Betänkande - A7-0402/2012Betänkande
A7-0402/2012

    BETÄNKANDE om möjligheten att införa stabilitetsobligationer

    6.12.2012 - (2012/2028(INI))

    Utskottet för ekonomi och valutafrågor
    Föredragande av yttrande: Sylvie Goulard


    Förfarande : 2012/2028(INI)
    Dokumentgång i plenum
    Dokumentgång :  
    A7-0402/2012
    Ingivna texter :
    A7-0402/2012
    Antagna texter :

    FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

    över möjligheterna att införa stabilitetsobligationer

    (2012/2028(INI))

    Europaparlamentet utfärdar denna resolution

    –   med beaktande av unionens ramar för förstärkt ekonomisk styrning, inbegripet det så kallade ”sexpacket”, de förslag om ”tvåpacket” som Europaparlamentet beslutat om och den finanspolitiska pakten (finanspakten),

    –   med beaktande av de två rapporterna från Europeiska rådets ordförande, båda med titeln Mot en verklig ekonomisk och monetär union, av den 26 juni 2012[1] respektive den 12 oktober 2012[2],

    –   med beaktande av Europeiska rådets slutsatser från mötet den 28–29 juni 2012 om att utforska sätt att förbättra euroområdets ekonomiska och finansiella arkitektur[3],

    –   med beaktande av artikel 125 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

    –   med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 18 november 2008 om EMU@10: Den ekonomiska och monetära unionens första tio år och framtida utmaningar[4],

    –   med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 6 juli 2011 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen: rekommendationer om åtgärder och initiativ[5],

    –   med beaktande av kommissionens grönbok av den 23 november 2011 om möjligheten att införa stabilitetsobligationer (COM(2011)0818),

    –   med beaktande av sin resolution av den 15 februari 2012 om möjligheten att införa stabilitetsobligationer[6],

    –   med beaktande av den färdplan som är bilagd denna resolution,

    –   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

    –   med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för rättsliga frågor (A7-0402/2012), och av följande skäl:

    A. Parlamentet har begärt att kommissionen ska lägga fram en rapport om möjligheten att införa euroobligationer, vilket var en central del i överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om paketet om ekonomisk styrning (”sexpacket”).

    B.  Men grönboken har ett brett offentligt samråd om konceptet stabilitetsobligationer inletts. I grönboken undersöks huruvida det vore genomförbart att euroområdets medlemsstater genomförde gemensamma emissioner av statsobligationer, och de villkor som måste uppfyllas för detta diskuteras.

    C. Situationen i euroområdet är unik, eftersom de deltagande medlemsstaterna har samma valuta men saknar en gemensam finanspolitik och en gemensam obligationsmarknad, men man ska inte heller bortse från det större unionsperspektivet. Det finns dock skäl att välkomna förslagen i de två rapporter som lagts fram av ordföranden för Europeiska rådet, båda med titeln Mot en verklig ekonomisk och monetär union, som en god utgångspunkt för vägen mot en solid och verklig EMU.

    D. Artikel 125 i fördraget om EUF-fördraget förbjuder medlemsstaterna att åta sig en annan medlemsstats förpliktelser.

    E.  Den penningpolitik som Europeiska centralbanken (ECB) för är inte någon lösning på medlemsstaternas finanspolitiska och strukturella problem och dess icke-standardåtgärder har begränsad effektivitet.

    F.  Ingen federal stat (t.ex. Förenta staterna och Tyskland) utfärdar någon motsvarighet till de euroobligationer som anges i grönbokens alternativ 1 och 2 och som gör euroobligationer till ett helt nytt koncept som inte kan jämföras med de beprövade och pålitliga amerikanska ”treasury bonds” och tyska ”Bundesanleihen”.

    G. Medlemsstaterna har svårigheter att få finansiering till rimliga räntor till följd av marknadernas misstro mot den offentliga skuldsättningen, de europeiska bankernas situation och de europeiska ledarnas förmåga att vidta resoluta åtgärder för att försvara och fullborda den gemensamma valutan.

    H. Krisen har inte bara visat hur ömsesidigt beroende euroområdets medlemsstater är av varandra utan också hur nödvändigt det är med en robust finanspolitisk union med effektiva mekanismer för att korrigera en ohållbar finanspolitisk utveckling, makroekonomiska obalanser, skuldnivåer och de övre gränserna för medlemsstaternas budgetbalans.

    I.   Trovärdiga åtaganden för tillväxtinriktade konsolideringsåtgärder är en förutsättning för en hållbar lösning av de alltför stora skulderna och underskotten i de flesta av euroområdets medlemsstater.

    J.   Ett ömsesidigt ansvar för euroområdets statsskulder kan i sig inte kompensera euroområdets förlorade konkurrenskraft.

    K. Gemensamma emissioner av skuldpapper under solidariskt ansvar och en ökad finanspolitisk integration och en förstärkt budgetdisciplin och budgetkontroll är två sidor av samma mynt.

    1.  Europaparlamentet välkomnar ansträngningarna för att på olika sätt lindra och lösa krisen, och understryker de nya förstärkta ramarna för styrning inom EMU, de senaste överenskommelserna om räddningsfonden och de beslut som ECB fattat. Dock behövs det fortfarande en överenskommelse om en varaktig lösning, så att man kan skapa en balanserat angreppssätt som kombinerar solidaritet och ansvarstagande inom euroområdet. Parlamentet påminner om att tre medlemsstater utanför euroområdet också har mottagit hjälp för att övervinna sina statsskuldskriser.

    2.   Europaparlamentet förblir mycket oroat över den pågående eurokrisen och det hot som den utgör mot välfärden för miljontals personer som lever i fattigdom och arbetslöshet i EU. För att bevara den ekonomiska och monetära unionens integritet, samtidigt som man genomför strukturreformer och utvecklar en finanspolitisk kapacitet för euroområdet som kan bidra till att absorbera landsspecifika ekonomiska chocker eller underlätta sådana strukturreformer, måste man finna alternativa sätt – som inte bara innebär utnyttjande av räddningsmekanismer som t.ex. ESM och EFSF – att ge medlemsstaterna fortsatt tillgång till marknaderna eller att minska deras lånekostnader.

    3.   Europaparlamentet välkomnar Europeiska rådets beslut av den 30 juni 2012 att utforska på vilka sätt euroområdets ekonomiska och finansiella arkitektur kan förbättras, samtidigt som man undviker moraliska risker och uppnår sunda och hållbara offentliga finanser. En långsiktig vision för en starkare union måste bygga på förstärkt demokratisk legitimitet, baserad på gemenskapsmetoden och åtföljd av en tidsatt färdplan.

    4.  Europaparlamentet noterar att Europeiska finansiella stabilitetsmekanismen (EFSM), Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) är de viktigaste brandväggar som EU hittills skapat. ESM:s roll när det gäller solvensfrågor och avgränsningar får inte glömmas bort i framtiden. Parlamentet välkomnar den utfästelse som Europeiska rådet gjorde den 18–19 oktober 2012, nämligen att när en effektiv gemensam tillsynsmekanism är etablerad, och där ECB är involverad, skulle ESM, efter ett beslut fattat i laga ordning, kunna rekapitalisera europeiska banker direkt.

