Förfarande : 2015/2092(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0328/2015

Ingivna texter :

A8-0328/2015

Debatter :

PV 14/12/2015 - 18
CRE 14/12/2015 - 18

Omröstningar :

PV 15/12/2015 - 4.24
CRE 15/12/2015 - 4.24
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2015)0447

BETÄNKANDE     
PDF 181kWORD 124k
16.11.2015
PE 560.736v02-00 A8-0328/2015

om en ny gemensam fiskeripolitik: strukturen för de tekniska åtgärderna och de fleråriga planerna

(2015/2092(INI))

Fiskeriutskottet

Föredragande: Gabriel Mato

ÄNDRINGSFÖRSLAG
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om en ny gemensam fiskeripolitik: strukturen för de tekniska åtgärderna och de fleråriga planerna (2015/2092(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artikel 43,

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, särskilt artiklarna 7.2, 9 och 10,

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A8-0328/2015), och av följande skäl:

A.  Hållbara fiskbestånd är helt avgörande för framtidens fiskerinäring.

B.  Sedan 2009 har det knappt skett några framsteg i de lagstiftningsärenden som rör tekniska åtgärder respektive fleråriga planer. Detta beror å ena sidan på att kommissionens förslag om dessa planer skapat oenighet mellan EU:s institutioner om deras respektive beslutsbefogenheter enligt artikel 43 i EUF-fördraget och å andra sidan på svårigheterna att anpassa lagstiftningen om de tekniska åtgärderna till Lissabonfördraget.

C.  Ett av målen för den gemensamma fiskeripolitiken (förordning (EU) nr 1380/2013) är att återställa och bevara populationerna av skördade arter över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning (MSY) med hjälp av en ekosystemansats och en ansats som bygger på selektiva redskap. Tekniska åtgärder och fleråriga planer är några av de främsta verktygen för att uppnå detta mål.

D.  Landningsskyldigheten och regionaliseringen är ett par av de största förändringar som införts genom reformen av den gemensamma fiskeripolitiken från 2013.

E.  Det faktum att de tekniska åtgärderna är så komplexa och heterogena och dessutom spridda över många olika förordningar har bidragit till att göra det svårt för yrkesfiskarna att införa dem, vilket riskerar att skapa misstänksamhet bland yrkesfiskarna.

F.  Principen om regionalisering omfattar samråd med de rådgivande nämnderna med syftet att föra de berörda parterna närmare beslutsprocessen och att bättre utvärdera de socioekonomiska följderna av besluten.

G.  De tekniska åtgärdernas komplexitet och svårigheterna att genomföra dem liksom det faktum att den gemensamma fiskeripolitiken inte har gett några påtagliga positiva resultat eller incitament har bidragit till att skapa misstänksamhet bland yrkesfiskarna.

H.  Syftet med en översyn av de tekniska åtgärderna, grundad på bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden och med användning av en ekosystemansats, bör vara att förbättra fiskeresursernas och de marina resursernas miljömässiga hållbarhet på ett sätt som är förenligt med sektorns socioekonomiska lönsamhet.

I.  För att uppnå målen i den nya gemensamma fiskeripolitiken krävs det bl.a. att man använder mer selektiva fiskeredskap och fiskemetoder.

J.  Aktuella innovationer som förbättrar fiskeredskapens selektivitet hindras ofta av lagstiftningen.

K.  Landningsskyldigheten innebär en stor förändring i synen på fiskeriförvaltningen, inte minst på det demersala fisket, och således på de tekniska åtgärderna inom viktiga områden, såsom fångstsammansättning och maskstorlek.

L.  Det är nödvändigt att lägga särskild tonvikt vid det småskaliga fiskets betydelse för kustsamhällenas hållbarhet, och i synnerhet för kvinnors och barns roll. Den gemensamma fiskeripolitiken anspelar på ett differentierat system för det småskaliga fisket i Europa.

M.  Det är nödvändigt att införa en allmän definition av begreppet småskaligt fiske, med tanke på den roll det spelar för återhämtningen av våra hav och för bevarandet av traditionella och miljömässigt hållbara yrken och metoder.

N.  Det måste fastställas gemensamma grundläggande principer för alla fiskeområden genom antagandet av en ramförordning via det ordinarie lagstiftningsförfarande som föreskrivs i Lissabonfördraget, i syfte att säkerställa att målen i den gemensamma fiskeripolitiken genomförs i hela EU, säkerställa att det råder lika villkor för alla aktörer och underlätta genomförandet och kontrollen av de tekniska åtgärderna.

O.  Det ordinarie lagstiftningsförfarandet behöver inte alltid användas för regionala åtgärder, åtgärder som ofta ändras eller åtgärder som bygger på standarder och mål som medlagstiftarna beslutat om, men det måste användas för antagandet av bestämmelser som är gemensamma för alla fiskeområden, för bestämmelser som ingår i särskilda förordningar och för bestämmelser som inte kommer att ändras inom en överskådlig framtid.

P.  Regionaliseringen måste garantera att de tekniska åtgärderna anpassas till de särskilda drag som kännetecknar varje fiske och fiskeområde. Den ska medge flexibilitet och göra det möjligt att agera snabbt i eventuella nödsituationer. Regionaliseringen måste göra de tekniska åtgärderna enklare och lättare att förstå, införa och genomföra. Tekniska åtgärder som antas på regional nivå ska följa den modell som medlagstiftarna har kommit överens om enligt den nya gemensamma fiskeripolitiken.

Q.  Regionaliseringen kan bidra till att bestämmelserna förenklas och blir mer lättbegripliga, vilket skulle välkomnas av fiskerinäringen och andra berörda parter, i synnerhet om de ges möjlighet att delta i antagandet av dem.

