BETÄNKANDE om ECB:s årsrapport 2010

17.10.2011 - (2011/2156(INI))

Utskottet för ekonomi och valutafrågor
Föredragande: Ramon Tremosa i Balcells

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om ECB:s årsrapport 2010

(2011/2156(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av Europeiska centralbankens (ECB) årsrapport 2010,

–   med beaktande av artikel 284 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget),

–   med beaktande av artikel 15 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, som fogats till fördraget,

–   med beaktande av sin resolution av den 4 maj 1998 om demokratisk insyn i den tredje etappen av EMU[1],

–   med beaktande av sin resolution av den 23 november 2010 om ECB:s årsrapport 2009[2],

–   med beaktande av artikel 119.1 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A7‑0361/2011), och av följande skäl:

A. Euroområdet återhämtade sig 2010 med en tillväxt på 1,7 procent, och tillväxten förväntas bli 1,6 procent 2011, efter det stora fallet 2009 som innebar 4,2 procents negativ tillväxt, men vissa internationella organ varnar dock för en möjlig avmattning i världsekonomin.

B.  Det genomsnittliga underskottet i de offentliga finanserna i euroområdet ökade till 6,0 procent av BNP under 2010 och den genomsnittliga skuldbördan låg på 85,1 procent av BNP, medan dessa tal 2007 var 0,7 respektive 66,2 procent. Som jämförelse är skuldbördan 101,1 procent av BNP för USA och 212,71 procent för Japan.

C. Den genomsnittliga HIKP-inflationen i euroområdet var 1,6 procent på årsbasis 2010 och M3-tillväxten har förblivit låg med en genomsnittlig nivå på 0,6 procent under 2010.

D. Den 10 maj 2010 tillkännagav ECB att eurosystemet under en begränsad period skulle företa direkta interventioner på euroområdets sekundärmarknader för statspapper genom programmet för värdepappersmarknaderna. Det bokförda värdet av dessa avvecklade köp uppgick till 129 miljarder euro i början av september 2011. Dessa värdepapper köptes till rabatterat pris.

E.  Den 4 juni 2009 beslutade ECB att dra igång ett inköpsprogram för täckta obligationer på primär- och sekundärmarknaderna för 60 miljarder euro, vilket beräknades vara helt genomfört i slutet av juni 2010.

F.  I slutet av 2010 innehade ECB 480 miljarder euro i värdepapperiserade tillgångar och 360 miljarder euro i ej omsättningsbara finansiella instrument, och tillsammans utgjorde dessa båda kategorier 44 procent av dess sammanlagda tillgångar.

G. De ihållande ryktena om en skuldomstrukturering och effekten av detta på finansmarknaderna och ekonomin i stort kan återigen innebära att slutet på ECB:s icke‑standardåtgärder försenas ytterligare. Parlamentet menar dock att en heltäckande och långsiktig lösning för hantering av statsskulderna bör sökas utanför ECB.

H. Räntorna i euroområdet låg kvar på 1 procent under 2010 men höjdes sedan med 25 baspunkter i april 2011 och med ytterligare 25 baspunkter i juli 2011, vilket förde upp räntan till 1,5 procent.

I.   I artikel 282 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt anges att ECB:s huvudmål är att upprätthålla prisstabilitet och att ECB ska stödja den allmänna ekonomiska politiken för att bidra till att den kan förverkligas. Vidare agerar ESRB under ECB:s överinseende när det gäller finansiell stabilitet.

Inledning

1.  Europaparlamentet välkomnar att ECB hittills varit anmärkningsvärt framgångsrik när det gäller att hålla HIKP-inflationen nära 2 procent trots ett antal makroekonomiska chocker och volatila råvarupriser och under en tid då den genomsnittliga BNP-tillväxten i unionen varit låg.

2.  Europaparlamentet uttrycker oro över räntehöjningars effekt på den ekonomiska tillväxten i euroområdet och konstaterar även att de kan hämma den redan stapplande återhämtningen i euroområdet, särskilt i de svagaste ekonomierna.

3.  Europaparlamentet betonar att HIKP-inflationen från månad till månad visserligen till generellt sett har legat över 2 procent sedan i början av 2010, men det som är viktigt för penningpolitiken är framtida inflationsförväntningar. De låga inflationsförväntningarna är ett vittnesmål om ECB:s höga trovärdighet och oberoende.