    5.   Europaparlamentet betonar att det krävs en trovärdig strategi för finanspolitisk konsolidering och strukturreformer i alla medlemsstater för att återställa finanspolitisk trovärdighet, och att dessa är centrala för att uppnå en hållbar betalningsbalans och sunda och hållbara offentliga finanser. Sunda statliga finanser är nödvändiga för att man ska kunna införa ett gemensamt system för emittering av låneinstrument, och få detta att fungera.

    6.   Europaparlamentet välkomnar att grönboken lagts fram, vilket uppfyller ett sedan länge ställt krav från Europaparlamentet. Införandet av stabilitetsobligationer skulle vara lika viktigt som införandet av den gemensamma valutan.

    7.  Europaparlamentet välkomnar den finanspolitiska konsolideringen och de strukturreformer som medlemsstaterna har genomfört, och inser vilka svåra och krävande ansträngningar som begärs av Europas medborgare. Medlemsstaterna uppmanas enträget att fortsätta att leva upp till de åtaganden och överenskommelser som ingåtts när det gäller den finanspolitiska konsolideringen, samtidigt som man tar vederbörlig hänsyn till den makroekonomiska situationen, och att anstränga sig ytterligare för att minska de alltför stora underskotten.

    8.  Europaparlamentet är djupt oroat över att investerare och finansmarknadsaktörer, trots de reform- och konsolideringsansträngningar som medlemsstaterna har gjort, inte i tillräcklig grad erkänner gjorda ansträngningar utan fortsätter att utöva spekulativa påtryckningar på politiken, vilket kommer till uttryck i ökande räntedifferenser och hög volatilitet.

    9.  Europaparlamentet anser att det finns ett brådskande behov av att agera för att stödja en mer långsiktig strategi för euroområdet som garanterar sunda offentliga finanser, hållbar tillväxt, social sammanhållning och hög sysselsättningsnivå, samtidigt som man förebygger moraliska risker och stöder konvergens genom att gå mot en finanspolitisk union. Parlamentet noterar med tillfredsställelse att rapporten från ordförandena från Europeiska rådet, kommissionen, eurogruppen och ECB har inlett en debatt om en övergripande, ambitiös och trovärdig strategi.

    10. Europaparlamentet noterar de tecken på allvarliga spänningar på marknaderna för skuldpapper från enheter under centralstaten, och hur detta är kopplat till påfrestningarna i respektive medlemsstat.

    11. Europaparlamentet uppmanar medlemsstater med stora skulder från offentliga emittenter på lägre nivå än centralstaten att inrätta mekanismer för att utfärda gemensamma stabilitetsobligationer som är kopplade till villkor avseende finanspolitisk disciplin och som minskar påfrestningarna för dessa skuldpapper till nivåer som motsvarar medlemsstatens.

    12. Parlamentet välkomnar att euron nu intar andra plats i världen som global reservvaluta. Det ligger i euroområdets långsiktiga strategiska intresse att ta tillvara alla fördelar med euron, såsom möjligheten att skapa en gemensam likvid och diversifierad obligationsmarknad och förstärka euron som global reservvaluta. Detta kräver en integrerad europeisk finansiell, ekonomisk och budgetmässig ram.

    13. Europaparlamentet noterar att en integrerad budgetram är nödvändig för att garantera en sund budgetpolitik, vilken omfattar samordning, gemensamt beslutsfattande, bättre efterlevnad av reglerna samt proportionerliga steg i riktning mot gemensam emission av skuldebrev, och att vissa av modellerna för ömsesidigt ansvar för offentlig skuld för närvarande kan strida mot bestämmelser i grundlagen i vissa medlemsstater.

    14. Europaparlamentet påpekar att den nuvarande situationen på kort sikt har lett till en ”flykt till kvalitet” (jakt på de säkraste tillgångarna, även med mycket låg avkastning) vilket leder till finansieringsutmaningar för banker och andra finansinstitut.

    15. Europaparlamentet är bekymrat över kopplingarna mellan banker som innehar stora mängder av etableringsstatens obligationer, vilket skapar olyckliga återkopplingseffekter när påfrestningarna på statspapper blir till tryck på bankerna. Parlamentet påminner om att diversifiering av tillgångar och skulder är ett verktyg för att garantera stabilitet och en av de outnyttjade fördelarna med den inre marknaden.

    16. Europaparlamentet betonar att alla nuvarande och framtida instrument eller institutioner som i egentlig eller vid bemärkelse är en del av unionens ramar för ekonomisk styrning måste få demokratisk legitimitet.

    17. Europaparlamentet anser att utsikterna att gemensamma obligationer införs kan bli en stark signal till finansmarknaderna, bidra till behålla integriteten i EMU, förstärka en återgång till ekonomisk stabilitet och minska osäkerheten, förutsatt att det görs framsteg när det gäller den finansiella och budgetmässiga integrationen och tillsynen i EU. Parlamentet upprepar sin ståndpunkt att ordningsföljden är en nyckelfråga och kräver en bindande färdplan, i likhet med Maastrichtkriterierna för införandet av den gemensamma valutan. Parlamentet efterlyser ytterligare förtydliganden avseende kommissionens förslag att sätta villkor för emission av gemensamma obligationer, t.ex. respekt för stabilitets- och tillväxtpakten.

    18. Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen definierar utträdes- och inträdeskriterier på grundval av en stark finanspolitisk konsolidering och budgetdisciplin samtidigt som man beaktar den nuvarande krisen och de finanspolitiska justeringar som görs i ett antal euromedlemsstater.

    19. Europaparlamentet noterar de positiva och negativa utvecklingstendenserna sedan 1999 i euroområdet och betonar att räntekonvergensen för statspapper skapat incitament för uppbyggnad av ohållbara skuldnivåer. Parlamentet konstaterar att det i den offentliga och politiska debatten föreslås möjligheter för en partiell emission av gemensamma skuldpapper, såsom ett sammanförande av vissa korta finansieringsinstrument på begränsad och villkorad basis (euroväxlar) eller en gradvis överföring till en skuldinlösenfond.

    20. Europaparlamentet betonar att varje steg mot gemensamma emissioner av obligationer bör ske med ett fullt beaktande av ett inremarknadsperspektiv och garantera att inga onödiga hinder eller obalanser skapas mellan deltagande och icke-deltagande medlemsstater.

    21. Europaparlamentet påminner om att varje medlemsstat är förpliktigad att betala tillbaka hela sin skuld, även enligt ett system med gemensamma obligationer. Emission av gemensamma obligationer är inte någon garanti mot att en medlemsstat ställer in betalningarna.

    22. För att skydda EU:s skattebetalare anser Europaparlamentet att man endast ska överväga gemensamt emitterade obligationer som garanterar en strikt förmånsrätt för innehavarna av dessa obligationer.

