BETÄNKANDE om rådets rekommendation om utnämningen av en direktionsledamot i Europeiska centralbanken

22.10.2012 - (C7‑0195/2012 – 2012/0806(NLE))

Utskottet för ekonomi och valutafrågor
Föredragande: Sharon Bowles

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT

om rådets rekommendation om utnämningen av en direktionsledamot i Europeiska centralbanken

(C7‑0195/2012 – 2012/0806(NLE))

(Samråd)

Europaparlamentet fattar detta beslut

–   med beaktande av rådets rekommendation av den 10 juli 2012[1],

–   med beaktande av artikel 283.2 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilken Europeiska rådet har hört Europaparlamentet (C7‑0195/2012),

–   med beaktande av artikel 109 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A7‑0348/2012), och av följande skäl:

A. I en skrivelse av den 13 juli 2012, som mottogs den 18 juli 2012, uppmanade Europeiska rådet parlamentet att yttra sig över nomineringen av Yves Mersch till ämbetet som direktionsledamot i Europeiska centralbanken med en mandattid på åtta år.

B.  Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor granskade sedan den nominerade kandidatens kvalifikationer, särskilt i förhållande till de villkor som anges i artikel 283.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och kravet på centralbankens fullständiga oavhängighet när det gäller penningpolitik i enlighet med artikel 130 i EUF-fördraget. I samband med denna utvärdering har utskottet tagit del av kandidatens meritförteckning och svaren på de skriftliga frågor som utskottet hade ställt till honom.

C. Utskottet höll den 22 oktober 2012 en utfrågning med den nominerade kandidaten. Under denna utfrågning höll kandidaten ett inledande anförande och besvarade därefter utskottsledamöternas frågor.

D. Det rådde bred enighet om att kandidaten har erkänd ställning samt de kvalifikationer och den yrkeserfarenhet inom monetära frågor och bankfrågor som krävs för att utöva ämbetet som direktionsledamot i Europeiska centralbanken.

E.  Före utgången av mandattiden för Tumpel-Gugerell togs frågan om kvinnlig representation i ECB informellt upp av Europaparlamentets ledamöter.

F.  Sedan ECB inrättades och fram till Tumpel-Gugerells avgång har det alltid funnits en kvinnlig ledamot i Europeiska centralbankens direktion.

G. I enlighet med principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna och unionen, enligt vad som föreskrivs i artikel 4.3 i EUF-fördraget, såg utskottet före utgången av Gonzalez-Paramos mandattid i maj 2012 till att rådet, via en skrivelse av den 8 maj 2012 till Eurogruppens ordförande, informerades av utskottsordföranden och för samtliga politiska gruppers räkning om ojämn könsfördelning i ECB:s direktion och behovet av att presentera en kvinnlig kandidat.

H. Utskottsordföranden uppmanade i samma skrivelse Eurogruppen att genomföra en plan på medellång sikt för att befordra kvinnor till inflytelserika poster vid ECB, nationella centralbanker och nationella finansministerier.

I.   Inget formellt svar har mottagits på skrivelsen av den 8 maj 2012.

J.   I artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen fastslås principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

K. I artikel 19 i EUF-fördraget ges unionen befogenheter att bekämpa diskriminering på grund av kön.

L.  En jämnare könsfördelning i ledningsorgan och regeringar garanterar bredare kompetens och vidgade perspektiv och rekrytering av enbart män eller kvinnor innebär ett snävare urval och risk för att man går miste om potentiellt mycket kompetenta kandidater.

M. Mandattiden för EIB:s nuvarande direktion sträcker sig fram till 2018, vilket innebär att direktionen eventuellt kommer att ha en ojämn könsfördelning fram till detta datum.

N. I en skrivelse av den 19 september begärde Europaparlamentets talman, efter ett sammanträde i talmanskonferensen, att Europeiska rådets ordförande ska garantera att samtliga EU‑institutioner under hans ansvar genomför konkreta åtgärder för att garantera en jämlik könsfördelning.

O. Kommissionen antog den 21 september 2010 en strategi för jämställdhet 2010–2015 (COM(2010)0491) och den 16 april 2012 en rapport om utvecklingen av jämställdheten mellan kvinnor och män 2011(SWD (2012/0085).

P.  I kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag (fjärde kapitalkravsdirektivet) krävde man att instituten ska inrätta en politik som främjar en jämnare könsfördelning i ledningsorganen.

Q. Europeiska rådet antog den 7 mars 2011 den europeiska jämställdhetspakten för perioden 2011–2020.

R.  Parlamentet antog resolutionerna av den 3 februari 2012 om kvinnor i politiskt beslutsfattande[2], av den 8 mars 2011 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010[3] och av den 6 juli 2011 om kvinnor och företagsledarskap[4].

1.  Europaparlamentet avstyrker rådets rekommendation om utnämningen av Yves Mersch till direktionsledamot i Europeiska centralbanken och uppmanar rådet att dra tillbaka sin rekommendation och att förelägga parlamentet en ny rekommendation.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut till Europeiska rådet, rådet och medlemsstaternas regeringar.

• [1]  EUT C 215, 21.7.2012, s. 4.
• [2]  Antagna texter, P7_TA(2012)0070.
• [3]  Antagna texter, P7_TA(2011)0085.
• [4]  Antagna texter, P7_TA(2011)0330.

BILAGA 1: YVES MERSCHS MERITFÖRTECKNING

Född den 1 oktober 1949 i Luxembourg. Nationalitet: luxemburgsk

Utbildning

1973   Master i juridik

Universitetet Paris 1 Panthéon Sorbonne

1974   Examen på avancerad nivå i internationell rätt

Master i statsvetenskap

Universitetet Paris 1 Panthéon Sorbonne

1975   Examen på avancerad nivå i statsvetenskap

Universitetet Paris 1 Panthéon Sorbonne

Yrkeskarriär

1974              Medlem i Luxemburgs advokatsamfund

Lärare i offentlig rätt

Universitetet Paris-Sud 11

1975              Tjänsteman vid finansministeriet

1976–1978     Utstationerad till Internationella valutafonden (IMF), Washington D.C.

1978–1979     Rådgivare vid finansministeriet

1980–1981     Finansiell rådgivare vid Luxemburgs ständiga representation vid Förenta nationerna, New York

1981              Rådgivare avseende internationella finansiella och monetära relationer vid finansministeriet

1983–1999     Ledamot av styrelsen för Luxemburgs monetära institut

(tillsynsmyndigheten)

1985–1989     Regeringens ombud för Luxemburgs fondbörs

(Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten)

1989–1998     Chef för finansministeriet

Finansministerns personliga företrädare vid förhandlingarna om Maastrichtfördraget

Sedan den 1 juni 1998 Chef för Luxemburgs centralbank (den tredje perioden började den 11 juni 2010)

Ledamot av Europeiska centralbankens råd (ECB-rådet) och Europeiska centralbankens allmänna råd

Sedan 2000     Ordförande för den ideella organisationen ”The Bridge Forum Dialogue a.s.b.l” som grundades 2000 i samarbete med dem av EU:s institutioner och organ som har sitt säte i Luxemburg

Sedan 2003     Ledamot i det akademiska rådet vid institutet “Institut Universitaire International Luxembourg” (IUIL)

Sedan 2006     Ledamot av styrelsen för stiftelsen ”Luxembourg School of Finance” (LSF)

Sedan 2010     Ledamot i avdelningen ”Section des sciences morals et politique de l’Institut Grand-Ducal”

Vice styrelseordförande för ”Islamic Liquidity Management Corporation” (IILM)

Sedan 2011     Vald till medordförande för den regionala samrådsgruppen för Europa inom forumet för finansiell stabilitet

Röstberättigad ledamot av Europeiska systemrisknämndens styrelse

Medlem i ECB:s revisionskommitté

Ordförande för ”Fondation de la Banque centrale du Luxembourg” (Luxemburgs centralbanks stiftelse) som främjar forskning och högre utbildning inom Luxemburgs centralbanks verksamhetsområde

Andra officiella uppdrag

Företrädare för Luxemburg inom följande organ:

–         Europeiska gemenskapernas monetära kommitté (suppleant från 1982 till 1985, fullvärdig medlem från 1989 till 1998)

–         Internationella valutafonden (IMF) (biträdande chef)

–         Världsbanken (biträdande chef)

–         Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) (biträdande chef)

–         Europeiska investeringsbanken (EIB) (styrelseledamot)

–         Europarådets utvecklingsbank (styrelseledamot)

–         Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD) (chef)

Handläggare som företrädare för staten i styrelserna för följande organ:

–         ARBED S.A (stål)

–         Société européenne de satellites (SES) (satellittjänster)

–         Post- och telekommunikationsbolaget (Entreprise des Postes et Télécommunications)

–         Nationella samfundet för lågkostnadsbostäder (Société Nationale des Habitations à Bon Marché)

–         Banque et Caisse d’Epargne de l’Etat (statens sparbank)

Ordförande för byrån för exportkreditförsäkringar (Office du Ducroire)

Ordförande för fonden för kampen mot olaglig narkotikahandel

Vice ordförande för banken ”Société nationale de crédit et d’investissement”

Utmärkelser

Yves Mersch är innehavare av hederslegionen (Frankrike) och har fått motta orden erkännandekorset (Lettland).

BILAGA 2: YVES MERSCHS SVAR PÅ DE SKRIFTLIGA FRÅGORNA

A. Personlig och yrkesmässig bakgrund

1. Redogör i stora drag för din yrkeserfarenhet när det gäller monetära frågor, finansiella frågor och företagsfrågor.

2. Redogör för de viktigaste aspekterna av din europeiska och internationella erfarenhet.

Vad gäller både fråga 1 och fråga 2:

Under hela min yrkeskarriär har jag ägnat mig åt monetära och finansiella frågor. Detta gäller för mina olika befattningar både som statstjänsteman och som centralbanksledamot, vilka samtliga har ingått i ett europeiskt och internationellt sammanhang.

Sedan maj 1998 är jag chef för Luxemburgs centralbank, som inrättades i samband med eurons införande och upprättandet av ECB och eurosystemet.

I denna roll är jag dessutom ledamot i ECB-rådet och ECB:s allmänna råd. Jag har varit röstberättigad ledamot av Europeiska systemrisknämnden sedan dess verksamhet inleddes 2011. ECB-rådet utsåg mig till medlem i ECB:s revisionskommitté i juli 2011.

