BETÄNKANDE För en omfattande EU-strategi för fiske i Stillahavsregionen

24.9.2013 - (2012/2235(INI))

Fiskeriutskottet
Föredragande: Carmen Fraga Estévez

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

För en omfattande EU-strategi för fiske i Stillahavsregionen

(2012/2235(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–   med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982,

–   med beaktande av FN:s generalförsamlings resolutioner om fiske, särskilt punkt 157 i resolution 66/68 om utvecklingsländernas skyldigheter gentemot mindre utvecklade länder och små östater under utveckling,

–   med beaktande av 1995 års avtal om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 angående bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd,

–   med beaktande av FAO:s internationella handlingsplan för förvaltning av fiskekapaciteten, som antogs av FAO-rådet i november 2000 (kapacitetsplanen),

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, nedan kallat IUU-fiske[1],

–   med beaktande av avtalet om hamnstatsåtgärder som ska förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU), som antogs vid FAO-konferensens 36:e session den 22 november 2009,

–   med beaktande av sin resolution av den 22 november 2012 om den gemensamma fiskeripolitikens internationella dimension[2],

–   med beaktande av kommissionens gemensamma meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 21 mars 2012 Mot ett förnyat utvecklingspartnerskap mellan EU och Stillahavsområdet[3],

–   med beaktande av konventionen om bevarande och förvaltning av långvandrande fiskbestånd i västra och mellersta Stilla havet, i vilken EU är avtalsslutande part genom rådets beslut 2005/75/EG[4] sedan den 25 januari 2005,

–   med beaktande av rådets beslut 2006/539/EG av den 22 maj 2006 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar, av konventionen om förstärkning av den interamerikanska kommissionen för tropisk tonfisk som inrättades genom 1949 års konvention mellan Amerikas förenta stater och Republiken Costa Rica[5],

–   med beaktande av konventionen om bevarande och förvaltning av fiskeresurserna i det fria havet i södra Stilla havet[6], godkänd på EU:s vägnar genom rådets beslut 2012/130/EU[7], genom vilken den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen i södra Stilla havet inrättades,

–   med beaktande av rådets beslut 2011/144/EU av den 15 februari 2011 om ingående av interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Stillahavsstaterna, å den andra[8],

–   med beaktande av partnerskapsavtalet mellan stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS), å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000[9], nedan kallat Cotonouavtalet,

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 215/2008 av den 18 februari 2008 med budgetförordning för tionde Europeiska utvecklingsfonden[10],

–   med beaktande av partnerskapsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Mikronesiska federation om fiske i Mikronesiska federationens vatten[11],

–   med beaktande av partnerskapsavtalet i fiskerisektorn mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Republiken Kiribati, å andra sidan[12],

–   med beaktande av partnerskapsavtalet om fiske mellan Europeiska unionen och Salomonöarna[13],

–   med beaktande av kommissionens beslut av den 15 november 2012 om meddelande till de tredjeländer som kommissionen anser kan identifieras som icke-samarbetande tredjeländer enligt rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske[14],

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för utveckling, och av följande skäl:

A.  För att uppnå en konsekvent politik för utveckling bör den EU-politik som påverkar fisket i AVS-länderna i Stillahavsområdet, dvs. fiskeri-, handels- och utvecklingspolitiken, föras på ett sätt som gör att den bidrar till de mål om hållbart fiske som har fastställts av AVS-länderna. En sådan politik borde integreras i den kommande förlängningen av Cotonouavtalet eller i de instrument som kommer att efterträda avtalet.

B.  EU måste eftersträva en konsekvent politik för utveckling på grundval av artikel 208.1 i EUF-fördraget, enligt vilken ”unionen ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet vid genomförande av politik som kan påverka utvecklingsländerna”.

C. EU, vars stöd kanaliseras genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF), är den näst största givaren i området efter Australien. Trots att fiskeresurserna är den viktigaste och den enda gemensamma inkomstkällan i AVS-länderna i Stillahavsområdet, och trots att länderna i västra och mellersta Stillahavsområdet upprepade gånger har uttryckt sin avsikt att göra tonfisket till motor för den socioekonomiska utvecklingen i området så är endast 2,3 procent av stödet från den tionde EUF ägnat åt aktiviteter knutna till fiske.

D.  Bilaterala och multilaterala handelsavtal som EU förhandlar fram måste föregås av en konsekvensbedömning som särskilt ska avse konsekvenserna för bevarandet av levande marina resurser och avtalens följder för lokalbefolkningen. De bilaterala och multilaterala handelsavtalen bör rätta sig efter slutsatserna i sådana konsekvensbedömningar.

E.  I de pågående förhandlingarna om det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan EU och AVS-länderna, i syfte att anpassa det allmänna preferenssystem som har sin grund i Cotonouavtalet till Världshandelsorganisationens regler, spelar fiskeriprodukter en avgörande roll både när det gäller tillträde till de europeiska marknaderna och tillgång till resurser samt en god fiskeriförvaltning, för att uppnå en hållbar utveckling.

F.  Det vanskliga undantaget från ursprungsreglerna i artikel 6.6 i protokoll II om ursprungsregler, som bifogats interimsavtalet om partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Stillahavsstaterna, riskerar att leda till illojal konkurrens på den europeiska marknaden för fiskeriprodukter.