    23. Europaparlamentet erkänner att bristande konkurrenskraft och uteblivna strukturreformer är avgörande realekonomiska faktorer för en stadig försämring av ett lands ekonomiska situation.

    24. Europaparlamentet noterar att förslagen om euroobligationer innehåller sätt att minska tillgången till obligationer för medlemsstater som tappar kontroller över sina budgetar. Parlamentet kräver därför att det ska finnas mekanismer som kan hjälpa dessa medlemsstater som upplever svårigheter i form av en likviditetskris (i motsats till en soliditetskris) och som utesluts från emissionerna av gemensamma obligationer. Parlamentet anser att ESM bör behållas i detta syfte. Parlamentet anser att ESM bör bli föremål för gemenskapsmetoden.

    25. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidareutveckla fördelningskriterierna för lånen till medlemsstaterna, då det i grönboken endast sägs att detta skulle göras ”i enlighet med deras behov”. Parlamentet insisterar på att förmågan att betala för sina skulder bör vara ett av de centrala fördelningskriterierna.

    26. Europaparlamentet framhåller att det i kommissionens grönbok anges att den övre gränsen på 60 procent av BNP i förslaget om blå obligationer är för högt för att säkra stabiliteten i systemet, och begär ytterligare förtydliganden avseende denna gräns.

    27. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att utarbeta en färdplan för att på kort sikt finna en utväg ur den rådande krisen och för att på lång sikt gå mot en finanspolitisk union genom att komplettera, förstärka och fördjupa den ekonomiska och monetära unionen.

    28. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att så snart som möjligt lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet där man undersöker alternativa färdplaner och rekommenderar en av dem för en gemensam emission av offentliga skuldinstrument, med beaktande av ekonomiska, budgetmässiga och rättsliga förutsättningar. I detta sammanhang och parallellt till Van Rompuys rapport av den 12 oktober 2012 bör kommissionen ägna särskilt uppmärksamhet åt möjligheten att införa en skuldinlösenfond som tillfälligt kombinerar en gemensam emission av skuldinstrument och strikta regler för finanspolitisk korrigering i de medlemsstater vilkas skuldsättning överstiger 60 procent av BNP, där deltagande länder åtar sig att betala tillbaka de alltför stora skulderna under en period på normalt 25 år, vilket är en längre period än den som föreskrivs i den förnyade stabilitets- och tillväxtpakten men som på samma sätt, i praktiken, skulle kräva tillräcklig ekonomisk tillväxt och mycket strikt finansiell disciplin.

    29. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att utge gemensamma kortfristiga lån i form av euroväxlar (”eurobills”) i enlighet med Van Rompuys rapport av den 12 oktober 2012 för att skydda medlemsstater med en i grunden hållbar finanspolitik från likviditetsproblem på grund av massuttag, den ömsesidigt förstärkande kopplingen mellan statsskulds- och bankkris och de panikdrivna negativa externa effekter som skapar massiva marknadssnedvridningar och genererar implicita subventioner till medlemsstater som åtnjuter abnormt låga räntor på sina statspapper.

    30. Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att studera genomförbarheten i att gå mot ett system med ”European Safe Bonds” eller andra förslag som bygger på en obligationskorg.

    31. Europaparlamentet anser att euroväxlar, som skulle vara begränsade i tid och kvantitet, skulle ge den tid och stabilitet som krävs för att andra åtgärder såsom stabilitets- och tillväxtpakten och tvåpacket ska få möjlighet att verka och för att utforma långsiktiga åtgärder för en framtida integrering av euroområdet.

    32. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att satsa på att klarlägga de rättsliga begränsningarna för emissioner av gemensamma obligationer, särskilt artikel 125 i EUF-fördraget och dess följder för tre möjliga emissionssätt, vilka är gemensamt ansvar (joint liability), proportionerligt ansvar (several liability) samt solidariskt ansvar (joint and several liability). Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att analysera en möjlig användning av artikel 352.1 i EUF-fördraget eller någon annan rättslig grund för att genomföra en lösning med delvis gemensamma emissioner utan att det behövs en fördragsändring, inbegripet ett övervaknings- och rapporteringsregelverk på grundval av artiklarna 121 och 136 i EUF-fördraget som syftar till att på kvartalsbasis kontrollera de framsteg som euromedlemsstaterna och euroområdet som helhet gjort mot en förstärkt och genuin ekonomisk och monetär union liksom åtgärder som syftar till att samordna emissionerna av statspappersinstrument som inte omfattas av någon ram för ömsesidigt ansvar.

    33. Europaparlamentet välkomnar principerna i det beslut som eurogruppen fattade vid sitt toppmöte den 29 juni 2012 att garantera eurons stabilitet ”särskilt genom att använda de befintliga EFSF-/ESM-instrumenten på ett flexibelt och effektivt sätt för att stabilisera marknaderna för medlemsstaterna med iakttagande av deras landsspecifika rekommendationer och deras övriga åtaganden, inbegripet deras respektive tidsfrister enligt den europeiska planeringsterminen, stabilitets- och tillväxtpakten och förfarandet för makroekonomiska obalanser. Parlamentet konstaterar att villkoren kommer att fastställas i ett samförståndsavtal och att ECB kommer ”att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt genomföra marknadstransaktioner för EFSF/ESM:s räkning”.

    34. Europaparlamentet anser att det finns akut behov av att samtidigt rekapitalisera den europeiska banksektorn och fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster i EU. Parlamentet välkomnar kommissionens förslag att inrätta en gemensam europeisk tillsynsmekanism för bankinstitut och ett gemensamt europeiskt återhämtnings- och avvecklingssystem, helst samtidigt som den gemensamma tillsynsmekanismen träder i kraft. Parlamentet vill dessutom att den gemensamma tillsynsmekanismen i framtiden ska kunna finansiera banker som råkat i svårigheter direkt när den gemensamma europeiska tillsynsmekanismen har trätt i kraft. Parlamentet betonar att den gemensamma tillsynsmekanismen måste vara ansvarsskyldig inför parlamentet och rådet för sina åtgärder och beslut i fråga om EU-tillsyn, och bör rapportera till parlamentets behöriga utskott.

    35. Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt att sätta in krisbekämpningsinstrument och erkänner att en otillräcklig reglering av finanssektorn har spelat en betydande roll för vissa euroländers svåra budgetsituation.

    36. Europaparlamentet anser att gemensamma emissioner av obligationer under enskilt ansvar, i likhet med EFSF-obligationerna, riskerar att inte bli tillräckligt attraktivt för investerare om vissa medlemsstater som deltar i programmet fortfarande saknar hållbara finanser.

    37. Europaparlamentet konstaterar att det kan komma att bli nödvändigt välja mellan tre scenarier: för det första en gemensam räntesats för alla deltagande medlemsstater vilket leder till en förmögenhetstransferering mellan länderna, för det andra en differentierad räntesats och för det tredje en gemensam räntesats kopplad till ett kompensationssystem som föreslås av kommissionen, där medlemsstater med lägre kreditbetyg finansiellt kompenserar dem med bättre kreditbetyg.

