BETÄNKANDE om statslöshet i Syd- och Sydostasien

4.5.2017 - (2016/2220(INI))

Utskottet för utrikesfrågor
Föredragande: Amjad Bashir

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om statslöshet i Syd- och Sydostasien

(2016/2220(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av föreskrifterna i FN:s instrument om mänskliga rättigheter, inbegripet de som handlar om rätten till en nationalitet, såsom FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om barnets rättigheter, konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1954 års konvention om statslösa personers rättsliga ställning, 1961 års konvention om begränsning av statslöshet, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll, konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, den internationella konventionen om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar,

–  med beaktande av andra FN-instrument om statslöshet och rätten till nationalitet, såsom FN:s flyktingkommissaries (UNHCR) verkställande kommittés slutsats nr 106 om identifiering, förebyggande och begränsning av statslöshet och skydd av statslösa personer[1], i enlighet med FN:s generalförsamlings resolution 61/137 från 2006,

–  med beaktande av UNHCR:s kampanj för att undanröja förekomsten av statslöshet fram till 2024[2] och den globala kampanjen för lika medborgarrättigheter som stöds av UNHCR, FN:s enhet för jämställdhet och kvinnors egenmakt med flera, och som FN:s råd för mänskliga rättigheter står bakom,

–  med beaktande av resolutionen av den 15 juli 2016 från FN:s råd för mänskliga rättigheter om mänskliga rättigheter och godtyckligt berövande av nationalitet[3],

–  med beaktande av Wienförklaringen och Wienhandlingsprogrammet[4], som antogs av världskonferensen om mänskliga rättigheter den 25 juni 1993,

–  med beaktande av den allmänna rekommendationen nr 32 från kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor, om de könsrelaterade dimensionerna av flyktingstatus, asyl, nationalitet och statslöshet bland kvinnor[5],

–  med beaktande av förklaringen om de mänskliga rättigheterna från Sydostasiatiska nationers förbund (Asean)[6],

–  med beaktande av artikel 3.5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) vari anges att EU i ”sina förbindelser med den övriga världen” ska bidra till ”utrotning av fattigdomen och skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnets rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga”,

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 20 juli 2015 om EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati (2015–2019)[7],

–  med beaktande av EU:s strategiska ram och handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati av den 25 juni 2012[8],

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 4 december 2015 om statslöshet[9],

–  med beaktande av rådets slutsatser av den 20 juni 2016 om EU:s strategi för Myanmar/Burma[10],

–  med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2016 om de mänskliga rättigheterna och migration i tredjeländer[11],

–  med beaktande av sin resolution av den 7 juli 2016 om Myanmar/Burma, särskilt situationen för Rohingyafolket[12],

–  med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2015 om årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2013 och Europeiska unionens politik på området[13],

–  med beaktande av studien från november 2014 från generaldirektoratet för EU-extern politik Adressing the Human Rights impact of statelessness in the EU's external action (Hantering av statslöshetens inverkan på de mänskliga rättigheterna i EU:s yttre rättigheter),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandet från utskottet för utveckling (A8-0182/2017), och av följande skäl:

A.  Den syd- och sydostasiatiska regionen består av följande länder – Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Brunei, Filippinerna, Indien, Indonesien, Kambodja, Laos, Malaysia, Maldiverna, Myanmar/Burma, Nepal, Pakistan, Singapore, Sri Lanka, Thailand, Vietnam och Östtimor – som alla är medlemmar av, eller har observatörsstatus i, antingen Sydostasiatiska nationers förbund (Asean) eller Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete (SAARC).

B.  I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna bekräftas att alla individer är födda lika i värde och rättigheter. Rätten till en nationalitet och rätten att inte godtyckligt fråntas sin nationalitet är inskriven i artikel 15 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i andra internationella instrument för mänskliga rättigheter. De internationella rättsliga instrumenten har emellertid inte lyckats med sin främsta målsättning, som är att säkerställa alla personers rätt till en nationalitet.

C.  Alla mänskliga rättigheter är universella, odelbara, ömsesidigt beroende och sammanlänkade. De mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är alla människors födslorätt, och regeringarnas främsta uppgift är att skydda och främja dem.

D.  Enligt konventionen om barnets rättigheter, som har ratificerats av alla syd- och sydostasiatiska länder, ska alla barn registreras omedelbart efter födseln och ha rätten att erhålla en nationalitet. Det uppskattas att hälften av världens alla statslösa personer är barn, och att många av dem är statslösa från födseln.