Sedan 2011 har jag varit vald till medordförande för den regionala samrådsgruppen för Europa inom forumet för finansiell stabilitet.

Jag utsågs till vice styrelseordförande för det internationella islamiska likvidförvaltningsbolaget (International Islamic Liquidity Management Corporation) 2010.

Medan jag tjänstgjorde som lärare vid Paris universitet–södra I blev jag medlem i Luxemburgs advokatsamfund. Ett år senare påbörjade jag min karriär vid budgetavdelningen inom finansministeriet innan jag flyttade till New York där jag arbetade vid Internationella valutafonden. Jag återvände sedan till finansministeriet för att arbeta med skattefrågor och strukturpolitik.

År 1980 blev jag utstationerad till utrikesministeriet där jag blev medlem av Luxemburgs ständiga representation vid Förenta nationerna i New York. Under de följande åren bevakade jag områdena monetära frågor och internationella finansiella relationer som rådgivare vid finansministeriet. År 1985 blev jag regeringens ombud för Luxemburgs fondbörs för att därefter bli chef för finansministeriet 1989. Den senare befattningen innehade jag i nästan tio år.

Jag har haft ett flertal uppdrag inom företag och institutioner. Bland annat har jag varit styrelseledamot i Europeiska investeringsbanken, Luxemburgs monetära institut, Arbed S.A., Société Européenne de Satellites, den statliga sparbanken, post- och telekommunikationsbolaget och det nationella samfundet för lågkostnadsbostäder.

Jag har även varit ordförande för byrån för exportkreditförsäkringar och fonden för kampen mot olaglig narkotikahandel samt vice ordförande för Luxemburgs nationella utvecklingsbank.

Därutöver har jag varit chef för Internationella jordbruksutvecklingsfonden och biträdande chef för Världsbanken respektive Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Jag har dessutom varit ledamot av Europeiska monetära kommittén och ordförande för gruppen av personliga företrädare för de EU-finansministrar som utarbetade överenskommelsen om den europeiska monetära unionen i Maastrichtfördraget.

Vid sidan av mina yrkesrelaterade erfarenheter har jag varit ordförande för den ideella organisationen ”The Bridge Forum Dialogue a.s.b.l” sedan 2000, året då den startade sin verksamhet. EU:s institutioner och organ med säte i Luxemburg deltar i detta forum för åsiktsutbyte som syftar till europeisk integration.

3. Vilka är de viktigaste beslut som du har varit med om att fatta i ditt yrkesliv?

Jag har haft förmånen att få delta i många förhandlingar och förberedda beslut på nationell nivå, EU-nivå och internationell nivå om ekonomiska och finansiella frågor. Låt mig nämna bara en handfull tillfällen som jag tycker är viktiga.

Som personlig företrädare för Luxemburgs finansminister var jag ordförande för motsvarande förslagsgrupp vid förhandlingarna om Maastrichtfördraget.

Genom mitt arbete vid IMF kunde jag på nära håll följa övergången till det nuvarande monetära systemet i enlighet med vad som anges i det 2:a tillägget till IMF:s stadgar.

Jag har varit chef för Luxemburgs centralbank sedan dess tillkomst 1998.

Utan uppehåll sedan eurons införande har jag varit ledamot av ECB-rådet och ECB:s allmänna råd och därigenom bidragit till fullgörandet av ECB:s mandat.

I synnerhet anser jag att de utmaningar som finans- och statsskuldskriserna har fört med sig utgör en viktig erfarenhet. Sedan krisernas utbrott har jag varit delaktig i ECB-rådets beslut för att lindra konsekvenserna för finanssektorn och den reala ekonomin inom euroområdet.

4. Har du några affärsintressen eller ekonomiska intressen eller andra åtaganden som kan komma att kollidera med dina framtida skyldigheter? Föreligger andra personliga eller övriga omständigheter som kan vara av betydelse vid Europaparlamentets bedömning av nomineringen?

Nej.

5. Vilka målsättningar kommer du att sträva efter under din åttaåriga mandatperiod som ledamot i Europeiska centralbankens direktion?

Jag ser det som min första och främsta plikt att fullt ut följa det mandat som ECB ges genom fördraget.

Enligt fördraget är ECB:s huvudsakliga mål att upprätthålla prisstabiliteten på medellång sikt för euroområdet som helhet och att, utan att det påverkar prisstabiliteten, stödja unionens allmänna ekonomiska politik.

Dessutom har ECB enligt fördraget en annan ledande målsättning, som inte heller den ska påverka prisstabiliteten, i form av att bidra till det finansiella systemets stabilitet.

I överensstämmelse med ECB:s befogenheter kommer jag att agera oavhängigt i euroområdets och det samlade EU:s allmänna intresse. Följaktligen kommer jag inte att som direktionsledamot i ECB handla som en representant för den medlemsstat där jag har mitt medborgarskap.

Dessutom sätter jag ett högt värde på kompetens, integritet, öppenhet och ansvarskyldighet.

Jag är övertygad om att kollegialt beslutsfattande och en ytterst yrkesmässig inställning utgör viktiga tillgångar för ECB.

B. ECB:s penningpolitik

6. Tror du att vi kan komma dithän att vi måste köpslå mellan låg inflation och euroområdets upplösning? Vilket alternativ skulle du föredra i ett sådant läge?

Europeiska monetära unionen vilar på att det råder allmän enighet kring att låg inflation är det bästa bidrag penningpolitiken kan ge för att skapa ekonomisk tillväxt, sysselsättning, social sammanhållning, och även finansiell stabilitet. För att bevara stödet för den gemensamma valutan och euroområdets integritet är det därför att största vikt att ECB klarar av sitt uppdrag att säkerställa prisstabilitet.

Fördraget ger inte bara ECB det tydliga uppdraget att upprätthålla prisstabilitet, utan sätter även tydliga gränser för vad ECB kan göra. Jag anser att det ligger utanför en centralbanks förmåga att lösa strukturella ekonomiska problem eller obalanser i de offentliga finanserna och att sådana saker måste angripas genom en lämplig ekonomisk politik och finanspolitik.

Regeringarna i euroområdet har i det här sammanhanget uttryckt sin fasta beslutsamhet att göra allt som krävs för att lösa den nuvarande statsskuldkrisen i euroområdet och värna euron. Denna beslutsamhet bekräftas av de uppmuntrande framsteg som görs mot ett återställande av sunda offentliga finanser i hela euroområdet och i genomförandet av strukturreformer för att återställa konkurrenskraften i framför allt de mer sårbara medlemsstaterna, även om det är motiverat med fortsatta beslutsamma ansträngningar. Och denna beslutsamhet avspeglar sig även i de europeiska ledarnas beredvillighet att gå vidare med institutionella reformer på EU-nivå för att se till att EMU blir en fullt fungerande monetär union.

Samtidigt har ECB:s penningpolitik under krisen varit effektiv när det gäller att förhindra en ännu värre utveckling. Jag är övertygad om att ECB:s penningpolitiska strategi har mycket goda förutsättningar att klara av de utmaningar som följer av den nuvarande krisen. Genom att de långsiktiga inflationsförväntningarna varit väl förankrade i en miljö med lågt inflationstryck har ECB kunnat sänka räntorna till mycket låga nivåer och därmed stötta den ekonomiska tillväxten. ECB har dessutom genomfört en rad extraordinära penningpolitiska åtgärder till stöd för den penningpolitiska transmissionsmekanismen i syfte att upprätthålla prisstabilitet och därmed stötta flödet av krediter till den reala ekonomin samt stabiliteten i euroområdets finansiella system.

7. Vad anser du om de väsentliga skillnaderna mellan euroländernas monetära villkor och dess effekter på ECB:s gemensamma penningpolitik?

Även om det är normalt i en monetär union att det finns vissa skillnader mellan ländernas ekonomiska och finansiella förhållanden har skillnaderna ökat inom euroområdet under krisen. Framför allt har det skett en ökad fragmentering av de monetära villkoren mellan länderna. Penningmarknadernas funktion, i synnerhet över de nationella gränserna, har skadats. Att de finansiella flödena över gränserna har minskat har hämmat penningmängds- och kreditutvecklingen i flera euroländer. Detta gör det svårare att föra en gemensam penningpolitik och försvårar dess genomslag.

De nuvarande skillnaderna är en följd av de statsfinansiella, makroekonomiska och finansiella obalanser som efterhand har uppstått i flera euroländer, samt av den varierande takt i vilken dessa obalanser korrigeras. Obalanserna beror framför allt på en hög skuldsättning inom den offentliga och den privata sektorn och på sårbarheter i den finansiella sektorn. Det krävs betydande relativa prisjusteringar för att återställa konkurrenskraften i dessa länder. Det behövs även en sund strukturell politik och finanspolitik för att säkra en återgång till hållbar tillväxt.

ECB:s penningpolitik är inriktad på att upprätthålla prisstabilitet i euroområdet som helhet. Flera extraordinära penningpolitiska åtgärder som har vidtagits under krisen har bidragit till att penningpolitiken har fått ett mer homogent genomslag i euroområdet i syfte att upprätthålla prisstabilitet. Om man blickar framåt kan penningpolitiken inte erbjuda någon varaktig lösning på de underliggande orsakerna till skillnaderna. ECB:s politik kan visserligen bidra till en mer friktionsfri anpassningsprocess och erbjuda tillfälliga lättnader, men den kan inte ersätta nödvändiga strukturanpassningar i euroområdets ekonomier. Det politiska agerandet framöver måste leda till förbättringar inom en rad olika områden och till en starkare styrning. Det viktigaste är att snabbt genomföra det som redan har beslutats för att bana väg för ytterligare integration.

Som ECB:s ordförande påpekade vid presskonferensen den 2 augusti anser ECB-rådet att den fragmenterade finansmarknaden utgör ett hinder för att penningpolitiken ska få ett effektivt genomslag. Vi har tagit upp flera symptom på fragmenteringen av finansmarknaden under vår diskussion. Det handlar bl.a. om andelen penningmarknadslån över gränserna, som har sjunkit från 60 procent i mitten av 2011, till dagens 40 procent. Inlåningen från utländska banker är i flera länder den lägsta sedan början av 2008. Att utnyttjandet av Eurosystemets likviditetstillförande transaktioner alltmer har koncentrerats till vissa länder är ytterligare ett tecken på denna segmentering. Det har skett en betydande ökning av användningen av inhemska säkerheter i ECB:s refinansieringstransaktioner. Användningen av säkerheter över gränserna inom euroområdet står i dag för en andel på omkring 20 procent, jämfört med 50 procent 2006. Det finns stora skillnader mellan räntorna på statspapper i euroområdets kärnländer och i de perifera euroländerna som började framträda i slutet av 2011. Det finns många andra tecken på monetär fragmentering. Jag håller med ordföranden om att vi måste komma till rätta med denna fragmentering.