    38. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla sitt förslag om att inrätta ett system där räntorna differentieras beroende på medlemsstatens kreditvärdighet, särskilt för att klarlägga hur och av vem dessa kreditbetyg sätts när väl marknadsmekanismerna neutraliserats genom införandet av gemensamma obligationer.

    39. Europaparlamentet delar kommissionens ståndpunkt i dess grönbok att stabiliteten i euroobligationssystemet inte enbart kan grundas på ett litet antal medlemsstater med hållbara finanser och att ett sådant system kräver en förstärkt finanspolitisk union och en starkare budgetdisciplin och kontroller för att undvika moraliska risker.

    40. Europaparlamentet anser att om ett system med blå och röda obligationer skulle visa sig vara möjligt och väl förankrat i en stabilitetsinriktad ram bör en fördragsändring övervägas i färdplanen mot en genuin ekonomisk och monetär union, vilket skulle kunna utmynna i utgivande av obligationer under solidariskt ansvar.

    41. Europaparlamentet anser att ett system där nationell utgivning delvis ersätts (såsom blå/röda obligationer) å ena sidan skulle kunna minska lånekostnaderna för de medlemsstater som har sunda och hållbara offentliga finanser och å andra sidan skulle kunna skapa ett incitament för dem som har alltför stora skulder att minska dem, eftersom riskerna som är förknippade med röda obligationer skulle vara högre och räntorna öka.

    42. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, eventuellt i samarbete med ECB och EBA, och i samråd med rådet och parlamentet, att noggrant bedöma alla tekniska frågor kopplade till ett sådant program såsom garantier, strukturer för trancher och poolning, potentiella säkerheter, balansen mellan regelbaserad och marknadsbaserad finanspolitisk disciplin, ytterligare skyddsåtgärder (särskilt när det gäller deltagande i ett system), omstrukturering, utfärdande, förbindelser med existerande stabilitetsmekanismer, investerarbas, lagstadgade krav (t.ex. kapitalkrav), infasad skuldtäckning och löptider. Kommissionen uppmanas eftertryckligen att fundera på en legitim och lämplig form för styrning och ansvars- och redovisningsskyldighet.

    43. Europaparlamentet betonar att när de kortfristiga åtgärderna för att ta sig ur krisen genomförts och de första stegen i den bindande färdplanen genomförts, att all uppföljning måste göras på grundval av det ordinarie lagstiftningsförfarandet med fullständig demokratisk ansvarsskyldighet på den nivå där beslutet fattas. Parlamentet påpekar för kommissionen att den i samband med utarbetandet av sina förslag kan inrätta ett tillfälligt organ bestående av ledamöter av Europaparlamentet och företrädare för medlemsstaterna och ECB. Parlamentet påminner om att det till fullo kommer att använda sig av sina befogenheter och sin initiativrätt, även sin rätt att ta initiativ till fördragsändringar. Parlamentet anser att detta organ också ska studera möjligheten att ge ut verkliga federala obligationer kopplat till en förstärkt EU-budget.

    44. Europaparlamentet betonar att kommissionen bör studera genomförbarheten i var och en av de valmöjligheter som läggs fram i bilagan (både fas 1 och fas 2), som inte nödvändigtvis är alternativ men som under vissa omständigheter kan bygga på varandra och sammanfalla.

    45. Europaparlamentet är medvetet om de allt fler förslagen om ömsesidigt ansvar för skuld som läggs, särskilt på det akademiska området. Parlamentet noterar att dessa förslag skiljer sig betydligt från varandra.

    46. Europaparlamentet delar kommissionens oro när det gäller redovisningsfrågor som rör behandlingen av stabilitetsobligationer enligt nationell lagstiftning. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra en heltäckande bedömning av hur olika garantistrukturer för stabilitetsobligationer påverkar nationella skuldkvoter i förhållande till BNP.

    47. Europaparlamentet noterar det problem med moralisk risk som kommissionen tar upp i grönboken, och anser att det är nödvändigt med en ingående analys av problemet med moralisk risk för att man ska kunna dra riktiga slutsatser och om möjligt finna lämpliga lösningar.

    48. Europaparlamentet anser att problemet med moralisk risk skulle kunna lösas med en bra definition av garantier och incitament för finanspolitisk disciplin.

    49. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska centralbanken.

    • [1]  http://ec.europa.eu/economy_finance/focuson/crisis/documents/131201_en.pdf
    • [2]  http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/ec/132809.pdf
    • [3]  http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/ec/131359.pdf
    • [4]  EUT C 16 E, 22.1.2010, s. 8.
    • [5]  Antagna texter, P7_TA(2011)0331.
    • [6]  Antagna texter, P7_TA(2012)0046.

    BILAGA

    Färdplanen

    Här följer en möjlig väg uppdelad i olika steg

    Steg 1 – Omedelbara åtgärder för att komma ur krisen

    1. Inrättandet av en tillfällig europeisk skuldinlösenfond för att minska skulden till hållbara nivåer till överkomliga räntor

    Kommissionen lägger fram ett förslag för att omedelbart skapa en tillfällig europeisk skuldinlösenfond enligt följande principer:

    -  Överföra skuldbelopp som ligger över Maastricht-referensvärdet på 60 procent av BNP till en gemensam fond som är föremål för solidariskt ansvar under en överföringsfas på fem år. En sådan överföring skulle ske stegvis och börja med en överföring av endast 10 procent av skulden över Maastrichttröskeln på 60 procent av BNP. Påföljande överföringar bör vara gradvisa.

    -  Begränsa deltagandet för medlemsstater som inte har ett fullständigt anpassningsprogram och ge möjlighet till en infasning för medlemsstater som framgångsrikt genomfört ett anpassningsprogram. Vägen till deltagande för medlemsstater som följer ett anpassningsprogram bör bedömas noggrant.

    -  Ålägga medlemsstater att på egen hand återbetala överförda skulderna under en målperiod på 25 år

    -  Tillämpa strikta villkor som kan vara i) att ställa säkerheter, ii) att förpliktiga sig till budgetkonsolideringsplaner och strukturreformer.

    -  Genomföra de numeriska finanspolitiska reglerna inom de förstärkta EMU-ramarna för att begränsa de skulder som kvarstår endast hos de deltagande medlemsstaterna till maximalt 60 procent av BNP.

    -  Förstärka samordningen genom att genomföra de nya ramarna för ekonomisk styrning tillsammans med en förstärkt EU 2020-strategi och en bindande agenda för strukturreformer som övervakas av kommissionen.

    -  Skapa transparenta och förutsägbara utträdesförfaranden för medlemsstaterna. Incitament bör skapas för att stanna kvar och ett utträde bör bli kostsamt. Om åtaganden under startfasen inte respekteras bör denna omedelbart avbrytas och om åtaganden under någon annan tid inte respekteras bör den säkerhet som lämnats anses förverkad.

