BETÄNKANDE om den integrerade ramen för intern kontroll

3.6.2013 - (2012/2291(INI))

Budgetkontrollutskottet
Föredragande: Andrea Češková

Ändringsförslag

• 001-001 (PDF - 121 KB)
• 001-001 (DOC - 61 KB)
• 002-002 (PDF - 121 KB)
• 002-002 (DOC - 74 KB)

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om den integrerade ramen för intern kontroll

(2012/2291(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

   med beaktande av yttrande nr 2/2004 av Europeiska gemenskapernas revisionsrätt över en modell för ”samordnad granskning (single audit)” (samt ett förslag till ram för gemenskapens interna kontroll)[1],

   med beaktande av kommissionens meddelande om en färdplan för en integrerad ram för intern kontroll (COM(2005)0252),

   med beaktande av kommissionens meddelande om kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll (COM(2006)0009),

   med beaktande av den första halvårsrapporten om resultattavlan för genomförandet av kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll, offentliggjord den 19 juli 2006 (SEC(2006)1009), i enlighet med parlamentets begäran i dess resolution om ansvarsfrihet för 2004,

   med beaktande av lägesrapporten från mars 2007 om kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll (COM(2007)0086), som innehöll en beskrivning av vilka framsteg som gjorts och meddelande om vissa ytterligare åtgärder,

   med beaktande av kommissionens meddelande från februari 2008 (COM(2008)0110) och rapporten om kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll (SEC(2008)0259),

   med beaktande av kommissionens meddelande från februari 2009 om utvärderingsrapporten om kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll (COM(2009)0043),

   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

   med beaktande av betänkandet från budgetkontrollutskottet (A7-0189/2013), och av följande skäl:

A. Enligt artikel 317 i EUF-fördraget ska kommissionen under eget ansvar genomföra budgeten i samarbete med medlemsstaterna och i överensstämmelse med principerna för en sund ekonomisk förvaltning.

B.  En effektiv internkontroll ingår såsom en budgetprincip i budgetförordningen sedan dess ändring genom förordning (EG, Euratom) nr 1995/2006, vilket kommissionen föreslog i sin ovan nämnda handlingsplan.

C. Det mest effektiva sätt på vilket kommissionen kan visa sitt verkliga åtagande för transparens och sund ekonomisk förvaltning är att anstränga sig på alla sätt för att fullt ut stödja åtgärder för att förbättra kvaliteten i den ekonomiska förvaltningen i syfte att erhålla en positiv revisionsförklaring (DAS[2]) från revisionsrätten.

D. Alla institutioner och medlemsstaterna måste samarbeta för att återupprätta de europeiska medborgarnas förtroende för unionens finansiella prestationer.

E.  För att stödja det strategiska målet att erhålla en positiv revisionsförklaring från revisionsrätten antog kommissionen i januari 2006 en handlingsplan för att åstadkomma en integrerad ram för intern kontroll (”handlingsplanen”), som byggde på revisionsrättens rekommendationer[3], parlamentets resolution om beviljande av ansvarsfrihet för budgetåret 2003[4] och Ekofinrådets slutsatser av den 8 november 2005.

F.  Handlingsplanen behandlade ”luckor” i kommissionens kontrollstrukturer vid tidpunkten och identifierade 16 områden för åtgärder före slutet av 2007, med hänsyn till att en förbättring av den ekonomiska förvaltningen i EU måste stödjas av en noggrann övervakning av kontrollerna i kommissionen och medlemsstaterna.

Genomförande av handlingsplanen

1.  Europaparlamentet betonar att de framsteg som gjorts för att uppnå handlingsplanens mål måste mätas inte bara genom hur varje enskild åtgärd uppnåtts utan också hur den bidragit till att minska antalet fel i de underliggande transaktionerna.

2.  Europaparlamentet noterar att kommissionen själv förklarade att handlingsplanen fullbordats helt i början av 2009, även om 3 av de 16 ursprungliga åtgärderna inte kunde genomföras eller hanterades på annat sätt.

3.  Europaparlamentet betonar särskilt att artikel 32 i den nya budgetförordningen inför principen om en effektiv och ändamålsenlig intern kontroll och att artikel 33 i denna förordning fastslår att kommissionen när den lägger fram reviderade eller nya utgiftsförslag ska uppskatta kostnaderna för kontrollsystemen samt riskerna för fel.

4.  Europaparlamentet konstaterar när det gäller begreppet ”tolererbar risknivå” att kommissionen valt att komplettera denna åtgärd med begreppet ”resterande risk för fel”.