4.  Europaparlamentet betonar att den privata skuldsättningen, liksom kreditbubblor och i vissa fall offentlig skuldsättning, ökade på ett ohållbart sätt före finanskrisen och att risker skapades genom den privata sektorns skuldbubblor. Parlamentet konstaterar vidare att ökningen av statsskulden var ett resultat av behovet av att rädda den privata sektorn, särskilt finanssektorn.

5.  Europaparlamentet anser att utöver HIKP är tillgångsprisernas och kredittillväxtens utvecklingstendenser i EU och i medlemsstaterna avgörande indikatorer för en effektiv övervakning av den finansiella stabiliteten inom EMU och mer allmänt hela EU.

6.  Europaparlamentet konstaterar att statsskulden i förhållande till BNP i euroområdet är mycket lägre än i USA och Japan.

7.  Europaparlamentet tror på euroområdets ekonomiska styrka och på eurons betydelse som internationell valuta.

8.  Europaparlamentet påminner om att ECB:s huvudmål i enlighet med artikel 282 i EUF‑fördraget är prisstabilitet och att detta bidrar till finansiell stabilitet och ordentlig likviditet på finansmarknaderna. Parlamentet noterar att finansiell instabilitet innebär ett allvarligt hot mot prisstabiliteten på medellång sikt genom att den hindrar att penningpolitikens överföringsmekanismer fungerar friktionsfritt. Parlamentet välkomnar inrättandet av ESRB den 1 januari 2011 under ECB:s överinseende. Parlamentet berömmer ECB för den resoluta roll som den spelat genom de nödåtgärder som vidtagits för att upprätthålla marknadsstabiliteten.

9.  Europaparlamentet betonar att rådet enligt artikel 127.6 i EUF-fördraget, genom förordningar i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet och Europeiska centralbanken, kan tilldela ECB särskilda uppgifter i samband med tillsynen över kreditinstitut och andra finansinstitut med undantag av försäkringsföretag.

10. Europaparlamentet betonar att återköp av obligationer på sekundärmarknaderna är motiverat i syfte att återställa en penningpolitik som fungerar effektivt under denna period där vissa sektorer av marknaden fungerar exceptionellt illa. Parlamentet konstaterar att dessa program med återköp av obligationer kompletteras av program som neutraliserar likviditeten.

11. Europaparlamentet är djupt oroat över att den nya finansiella turbulensen i EU håller i sig och att de omfattande makrofinansiella obalanserna mellan ekonomierna i euroområdet och deflationstrycket i många av euroområdets medlemsstater kvarstår.

12. Europaparlamentet påminner om att den ihållande och till och med tilltagande bristen på ekonomisk konvergens fortsätter att utgöra ett strukturellt problem för den gemensamma penningpolitiken i euroområdet.   Parlamentet betonar att penningpolitikens effekter skiljer sig avsevärt mellan medlemsstaterna i euroområdet. Denna asymmetri riskerar sannolikt att bli ännu mer uttalad om ECB fortsätter att öka räntan eftersom många lån är kopplade till korträntor i flera medlemsstater. Parlamentet är därför övertygat om att det finns ett behov av en gemensam finanspolitisk styrning på EU-nivå.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en europeisk kreditvärderingsstiftelse och att utvärdera för- och nackdelarna med att tillfälligt stoppa kreditvärderingarna för länder som följer ett EU/IMF-anpassningsprogram. Parlamentet beklagar vidare det nuvarande oligopolet bland kreditvärderingsinstitut och efterlyser åtgärder för att konkurrensen mellan kreditvärderingsinstituten ska öka och för att dessa ska blir fler.

14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för att inrätta en europeisk valutafond och på så sätt säkerställa att IMF inte kommer att behöva blandas in i Europas framtida kreditpolitik, vilket skulle minska medlemsstaternas beroende av andra internationella institutioner och marknader.

15. Europaparlamentet välkomnar Estlands anslutning till euroområdet som ett bevis på det gemensamma valutaprojektets styrka.