G. EU önskar förbättra relationerna med Stillahavsregionen och samarbeta för att nå målet om utveckling, med utgångspunkt i bevarandet av fiskeresurser, främjandet av en hållbar utveckling av fisket och understödjandet av öppenhet inom fiskeriförvaltningen.

H. Nära hälften av världens tonfiskfångster sker i västra och mellersta Stillahavsområdet, och 80 procent av dessa fångster sker i östaters exklusiva ekonomiska zoner (EEZ) medan endast 20 procent sker i internationella vatten.

I.   De senaste resursbedömningar som Fiskerikommissionen för västra och mellersta Stilla havet (WCPFC) gjort under 2012 visar att det inte har förekommit någon överfiskning av vare sig bonit (Katsuwonus pelamis) eller gulfenad tonfisk (Thunnus albacares) i det reglerade området, men påvisar att det pågår ett överfiske av storögd tonfisk (Thunnus obesus). Dödligheten bland ung storögd tonfisk vid snörpvadsfiske, särskilt i samband med anordningar för att höja fiskkoncentrationen, är mycket oroväckande.

J.   Även om mindre förbättringar har skett vad gäller kontroll, övervakning och uppföljning i Stillahavsregionen, kan man konstatera att den stora ökningen av antalet notfartyg (i första hand tillhörande asiatiska länder och östater), ökningen av fiskeansträngningen och det olagliga fisket hotar resursernas hållbarhet i regionen.

K.  EU bör i sin strategi för fiske i Stillahavsregionen aktivt stödja de pågående regionala insatserna för att hantera överkapaciteten och förbättra fiskeriförvaltningen.

L.  Inom förvaltningen av tonfisket i Stillahavsregionen finns det flera etablerade organ och strukturer, såsom Pacific Islands Forum Fisheries Agency (FFA) och den subregionala organisationen Parties to the Nauru Agreement (PNA).

M.  Systemet med fiskedagar infördes av parterna i Nauruavtalet (PNA) 2008 för att försöka styra tillträdet till avtalsparternas vatten, begränsa fiskeansträngningarna i dessa vatten och maximera fiskets positiva effekter på Stillahavsregionens små östater under utveckling.

N.  Det kan inte ifrågasättas att parternas fiskeansträngning är för hög, och det pågår diskussioner inom WCPFC om en ny bevarande- och förvaltningsåtgärd för de kommande åren, i vilken frågan om en begränsning av fiskeansträngningen tas upp.

O. Sedan 1988 har Förenta staterna ett multilateralt avtal med Stillahavsstaterna, och detta avtal, som nu omförhandlas, garanterar tillgång till cirka 20 procent av fiskedagarna i regionen.

P.  Det måste råda full insyn i systemet med fiskedagar, och dess bestämmelser måste förbättras och genomföras av alla medlemmar, så att målen uppnås och de åtgärder som vidtas i såväl exklusiva ekonomiska zoner som på det fria havet är helt förenliga med detta system.

Q. Långdistansflottornas kostnader för att få tillträde till fiskevattnen förväntas fortsätta att öka betydligt under de kommande åren eftersom dessa är en viktig inkomstkälla för länderna i området. Kostnaden för en fiskedag fastställdes till minst 6 000 US-dollar för 2014 på PNA-ländernas årliga möte.

R.  De partnerskapsavtal om fiske som ingåtts av EU har traditionellt baserats på en begränsning av antalet fartyg med en viss referensfångstmängd, vilket även gäller för avtalen med länderna i Stillahavsregionen. Detta har lett till skillnader på grund av PNA‑ländernas införande av systemet med fiskedagar och deras önskan att tillämpa detta system på partnerskapsavtalen med EU.

S.  Ett väl utformat och korrekt genomdrivet system med fiskedagar skulle kunna utgöra en möjlighet att förhindra ytterligare ökning av fiskeansträngningarna i regionen.

T.  I sina förbindelser med tredjeländer kräver EU samarbete om IUU och att bestämmelserna om IUU följs innan ett partnerskapsavtal om fiske ingås. I artikel 38.9 i förordning (EG) nr 1005/2008 upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske anges det att kommissionen inte får inleda några förhandlingar om sådana partnerskapsavtal med länder som inte samarbetar i detta avseende.

U.  Ekonomiska partnerskapsavtal måste innehålla specifika hänvisningar till genomförandet av IUU-förordningen, inte bara allmänna formuleringar om vikten av att bekämpa IUU‑fiske, och sådana avtal bör inte ingås med tredjeländer som identifierats som ”icke‑samarbetande länder”.

V.  I sitt beslut av den 15 november 2012 angav kommissionen att bland andra Fiji och Vanuatu kan komma att identifieras som icke-samarbetande tredjeländer vad gäller IUU-förordningen. Detta beror dels på att dessa länder inte har vidtagit avskräckande åtgärder och inte tillämpar påföljder för fartyg som bedriver IUU-fiske och som för deras flagg, dels på att de inte verkställer rekommendationer från de regionala fiskeriorganisationerna.