5.  Europaparlamentet beklagar att förenklingen av lagstiftningen för 2007–2013 inte gått så långt som man hoppats.

6.  Europaparlamentet beklagar att kommissionens åtagande att uppnå en helt positiv revisionsförklaring inte har uppfyllts, och betonar i synnerhet att revisionsrätten i sin revisionsförklaringsrapport för 2011 drog slutsatsen att betalningarna totalt sett innehöll väsentliga fel och att systemen för övervakning och kontroll generellt sett var delvis ändamålsenliga.

7.  Europaparlamentet konstaterar att den övergripande felfrekvensen i de underliggande transaktionerna ökade från 3,3 procent till 3,7 procent 2010 och nådde 3,9 procent 2011. Parlamentet beklagar att den positiva trenden från tidigare år har brutits och fruktar att felfrekvensen kommer att öka under kommande år.

8.  Europaparlamentet konstaterar att kommissionen har stått fast vid sitt mål att uppnå en positiv revisionsförklaring medan parlamentet i sin ansvarsfrihetsresolution för 2011 djupt beklagade att betalningarna fortfarande var behäftade med väsentliga fel.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för att åstadkomma en trend med en konstant minskning av felfrekvensen.

Vad är fel?

10. Europaparlamentet delar revisionsrättens och kommissionens synpunkter[5] när det gäller det faktum att modellen för samordnad granskning inte fungerar och att medlemsstaternas kontrollsystem inte utnyttjar sin fulla potential.

11. Europaparlamentet påminner i detta avseende, när det gäller regionalpolitiken under 2011, att medlemsstaternas myndigheter för mer än 60 procent av de fel som konstaterats av revisionsrätten hade tillräckligt med information för att identifiera och korrigera vissa av felen innan återbetalning från kommissionen begärdes.

12. Europaparlamentet noterar att komplexa och svårgenomträngliga regler hindrar genomförandet och revisionen av olika program. Parlamentet är bekymrat över att detta kan leda till ett stort antal fel och skapa möjligheter till bedrägeri.

13. Europaparlamentet noterar att kommissionens revisionsorgan inte kan förlita sig och vara säker på resultaten från de nationella revisionsorganen i medlemsstaterna.

14. Europaparlamentet noterar att det att det finns en fundamental skillnad mellan revisionsrätten, som anser att fel kan förebyggas, och kommissionen, som förlitar sig på senare finansiella korrigeringar och på att återvinna medlen. Medlemsstaterna uppmanas därför att intensifiera sin övervakning av genomförandet av program på gräsrotsnivå.

Vad behöver göras?

15. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att strikt tillämpa artikel 32.5 i den nya budgetförordningen om felen ligger kvar på en hög nivå och att följaktligen identifiera svagheterna i kontrollsystemen, analysera kostnaderna och fördelarna av möjliga korrigerande åtgärder och att vidta eller föreslå lämpliga åtgärder när det gäller förenkling, förbättring av kontrollsystem och förändrad utformning av program eller leveranssystem.

16. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka sina övervaknings- och kontrollsystem och att i synnerhet säkerställa tillförlitligheten i indikatorer och statistik.

17. Europaparlamentet noterar oroat att revisionsrätten för regionalpolitiken under 2010 och 2011 konstaterat att kommissionen inte helt kan förlita sig på de nationella revisionsorganens arbete och uppmanar medlemsstaterna att rätta till denna situation.

18. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta fullt ansvar för sina räkenskaper och att lämna tillförlitliga uppgifter till kommissionen genom nationella förvaltningsförklaringar som undertecknats på lämplig politisk nivå.

19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att motivera medlemsstaterna att samarbeta i syfte att säkerställa att skattebetalarnas pengar används i enlighet med principerna om en sund ekonomisk förvaltning, endera genom lämpliga förmåner eller genom strikta sanktioner eller avbrutna finansieringsflöden. Parlamentet hävdar att detta skulle bidra till att återskapa EU-medborgarnas förtroende för EU och dess institutioner.

20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att harmonisera förfarandena inom sina avdelningar.

21. Europaparlamentet noterar oroat att de brister i nationella myndigheters arbete som revisionsrätten avslöjat också skulle kunna vara följden av en inneboende brist och intressekonflikt i själva systemet för gemensam förvaltning[6], eftersom nationella revisionsorgan för att från kommissionen erhålla status som innebär samordnad granskning måste vara effektiva samtidigt som den rapporterade felfrekvensen bör ligga under 2 procent, vilket skulle kunna utgöra ett incitament att underrapportera oriktigheter.

22. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att vara striktare när nationella förvaltningar och revisionsorgan certifieras och att införa de rätta incitamenten och ett effektivt sanktionssystem.

23. Europaparlamentet uppmanar relevanta EU-institutioner att utvärdera huruvida en felfrekvens på 2 procent är lämplig och uppnåelig för alla EU:s politikområden.

Uppföljning av 2011 års ansvarsfrihet för kommissionen

24. Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till medlemsstaterna att utfärda nationella förvaltningsförklaringar på lämplig politisk nivå och uppmanar kommissionen att fastställa en modell för sådana förklaringar.

25 Europaparlamentet anser att principen om obligatoriska nationella förvaltningsförklaringar bör införlivas i det interinstitutionella avtalet som åtföljer beslutet om den fleråriga budgetramen.

26. Europaparlamentet betonar att den fortsatta avsaknaden av ett trovärdigt system för nationella förklaringar kommer att fortsätta att gå ut över det förtroende och den tillit som EU-medborgarna har för EU-pengarna på makronivå och EU:s penningförvaltare[7].

27. Europaparlamentet påminner om att de tre första prioriterade åtgärderna som parlamentet kräver av kommissionen när ansvarsfrihet beviljas för budgetåret 2011 syftar till att bana väg för ytterligare framsteg när det gäller revisionsförklaringen.

28. Europaparlamentet påminner om att kommissionen årligen bör anta, med början i september 2013, ett meddelande till Europaparlamentet, rådet och revisionsrätten i syfte att offentliggöra alla belopp i nominella termer som återvunnits under det föregående året genom finansiella korrigeringar och återvinningar för alla förvaltningssätt som unionen och medlemsstaterna utnyttjar[8].

29. Europaparlamentet insisterar på att detta meddelande bör läggas fram i så god tid att revisionsrätten kan granska det innan dess årsrapport offentliggörs.

30. Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till kommissionen att göra framsteg när det gäller att redovisa exaktare och tillförlitligare uppgifter avseende återvinningar och finansiella korrigeringar och att lägga fram uppgifter med så hög samstämmighet som möjligt mellan det år då betalningen gjordes, det år då felet i fråga upptäcktes och det år då återvinningarna eller de finansiella korrigeringarna redovisas i noterna till redovisningen[9].

31. Europaparlamentet betonar att alla åtgärder som vidtas för att minska felfrekvensen bör åtföljas av en ny resultatkultur. Kommissionens avdelningar bör i sina förvaltningsplaner fastställa ett antal mål och indikatorer som uppfyller revisionsrättens krav när det gäller relevans, jämförbarhet och tillförlitlighet. I sina årliga verksamhetsrapporter bör avdelningarna mäta sina resultat genom att sammanfatta de resultat som har uppnåtts när man har bidragit till kommissionens viktigaste politikområden. Denna resultatmätning på avdelningsnivå kommer att kompletteras med en övergripande utvärdering av kommissionens resultat i den utvärderingsrapport som avses i artikel 318 i EUF-fördraget[10].

32. Europaparlamentet påminner om att kommissionen bör ändra den ovannämnda utvärderingsrapportens struktur genom att skilja den inre politiken från den yttre och i avsnittet om den inre politiken fokusera på Europa 2020-strategin såsom unionens ekonomiska och sociala politik. Kommissionen bör lägga tyngdpunkten på de framsteg som gjorts för att uppnå flaggskeppsinitiativen.

33. Europaparlamentet påminner vidare om att resultatindikatorer bör integreras fullt ut i alla förslag till nya åtgärder och program.

34. Europaparlamentet begär att den vägledning som parlamentet ger kommissionen i punkt 1 i den resolution som åtföljer dess beslut om ansvarsfrihet för 2011 när det gäller hur den utvärderingsrapport som föreskrivs i artikel 318 i EUF-fördraget bör införlivas i det interinstitutionella avtalet, som åtföljer beslutet om den fleråriga budgetramen.

Resultatbaserad budget

35. Europaparlamentet delar revisionsrättens synpunkt att det inte är meningsfullt att mäta resultaten om man inte budgeterat på grundval av resultatindikatorer[11], och begär att det skapas en resultatbaserad offentlig budgeteringsmodell där varje budgetpost åtföljs av mål och resultat som mäts med resultatindikatorer.

36. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en arbetsgrupp som består av företrädare från kommissionen, parlamentet, rådet och revisionsrätten och som skulle bedöma vilka åtgärder som krävs för att införa en sådan resultatbaserad budget och utarbeta ett förslag till en handlingsplan med ett tidsschema för detta.