R.  Regionaliseringen får inte leda till en åternationalisering, eftersom detta inte är förenligt med den gemensamma fiskeripolitiken som EU ensamt är ansvarigt för eftersom det rör sig om gemensamt utnyttjade resurser.

S.  Antagandet av tekniska åtgärder på grundval av regionaliseringen bör ske i enlighet med den modell som medlagstiftarna kommit överens om inom ramen för den nya gemensamma fiskeripolitiken, dvs. att kommissionen antar delegerade akter på grundval av gemensamma rekommendationer från de berörda medlemsstaterna som uppfyller de standarder och mål som medlagstiftarna kommit överens om eller, om de berörda medlemsstaterna inte lägger fram en gemensam rekommendation inom angiven tidsfrist, på kommissionens eget initiativ. Parlamentet förbehåller sig dock rätten att invända mot delegerade akter som antas enligt Lissabonfördraget.

T.  Översynen av ramen av tekniska åtgärder bör utgöra en möjlighet att fortsätta diskussionen om regionalisering och överväga alternativ till delegerade akter.

U.  Vissa förslag till specifika förordningar som innehåller tekniska åtgärder (drivgarn, oavsiktliga fångster av valar eller djuphavsfiske) har gett upphov till kontroverser. Några förslag, exempelvis de om fiske efter djuphavsbestånd i Nordostatlanten, har varit blockerade i över tre år. Överläggningarna om fiske med drivgarn har också kört fast. De regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna har förkastat flera specifika bestämmelser om tekniska åtgärder.

V.  De tekniska åtgärderna måste ta hänsyn till fenomenet med olagligt fiske, vilket ofta går hand i hand med olaglig användning av fiskeredskap, t.ex. drivgarn, och föreslå en effektiv lösning på problemet med olagligt, orapporterat och oreglerat fiske.

W.  De tekniska åtgärder som gäller för EU:s fiskeområden är inte alltid anpassade till de behov som innovativ verksamhet och olika lokala fisken uppvisar. Till följd av detta behöver yrkesfiskarna en uppsättning tekniska åtgärder som grundar sig på en regional strategi och som svarar mot varje fiskeområdes olika förutsättningar. Det är viktigt att fiskbestånden förvaltas på ett hållbart sätt, och därför är det angeläget att lagstiftningen förenklas och anpassas till den faktiska verkligheten. Det är också nödvändigt att beakta att fiskeområden även utnyttjas av tredjeländer vars bevarandebestämmelser skiljer sig avsevärt från dem som gäller i EU.

X.  I europeiska vatten, i synnerhet i Medelhavet, måste medlemsstaterna ovillkorligen fastställa nödvändiga åtgärder och samarbeta för att identifiera de personer som gör sig skyldiga till olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, samt säkerställa att lagstadgade påföljder utdöms och att kontrollerna ombord och i land skärps.

Y.  Inte alla de fleråriga planer som antagits mellan 2002 och 2009 har varit lika effektiva. Nya fleråriga planer kommer att antas i enlighet med de nya bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

Z.  Förhandlingar med dessa tredjeländer måste ingå i arbetet med att säkerställa hållbarhet.

AA.  Genom reformen av den gemensamma fiskeripolitiken infördes en landningsskyldighet och föreskrevs det flexibilitet, undantag och ekonomiskt stöd genom Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).

AB.   Man kan förvänta sig svårigheter i tillämpningen av utkastförbudet inom de blandfisken som inbegriper begränsande arter (så kallade choke species).

AC.  Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft är parlamentet medlagstiftare i fiskerifrågor, med undantag för frågor som rör totala tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter.

AD.  Sedan 2009 har det inte antagits någon flerårig plan till följd av att förslagen blockerats i rådet.

AE.  Inom ramen för den interinstitutionella arbetsgruppen för fleråriga planer har medlagstiftarna konstaterat att det är viktigt att samarbeta om de fleråriga planerna för att hitta praktiska lösningar, trots meningsskillnader vad gäller tolkningen av bestämmelserna i den rättsliga ramen.

AF.  De fleråriga planerna bör utgöra en stabil och varaktig ram för fiskeriförvaltningen och bygga på de bästa och senast tillgängliga vetenskapliga och socioekonomiska utlåtandena, och de bör vara tillräckligt flexibla för att kunna anpassas till beståndens utveckling och det årliga beslutet om tilldelning av fiskemöjligheter.

AG.  En gräns för maximal hållbar avkastning och en tidsplan för att uppnå denna, en förebyggande referenspunkt för aktivering av skyddsåtgärder, ett minimimål för biomassa, en mekanism för anpassning till oförutsedda ändringar i bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden och en översynsklausul har identifierats som gemensamma element för de framtida fleråriga planerna.

AH.  De fleråriga planerna måste fastställa ett allmänt mål som är möjligt att uppnå ur ett förvaltningsmässigt och vetenskapligt perspektiv. En långsiktig och stabil avkastning i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden bör utgöra en del av planerna, något som bör återspeglas i rådets årliga beslut om fiskemöjligheter. Dessa årliga beslut bör endast avse beviljandet av fiskemöjligheter.

AI.  Domstolens avgörande av den 26 november 2014 i målen C-103/12 Europaparlamentet mot rådet och C-165/12 kommissionen mot rådet om beviljande av fiskemöjligheter i EU:s vatten för fiskefartyg som för Bolivarianska republiken Venezuelas flagg i den exklusiva ekonomiska zonen utanför Franska Guyanas kust skapar ett prejudikat genom att reda ut innehållet i och begränsningarna för de två olika rättsliga grunderna i artikel 43 i EUF-fördraget. Artikel 43.3 får bara användas som rättslig grund för beviljande av fiskemöjligheter enligt förordningarna om TAC och kvoter.