W. Fiskeriverksamheten inom gemenskapens notfartygsflotta har traditionellt utövats främst i mellersta Stilla havet, både i internationella vatten och i Kiribatis EEZ, liksom i Tuvalus, Tokelaus och Naurus EEZ genom privata avtal.

X. Utöver avtalet med Kiribati har emellertid EU förhandlat om partnerskapsavtal om fiske med vissa länder i västra Stilla havet, men dessa avtal har inte trätt i kraft eftersom avtalet med Mikronesiska federationen inte har ratificerats av landets parlament och förhandlingarna om att förnya avtalet med Salomonöarna är blockerade sedan 2012.

Y. Europeiska kommissionen har avslutat förhandsbedömningarna med Cooköarna och Tuvalu i syfte att inleda förhandlingar om fiskeavtal med dessa länder och man har undertecknat de relevanta samförståndsavtalen som en förutsättning för att begära förhandlingsmandat av rådet.

Z.  Europeiska utrikestjänsten har hittills inte haft någon personal med ansvar för fiskerifrågor vid delegationen i Fiji.

ÖVERGRIPANDE STRATEGI

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att all EU-politik som påverkar Stillahavsregionen, särskilt politiken rörande fiske, handel och utveckling, är konsekvent på det sätt som krävs enligt artikel 208 i EUF-fördraget, och att stärka möjliga samverkanseffekter med avsikt att uppnå en multiplikatoreffekt som maximerar de fördelaktiga effekterna både för Stillahavsländerna och för länderna i EU, främjar den internationella dimensionen, ökar EU:s synlighet i västra och mellersta Stilla havet och bidrar till ett hållbart utnyttjande av Stilla havets resurser.

2.  Europaparlamentet anser att fiskestrategin bör ha ett regionalt perspektiv inom ramen för de framtida förbindelserna efter Cotonouavtalet med AVS-länderna i Stillahavsregionen, vilket stärker EU:s position och roll i västra och mellersta Stillahavsregionen.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att den elfte EUF beaktar denna strategi liksom möjligheten att procentuellt öka det sektoriella stödet för fiskesamhällenas behov (inklusive att stärka deras bidrag till den lokala livsmedelsförsörjningen) och utveckla fiskeriinfrastruktur för landning och bearbetning av fångster lokalt, eftersom fisket är en av regionens största ekonomiska tillgångar.

4.  Europaparlamentet välkomnar det senaste tillskottet av personal vid EU-delegationen i Fiji som ska ägna sig uteslutande åt fiskeriärenden och är övertygat om att detta kommer att hjälpa till att skapa en stadigvarande och specialiserad relation avseende fiskerifrågor med länderna i regionen.

5.  Europaparlamentet efterlyser också att åtgärder som avser utvecklingsbistånd ska samordnas bättre och bättre komplettera de insatser som görs av andra aktörer i regionen, i enlighet med Cairns Compact-initiativet från augusti 2009. Parlamentet ser positivt på det andra ministermötet som anordnades mellan EU och Stillahavsöarnas forum den 12 juni 2012, som har stärkt den politiska dialogen mellan EU och Stillahavsregionen, framför allt i fråga om fiske och utveckling, och som på så sätt garanterar att de åtgärder som EU och länderna i området vidtar blir effektivare.

6.  Europaparlamentet understryker att fjärrfiskande flottor måste samarbeta med Stillahavsländerna för att bidra till ett minskat fisketryck på tropiska tonfiskbestånd, bland annat genom att avsevärt minska dödligheten bland ung storögd tonfisk, eftersom detta är ett bestånd av stor ekonomisk betydelse för området som för närvarande överfiskat.

FISKESTRATEGI

A. På kort sikt

7.  Europaparlamentet understryker vikten av att det införs en fiskestrategi för västra och mellersta Stilla havet med tanke på områdets betydelse ur fiskesynpunkt och det värde det har för EU:s flotta och för EU:s marknad och fiskberedningsindustri, liksom av att de fartyg som är verksamma där kan räkna med ett klart och tydligt rättsläge.

8.  Europaparlamentet konstaterar att EU:s strategi att genom samarbetsavtal om fiske få tillgång till resurserna i de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör länderna i regionen inte har fungerat tillfredsställande utom i Kiribatis fall, och anser att det behövs en ny ram för nära och fördelaktiga förbindelser mellan de berörda parterna för att förnya och konsolidera avtalen.

9.  Europaparlamentet anser att problemen delvis beror på att EU har fört misslyckade förhandlingar med länderna i västra Stilla havet där Salomonöarnas och Mikronesiska federationens EEZ ligger, i stället för att rikta sina ansträngningar mot mellersta Stilla havet där EU:s notfartygsflotta traditionellt har koncentrerat sin verksamhet.

10. Europaparlamentet ser mycket positivt på att kommissionen har avslutat förhandsbedömningarna för att inleda förhandlingar om partnerskapsavtal om fiske med Cooköarna och Tuvalu samt att de därtill hörande samförståndsavtalen har undertecknats, vilket är en förutsättning för att begära förhandlingsmandat av rådet.

