Betänkande - A7-0398/2012Betänkande
A7-0398/2012

    BETÄNKANDE om Europeiska unionens solidaritetsfond, genomförande och tillämpning

    20.12.2012 - (2012/2075(INI))

    Utskottet för regional utveckling
    Föredragande: Rosa Estaràs Ferragut

    Förfarande : 2012/2075(INI)
    Dokumentgång i plenum
    Dokumentgång :  
    A7-0398/2012
    Ingivna texter :
    A7-0398/2012
    Antagna texter :

    FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

    om Europeiska unionens solidaritetsfond, genomförande och tillämpning

    (2012/2075(INI))

    Europaparlamentet utfärdar denna resolution

       med beaktande av artiklarna 175, 212 och 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

       med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2012/2002 av den 11 november 2002 om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond,[1]

       med beaktande av det interinstitutionella avtalet av den 7 november 2002 mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om finansieringen av Europeiska unionens solidaritetsfond som kompletterade det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999 om budgetdisciplin och förbättring av budgetförfarandet,[2]

       med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om framtiden för Europeiska unionens solidaritetsfond (COM(2011)0613),

       med beaktande av kommissionens rapport om Europeiska unionens solidaritetsfond 2010 (COM(2011)0694),

       med beaktande av kommissionens rapport om Europeiska unionens solidaritetsfond – Årsrapport 2008 och Rapport om erfarenheterna från solidaritetsfondens sex första år (COM(2009)0193),

       med beaktande av sin resolution om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond,[3]

       med beaktande av yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Framtiden för Europeiska unionens solidaritetsfond,[4]

       med beaktande av Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 3/2008 Europeiska unionens solidaritetsfond. Hur snabb, effektiv och flexibel är den?[5]

       med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

       med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling (A7-0398/2012), och av följande skäl:

    A. I artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fastställs att unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof orsakad av människan eller utsätts för en terroristattack.

    B.  Europeiska unionens solidaritetsfond är det främsta instrumentet för unionens solidariska åtgärder. Via fonden ges ett viktigt finansiellt stöd till medlemsstater eller regioner som drabbas av allvarliga katastrofer.

    C. När det är nödvändigt att mobilisera solidaritetsfonden uppfattas den allmänt som ett av de bästa instrument som Europeiska unionen förfogar över eftersom den är det tydligaste, mest konkreta och viktigaste uttrycket för EU:s solidaritet med de människor som befinner sig i svåra situationer.

    D. Lagstiftningsförslaget från 2005 om en ny förordning för solidaritetsfonden fick starkt stöd från Europaparlamentet men ansågs oacceptabelt av de flesta medlemsstaterna, vilket ledde till att kommissionen slutligen drog tillbaka förslaget.

    E.  Den rådande krisen tvingar medlemsstaterna och EU att hålla igen på utgifterna.

    F.  En rad rapporter[6] har pekat på behovet av att ändra den befintliga förordningen om solidaritetsfonden, med det främsta målet att göra den smidigare att tillämpa och lättare att genomföra samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

    Tillämpning av Europeiska unionens solidaritetsfond

    1.  Europaparlamentet understryker solidaritetsfondens betydelse som det viktigaste instrument som EU förfogar över för att agera vid allvarliga katastrofer som inträffar i en EU-medlemsstat eller i länder som förhandlar om EU-medlemskap.

    2.  Trots att medborgarna har en positiv uppfattning om solidaritetsfonden betonar Europaparlamentet att fondens drift måste förbättras så att den blir mer flexibel och mer synlig, i syfte att förbättra EU:s trovärdighet inför medborgarna.

    3.  Europaparlamentet lyfter fram betydelsen av det stöd som medlemsstaterna har beviljats från solidaritetsfonden för att minska bördan på statsfinanserna av åtgärder som vidtas i samband med krissituationer till följd av en allvarlig katastrof, vilka ofta blir en alltför stor belastning.

    4.  Europaparlamentet anser att den tid det för närvarande tar att mobilisera fonden är oacceptabelt lång och påpekar därför att de administrativa förfaranden som krävs för att mobilisera fonden måste effektiviseras och snabbas upp. Tre EU-institutioner måste ge sitt samtycke innan utbetalningar kan göras ur fonden, vilket leder till att det tar alldeles för lång tid innan drabbade medlemsstater får hjälp, varvid de eftersträvade resultaten uteblir.