AJ.  Det saknas ännu ett avgörande från domstolen i mål C-124/13 Europaparlamentet mot rådet om rådets förordning (EU) nr 1243/2012 om upprättande av en långsiktig plan för torskbestånden. I detta fall hävdar parlamentet att förordningen, med tanke på dess mål och innehåll, borde ha antagits på grundval av artikel 43.2 i EUF-fördraget, med tillämpning av det ordinarie lagstiftningsförfarandet med parlamentet som medlagstiftare. Parlamentet vänder sig också emot att rådet har delat upp kommissionens förslag i två rättsakter.

AK.  I avsaknad av fleråriga planer kan minsta referensstorlekar för bevarande ändras genom utkastplaner som antagits av kommissionen genom delegerade akter på grundval av rekommendationer från de berörda medlemsstaterna, eller, om de berörda medlemsstaterna inte lägger fram en gemensam rekommendation inom angiven tidsfrist, på kommissionens eget initiativ. När beslut om minsta referensstorlekar för bevarande fattas är det viktigt både att skydda unga exemplar och att följa vetenskapliga utlåtanden.

AL.  Utkastplanerna kommer att spela en viktig roll mot bakgrund av ändringarna av fiskemetoderna, vilka i sin tur påverkar fiskedödligheten och lekbeståndets biomassa, element som båda två är kvantifierbara mål i de fleråriga planerna. Detta skulle kunna vara en följd av ändringar av de minsta storlekarna för bevarande. Att ändra de minsta storlekarna via delegerade akter skulle innebära att man ändrar de fleråriga planernas främsta parametrar utan att gå via själva planerna.

AM.  Det var medlagstiftarnas avsikt att dessa delegerade akter skulle vara av övergångskaraktär, och att de under inga omständigheter skulle gälla längre än tre år.

AN.  För en och samma art kan de minsta referensstorlekarna för bevarande variera mellan olika områden för att beakta de särskilda drag som kännetecknar arterna och fiskena. När så är möjligt är övergripande beslut för alla områden att föredra för att underlätta övervakningsarbetet.

1.  För att säkerställa att målen i den gemensamma fiskeripolitiken uppnås anser Europaparlamentet att de framtida tekniska åtgärderna måste förenklas för att undanröja motsägelser och/eller redundanser, omfattas av en tydligt strukturerad rättslig ram och bygga på solida vetenskapliga uppgifter som granskats av sakkunniga.

2   Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att upprätta en fullständig förteckning över alla tekniska åtgärder som är i bruk för att på så sätt få bättre överblick över vilka förenklingar och strykningar som kan göras i samband med framtida tekniska åtgärder.

3.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att se över de tekniska åtgärderna för att man ska nå målen i den gemensamma fiskeripolitiken, förbättra selektiviteten, minska utkasten och fiskets miljöpåverkan, förenkla aktuella bestämmelser och bredda den vetenskapliga grunden.

4.  Europaparlamentet anser att de tekniska åtgärderna måste anpassas till de specifika drag som kännetecknar varje fiske och region, vilket skulle öka efterlevnaden inom den berörda sektorn.

5.  Europaparlamentet anser att förenklingen och regionaliseringen av de tekniska åtgärderna alltid bör stå i överensstämmelse med det verkliga syftet med förordningen om tekniska åtgärder, som är att minimera oönskade fångster och påverkan på den marina miljön.

6.  För att förenkla genomförandet av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken och öka fiskerinäringens och andra berörda aktörers acceptans och iakttagande av dessa bestämmelser anser Europaparlamentet att yrkesfiskarna i större utsträckning måste delta i beslutsfattandet, särskilt inom ramen för de rådgivande nämnderna. De måste också ges större incitament såsom stöd genom EHFF och andra instrument till innovation, utbildning, utrustning och användning av mer selektiva fiskeredskap.

7.  Europaparlamentet anser att den nya rättsliga ramen kommer att förenkla fortsatt användning av innovativa fiskeredskap för vilka det finns vetenskapliga belägg för att de både ökar selektiviteten och har en mindre påverkan på miljön.

8.  Europaparlamentet anser att innovation och forskning måste främjas för att den gemensamma fiskeripolitiken ska genomföras effektivt, särskilt när det gäller landning av utkast, i syfte att öka selektiviteten och modernisera fiskemetoderna och kontrollmetoderna.

9.  Europaparlamentet anser att hållbar användning av innovativa fiskeredskap som enligt oberoende vetenskaplig forskning är mer selektiva bör tillåtas utan restriktioner och onödiga kvantitativa begränsningar, regleras i lag och – vad beträffar vidare forskning – främjas ekonomiskt.

10.  Europaparlamentet anser att det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska tillämpas för antagandet av bestämmelser som är gemensamma för alla fiskeområden, inklusive för upprättandet av standarder och mål för tekniska åtgärder, däribland tekniska åtgärder som ingår i särskilda förordningar, eller för bestämmelser som inte kommer att ändras inom en överskådlig framtid. Däremot anser parlamentet att det ordinarie lagstiftningsförfarandet inte alltid behöver användas för regionala åtgärder eller åtgärder som kan komma att ändras ofta. Parlamentet anser att dessa åtgärder bör utvärderas regelbundet för att säkerställa att de är fortsatt relevanta, och anser att en omdömesgill användning av delegerade akter kan tillgodose detta behov av flexibilitet och lyhördhet. Parlamentet påminner dock om att det förbehåller sig rätten att invända mot delegerade akter som antas enligt fördraget.