    2. Införandet av euroväxlar (”eurobills”) för att skydda medlemsstaterna mot likviditetsproblem på grund av massuttag

    Kommissionen lägger fram ett förslag för att omedelbart inrätta ett system för att utfärda korta skuldpapper enligt följande principer:

    -  Inrätta en byrå eller använda en befintlig enhet för att utge euroväxlar där alla euromedlemsstater utan heltäckande anpassningsprogram deltar. Ge möjlighet till en infasning för medlemsstater som framgångsrikt genomfört sina anpassningsprogram.

    -  De medlemsstater som inte uppfyller reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten kan få betala straffränta.

    -  Maximal löptid för euroväxlar (maximalt 10 procent av BNP), vilket medger kontinuerlig övervakning och, på grund av kort förfallotid, frekvent förnyelse av garantier.

    -  Euroväxlar ersätter alla kortfristiga skulder som utges av medlemsstaterna, som därmed bara förblir ansvariga för att utge sina egna skuldpapper med längre löptid vilket bör övervakas och begränsas beroende på varje lands behov, budgetsituation och skuldkvot.

    -  Anta åtgärder för samordning av utgivning av statspappersinstrument som inte ingår i ram för ömsesidigt ansvar.

    -  Se till att nationella parlament deltar, i enlighet med de berörda medlemsstaternas grundlagsbestämmelser.

    Kommissionen bör beakta de slutsatser som dras i Van Rompuys slutrapport om en verklig ekonomisk och monetär union.

    Steg 2 – Delvis gemensamma emissioner - Införande av blå obligationer: årligen allokerad skuld ≤ 60 procent av BNP utges utan fördragsändringar

    Kommissionen ska studera och lägga fram sina slutsatser till Europaparlamentet om möjligheten av att föreslå införandet av ett system för avsättning av skulder under 60 procent av BNP som ska utges gemensamt och som säkras genom nationella skuldbromsar eller andra lämpliga mekanismer för att undvika moraliska risker, enligt bland annat följande principer:

    -  Begränsa deltagandet för medlemsstater som följer stabilitets- och tillväxtpakten och den gemenskapsrättsliga finanspakten i enlighet med artikel 16 i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom den ekonomiska och monetära unionen, och som inte är föremål för ett heltäckande anpassningsprogram.

    -  Strikt begränsa skuldsumman som ska utges under solidariskt ansvar till en andel under 60 % av GDP genom att förbjuda deltagande medlemsstater från att utge prioriterade skuldpapper utanför den gemensamma utgivningen.

    -  Det slutgiltiga beslutet om tilldelning av blå obligationer och tillhörande garantier måste fattas av de nationella parlamenten i samtliga deltagande länder.

    -  Deltagande medlemsstater måste vara skyldiga att ställa säkerheter.

    -  Utforma en fördelningsmekanism som beaktar respekten för finanspolitisk disciplin, konjunkturcykeln, historiska räntedifferenser och som viktas genom upplåningskrav.

    Steg 3 – Fullständiga gemensamma emissioner av nationell skuld efter en fördragsändring

    På grundval av kommitténs arbete, och efter att ha förberett alla eventuella förändringar av EU:s rättsliga ramar och vid behov en fördragsändring och, där så krävs, grundlagsändringar i medlemsstaterna, lägger kommissionen, om så är lämpligt, fram förslag till upprättande av ett system för gemensam utgivning av obligationer enligt följande principer:

    -  Deltagandet begränsas till medlemsstater som uppfyller villkoren som fastställts i fas 2.

    -  En europeisk skuldbyrå inrättas för att utge obligationer.

    -  Lämpliga, demokratiskt legitima institutioner inrättas. De skulle bland annat ansvara för övervakning och samordning av nationell finanspolitik och konkurrenskraftsagendan liksom att representera euroområdet i internationella finansiella institutioner.

    Steg 4 – Gemensam emission av verklig europeisk skuld, kopplat till en förstärkt europeisk budget, efter en fördragsändring

    Efter att ha förberett alla eventuella ändringar i EU:s rättsliga ramar och när så krävs, de rättsliga ramarna för euroområdet, lägger kommissionen fram förslag för möjlig utgivning av obligationer för att finansiera EU:s investeringar i kollektiva nyttigheter (t.ex. infrastruktur, forskning och utveckling) för att underlätta anpassningen till landsspecifika chocker genom att tillhandahålla en viss absorbtionskapacitet på central nivå och för att underlätta strukturreformer som ökar konkurrenskraften och tillväxtpotentialen i relation till integrerade ramar för den ekonomiska politiken.

    MOTIVERING

    1. Europaparlamentet introducerade idén om “euroobligationer” i texterna som gällde styrningen av euroområdet (6-packet) av flera skäl:

    för att säkerställa en hållbar budgetdisciplin, grundad på likvida marknader, vilket återspeglar respektive medlemsstats situation,

    för att ge likvida och säkra tillgångar för investerare, med utnyttjande av eurons potential på världsmarknaderna,

    för att skydda ECB genom att låta den fokusera på penningpolitiken.

    Ett annat ämne är faran för den inre marknaden när investerare som nu drar sig tillbaka mot nationell skuld.

    2. Kommissionens grönbok[1] vars publicering erhölls genom Europaparlamentet under förhandlingarna om 6-packet är en god startpunkt.

    3. Målet med detta betänkande är att gå ännu djupare in i frågan, särskilt genom att studera hindren som identifierats i resolutionen som röstades igenom i parlamentet med stor majoritet: moralisk risk, rättsliga begränsningar, möjliga ytterligare kostnader för AAA-länder.

    4. Med tanke på kopplingen mellan statsskuldkrisen och krisen inom banksektorn, nämner vi, utan att kunna utveckla det närmare här, de positiva effekter som en stabilisering av statsskuldmarknaden skulle få för bankerna. Men euroobligationer är ingen mirakelkur för att göra det möjligt för sektorn att undvika att genomföra specifika åtgärder, såsom att skapa en avvecklingsfond eller en insättningsgarantifond.

    5. Poolning av skulder kan inte heller tas lättvindigt. En sådan måste kopplas till respekt för strikta villkor och användas för stabilitet och inte för bekvämlighet, och för att begränsa moralisk risk, inte för att uppmuntra den.

    Nu när 6-packet, finanspakten och 2-packet är på väg att antas håller ömsesidig budgetövervakning och makroekonomisk konvergens på att förstärkas.

    Därför kan nu en ”färdplan” som kopplar samma alla framsteg mot euroobligationer med budgetstabilisering och ekonomisk konvergens övervägas, och de två processerna måste ovillkorligen gå hand i hand.