    5.  Europaparlamentet betonar att de flesta ansökningarna (63 procent) rörde kategorin ”exceptionell regional katastrof” och att 66 procent av dessa ansökningar avslogs efter kommissionens granskning.

    6.  Europaparlamentet anser att förordningens nuvarande bestämmelser om ”utdragna katastrofer” skapar rättsliga och praktiska svårigheter att mobilisera fonden, och begär därför att kommissionen ska överväga möjligheten att visa större flexibilitet när det gäller den tidsfrist som fastställts för inlämnande av ansökningar, så att man verkligen ser till att sådana skador också kan täckas av solidaritetsfonden.

    Rekommendationer om förbättringar av solidaritetsfonden

    7.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens beslut om att se över den befintliga förordningen om solidaritetsfonden i syfte att förbättra fondens drift och genomförande. Parlamentet instämmer i kommissionens åsikt att förslaget till ändring av förordningen, med tanke på den rådande ekonomiska krisen, inte bör medföra ytterligare finansiella bördor, vare sig för unionsbudgeten eller för medlemsstaternas budgetar.

    8.  Europaparlamentet anser att principen om att den som orsakar skadorna ska betala bör fortsätta att tillämpas, så att en mobilisering av solidaritetsfonden inte medför att de som är skyldiga till en katastrof befrias från sitt ansvar.

    9.  Europaparlamentet anser att motståndet från vissa medlemsstater, som är rädda för att större ändringar i den rättsliga grunden för solidaritetsfonden kommer att medföra ökade utgifter, är ogrundat och har begränsat anpassningen av förordningen från 2002[7] till vissa förtydliganden och till ett försök att förbättra dess genomförande. Parlamentet påminner om att antalet och omfattningen av de katastrofer som drabbat unionens regioner tyvärr har ökat betydligt sedan fonden inrättades, och att katastroferna dessutom har blivit allvarligare och intensivare.

    10. Europaparlamentet välkomnar emellertid att det bara genom att göra vissa justeringar av den gällande förordningen är möjligt få till stånd betydande förbättringar i fondens genomförande, samtidigt som fondens grundsyfte och egenskaper bevaras, vilka i huvudsak går ut på att fonden ska vara ett smidigt och effektivt instrument som snabbt hjälper människor som drabbats av en katastrof som allvarligt påverkar deras levnadsförhållanden och välbefinnande.

    11. Europaparlamentet frågar sig om en tydligare och mer exakt definition av begreppet katastrof skulle kunna bidra till att minska den skeptiska inställningen hos många av de medlemsstater som motsätter sig en genomgripande reform av detta unionsinstrument.

    Minskad tidsåtgång för beviljande av stöd

    12. Europaparlamentet betonar att det är viktigt att snabbt förenkla de byråkratiska förfarandena för mobilisering av solidaritetsfonden, så att man kan minska den tid som förflyter från det att en katastrof inträffar till dess att den drabbade medlemsstaten eller regionen erhåller stöd. Ibland dröjer det över ett år innan stöd betalas ut. Parlamentet påpekar emellertid att fonden inte inrättades för snabbinsatser, utan för att refinansiera krisinsatser som ursprungligen finansierats av myndigheterna i det drabbade landet.

    13. Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag att bidra till en förenkling av förfarandena på EU-nivå i syfte att minskar förseningarna. Parlamentet betonar att även medlemsstaterna bör granska sina administrativa förfaranden och kartlägga och avskaffa eventuella flaskhalsar som kan ligga i vägen för en snabbare mobilisering av stöd till de drabbade regionerna.

    14. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bedriva ett nära samarbete med lokala och regionala myndigheter i alla faser av genomförandet, så att unionens stöd blir synligt och effektivt där det sätts in, och i syfte att främja hållbara lösningar.

    15. Europaparlamentet anser att kommissionens förslag om att slå ihop bidragsbesluten och genomförandeavtalen mellan kommissionen och medlemsstaterna är intressant och lägligt så snart parlamentet och rådet har tillgängliggjort de finansiella resurserna, eftersom det skulle spara tid och följaktligen möjliggöra snabbare insatser.

    16. Europaparlamentet påpekar att det är omöjligt att förutsäga hur många katastrofer som kan inträffa i framtiden och hur allvarliga de kan bli. Solidaritetsfonden bör därför även fortsättningsvis hållas utanför unionsbudgeten och mobiliseras när katastrofer inträffar.

    17. Europaparlamentet instämmer i att införandet av möjligheten att göra förskottsutbetalningar så snart den drabbade medlemsstaten har ansökt om stöd också är en bra lösning för att påskynda utbetalningen av stöd till länder som drabbas av en större katastrof och att detta skulle göra solidaritetsfonden mer effektiv. Om man beslutar att införa förskottsbetalningar anser parlamentet att de bör utgöra en fast procentandel av det sammanlagda stöd som man beräknar kommer att betalas ut, och att detta belopp måste återbetalas till unionens budget om ansökan skulle avslås.

    Ökat tydlighet när det gäller tillämpningsområde och definitioner

    18. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tydliggöra fondens tillämpningsområde och täckning för att undanröja eventuella rättsliga frågetecken kring dess räckvidd och dessutom undvika en situation där medlemsstaterna lämnar in ansökningar till följd av påtryckningar från medborgarna, trots att de vet att ansökan med säkerhet kommer att avslås.

    19. Europaparlamentet anser att om en katastrof ger upphov till en dominoeffekt bör ”följdskador” fortsätta att omfattas av fonden om de har en allvarlig inverkan på den socioekonomiska strukturen i en region.

    20. Europaparlamentet betonar behovet av att på ett tydligt och lättfattligt sätt definiera vad som avses med en katastrof på regional nivå och att tydliggöra vilken typ av regionala katastrofer som berättigar till stöd, genom att man inför ett enkelt och objektivt kriterium för att jämställa regionala katastrofer med andra katastrofer och på så sätt undanröja alla spekulativa tolkningar och de sökandes tvivel om huruvida en katastrof berättigar till stöd.

    21. Europaparlamentet anser att det kriterium som grundar sig på inkomsttröskeln skulle kunna användas som ett allmänt grundkriterium för alla typer av katastrofer. Parlamentet betonar att om detta kriterium fastställs som en indikator för att avgöra huruvida en katastrof med regional omfattning är berättigad till stöd, bör det anpassas så att det överensstämmer med regionernas BNP‑nivåer det senaste år som det finns officiella siffror för, med tillämpning av en på förhand fastställd korrigeringsfaktor. På så sätt blir det möjligt att ta hänsyn till förluster som inte går att mäta i inkomstnivå och till de direkta och indirekta verkningar som vanligen går hand i hand med en regional katastrof, vilka ofta är mycket allvarligare än de verkningar som kan mätas i inkomstnivå.

    22. Europaparlamentet anser att den föreslagna gränsen för skador på 1,5 procent av bruttoregionalprodukten på Nuts 2-nivå[8] för att fastställa om en regional katastrof är berättigad till stöd skulle klargöra om en katastrof är berättigad till stöd eller inte vid eventuella ansökningar om bidrag från fonden, men betonar att praktiskt taget alla katastrofer på regional nivå kommer att vara otillåtliga även i fortsättningen eftersom denna gräns i praktiken ger samma resultat som de gällande kriterierna. Parlamentet betonar därför att en så hög gräns inte kommer att leva upp till medborgarnas förväntningar och inte kommer att kunna förhindra en känsla av frustration bland de människor som drabbas av en katastrof. Dessa människor kommer snarare att fortsätta att fördöma unionens agerande och anklaga den för bristande förståelse för sina medborgare.

    23. Europaparlamentet påminner om att förebyggande av katastrofer spelar en viktig roll inom EU:s politik och är det billigaste sättet att minska utsattheten för katastrofer. Parlamentet betonar att EU:s regioner konsekvent bör utnyttja alla typer av finansieringsmöjligheter som står till buds för att på ett hållbart sätt förebygga katastrofer.

    24. Europaparlamentet betonar att det bör klargöras att torka även i fortsättningen kommer att betraktas som en katastrof som berättigar till stöd från solidaritetsfonden. Stödet bör inriktas på att begränsa torkans socioekonomiska och miljömässiga följder inom ramen för bestämmelserna i ramdirektivet om vatten. Det är viktigt att beakta att torka är ett varaktigt strukturellt problem som är svårt att anpassa till de fastställda ansökningsfristerna och som får allvarliga återverkningar på den sociala och ekonomiska utvecklingen i de drabbade regionerna. Parlamentet insisterar därför på att det i samband med allvarlig torka eller andra utdragna katastrofer bör införas särskilda bestämmelser för att fastställa datumet för när myndigheterna senast måste ingripa, för att därmed möjliggöra en snabb och ur rättslig synvinkel tydlig insats.

    25. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka och anpassa kriterierna så att solidaritetsfonden kan användas för insatser vid naturkatastrofer i Medelhavsområdet som, delvis till följd av klimatförändringen, har drabbats av de allvarligaste naturkatastroferna i unionen under de senaste åren.

    26. Europaparlamentet påminner om att solidaritetsfonden inte täcker alla skador som uppstår till följd av en naturkatastrof, och att skador som täcks av denna fond därför noggrant bör definieras i ett kommande förslag till förordning.

    27. Europaparlamentet framhåller att det med de befintliga instrumenten är mycket svårt att på lämpligt sätt hantera allvarliga kriser som inte är naturkatastrofer på EU-nivå, vilket har visat sig vid industriolyckor eller allvarliga folkhälsokriser. Unionen bör förfoga över lämpliga instrument för att hantera sådana katastrofer på lämpligt sätt.

    28. Europaparlamentet påpekar att solidaritetsfonden måste komplettera andra finansieringsinstrument, exempelvis strukturfonderna, vid hanteringen av naturkatastrofer, och utnyttja de synergieffekter som skapas med dessa mekanismer och därtill knutna program.

    29. Europaparlamentet betonar att det är viktigt att regionerna inom ramen för nästa fleråriga budgetram 2014–2020 har tillräcklig flexibilitet och kan omfördela de medel de tilldelas så att de, om de finner detta vara nödvändigt och lämpligt, kan öka de tillgängliga medlen i händelse av en katastrof, och uppmanar kommissionen att i god tid inför den nya finansieringsperioden se över gällande förordning.

    o

    o         o

    30. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till medlemsstaternas parlament.

    • [1]  EGT L 311, 14.11.2002, s. 3.
    • [2]  EGT C 283, 20.11.2002, s. 1.
    • [3]  EUT C 297E, 7.12.2006, s. 331.
    • [4]  EUT C 181, 21.6.2012, s. 52.
    • [5]  EUT C 153, 18.6.2008, s. 1.
    • [6]  Revisionsrättens särskilda rapport nr 3/2008, rapport från kommissionen om Europeiska unionens solidaritetsfond – Årsapport 2010, COM(2011)0694, 31/10/2011, rapport från kommissionen om Europeiska unionens solidaritetsfond – Årsrapport 2008 och Rapport om erfarenheterna från solidaritetsfondens sex första år, COM/2009/0193, 23/04/2009, yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Framtiden för Europeiska unionens solidaritetsfond”, COM(2011)0613, ECO/319, 28/03/2012.
    • [7]  EGT L 311, 14.11.2002, s. 3.
    • [8]  Eurostats standardindelning av territoriella enheter för statistikändamål, regional nivå 2: grundläggande regioner för tillämpning av regionalpolitik.

    MOTIVERING

    Solidaritetsfonden: tio års framgångsrik tillämpning av solidaritetsprincipen i EU

    Efter de förödande översvämningarna 2002 i Centraleuropa insåg unionen att det saknades instrument för att hjälpa drabbade befolkningar och medlemsstater vid en katastrof. Detta ledde till att ett nytt instrument, Europeiska unionens solidaritetsfond, inrättades.

    Sedan dess har förordningen om solidaritetsfonden inte ändrats en enda gång för att anpassa den till nya behov och rätta till några av de brister i fondens drift som har konstaterats under fondens tio år.

    Sedan solidaritetsfonden inrättades och fram till september 2012 har finansiella bidrag utbetalats för att begränsa skador som orsakats av 49 katastrofer, främst översvämningar och bränder.

    Under de senaste åren har kommissionen mottagit alltfler ansökningar, dels för att fler katastrofer har inträffat, dels för att den befintliga förordningen inte är tillräckligt tydlig för att undanröja frågetecken kring fondens räckvidd när ansökningar inlämnas med hänvisning till de undantagsregler som gäller vid så kallade exceptionella regionala katastrofer.

    Det avsnitt i den befintliga förordningen som avser denna typ av katastrofer är vagt formulerat, vilket skapar falska förhoppningar hos medborgarna i de medlemsstater som ansöker om stöd. Medlemsstaterna lämnar ofta in ansökningar till följd av de påtryckningar de utsätts för från såväl medborgarna som sina politiska rivaler, som kräver åtgärder och beslutsamma insatser från unionens och de nationella myndigheternas sida.

    Det är därför absolut nödvändigt att se över den befintliga förordningen så att en ändrad version kan träda i kraft samtidigt som den nya budgetramen 2014–2020.

    Trots de brister i solidaritetsfondens drift som har kunnat konstateras under årens gång har den visat sig vara ett av de mest framgångsrika och uppskattade unionsinstrumenten, eftersom den är ett av de få instrument som unionen förfogar över för att kunna visa solidaritet med och närhet till EU-medborgarna. Trots Europaparlamentets solida stöd 2005 för kommissionens förslag om en genomgripande översyn av den befintliga förordningen, stötte förslaget på motstånd hos ett stort antal delegationer i rådet och fick överges. Resultatet blev att lagstiftningsförslaget drogs tillbaka och arkiverades.

    Den ändrade ekonomiska situationen i unionen och i de flesta medlemsstater har föranlett kommissionen, när den nu gör ett nytt försök att anpassa solidaritetsfonden till rådande förhållanden, att vara återhållsam i sina ambitioner och endast föreslå förfarandemässiga ändringar som kan förbättra fondens drift utan att medföra extra kostnader. Kommissionens syfte med detta nya reformförslag är att förenkla förfarandena och göra definitionerna tydligare, exaktare och mer transparenta.

    Behovet av små ändringar för att förbättra solidaritetsfondens drift och kvalitet

    Det rådande politiska klimatet, som kännetecknas av en kritisk budgetsituation i många medlemsstater, innebär att medlemsstaterna inte är beredda att godta ett liknande förslag som det från 2005. De flesta medlemsstater har också klargjort att de inte kommer att godkänna några större ändringar, varken av den rättsliga grunden eller av fondens drift.

    Kommissionen har därför helt övergett tanken på att återuppliva förslaget från 2005, och lägger fram beslutsamma, men ändå återhållsamma förslag. Det råder dock en allmän enighet om att solidaritetsfonden måste bli mer effektiv.

    De samråd som kommissionen har genomfört under de senaste åren samt revisionsrättens rapport från 2008 om fondens drift klargör att den fungerar tillfredsställande vid stora katastrofer, men däremot inte vid ”mindre” katastrofer, som omfattas av det regionala undantaget. Revisionsrätten drog slutsatsen att definitionen av regional katastrof är vag, vilket orsakade problem i samband med ansökningarna som i de flesta fall avslogs.

    Revisionsrätten riktade även skarp kritik mot att solidaritetsinstrumentet mobiliseras så långsamt.

    Kommissionen har lagt fram meddelandet ifråga i syfte att korrigera de beskrivna bristerna och problemen. I sitt meddelande om framtiden för solidaritetsfonden från oktober 2011 redogör kommissionen för sina förslag om hur fonden kan förbättras. Förslagen begränsas till vissa justeringar av den befintliga förordningen, som i fråga om grundsyfte och egenskaper förblir oförändrad. Kommissionen ändrar varken fondens budget eller tillämpningsområde, vilket var det som föranledde rådet att avvisa det föregående förslaget.

    Om de nya förslagen får ett gott mottagande har kommissionen för avsikt att utarbeta ett nytt förslag till förordning i enlighet med fattade beslut, vilket bör träda i kraft 2014 tillsammans med de övriga lagstiftningsförslag som är under utarbetande. Trots alla dessa begränsningar är föredraganden fullständigt övertygad om att detta unionsinstrument är mycket användbart och ändamålsenligt. Förutom att stödja krisinsatser för människor som drabbats av en katastrof och minska medlemsstaternas finansiella börda vid katastrofer är fonden även ett instrument genom vilket unionen kan visa sin solidaritet med medborgare som befinner sig i en svår situation. Föredraganden håller med kommissionen om att fonden måste bli effektivare och att tidsspannet från det att en katastrof inträffar till dess att stöd beviljas måste minskas. De administrativa förfarandena är långsamma, komplicerade och röriga, men detta kan undvikas genom smärre ändringar som inte påverkar kärnan i den befintliga EU-förordningen.

    Med tanke på att de flesta problemen uppstår i samband med ansökningar som omfattas av de så kallade exceptionella regionala katastroferna, anser föredraganden att det måste fastställas tydliga bestämmelser för tillgång till fonden när en ”mindre” katastrof inträffar.

    Föredraganden påpekar även att det vid utdragna katastrofer, som framför allt är vanliga i unionens sydligare delar, är svårt att anpassa sig till förordningens ansökningsfrister, trots att detta är ett varaktigt strukturellt problem. Denna svårighet bör också rättas till.

    Föredraganden håller med om att det är nödvändigt att tydligt och exakt definiera begreppet katastrof, genom fastställandet av ett allmänt kriterium för att bedöma skadornas allvar, och att det måste fastställas tröskelvärden som är anpassade till respektive territoriell nivå. På så sätt skulle det bli möjligt att undanröja frågetecken och negativa attityder till Europeiska unionen bland både medlemsstaterna och medborgarna, som i annat fall kanske anser att EU inte bemöter deras problem på lämpligt sätt.

    Man måste minska byråkratin i samband med fondens mobilisering. Det skulle vara mycket användbart och på sin plats med förskottsutbetalningar och sammanslagningen av förfaranden och beslut skulle avsevärt snabba upp det nuvarande förfarandet.

    Föredraganden anser att solidaritetsfonden även fortsättningsvis bör ligga utanför unionsbudgeten, eftersom det är omöjligt att på förhand veta i vilken omfattning fonden kommer att behöva utnyttjas under året. Detta stämmer dessutom överens med parlamentets allmänna inställning att instrument som utformats för att bemöta insatser vid exceptionella och oförutsedda kriser ska hållas utanför unionsbudgeten.

    Såsom nämnts tidigare anser föredraganden att det är nödvändigt att förtydliga kriterierna för stödberättigande, särskilt när det gäller regionala katastrofer. Även om det kriterium som är baserat på regional BNP visserligen är en bra indikator, så är den fastställda gränsen dock fortfarande för hög för att kunna hantera de allt vanligare och allvarligare katastrofer som inträffar i EU:s regioner. Föredraganden anser att det krävs en viss grad av flexibilitet, till exempel i form av en fast korrigeringsfaktor, som beaktar de skador som inte kan mätas i inkomstnivå, till exempel skador på naturmiljön eller på rekreationsområden, miljöskador etc., som får allvarliga återverkningar på livsföringen och de socioekonomiska förhållandena i de drabbade regionerna.

    Föredraganden anser att solidaritetsfonden även i fortsättningen ska kunna tas i anspråk vid exceptionella omständigheter, även om katastrofen inte uppfyller villkoren för stödberättigande. Föredraganden välkomnar kommissionens initiativ, samtidigt som hon är medveten om att det med de befintliga instrumenten är mycket svårt att hantera allvarliga kriser som orsakats av människan.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    27.11.2012

     

     

     

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    36

    0

    1

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    François Alfonsi, Luís Paulo Alves, Victor Boştinaru, John Bufton, Salvatore Caronna, Nikos Chrysogelos, Francesco De Angelis, Tamás Deutsch, Rosa Estaràs Ferragut, Danuta Maria Hübner, María Irigoyen Pérez, Seán Kelly, Mojca Kleva Kekuš, Constanze Angela Krehl, Petru Constantin Luhan, Ramona Nicole Mănescu, Iosif Matula, Erminia Mazzoni, Jens Nilsson, Jan Olbrycht, Younous Omarjee, Tomasz Piotr Poręba, Ewald Stadler, Georgios Stavrakakis, Nuno Teixeira, Lambert van Nistelrooij, Oldřich Vlasák, Kerstin Westphal, Hermann Winkler

    Slutomröstning: närvarande suppleanter

    Jan Březina, Andrea Cozzolino, Ivars Godmanis, Karin Kadenbach, Lena Kolarska-Bobińska, Heide Rühle, Vilja Savisaar-Toomast, Elisabeth Schroedter