11.  Europaparlamentet rekommenderar att det fastställs en allmän och tydlig europeisk ram för tekniska åtgärder, i vilken ett begränsat antal stora övergripande principer slås fast. Parlamentet anser att samtliga bestämmelser som inte avser merparten europeiska vatten inte bör ingå i denna allmänna ram utan i stället omfattas av regionaliseringen.

12.  Europaparlamentet anser att regionala åtgärder ska överensstämma med ramförordningen om tekniska åtgärder och vara förenliga med målen i den gemensamma fiskeripolitiken och direktiv 2008/56/EG om en marin strategi.

13.  Europaparlamentet anser att bestämmelser som avser tekniska åtgärder bör fastställas medelst en lämplig användning av regionaliseringsprocessen och grundas på gemensamma centraliserade principer och definitioner, inklusive gemensamma mål och standarder som ska tillämpas i hela EU, däribland en förteckning över förbjudna arter och redskap, en uppsättning specifika bestämmelser för de större havsområdena och ett visst antal specifika tekniska föreskrifter, vilka alla ska antas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Parlamentet konstaterar att regionaliseringen skulle tillämpas för regionala bestämmelser och bestämmelser som ofta ändras, och att dessa regelbundet bör utvärderas.

14.  Europaparlamentet understryker att den nya ramförordningen om tekniska åtgärder måste vara tydligt formulerad, vilket kommer att kräva en stor förenklingsinsats. Parlamentet begär därför att aktuella förordningar om tekniska åtgärder, särskilt förordningarna (EG) nr 850/98 och (EG) nr 1967/2006, upphävs på förhand, i syfte att förhindra en anhopning av förordningar.

15.  När det gäller delegerade akter påminner Europaparlamentet om att medlemsstaterna, i enlighet med artikel 18 i grundförordningen, inom en tidsfrist som ska fastställas i förordningen om tekniska åtgärder, får lämna rekommendationer till kommissionen, som inte får anta någon akt innan denna tidsfrist har löpt ut.

16.  Europaparlamentet anser att man måste utvärdera hur lämpliga och effektiva de specifika förordningar som bygger på tekniska åtgärder är, liksom vilka sociala och ekonomiska följder de får för EU:s flottor och för lokalbefolkningen, samtidigt som man iakttar målen i den gemensamma fiskeripolitiken och ramdirektivet om en marin strategi.

17.  Europaparlamentet anser att de tekniska åtgärderna måste innefatta specifika bestämmelser om användning av vissa fiskeredskap för att skydda sårbara livsmiljöer och marina arter.

18.  Europaparlamentet anser att de tekniska åtgärderna måste säkerställa att destruktiva fiskeredskap med dålig selektivitet inte används och att ett generellt förbud mot användning av explosiva och giftiga ämnen ska införas.

19.  Europaparlamentet anser att man utan dröjsmål måste fastställa en konsekvent uppsättning tekniska åtgärder som kan användas för vart och ett av de tre främsta fiskeområdena, med beaktande av de drag som kännetecknar respektive område, där EU:s beslut kan få betydande följder för fiskbeståndens återhämtning och ekosystemens bevarande och för den hållbara förvaltningen av gemensamt utnyttjade fiskbestånd.

20.  Europaparlamentet anser att man i enlighet med den vetenskapliga definitionen och klassificeringen av fiskeredskapskategorier måste göra en uppdelning mellan trålredskap och landvader i Medelhavsområdet, då den lagstiftning som reglerar trålredskap inte bör vara densamma som den som reglerar traditionella landvader, eftersom dessa i huvudsak är inriktade på icke utrotningshotade arter.

21.  Utan hinder av landningsskyldigheten, som gäller från den 1 januari 2015 och som successivt ska tillämpas för alla fiskbestånd senast 2019, anser Europaparlamentet att lagstiftningen om tekniska åtgärder måste vara tillräckligt flexibel för att i realtid kunna anpassas till fiskenas utveckling och ge fiskerinäringen större möjligheter att i praktiken tillämpa innovationer som rör selektiva fiskemetoder.

22.  Europaparlamentet anser att landningsskyldigheten utgör en genomgripande förändring inom fisket, och att det därför är nödvändigt att anpassa de tekniska åtgärderna så att man inom fisket kan genomföra och främja ett mer selektivt fiske. Parlamentet rekommenderar därför följande tre åtgärder:

–   Genomgripande ändring, eller till och med upphävande av bestämmelserna om fångstsammansättning.

–   Beviljande av större flexibilitet när det gäller maskstorlek.

–   Möjlighet att ha olika typer av redskap ombord.

23.  Europaparlamentet noterar de svårigheter som förorsakas av samexistensen mellan de marknadsnormer som fastställs i rådets förordning (EG) nr 2406/96 och de minsta fångststorlekarna. Parlamentet efterlyser en harmonisering av dem i den nya ramförordningen om tekniska åtgärder.

24.  Europaparlamentet anser att man i samband med en översyn av de tekniska åtgärderna bör beakta deras följder för de biologiska resursernas bevarande, den marina miljön, driftskostnaderna inom fisket och lönsamheten i samhälls- och sysselsättningspolitiska termer.

25.  Europaparlamentet anser att det bevarandemål som är inskrivet i ramförordningen om tekniska åtgärder effektivare skulle kunna uppnås genom åtgärder för att förbättra utbuds- och efterfrågehanteringen med stöd av producentorganisationer.

26.  Europaparlamentet anser att det småskaliga fisket i medlemsstaternas och regionernas inre vatten – som är av underordnad betydelse – bör stå utanför TAC.