    6. För att ge medborgarna och marknaderna en ny horisont, är det viktigt ha ett medellångfristigt perspektiv, men förvärrningen av krisen kräver omedelbar handling: ECB har tvingats att lansera ett program för att ge likviditet till bankerna (LTRO) och räntedifferenserna mellan medlemsstaterna ökar. Trots reformåtaganden betalar vissa medlemsstater högre räntor och löper risk att bli insolventa, medan andra åtnjuter högst fördelaktiga räntor, delvis tack vare deras utmärkta prestationer, delvis på grund av problem hos deras partners.

    Det är vårt ansvar att vidta åtgärder för att eliminera marknadssnedvridningar och att stabilisera euroområdet. Om den här situationen fortsätter är det själva hjärtat i Europaprojektet, harmonin mellan medborgarna, som skulle drabbas. Det skulle också påverka vår trovärdighet mot tredje part, som G8 i Camp David har visat.

    Del I. Det omedelbara nuläget

    Två instrument kan användas isolerat eller i kombination för att begränsa räntedifferenserna samtidigt som disciplinen ändå upprätthålls.

    I.1. Skuldinlösenfonden för stater

    Enligt ett förslag från det tyska ekonomiska expertrådet ska medlemsstaterna överföra skulder som överskrider 60 % av BNP till en fond som är föremål för solidariskt ansvar för en tidsperiod på omkring 25 år. De deltagande medlemsstaterna åtar sig att respektera strikt budgetdisciplin och att genomföra reformer (konkurrenskraft/tillväxt). Liksom vad gäller ex ante-garantier (säkerheter) avsätts vissa skatteintäkter till fonden.

    Det fastställda tidsspannet minskar den moraliska risken och de juridiska hindren för gemensam skuld[2]. Den ytterligare kostnaden för skulden som fortsätter att ges ut på nationell nivå (60 % av BNP) kan bli problematisk för vissa länder (Italien till exempel) medan andra (Spanien till exempel) skulle ha viss nytta. Men 6-packet kräver redan en dramatisk skuldminskning. Utan ett verktyg som håller räntorna i schack blir detta åtagande svårare att respektera.

    Därför har ECON-utskottet krävt att denna fond ska skapas när 2-packet röstades igenom den 14 juni 2012.

    I.2. Euroväxlar

    Enligt en helt annan logik syftar skapandet av euroväxlar[3] till att eliminera likviditetsrisken genom den gemensamma finansieringen av en del av skulden på kort sikt (maximalt 10 % av BNP med en löptid på mindre än ett år) för de deltagande medlemsstaterna (eller omkring 900 miljarder euro). Medlemsstaterna fortsätter att fastställa tidtabellen för utgivningen. Utgivningen är gemensam (via en skuldbyrå) och exklusiv. Garantin är solidarisk. Det är möjligt att lämna systemet enligt de i förväg fastställda villkoren.

    På grund av att det gemensamma åtagandet av medlemsstaterna kan sägas upp när som helst finns det ett visst antal lagliga begränsningar som måste övervinnas. Genom att säkra likviditeten på skuldpappersmarknaden kan dessa växlar också underlätta utfasningen av ECB:s LTRO-program som utformats för banker. I kombination med kapitalkravreglerna (som infördes genom ”Basel III”) skulle euroväxlarna kunna vara en särskilt attraktiv investering.

    Slutligen skulle dessa växlar indirekt generera längre långräntor samt underlätta genomförandet av ECB:s monetära politik och riskhantering.

    C. Lagarde och O. Blanchard (IMF) har uttalat sig positivt om dessa växlar i pressen.

    I.3. Hur är det med existerande verktyg (EFSF/ESM)?

    Med EFSF, som skapades 2010, har gemensamma europeiska värdepapper utgivits i en anda av det tredje alternativet i grönboken (solidariskt ansvar). Diskussionen gällande ”euroobligationer” behöver lite perspektiv. Allt beror på vad vi pratar om.

    ”Starta litet” utan gemensamma garantier verkar lockande men dessa värdepapper behöver fortfarande hitta köpare[4], utan alltför stora säkerheter. Därför utesluter vi denna typ av möjlighet. Å andra sidan, för att undvika dubbelarbete, kunde EFSF, eller i ännu större utsträckning ESM, spela en roll som ”skuldbyrå” till exempel.

    Under alla omständigheter skulle parlamentet vilja understryka behovet av att förbättra den demokratiska legitimiteten. EFSF, ett företag som är underställt luxemburgsk lag, är endast föremål för kontroll av de nationella parlamenten i de bidragande medlemsstaterna, och ESM kontrolleras inte på europeisk nivå. Vilka val som regeringarna än gör i framtiden, ber vi dem att allvarligt överväga behovet av ”ansvar” (relevansen i den allmänna inriktningen, ledningsval) och redovisningskontroll på EU-nivå.

    Del 2. På kort sikt (inom ramen för det existerande fördraget)

    Det mest avancerade förslaget är det om ”blå obligationer”[5] som kommissionen tog upp i förslag 2 i grönboken: det består av att dela varje allmän nationell skuld mellan en ”blå” skuld under 60 % av BNP (”senior debt”) och en ”röd” skuld över 60 % (”junior debt”). Den blå skulden kopplas till ett solidariskt ansvar; den röda skulden förblir nationell. En skuldbyrå (eller ett konsortium av nationella byråer) utger en blandad blå skuld och överför de medel som anskaffats enligt en i förväg fastställd distributionsnyckel.

    Vi behåller det starka incitamentet att minska den röda skulden, skapandet av en marknad som är likvärdig i storlek, kvalitet och likviditet med den amerikanska skuldmarknaden liksom volymer som fastställs av ett oberoende europeiskt organ, under kontroll av de nationella parlamenten (som kan göra det möjligt för oss att arbeta inom ramen för de existerande fördragen och att undvika att ändra vissa nationella grundlagar). Det finns naturligtvis fortfarande många öppna frågor, särskilt de ytterligare kostnaderna för den röda skulden, vilket kan verka mycket avskräckande för vissa länder.

    För att undvika alltför stora effekter på AAA-länder är det fullt tänkbart att överväga modulerade räntesatser beroende på landet, särskilt beroende på respekten för budgetdisciplin och makroekonomiska ansträngningar[6].

    Del 3. På medellång sikt (med ett nytt fördrag)

    När disciplin och makroekonomisk konvergens är på väg, kommer euroobligationer med solidariskt ansvar att bli lättare att utformas. De skulle kräva en ändring av fördraget, och i vissa medlemsstater grundlagsändringar, vilket påpekas i alternativ 1 i grönboken.

    Med beaktande av utmaningarna i detta steg föreslår vi att än en gång att följa metoden som användes för den gemensamma valutan: Delors-kommittén, plus en roll för ECB och för Europaparlamentet för den demokratiska legitimering på europeisk nivå: företrädare från medlemsländerna (oberoende av regeringarna) som arbetar med kommissionen och ECB skulle lägga fram förslag som skulle diskuteras offentligt i Europaparlamentet och i rådet med avsikt att skapa obligationer med alla de garantier som krävs: strikta budgetvillkor och makroekonomisk konvergens, skapandet av en europeisk statskassa, en ökad demokratisk legitimitet, extern representation av euron.

