktligen inte, men undersökningskommittéernas ”hot” om att utnyttja sina nya förstärkta befogenheter kan innebära en ”början till visdom” för de EU-institutioner eller medlemsstater som utreds.
En mycket viktig förbättring i denna nya rättsliga ram är att vittnen som kallas kommer att vara skyldiga att villigt, fullständigt och sanningsenligt besvara de frågor som ställs till dem av kommitténs ledamöter. Detta skulle även gälla för tjänstemän och andra anställda i unionen. Enligt förordningen bemyndigas de att hörsamma kallelser från en undersökningskommitté och att vittna.
Denna rättsliga ram förefaller tillräcklig för att se till att den politiska kontroll som utövas av Europaparlamentet – den enda direktvalda EU-institutionen – är seriös, ändamålsenlig och lever upp till EU-medborgarnas förväntningar på demokratisk ansvarsskyldighet och god förvaltning.
På samma sätt bör underlåtenhet att uppfylla dessa skyldigheter medföra lämpliga påföljder. För att respektera principerna inget brott utan lag och inget straff utan lag, vilka anges i artikel 49 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, bör medlemsstaterna enligt förordningen vara skyldiga att se till att exakt definierade överträdelser – ogrundad vägran att tillhandahålla begärda handlingar, ogrundad vägran att hörsamma en kallelse och inställa sig inför kommittén som vittne, falskt vittnesmål och bestickning av vittnen – blir föremål för lämpliga påföljder enligt deras nationella lagstiftning.
Europaparlamentet är ingen domstol, och har följaktligen inte befogenhet att verkställa påföljder för enskilda medborgare. Alla medlemsstater har emellertid antagit Lissabonfördraget, vilket innebär att de även har samtyckt till att ge Europaparlamentet rätten att undersöka överträdelser och missförhållanden vid tillämpningen av unionslagstiftningen. Detta innebär i sin tur att de förbinder sig att införa en skyldighet i sina egna administrativa system att bistå Europaparlamentets undersökningskommittéer i förekommande fall. EU‑institutionerna bör däremot inte tillåta tjänstemän som kallats som vittnen och som överträder förordningen att gömma sig bakom sin immunitet enligt protokoll nr 7 och åberopa unionens intresse. Det klargörs därför att ett upphävande av immuniteten i sådana fall inte ska anses strida mot unionens intresse.
Avslutningsvis är syftet med att tillsätta en undersökningskommitté att avhjälpa en olaglig eller orättvis situation. Undersökningarna bör därför kunna leda till en rad olika möjliga resultat så att man kan finna den lämpligaste lösningen. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att den slutliga beslutsmakten – oavsett de befogenheter som undersökningskommittéerna tilldelas för att fullgöra sina uppgifter – i sista hand tillhör parlamentet. Undersökningskommittéernas slutsatser bör därför läggas fram i form av en rapport till Europaparlamentet. Det är sedan upp till parlamentet att ta upp en eller flera av rekommendationerna i slutrapporten, t.ex. att besluta att offentliggöra rapporten, lägga fram ett lagstiftningsinitiativ, hänskjuta ärendet till behörig EU-institution eller behöriga nationella myndigheter eller vidta andra lämpliga åtgärder, allt efter omständigheterna.
- [1] EUT ...
- [2] EUT ...
- [3] EGT L 78, 6.4.1995, s. 1.
- [4] Dom av den 9 juli 1987 i de förenade målen 281, 283–285 och 287/85, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1987, s. 3203, punkt 28.
- [5] EGT L 56, 4.3.1968, s. 1.
- [6] * EUT … Infoga följande datum: tolv månader efter förordningens ikraftträdande.
- [7] Jfr analysen från utredningsavdelning C: Parliamentary committees of inquiry in national systems: a comparative survey of EU Member States.
- [8] A3-0302/92 och A4-0003/95.
- [9] Beslut 95/167/EG, Euratom, EKSG.
- [10] A6-0203/2007.
- [11] P6_TA(2007)0264.
- [12] EUT L 189, 17.7.2008, s. 25.
- [13] Detta är en teknisk detalj, men den är värd att nämnas: Artikel 107b i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen upphävdes genom protokoll nr 2 som fogas till Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Genom artikel 106a i fördraget om ändring av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen är artikel 226 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt emellertid tillämplig på Europeiska atomenergigemenskapen.
- [14] Jfr domen av den 9 juli 1987 i mål 281/85.
- [15] Betänkande om krisen i bolaget Equitable Life Assurance Society (A6-0203/2007), betänkande av den 21 juli 1995 om ändring av artikel 136 i arbetsordningen (A4-0187-95), betänkande av den 12 januari 1995 om närmare föreskrifter för utövandet av Europaparlamentets undersökningsrätt (A4-0003/95), arbetsdokument av den 3 januari 1995 om Europaparlamentets undersökningsrätt (föredragande: Alexander Langer), betänkande av den 14 oktober 1992 om parlamentariska undersökningskommittéer (A3-0302/92) samt arbetsdokument av den 2 juni 1992 om parlamentariska undersökningskommittéer (föredragande: François Musso).
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET
|
Antagande |
11.10.2011 |
|
|
|
|
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
17 1 0 |
|||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Carlo Casini, Andrew Duff, Ashley Fox, Matthias Groote, Roberto Gualtieri, Enrique Guerrero Salom, Zita Gurmai, Gerald Häfner, Constance Le Grip, David Martin, Morten Messerschmidt, Paulo Rangel, Algirdas Saudargas, György Schöpflin, Rafał Trzaskowski, Luis Yáñez-Barnuevo García |
||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Helmut Scholz, Rainer Wieland |
||||