27.  Europaparlamentet anser att de fleråriga planerna spelar en grundläggande roll inom den gemensamma fiskeripolitiken för att bevara fiskeresurserna, eftersom de utgör det lämpligaste verktyget för att anta och tillämpa specifika tekniska åtgärder för fisken efter olika arter.

28.  Europaparlamentet anser att medlagstiftarna måste fortsätta att försöka nå en överenskommelse om de fleråriga planerna med beaktande av institutionernas befogenheter enligt EUF-fördraget och på grundval av relevant rättspraxis.

29.  Europaparlamentet anser att de fleråriga planerna bör utgöra en stabil och varaktig ram för fiskeriförvaltningen, bygga på de bästa och senast tillgängliga vetenskapliga och socioekonomiska utlåtanden som erkänts av experter och vara anpassade till beståndens utveckling. De bör också tillhandahålla den flexibilitet som behövs i samband med rådets årliga beslut om fiskemöjligheter. Dessa årliga beslut bör endast avse beviljandet av fiskemöjligheter och bör i största möjliga mån undvika att fiskemöjligheterna varierar alltför mycket.

30.  Europaparlamentet anser att man måste utveckla de framtida fleråriga planerna för att återställa och bevara bestånden över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning, inbegripet en på förhand fastställd tidsplan, en referenspunkt för bevarande för aktivering av skyddsåtgärder, en mekanism för anpassning till ändringar i de vetenskapliga utlåtandena och en översynsklausul.

31.  Europaparlamentet anser att det för att undvika problem till följd av landningsskyldigheten inom blandfiskena är nödvändigt att förbättra selektiviteten och minska de oönskade fångsterna. Parlamentet anser att det vore lämpligt att finna vägar för att kunna utnyttja möjligheten att anta flexibilitetsåtgärder och utnyttja de vetenskapligt fastställda fiskedödlighetsintervallen för att fastställa TAC.

32.  Europaparlamentet bekräftar på nytt att berörda parter, genom de rådgivande nämnderna, måste involveras mer i utformningen och utvecklingen av de fleråriga planerna och i samtliga beslut som rör regionaliseringen.

33.  Europaparlamentet anser att parlamentet särskilt noggrant bör granska de delegerade akter som rör utkastplanerna och förbehålla sig rätten att invända om man anser detta vara nödvändigt.

34.  Europaparlamentet anser att giltighetstiden för de delegerade akterna om utkastplaner, inklusive ändringar av de minsta referensstorlekarna för bevarande, inte i något fall får överskrida gränsen på tre år. I förekommande fall bör de ersättas av en flerårig plan, och de fleråriga planerna bör i detta syfte antas så tidigt som möjligt.

35.  Inom ramen för regionaliseringen anser Europaparlamentet att besluten om minsta referensstorlekar för bevarande för varje art bör grundas på vetenskapliga utlåtanden. Parlamentet betonar behovet av att undvika oriktigheter eller bedrägerier som kan äventyra den inre marknadens funktionssätt.

36.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

MOTIVERING

1. Inledning

Ett av målen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken från 2013 var att nå maximal hållbar avkastning (MSY) med hjälp av en ekosystemansats. De främsta verktygen för att uppnå detta mål är tekniska åtgärder och fleråriga planer, som båda används i bevarandesyfte.

Sedan 2009 har det dock knappt skett några framsteg i de lagstiftningsärenden som rör tekniska åtgärder respektive fleråriga planer. Vad gäller de fleråriga planerna har det uppstått ett dödläge mellan institutionerna. Detta dödläge beror på att bestämmelserna för fångstkontroll i lagstiftningsförslagen om fleråriga planer även omfattade fördelningen av fiskemöjligheter. Därför skapade kommissionens förslag oenighet i fråga om artikel 43 i EUF-fördraget. Vad gäller de tekniska åtgärderna uppstod det svårigheter med att anpassa lagstiftningen till Lissabonfördraget.

2. Tekniska åtgärder

Syftet med de tekniska åtgärderna är att undvika fångster av ungfisk och andra bifångster. Systemet bygger i princip på tre geografiskt uppdelade förordningar (Östersjön, Medelhavet och Atlanten och andra vatten), som består av en specifik uppsättning bestämmelser, men som ibland ingår i en bredare uppsättning förvaltningsinstrument, såsom fleråriga planer. Några förordningar är också inriktade på specifika sakfrågor, såsom förbud mot drivgarn, förhindrande av oavsiktliga fångster av valar och förbud mot avlägsnande av hajfenor ombord. De tekniska åtgärderna är spridda över fler än trettio olika förordningar och är så komplexa, heterogena och dåligt organiserade att det är inkonsekventa och ibland till och med inbördes motstridiga.

De tekniska åtgärdernas komplexitet beror till viss del på att de har antagits enligt olika lagstiftningsförfaranden och på olika grunder. Några av de tekniska åtgärderna har främjats av de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna. I andra fall har de antagits mot bakgrund av de årliga förordningarna om TAC och kvoter. De allra flesta av dem har dock antagits av rådet eller kommissionen enligt kommittéförfarandet, innan Lissabonfördraget trädde i kraft och utan Europaparlamentets medverkan.

Att de tekniska åtgärderna är så heterogena och inkonsekventa beror på att många av dem antagits successivt av rådet som en del av de årliga förordningarna om fastställande av totala tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter. Några av dem har således uppstått som ett resultat av politiska förhandlingar mellan medlemsstaterna och är dåligt vetenskapligt underbyggda, vilket har lett till omotiverade skillnader mellan olika havsområden. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft ska de olika åtgärder som rör TAC och kvoter antas gemensamt av Europaparlamentet och rådet.