16. Europaparlamentet är oroat över den globala monetära utvecklingen och eurons externa värde eftersom icke-konventionella likviditetsinjektioner i de flesta OECD-länder har avsevärda sidoeffekter. Parlamentet menar att en mycket starkare internationell samordning krävs för att göra det globala monetära systemet stabilare.

Krishantering

17. Europaparlamentet välkomnar ECB:s beslutsamma och förutseende agerande under krisen sedan 2007, särskilt under turbulensen på finansmarknaderna under 2007, 2008 och 2010, och senast under sommaren 2011 när vissa stora EU-ekonomier hade svårigheter och medlemsstaternas fortsatte att tveka, vilket gjorde att ECB tvingades ta på sig en tydligt politisk roll i hanteringen av den pågående skuldkrisen.

18. Europaparlamentet noterar att penningpolitiken måste ta en del av ansvaret för uppkomsten av tillgångsbubblor med tanke på den ohållbara kredittillväxten under åren som ledde fram till krisen.

19. Europaparlamentet noterar de krishanteringsförslag som ECB lagt fram både när det gäller ekonomisk styrning och bankavvecklingsmekanismen.

20 Europaparlamentet beklagar avsaknaden av en tillfredsställande europeisk ekonomisk-politisk ram för krishantering och den tvehågsenhet i krishanteringen som visats av kommissionen och medlemsstaterna, särskilt i de länder där reformerna behövs. Rådet och kommissionen uppmanas att snabbt lägga fram de heltäckande och långtgående åtgärder som krävs för att säkra eurons stabilitet.

21. Europaparlamentet är mycket oroat över de fortsatta spänningarna på euroområdets statsobligationsmarknader, vilket kommit till uttryck i allt större räntedifferenser under de två senaste åren. Parlamentet påpekar att ”flykten till säkerhet” till följd av panikvågorna under den aktuella finanskrisen har fått enorma snedvridande konsekvenser och skapat kostsamma negativa externa effekter. Parlamentet lovordar de insatser som ECB gjort genom sina program för värdepappersmarknaderna för att få ned räntedifferenserna i utsatta medlemsstater.

22. Europaparlamentet noterar omstruktureringen av Greklands skulder genom ett samordnat och frivilligt EU-utbyteserbjudande. Parlamentet bedömer att den minskning av den grekiska skuldbördan som man kom överens om vid toppmötet den 21 juli 2011 inte har åstadkommit något alls för att få statsskulden hållbar igen.

23. Europaparlamentet noterar att skuldsättningen fortsätter att dras ned i delar av den privata sektorn och de flesta medlemsstater, medan överdrivet hög skuldsättning fortsätter att prägla den offentliga sektorn, inte minst till följd av åtgärderna för att hantera följderna av den finansiella krisen.

24. Europaparlamentet påminner om att innan finanskrisen bröt ut minskade statsskulden i förhållande till BNP i euroområdet från 72 procent 1999 till 67 procent 2007 medan däremot hushållens och företagens skulder och finanssektorns skuldsättningsgrad under samma period ökade kraftigt. Parlamentet påminner särskilt om att hushållens skulder i euroområdet ökade från 52 procent till 70 procent av BNP under samma period och att finansinstitutens skulder ökade från mindre än 200 procent av BNP till mer än 250 procent av BNP. Parlamentet erkänner att vissa länder som Grekland och Italien utgjorde viktiga undantag från denna allmänna trend.

25. Europaparlamentet noterar den snabba utvecklingen av ECB:s skuldsättningsgrad, mätt som dess eget kapital och reserver i förhållande till des tillgångar, även om skuldsättningsgraden inte kan tillämpas på centralbanker på samma sätt som på affärsbanker. Parlamentet noterar dock att i mitten av augusti 2011 hade ECB:s balansräkning redan krympt med cirka 10 procent från sitt högsta värde, även om den har ökat snabbt sedan dess. Det har också skett en betydande utökning av andra centralbankers balansräkningar, men ECB:s skuldsättningsgrad är högre än jämförbara centralbankers, med undantag för dem som har genomfört program med kvantitativa lättnader, t.ex. amerikanska Federal Reserve och Bank of England.