    Del 4. På lång sikt, federal skuld för euroområdet?

    Även i den mest integrerade formen som övervägs i del 3 skulle euroobligationer fortfarande skilja sig från dem som utges av federala stater eftersom de skulle finansiera, i aggregerad form, medlemsstaternas skulder och inte euroområdets.

    I Förenta Staterna samexisterar de obligationer som utges av den amerikanska centralstaten med de obligationer som utges av de federala delstaterna, helt på deras eget ansvar (fallissemang är möjligt, inga ”räddningar”).

    På ett intellektuellt plan bör denna ”Delors-kommitté 2” även studera möjligheterna att på sikt inrätta, med alla de garantier som krävs, av euroskuldpapper för euroområdet, baserad på egna finansmedel, med en budget som skulle kunna spela en kontracyklisk roll och finansiera produktiva investeringar, i synnerhet europeiska kollektiva nyttigheter (till exempel miljö, säkerhet).

    Detta alternativ förtjänar att analyseras för att å ena sidan bevara den kollektiva stabiliteten i euroområdet, och å andra sidan den budgetära friheten i varje medlemsstat. På det här stadiet lider vi av att ha den första samtidigt som vi redan har minskat den andra, och den ömsesidiga övervakning som krävs visar sig vara ganska påträngande.

    Att vägra varje federal lösning har också en kostnad som ingalunda är mindre verklig, även om detta sällan nämns.

    • [1]  Möjligheterna att införa stabilitetsobligationer, KOM(2011)0818, 23.11.2011.
    • [2]  § 191 ”Inlösenpakten skulle utan tvekan klara av en granskning från tyska högsta domstolen. Enligt dess utslag av den 7 september 2011 kan det tyska parlamentet inte överlåta sitt ansvar för budgeten till andra aktörer genom obestämda budgetpolitiska befogenheter.
      Det som avgörande här är för det första möjligheten att den tyska lagstiftaren sedan har en möjlighet att från fall till fall besluta om stödinbetalningar till sina europeiska partners vilket har betydelse för utgifterna. För det andra måste den tyska federala budgetens potentiella belastning begränsas i tid, omfattning och substans.”
    • [3]  ”Eurobills” och inte ”eurobonds”, Ch. Hellwig och T. Philippon, voxeu.org
    • [4]  Skapandet av ”korgobligationer” eller ”eurogovies” (en korg av obligationer från euroområdets medlemsstater är smart men tillgodoser inte behovet av en ”europeisk” tillgång.
    • [5]  The Blue bond proposal, Bruegel Policy Brief, Delpla/von Weizsäcker, maj 2010.
    • [6]  An Eurobond without a free rider, Natixis, Cuillière/El Moutawakil, oktober 2011 eller “Gains for All: A Proposal for a Common Euro Bond”, De Grauwe/Moesen, Intereconomics, mai/juni 2009.

    YTTRANDE från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (16.7.2012)

    till utskottet för ekonomi och valutafrågor

    över möjligheterna att införa stabilitetsobligationer
    (2012/2028(INI))

    Föredragande: António Fernando Correia de Campos

    FÖRSLAG

    Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    1.  Europaparlamentet betonar att en nödvändig förutsättning för gemensamma emissioner av obligationer är att en hållbar finanspolitisk ram finns på plats. Parlamentet anser att stabilitetsobligationer, på grundval av både en stabilitets- och tillväxtkultur och ett trovärdigt upplägg, skulle kunna främja stabiliteten i euroområdet. Införandet av stabilitetsobligationer skulle kunna minska trycket på statsobligationerna och skapa utrymme för tillväxt och sysselsättning och främja små och medelstora företags utveckling och bidra till fullbordandet av den inre marknaden.

    2.  Europaparlamentet påpekar att gemensamma stabilitetsobligationer innebär att ränteexponeringarna görs till en gemensam angelägenhet och ökar de typiska problemen med moralisk risk för den försäkrade, vilket de skuldsatta staterna måste hantera genom att iaktta strikt budgetdisciplin för att uppnå sunda statsfinanser och vinna de finansiella marknadernas förtroende. Parlamentet påpekar att denna ”gemenskapifiering” av skulderna skulle kunna locka medlemsstaterna att minska sina ansträngningar när det gäller budgetdisciplin om inte stränga villkor och övervakningsmekanismer införs.

    3.  Europaparlamentet anser att problemet med moral risk skulle kunna lösas med en bra definition av garantier och incitament för finanspolitisk disciplin.

    4.  Europaparlamentet anser att stabilitetsobligationer skulle kunna stödja hållbara och ansvarsfulla budgetförfaranden genom att innefatta krav på budgetdisciplin och förbättrad ekonomisk styrning.

    5.  Europaparlamentet påpekar att det är absolut nödvändigt att införandet av gemensamma stabilitetsobligationer åtföljs av åtgärder som innebär en varaktig minskning av statsskulden samt strukturreformer i medlemsstaterna och en sund budgetpolitik.

    6.  Europaparlamentet ser i gemensamma stabilitetsobligationer slutresultatet av en process av ekonomisk och finanspolitisk konvergens, men anser ändå att frågan om gemensamma obligationer, när de nödvändiga förutsättningarna och kriterierna helt och hållet uppfyllts, skulle kunna bidra till att övervinna skuldkrisen på längre sikt och att andra finanspolitiska instrument är bättre lämpade att främja små och medelstora företag och förbättra deras likviditet.

    7.  Europaparlamentet välkomnar att olika alternativa metoder för stabilitetsobligationer analyseras, men anser det ändå nödvändigt att en ytterligare fördjupad studie genomförs av alla befintliga förslag i bilaga 2 i grönboken och i det senaste förslaget från den tyska expertgruppen German Council of Economic Experts. Det är viktigt att vidare undersöka frågan i vilken utsträckning de stora moraliska risker som tillskrivs alternativ 1 kan begränsas med hjälp av en räntedifferentiering för länderna.

    8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta rättigheterna för de nuvarande innehavarna av skuldobligationer i händelse av att de nyemitterade stabilitetsobligationerna skulle få förmånsrätt jämfört med skuldobligationerna.

    9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förtydliga de situationer där fallerande medlemsstater skulle kunna sättas under någon form av förstärkt övervakning och kontroll från unionens sida och de interventionsbefogenheter som unionen skulle få, att inleda den nödvändiga politiska diskussionen och ett offentligt samråd om genomförbarheten av stabilitetsobligationer samtidigt som det betonas att de åtgärder som krävs för att undvika moralisk risk kan påverka medlemsstaternas finanspolitiska suveränitet samt att klarlägga de samordnings- och övervakningsmekanismer som krävs för ett snabbt genomdrivande av de ekonomiska och institutionella villkor som krävs för stabilitetsobligationer.

    10. Europaparlamentet anser att en enhetlig EU-lagstiftning krävs för att införa stabilitetsobligationer.

    11. Europaparlamentet påminner om att artikel 125 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt förbjuder medlemsstaterna att åta sig en annan medlemsstats förpliktelser.