Förenkling

37. Europaparlamentet uppmanar alla berörda parter i beslutsprocessen för lagstiftningen och programmen efter 2013 att beakta behovet av att respektera det ovillkorliga kravet på förenkling genom att minska antalet program och fastställa proportionerliga och kostnadseffektiva kontroller och förenklade regler för stödberättigande och kostnadsmetoder.

o

o   o

38. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska revisionsrätten samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

• [1]  EUT C 107, 30.4.2004, s. 1.
• [2]  Förkortning för det franska begreppet "Déclaration d'assurance".
• [3]  Yttrande nr 2/2004 (EUT C 107, 30.4.2004, s. 1) (yttrandet om samordnad granskning).
• [4]  EUT L 196, 27.7.2005, s. 4.
• [5]  Kersti Kaljulaids och Manfred Kraffs inlägg vid utfrågningen om den integrerade ramen för intern kontroll som anordnades av CONT-utskottet den 22 april.
• [6]  Inlägg från Kersti Kaljulaid vid utfrågningen om den integrerade ramen för intern kontroll som anordnades av CONT-utskottet den 22 april 2013.
• [7]  Inlägg från Jules Muis vid samma utfrågning.
• [8]  Resolutionen som åtföljde beslutet om ansvarsfrihet för kommissionen för budgetåret 2011, punkt 1a.
• [9]  Resolutionen som åtföljde beslutet om ansvarsfrihet för kommissionen för budgetåret 2011, punkt 61.
• [10]  Resolutionen som åtföljde beslutet om ansvarsfrihet för kommissionen för budgetåret 2011, punkterna 1 ab, ae och af.
• [11]  Kersti Kaljulaids inlägg vid utfrågningen om den integrerade ramen för intern kontroll som anordnades av CONT-utskottet den 22 april 2013.

MOTIVERING

Kommissionen antog sin handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll i juni 2005. På så sätt uppfyllde kommissionen sitt åtagande att erhålla en positiv revisionsförklaring (DAS) före slutet av sitt mandat. Handlingsplanen började genomföras 2006.

Syftet med detta arbetsdokument är för det första att bedöma kommissionens framsteg och resultat med genomförandet av handlingsplanen. För det andra diskuteras framtiden för den integrerade ramen för intern kontroll.

1.  Handlingsplanen för en integrerad ram för intern kontroll: ursprung, innehåll och resultat

1.1.     Ursprung

År 2005 beslutade kommissionen att vidta åtgärder för att erhålla en positiv revisionsförklaring (DAS). I november 2010 konstaterade Europeiska revisionsrätten för tionde gången att den inte hade någon rimlig säkerhet beträffande betalningar inom alla delar av den allmänna budgeten. Under ansvarsfrihetsförfarandet 2003 uppmanade Europaparlamentet och rådet dessutom kommissionen att vidta åtgärder för att lösa denna situation. I och med förfarandena kring budgetramen (2006–2013) kom slutligen möjligheten att ändra de rättsliga grunderna och därmed aktivera ytterligare hävstänger för att erhålla en positiv revisionsförklaring.

För att åstadkomma detta inriktade kommissionen sina insatser på att förbättra ramen för intern kontroll. Varför?

För det första gav övervakningen och de interna kontrollsystemen inte tillräckliga garantier för att revisionsrätten skulle kunna erhålla en positiv revisionsförklaring om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet.

För det andra lyfte revisionsrätten i en särskild rapport från 2004 fram bristerna i EU:s ram för internrevision och gav råd om hur revisionsmodellen kunde förbättras.

För det tredje fick kommissionen ett klart politiskt mandat att reformera modellen för internrevision. I Wynns betänkande om ansvarsfrihet för budgetåret 2003 riktade parlamentet en tydlig uppmaning till kommissionen om att utarbeta en handlingsplan för att genomföra en ram för intern kontroll för unionen.

I sin rekommendation till parlamentet om ansvarsfrihetsförfarandet 2003 uppmanade även rådet kommissionen att fortsätta arbetet med att ta fram en tydlig och allsidig revisions- och kontrollstrategi.

1.2.     Innehåll

Syftet med handlingsplanen är att minska skillnaderna mellan den befintliga revisionsramen och den revisionsmodell som utformats av revisionsrätten. Den ”gemensamma revisionsmodell” som föreslås av revisionsrätten grundas på en integrerad kedja av aktörer som arbetar på ett enhetligt sätt på grundval av gemensamma principer och är ansvariga för sina egna kontroller i varje skede av processen.

Genomförandet av en sådan modell kräver att kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder på sin nivå, men medlemsstaterna måste också vara fullständigt delaktiga i reformen eftersom de för närvarande förvaltar 80 procent av EU-medlen enligt gemensam förvaltning.