8. Anser du att banker i euroområdet har satt för stor tillit till ECB:s tillhandahållande av likviditet?

ECB ändrade sin tilldelningspolicy till fastränteauktioner med full tilldelning i oktober 2008 på grund av att penningmarknaderna i euro inte fungerade och att förtroendet för finansmarknaderna över hela världen snabbt försämrades efter den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs. Denna tilldelningspolicy innebär att mängden centralbanksreserver som bankerna håller under varje period bestäms av bankernas samlade efterfrågan under dessa auktioner. Den starka efterfrågan på centralbanksinterventioner och betydande osäkerheten har skapat en stor efterfrågan från bankerna på Eurosystemets krediter som varit större än banksektorernas egentliga likviditetsbehov. Euroområdets penningmarknader präglas för närvarande av en betydande segmentering, som i allt högre grad följer de nationella gränserna och som har lett till mycket omfattande centralbanksinterventioner och ett likviditetsöverskott på omkring 800 miljarder euro. Bakom denna höga siffra döljer sig dock stora skillnader mellan banker och även hela bankväsenden. Det kan i vissa länder finnas enskilda fall där man har utnyttjat möjligheten att låna från Eurosystemet i alltför hög grad.

Jag anser på det hela taget att utnyttjandet av lån från Eurosystemet måste övervakas på de enskilda bankernas nivå, inte minst för att undvika ohållbara affärsmodeller. Sammantaget är utnyttjandet av lån från Eurosystemet snarare en följd av segmenteringen av penningmarknaden och det för närvarande mycket ansträngda läget på finansmarknaden.

Det är framför allt kopplingen mellan statspapper och banker som gör det svårt för banksystem i länder med svaga budgetpositioner att behålla eller återfå tillträdet till marknaden på skäliga villkor. Jag vill därför understryka att det även är viktigt med trovärdiga förbättringar av budgetutvecklingen för att minska banksystemens beroende av centralbanken i vissa medlemsstater. Även osäkerhet beträffande regeländringar kan bidra till ett alltför stort beroende av centralbanksinterventioner.

9. Utan att åsidosätta målet om prisstabilitet, hur anser du att ECB bör fullgöra sina sekundära skyldigheter enligt fördraget (att bidra till ekonomisk tillväxt och full sysselsättning) och vilka instrument skulle ECB kunna använda för att göra det?

Enligt artikel 127 i fördraget ska Eurosystemets huvudmål vara att upprätthålla prisstabilitet. ECB-rådet har kvantifierat detta mål som en inflation under, men nära, 2 procent på medellång sikt.

Denna definition tar även hänsyn till kravet att man ska ”[…]stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen i syfte att bidra till att förverkliga unionens mål enligt artikel 3”. Det är min fasta övertygelse att prisstabilitet i sig är det bästa bidrag som penningpolitiken kan ge för att skapa gynnsamma förutsättningar för en hållbar ekonomisk tillväxt och stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen. Prisstabilitet förbättrar prismekanismens funktion och främjar en effektiv resursfördelning. Prisstabilitet minimerar även inflationsriskpremien i långräntorna och bevarar konsumenternas, löntagarnas, pensionärernas och spararnas köpkraft.

Den medelfristiga inriktningen på ECB:s penningpolitik bidrar dessutom till att förankra inflationsförväntningarna, samtidigt som den kan reagera på rätt sätt på ekonomiska och finansiella störningar som drabbar euroområdets ekonomi och även beaktar den fördröjning med vilken penningpolitiken får verkan i ekonomin. Ett tydligt exempel på vikten av en medelfristig inriktning är den penningpolitik som har förts under den pågående finanskrisen. Trots en inflation över 2 procent under de kommande månaderna visade ECB genom sitt beslut i början av juli 2012 att man är beredd att sänka räntorna till historiskt låga nivåer i ett läge då inflationstrycket avtar över den tidshorisont som är relevant för penningpolitiken.

ECB har slutligen vidtagit en rad extraordinära penningpolitiska åtgärder för att komma till rätta med transmissionsmekanismens försämrade funktion. Dessa åtgärder vidtogs i synnerhet med anledning av att osäkerhet och begränsningarna av bankernas upplåningsmöjligheter på marknaden verkligen riskerade att undergräva bankernas utlåning och tvinga fram en omfattande skuldnedväxling. ECB:s åtgärder var i detta sammanhang inriktade på att stötta flödet av krediter till hushåll och företag för att fullgöra vårt huvudsakliga uppdrag att upprätthålla prisstabilitet, men har på ett väsentligt sätt även bidragit till att stödja den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i euroområdet.

10. Vilka roller, förhållanden och utmaningar ser du för ECB och den kommande europeiska stabilitetsmekanismen? Anser du att ECB behöver fler nya instrument för att hantera krisen i euroområdet?

ECB och den framtida ESM har tydligt definierade och avgränsade uppdrag. ECB:s främsta och yttersta mål är att upprätthålla prisstabilitet i euroområdet, medan ESM kommer att ha ansvar för att bevara den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet. De två institutionernas mål – det ena monetärt, det andra statsfinansiellt – kompletterar varandra, eftersom prisstabilitet är en nödvändig förutsättning för allmän makrofinansiell stabilitet, och finansiell stabilitet främjar penningpolitikens genomslag i den reala ekonomin och därmed bidrar till prisstabilitet.

Båda institutionerna är utrustade med verktyg för att kunna fullgöra sina uppdrag. ECB upprätthåller prisstabilitet genom att höja och sänka styrräntan – som är dess huvudsakliga verktyg – och genom extraordinära åtgärder för att rätta till en bristfälligt fungerande penningpolitisk transmissionsmekanism. ESM förfogar över instrument för att värna den finansiella stabiliteten och förhindra smittspridning, bl.a. lån och krisförebyggande krediter till euroländer, köp av statspapper på första- och andrahandsmarknaden, samt lån till rekapitalisering av finansinstitut. Allt stöd från ESM ges på vissa villkor.

ECB:s roll inom den framtida ESM-strukturen är tydligt definierad i ESM-fördraget. Innan ett beslut fattas om att bevilja ESM-stöd ska ECB vara involverat i bedömningen av om det föreligger ett hot mot den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet, i fastställandet av den berörda ESM-medlemmens finansieringsbehov och i kontakterna med andra institutioner för att förhandla fram och övervaka samförståndsavtal med detaljerade villkor. ECB kommer dessutom att bedöma om det föreligger exceptionell oro på finansmarknaderna och hot mot den finansiella stabiliteten som motiverar stödköp av ESM på andrahandsmarknaden. ECB har dessutom ingått ett avtal med EFSF som ger ECB rätt att genomföra marknadsoperationer för EFSF:s räkning och förväntas ingå ett liknande avtal med ESM.

När det gäller instrument för att hantera krisen i euroområdet har ECB alla verktyg som man behöver för att upprätthålla prisstabilitet i linje med sitt uppdrag och inom fördragets ramar. Att komma till rätta med de mer allmänna aspekterna av krisen i euroområdet ligger utanför penningpolitikens uppdrag och måste hanteras genom ett beslutsamt agerande av medlemsstaterna i euroområdet.

Vid sitt möte den 2 augusti sade ECB-rådet att regeringarna måste vara beredda att aktivera EFSF/ESM på obligationsmarknaden när det föreligger exceptionella omständigheter på finansmarknaderna och hot mot den finansiella stabiliteten – på stränga och effektiva villkor i enlighet med de fastställda riktlinjerna.

Att regeringarna infriar sina åtaganden och att EFSF/ESM fyller sin funktion är nödvändiga förutsättningar. Som ordföranden konstaterade vid presskonferensen den 2 augusti får ECB-rådet inom sitt uppdrag att upprätthålla prisstabilitet på medellång sikt och under iakttagande av sitt oberoende när det gäller att fastställa penningpolitiken göra direkta öppna marknadsoperationer av den storlek som krävs för att uppnå dess mål. Privata investerares oro beträffande prioriteringen av fordringsägare kommer att beaktas i detta sammanhang. ECB-rådet kan vidare överväga att vidta ytterligare extraordinära penningpolitiska åtgärder beroende på vad som krävs för att reparera den penningpolitiska transmissionsmekanismen. All övertygande marknadsaktivitet är emellertid beroende av att det finns en trovärdig färdplan för fortsatt integration inom det statsfinansiella, ekonomiska och politiska området.

11. Hur ska ni säkerställa transparens avseende programmet för värdepappersmarknaderna (SMP, Securities Market Programme) och programmet för köp av säkerställda obligationer (CBPP, Covered Bond Purchase Programme)?

ECB offentliggör de utestående beloppen för SMP och CBPP2 en gång i veckan.

12. ECB har genomfört okonventionella penningpolitiska transaktioner under de senaste fyra åren. Skulle du tolka detta som en betydande subventionering av banksektorn? Om ja, hur stort belopp skulle det vara fråga om? Hur uppfattar du att ECB:s tidtabell ser ut för att upphöra med de nuvarande extraordinära åtgärderna?

Det främsta syftet med de extraordinära åtgärder som ECB har vidtagit är att bidra till en fungerande penningpolitisk transmissionsmekanism. ECB ville till exempel ge refinansieringsstöd till euroområdets bankers balansräkningar genom sina långfristiga refinansieringstransaktioner med tre års löptid och genom att ge full tilldelning i alla transaktioner. Som ECB:s ordförande konstaterade i utfrågningen inför Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor hade dessa åtgärder blivit nödvändiga på grund av de höga likviditetsriskpremierna som berodde på den ökade osäkerheten och volatiliteten på finansmarknaderna och därför att bankerna i euroområdet fick allt större svårigheter att refinansiera sin verksamhet. ECB:s åtgärder har bidragit till att dessa premier har sjunkit och har stabiliserat bankernas finansiering, och båda åtgärderna kan anses vara avsedda att minska snedvridningarna på marknaden.