26. Europaparlamentet betonar och välkomnar att ECB:s utökade balansräkning inte lett till inflation. Parlamentet uppmärksammar dess ökade roll som central motpart mellan euroområdets banker, vilket är ett uttryck för ett tillfälligt skifte i förmedlingsrollen från interbankmarknaden till eurosystemet och ökade tillgångar i eurosystemet som kommer att utvecklas med tiden. Parlamentet påminner vidare om att likviditetsstöd till solventa banker inte nödvändigtvis innebär en ökning av penningmängden och konstaterar att icke‑standardåtgärder har en övergångskaraktär. Parlamentet är övertygat om att dessa utvecklingstendenser, tillsammans med externa faktorer, har säkerställt att inflationen konsekvent hållit sig kvar kring 2 procent.

27. Europaparlamentet uppmärksammar återigen att många banker i euroområdet i oroande hög grad förlitar sig på likviditet från ECB i avsaknad av en fullt fungerande interbankmarknad. Parlamentet noterar att även om eurosystemet 2010 i genomsnitt accepterade 488 miljarder euro i värdepapperiserade tillgångar (ABS – asset-backed securities) som säkerhet, har kriterierna för att godta värdepapperiserade tillgångar för eurosystemets kredittransaktioner avsevärt skärpts, vilket på sikt bör leda till en minskning av detta belopp.

28. Europaparlamentet understryker att eurosystemet har vägrat att avslöja vilken metod som har använts för att fastställa det ”teoretiska priset” på värdeminskade tillgångar som kan utnyttjas för dess likviditetsåtgärder inom ramen för programmet för förbättrat kreditstöd. Parlamentet betonar att det därför är omöjligt att kontrollera om ECB har spelat en i det närmaste finanspolitisk roll. ECB uppmanas därför att redovisa de värderingsmetoder som använts under krisen.

29. Europaparlamentet understryker att ECB på grund av avsaknaden av nödvändiga krishanteringsramar i euroområdet tvingades ta risker som inte täcktes av dess mandat.

30. Europaparlamentet uppmanar ECB att vara mer öppen om kvaliteten och kvantiteten på de värdepapper som innehas, däribland värdepapperiserade tillgångar som accepterats som säkerhet samt andra omsättningsbara och icke-omsättningsbara värdepapper som innehas i monetärt syfte och värdepapper som inte innehas i monetärt syfte.

31. Europaparlamentet medger att det är nödvändigt med penningpolitiska icke‑standardåtgärder och noterar att de är tillfälliga till sin natur, men begär att dessa program ska fasas ut så snart som finansmarknaderna har stabiliserats och statsskuldskrisen har lösts, och under förutsättning att gemenskapsramar har införs som gör det möjligt att på lämpligt sätt hantera finansiell instabilitet. Parlamentet efterlyser åtgärder för att inrätta en mer integrerad ekonomisk styrning.

32. Europaparlamentet uppmanar ECB att som en del av programmet för värdepappersmarknaderna införa en diskonteringsmekanism med vilken man via justeringar kan beakta huruvida ett visst värdepapper nedgraderas av de flesta kreditvärderingsinstitut och som säkerställer att ECB inte blir sittande med för många riskabla tillgångar. Parlamentet anser dessutom att ECB bör överväga möjligheten att utvidga policyn att begära minst två kreditvärderingar innan ett värdepapper accepteras som säkerhet från att inte bara omfatta värdepapperiserade tillgångar utan alla andra typer av säkerheter i situationer då det för närvarande endast krävs en kreditvärdering. ECB uppmanas att utveckla sina egna riskvärderingsramar.

33. Europaparlamentet betonar att de villkor som gäller för banker som utnyttjar Target 2‑avvecklingssystemet och mer generellt ECB:s likviditetsfaciliteter är en allvarlig fråga när det gäller kreditrisker för ECB självt. ECB uppmanas därför att mer regelbundet tillhandahålla offentlig information om flödena mellan euroområdets centralbanker, såsom de mäts i Target 2-avvecklingssystemet, i syfte att öka transparensen och möjliggöra verklig insikt i den senaste tidens utvecklingstendenser så att dessa flöden inte av misstag tolkas som permanenta överföringar från länder med överkott i bytesbalansen till länder med underskott.