På grundval av en analys av luckorna beslutade kommissionen att vidta 16 konkreta åtgärder, som delades upp i fyra tematiska grupper.

Den första tematiska gruppen handlar om förenkling och gemensamma kontrollprinciper (åtgärderna 1–4). Syftet med åtgärd 1, som rör förenkling, är att förhindra olagliga handlingar och oegentligheter till följd av svårigheter med att tillämpa kriterierna för berättigande. Åtgärderna 2 och 3 rör fastställande av gemensamma principer och harmonisering av presentationen av de kontrollstrategier som används av kommissionen och medlemsstaterna. Målet är att tillhandahålla tydligare och mer detaljerade bevis för att det har inrättats övervakningssystem och kontroller där risken för fel hanteras korrekt. Den sista åtgärden i denna tematiska grupp handlar om att inleda en dialog med parlamentet och rådet om risker som kan tolereras i samband med de underliggande transaktionerna, i syfte att klargöra de ansvarsfrihetsbeviljande myndigheternas förväntningar för revisionsrätten.

Den andra tematiska gruppen behandlar förvaltningsdeklarationer och revisionsförklaringar (åtgärderna 5–8). Syftet är att ge rimliga garantier för de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet på varje genomförandenivå i EU-budgeten. Det handlar bland annat om att stärka varje aktörs ansvarsskyldighet och göra det lättare för kommissionen att redovisa bevis på sin nivå för att EU-medlen förvaltas korrekt. För att uppnå detta mål hävdade parlamentet att medlemsstaterna bör inkomma med redovisningar av upplysningar på förhand och revisionsförklaringar i efterhand på högsta politiska nivå. Parlamentets förslag stötte dock på visst motstånd i rådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin). För att sammanjämka de olika ståndpunkterna föreslog kommissionen att ett nationellt samordningsorgan ska utses för varje politikområde, som lämnar in sammanfattande rapporter om förvaltningsdeklarationer på operativ nivå (åtgärd 5). Kommissionen ville också undersöka nyttan med förvaltningsdeklarationer när de inte avser delad och indirekt centraliserad förvaltning (åtgärd 6). Avslutningsvis förklarade kommissionen att den ville främja oberoende revisioner och stärka de högsta revisionsinstitutionernas roll för att öka säkerheten avseende de underliggande transaktionerna (åtgärderna 7 och 8).

Den tredje tematiska gruppen omfattar åtgärder för att maximera graden av kontroll som kan uppnås utan att öka de anslagna resurserna (åtgärderna 9–11). I detta sammanhang innehåller handlingsplanen förslag om bättre samordning mellan kontrollorganen för att minimera dubbelkontroller. Denna åtgärd omfattar närmare bestämt delning av revisionsresultat i samband med revisionsarbetet samt uppföljningar, fastställande av en gemensam revisionsstrategi och förbättrad samordning vid planering av revisioner (åtgärd 9). För det andra inriktas handlingsplanen på en lönsamhetsstrategi för att kontrollera risken för fel i de underliggande transaktionerna. Målet är att uppnå en lämplig balans mellan kostnaderna och fördelarna med kontroller (åtgärderna 10 och 11).

Den fjärde och sista tematiska gruppen i handlingsplanen handlar om de enskilda EU-politikområdenas olika karaktär och omfattar åtgärder för att komma till rätta med sektorsspecifika brister (åtgärderna 12–16). När kommissionens avdelningar hade kartlagt bristerna inom varje politikområde vidtog de för det första åtgärder för att avhjälpa dessa brister via de årliga förvaltningsplanerna och rapportera om framstegen i de årliga verksamhetsrapporterna (åtgärd 12). För det andra utformades flera åtgärder för att förbättra kontrollerna över strukturfonderna, där risken för fel är störst (åtgärderna 13–15). Dessa initiativ omfattar bland annat kommissionens förslag om att ytterligare analysera befintliga brister i övervakningssystemet i syfte att förbättra den befintliga vägledningen och främja arrangemanget med förtroendekontrakt, enligt vilka medlemsstaterna förbinder sig att ge revisionsgarantier på årsbasis (åtgärderna 13–15). Syftet med den sista åtgärden är att fastställa gemensamma riktlinjer per politikområde (åtgärd 16).

1.3.     Framsteg i genomförandet av handlingsplanen

Framstegen mäts genom följande två kriterier: Genomförandet av handlingsplanen och hur den har bidragit till att minska antalet fel i de underliggande transaktionerna.