De tekniska åtgärdernas geografiska inriktning tar sig tydligt uttryck i den särbehandling som har tillämpats för Medelhavet. I detta fall antogs det en uppsättning mer eller mindre samstämda åtgärder först 2006. Den rådgivande nämnden för Medelhavet har dock flera gånger begärt att några av de tekniska åtgärderna ska ses över. Det kan noteras att kommissionen i sin senaste studie om de tekniska åtgärderna(1) inte tog med Medelhavet eftersom detta område ansågs vara alltför komplext.

En del av de tekniska åtgärderna utgörs av specifika förordningar. Lagstiftningsförfarandet har i de flesta fall skapat kontroverser. Ett talande fall är förslaget om fiske efter djuphavsbestånd i Nordostatlanten (2)som har varit blockerat i över tre år. Även förfarandet avseende fiske med drivgarn(3) är blockerat. Dessa svårigheter och kontroverser speglar innehållet i förslagen. I några fall, exempelvis vad gäller avlägsnande av hajfenor ombord på fartyg(4), har bestämmelserna förkastats av de regionala fiskeriförvaltningsorganisationerna, vilket gör att EU:s flottor har hamnat i underläge jämfört med tredjeländer. I andra fall, t.ex. vad gäller förordningen om åtgärder när det gäller oavsiktlig fångst av valar(5), skulle man behöva se över bestämmelsernas ändamålsenlighet.

Alla förordningar om tekniska åtgärder innehåller en rad undantag, och alla bestämmelser har varit föremål för ändringar. Så har t.ex. förordning (EG) nr 850/1998 ändrats fjorton gånger. De tekniska åtgärdernas komplexitet har ökat genom alla dessa ändringar. Inkonsekvenserna är många, och det görs ingen tydlig åtskillnad mellan de delegerade akternas och genomförandeakternas respektive tillämpningsområde, vilket lägger hinder i vägen för arbetet med lagstiftningsärendena. Samtliga tekniska åtgärder borde därför redan för länge sedan ha rationaliserats, förenklats och anpassats till Lissabonfördraget.

2002 och 2008 försökte man se över samtliga tekniska åtgärder(6). Ett försök misslyckades, och ett andra försök blev i slutändan inget annat än ännu en i raden av de många ändringarna. Det har inte heller gjorts några framsteg vad gäller lagstiftningsärendena om anpassning till Lissabonfördraget av de tre viktigaste geografiska förordningarna.

I maj 2014 avslutade kommissionen ett offentligt samråd om en ny ram av tekniska åtgärder i den reformerade gemensamma fiskeripolitiken. De flesta av de medlemsstater som svarade ansåg det nödvändigt att förenkla de tekniska åtgärderna för att garantera lika villkor, vilket innebär att beslut om vissa bestämmelser även i fortsättningar måste fattas via medbeslutandeförfarandet. Det ansågs att regionaliseringsnivån vid utformningen av tekniska åtgärder borde avgöras av sådana faktorer som praktisk tillämpning och behovet av kontroll och övervakning. De från fiskerinäringen som svarade ansåg det nödvändigt att tillämpa ett minimalistiskt angreppssätt i den nya strukturen för de tekniska åtgärderna och att inte låta detaljstyrningsbeslut omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet. De icke-statliga organisationerna å sin sida ansåg det nödvändigt med en allmän ram av tekniska åtgärder som innehåller de allmänna mål och gemensamma miniminormer som bör tillämpas i hela EU för att garantera att inga brister uppstår i förvaltningen. Därför bör en förenkling inte göras på bekostnad av miljöskyddet.

I framtiden kommer lagstiftning om tekniska åtgärder att behöva antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet för att säkerställa lika villkor och underlätta genomförandet och kontrollen. Regionaliseringen kan förenkla förvaltningen och garantera att bestämmelserna anpassas till de särskilda drag som kännetecknar varje fiske och fiskeområde. Den medger flexibilitet och gör det möjligt att agera snabbt i nödsituationer. Regionaliseringen kan också bidra till att bestämmelserna förenklas och blir mer lättbegripliga, vilket skulle välkomnas av fiskerinäringen, i synnerhet om näringen ges möjlighet att delta i antagandet av dem. En fullständig regionalisering är dock inte förenlig med den gemensamma fiskeripolitiken som är en gemensam politik inom vilken EU har exklusiv behörighet, eftersom det rör sig om en gemensamt utnyttjad resurs.

Därför förefaller det inte nödvändigt att använda det ordinarie lagstiftningsförfarandet för regionala åtgärder och för sådana åtgärder som ofta ändras, men det bör däremot tillämpas för bestämmelser som är gemensamma för alla fiskeområden och för bestämmelser som inte kommer att ändras inom en överskådlig framtid.

De tekniska åtgärderna bör vara uppdelade på tre medbeslutandedelar och en regionaliseringsdel. De tre första delarna skulle omfatta en uppsättning gemensamma och centraliserade bestämmelser, en uppsättning specifika bestämmelser för de större havsområdena och ett visst antal specifika tekniska föreskrifter som antagits enligt medbeslutandeförfarandet. Regionaliseringen skulle tillämpas för regionala bestämmelser och bestämmelser som ofta ändras.

3. Fleråriga planer

Syftet med de fleråriga planerna är att förvalta de fiskarter som är av störst intresse för fisket. Den gemensamma nämnaren för dem är fastställandet av mål för förvaltningen av bestånden med avseende på storleken på lekbeståndets biomassa och fiskedödligheten. De flesta av de elva fleråriga planer som hittills utarbetats avser total tillåten fångstmängd (TAC). Flera av dem rör även andra instrument, såsom tekniska åtgärder, begränsningar av fiskeansträngningen och särskilda kontrollbestämmelser.