34. Europaparlamentet är bekymrat över de stora obalanserna vad gäller löptid och valutor i flera systemviktiga och icke-systemviktiga bankinstitut i euroområdet.

35. Europaparlamentet anser att det i den nuvarande krissituationen är av största vikt att fastställa och offentliggöra nya stränga villkor i förbindelse med ECB:s likviditetsvillkor, däribland tillsynsbestämmelser som går längre än interna och icke offentliggjorda regler och värderingsavdrag i förbindelse med den säkerhet som den accepterat för sina refinansieringstransaktioner.

36. Europaparlamentet uppmanar ECB att undersöka huruvida ett krav på obligatoriska reserver skulle kunna vara ytterligare ett instrument som tillsammans med räntan kan bidra till att bevara den finansiella stabiliteten utan att hindra återhämtningen.

37. Europaparlamentet noterar att en av konsekvenserna av penningpolitiken före och under krisen i USA och EU har varit skapandet av en brant avkastningskurva, vilket hjälper banksystemet att rekapitalisera sig snabbare med hjälp av insättare och kortfristiga lån.

38. Europaparlamentet understryker ECB:s sedan många år konsekventa och rigorösa ståndpunkt i frågan om att stärka den ekonomiska styrningen i EU:s intresse.

Ekonomisk och finansiell styrning

39. Europaparlamentet efterlyser en makrotillsyn över finanssystemet som är bättre integrerad i penningpolitiken och som beaktar skillnader mellan länder i och utanför euroområdet. Parlamentet efterlyser även ytterligare insatser för att utveckla en integrerad analytisk ram för en gemensam bedömning av makrotillsynen och penningpolitiken och för att ytterligare utveckla ESRB:s makrotillsynsverktyg, med beaktande av särdragen i nationella, rättsliga och andra finansiella system.

40. Europaparlamentet efterlyser en betydande ökning i resurserna för den nya finansiella tillsynsarkitekturen i syfte att öka dess effektivitet. Parlamentet efterlyser också en löpande analys av den finansiella tillsynsarkitekturens effektivitet med hjälp av konsekvensbedömningar och för en utveckling av den långsiktiga möjligheten att inrätta ett enda europeisk finansiell tillsynsmyndighet som under samma tak skulle sammanföra de nuvarande europeiska tillsynsmyndigheterna och Europeiska systemrisknämnden.

41. Europaparlamentet betonar behovet av en gemensam europeisk finansminister, som möjligen skulle kunna komma från kommissionen, enligt principerna i det förslag som Jean-Claude Trichet lade fram i Aachen den 2 juni 2011. Parlamentet anser att frågan om den demokratiska legitimiteten i ett sådant förslag måste tas upp på ett lämpligt sätt. I en monetär union berör finanspolitiken inte bara medlemsstaterna själva, utan har många gränsöverskridande sidoeffekter. Den nuvarande krisen har visat begränsningarna i en hundraprocentigt decentraliserad finanspolitik. Parlamentet anser att en europeisk finansminister bör vara demokratiskt ansvarsskyldig inför Europaparlamentet. Parlamentet understryker att ett steg vidare mot en finanspolitisk union inom ramen för gemenskapsmetoden kräver ökat demokratiskt egenansvar och en eventuell översyn av fördraget på lång sikt, men konstaterar att det inom de nuvarande ramarna är möjligt med en starkare ekonomisk styrning på kort sikt.

42. Europaparlamentet betonar behovet av ett gemensamt europeiskt skuldkontor för att frigöra ECB från dess i det närmaste finanspolitiska roll. Parlamentet anser att detta europeiska skuldkontor skulle kunna inrättas genom en ändring av EU-fördraget.

43. Europaparlamentet välkomnar att den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) har fått rätt att köpa statspapper på andrahandsmarknaden, eftersom detta skulle kunna minska pressen på ECB under nuvarande omständigheter.

44. Europaparlamentet beklagar i detta sammanhang att ESM har inrättats utanför EU‑fördragen och uppmanar därför kommissionen att föreslå en permanent krislösningsmekanism som bygger på gemenskapsbestämmelserna (t.ex. en europeisk valutafond).