•   Framsteg i genomförandet av handlingsplanen

I sin senaste bedömning[1] ansåg kommissionen att handlingsplanen hade slutförts fullständigt i början av 2009. Genomförandet av planen försenades jämfört med den ursprungliga tidsplaneringen, där tidsgränsen hade satts till årsslutet 2007.

Kommissionens redogörelse kräver emellertid vissa förtydliganden.

För det första slutfördes mycket riktigt 13 av de 16 ursprungliga åtgärderna, men tre åtgärder kunde inte genomföras eller hanterades på andra sätt. Den första av dessa tre åtgärder var fastställande av gemensamma interna kontrollprinciper i förslaget till reviderad budgetförordning (åtgärd 2). Eftersom kommissionen inte lyckades nå en politisk överenskommelse om att inbegripa särskilda bestämmelser om intern kontroll uppnåddes målet för denna åtgärd i enlighet med artikel 28 a, där principen om en effektiv och ändamålsenlig kontroll i budgetgenomförandet fastställs. Den andra åtgärden rör dialog mellan institutionerna om risken för fel (åtgärd 4). Eftersom det inte var möjligt att införa begreppet tolererbar felaktighetsnivå i budgetförordningen valde kommissionen att slutföra denna åtgärd genom att fastställa begreppet ”resterande risk för fel” och inrikta sina insatser på finansiella korrigeringar och återbetalningar i händelse av fel. Den tredje åtgärden var att undersöka värdet av förvaltningsdeklarationer när de inte avser delad och indirekt centraliserad förvaltning (åtgärd 6). Den åtgärden avbröts, men bara för att genomföras via en annan väg.

För det andra kan vissa av de åtgärder som ansågs slutförda betraktas som en besvikelse jämfört med de förväntade resultaten. Förenklingen av lagstiftningen 2007–2013 har till exempelvis inte blivit så omfattande som man hoppats eftersom handlingsplanen utarbetades för nära inpå antagandet av lagstiftningen för att kunna bidra till några större förändringar. Ett annat exempel är risker som kan tolereras i samband med de underliggande transaktionerna. Diskussionen om denna fråga pågår, men hittills har ingen tillfredsställande lösning nåtts.

•   Handlingsplanens verkan när det gäller att minska felen i de underliggande transaktionerna

Resultaten av handlingsplanen kan inte anses vara helt tillfredsställande. Hittills har kommissionen inte erhållit en positiv revisionsförklaring från revisionsrätten. Tvärtom, den har erhållit en negativ revisionsförklaring i 18 år i följd.

I sin revisionsförklaring 2011 drog revisionsrätten närmare bestämt slutsatsen att betalningarna totalt sett innehöll väsentliga fel. Den ansåg också att systemen för övervakning och kontroll generellt endast var delvis ändamålsenliga. Revisionsrätten kunde endast konstatera korrekt förvaltning av medel och ändamålsenlig intern kontroll inom områdena administrativa utgifter, yttre förbindelser, bistånd och utvidgning.

Jämfört med 2010 års revisionsförklaring har inga väsentliga förbättringar observerats. Den övergripande felprocenten i de underliggande transaktionerna har ökat från 3,7 procent till 3,9 procent. Felprocenten har minskat inom regionalpolitiken, men har ökat inom jordbruks- och landsbygdsutvecklingspolitiken.

Felprocenten har minskat inom regionalpolitiken, men har ökat inom jordbruks- och landsbygdsutvecklingspolitiken. Framstegen i början av programperioden kan nu ha nått sin gräns, även om kommissionen ständigt har betonat att resultaten inte skulle bli omedelbara.

2.  Utfrågning den 22 april 2013: de största utmaningarna

2.1.      Uppföljning av ansvarsfrihetsförfarandet för 2011

Det finns bara en fråga att diskutera när det gäller handlingsplanen för en integrerad ram för inre kontroll: Varför erhöll inte kommissionen en positiv revisionsförklaring?

Har handlingsplanen misslyckats? Är den dåligt utformad eller genomförd?

Vad tänker kommissionen göra nu?

Diskussionen om integrerad intern kontroll sker även inom ramen för uppföljningen av resolutionen om ansvarsfrihet för budgetåret 2011, som antogs av plenum i april 2013 och innehåller ny vägledning för kommissionen.

Syftet med de tre främsta prioriterade åtgärder som kommissionen uppmanas att genomföra i den senaste ansvarsfrihetsresolutionen är att bana väg för nya framsteg i frågan om årliga revisionsförklaringar.

I och med den första prioriterade åtgärden, meddelandet om försvar av EU-budgeten, får kommissionen möjlighet att visa hur ändamålsenligt dess system för återkrav är.