De extraordinära åtgärderna har vidtagits för att säkra att den gemensamma penningpolitiken, som är inriktad på att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdet, får genomslag i ekonomin. De har i likhet med alla penningpolitiska åtgärder en inverkan på balansräkningarna hos banker och andra ekonomiska aktörer, vilket är en del av transmissionsprocessen.

De extraordinära åtgärderna kommer att fortsätta så länge de behövs. Med tanke på deras starka inverkan på marknadspriserna är det emellertid viktigt med en noggrann uppföljning av hur läget utvecklas och av om de fortfarande behövs, så att man kan undvika potentiella negativa biverkningar av dessa åtgärder. Åtgärderna är till sin karaktär och utformning tillfälliga. Det sker en regelmässig uppföljning av deras nytta.

13. Vilken roll bör kreditvärderingar av stater ha enligt din mening i ECB:s politik? Anser du att ECB i regel bör godta alla statsobligationer från euroländer som säkerhet?

Eurosystemet tar hänsyn till många faktorer när man bedömer kreditbetygen för värdepapper som godtas som säkerhet i de penningpolitiska transaktionerna. Betyg från kreditvärderingsinstitut är en viktig faktor, men inte det enda underlag som används för att bedöma värdepapperens kvalitet och garantera ett starkt riskskydd. När det gäller statspapper som omfattas av ett IMF-EU-anpassningsprogram spelar till exempel ECB:s bedömning av programmet och om landet rättar sig efter detta program en avgörande roll.

Eurosystemets ram för kreditbedömningar har utformats för att säkra ett tillfredsställande riskskydd för Eurosystemet i dess penningpolitiska transaktioner. I ramen fastställs de krav som ECB tillämpar för värdepapper, däribland euroländernas statsobligationer. Eurosystemet kan begränsa användningen av värdepapper, förkasta värdepapper eller kräva ytterligare tilläggssäkerheter på grundval av information som anses vara relevant, om detta krävs för att säkra ett lämpligt risktagande i de penningpolitiska transaktionerna.

Jag stöder G20-ländernas åtagande att minska beroendet av kreditvärderingsinstitut ytterligare, vilket även Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor har krävt upprepade gånger inom ramen för en översyn av EU:s bestämmelser om kreditvärderingsinstitut. Eurosystemet arbetar vad jag vet aktivt i denna riktning, bl.a. genom att stärka sin interna kapacitet att göra kreditriskbedömningar och sin förmåga att tillämpa tillbörlig aktsamhet (due diligence) vad gäller externa kreditbedömningssystem. Detta förutsätter en gradvis strategi så att det blir möjligt att utveckla ett trovärdigt och lämpligt alternativ för att bedöma kreditvärdighet internt.

14. Vad är din bedömning av hur framgångsrikt det senaste PSI-initiativet (Private Sector Involvement) har varit när det gäller att omstrukturera den grekiska statsskulden? Hur kan vi vara säkra på att det inte kommer att krävas en ny omstrukturering?

Den omstrukturering av den grekiska statsskulden som genomfördes i mars–april 2012 ledde till en minskning av den utestående skulden med 106 miljarder euro eller 50 procent av BNP.

Till detta resultat bidrog användningen av bestämmelser om kollektiva åtgärder som ledde till en deltagandegrad på 96 procent. Även om denna skuldomläggning bidrog till utvecklingen mot en hållbar statsskuld i Grekland kan detta mål i slutändan bara uppnås om de grekiska myndigheterna visar ihärdighet i genomförandet av det ekonomiska anpassningsprogrammet. Efter godkännandet av det andra programmet för Grekland upphörde dessvärre själva genomförandet i stort sett, samtidigt som de makroekonomiska utsikterna försämrades ytterligare. Dessa faktorer har haft en negativ inverkan på hållbarheten i Greklands skuldsättning. Det viktigaste nu är att den nya regeringen återgår till att följa programmet. Jag anser det inte vara meningsfullt att i det här skedet diskutera en ny skuldomläggningsomgång. En sådan diskussion skulle för det första ytterligare undergräva incitamenten för den grekiska regeringen att genomföra programmet. Den skulle för det andra riskera att undergräva incitamenten för sanering av de offentliga finanserna och strukturreformer i andra sårbara euroländer.

15. Hur värderar du ECB-medlemmarnas växande skulder och fordringar inom Target II?

Target2-skulder och motsvarande Target2-fordringar på balansräkningarna hos nationella centralbanker i euroområdet har vuxit rejält under finanskrisen. Det beror på att banksystemen i vissa länder har utflöden av betalningar som inte motsvaras av inflöden av betalningar och inte kan kompenseras genom upplåning på marknaden. Kompensation sker i stället genom upplåning hos de nationella centralbankerna mot säkerhet. De länder som har inflöden av betalningar uppvisar samtidigt Target2-fordringar.

Target2-saldona är en följd av Eurosystemets stöd, som innebär att solventa banker inte har någon brist på likviditet och att kapital kan flöda fritt mellan medlemsstaterna. Obalanser i Target2 av nuvarande omfattning kan undvikas om den negativa kopplingen mellan banker och regeringar, som innebär att svaga banker drar med sig regeringar i fallet och vice versa, försvinner, dvs. att banker på sikt blir verkligt europeiska. Om en trovärdig finansmarknadsunion kan upprättas, åtföljd av en väl fungerande finansmakt och ett förfarande för att hantera makroekonomiska obalanser, skulle obalanserna i Target2 bli betydligt mindre.

Sådana obalanser kan även påverkas av nettningsinfrastrukturer som verkar på internationell basis och är belägna i ett fåtal länder.

16. Hur snabbt anser du att de nya medlemsstaterna bör ansluta sig till den monetära unionen och anta euron, med tanke på alla konvergenskriterierna och deltagandet i växelkursmekanismen (ERM2)?

Fördraget är mycket tydligt: en ”hög grad av hållbar konvergens” måste uppnås för att ett land ska kunna införa euron. Det innebär att en rent mekanisk tolkning av konvergenskriterierna i artikel 140 i fördraget inte är tillräcklig. Vad vi behöver är en bedömning av hur hållbart det skulle vara att införa euron. Om den ekonomiska konvergensen inte är hållbar kommer länderna så småningom få problem i form av exempelvis förlorad konkurrenskraft och/eller boom-bust-cykler. Erfarenheterna i euroområdet har gett överväldigande bevis för hur viktigt det är att göra en noggrann bedömning av om ett land är redo att införa euron på grundval av tillförlitlig statistik. Detta gäller även deltagandet i ERM II, som är en nödvändig förutsättning för att införa euron. Medlemsstaterna måste visa att de kan upprätthålla prisstabilitet, budgetdisciplin och konkurrenskraft utan stora växelkursjusteringar.

Hur snabbt man kan införa euron skiljer sig från land till land, eftersom det beror på vilken grad av konvergens som har uppnåtts. När det gäller de nya medlemsstater som ännu inte har infört euron (dvs. Bulgarien, Tjeckien, Lettland, Litauen, Ungern, Polen och Rumänien) gjorde Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken sin senaste bedömning i 2012 års konvergensrapporter, som offentliggjordes den 30 maj. Vid den tidpunkten uppfyllde inget av länderna alla ekonomiska och rättsliga kriterier för att införa euron.

17. Vad anser du om initiativet ”Bortom BNP”?

Det är en av de politiska beslutsfattarnas viktigaste uppgifter att försöka maximera sina medborgares välfärd på ett hållbart sätt. Det är i detta sammanhang nödvändigt och välkommet att ständigt sträva efter bästa tänkbara mått på välstånd. Som framgått av debatten i utskottet för ekonomi och valutafrågor är olika mått lämpliga beroende på vilket mål det är fråga om. Fördelen med BNP-måttet är att det ganska väl fångar ett lands makroekonomiska aktivitet. Det är lämpligt att använda det närhelst ekonomisk aktivitet analyseras eller ställs i förhållande till någon annan ekonomisk variabel, t.ex. offentlig skuldsättning.

Det är därför mycket viktigt med statistik över BNP (och potentiell produktion) som håller hög kvalitet. Det förefaller emellertid självklart att rena produktionsmått, som BNP, bör kompletteras med andra indikatorer när man bedömer befolkningens allmänna välstånd, i synnerhet i ett långsiktigt perspektiv. Sådana indikatorer kan bl.a. innefatta tillståndet för miljön, social integration eller hälso- och sjukvårdssystemet. Uppgifterna från Eurosystemets pågående enkät av hushållens finansiering och konsumtion kommer att ge intressant information om fördelningsaspekterna vad gäller skuldsättning och förmögenhet.

18. Vilka är enligt dig de största utmaningarna för Europeiska statistiksystemet under det kommande decenniet?

Den senaste finanskrisen har visat hur viktigt det är att den europeiska statistiken är aktuell, tillförlitlig och av hög kvalitet. Statistikens betydelse för det politiska beslutsfattandet lär öka ytterligare. Att se till att den officiella europeiska ekonomiska och finansiella statistiken är trovärdig kommer att vara en förutsättning för att främja en integrerad ram för ekonomisk styrning inom EU och en global makroekonomisk övervakning för att bedöma hållbar och balanserad tillväxt inom G20. För detta krävs jämförbara länderuppgifter av hög kvalitet liksom uppgifter mer på detaljnivå. De nyligen uppdaterade internationella statistikstandarderna måste genomföras på ett samordnat sätt inom hela EU. Lika viktigt är trovärdigheten – och oberoendet – hos de institutioner som producerar denna statistik och att resultaten kommuniceras och är lättillgängliga för allmänheten som en kostnadsfri offentlig nyttighet.

Den europeiska statistiken utvecklas, produceras och sprids av både Europeiska statistiksystemet (ESS) och Europeiska centralbankssystemet (ECBS). Eurostat och EU:s nationella statistikmyndigheter – ESS – kommer att ställas inför den svåra uppgiften att stärka sina kvalitetsledningssystem på grundval av den europeiska uppförandekoden för statistik och sitt oberoende. Alla EU-länder kommer att vara tvungna att underteckna de planerade åtagandena om att skapa förtroende. ESS kommer dessutom att behöva samarbeta ännu närmare med ECBS inom den framgångsrika kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik för att samordna och rationalisera datainsamling och produktionsprocesser. Detta bör bidra till att upprätthålla – eller till och med höja – kvaliteten på statistiken och samtidigt minska de totala kostnaderna för att ta fram europeisk statistik.

C. Åsikter om EU:s finanspolitik

19. Vad bör göras för att stoppa krisen?

Krisen måste hanteras både på nationell nivå – genom budgetkonsolidering och strukturella reformer för att öka tillväxtpotentialen – och på europeisk nivå genom förbättrad styrning och integrering.