11. Europaparlamentet anser att denna nya förhandlingsstrategi stämmer bättre överens med den regionala inriktning som Europaparlamentet gång på gång har begärt, särskilt i fråga om fiske efter långvandrande arter. Parlamentet uppmanar kommissionen att särskilt se till att WCPFC-bestämmelserna följs då den förhandlar med PNA-parterna och andra AVS‑länder i Stillahavsregionen.

12. Europaparlamentet påpekar att EU:s strategi för Stilla havet bör hjälpa utvecklingsländer, i synnerhet små östater under utveckling, i deras strävan att säkerställa en större del i fördelarna med ett hållbart utnyttjande av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. Strategin bör även bidra till stärkandet av de regionala insatserna för att bevara och förvalta detta fiske på ett hållbart sätt, i enlighet med uppmaningen från FN‑konferensen om översyn av avtalet om fiskbestånd.

13. Europaparlamentet ser med oro på IUU-fisket i området, och även om det har skett vissa förbättringar i styrningen anser parlamentet att dessa framsteg är otillräckliga, särskilt vad gäller införandet av grundläggande instrument för att ta itu med IUU-fisket.

14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att uttryckligen hänvisa till IUU-förordning (EG) nr 1005/2008 i de ekonomiska partnerskapsavtal som förhandlas med Stillahavsländerna.

15. Europaparlamentet uppmanar AVS-länderna att fortsätta att aktivt engagera sig i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna och att regelbundet informera det civila samhället liksom samhälls- och branschorganisationer om beslut som gäller fiskerifrågor.

B. På medellång till lång sikt

16. Europaparlamentet begär att kommissionen förbereder möjligheten att införa en mer långsiktig strategi för reglering av EU-flottans tillträde till resurserna i de exklusiva ekonomiska zoner som tillhör länderna i området, vilken ska baseras på ett regionalt ramavtal mellan EU och länderna i västra och mellersta Stillahavsregionen som ska förhandlas fram med FFA och vara inriktat på följande aspekter:

a)  Avtalet bör fastställa formerna för EU-flottans tillträde, vilka senare kan fastställas i bilaterala partnerskapsavtal om fiske med de berörda länderna.

b)  Avtalet bör fastställa ett system för öppen förvaltning, som i synnerhet skulle garantera att IUU-fiske bekämpas, och ange de instrument som ska användas, inklusive avtalet om hamnstatsåtgärder.

c)  Avtalet bör bygga på systemet med fiskedagar, under förutsättning att det vidtas åtgärder för att garantera insyn i systemet samt effektivisera systemet och se till att det tillämpas av alla berörda parter liksom för att säkerställa att det överensstämmer med de bästa vetenskapliga rekommendationer som finns att tillgå.

d)  Under avtalsförhandlingarna bör man studera hur utvecklingsstöd från EUF kan kanaliseras till området genom FFA, eftersom AVS-länderna i Stillahavsregionen saknar mänskliga och tekniska resurser för att adekvat kunna använda dessa medel.

17. Europaparlamentet understryker att denna process i sin slutfas bör ha en uteslutande regional inriktning, vilket innebär att den ska ta formen av ett multilateralt samarbetsavtal om fiske med de länder som undertecknat det ekonomiska partnerskapsavtalet, vilket ger EU-flottan tillträde till resurserna i dessa länders exklusiva ekonomiska zoner.

18. Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen har denna fiskestrategi för Stillahavsregionen i åtanke, liksom östaternas regionala särdrag, när Cotonouavtalet ses över.

19. Europaparlamentet understryker att parlamentet på lämpligt sätt måste delta i förberedelserna och i förhandlingsprocessen och den långsiktiga övervakningen och utvärderingen av hur de bilaterala avtalen fungerar, i enlighet med bestämmelserna i EUF‑fördraget. Parlamentet insisterar på att bli omedelbart och fullständigt informerat, på samma villkor som rådet, i alla skeden av förfarandet rörande partnerskapsavtal om fiske, i enlighet med artiklarna 13.2 och 218.10 i EUF-fördraget. Parlamentet upprepar sin övertygelse om att parlamentet bör företrädas av observatörer vid de gemensamma kommittésammanträden som föreskrivs i fiskeavtalen. Parlamentet kräver att även observatörer från det civila samhället, inbegripet företrädare för fiskerisektorn både i EU och i tredjeländer, bör få delta vid dessa sammanträden.

20. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska utrikestjänsten.

MOTIVERING

Betänkandet syftar till att ge rekommendationer för fastställande av en långsiktig fiskestrategi i centrala och mellersta Stillahavsregionen som tar hänsyn till nödvändigheten av att samordna den europeiska politiken, i avsikt att stärka möjliga samverkanseffekter, uppnå en multiplikatoreffekt genom en maximering av de positiva effekterna både för Stillahavsstaterna och för Europeiska unionen samt öka EU:s synlighet i området.

Stilla havet är mycket rikt på fisk och har den största förekomsten av långvandrande arter, särskilt tonfiskarter, med 80 procent av världens fångster av sådana arter. Detta gäller särskilt för västra och mellersta Stilla havet, där 49  respektive 52 procent av den totala fångsten av sådana arter skedde 2010 och 2011.