För det andra bör utbytet av bästa praxis mellan kommissionens avdelningar med ansvar för finansiell förvaltning, vilket var ett krav från parlamentets sida, ha en positiv inverkan på felprocenten. När det gäller den tredje prioriteringen, att bedöma de finansiella resultaten, riktar parlamentet en eftertrycklig uppmaning till kommissionen om att gå över till en ny resultatkultur.

2.2.     Vikten av förenkling

När det gäller vikten av förenkling (se åtgärderna 1–3 ovan) råder det inget tvivel om att denna princip bör tillämpas på nästa programperiod (2014–2020). Det är självklart att förenkling är ett gemensamt ansvar för alla institutioner som deltar i beslutsprocessen och att även parlamentet bör beakta denna ovillkorliga prioritering. Förvaltningsförklaringar och revisionsförklaringar

2.3.     I och med den nya budgetförordningen införs speciella verktyg för förvaltningsförklaringar och revisionsförklaringar i form av årliga förklaringar på olika nivåer.

Medlemsstaternas förvaltningsorgan ska årligen förse kommissionen med sina räkenskaper.

Räkenskaperna ska åtföljas av en förvaltningsförklaring, en årlig sammanfattning av de slutförda revisionsrapporterna och av utförda kontroller samt ett yttrande från ett oberoende revisionsorgan (artikel 59 i den nya budgetförordningen (EU, Euratom) nr 966/2012).

Medlemsstaterna får dessutom lämna frivilliga förklaringar undertecknade på lämplig nivå på grundval av dessa upplysningar.

Det är ytterst viktigt att kvaliteten på förklaringarna är god eftersom ansvarsfrihetsförfarandena har visat att det största problemet med det befintliga systemet för årliga sammanfattningar är tillförlitligheten hos de siffror som tas fram av medlemsstaterna.

Parlamentet har vid flera tillfällen beklagat att de årliga sammanfattningar som infördes i lagstiftningen till följd av det interinstitutionella avtalet om budgetramen för 2006–2013 inte är lämpliga som informationskälla för att bedöma stödmottagarnas efterlevnad eller resultat. I sin resolution om ansvarsfrihet för budgetåret 2011 uppmanar parlamentet kommissionen att analysera de starka och svaga sidorna i de nationella kontrollsystemen på grundval av de mottagna årliga sammanfattningarna. Parlamentet uppmanar också kommissionen att omedelbart vidta åtgärder för att se till att nästa års sammanfattningar är användbara för att bedöma stödmottagarnas resultat.

Parlamentet uppmanar också kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna utarbeta en modell för nationella förvaltningsförklaringar på kort sikt som gör dem meningsfulla och jämförbara, och genom främjande av god praxis bistå medlemsstaterna med inlämnandet av de frivilliga förvaltningsförklaringar som avses i artikel 59.5 i den nya budgetförordningen (EU, Euratom) nr 966/2012.

2.4.     Strategier för tolererbar felaktighetsnivå, efterlevnad och resultat

Begreppet ”tolererbar felaktighetsnivå” infördes för första gången på EU-nivå av revisionsrätten i dess yttrande över en modell för ”samordnad granskning (single audit)” (yttrande nr 2/2004). Revisionsrätten konstaterade följande: ”Alla kontrollsystem är en avvägning mellan å ena sidan kostnaden för att genomföra kontroller med den frekvens som fastställts, och å andra sidan den nytta dessa förfaranden innebär. Inom gemenskapen handlar nyttan om att minska risken för att medel slösas bort, och att hålla risken för felaktigheter på en godtagbar nivå.”

Kommissionen infogade revisionsrättens förslag i sin handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll och påpekade i sitt meddelande ”Mot en samsyn på begreppet acceptabel risk” (COM(2008)0866) att extrakostnader i form av ytterligare kontroller måste beaktas i utformningen av nya kontrollstrategier.

Den enhetliga procentsatsen 2 procent, eller väsentlighetströskeln, anpassas inte efter de olika politikområdenas riskprofiler. Enligt kommissionen är det möjligt att budgetmyndigheten skulle välja en annan tröskelnivå sedan hänsyn tagits till de politiska behoven, fördelarna med en viss policy, den inneboende risken, potentialen för ytterligare förenklingar och de extrakostnader i form av kontroller som en minskning av felnivåerna skulle medföra.