    12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att redogöra för hur ett införande av gemensamma stabilitetsobligationer skulle tillämpas beträffande förbudet mot övertagande av ansvar i artikel 125 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och i vilken mån ändringar i medlemsstaternas nationella lagstiftning skulle vara nödvändiga.

    13. Europaparlamentet ber kommissionen att precisera vilket regelverk som skulle gälla för obligationerna och att ange de behöriga organen vid en tvist, så att man kan börja utforma skyddssystem för medborgare som investerar.

    14. Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen definierar utträdes- och inträdeskriterier på grundval av en stark finanspolitisk konsolidering och budgetdisciplin samtidigt som man beaktar den nuvarande krisen och de finanspolitiska justeringar som görs i ett antal euromedlemsstater.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    10.7.2012

     

     

     

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    23

    7

    2

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Pablo Arias Echeverría, Adam Bielan, Cristian Silviu Buşoi, Sergio Gaetano Cofferati, Birgit Collin-Langen, Lara Comi, Anna Maria Corazza Bildt, António Fernando Correia de Campos, Cornelis de Jong, Vicente Miguel Garcés Ramón, Evelyne Gebhardt, Louis Grech, Philippe Juvin, Sandra Kalniete, Edvard Kožušník, Toine Manders, Hans-Peter Mayer, Sirpa Pietikäinen, Phil Prendergast, Mitro Repo, Robert Rochefort, Heide Rühle, Andreas Schwab, Catherine Stihler, Emilie Turunen, Barbara Weiler

    Slutomröstning: närvarande suppleanter

    Raffaele Baldassarre, Jürgen Creutzmann, María Irigoyen Pérez, Emma McClarkin, Sabine Verheyen, Anja Weisgerber

    YTTRANDE från utskottet för rättsliga frågor (4.6.2012)

    till utskottet för ekonomi och valutafrågor

    över möjligheterna att införa stabilitetsobligationer
    2012/2028(INI)

    Föredragande: Raffaele Baldassarre

    FÖRSLAG

    Utskottet för rättsliga frågor uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

    1.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens grönbok, som utgör en bra utgångspunkt för att undersöka möjliga lösningar att skapa finansiell stabilitet, budgetdisciplin och ekonomisk tillväxt inom EU. Stabilitetsobligationer kan vara ett sätt att uppnå stabilitet på medellång sikt, men ytterligare åtgärder är nödvändiga för att effektivt bekämpa statsskuldkrisen.

    2.  Bland de förslag som nämns skulle stabilitetsobligationer som fullt ut ersätter nationell emittering utgöra den lämpligaste motåtgärden mot statsskuldkrisen, men Europaparlamentet anser att de relevanta villkoren i fråga om ekonomisk, finansiell och politisk integration fortfarande måste uppfyllas. Därför verkar det lämpligt att gå vidare i etapper, särskilt när det gäller det rättsliga genomförandet av stabilitetsobligationerna. Parlamentet uppmanar kommissionen att snarast räta ut alla juridiska frågetecken i fråga om den rättsliga ramen för genomförandet av stabilitetsobligationerna och att i enlighet med detta lägga fram förslag, vid behov i samarbete med parlamentet och rådet.

    3.  Europaparlamentet anser att överensstämmelse med EU-lagstiftningen är en förutsättning för att stabilitetsobligationer ska kunna införas och understryker därför behovet av en stabil rättslig ram som skapar stabilitet på finansmarknaderna på ett sätt som är förenligt med fördraget, samtidigt som moraliska risker undviks, budgetdisciplinen skärps och förutsättningar skapas för ytterligare åtgärder som bidrar till marknadsstabilitet och en hållbar situation för statsskulderna.

    4.  Europaparlamentet är medvetet om att införandet av stabilitetsobligationer kan förbättra genomförandet av budgetpolitiken på medlemsstatsnivå. Parlamentet påpekar å andra sidan att ytterligare åtgärder som rör ekonomisk styrning kan kräva ändring av fördraget. Kommissionen uppmanas att undersöka ytterligare åtgärder i syfte att snabbt ta itu med statsskuldkrisen.

    5.  Europaparlamentet delar kommissionens oro när det gäller redovisningsfrågor som rör behandlingen av stabilitetsobligationer enligt nationell lagstiftning. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra en heltäckande bedömning av hur olika garantistrukturer för stabilitetsobligationer påverkar nationella skuldkvoter i förhållande till BNP.

    6.  Europaparlamentet noterar det problem med moraliska risker som kommissionen tar upp i grönboken, och anser att det är nödvändigt med en ingående analys av problemet med moraliska risker för att man ska kunna dra riktiga slutsatser och om möjligt finna lämpliga lösningar.

    7.  Europaparlamentet uppmanar vidare kommissionen att utforska möjligheten att kombinera strategier genom ett genomförande i etapper. Parlamentet anser att ett införande av stabilitetsobligationer som bygger på en partiell strategi skulle kunna underlätta marknadens acceptans samtidigt som rättsliga hinder undviks.

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    31.5.2012

     

     

     

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    20

    1

    2

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Raffaele Baldassarre, Luigi Berlinguer, Sebastian Valentin Bodu, Françoise Castex, Christian Engström, Marielle Gallo, Giuseppe Gargani, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sajjad Karim, Klaus-Heiner Lehne, Antonio Masip Hidalgo, Evelyn Regner, Francesco Enrico Speroni, Rebecca Taylor, Alexandra Thein, Cecilia Wikström, Zbigniew Ziobro, Tadeusz Zwiefka

    Slutomröstning: närvarande suppleanter

    Sergio Gaetano Cofferati, Luis de Grandes Pascual, Eva Lichtenberger, Axel Voss

    Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

    Elisabeth Morin-Chartier

    RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

    Antagande

    29.11.2012

     

     

     

    Slutomröstning: resultat

    +:

    –:

    0:

    19

    12

    7

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Jean-Paul Besset, Sharon Bowles, Udo Bullmann, Leonardo Domenici, Diogo Feio, Markus Ferber, Elisa Ferreira, Jean-Paul Gauzès, Sven Giegold, Sylvie Goulard, Liem Hoang Ngoc, Othmar Karas, Jürgen Klute, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Philippe Lamberts, Hans-Peter Martin, Arlene McCarthy, Ivari Padar, Anni Podimata, Antolín Sánchez Presedo, Peter Simon, Theodor Dumitru Stolojan, Kay Swinburne, Sampo Terho, Marianne Thyssen, Corien Wortmann-Kool, Pablo Zalba Bidegain

    Slutomröstning: närvarande suppleanter

    Philippe De Backer, Herbert Dorfmann, Ashley Fox, Sophia in ‘t Veld, Marisa Matias, Nils Torvalds

    Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

    Evelyne Gebhardt, Monika Hohlmeier, Christa Klaß, Christa Klaß, Jan Kozłowski, Edvard Kožušník, Jo Leinen, Peter Liese