AVS-länderna är indelade i sju regioner, av vilka fem ligger i Afrika, en i Västindien och en i Stillahavsregionen. Stillahavsregionen består av femton östater: Cooköarna, Östtimor, Fiji, Kiribati, Marshallöarna, Mikronesiska federationen, Nauru, Niue, Palau, Papua Nya Guinea, Samoa, Salomonöarna, Tonga, Tuvalu och Vanuatu.

Detta betänkande fokuserar särskilt på centrala och mellersta Stilla havet, dels därför att regionen är mycket rik på fisk men också därför att regionen är ett nav för IUU-fiske, består av östater av vilka de flesta är AVS-länder, ingår i EU:s nya handelsstrategi som baseras på de ekonomiska partnerskapsavtalen och erhåller en stor del av regionens utvecklingsstöd genom EUF.

En framtida fiskestrategi bör även vara kopplad till Cotonouavtalets framtid. De flesta länderna i västra och mellersta Stilla havet är östater som ingår i gruppen med AVS-länder. Med tanke på de ofrånkomliga och möjliga ändringarna av detta avtal så bör denna fiskestrategi införlivas i EU:s nya strategi för förbindelserna med dessa länder. De flesta av de modeller för dessa förbindelser som diskuteras i dagsläget svarar mot en regional strategi. EU:s huvudsakliga målsättningar är inriktade på att främja den socioekonomiska utvecklingen i regionen genom anpassning till klimatförändringarna och utrikeshandel samt på att främja ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna med hjälp av ett transparent förvaltningssystem.

Fiskeaspekter

Flottan av notfartyg i västra och mellersta Stilla Havet har ökat betydligt från 191 notfartyg år 2003 till 268 respektive 280 år 2010 och 2012, vilket har medfört en ökning av fiskeansträngningen och fångsterna. Fartygen är till största delen asiatiska och från östaterna. Sedan 1999 har EU-flottan haft endast fyra notfartyg i regionen vilket motsvarar cirka 2 procent av den totala flottan av notfartyg som är aktiv här och deras fångster uppgår till 7 procent av den totala fångsten med not i området.

Det är värt att framhålla tre regionala fiskeförvaltningsorganisationer i Stilla havet:

a)   Den interamerikanska tropiska tonfiskkommissionen (CIAT), som omfattar östra Stilla havet från Förenta staterna till Chile. Den är ansvarig för bevarande och förvaltning av tonfisket, med ansvar även för genomförandet av det Internationella programmet för bevarande av delfiner (APICD). EU är fullvärdig medlem sedan den 7 juni 2006. I CIAT:s vatten bedriver 30 EU-fartyg fiske (5 notfartyg och 25 fartyg för långrevsfiske).

b)  Fiskerikommissionen för västra och mellersta Stilla havet (WCPFC), som också den ägnar sig åt bevarande och förvaltning av tonfisk och andra långvandrande fiskbestånd. Konventionen i fråga trädde i kraft 2004. Den del av EU-flottan som bedriver fiske enligt denna konvention utgörs av 4 notfartyg och 14 fartyg för långrevsfiske.

c)  Regionala fiskeriorganisation för södra Stilla havet (SPFO) som förvaltar pelagiska arter, främst makrill och bläckfisk och även några demersala arter såsom atlantisk soldatfisk, sydkummel, havsbraxen och trynfisk. Konventionen trädde i kraft den 24 augusti 2012, vilket innebär att detta är den senast inrättade organisationen, som EU var med och grundade. I detta område befinner sig 8 flyttrålare från Nederländerna, Tyskland och Litauen som bedriver makrillfiske.

Vad gäller partnerskapsavtalen inom fiskerisektorn så har EU ingått avtal med Kiribati, Salomonöarna och Mikronesiska federationen. Avtalet med Mikronesiska federationen har fortfarande inte genomförts trots att EU redan har gjort den första delbetalningen av den ekonomiska kompensationen och fartygsägarna har betalat avgifterna för sina licenser. Förhandlingarna med Salomonöarna har gått i stå, vilket innebär att endast avtalet med Kiribati är i kraft, och detta avtal håller på att omförhandlas. Vad gäller utsikterna för potentiella nya avtal så ingick generaldirektoratet för havsfrågor och fiske (GD MARE) ett samförståndsavtal med Cooköarna i maj 2012 och med Tuvalu i juni samma år. Förhandsbedömningar har nyligen publicerats för båda länderna, vilket innebär att kommissionen kan begära ett förhandlingsmandat från rådet för framtida partnerskapsavtal.

I det område som förvaltas av WCPFC är endast 20 procent internationellt vatten, vilket gör att tillträde till de ekonomiska exklusiva zonerna är mycket viktigt för EU:s flotta. Endast 5 procent av fångsterna sker i internationella vatten eftersom dessa till större del har varit stängda för fiske.

Vid sidan av avtalet med Kiribati så har EU:s flotta även visat intresse för möjligheten att ingå avtal med Tokelau, Nauru, Tuvalu och Cooköarna, eftersom deras EEZ gränsar till de internationella vatten där EU:s flotta bedriver fiske och eftersom dessa öar ligger närmare beredningsindustrierna i Sydamerika.

I detta område har det sedan länge förekommit regionala partnerskap, även i fiskerinäringen. De viktigaste subregionala organisationerna är Stillahavsöarnas forum, till vilket FFA är knuten, och Parties to the Nauru Agreement (PNA).

FFA:s syfte är att främja ett hållbart tonfiskfiske i centrala och mellersta Stilla havet. PNA är ett subregionalt avtal mellan Mikronesiska federationen, Kiribati, Marshallöarna, Nauru, Palau, Papua Nya Guinea, Salomonöarna och Tuvalu, vars främsta syfte är att förvalta tonfiskresurserna i dessa länders EEZ.

Det finns redan ett exempel på ett regionalt avtal, nämligen det fortfarande giltiga multilaterala avtalet mellan länderna i området och Förenta staterna från 1988. Avtalet undertecknades med FFA och förnyades 2003 för perioden 2003–2013. Det ger 55 notfartyg tillstånd att fiska i området i utbyte mot en ekonomisk kompensation om 14 miljoner US‑dollar årligen; till detta belopp måste man lägga de ytterligare 4 miljoner dollar som betalas av fartygsägarna. Avtalet håller på att förnyas och bör göra det möjligt för 40–45 notfartyg att fiska under 8 000 fiskedagar till en kostnad av cirka 60 miljoner US-dollar.

Systemet med fiskedagar är det instrument som används av PNA-länderna för att förvalta fiskeansträngningen. Det består i ett system för tilldelning av fiskedagar i dessa länders exklusiva ekonomiska zoner till ett minimipris av 6 000 US-dollar per fartyg och fiskedag. Detta system trädde i kraft i december 2007. Målet är att maximera den ekonomiska avkastningen av fisket i dessa östater. Det är likaså avsett att begränsa och minska tonfiskfångsten och säkerställa att WCPFC:s rekommendationer följs avseende en minskning av notfartygsflottans fiskeansträngning. Eftersom systemets mål inte har nåtts, till exempel en minskning av fiskeansträngningen med 30 procent, har WCPFC tvingats att omformulera sina bevarande- och förvaltningsåtgärder.

Systemet är behäftat med bristande transparens och måluppfyllelse, och minskningarna har alltid avsevärt överskridits. Enligt uppgifter från WCPFC borde 35 738 fiskedagar ha tilldelats för 2008, men i själva verket tilldelades 38 120 dagar, och för 2010 var målet 40 732 fiskedagar, men 49 614 dagar (22 % mer) tilldelades. 2011 tilldelades 35 136 fiskedagar i stället för de 54 685 dagar som var målet, vilket innebär att detta mål överskreds med 56 procent.

 

Handelsaspekter

De samlade fångsterna av tonfisk i världen ligger stabilt på omkring 4,2 miljoner ton och man förutser inga större ökningar. 80 % av all tonfisk konsumeras i konserverad form. Endast 8 procent av världsproduktionen av tonfiskkonserver framställs i EU. Med andra ord produceras 92 procent i tredje länder, till största delen i utvecklingsländer. Med tanke på att tonfiskmarknaden är mycket känslig för prisförändringar på världsmarknaden så kan medgivanden till tredje länder ha stor inverkan på andra länder som åtnjuter tullmedgivanden.

GD Handel har förhandlat fram ett interimspartnerskapsavtal (IAA) med Papua Nya Guinea och Fiji, vilket innebär ett nytt förhållningssätt till handelsförbindelserna mellan AVS-länderna och EU, i syfte att anpassa det tullförmånssystem som införts via Cotonouavtalet till Världshandelsorganisationens riktlinjer. Interimsavtalet om partnerskap trädde provisoriskt i kraft i december 2009. Det ratificerades av Europaparlamentet i januari 2011 och av rådet i februari samma år. Parlamentet i Papua Nya Guinea ratificerade interimsavtalet i maj 2011, men Fiji tillämpar ännu inte avtalet.

EU använder tullförmåner som ett instrument för att stimulera den ekonomiska utvecklingen i tredjeländer. För att få tillgång till den här typen av tullförmånsbehandling måste produkterna generellt sett ha sitt ursprung i förmånslandet, i enlighet med de så kallade ursprungsreglerna.

Enligt artikel 1 i interimsavtalet är syftet med avtalet ett förbättrat marknadstillträde, främjande av hållbar utveckling och upprättande av ett frihandelsområde. Enligt detta avtal beviljar EU ett undantag från ursprungsreglerna för tonfiskkonserver och tonfiskfiléer. Undantaget beviljades utan att man beaktade hur det skulle kunna påverka inte bara den europeiska beredningsindustrin, utan i första hand beredningsindustrin i tredjeländer, bl.a. i AVS-länderna. Detta har redan betonats av Europaparlamentets fiskeriutskott i dess yttrande över utkastet till rådets beslut om ingående av partnerskap mellan Europeiska gemenskapen, å ena sidan, och Stillahavsstaterna, å andra sidan[15].

För närvarande förhandlar generaldirektoratet för handel med AVS-länderna i Stillahavsregionen om ett ekonomiskt partnerskapsavtal som ska ersätta interimsavtalet. Målsättningen är att det ekonomiska partnerskapsavtalet ska omfatta alla AVS-länder i regionen och att det ska utökas till att omfatta även handel med tjänster. I dessa förhandlingar är kapitlet om fisket ett av de mest kontroversiella. AVS-länderna kräver undantag från ursprungsreglerna för alla fiskeriprodukter, inklusive färsk och fryst fisk. EU har, å sin sida, begärt att god fiskeriförvaltning ska inkluderas i avtalet för att garantera en hållbar utveckling av fisket och tillträde för EU:s flotta till resurserna.

Detta oproportionerligt stora intresse för fisket verkar motsägelsefullt eftersom Papua Nya Guinea är det enda land som på kort sikt skulle kunna dra fördel av undantagen från ursprungsreglerna, med tanke på svårigheterna att exportera till EU på grund av det långa avståndet, avsaknaden av skalekonomier och höga produktionskostnader, orsakade bland annat av höga elpriser. Allt detta minskar deras konkurrenskraft jämfört med andra stora aktörer inom konservindustrin, såsom Thailand. Om EU skulle ingå ett frihandelsavtal med detta land och konserverad tonfisk skulle omfattas av nolltullsystemet skulle detta förstöra expansionsmöjligheterna för konserveringsindustrin i östaterna i Stilla havet.

En av de möjliga förklaringarna till detta paradoxala intresse av att inkludera fisket i det ekonomiska partnerskapsavtalet är att det kan vara ett sätt att kringgå rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, i synnerhet sedan kommissionen har låtit meddela att vissa länder som Vanuatu och Fiji kan komma att betraktas som icke-samarbetande tredjeländer enligt denna förordning. Förfarandet är fortfarande under gång, och om dessa länder verkligen identifieras som icke-samarbetande länder kommer de att förbjudas att exportera till EU. Andra länder i området är också föremål för utredning, vilket ger en uppfattning om de problem som bristen på en öppen och hållbar fiskeriförvaltning i regionen medför.

För att avstyra riskerna med en utvidgning av undantaget från ursprungsreglerna bör det ges garantier för att produkter från IUU-fiske inte kan dra fördel av detta undantag, att kampen mot IUU-fisket intensifieras och att systemet med fiskedagar förbättras, så att ett hållbart fiske får företräde framför ekonomisk vinning. Dessutom bör tillträde till resurserna i dessa länders EEZ ges som en motprestation till ett sådant undantag för att på något sätt kompensera EU:s fiskerinäring.

Utvecklingspolitiska aspekter

EU har under perioden 2006–2011 varit den näst största givaren av utvecklingsstöd efter Australien i västra och mellersta Stillahavsregionen.

Stillahavsländerna får cirka 745 miljoner euro från den tionde EUF (2008–2013), vilket inkluderar 74 miljoner euro för utomeuropeiska länder och territorier. Av denna summa anslås endast 17,2 miljoner euro som stöd till fiskerisektorn, det vill säga strax under 2 procent av de sammanlagda medlen.

Dessa 17,2 miljoner euro har använts till regionala fiskeprojekt – 8,2 miljoner euro till DEVFISH II (Utveckling av hållbart fiske av tonfisk) och 9 miljoner euro till SCICOFish för vetenskapligt stöd för förvaltning av kust- och havsfiske.

Den andel av utvecklingsstödet som anslås för fiskerifrågor är mycket låg jämfört med det totala stödet till regionen. Stödet beviljas nästan uteslutande på regional nivå och samordnas av Stillahavsgemenskapens sekretariat, som är det organ som förser WCPFC med vetenskapliga tjänster, och FFA, och det är inriktat på bedömning av tonfiskbestånd, utbildning av observatörer och förbättring av övervakningen av fisket. Inget stöd har dock anslagits på vare sig nationell eller lokal nivå för att modernisera eller skapa ny infrastruktur för fisket, något som det är ständig brist på i området.

23.1.2013

YTTRANDE från utskottet för utveckling

till fiskeriutskottet

över en omfattande EU-strategi för fiske i Stillahavsområdet

(2012/2235(INI))

Föredragande: Maurice Ponga

FÖRSLAG

Utskottet för utveckling uppmanar fiskeriutskottet att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet betonar att femton AVS-länder i Stillahavsområdet har förmånliga förbindelser med EU på grundval av Cotonouavtalet, och i dessa länder spelar fiskerisektorn, särskilt kustfiske, högsjöfiske, förädling och vattenbruk, en central roll i fråga om en tryggad livsmedelsförsörjning och ekonomisk och social utveckling.

2.  Europaparlamentet påminner om att EU:s politik ska stämma överens med utvecklingsmålen enligt artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att åtgärder med anknytning till fiske i Stillahavsområdet är förenliga med den gemensamma fiskeripolitikens externa dimension och med kommissionens och den höga representantens gemensamma meddelande Mot ett förnyat utvecklingspartnerskap mellan EU och Stillahavsområdet[16] samt att de garanterar ett ansvarsfullt och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna samtidigt som de bidrar till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen och beaktar miljöutmaningarna i Stillahavsområdet. Parlamentet stöder helhjärtat kommissionens och den höga representantens förslag som syftar till att göra de utomeuropeiska länderna och territorierna i Stillahavsområdet till katalysatorer för inkluderande och hållbar tillväxt för mänsklig utveckling i området, bland annat i fiskerisektorn.

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja samarbete på regional och subregional nivå och att garantera att EU:s fiskeripolitik är förenlig med gällande regionala fördrag och avtal, bland annat parterna i Nauru-avtalet och dess genomförandeprotokoll.

4.  Europaparlamentet understryker att fjärrfiskande flottor i samarbete med Stillahavsländerna måste bidra till att minska fisketrycket på tropiska tonfiskbestånd, bland annat genom att avsevärt minska dödligheten bland ung storögd tonfisk, eftersom detta bestånd är av stor ekonomisk betydelse för området och för närvarande överfiskat.

5.  Europaparlamentet beklagar att det inte finns någon EU-strategi för det regionala fisket i Stillahavsområdet, med hänsyn till fiskeresursers rörlighet, trots att detta uttryckligen har begärts av många länder i området. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att främja införandet av en allmän ram för god förvaltning av fisket på regional nivå, särskilt genom att stärka samarbetet med Stillahavsländerna på bilateral och regional nivå samt genom lämpliga regionala fiskeriförvaltningsorganisationer.

6.  Europaparlamentet betonar behovet av att samordna EU:s olika insatser i Stillahavsområdet, särskilt stödet till fiskerisektorn, som finansieras av Europeiska utvecklingsfonden, finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, Stillahavsområdets investeringsanslag och finansieringsanslagen för sektorsstöd i det befintliga avtalet om hållbart fiske.

7.  Europaparlamentet uppmanar också till bättre samordning och komplementaritet med andra aktörer i området när det gäller utvecklingsbistånd i enlighet med Cairns Compact‑avtalet från augusti 2009. Parlamentet ser positivt på det andra ministermötet som anordnades mellan EU och Stillahavsöarnas forum den 12 juni 2012, som har stärkt den politiska dialogen mellan EU och Stillahavsområdet, framför i fråga om fiske och utveckling, och som på så sätt garanterar att de åtgärder som EU och länderna i området vidtar blir effektivare.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att använda sitt inflytande hos berörda regionala fiskeriförvaltningsorganisationer, framför allt Kommissionen för bevarande och förvaltning av långvandrande fiskbestånd i västra och mellersta Stilla havet (WCPFC) och den regionala fiskeriförvaltningsorganisationen för södra Stilla havet (SPRFMO), tillsammans med Stillahavsgemenskapens sekretariat (CPS) och Forum Fishery Agency (FFA), för att främja ett hållbart fiske genom att stärka kampen mot IUU-fiske och stödja vetenskapliga kommittéer så att de får tillgång till relevant information om fiskebeståndens storlek.

9.  Europaparlamentet uppmanar AVS-länderna att fortsätta att aktivt engagera sig i de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna och att regelbundet informera det civila samhället och organisationer inom näringsliv och samhälle om beslut som gäller fisket.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	22.1.2013
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	24 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Thijs Berman, Michael Cashman, Corina Creţu, Véronique De Keyser, Nirj Deva, Leonidas Donskis, Charles Goerens, Filip Kaczmarek, Miguel Angel Martínez Martínez, Gay Mitchell, Norbert Neuser, Bill Newton Dunn, Maurice Ponga, Birgit Schnieber-Jastram, Michèle Striffler, Alf Svensson, Keith Taylor, Eleni Theocharous, Patrice Tirolien, Anna Záborská, Iva Zanicchi
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Enrique Guerrero Salom, Gesine Meissner, Judith Sargentini

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	18.9.2013
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	21 1 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	John Stuart Agnew, Kriton Arsenis, Alain Cadec, Carmen Fraga Estévez, Dolores García-Hierro Caraballo, Marek Józef Gróbarczyk, Ian Hudghton, Iliana Malinova Iotova, Werner Kuhn, Isabella Lövin, Gabriel Mato Adrover, Guido Milana, Maria do Céu Patrão Neves, Ulrike Rodust, Struan Stevenson, Isabelle Thomas, Nils Torvalds, Jarosław Leszek Wałęsa
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Jean-Paul Besset, Izaskun Bilbao Barandica, Gesine Meissner, Jens Nilsson, Antolín Sánchez Presedo
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)	Esther Herranz García, Juan Andrés Naranjo Escobar

• [1]  EUT L 286, 29.10.2008, s. 1.
• [2]  Antagna texter, P7_TA(2012)0461.
• [3]  JOIN (2012)0006.
• [4]  EUT L 32, 4.2.2005, s. 1.
• [5]  EUT L 224, 16.8.2006, s. 22.
• [6]  EUT L 67, 6.3.2012, s. 3.
• [7]  EUT L 67, 6.3.2012, s. 1.
• [8]  EUT L 060, 5.3.2011, s. 2.
• [9]  (2000/483/EG) EUT L 317, 15.12.2000, s. 3.
• [10]  EUT L 78, 19.3.2008, s. 1.
• [11]  EUT L 151, 6.6.2006.
• [12]  EUT L 205, 7.8.2007, s. 3.
• [13]  EUT L 190, 22.07.2010, s. 3.
• [14]  EUT C 354, 17.11.2012, s. 1.
• [15]  A7-0365/2010.
• [16]  JOIN(2012)0006, 21.3.2012.