Hittills har parlamentet ansett att begreppet tolererbar felaktighetsnivå inte bör vara ett isolerat och snävt tekniskt instrument. Den tolererbara felaktighetsnivån bör i stället integreras i den övergripande budgetförvaltningen för att skapa ett mer rationellt och flexibelt budgetgenomförande genom att de ansvariga för genomförandet får en större marginal, särskilt med tanke på kontrollkostnaderna, vare sig det är kommissionen eller medlemsstaterna som ådrar sig dessa kostnader.

Denna försiktiga inställning ligger i linje med den ståndpunkt som parlamentet kontinuerligt har intagit, nämligen att felnivån bör minskas konsekvent.

I sin senaste ansvarsfrihetsresolution uttryckte parlamentet sitt missnöje med ökningen av den mest sannolika felprocenten, som vänder den tendens som observerats under de föregående åren. Parlamentet uppmanade därför kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå en tendens med en konsekvent minskning. Parlamentet anser också att ett uppnående av detta mål är viktigt för att få full valuta för EU-utgifterna i framtiden och att stegvis närma sig en positiv revisionsförklaring.

Parlamentets positiva inställning till lägsta acceptabla felaktighetsnivå kompletteras i viss utsträckning av den senaste tidens utveckling mot utökade resultatbedömningar.

Parlamentet har använt revisionsrättens analys som inriktas på att få ”resultat från budgeten” i sitt arbete med ansvarsfrihetsförfarandet.

I enlighet med artikel 318 i EUF-fördraget ska kommissionen överlämna en rapport med utvärdering av unionens finanser på grundval av de resultat som uppnåtts. Enligt fördraget är detta, tillsammans med revisionsrättens särskilda rapporter, en viktig faktor i parlamentets bedömning när den beslutar om ansvarsfrihet. Efterlevnadsstrategin kompletteras således alltmer med en resultatinriktad strategi.

Med andra ord kompletteras den traditionella strategin för revisionsförklaringar, som grundas på efterlevnadsrevisioner och den relativa kostnaden för EU:s politikområden, av en resultatstrategi som bygger på uppnådda resultat.

Båda strategierna bör följas, dvs. att minska kostnaderna för EU:s politikområden och maximera deras fördelar. I sitt senaste ansvarsfrihetsbetänkande upprepade parlamentet revisionsrättens rekommendationer om mätning av politiska resultat genom tydliga mål och indikatorer för europeiskt mervärde, och påpekade att resultatindikatorerna bör kopplas till tidsfrister och kvantifierade mål. Parlamentet betonade även behovet av att garantera konsekvens mellan målen, indikatorerna och de mål som stakas ut i förvaltningsplanen från kommissionens avdelningar och rapporteras i de årliga verksamhetsrapporterna.

2.5.     Efterlevnads- och resultatstrategier: två sidor av samma mynt

Kostnader och resultat är naturligt kopplade till den politiska bedömning som parlamentet gör när det beviljar ansvarsfrihet. Denna bedömning bör grundas på en mer formell modell. Den befintliga metoden för resultatrevision kan därför utgöra en vändpunkt för arbetet med ansvarsfrihet och revisionsförklaringar. Frågan är om det skulle vara möjligt att formalisera resultatbedömningsmetoden i en modell som är jämförbar med den modell som används för revisionsförklaringar.

Det kommer endast att vara möjligt att göra framsteg i denna riktning om alla aktörer samarbetar fullt ut, dvs. revisionsrätten och budgetmyndigheten, men även nationella regeringar och förvaltningar, de högsta revisionsorganen och de nationella parlamenten.

För mer information: Kontrollsystem – Europeiska kommissionen

http://ec.europa.eu/budget/biblio/documents/control/control_en.cfm

Stauner Gabriele (2) – Europaparlamentet

http://www.europarl.europa.eu/RegistreWeb/search/simple.htm?language=EN&fulltext=2008%2F0110 (COD)&auteur=Stauner+Gabriele

• [1]  Se kommissionens meddelande ”Utvärderingsrapport om kommissionens handlingsplan för en integrerad ram för intern kontroll” (COM(2009)0043).

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	28.5.2013
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	23 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Inés Ayala Sender, Zigmantas Balčytis, Zuzana Brzobohatá, Andrea Češková, Ryszard Czarnecki, Martin Ehrenhauser, Jens Geier, Ingeborg Gräßle, Bogusław Liberadzki, Monica Luisa Macovei, Jan Mulder, Eva Ortiz Vilella, Monika Panayotova, Crescenzio Rivellini, Paul Rübig, Petri Sarvamaa, Bart Staes, Georgios Stavrakakis, Michael Theurer
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Philip Bradbourn, Monika Hohlmeier, Karin Kadenbach, Véronique Mathieu Houillon, Markus Pieper, Barbara Weiler