Dessa planer infördes efter reformen av den gemensamma fiskeripolitiken från 2002. Två av dem reglerar bestånd som förvaltas av regionala fiskeriförvaltningsorganisationer, dvs. bestånd av blåfenad tonfisk och liten hälleflundra, medan de övriga reglerar bestånd i gemenskapsvatten på grundval av utlåtanden från Internationella havsforskningsrådet (Ices). Mellan 2002 och 2009 utvecklades planerna relativt långsamt, och sedan 2009 har det inte antagits någon flerårig plan till följd av dödläget i rådet.

Inte alla fleråriga planer har varit lika effektiva. De sämsta resultaten har i allmänhet kunnat härledas till ineffektiva mekanismer för minskning av fiskeansträngningen och till brister i kontrollen. Förvaltningen av flottan och därmed av den faktiska fiskekapaciteten har inte längre lika stor tyngd i den gemensamma fiskeripolitiken. Även om de olika kriserna har lett till stora minskningar av flottan har fiskekapaciteten minskat i betydligt mindre utsträckning.

Trots de fleråriga planernas betydelse har de utvecklats mycket lite under de senaste åren till följd av dödläget mellan institutionerna, som beror på att Europaparlamentet och rådet har olika uppfattning om vilken rättslig grund som ska användas för de fleråriga planerna och särskilt om huruvida artikel 43.2 eller artikel 43.3 i EUF-fördraget ska användas. Enligt artikel 43.3 är det rådet ensamt som fattar beslut, utan parlamentets medverkan. Den 26 november 2014 avkunnade domstolen en dom i två mål(7) som tagits upp av Europaparlamentet och kommissionen mot ett rådsbeslut om beviljandet av fiskemöjligheter i EU:s vatten för fiskefartyg som för Venezuelas flagg i den exklusiva ekonomiska zonen utanför Franska Guyanas kust. Detta avgörande skapar ett prejudikat som förtydligar att artikel 43.3 bara får användas som rättslig grund för beviljande av fiskemöjligheter enligt förordningarna om TAC och kvoter.

Domstolen har ännu inte avkunnat dom i mål C-124/13 Europaparlamentet mot rådet om rådets förordning (EU) nr 1243/2012 om upprättande av en långsiktig plan för torskbestånden. I detta fall hävdar parlamentet att förordningen, med tanke på dess mål och innehåll, borde ha antagits på grundval av artikel 43.2 i EUF-fördraget, med tillämpning av det ordinarie lagstiftningsförfarandet med parlamentet som medlagstiftare. Parlamentet vänder sig också emot att rådet har delat upp kommissionens förslag i två rättsakter.

I april 2014 avslutades arbetena i den interinstitutionella arbetsgruppen för fleråriga planer. Under arbetets gång konstaterade medlagstiftarnas representationer vikten av samarbete för att hitta praktiska lösningar, oaktat deras skilda tolkningar av den rättsliga ramen. De fleråriga planerna bör utgöra en stabil och varaktig ram för fiskeriförvaltningen som bygger på bästa tillgängliga vetenskapliga utlåtanden. Dessutom bör de vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra anpassningar till beståndens utveckling och de årliga besluten om fiskemöjligheter.

Följande måste ingå i de framtida fleråriga planerna: ett mål om maximal hållbar avkastning och en tidsplan för att uppnå detta mål, en referenspunkt för bevarande för aktivering av skyddsåtgärder, en mekanism för anpassning till nya vetenskapliga utlåtanden och en översynsklausul.

Efter 2013 års reform av den gemensamma fiskeripolitiken måste de fleråriga planerna innehålla ett mål om maximal hållbar avkastning och en tidsfrist för att uppnå detta mål, bestämmelser om utkastförbudet och landningsskyldigheten(8), garantier för genomförandet av korrigerande åtgärder och översynsklausuler. I den gemensamma fiskeripolitiken fastställs det också två kvantifierbara mål för de fleråriga planerna: fiskedödligheten och lekbeståndets biomassa.

Genom reformen av den gemensamma fiskeripolitiken infördes utkastförbudet, men inget har gjorts för att komma till rätta med den inneboende stelbentheten i systemet för TAC och kvoter. Eftersom man kan vänta sig problem inom de blandfisken som inbegriper begränsande arter (så kallade choke species) är det lämpligt att privilegiera vissa instrument, t.ex. reglering av fiskeansträngningen, som är mindre stelbenta än systemet för TAC och kvoter. En reglering av fiskeansträngningen skulle göra det lättare att uppnå målet om maximal hållbar avkastning och förbättra flottans ekonomiska resultat vid en fastställd fiskedödlighet.

4. 2013 års reform av den gemensamma fiskeripolitiken

En viktig del av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som påverkar såväl de fleråriga planerna som de tekniska åtgärderna är regionaliseringen(9) eller det regionala samarbetet om bevarandeåtgärder. De fleråriga planerna förefaller vara det lämpligaste verktyget för att anta och tillämpa specifika tekniska åtgärder inom ramen för regionaliseringen.

När kommissionen delegeras befogenheter rörande de fleråriga planerna, de nödvändiga bevarandeåtgärderna enligt EU:s miljölagstiftning eller landningsskyldigheten, får de medlemsstater som påverkas av dessa åtgärder lägga fram gemensamma rekommendationer inom en viss tidsfrist. Vad gäller genomförandet av dessa rekommendationer måste medlemsstaterna samråda med respektive rådgivande nämnder. Kommissionen får anta de rekommenderade åtgärderna via delegerade akter, och kan också lägga fram förslag om inte alla medlemsstater lyckas komma överens om gemensamma rekommendationer inom den fastställda tidsfristen. Kommissionen får även lägga fram förslag om de gemensamma rekommendationerna inte anses vara förenliga med bevarandeåtgärdernas kvantifierbara mål. Europaparlamentets roll är begränsad till möjligheten att invända mot en delegerad akt inom två månader.