För att bekämpa krisen måste man hantera dess rotorsaker: regeringars allt för höga skuldsättning, otillräcklig konkurrenskraft och oönskad utveckling inom finanssektorn. Därför måste högt skuldsatta regeringar minska sin offentliga skuldsättning som andel av BNP på medellång sikt helt i enlighet med det förstärkta ramverket för styrning inom EU. Detta är av allt större vikt eftersom höga offentliga skuldkvoter i sig hämmar tillväxten. För att begränsa dess potentiella, negativa påverkan på tillväxten bör budgetkonsolideringen fokusera på högre kostnadseffektivitet och att undvika otillbörliga nedskärningar i offentliga investeringar. Sådana troliga justeringar av finanspolitiken på medellång sikt ökar förtroendet för finansmarknaden och leder till lägre riskpremier. Detta kommer i sin tur att sprida sig till den privata sektorn och på sikt skapa högre tillväxt.

Den nödvändiga, omfattande budgetkonsolideringen i Europa måste åtföljas mycket kraftfullare av strukturella reformer som har som mål att öka potentiell tillväxt och förbättra nationella ekonomiers förmåga att klara av påfrestningar. De flesta länder som för närvarande är utsatta för finansmarknadens påtryckningar har redan börjat införa viktiga reformer. Trots att ytterligare åtgärder för att minska befintliga stelheter på produkt- och arbetsmarknaderna politiskt sett verkar särskilt svårt på grund av den svaga ekonomiska tillväxten kommer de oundvikligen att skapa hållbar tillväxt på medellång och lång sikt.

Därför bör konkurrenskraften ytterligare förstärkas inom produktmarknaderna, inte minst genom färdigställandet av den inre marknaden, och löner bör justeras på ett flexibelt sätt som återspeglar arbetsmarknadens förutsättningar och produktivitet.

Dessutom måste hållbar produktivitetstillväxt främjas genom bland annat att underlätta investeringar i forskning och utveckling och att säkerställa en hög kvalitet på utbildning och livslångt lärande. Sådana åtgärder bidrar på samma sätt till att öka icke prismässig konkurrenskraft. Tillsammans med förbättringar inom prismässig konkurrenskraft främjar troligtvis sådana åtgärder medlemsstaternas export och förstärker importkonkurrerande företag samt underlättar den nödvändiga återställningen av balansen där makroekonomiska obalanser fortfarande föreligger.

För att skydda tillväxten, stabiliteten och välståndet på ett hållbart sätt är det nödvändigt att ta bestämda steg mot en genuin ekonomisk och monetär union. Förslagen som har presenterats av ordföranden för det Europeiska rådet i nära samarbete med ordföranden för kommissionen, Eurogruppen och ECB i juni 2012 pekar i rätt riktning. Trots att krisen har främjat den behövda förstärkningen av den regelbaserade finanspolitiska ramen behövs det tas ytterligare steg mot en finanspolitisk union för att säkerställa att alla länder i euroområdet – och euroområdet som helhet – hela tiden för en hållbar finanspolitik. Euroområdet måste även röra sig mot en integrerad ekonomipolitisk ram för att öka grupptrycket på länderna för att genomföra nödvändiga strukturella reformer.

Dessutom är reformer inom finanssektorn nödvändiga i de flesta medlemsstater. Det politiska engagemanget att införa ett enat tillsynssystem under artikel 127 (6) FEUF måste implementeras.

Slutligen är det mycket viktigt att en djupare integrering av EMU åtföljs av ökat ansvar, i synnerhet gentemot Europaparlamentet, för att säkerställa den demokratiska legitimiteten i den här processen.

20. Vad skulle utfärdandet av stabilitetsobligationer/euroobligationer medföra för den ekonomiska styrningen i euroområdet? Har du några preferenser bland alternativen som presenterades av kommissionen i den här grönboken?

Införandet av euroobligationer eller andra gemensamma skuldinstrument som innebär stora ömsesidiga finansiella åtaganden är högst beroende av lämplig ordningsföljd. Det är endast genomförbart efter att en avsevärd del av det finanspolitiska oberoendet överförs till EU-nivå med målet att uppnå en genuin ekonomisk union i euroområdet. Utan en sådan överföring av oberoendet som möjliggör effektiv ekonomisk styrning, skulle en gemensam skuldemission sakna trovärdighet och skulle skapa en moraliskt farlig situation och försvaga incitamenten för en sund finanspolitik, vilka är en förutsättning i en ekonomisk och monetär union. En sund finanspolitik bidrar även till att Eurosystemet kan uppnå prisstabilitet.

Med korrekt ordningsföljd erbjuder en gemensam skuldemission ändå potentiella fördelar för finansiell integration och hur marknaden fungerar, såväl som för finansiell stabilitet. Därför skulle jag vilja se, när en trovärdig finanspolitisk union med lämplig demokratisk legitimitet väl har uppnåtts, ett gemensamt utfärdande av statsskulder av medlemsländerna i euroområdet som ett tänkbart komplement.

21. Vad tycker du är de viktigaste målen för strategin för sysselsättning och tillväxt fram till 2020? Hur skulle ECB och instrumenten för ekonomisk och politisk samordning kunna bidra till strategins framgång? Rangordna efter betydelse de strukturreformer som du anser ska prioriteras i EU och motivera dina val.

Medlemsstaterna måste på ett hållbart sätt öka sina ekonomiers tillväxtpotential som har varit relativt blygsam och som har minskat i de flesta europeiska länder de senaste åren. För att kunna uppnå detta bör medlemsstaternas finanspolitik stötta innovation, skapa en miljö som gynnar företagande och öka konkurrenskraften genom att minska befintliga stelheter på produkt- och arbetsmarknaden. En sådan miljö skulle skapa optimala förutsättningar för hållbar ekonomisk tillväxt och för skapandet av nya arbetstillfällen.

Den överenskomna Europa 2020-strategin och europluspakten, till vilken ett stort antal länder inom EU har anslutit sig, lyfter fram viktiga områden för strukturella reformer som länder måste rikta in sig på. Det är högst landspecifikt hur viktig en strukturell reform är och varierar mellan olika länder inom EU. Trots detta behövs tillväxtfrämjande strukturella reformer som består av ambitiösa reformer som förbättrar flexibiliteten och konkurrensen på produkt- och arbetsmarknaderna i de flesta medlemsstater och i synnerhet i euroområdet där den viktigaste justeringsmekanismen är pris- och löneflexibiliteten. Arbetsmarknadsreformer bör säkerställa att lönerna utvecklas i takt med produktiviteten eftersom de har en direkt påverkan på länders konkurrenskraft. Löneflexibilitet behövs i synnerhet under perioder med avtagande produktivitetstillväxt. För att underlätta detta bör automatiska löneindexeringsklausuler tas bort, lagar om anställningsskydd ska noga granskas och avtal på företagsnivå ska förstärkas. Dessutom bör förändringar av system för arbetslöshetsförsäkringar och aktiv arbetsmarknadspolitik underlätta omfördelningen av resurser till mer konkurrenskraftiga företag och sektorer. Vad gäller produktmarknaderna bör alltför höga hyror, i synnerhet inom skyddade yrken, tas i tu med snarast. Djärvhet inom lobbyverksamheten av privilegierade grupper och sektorsintressen ökar garanterat konkurrenskraften, öppnar upp stängda yrken och liberaliserar immigrationen. Alltför höga vinstmarginaler är särskilt förekommande i inhemskt inriktade tjänstesektorer.

Innovation bör stödjas genom investeringar i forskning och utveckling men även i högre studier och livslångt lärande. Yrkesutbildning har visat sig vara särskilt framgångsrikt i vissa medlemsstater för att hålla nere arbetslösheten bland ungdomar, och länder som för närvarande har hög arbetslöshet bland unga människor skulle kunna följa detta exempel. Dessutom kan företagsmiljön förbättras i många medlemsstater genom att minska den administrativa bördan. Införandet av dessa åtgärder förblir medlemsstaternas kärnansvar. Med bakgrund mot den rådande krisen, som bland annat har avslöjat svagheter i befintliga EU-mekanismer för ekonomisk och politisk samordning, bör sätt att stärka incitamenten för medlemsstaterna att genomföra nödvändiga strukturella reformer undersökas, inklusive sätt att öka grupptrycket bland medlemsstaterna,

Enligt min åsikt bidrar ECB bäst till en hållbar tillväxt och till att främja långsiktiga investeringar i den privata sektorn genom att säkra prisstabilitet.

22. Vad är din åsikt om beskattning av finansiella transaktioner? Anser du att en skatt på valutatransaktioner som omfattar euron kan ha gynnsamma effekter – exempelvis genom att stabilisera växelkurserna för länder som vill ansluta sig till euroområdet i framtiden? Vad är din åsikt om möjligheten att införa en skatt på finansiella transaktioner i endast ett fåtal medlemsstater?

Det finns många olika förslag om beskattningen av finansiella transaktioner. Att beskatta valutatransaktioner är särskilt problematiskt eftersom de begränsar den fria rörligheten av kapital. Det senaste förslaget från kommissionen utesluter valutatransaktioner, men jag ser fortfarande flera nackdelar med en beskattning av finansiella transaktioner. Förespråkare hävdar att en skatt på finansiella transaktioner samtidigt skulle kunna (i) minska volatiliteten på finansmarknaderna, (ii) skydda integriteten på den inre finansmarknaden och (iii) skapa intäkter som ska användas för att internalisera kostnaderna för en bankavveckling. Trots att vardera av dessa mål är önskvärda var för sig är jag osäker på huruvida en skatt på finansiella transaktioner kommer att leda till att dessa mål uppnås. Den avsedda minskningen av volatiliteten till exempel har inte bekräftats av teoretisk eller empirisk forskning. Snarare tvärtom: genom att öka transaktionskostnaden skulle marknadslikviditeten minska.

Dessutom har det föreslagits och diskuteras mer passande politiska instrument för var och ett av de nämnda målen. En del praxis för algoritmhandel skulle kunna hanteras genom reglering. Fonder för bankavveckling skulle kunna finansieras bättre genom bankavgifter.

Om en skatt på finansiella transaktioner skulle införas bör man komma ihåg att en sådan skatt har en mycket elastisk skattebas som skulle vara föremål för flera typer av skatteflykt och -undandragande om den inte införs över hela världen. Ett selektivt införande av en skatt på finansiella transaktioner skulle göra en del av de ursprungliga målen till en omöjlighet, i synnerhet vad gäller en harmonisering inom EU:s inre finansiella marknad.

23. Vad anser du om rådets och ECB:s roller när det gäller den yttre representationen av euroområdet?

Rådets och ECB:s roller inom den yttre representationen kommer ur deras respektive politiska behörigheter som framgår i fördraget. I enlighet med detta har ECB ensam behörighet att representera den gemensamma penningpolitiken och andra tillhörande uppgifter Behörigheten för eurons valutakurspolitik innehas av både rådet och ECB. Finanspolitiken, å andra sidan, har till stor del förblivit medlemsstaternas ansvar som även representerar den politiken externt. Med detta sagt genomgår Europa – och i synnerhet euroområdet – för närvarande en process att avsevärt förstärka sina strukturer för ekonomisk styrning. Med tiden bör den här processen speglas av en stärkt samordning av den yttre representationen av den här politiken på global nivå. I det här sammanhanget erbjuder artikel 138 FEUF ett sätt att säkerställa en gemensam representation om frågor som är särskilt intressanta för EMU i internationella forum. Detta är dock ytterst en politisk fråga och ska därför beslutas av medlemsstaterna.

24. Hur bedömer du den senaste utvecklingen av växelkursen för USD/EUR?

Med den fördjupade statsskuldkrisen i euroområdet under andra halvan av 2011 har euron försvagats mot US-dollarn i takt med ökad valutakursvolatilitet. Sedan juli 2011 har euron försvagats med cirka 15 procent mot US-dollarn. Försvagningen av euron berodde i första hand på en ökad global riskovillighet och spänningar på några skuldmarknader i euroområdet samt en försämring av den globala tillväxtprognosen.

Från ett långsiktigt perspektiv har euron fortsatt att vara en märkbart stabil valuta även när den ställs mot andra stora valutor. På cirka 1,20 till 1,25 USD per euro stod euron i juli/augusti 2012 nära sitt långsiktiga genomsnitt sedan den infördes 1999. Detta understryker faktumet att den pågående krisen i euroområdet inte har äventyrat valutans värde, varken internt eller externt.

25. Hur bedömer du den senaste utvecklingen av växelkursen för renminbi/EUR?

Tror du att centralbankerna effektivt kan förhindra en alltför hög volatilitet? Tycker du att eurons internationella roll bör uppmuntras?

Eftersom den kinesiska valutan fortsätter att handlas med i ett relativt snävt band gentemot US-dollar beror utvecklingen av den kinesiska växelkursen för renminbi/EUR till stor del på utvecklingen av euron gentemot US-dollarn. Den kinesisk yuan renminbins förstärkning på nästan 4 procent mot euron sedan början på året var, i detta avseende, ett resultat av eurons försvagning mot US-dollarn (5 procent) medan renminbin tappade över 1 procent mot US-dollarn. Sedan Kinas folkbank (People’s Bank of China) meddelade att de hade för avsikt att utöka det dagliga fluktuationsbandet för renminbin gentemot US-dollarn i mitten av april 2012 kom renminbins förstärkning mot US-dollarn av sig. Trots att uttalandet inte kan ses som ett starkare åtagande av Kinas folkbank att tillåta en mer uttalad apprecieringstrend välkomnas beslutet av euroområdet eftersom en större valutaflexibilitet är en förutsättning för att ytterligare kunna öppna upp Kinas kapitalbalans.

Detta kommer förhoppningsvis att hjälpa till att stärka marknadsaktörernas pris- och riskhanteringsförmåga och att stötta andra välbehövda reformer av finanssektorn.

Jag stödjer Eurosystemets neutrala synsätt att den internationella användningen av euron varken ska hindras eller uppmuntras. Den internationella användningen av valutor är i första hand resultatet av en marknadsdriven process. Världssamfundet har ett ansvar att se till att internationaliseringsprocessen av valutor går friktionsfritt och att den i sig inte skapar finansiell instabilitet. Som speglas i eurons relativt stabila växelkurser mot andra viktiga reservvalutor har eurons roll internationellt sett förblivit relativt stabil genom statsskuldkrisen i euroområdet.

26. Hur bedömer du G20:s resultat? Vad anser du om den nuvarande samordningsnivån?

G20 är det viktigaste forumet för samordning av ekonomisk politik på global nivå. Det har särskilt spelat en viktig roll under den globala finanskrisen 2008-2009 och nu under den europeiska krisen innebär det ett forum för utbyte och samarbete samt ett brett spektrum ekonomiska och finansiella frågor. Som sådant har G20 generellt sett varit framgångsrikt eftersom det har kommit att spela den här rollen sedan 2008.

Dess ansträngningar för att se till att det internationella monetära systemet fungerar välkomnas, såväl som dess godkännande av viktiga byggstenar för en global lagstiftningsreform av Baselkommittén och rådet för finansiell stabilitet, FSB.

I detta sammanhang välkomnar jag särskilt upprättandet av sex regionala rådgivande grupper i FSB som har som mål att samla finansiella myndigheter från länder som är medlemmar i FSB och de som inte är det för att främja finansiell stabilitet och för att utbyta åsikter om sårbarheter som påverkar de finansiella systemen. FSB meddelade i november 2010 att de gjorde förberedelser för att utöka och formalisera sin verksamhet utanför medlemskapet. Jag har äran att tillsammans med min brittiska kollega sitta som ordförande för den regionala rådgivande gruppen i Europa.

Dock kommer framgången för dessa internationella åtgärder att vara beroende av implementeringen på nationell nivå i enlighet med ramen för stark, hållbar och balanserad tillväxt. Resolut implementering av politiska åtaganden, både på europeisk och på global nivå är en förutsättning.

D. Finansiell stabilitet och tillsyn

27. Är du positiv till en bankunion? Om så är fallet, hur bör den vara utformad? Bör ECB spela en roll i tillsynen av finansinstitut och, om så är fallet, vilken? Om så är fallet, vilka förändringar bör genomföras när det gäller ansvarskyldigheten? Bör vissa övervakningsbefogenheter delegeras till Europeiska bankmyndigheten (EBA)?

För att hantera de strukturella svagheterna inom ramen för finansiell stabilitet och framför allt för att bryta kopplingen mellan banksektorn och statsfinanserna behöver euroområdet en bankunion med en gemensam myndighet för banktillsyn som kompletteras med lösningar för avveckling som inbegriper hela EU i linje med de huvudprinciper som omfattas av rådet för finansiell stabilitet (FSB) och med tiden behöver vi även en europeisk mekanism för insättningsgaranti.

Vid Europeiska rådets möte och euroländernas toppmöte i juni 2012 lovade stats- och regeringscheferna att aktivera artikel 127.6 i EUF-fördraget och att överlåta tillsynen av bankerna i euroområdet till ECB.

Jag anser att ECB bör tillerkännas tillsynsbefogenheter i enlighet med följande principer:

Först och främst bör genomförandet av tillsyn baseras på ett tydligt och effektivt avskiljande från genomförandet av den gemensamma monetära politiken. ECB:s främsta mål, som är fastställt i EU-fördraget, är att garantera prisstabilitet i euroområdet.

För det andra måste ansvarsområdet för tillsynen vara effektiv och allomfattande för att minimera eventuella renommérisker och ekonomiska risker. Detta innebär att området för ECB:s tillsyn bör omfatta alla banker inom euroområdet, medan själva tillsynsuppgifterna skulle organiseras på ett decentraliserat sätt.

För det tredje bör verksamhetsledningen för tillsynsuppgifter i största utsträckning vara decentraliserad till de nationella tillsynsorganen. Därigenom garanteras närheten till de enheter som övervakas, vilket också är förenligt med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna. Samtidigt bör den nationella tillsynen genomföras i nära samordning med Europeiska centralbankssystemet (ECBS) genom att i god tid bevilja ECB tillgång till all relevant information och genom regelbundna rapportförfaranden.

För det fjärde bör tillsynen genomföras med nödvändiga säkerhetsåtgärder för självständigheten. Centralbankens oberoende är absolut nödvändig när det gäller penningpolitiken och kan även innebära övervakning för att förhindra otillbörlig yttre inblandning samt risken för ”regulatory capture” (obalans i maktförhållandena mellan myndigheter och operatörer).

Slutligen bör tillsynen underkastas strikta normer för demokratisk ansvarsskyldighet för att säkerställa tilltron till genomförandet av denna offentliga verksamhet inom euroområdet. Kanalerna för ansvarsskyldigheten för tillsyn måste i största utsträckning skiljas från den som gäller för penningpolitiken.

I fråga om förbindelserna med EBA skulle ECB genomföra tillsynen i enlighet med EU-lagstiftningen och EBA:s normer. ECB skulle därför ytterligare stödja vissa av EBA:s kärnverksamheter, till exempel dem som främjar en enhetlig tillsyn på EU-nivå. ECB skulle inte ersätta några av EBA:s funktioner, endast de nationella tillsynsorganens funktioner. Därför skulle inte ECB:s befogenheter strida mot EU-lagstiftningen eller EBA:s roll.

28. Vad anser du om regleringen av enheterna inom skuggbanksystemet?

Ur försiktighetssynpunkt är det viktigt att risker som är förenade med bankverksamhet på ett övergripande och systematiskt sätt hanteras som sådana i stället för att man ägnar sig åt institutioner som definieras som reglerade banker. Både FSB och Europeiska kommissionen arbetar på att identifiera områden för eventuella lagstiftningsåtgärder. Jag anser att man skulle kunna ta itu med följande frågor genom lagstiftningsinitiativ.

För det första är det viktigt att främja lämplig riskhantering för banker vad gäller deras exponering för skuggbanker och att minimera incitament inom regelverket som främjar kontakter med skuggbanker framför reglerade banker.

För det andra diskuterar man, när det gäller penningmarknadsfonder, fortfarande om man ska besluta om att övergå till rörligt substansvärde för att begränsa rasrisken för penningmarknadsfonder. I eurosystemet anser man att det krävs ytterligare åtgärder för att begränsa löptidstransformeringen och kreditrisken.

För det tredje bör man ytterligare överväga om vissa bestämmelser i kapitalkravsdirektiv IV bör tillämpas på finansbolag som inte tar emot insättningar, i syfte att minska utrymmet för framtida regelarbitrage för kreditgivare.

För det fjärde gäller en viktig del av FSB:s arbete eventuella initiativ om verksamheter som rör repomarknaden och utlåningssäkerhet. Bland de frågor som behandlas kan nämnas följande: Den pro-cykliska karaktären hos marginalkrav som används i transaktioner för värdepappersfinansiering och de risker som är knutna till återpantsättning och återanvändningen av kundens tillgångar. FSB kommer att lägga fram en rapport om dessa frågor i slutet av detta år. Denna rapport kommer att utgöra grunden för bedömningen av de specifika initiativ som bör tas i EU.

När det gäller repomarknaderna i allmänhet stöder jag Eurosystemets senaste förslag om lämpliga initiativ på EU-nivå som en gemensam ansträngning av de offentliga myndigheterna och finansindustrin att inrätta en central databas för att få bättre kunskaper om värdepappersfinansieringen och repomarknaderna. Det är viktigt, både för genomförandet av penningpolitiken och för den finansiella stabiliteten, att erhålla mer information om verksamheten på repomarknaden.

E. ECB:s funktionssätt och demokratisk ansvarsskyldighet och transparens

29. Anser du inte att direktionsledamöternas ansvarsområden bör förändras med tiden, i takt med att ECB:s uppgifter och prioriteringar förändras?

Enligt bolagsstyrningens utformning som upprättats av fördraget och ECB-/ECBS-stadgan är ECB:s direktion ett kollegialt beslutsfattande organ. Ansvarsområdena är i själva verket allokerade till direktionen som sådan och inte till de enskilda ledamöterna. Detta gör att man kan kapitalisera på direktionens ledamöters olika bakgrunder och yrkeskunnande. En sådan kombination av kunskap och synsätt är och har visat sig vara en mycket värdefull tillgång för vilken institution som helst: ännu mer så i dessa rådande svåra tider.

På samma gång, för att underlätta ECB:s dagliga verksamhet, har direkta rapporteringslinjer upprättats mellan direktionens enskilda ledamöter och ECB:s många avdelningar, i enlighet med fördelningen av portföljer som beslutades av ledamöterna. Den här administrativa fördelningen av ledningsansvar påverkar inte direktionens kollegiala beslutsfattande. Distributionen av portföljer ses över då och då.

30. Vilket system anser du att man bör använda för att se till att tillsättningen av ledamöter i ECB-direktionen blir rättvis även när det gäller nationaliteter och kön?

Mångfald är en värdefull tillgång. Det gör att man kan konfrontera och förlikas med olika synsätt, och det berikar och stärker på så sätt beslutsfattandet. Därför är det viktigt att främja mångfalden.

Med detta sagt hänvisar de enda villkoren för att utse ledamöter i ECB:s direktion som framgår i förordningen och ECB-/ECBS-stadgan till deras yrkeskunnande och erfarenhet: ”Ledamöterna i direktionen ska utses bland personer vars auktoritet och yrkeserfarenhet inom den finansiella sektorn är allmänt erkända”. Tillämpligt regelverk lämnar inget utrymme för att upprätta ytterligare kriterier förutom de som framgår i bestämmelserna i den befintliga förordningen.

31. Hur ställer du dig till behovet av att öka mångfalden när det gäller ledamöternas bakgrund i ECB-direktionen i stället för att enbart hålla sig till bankdirektörer från de nationella centralbankerna?

Hur ser du på problemet med ”svängdörrar” mellan tillsyns- eller lagstiftande myndigheter och privata institutioner inom samma verksamhetsområde?

Som redan har påpekats i mitt svar på föregående fråga är mångfald en värdefull tillgång som berikar och förstärker beslutsfattandet. Detta gäller även mångfald när det kommer till relevant yrkesbakgrund och erfarenhet: det stimulerar reflektion, berikar opinionsbildningen och är positivt för sunt och stabilt beslutsfattande.

Förordningen begränsar inte rekryteringsbasen för ECB:s direktion till ett visst yrke men det ligger i ECB:s eget intresse att fokusera på kandidaternas kunskap och erfarenhet. Förordningen kräver förvisso att kandidater har en ”erkänd ställning och yrkeserfarenhet i monetära eller bankfrågor”, oavsett varifrån de har fått sin ställning eller erfarenhet.

Dessutom innebär inte det faktum att en bankdirektör på en centralbank väljs ut för att bli ledamot i ECB-direktionen att hela den personens karriär har bestått av arbete inom den centralbanken. Faktum är att många av oss (jag inkluderad) har yrkeserfarenhet antingen inom ett annat område i den offentliga sektorn (finansdepartement), den akademiska världen och/eller den privata (finansiella) sektorn. Min bakgrund inom juridik och min utbildning kan bidra med ytterligare en aspekt av mångfald till ECB-direktionen.

Risken för intressekonflikter när ledamotens mandatperiod har gått ut tas upp i tillämpligt regelverk. Till exempel har uppförandekoden för ECB-rådets ledamöter infört en ettårig avkylningsperiod under vilken tidigare ledamöter måste fortsätta att undvika intressekonflikter som kan uppstå från nya privata eller yrkesrelaterade aktiviteter. Dessutom förhindrar anställningsvillkoren för ledamöter i ECB-direktionen att de accepterar en ledande eller rådgivande befattning, oavsett om den är avlönad eller inte, inom en enhet som har varit en motpart i Eurosystemets penningpolitik eller utländsk valutaverksamhet.

Detta förbud gäller ett år efter att de har avslutat sina uppdrag och är föremål för ECB-rådets beslut.

32. Vilken är din personliga syn på den sociala dialogen i ECB?

Att upprätthålla en givande dialog mellan arbetsgivare och anställda är inte bara viktigt för att motivera personalen men även för en sund styrning av en organisation.

Jag är medveten om att ECB rådfrågar personalrepresentanter om förändringar i anställningsvillkoren och relaterad politik och jag har för avsikt att stödja denna praxis. Vidare, som fullvärdig ledamot i ECB-direktionen, välkomnar jag nuvarande praxis att möta personalrepresentanter direkt på ett årligt möte och vid andra tillfällen beroende på av ansvarsområden och förutsättningar. Generellt sett anser jag att det är viktigt att behålla förtroendet och förståelsen mellan ECB:s representanter och personalrepresentanterna.

ECB för även en dialog med personalrepresentanter från ECBS för att informera dem om beslut som har fattats av ECB:s beslutsfattande organ som kan ha stor påverkan på centralbankernas anställningssituation.

33. Skulle du ställa dig bakom ett bekräftelseförfarande av Europaparlamentet (utan hinder av de konstitutionella problem som en sådan förändring skulle ge upphov till)?

Enligt artikel 283 FEUF bör det huvudsakliga målet för förfarandet för att utse ledamöter till ECB-direktionen vara att säkerställa att ”personer som har erkänd ställning och yrkeserfarenhet inom monetära och bankfrågor” ska väljas för den positionen. Fördraget tilldelar rätten att utse ledamöter till Europeiska rådet men kan endast göra så ”efter att de har rådgjort med Europaparlamentet”.

Med utgångspunkt från tidigare och befintliga utnämningar har det befintliga systemet på ett mycket tillfredsställande sätt levererat kandidater som på ett mycket beundransvärt sätt har utfört sina uppdrag. Från det här perspektivet ser jag inga starka indikationer som skulle berättiga att denna praxis ska ses över. Det är dock inte upp till en bankdirektör på en centralbank att besluta om sådana procedurmässiga frågor som – mycket riktigt – strängt taget ligger inom ramen för de fördragsslutande parterna.

34. Skulle du kunna utveckla din syn på tanken om demokratisk ansvarighet när det gäller ECB och centralbanker i allmänhet?

Demokratiskt ansvar är en förutsättning för att säkerställa legitimiteten och fullgörandet av ECB:s primära uppdrag gentemot offentliga och politiska myndigheter. Europaparlamentet, som är den enda direktvalda europeiska institutionen, spelar en fundamental roll i att se till att ECB tar sitt ansvar. Mekanismer för ansvar säkerställer därför att ECB agerar i enlighet med sitt uppdrag. ECB har anförtrotts med ett starkt oberoende av fördraget, som baseras på bevis att ett sådant upplägg är mest lämpligt för att säkerställa prisstabilitet.

På samma gång har ECB åtagit sig att fullgöra de högsta standarderna för ansvar mot allmänheten, Europaparlamentet samt aktörerna på finansmarknaden och går långt bortom de lagstadgade förpliktelserna i de vanliga rapporteringsaktiviteterna. Viktigast är att ECB publicerar en årsredovisning,

en månatlig bulletin, veckovisa finansiella rapporter och många ytterligare rapporter och forskningsrapporten som görs tillgängliga för allmänheten på ECB:s webbplats. På ECB:s webbplats kan allmänheten även ta del av ECB:s juridiska yttranden, ECB:s rättsakter – till exempel vad gäller penningpolitisk verksamhet, en stor samling statistik samt detaljerad information för användare med särskilda intressen. En gång i månaden förklarar ECB sina penningpolitiska beslut på en presskonferens och svarar på frågor från journalister, vilket utgör ett unikt öppet och transparent tillvägagångssätt för en centralbanks kommunikation. ECB:s åtagande för ansvar och transparens kan även ses i det stora antalet tal som ECB-rådets ledamöter håller. Jag stödjer i hög grad ECB:s strategi med regelbundna och omfattande förklaringar i realtid om sina penningpolitiska utvärderingar och beslut. Informationsteknik, som internet, innebär en värdefull möjlighet att tillgängliggöra information för en stor publik till en mycket låg kostnad.

Europaparlamentet som demokratiskt valt organ på EU-nivå ser till ECB tar sitt ansvar. En gång om året antar Europaparlamentet en resolution om ECB:s årsredovisning som publiceras samma dag som den presenteras för Europaparlamentet.

I den kvartalsvisa monetära dialogen rapporterar ECB:s ordförande om penningpolitiska åtgärder. Jag anser att den här dialogen har varit mycket givande under krisen för att förklara ECB:s politiska åtgärder. Vid ett flertal tillfällen har utfrågningarna initierat breda allmänna debatter om åtgärder för att klara av de ekonomiska svårigheterna.

Nationella centralbanker är i en liknande situation i förhållande till de nationella parlamenten i enlighet med deras respektive regelverk. I egenskap av chef för BCL har jag erfarenhet av att svara på inbjudningar från det nationella parlamentet för att uttrycka åsikter om det ekonomiska läget, finansiell stabilitet, de offentliga finansernas ställning, strukturell frågor, etc.

35. Vilka slutsatser drar du av jämförelsen mellan de olika sätten att främja öppenhet i amerikanska Federal Reserve Bank och i ECB? Vad anser du om att Fed och Bank of England offentliggör protokollen från sina sammanträden? Anser du att ECB bör göra detsamma?

En transparent penningpolitik ger allmänheten information som är viktig för att få en bättre förståelse för och kunna uppskatta centralbankens penningpolitik. Transparens hjälper allmänheten att utvärdera centralbankens arbete. Dessutom hjälper det allmänheten att skapa förväntningar om centralbankens framtida politik vilket gör det enklare för centralbanken att fullgöra sitt uppdrag. Därför är transparent kommunikation och samverkan med allmänheten idag vitt känt att förbättra penningpolitikens trovärdighet, förutsägbarhet och effektivitet. Från starten har ECB framhållit transparens som en viktig del i sin penningpolitiska strategi och presenterar och förklarar sina politiska beslut för allmänheten på ett öppet och tydligt sätt i rätt tid.

ECB meddelade en formell penningpolitisk strategi med en kvantitativ definition av prisstabilitet. Dessutom förklaras de politiska besluten av ECB:s ordförande varje månad på en presskonferens, i pressmeddelanden och många andra av ECB:s publikationer. Man kan nog säga att Feds strategi nu i mycket sammanstrålar med ECB:s praxis. I januari 2012 tydliggjorde Fed att de anser att en inflationstakt på 2 procent på lång sikt nu bäst stämmer överens med sitt uppdrag. Denna definition av prisstabilitet liknar mycket ECB:s definition att hålla nere inflationen men att den ska ligga nära 2 procent. 2011 började ordföranden Bernanke även hålla presskonferenser efter vissa möten med Federal Open Market Committee – ett förfarande, och jag kommer ihåg väl ihåg detta medvetna beslut, som ECB redan i sina tidiga dagar, det vill säga 1998, satte i praktiken.

Transparens hjälper inte bara centralbanken att mer effektivt utföra sitt uppdrag men gör det även att den enklare kan hållas ansvarig för sina handlingar. Däremot, eftersom centralbanker kan använda olika verktyg för att förbättra sin kommunikation, måste de välja den mest lämpliga kommunikationskanalen beroende på omständigheterna. Penningpolitiska kommittéer kan vara föremål för olika typer av ansvar. Många kommittéer ingår i ett system av kollektiv ansvarsskyldighet (Fed och ECB) medan andra baseras på enskilda politikers ansvarsskyldighet, som Bank of England. Båda sätten har sina för- och nackdelar och påverkar centralbankens kommunikation. Trots att publicering av protokoll för penningpolitiska överlägganden kan hjälpa allmänheten att bättre förutse framtida räntenivåer måste man väga den här fördelen mot risken att allmänheten på samma gång fäster större vikt vid enskilda åsikter än vid relevanta ekonomiska argument eller majoritetsbeslutet som fattats, i synnerhet i frånvaro av en politisk union.

Dessutom, i ECB:s fall, slår själva fördraget fast att protokollen från ECB-rådets möten ska vara konfidentiella. Denna bestämmelse har som mål att garantera de penningpolitiska beslutens oberoende och att säkerställa ECB-rådets ledamöters kollektiva ansvar. Dessa omständigheter berättigar att ECB tillhandahåller information som fokuserar på ECB-rådets kollektiva bedömning. Ordförandens månatliga inledningsanförande ger allmänheten en omfattande sammanfattning av den politiskt relevanta bedömningen av den ekonomiska utvecklingen. Den månatliga presskonferensen hålls omedelbart efter varje penningpolitiskt möte, inklusive en frågestund och den erbjuder en plattform för en läglig förklaring av penningpolitiska diskussioner och beslut.

Dessutom publicerar ECB i slutet av varje månad en kort sammanfattning av beslut som ECB-rådet har fattat utanför penningpolitiken på sin webbplats. Eftersom allmänheten får ta del av omfattande information och förklaringar genom dessa kanaler ser jag inget behov att ändra på detta.

36. Vilken är din syn på den monetära dialogen med Europaparlamentet? Kan ledamöterna i ECB:s direktion diskutera penningpolitik och sina beslut med andra politiska aktörer eller skulle det skada bankens oavhängighet?

De nuvarande regelbundna utfrågningarna varje kvartal är en av nyckelmekanismerna för ECB:s demokratiska ansvarsskyldighet. De har underlättat kommunikationen mellan Europaparlamentets medlemmar och ECB och har på senare tid, i samband med krisen, gjort det möjligt för en värdefull diskussion om potentiella resolutionsåtgärder. De innebär även en avgörande möjlighet för ECB att förklara underliggande logik och anledningar till vidtagna åtgärder. Därför är den kvartalsvisa monetära dialogen ett viktigt kommunikationsverktyg för parlamentet och allmänheten. Trots att effektiva samarbetsrelationer måste upprätthållas med andra politiska organ såsom Eurogruppen och Ekofinrådet, i synnerhet vad gäller resolutioner för finans- och statsskuldkrisen, är det mycket viktigt att Europaparlamentet förblir det enda organet som håller ECB ansvarigt. Med tanke på ECB:s uppdrag för att behålla prisstabiliteten för euroområdet i stort är Europaparlamentet den lämpliga institutionen för att fullgöra demokratisk ansvarsskyldighet i form av den monetära dialogen.

37. Vad uppfattar du vara de största riskerna och utmaningarna som ECB står inför?

Euroområdet står för närvarande inför en mångfacetterad kris där de olika delarna är nära sammanflätade – mycket volatila statsskuldmarknader, en instabil finanssektor och en låg eller negativ tillväxt i flera medlemsstater. Därför står ECB inför en rad betydande svårigheter.

Grunden för ECB:s ansvarsområde består av att föra en penningpolitik som har som mål att säkerställa prisstabilitet för euroområdet som helhet.

Det är oroande att krisen har försämrat en riktig överföring av ECB:s penningpolitiska ställning till medlemsstaternas ekonomier. Mer specifikt överförs inte penningpolitiska räntenivåer till ekonomin på samma sätt som före krisen. Som ett svar på detta har ECB vidtagit ovanliga penningpolitiska åtgärder med målet att behålla överföringsmekanismen och att säkerställa att räntenivåerna överförs på ett riktigt sätt till den faktiska ekonomin. Ständig tillsyn krävs och ECB har tagit djärva steg när det har behövts för att se till att uppdraget fullgörs.

Med tanke på att krisen påverkar euroområdets länder på olika sätt har vi även sett ökade avvikelser vad gäller ekonomiska indikatorer inom euroområdet. I den här miljön av ökade skillnader har ECB fortsatt att fullgöra sitt uppdrag att säkerställa prisstabilitet för euroområdet som helhet. ECB:s noggrant utformade politiska svar har hjälpt till att minska skillnaderna för de finansiella förutsättningarna som har tillåtit att olika icke-standardåtgärder har vidtagits inom euroområdet och har gjort överföringen av penningpolitiken mer följsam. Olikheter kommer dock även fortsättningsvis att innebära en politisk utmaning för ECB så länge euroområdets ekonomier är sårbara.

I synnerhet fortsätter euroområdets finansiella stabilitet att vara utsatt för risker i ljuset av den ihållande statsskuldkrisen och dess samspel med banksektorn. I enlighet med sitt uppdrag för att behålla prisstabilitet har ECB vidtagit snabba och bestämda åtgärder för att förse euroområdets banker med likviditet i en tid av ökad osäkerhet. Detta har till stor del förhindrat att likviditetsproblemen har förvandlats till solvensproblem och har på så sätt stöttat den finansiella stabiliteten. Dock måste mer grundläggande obalanser i banksystemet hanteras av lämpliga myndigheter. Beslutsamma åtgärder av politiker för att upprätta en finansmarknadsunion inom euroområdet är nödvändiga för att banksystemet ska komma på fötter igen inför framtiden. Upprättandet av en enskild tillsynsmekanism är ett viktigt steg för detta.

Slutligen har den rådande krisen visat svagheter i ramen för styrning

av EMU. Europeiska stater har fört en politik som har varit oförenlig med ett medlemskap i en valutaunion och har i sin tur, i vissa fall, underminerat förtroendet för finansmarknaderna och de nationella budgetarnas långsiktiga hållbarhet. I många fall var budgetkonsolideringen och de strukturella reformerna som gjordes före krisen otillräckliga. En avsevärt förstärkt europeisk ram för ekonomisk styrning behövs omedelbart. Trots att stora framsteg har gjorts – förstärkningen av stabilitets- och tillväxtpakten, införandet av den europeiska terminen, antagandet av finanspakten och upprättandet av en resolutionsmekanism för Europakrisen – finns det mer som måste göras. Förutom att upprätta en finansmarknadsunion måste euroområdet göra framsteg mot en integrerad ram för budgetpolitik och ekonomisk politik samt mot en politisk union för att säkerställa den politiska legitimiteten för det här förfarandet. I slutändan måste regeringarna i euroområdet dela sin oberoende ekonomi-, budget- och finansmarknadspolitik med politiken på europeisk nivå.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	22.10.2012
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	20 13 12
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Burkhard Balz, Elena Băsescu, Sharon Bowles, Leonardo Domenici, Derk Jan Eppink, Diogo Feio, Markus Ferber, Elisa Ferreira, Ildikó Gáll-Pelcz, Sven Giegold, Sylvie Goulard, Liem Hoang Ngoc, Syed Kamall, Wolf Klinz, Jürgen Klute, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Philippe Lamberts, Werner Langen, Astrid Lulling, Hans-Peter Martin, Ivari Padar, Alfredo Pallone, Anni Podimata, Olle Schmidt, Edward Scicluna, Peter Simon, Theodor Dumitru Stolojan, Kay Swinburne, Sampo Terho, Marianne Thyssen, Corien Wortmann-Kool, Pablo Zalba Bidegain
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Jean-Pierre Audy, Pervenche Berès, Saïd El Khadraoui, Sari Essayah, Robert Goebbels, Roberto Gualtieri, Danuta Maria Hübner, Sophia in ‘t Veld, Olle Ludvigsson, Thomas Mann, Sirpa Pietikäinen, Gianni Pittella, Nils Torvalds
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)	Julie Girling, Charles Goerens, Erminia Mazzoni