45. Europaparlamentet betonar att det är absolut nödvändigt att snabbt genomföra och tillämpa reglerna i paketet om ekonomisk styrning. Parlamentet kräver i detta sammanhang att stabilitets- och tillväxtpakten tillämpas konsekvent och balanserat och att en automatisk sanktionsmekanism inträder mot länder som har budgetunderskott.

46. Europaparlamentet förväntar sig att kommissionen före utgången av 2011 lägger fram en rapport om inrättande av ett system för gemensam emittering av europeiska statspapper eller eurovärdepapper, på basis av gemensamt och solidariskt ansvar, om så behövs åtföljd av lagstiftningsförslag.

Den externa dimensionen

47. Med hänsyn till att ECB, IMF och kommissionen samarbetar om uppdrag i vissa medlemsstater uppmanar Europaparlamentet kommissionen att lägga fram förslag till en gemensam extern representation av euroområdet i enlighet med artikel 138 i EUF‑fördraget, särskilt i IMF.

Transparens och ansvars- och redovisningsskyldighet

48. Europaparlamentet rekommenderar att ECB ökar transparensen i sitt arbete i syfte att stärka legitimiteten och förutsägbarheten. Parlamentet upprepar sin sedan länge framförda begäran om att sammanfattningarna av protokollen från ECB-rådets möten ska offentliggöras.

49. Europaparlamentet efterlyser, i linje med revisionsrättens rapporter, mer transparens och ansvars- och redovisningsskyldighet när det gäller dokumentering av beslut avseende rekryteringsförfaranden samt översyner av löner och bonus.

50. Europaparlamentet välkomnar att ECB förbundit sig till ansvars- och redovisningsskyldighet inför parlamentet, och betonar den mycket konstruktiva roll som ECB spelat på högsta nivå och via sin personal i medbeslutandeförfarandet.

51. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Eurogruppen och Europeiska centralbanken.

• [1]  EGT C 138, 4.5.1998, s. 177.
• [2]  Antagna texter, P7_TA(2010)0418.

MOTIVERING

När jag skriver denna motivering om ECB:s årsrapport för 2010 har riskpremierna för Italien och Spanien nått historiska höjder, och den 11 och 12 juli 2011 verkar de ha nått en nivå där det inte längre finns någon återvändo. Det är endast ECB:s interventioner som lugnat finansmarknaderna och gett en tillfällig lättnad.

Så idag, och framför allt i dag, är det ytterst viktigt att påminna sig om att eurons framgång också varit Europaidéns framgång. År 1989 klövs Europa i två motsatta block av en mur. Idag sträcker sig euron över sjutton länder med väldigt olika bakgrund. Irland, Cypern och Malta kommer från det brittiska imperiet. Det finns före detta kommunistländer såsom Slovakien, Slovenien och Estland, neutrala länder som Österrike och Finland och till och med länder som varit militärdiktaturer som Spanien, Grekland och Portugal. Om euron klarar sig genom dagens kritiska läge är det möjligt att andra europeiska länder knackar på eurodörren för att ansluta sig. Visserligen kan den senaste tidens spänningar tyda på motsatsen, men sedan 2008 har euron varit en ”ö av stabilitet i den globala finanskrisens ostadiga och oroliga hav”, såsom den brittiska finansspecialisten David Marsh nyligen uttryckte det.

Det är under dessa tider av ökande spänningar för det europeiska projektet som vår valuta tjänar som en viktig påminnelse om att euron har varit, åtminstone under dess första tio år, en lysande framgång: 1) Utan euron hade den globala finanskrisen blivit mycket värre för alla europeiska länder – ett tecken på detta är den konstanta depreciering som det traditionellt starka pundet har utsatts för sedan 2008 och den därmed förknippade inflationen. 2) Utan euron skulle Europas nordligare länder inte ha återhämtat sig så snabbt som de gjort sedan 2009 genom sin exportbaserade modell. Om D-marken fortfarande existerat idag skulle den ha varit så stark gentemot dollarn och andra världsvalutor att den skadat det egna landets tillväxt. 3) Utan euron skulle vissa europeiska länder, särskilt de som haft en lättsinnig finanspolitik och varit mindre inriktade på att öka konkurrenskraften, möjligen ha påtvingats en argentinsk ”corralito”. Den moraliska och ekonomiska misär som blivit följden skulle ha fått fruktansvärda konsekvenser för alla inblandade länder.

Euron har uppenbarligen också visst ansvar för det nuvarande läget. Utan de negativa realräntor som vissa periferiländer fick under den gemensamma valutans första år skulle tillgångsprisbubblorna som de drabbades av inte blivit så stora. Om det finns någon akademisk konsensus är den dock att utan euron skulle denna finanskris ha varit mycket värre för Europa. Det är också en allmän ståndpunkt att tillstå att utan euron hade den inre marknaden och den fria rörligheten för personer, vilka är EU:s största framgångar, förmodligen gått omintet.

Men ändå drivs idag euroområdet till sammanbrottets gräns av finansmarknadernas permanenta konvulsioner. I takt med att land efter land drabbas och räddning efter räddning sker, hotar skuldkriser att skapa en smittoeffekt på allt större länder. Spanien och Italien är inte immuna.

Euron har inte svikit när det gäller dess funktion att mildra effekterna av en stor bankkris. Euron har inte svikit när det gäller att fungera som ankare mot inflation där ECB står som garant för framgång. Och euron har slutligen inte heller svikit som den integrationsmekanism som fördjupar den inre marknaden, vilket de ökade handelsflödena mellan länderna sedan dess tillkomst vittnar om.

Men något har klart och tydligt gått fel. Och det är otvetydigt styrningen av euroområdet. Ekonomisk teori lär oss att en gemensam valutas bärkraft grundas på dess förmåga att lindra stora makroekonomiska obalanser som kan uppstå. Vad som också gått fel är euroområdets interna disciplin, särskilt efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten. Sedan 1999 har dussintals överträdelser kunnat konstateras för många länder, till och med Tyskland och Frankrike, men böter har aldrig utkrävts. Sist men inte minst har den bestämmelse mot räddningsinsatser som förbjuder ECB att köpa statspapper tolkats högst oortodoxt. På grund av allt detta har euroområdet blottat sig för spekulativa attacker som fokuserats på statsskulden för de minst effektiva och konkurrenskraftiga länderna. Dessa spekulativa processer kommer att återkomma i framtiden tills den ekonomiska styrningen av euroområdet är löst. Utan finansiell stabilitet kommer reformerna för euroområdet periferiländer vara ogörliga och verkningslösa.

De europeiska institutionerna har hittills följt strategin att sparka bollen framför sig, med vilken man endast kunnat vinna viss tid i väntan på en ekonomisk återhämtning som skulle stärka bankernas balansräkning och i hopp om den ekonomiska tillväxten, som infunnit sig i centrala och nordliga Europa under sex kvartal, slutligen når euroområdets periferiländer. Denna strategi kanske kommer att fungera, men den är riskabel. En spekulativ attack kan få strategin att gå över styr och driva euron väldigt nära avgrunden. Kanske det är hög tid att ifrågasätta den officiella linjen som säger att Grekland inte har något solvensproblem då denna tes blir allt mindre hållbar för varje dag som går. Istället för att hejda spekulationerna ger detta näring till tvivlen när det gäller andra länders anpassningsplaner.

I maj 2010 startade ECB sitt program för värdepappersmarknaderna (SMP) och agerar i det närmaste i en finanspolitisk roll som måste kompensera för avsaknaden av gemensam finanspolitik på europeisk nivå. Denna strategi kan dock inte fortsätta för evigt, och den stärker dem som ifrågasätter ECB:s oberoende, en av grundpelarna för euron som den gemensamma valutan, och också den brist på transparens som präglar dess viktiga beslut. Det är därför jag i detta betänkande begär att ECB-rådets protokoll ska offentliggöras, vilket kan minska medieeffekterna av skiljaktiga ståndpunkter. Jag tolkar det som ett svaghetstecken för den europeiska integrationen att protokollen inte offentliggörs, eftersom den enskilda ansvars‑ och redovisningsskyldigheten som är så nödvändig kommer att fortsätta att tolkas som en möjlig källa till dispyter mellan medlemsstaterna.

Att euron finns har betytt att vissa periferiländer som traditionellt har låtit sina valutor deprecieras för att återvinna konkurrenskraften har tvingats tillgripa drastiska sparåtgärder för att bekämpa krisen. Detta är dock ett riktigt val eftersom euron behöver fortsätta att vara en stabil valuta. EU bör inte driva iväg mot inflation eller överdriven ekonomisk omfördelning.

Europeiska monetära unionen har en plikt att hålla inflationen under kontroll och skydda valutans köpkraft. EMU behöver också minska den ”moraliska risk” som ligger i den dolda omfördelning till förmån för sådana länder vars regeringar inflaterar den monetära basen snabbare än andra genom okontrollerad kreditexpansion. Denna omfördelning ökar om ECB alltför ofta accepterar skuldpapper som emitteras av medlemsstaterna som säkerhet, och ännu mer om ECB faktiskt köper dem.

För att euron även i fortsättningen ska vara ett livskraftigt projekt är det nödvändigt att skapa en klar ram som hjälper länder med likviditetsproblem, men samtidigt att ha möjlighet att uppmuntra finanspolitiskt ansvarstagande och en stadig konvergens av medlemsstaternas konkurrenskraftsnivåer. Systemet har hela tiden bara fungerat genom att reagera när marknadsdisciplinen krävt det och anordna räddningar först när ett land befinner sig i svårigheter.

Det finns dock en annan väg: att öka den finanspolitiska integrationen genom att överföra suveränitet från medlemsstaterna till EU. Detta är naturligtvis en komplicerad väg och därför är det viktigt att tänka på att det finns en medelväg, som är mer realistisk på kort sikt, där det är möjligt att samtidigt integrera marknadsdisciplin och den nödvändiga externa finanspolitiska disciplinen i medlemsstaterna, en medelväg som kan bli verkningsfull men som måste utformas med stor precision.

Det som idag gått fel i euroområdet kan tjäna som en värdefull erfarenhet så att samma misstag inte upprepas. Därför föreslår jag att det inrättas ett europeiskt finansministerium och ett europeiskt skuldkontor som emitterar euroobligationer. Jag är medveten om att detta förslag endast kan förverkligas efter en i högsta grad nödvändig reform av stabilitets- och tillväxtpakten som möjliggör en bättre kontroll av den illa fungerande budgetpolitiken i euroområdets medlemsstater.

Med euroobligationer skapas en utomordentlig finansieringskälla för länder med låga skuldnivåer och en ytterst dyr sådan för länder som bryter mot reglerna, i enlighet med modellen med röda och blå obligationer. Euroobligationer kan också ge en skjuts till euron som en global reservvaluta, eftersom en obligationsmarknad skulle skapas på europeisk nivå, fem gånger så stor som den tyska och nästan lika stor som den nordamerikanska.

Eurons arkitekter skapade en monetär union, fullt medvetna om den instabilitet som en gemensam valuta skulle kunna förorsaka i länder med vitt skilda ekonomiska strukturer och produktionsresurser. Möjligen trodde dessa arkitekter att steg mot en större politisk union skulle komma när behovet av detta var stort. Idag, när skuldkrisen i euroområdet exploderar fram med full kraft, är deras tid kommen.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	11.10.2011
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	35 4 3
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Burkhard Balz, Udo Bullmann, Pascal Canfin, Nikolaos Chountis, George Sabin Cutaş, Leonardo Domenici, Diogo Feio, Elisa Ferreira, Ildikó Gáll-Pelcz, Jean-Paul Gauzès, Sven Giegold, Sylvie Goulard, Othmar Karas, Wolf Klinz, Jürgen Klute, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Werner Langen, Astrid Lulling, Arlene McCarthy, Ivari Padar, Alfredo Pallone, Anni Podimata, Antolín Sánchez Presedo, Olle Schmidt, Edward Scicluna, Peter Simon, Peter Skinner, Theodor Dumitru Stolojan, Ivo Strejček, Kay Swinburne, Marianne Thyssen, Ramon Tremosa i Balcells, Corien Wortmann-Kool
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Elena Băsescu, Pilar del Castillo Vera, Sari Essayah, Vicky Ford, Ashley Fox, Sophia in ‘t Veld, Olle Ludvigsson, Thomas Mann, Sirpa Pietikäinen, Gianni Pittella