Dessa nya bestämmelser inverkar på de tekniska åtgärderna och är i stor utsträckning beroende av förekomsten eller avsaknaden av fleråriga planer. De kräver att kommissionen antar delegerade akter. När det t.ex. för ett specifikt fiske inte har antagits en flerårig plan eller förvaltningsplan ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter för att på tillfällig basis och för en period om högst tre år fastställa en särskild utkastplan, som även kan omfatta en ändring av de minsta storlekarna(10).

I förordningen om landningsskyldigheten(11) har det införts ändringar avseende tekniska åtgärder i de tre regionala förordningarna (Atlanten, Medelhavet och Östersjön). Utkastplanerna har kommit att bli det främsta verktyget för införande av ändringar genom delegering av befogenheter till kommissionen. Kommissionen har fått befogenhet att genom delegerade akter fastställa minsta referensstorlekar för bevarande för arter som omfattas av landningsskyldigheten och vid behov fastställa undantag för de minsta referensstorlekarna. Ett sådant fall har inträffat i utkastplanen för Östersjön(12) för vilken den minsta storleken för torsk sänkts från 38 cm till 35 cm.

I de flesta fall kommer de minsta storlekarna för bevarande att antas av kommissionen genom delegerade akter. Detta kommer att göra det lättare att anta vissa åtgärder på regional nivå, samtidigt som de minsta storlekarna för bevarande kommer att tillämpas på en högre nivå, och på detta sätt skulle utvecklingen av de fleråriga planerna kunna komma att ändras avsevärt. När en minsta storlek ändras kommer yrkesfiskarna att ändra fiskemetoderna, vilket i sin tur påverkar fiskedödligheten och lekbeståndets ålderspyramid. I grundförordningen för den gemensamma fiskeripolitiken fastställs det att dessa två parametrar är de fleråriga planernas kvantifierbara mål(13). Genom att ändra de minsta storlekarna via en delegerad akt ändrar man de fleråriga planernas främsta parametrar utan att gå via själva planerna. Man måste komma ihåg att de minsta storlekarna spelar en viktig roll för försäljningen och för kontrollen av fiskeriverksamheten.

5. Föredragandens ståndpunkt

5.1.  Fleråriga planer

Medlagstiftarna måste hitta ett pragmatiskt sätt för att snabbt utveckla de fleråriga planerna i ljuset av domstolens rättspraxis.

De berörda parterna måste involveras mer i utformningen och utvecklingen av de fleråriga planerna.

De fleråriga planerna måste antas så tidigt som möjligt. På det sättet kan man undvika att de långsiktiga åtgärderna regleras via utkastplaner som på grund av sin beskaffenhet endast bör innehålla tillfälliga åtgärder.

5.2.  Tekniska åtgärder

De framtida tekniska åtgärderna bör vara enkla och tydliga så att det är lättbegripliga för yrkesfiskarna.

De bör i möjligaste mån anpassas till de specifika drag som kännetecknar varje fiske och region (regionalisering).

Däremot bör EU:s medlagstiftare anta de bestämmelser som är gemensamma för alla fiskeområden och de bestämmelser som inte kommer att ändras under en överskådlig framtid i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, dvs. medbeslutandeförfarandet.

En fullständig regionalisering skulle inte vara förenlig med den gemensamma fiskeripolitiken som är en gemensam politik inom vilken EU har exklusiv behörighet, eftersom det rör sig om en gemensamt utnyttjad resurs.

Yrkesfiskarna måste i större utsträckning delta i alla delar av beslutsfattandet om de tekniska åtgärderna. Dessutom krävs det incitament för att underlätta genomförandet av åtgärderna.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

10.11.2015

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

14

2

6

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Marco Affronte, Clara Eugenia Aguilera García, Renata Briano, Alain Cadec, David Coburn, Diane Dodds, Linnéa Engström, João Ferreira, Ian Hudghton, Carlos Iturgaiz, António Marinho e Pinto, Gabriel Mato, Liadh Ní Riada, Remo Sernagiotto, Ricardo Serrão Santos, Isabelle Thomas, Ruža Tomašić, Peter van Dalen, Jarosław Wałęsa

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Izaskun Bilbao Barandica, Ole Christensen, Verónica Lope Fontagné, Lidia Senra Rodríguez

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Tim Aker

(1)

A study in support of the development of a new technical conservation measures framework within a reformed CFP. Projektnummer: ZF1455_S02. 7 juli 2014.

(2)

COM(2012)0371 – 2012/0179 (COD).

(3)

COM(2014)0265 – 2014/0138 (COD).

(4)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 605/2013 av den 12 juni 2013.

(5)

Rådets förordning (EG) nr 812/2004 av den 26 april 2004.

(6)

COM(2002)0672 och COM(2008)0324.

(7)

Målen C-103/12 Europaparlamentet mot rådet och C-165/12 kommissionen mot rådet.

(8)

Landningsskyldighet – artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013.

(9)

Regionalt samarbete om bevarandeåtgärder. Artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013.

(10)

Artikel 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013.

(11)

Artiklarna 1.10, 2.5 och 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/812 av den 20 maj 2015.

(12)

Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1396/2014 av den 20 oktober 2014.

(13)

Artikel 10.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy