BETÄNKANDE om en agenda för förändring: framtiden för EU:s utvecklingspolitik

16.7.2012 - (2012/2002(INI))

Utskottet för utveckling
Föredragande: Charles Goerens

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om en agenda för förändring: EU:s framtida utvecklingspolitik

(2012/2002(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 oktober 2011 ”Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring” (COM(2011)0637 – SEK(2011)1172 – SEK(2011)1173),

–   med beaktande av rådets slutsatser om ”Att göra EU:s utvecklingspolitik mer effektiv: en agenda för förändring”[1],

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 13 oktober 2011 om det framtida upplägget för budgetstödet från EU till tredjeländer (COM(2011)0638),

–   med beaktande av rådets slutsatser om ”Det framtida upplägget för budgetstödet från EU till tredjeländer”[2],

–   med beaktande av rådets slutsatser om ”En konsekvent politik för utveckling”[3],

–   med beaktande av det gemensamma meddelandet av den 12 december 2011 om ”Mänskliga rättigheter och demokrati i centrum för EU:s yttre åtgärder – effektivare metoder” (COM(2011)0886),

–   med beaktande av den gemensamma förklaringen av den 20 december 2005 från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik: ”Europeiskt samförstånd”[4],

–   med beaktande av Parisförklaringen om biståndets effektivitet av den 2 mars 2005, användning, harmonisering, anpassning, resultat och ömsesidigt ansvar[5],

–   med beaktande av handlingsprogrammet från Accra av den 4 september 2008[6],

–   med beaktande av partnerskapet från Busan för effektivt utvecklingssamarbete av den 1 december 2011[7],

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 februari 2007 om EU:s uppförandekodex för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik (COM(2007)0072),

–   med beaktande av kommissionens förslag till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner och om ändring av direktiv 2008/7/EG (COM(2011)0594),

–   med beaktande av det internationella samfundets samtliga åtaganden i fråga om utveckling och samarbete inom ramen för Förenta nationerna och andra behöriga internationella organisationer, som EU och dess medlemsstater har ingått,

–   med beaktande av sin resolution av den 15 juni 2010 om framsteg i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen: halvtidsöversyn inför FN:s högnivåmöte i september 2010[8],

–   med beaktande av sin resolution av den 8 juni 2011 om förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete – tillvaratagna erfarenheter och riktlinjer för framtiden[9],

–   med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2011 om att göra EU:s utvecklingspolitik effektivare[10],

–   med beaktande av sin resolution av den 27 september 2011 om EU:s policyram för att hjälpa utvecklingsländer att stärka livsmedelsförsörjningen[11],

–   med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2011 om det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet[12],

–   med beaktande av DAC:s inbördes utvärdering av EU-politiken och EU‑programmen på området för utvecklingssamarbete, som offentliggjordes den 24 april 2012 av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC)[13],

–   med beaktande av sin resolution av den 5 juli 2011 om framtiden för EU:s budgetstöd till utvecklingsländer[14],

–   med beaktande av yttrandet från Regionkommittén av den 16 februari 2012[15],

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A7-0234/2012), och av följande skäl:

A. Att minska och på sikt utrota fattigdomen är i enlighet med Lissabonfördraget det främsta målet för EU:s utvecklingspolitik.

B.  Det europeiska samförståndet om utveckling, som undertecknats av kommissionen, rådet och Europaparlamentet, utgör en viktig ram. Detta dokument har en omfattning och betydelse av vikt, och i dokumentet betonas den europeiska färdplanen om utveckling, samt dess ramar och riktlinjer.

C. 2015 är måldatumet för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

D. Agendan för förändring måste skapa lösningar för en i grunden förändrad värld där klyftan mellan rika och fattiga i alla länder fortsätter att växa, framför allt i utvecklingsländerna.

E.  Globaliseringen, som är en viktig källa till välfärd, framför allt i medelinkomstländer, har dock inte bidragit till att minska osäkerheten eller fattigdomen i tillräcklig utsträckning, vilket tydligt framgår av ökningen av det absoluta antalet hungerlidande och undernärda i världen, däribland i många medelinkomstländer.

F.  I kommissionens meddelande anges att mänskliga rättigheter och goda styrelseformer är en förutsättning för utveckling, och att det är nödvändigt att anta lämpliga åtgärder och villkor för situationen i varje land, och att utvecklingssamarbetets utformning och omfattning ska anpassas till varje partnerlands specifika situation, däribland dess kapacitet att genomföra reformer.

G. Utvecklingssamarbetet består i att främja mänsklig utveckling och utvecklingen av människans alla dimensioner, däribland den kulturella dimensionen.

H. Det är en nödvändig förutsättning att skapa fler synergier och inrätta ett strategiskt samband mellan humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd för att utveckla en återhämtningsförmåga och inleda en process för hållbar utveckling i länder som är bräckliga eller befinner sig i en övergångsfas, vars befolkning är bland de fattigaste och mest sårbara.

I.   Ett av unionens mål, i enlighet med artikel 2.3 i fördraget om Europeiska unionen, är att främja en social och hållbar marknadsekonomi, och denna strategi avser såväl utvecklingspolitiken som grannskapspolitiken.

J.   I enlighet med Lissabonfördraget ska genomförandet av utvecklingspolitiken vara konsekvent, och åtgärderna för att främja den ekonomiska tillväxten i utvecklingsländer ska i första hand bidra till att bekämpa fattigdom och utestängning, framför allt genom tillgång till utbildning och hälso- och sjukvård.

K. Alla försök att utvidga definitionen av det offentliga utvecklingsbiståndet till att omfatta ”hela unionen” och ”offentligt utvecklingsbistånd +” vilket kommissionen nyligen föreslagit, samt till att omfatta faktorer som inte ingår i biståndet som finansiella flöden, militära utgifter, skuldavskrivning, särskilt avskrivning av exportkreditskulder, samt medel som i Europa satsas på studenter och flyktingar bör förkastas.

L.  Kommissionen vill avveckla det offentliga utvecklingsbiståndet till medelinkomstländer inom ramen för den differentiering som avses i agendan för förändring.

M. Kommissionens agenda för förändring syftar till att öka den aktuella utvecklingspolitikens inverkan, och Europa 2020-strategin och EU:s övriga intressen på området för EU:s yttre åtgärder måste genomföras i överensstämmelse med målen för dess utvecklingspolitik.

N. Det finns ett demokratiskt underskott inom de internationella beslutsstrukturerna, framför allt G20, som beror på en typ av styrelseformer som utesluter de fattigaste utvecklingsländerna.

O. Kommissionen har gjort en analys av de aktuella bristerna inom utvecklingspolitiken (fragmenterat stöd och duplicering, på grund av att arbetsfördelningen mellan givarna är långt ifrån optimal).

P.  Den nya agendan förutsätter ett begränsat antal prioriteringar för att bättre kunna möta de nya utmaningarna och framför allt inverkan av den finansiella krisen, klimatförändringarna, energiproblemen och de upprepade livsmedelskriserna.

1.  Europaparlamentet anser att agendan för förändring är nyskapande genom sin inriktning på bland annat budgetstöd, en kombination av bidrag och lån, samt åtgärder som främjar den privata sektorn. Parlamentet anser att användningen av dessa mekanismer i första hand bör bidra till att lyfta medborgarna i utvecklingsländerna ur fattigdom och beroende och till spridningen och tillämpningen av principer för goda administrativa och skattepolitiska styrelseformer.

2.  Europaparlamentet välkomnar att rådet i sina slutsatser av den 14 maj 2012 såsom grundprinciper för EU:s utvecklingssamarbete införlivat ett visst antal av Europaparlamentets ståndpunkter från dess aktuella resolution om utvecklingssamarbete.

3.  Europaparlamentet beklagar bristen på politisk dialog mellan de institutionella aktörerna, vilket är särskilt negativt för den konsekventa politiken för utveckling. Parlamentet beklagar i detta sammanhang att kommissionens meddelande inte omfattar förslag om att genomföra en konsekvent politik för utveckling i praktiken genom att koppla samman utvecklingsbiståndet med den övriga EU-politiken, framför allt EU:s handels-, jordbruks- och fiskepolitik. Parlamentet instämmer i det hänseendet i rådets iakttagelse att ett nära samarbete mellan Europeiska utrikestjänsten och kommissionen är nödvändigt för att garantera en större konsekvens mellan EU:s yttre åtgärder och den konsekventa politiken för utveckling.

4.  Europaparlamentet konstaterar att mekanismen för kombinerat stöd i sin nuvarande utformning ska kombinera offentliga bidrag med lån från finansiella institutioner och andra riskdelningsmekanismer, i en tid av finansiell kris som innebär budgetåtstramningar för utvecklingen. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att klargöra hur denna mekanism kan bidra till att främja en utvecklingspolitik som bygger på kriterier för offentligt utvecklingsbistånd och hur Europaparlamentets granskningsbefogenheter ska utövas.

5.  Europaparlamentet noterar kommissionens avsikt att främja en ”hållbar tillväxt som kommer alla till del och gynnar mänsklig utveckling”, men beklagar att dokumentet inte innehåller några hänvisningar till nödvändigheten att främja en mer rättvis fördelning. Parlamentet betonar att ur utvecklingssynpunkt är det enda syftet med detta nya instrument att minska fattigdom och bekämpa ojämlikhet. Parlamentet varnar för att en ensidig fokus på ekonomisk tillväxt och en alltför stor tillit till effekterna av den automatiska omfördelningen av utvecklingen inom den privata sektorn riskerar att leda till en obalanserad och exkluderande tillväxt utan att fattigdomen verkligen minskar. Parlamentet uppmanar EU att se över denna politik till förmån för politiska åtgärder för hållbar utveckling, däribland rättvis handel samt omfördelning av välfärd och social rättvisa, i syfte att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för hela befolkningen, såväl i stads- som i landsbygdsområden.

6.  Europaparlamentet anser ur ett finansiellt, regleringsmässigt, administrativt och socialt perspektiv, att inrättandet av mikroföretag och små och medelstora företag i utvecklingsländer i syfte att främja företagande och utvecklingen av den privata sektorn, är grundläggande för att skapa gynnsamma förutsättningar för företag i utvecklingsländer. Parlamentet anser att EU bör fokusera på att avlägsna alltför omfattande regleringsmässiga bördor för små och medelstora företag och mikroföretag, och i det sammanhanget främja och ytterligare öka tillgången till mikrokrediter och mikrofinansiering.

7.  Europaparlamentet anser att agendan för förändring bör leda till ett verkligt politikskifte, genom att vara inriktad på en rättighetsbaserad politik för uppfyllande av individuella och kollektiva rättigheter för befolkningen i utvecklingsländer, som exempelvis den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, förklaringen om rätten till utveckling samt miljöskyddsavtal.

8.  Europaparlamentet anser att effektiva system för markrättigheter i utvecklingsländer är grundläggande för att utrota fattigdomen och för att skapa ett rättvist samhälle för alla. I det syftet bör en av målsättningarna för agendan för förändring vara att se till att säkra system för markrättigheter införs i utvecklingsländerna och att de övervakas på lämpligt sätt.

9.  Europaparlamentet bekräftar i detta sammanhang sitt åtagande i fråga om social integration, samt sitt beslut att avsätta minst 20 procent av hela EU:s bistånd till grundläggande sociala tjänster, enligt FN:s definition i millennieutvecklingsmålen.

10. Europaparlamentet konstaterar att omkring 82 procent av de funktionshindrade i utvecklingsländerna lever under fattigdomsgränsen. Parlamentet anser därför att agendan för förändring bör omfatta artikel 32 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som redan undertecknats av EU, där funktionshindrade personers tillgång till och införlivande i det internationella samarbetet erkänns.

11. Europaparlamentet uppmanar företrädarna för EU-medlemsstaternas nationella parlament att hålla strukturerade årliga möten med Europaparlamentet för att garantera en konsekvent användning av medlen för utvecklingsbistånd och för att stärka den konsekventa politiken för utveckling.

12. Europaparlamentet noterar att fattigdom är en central utgångspunkt för kommissionens nya ”differentieringspolitik”. Parlamentet konstaterar dock att 70 procent av de personer vilkas inkomst understiger fattigdomströskeln lever i medelinkomstländer, bland vilka många fortfarande är bräckliga och sårbara, framför allt små östater under utveckling, och beklagar följaktligen att de fattiga i dessa länder fortfarande inte har tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård och andra resultat av den interna ekonomiska tillväxten, en situation som dessa stater bär ansvaret för. Parlamentet uppmanar kommissionen att med avseende på tillämpningen av differentiering fastställa sårbarhetskriterier i de gemensamma riktlinjerna för programplanering inom ramen för det nya finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och den elfte Europeiska utvecklingsfonden som för närvarande diskuteras, och att beakta det faktiska läget med avseende på fattigdom, mänsklig utveckling och ojämlikheter i ett land, och inte enbart den nationella bruttonationalinkomsten.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska utrikestjänsten att uppfylla sitt åtagande att tillämpa en ”människorättsbaserad strategi” för hela utvecklingssamarbetsprocessen.

14. Europaparlamentet betonar de statliga och icke-statliga aktörernas ansvar för att inrikta sin strategi på utrotning av fattigdomen. Parlamentet betonar å ena sidan EU:s ansvar för att uppfylla sitt mål med en minskning på 0,7 procent senast 2015, och å andra sidan, den oumbärliga kampen mot fattigdomen i tillväxtländer genom deras interna solidaritet. Parlamentet välkomnar i det hänseendet rådets slutsatser, i vilka unionen uppmuntras att fullfölja sin politiska dialog med de mest utvecklade länderna om minskning av fattigdomen och kampen mot ojämlikheter.

15. Europaparlamentet betonar vikten av solidaritet mellan generationer och uppmanar i det hänseendet kommissionen att anta åtgärder för införlivande av familjen som en allmän vägledande princip för att nå EU:s utvecklingsmål.

16. Europaparlamentet efterlyser ett tydligare samband mellan nödhjälp, rehabilitering och utveckling, särskilt mot bakgrund av den fortsatta livsmedelskrisen, och betonar behovet av ett effektivt och kontinuerligt stöd genom en kombination av offentlig-privata partnerskap och företags sociala ansvar. Parlamentet och rådet uppmanar återigen kommissionen att anta en tydligare och mer fokuserad strategi för livsmedel för att hantera styrningen av en säker livsmedelsförsörjning och för att minska prisvolatiliteten för livsmedel före slutet av 2012.

17. Europaparlamentet anser att det är av avgörande betydelse att hantera frågan om undernäring eftersom detta fortsatt är en viktig hälsobörda i utvecklingsländerna. Parlamentet efterlyser i det syftet särskilda investeringar i livsmedel, hälsa och kosthållning, med beaktande av att bättre kosthållning för mödrar och barn är en förutsättning för att kunna utrota fattigdomen och nå en hållbar tillväxt.

18. Europaparlamentet anser att medelinkomstländerna måste avsätta en allt större del av sina inkomster för sociala ändamål, genom att framför allt utveckla skattesystemen och andra system för intern omfördelning och social trygghet, vilket skulle göra det möjligt för EU att gradvis minska antalet pågående utvecklingsprogram, till förmån för de fattigaste länderna samtidigt som ett nära partnerskap med medelinkomstländer upprätthålls i sociala frågor.

19. Europaparlamentet godkänner tillvägagångssättet med en differentiering, och uppmanar följaktligen kommissionen att när det gäller medelinkomstländerna förhandla fram en färdplan för gradvis minskning av det offentliga utvecklingsbiståndet och att gradvis göra dem delaktiga i trepartssamarbeten av typen nord-syd-syd. Parlamentet uppmanar dessutom till att denna gradvisa minskning alltid ska göras med beaktande av principen om förutsägbarhet för biståndet. Parlamentet uppmanar vidare EU att reflektera över hur ett direkt samarbete kan inledas med de regionala fattigdomsklustren i medelinkomstländer.

20. Europaparlamentet anser att man bör överväga behovet av att anordna en internationell konferens med deltagande av Briks-länderna om å ena sidan millennieutvecklingsmålens framtida finansiering och å andra sidan om främjande av trepartssamarbeten med deltagande av ett givarland i nord, ett tillväxtland och ett utvecklingsland. Parlamentet påpekar att begreppet ”effektiv utveckling” inte bara är användbart för att mäta en konsekvent politik för utveckling, utan även utgör en möjlighet att fördjupa dialogen med Briks-länderna, eftersom de nya givarna i utvecklingssamarbetet föredrar detta tillvägagångssätt.

21. Europaparlamentet välkomnar den särskilda vikt som fästs vid mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet i agendan för förändring. Parlamentet uppmanar EU att göra ytterligare ansträngningar för att mer effektivt införliva mänskliga rättigheter och demokrati i utvecklingssamarbetet och se till att EU:s utvecklingsprogram bidrar till att partnerländerna uppfyller sina internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

22. Europaparlamentet stöder kommissionens beredvillighet att bevilja budgetstöd till partner som inom ramen för en politisk dialog åtar sig att rikta in sina budgetprioriteringar på utveckling av grundläggande sociala sektorer. Parlamentet anser att budgetstödet i högre grad bör kopplas till människorättssituationen och styrelseformerna i mottagarländerna, och upprepar sitt krav på mer detaljerade kriterier i detta avseende för tilldelning av budgetstöd.

23. Europaparlamentet noterar kopplingen mellan utvecklings- och säkerhetspolitik, men är övertygat om att EU:s utvecklingsbudget bör fortsätta att vara åtskild från finansieringen av militära säkerhetsrelaterade frågor, vilka omfattas av inrikespolitiken.

24. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att klargöra kopplingen mellan utvecklings- och migrationspolitik och betonar att utvecklingsbudgetarna på detta område bör avse en integrerad regional utvecklingsplan för de viktigaste immigrationsfrågorna, som exempelvis sysselsättningsskapande, installation av infrastruktur för dricksvatten, elektricitet, hälsocenter, skolor etc.

25. Europaparlamentet anser att den nya strategin för mänskliga rättigheter, som omfattar såväl ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som de rättigheter som redan har kodifierats i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, måste omfatta villkor för budgetstöd. Parlamentet stöder en positiv och viktad villkorlighet på detta område, genom ett dynamiskt tillvägagångssätt som syftar till att skydda de ramar som upprättats efter flera års partnerskap, som ska tillämpas inom ramen för ett partnerskap som bygger på en politisk dialog om tillämpningen av olika villkor för genomförande av EU:s ekonomiska stöd.

26. Europaparlamentet uppmanar Europeiska kommissionen, Europeiska rådet och medlemsstaterna att särskilt uppmärksamma minoriteters rättigheter och insisterar på att icke förhandlingsbara klausuler om mänskliga rättigheter och icke-diskriminering införs i utvecklingsprogrammen, bland annat när det gäller diskriminering på grund av kön, rastillhörighet eller etniskt ursprung, religion eller tro, funktionshinder, ålder, sexuell läggning och av personer med hiv/aids.

27. Europaparlamentet stöder rådets krav på antagande av en rättighetsbaserad strategi för utveckling, genom vilken EU särskilt erkänner rätten till allmän tillgång utan diskriminering till grundläggande tjänster, deltagande i demokratiska politiska processer, insyn och ansvarsskyldighet, rättvisa och rättsstaten, med fokus på fattiga och utsatta grupper.

28. Europaparlamentet beklagar dock att mänskliga rättigheter i kommissionens meddelanden huvudsakligen ingår i bredare villkor för goda styrelseformer, vilket endast tycks ha ett instrumentellt värde för utvecklingen. Parlamentet påpekar att en människorättsbaserad utvecklingsstrategi inte kan begränsas till villkorlighet, och att en integrerad förståelse för mänskliga rättigheter behövs, inom ramen för vilken lika stor uppmärksamhet ägnas åt civila, kulturella, ekonomiska, politiska och sociala rättigheter och varigenom utveckling först och främst tolkas som mänsklig utveckling.

29. Europaparlamentet erinrar i detta avseende om vikten av att EU erkänner rätten till utveckling i sina partnerländer och de skyldigheter som följer av denna rättighet för givarländerna.

30. Europaparlamentet uppmanar, i linje med det handlingsprogram som antogs vid internationella konferensen för befolknings- och utvecklingsfrågor i Kairo 1994, kommissionen att fortsätta att stödja en rättighetsbaserad syn på befolknings- och utvecklingsagendan, framför allt genom samarbete med det civila samhällets organisationer och FN‑organ som exempelvis FN:s befolkningsfond.

31. Europaparlamentet uppmuntrar rådet att driva på kommissionens förslag om en välutformad och verkningsfull skatt på finansiella transaktioner som skulle generera intäkter till stöd för genomförandet av globala utvecklingsprioriteringar.

32. Europaparlamentet påminner bestämt kommissionen och medlemsstaterna om att det offentliga utvecklingsbiståndet måste förbli ryggraden för EU:s politik för utvecklingssamarbete när det gäller att utrota fattigdomen. Parlamentet betonar därför att om innovativa källor till utvecklingsfinansiering ska främjas i stor utsträckning måste dessa vara kompletterande, användas för att bekämpa fattigdom och inte under några omständigheter kunna användas för att ersätta det offentliga utvecklingsbiståndet.

33. Europaparlamentet anser att införandet av villkor för tillämpningen av vissa bestämmelser om utbetalning av offentligt utvecklingsbistånd och budgetstöd måste gå hand i hand med sunda operativa institutioner och en demokratisk budgetkontroll av parlamenten, revisionsrätten, det civila samhället samt de regionala och lokala myndigheterna i mottagarländerna och med garantier från EU om kontinuiteten och förutsägbarheten hos EU-stödet. Parlamentet välkomnar att rådet har införlivat dessa rekommendationer i sina slutsatser. Parlamentet betonar nödvändigheten av en fortsatt och utvidgad användning av systemet med avtal om millennieutvecklingsmål.

34. Europaparlamentet anser att offentliggörandet av det officiella offentliga utvecklingsbiståndet inte i tillräcklig utsträckning återspeglar de tillgängliga medlen på området.

35. Europaparlamentet betonar nödvändigheten av att stärka den politiska dialogen, särskilt mellan EU:s tre institutioner, i syfte att befästa den befintliga samförstånds- och åtagandenivån vid antagandet av ”det europeiska samförståndet om utveckling” 2005, som bör förbli den dogmatiska ramen för en konsekvent politik för utveckling . Parlamentet anser att den nya agendan måste vara ett instrument som är förenligt med ”samförståndet”, och som kan leda till en mer effektiv utvecklingspolitik till förmån för det prioriterade målet för EU:s utvecklingssamarbete, nämligen att utrota fattigdomen, framför allt genom insatser för att genomföra millennieutvecklingsmålen och betona den viktiga roll som hälso- och sjukvård och utbildning spelar inom ramen för en hållbar utveckling.

36. Europaparlamentet vill bevara enigheten mellan alla EU:s institutionella aktörer i fråga om utvecklingssamarbetet från den 20 december 2005 och uppmanar i den andan unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitiken att underteckna det europeiska samförståndet om utveckling, med tanke på att Europeiska utrikestjänsten, som den höga representanten är ordförande för, har ett stort ansvar för programplaneringen.

37. Europaparlamentet anser att unionen fullt ut måste uppfylla sina skyldigheter i egenskap av den största givaren i världen av utvecklingsbistånd, och bättre värdesätta och utnyttja sin politiska potential och stärka sitt ledarskap på internationell nivå i utvecklingsfrågor, framför allt genom spridning av principer för goda styrelseformer och utbildning av lokala aktörer, genom att på ett beslutsamt sätt utnyttja sina befogenheter i enlighet med artikel 210 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att ta alla lämpliga initiativ för att främja samordningen av politiken för utvecklingssamarbete i unionen och medlemsstaterna samt dialogen om deras biståndsprogram.

38. Europaparlamentet beklagar att kommissionen endast uppmanar rådet att godkänna dess agenda för förändring, och detta trots att den demokratiska kontrollen, i enlighet med Lissabonfördraget, ska tillämpas fullt ut på området för genomförande av utvecklingspolitiken. Parlamentet betonar att ändringar av EU:s geografiska, tematiska och sektorsvisa utvecklingsprioriteringar endast kan genomföras om de beslutas gemensamt av parlamentet och rådet inom ramen för finansieringsinstrumenten för utveckling, som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

39. Europaparlamentet välkomnar fokuset på en fördjupad samordning mellan medlemsstaterna genom utvecklingen av en gemensam programplanering, separata EU‑kontrakt för budgetstöd och gemensamma EU‑ramar för mätning och spridning av resultat samt för villkorlighet med avseende på mänskliga rättigheter.

40. Europaparlamentet anser att det är avgörande att bevara den omfattande finansieringen av utbildning i utvecklingsfrågor, eftersom det främjar allmänhetens nödvändiga kunskap om utvecklingsfrågor.

41. Europaparlamentet välkomnar kommissionens målsättning att EU måste fortsätta att hjälpa länder som drabbats av oroligheter. Parlamentet noterar dock att en bilateral förbindelse kanske inte kommer att vara tillräcklig i detta hänseende med tanke på den nya budgetramen och det faktum att länder i sådana situationer ofta saknar en fungerande regering eller ett fungerande rättssystem. Parlamentet uppmanar därför EU att samarbeta med tredjeländerna i regionen för att stödja utvecklingen av och funktionssättet för partnerlandets institutioner, rättssäkerhet och rättssystem.

42. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram de nödvändiga verktygen för att garantera ett strategiskt samband mellan humanitärt bistånd och utveckling i bräckliga situationer, kriser och perioder efter kriser för att stärka befolkningarnas och de berörda ländernas återhämtningsförmåga.

43. Europaparlamentet erinrar om att alla nya politiska riktlinjer efter antagandet av agendan för förändring, i sammanhanget med förslaget till den elfte Europeiska utvecklingsfonden, måste vara förenliga med andan och innebörden i Cotonouavtalet.

44. Europaparlamentet anser att det är oumbärligt att framhålla EU-utvecklingspolitikens komparativa fördelar, och uppmanar i det hänseendet kommissionen att med hjälp av OECD utarbeta en metod som gör att kommissionen kan uppskatta effekten av sin egen politik och jämföra den med effekten av andra aktörers politik, framför allt de så kallade ”tillväxtekonomierna”.

45. Europaparlamentet påminner om behovet av ett sammanhängande tillvägagångssätt för de 28 aktörer som redan har undertecknat samförståndet och efterlyser en gemensam tolkning av situationen och en gemensam syn på de strategiska insatserna. Parlamentet anser därför att en grupp för strategisk reflexion på EU-nivå i detta hänseende skulle kunna visa sig oumbärlig.

46. Europaparlamentet anser att en reflexionsgrupp bör inrättas, som administrativt bör höra till kommissionen, vars uppgift ska bestå i att utveckla analys- och rådgivningsförmågan för alla EU:s utvecklingsaktörer, i syfte att tillföra det mervärde som en väl samordnad och konsekvent politik kan innebära.

47. Europaparlamentet stöder kommissionen i dess avsikt att inrikta EU:s verksamhet i ett partnerland på ett begränsat antal prioriterade sektorer, men erinrar om att man för att nå de bästa resultaten måste fastställa dessa prioriteringar inom ramen för partnerskapet och fullt ut respektera partnerskapets egenansvar och prioriteringar.

48. Europaparlamentet stöder rådets påminnelse om skyldigheten enligt fördraget att beakta målen för utvecklingssamarbetet i genomförandet av politik som kan påverka utvecklingsländerna och att fullfölja dessa mål inom den allmänna ramen för EU:s yttre åtgärder.

49. Europaparlamentet betonar den grundläggande betydelsen av att främja och försvara goda styrelseformer. Parlamentet uppmanar i detta hänseende kommissionen att stödja utbildningsprogram för jurister och för modernisering av lagstiftningen, särskilt lagstiftningen om markanvändning.

50. Europaparlamentet anser att en hållbar utveckling förutsätter en effektiv inhemsk skatteindrivning, automatiskt offentliggörande av transnationella företags intäkter och skatteinbetalningar i alla utvecklingsländer där de är verksamma, bekämpning av problemen med skatteparadis, skatteflykt och olaglig kapitalflykt. Parlamentet välkomnar i detta hänseende EU:s lagförslag om land- och projektspecifik rapportering, vilket borde införlivas i EU:s agenda för förändring.

51. Europaparlamentet anser att EU:s Aid for Trade och instrument för främjande av handel, som för närvarande endast avser exportsektorer, måste förändras för att främja handeln på lokala och regionala marknader.

52. Europaparlamentet erinrar om att ett aktivt civilt samhälle för alla är den bästa garantin, såväl i nord som i syd, för goda demokratiska styrelseformer, skydd av utsatta grupper – särskilt funktionshindrade och minoriteter, ansvarsskyldighet för den privata sektorn, samt en bättre förmåga när det gäller att fördela resultatet av den ekonomiska tillväxten.

53. Europaparlamentet beklagar att kommissionen inte lägger tillräckligt stor vikt vid genusdimensionen av fattigdom och anser att EU måste investera i kvinnors specifika behov och utarbeta sociala trygghetspaket som hanterar de utmaningar som kvinnor möter. Parlamentet betonar att jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor är grundläggande för att nå de internationella utvecklingsmålen. Parlamentet betonar att kvinnors ekonomiska och politiska inflytande inte bara är en drivkraft för jämställdhet utan också grundläggande för att nå en allmän ekonomisk tillväxt i utvecklingsländer och minska fattigdomen. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att jämställdhet och ökat inflytande för kvinnor införlivas i hela EU:s utvecklingspolitik och i alla EU:s program genom sin handlingsplan för jämställdhet från 2010.

54. Europaparlamentet vill att agendan för förändring ska lyfta fram det civila samhällets och de regionala och lokala myndigheternas roll såsom viktiga och oberoende aktörer, inte bara med avseende på genomförandet av utvecklingsprogram eller utvecklingsprojekt, utan även såsom centrala aktörer i utarbetandet av en evidensbaserad utvecklingspolitik. Parlamentet betonar vikten av ett fördjupat samarbete med dessa aktörer och kräver en regelbunden dialog och samråd med dem inom ramen för beslutsprocessen. Parlamentet understryker i detta avseende vikten av att inrätta en dialog mellan EU och det civila samhällets organisationer, samt med regionala och lokala myndigheter.

55. Europaparlamentet kräver en ökad medvetenhet i de nya medlemsstaterna om vikten av utvecklingsbistånd.

56. Europaparlamentet framför sin förhoppning om att särskilt kunna tematisera utvecklingssamarbetet under 2015, som utgör en vändpunkt då en djupgående reflexion är nödvändig, framför allt när det gäller uppföljningen av millennieutvecklingsmålen. Parlamentet vill att kommissionen gör 2015 till ett ”Europeiskt år för utveckling”.

57. Europaparlamentet påpekar att en bättre förståelse för inverkan av de strategier som inte rör utveckling på utvecklingen främjar inrättandet och övervakningen av effektiva utvecklingsramar och anser därför att det är nödvändigt att agendan för förändring främjar en evidensbaserad konsekvent politik för utveckling.

58. Europaparlamentet kräver att allt stöd till den privata sektorn i form av offentligt utvecklingsbistånd ska ges inom ramen för nationella planer och/eller strategier i partnerländerna och att de medel som avsätts inom dessa ramar främst ska användas för utveckling av mänskliga resurser, anständigt arbete, hållbar förvaltning av naturresurser och utveckling av inkluderande allmänna tjänster av hög kvalitet till förmån för medborgarna. Parlamentet anser att garantier måste införas för att se till att privata företag respekterar de mänskliga rättigheterna, erbjuder anständiga arbeten och betalar skatt i de länder där de är verksamma.

59. Europaparlamentet välkomnar förslagen i agendan för förändring om effektivt bistånd, mot bakgrund av vikten av ett effektivt bistånd när det gäller att öka levnadskvaliteten, minska fattigdomen i mottagarländerna och nå millennieutvecklingsmålen, och efterlyser mer beslutsamma EU-åtgärder i detta hänseende. Parlamentet betonar vikten av att snabbt genomföra partnerskapet från Busan för effektivt utvecklingssamarbete, och anser att en framgångsrik övergång från begreppet effektivt bistånd till samarbete för effektiv utveckling kräver ett beslutsamt åtagande från EU och dess internationella partner. Parlamentet hoppas på en snabb internationell enighet om arbetsmetoderna för det globala partnerskapet.

60. Europaparlamentet anser att vissa nya utmaningar, särskilt klimatförändringarna och den allmänna tillgången till energi, inte beaktas i tillräcklig utsträckning inom de sektorer som kommissionen tar upp i sitt förslag.

61. Europaparlamentet upprepar sitt krav på att agendan för förändring ska omfatta skyldigheter för och krav på utländska investerare som är verksamma i utvecklingsländer att respektera mänskliga rättigheter, miljöstandarder och ILO:s grundläggande arbetsnormer. Parlamentet anser att EU:s företag bör vara rättsligt ansvarsskyldiga i sina hemländer om deras utländska dotterbolag och organ som de kontrollerar överträder dessa skyldigheter och krav.

62. Europaparlamentet uppmanar EU att erkänna utvecklingsländernas rätt att reglera investeringar, gynna investerare som stöder partnerlandets utvecklingsstrategi och bevilja inhemska och regionala investerare förmånsbehandling i syfte att främja regional integration.

63. Europaparlamentet beklagar att agendan för förändring inte har omfattat frågan om arrendering av mark i utvecklingsländerna, vilket hotar en trygg livsmedelsförsörjning på lokal nivå. Parlamentet framför sin djupa oro över att regeringar för närvarande köper jordbruksmark med stöd av utländska investerare, däribland från EU, vilket riskerar att undergräva EU:s politik för fattigdomsbekämpning.

64. Europaparlamentet betonar nödvändigheten av att beakta den tvärgående kulturdimensionen och nödvändigheten av att beakta alla EU:s yttre åtgärder i allmänhet, och inom utvecklingspolitiken i synnerhet.

65. Europaparlamentet anser att kommissionen bör bevara ensamrätten till programplaneringen på området för utvecklings- och samarbetspolitik.

66. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Europeiska utrikestjänsten och medlemsstaternas regeringar och parlament.

• [1]  Rådets (utrikesfrågor) 3166:e session, Bryssel, den 14 maj 2012
• [2]  Rådets (utrikesfrågor) 3166:e session, Bryssel, den 14 maj 2012
• [3]  Rådets (utrikesfrågor) 3166:e session, Bryssel, den 14 maj 2012
• [4]  EUT C 46, 24.2.2006, s. 1.
• [5]  http://www.oecd.org/dataoecd/11/41/34428351.pdf
• [6]  http://www.oecd.org/dataoecd/11/41/34428351.pdf
• [7]  Slutdeklarationen från det fjärde forumet för högnivågrupperna om biståndseffektivitet, Busan, Sydkorea, den 29 november–1 december 2011.
• [8]  Antagna texter, P7_TA(2010)0210.
• [9]  Antagna texter, P7_TA(2011)0261.
• [10]  Antagna texter, P7_TA(2011)0320.
• [11]  Antagna texter, P7_TA(2011)0410.
• [12]  Antagna texter, P7_TA(2011)0460.
• [13]  http://www.oecd.org/document/61/46/5015519.pdf
• [14]  Antagna texter, P7_TA(2011)0317.
• [15]  Dokument CIVEX-V-025, antaget vid den 94:e plenarsessionen den 15–16 februari 2012.

MOTIVERING

Utvecklingspolitiken och de förändringar som skett

Sedan millennieutvecklingsmålen antogs 2000 har stora förändringar skett som var skönjbara redan vid den tidpunkten.

På det ekonomiska planet tenderar det stora uppsvinget i Kina, Indien och Brasilien att förflytta den ekonomiska tyngdpunkten från utvecklade ekonomier till tillväxtekonomier. Trots dessa länders stora ekonomiska tillväxt är fattigdomen fortfarande inte under kontroll i dessa länder. Globaliseringen, som stimulerats av en mer liberaliserad global handel och som har blivit en viktig källa till skapande av rikedom, har gett upphov till ett mycket besynnerligt fenomen: å ena sidan minskar globaliseringen skillnaderna mellan staterna och å andra sidan ökar den de nationella skillnaderna i alla länder, såväl industriländer som utvecklingsländer.

Om tillväxtkurvan fortsätter att utvecklas kommer jordens befolkning, som har ökat från 6 till 7 miljarder människor på mindre än tio år, på det demografiska planet att överstiga 9 miljarder människor år 2030, trots den demografiska stabiliseringen i miljardstaterna. Denna befolkningsökning neutraliserar en stor del av den ekonomiska tillväxten i dessa länder.

Gränserna har visserligen blivit lättare att korsa för produkter, men håller på att bli omöjliga att passera för personer från utvecklingsländer som vill ta sig till industriländerna.

När det gäller den afrikanska kontinenten kan man konstatera att det finns en verklig vilja till förändring i dessa länder, vilket framför allt framgår av det omfattande institutionsbyggande som Afrikanska unionen inlett såväl på kontinental nivå som regionalt. Detta interafrikanska samarbete, som till stor del bygger på den europeiska integrationsmodellen, syftar till att hitta svar på de säkerhetsrelaterade, ekonomiska och politiska utmaningarna på regional nivå. Beträffande länderna i Afrika söder om Sahara hålls fria val i allt fler stater som erkänner principen med politiska skiften. Volatiliteten i baspriserna för råvaror skapar instabilitet i hela samhällen, men stora framsteg kan konstateras i fråga om tillgången till hälso- och sjukvård. Uppnåendet av millennieutvecklingsmålen senast 2015 är dock fortfarande orealistiskt.

Kommissionens meddelande

I sitt anförande om ”En agenda för förändring” tillkännagav kommissionsledamot Piebalgs att stora förändringar skulle genomföras i fråga om EU:s strategi för utvecklingssamarbete, dock med bevarande av den praxis, de metoder och de principer som hittills varit effektiva. Det bör särskilt välkomnas att kommissionen fortfarande håller fast vid den ram som det europeiska samförståndet om utveckling ställer till förfogande.

Med agendan för förändring vill kommissionen särskilt betona biståndets kvalitet. Kommissionen anser för övrigt att partnerländerna har fått en större valfrihet, vilket kommer att leda till att vissa tillväxtekonomier inte längre kommer att beviljas offentligt utvecklingsbistånd från EU, eftersom deras problem inte längre är att skapa rikedom, utan snarare att fördela den.

Med agendan för förändring vill EU, som redan är den största givaren, också bli den bästa givaren. I det syftet har kommissionsledamot Piebalgs fastställt tre områden där EU måste utmärka sig: styrelseformer, ”hållbar ekonomisk tillväxt för alla” och utveckling av de sociala trygghetssystemen i utvecklingsländerna. Slutligen avser kommissionen att föreslå utökad gemensam programplanering för andra långivare.

Förslag

Genom antagandet av Filip Kaczmareks betänkande ”att göra EU:s utvecklingspolitik effektivare” har Europaparlamentet redan uttalat sig mycket detaljerat om ett antal aspekter av EU:s framtida samarbete med utvecklingsländerna.

Föreliggande betänkande syftar därför snarare till att rikta in debatten på ett antal prioriterade aspekter som är oumbärliga för att göra EU:s utvecklingspolitik till en framgång.

1) Tillförlitliga siffror: ett krav på uppriktighet

Medlen för fattigdomsbekämpning beviljas inom ramen för det offentliga utvecklingsbiståndet. Utgifter för andra ändamål bör däremot inte tas från det offentliga utvecklingsbiståndet.

Det betyder i klartext att ett lån som beviljas ett utvecklingsland, som inte betalas tillbaka och som återkallas av givarlandet, endast får räknas med i det offentliga utvecklingsbiståndet om en efterhandsutvärdering gör det möjligt att bekräfta att det aktuella lånet faktiskt har bidragit till att bekämpa fattigdomen. Den aktuella praxisen består dock i att artificiellt bättra på statistiken för det offentliga utvecklingsbiståndet, vilket följaktligen leder till att givarlandet gör en felaktig bedömning av sin faktiska kapacitet i fråga om utvecklingsfinansiering.

2) Tillväxt för alla, men...

Samma krav på uppriktighet gör att man måste granska de ekonomiska incitamenten för tillväxt för alla. I agendan för förändring betonas med rätta den ekonomiska utvecklingens betydelse i utvecklingsländer såsom potentiell drivkraft för sociala framsteg. Vissa är dock rädda för att de medel som i förekommande fall avsatts för tillväxt för alla ska användas för andra ändamål än fattigdomsbekämpning. På grund av den risken vore det klokt att föreskriva garantier. Alla projekt där omfattande medel avsätts för tillväxt för alla bör till att börja med vara föremål för en utvärdering så att deras faktiska effekt på fattigdomsminskningen kan fastställas. När det gäller utvecklingsländerna klarar merparten av de fattigaste människorna där sin försörjning. Strävan efter tillväxt för alla får alltså under inga omständigheter hämma den informella ekonomin.

3) EU och dess konkurrensfördelar

Särskild uppmärksamhet måste också ägnas åt nya aktörer - framför allt Kina och Indien – och deras inverkan på situationen för fattiga personer i länderna i syd. Eftersom EU:s och medlemsstaternas utvecklingspolitik redan är föremål för ett stort antal kontroller och utvärderingar, vore det lättare att bedöma konkurrensfördelarna med olika partnerskap om också tillväxtekonomiernas åtgärder vore föremål för en kritisk granskning.

4) Födelsetal

En annan komplicerad fråga är de mycket höga födelsetalen i utvecklingsländerna. Behöver Niger, som har en årlig befolkningsökning på 3,3 procent, en mycket hög ekonomisk tillväxttakt, med tanke på att bruttonationalprodukten per capita endast kan öka om tillväxten är högre än befolkningsökningen? Men kontroll av födelsetalen är fortfarande en känslig fråga. De familjeplaneringsåtgärder som i förekommande fall bör tillämpas bör alltså bland annat omfatta ett antal försiktighetsåtgärder som respekterar principen om mänsklig värdighet och om varje medborgares individuella rättigheter. Med tanke på hur försiktigt man griper sig an problemet med födelsetalen, bör lösningar eftersträvas genom en dialog med aktörer med vedertagen erfarenhet, sakkunskap och skicklighet, som exempelvis FN:s befolkningsfond (UNFPA).

5) För en oberoende strategisk reflexion

Av alla dessa skäl har EU, som den största givaren, ett särskilt ansvar i det internationella givarsamfundet. EU:s strategi och metoder bör prägla hela det internationella samfundets samarbete med utvecklingsländerna. Eftersom EU inte bara vill vara den största utan också den bästa utvecklingsaktören, bör unionen också avdela de resurser som krävs för att nå detta mål. I det syftet bör EU söka bästa möjliga råd när det gäller att hantera situationen på plats samt bygga upp en strategisk reflexionsförmåga. Föredraganden anser att det är oumbärligt att inrätta en oberoende reflexionsgrupp, som arbetar för alla aktörer inom utvecklingssamarbetet, men som är administrativt underställd kommissionen. Denna reflexionsgrupp ska tillföra ett mervärde i jämförelse med liknande redan befintliga organ i EU:s medlemsstater. Denna typ av reflexionsgrupp bör i klartext ha i uppgift att fortlöpande förbättra utvecklingsaktörernas analys- och rådgivningsförmåga, i syfte att tillföra det mervärde som en väl samordnad politik på EU-nivå kan innebära.

6) Ett institutionellt system som kan förbättras

All anpassning tar tid och kräver en ny politisk jämvikt, vilket dock långtifrån har uppnåtts. Kravet på att samarbetet ska vara konsekvent, effektivt och hållbart förutsätter att samtliga aktörer, kommissionen och medlemsstaterna engagerar sig fullt ut och tillämpar ett övergripande perspektiv samt lämpliga arbetsmetoder. Rådet, som är ett av EU:s två lagstiftande organ och som företräder medlemsstaterna, har dessutom till uppgift att underlätta strävan efter komplettering mellan medlemsstaternas och kommissionens politik. Eftersom över 80 procent av genomförandet av EU:s offentliga utvecklingsbistånd fortfarande endast är medlemsstaternas direkta ansvar, är det svårt att åstadkomma en god samordning av alla bidrag, däribland kommissionens bidrag, med tanke på medlemsstaternas begränsade delaktighet i EU:s utvecklingspolitik.

År 2005 fastställde kommissionen, parlamentet och rådet grunderna för EU:s utvecklingspolitik i det europeiska samförståndet om utveckling. Allt som gör att EU:s utvecklingssamarbete avviker från denna ram bör följas upp med försiktighet. EU:s analys- och förslagskapacitet med avseende på utvecklingspolitiken utmanas ständigt genom försöken att få EU:s utvecklingsåtgärder att avvika från det prioriterade målet att bekämpa fattigdom. De ansvariga instanserna för EU:s utvecklingspolitik, (kommissionen, rådet och parlamentet) måste kunna stoppa dessa försök, särskilt sedan inrättandet av Europeiska utrikestjänsten.

Omvandlingen av kommissionens utvecklingstjänster till Europeiska utrikestjänsten, som enligt Catherine Ashton fortfarande är under uppbyggnad, är inte oviktig, och innebär att vissa tjänster integreras i och andra underordnas utrikestjänsten. Föredraganden anser att man bör förbli uppmärksam så länge andra EU-instanser för utrikespolitik gör anspråk på utvecklingspolitiken. I en fri, rättfram och öppen dialog bör Europaparlamentet, bland andra, tidigt kunna upptäcka alla risker för avvikelser. Med tanke på att parlamentets utvecklingsutskott endast har ett möte per år med den höga representanten för EU:s utrikespolitik har detta mål långtifrån uppnåtts. Europeiska utrikestjänstens företrädare utför genom sin närvaro och sitt deltagande vid alla sammanträden inom utvecklingsutskottet utan tvekan ett hedervärt uppdrag, men den verkliga politiska dimensionen när det gäller dialogen mellan utrikestjänsten och Europaparlamentet består endast i den höga representantens närvaro i utvecklingsutskottet, en närvaro som är rätt blygsam.

Vad gäller rådets möten skiljer de sig från de ständiga representanternas möten på så vis att tre eller fyra ministrar med ansvar för utveckling fortfarande gör sig besväret att delta i de nämnda sammanträdena i Bryssel, som i princip varar i högst tre timmar. Vid över tjugo rådsmöten i genomsnitt har ministrar varit frånvarande, vilket tyder på ett närmast obefintligt politiskt engagemang.

Det tjänar ingenting till att dölja dessa strukturella brister i beslutsprocessen för EU:s utvecklingspolitik, utan de bör istället avhjälpas så att EU får en handlingsförmåga som motsvarar dess strävan att inte bara vara världens största givare utan också den bästa.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	10.7.2012
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	19 3 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Thijs Berman, Michael Cashman, Ricardo Cortés Lastra, Véronique De Keyser, Leonidas Donskis, Charles Goerens, Eva Joly, Gay Mitchell, Norbert Neuser, Bill Newton Dunn, Maurice Ponga, Birgit Schnieber-Jastram, Michèle Striffler, Eleni Theocharous, Patrice Tirolien, Ivo Vajgl, Anna Záborská, Iva Zanicchi
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Eric Andrieu, Judith Sargentini
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)	Jean-Paul Besset, Ioan Enciu