E.  I Aseans förklaring om de mänskliga rättigheterna bekräftas att varje person har rätt till en nationalitet enligt vad som föreskrivs i lag och att ingen person ”godtyckligt ska berövas sin nationalitet, eller nekas rätten att ändra denna nationalitet”.

F.  En statslös person definieras i 1954 års konvention om statslösa personers rättsliga ställning som ”den som ej av någon stat med tillämpning av dess lagstiftning anses såsom dess medborgare”. Orsakerna till statslöshet kan variera, och inbegriper, men är inte begränsade till statssuccession, upplösning av stater, i vissa fall händelser i anknytning till tvångsflykt, migration och människohandel, samt förändringar och luckor i nationalitetslagar, upphörande av nationalitet efter att ha varit bosatt utanför det egna landet under en längre tidsperiod, godtyckligt berövande av nationalitet, diskriminering på grund av kön, ras, etnicitet eller av annan anledning, administrativa och byråkratiska hinder, bland annat vid erhållande eller registrering av personbevis. De flesta av dessa orsaker, eller rentav allihop, kan återfinnas i de fall av statslöshet som finns i Syd- och Sydostasien,

G.  Det är viktigt att notera att huruvida en person är statslös är en fråga som skiljer sig från frågan huruvida personen är en flykting. De flesta statslösa personer har aldrig lämnat platsen där de är födda och har aldrig korsat en internationell gräns.

H.  Statslöshet är ett mångfasetterat problem och leder till en mängd olika människorättskränkningar som inbegriper men inte är begränsade till problem med anknytning till personbevis och andra civilståndshandlingar, liksom andra problem gällande äganderätt, utestängning från program för hälsovård för barn och från det statliga skolsystemet, ägande av företag, politisk representation och röstdeltagande, tillgång till social trygghet och offentliga tjänster. Statslöshet kan bidra till människohandel, godtyckliga gripanden, kränkning av den fria rörligheten, exploatering av och övergrepp mot barn samt diskriminering av kvinnor.

I.  Statslöshet fortsätter att bara få begränsad internationell uppmärksamhet, trots dess väldigt oroväckande inverkan på de mänskliga rättigheterna både globalt och regionalt, och fortsätter att ses som en intern angelägenhet för stater. Minskad och till slut avskaffad statslöshet bör bli en människorättsprioritet på internationell nivå.

J.  Könsdiskriminerande lagstiftning, exempelvis för att erhålla eller överlåta en nationalitet till sitt barn eller sin maka/make, förekommer fortfarande i Syd- och Sydostasien i länder som Nepal, Malaysia och Brunei.

K.  UNHCR har uppskattat att 135 miljoner barn under fem års ålder i regionen inte fått sina födslar registrerade och riskerar att bli statslösa.

L.  Undanröjandet av statslösheten kommer även att leda till ökad demokrati eftersom tidigare statslösa personer kommer att inkluderas i, och kunna bidra till, den demokratiska processen.

M.  Det komplexa problemet med statslöshet behandlas fortfarande i den yttersta kanten av internationell rätt och politik, trots att det inte är ett marginellt problem.

N.  Statslöshet undergräver de drabbade befolkningarnas utvecklingsmöjligheter och det effektiva genomförandet av 2030-agendan för hållbar utveckling.

O.  UNHCR:s globala handlingsplan för att undanröja statslöshet (2014–2024) syftar till att stödja regeringarnas arbete med att lösa befintliga större situationer med statslöshet, förhindra uppkomst av nya fall samt bättre identifiera och skydda statslösa befolkningsgrupper. Punkt 10 i handlingsplanen pekar även på behovet att förbättra de kvalitativa och kvantitativa uppgifterna om statslöshet. EU har förbundit sig att aktivt stödja handlingsplanen.

P.  I rådets slutsatser om EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2015–2019 bekräftas vikten av att ta upp frågan om statslöshet i förbindelser med prioriterade länder och att koncentrera insatser på att förebygga uppkomst av statslösa befolkningsgrupper till följd av konflikter, tvångsförflyttningar och upplösningar av stater.

Q.  I EU:s årsrapport av den 20 september 2016 om mänskliga rättigheter och demokrati i världen – nationella och regionala frågor, bekräftas EU:s målsättning att förbättra konsekvensen, effektiviteten och synligheten avseende mänskliga rättigheter i EU:s utrikespolitik och målsättningen att stärka profilen för EU:s samarbete med FN och med regionala mekanismer för mänskliga rättigheter för att gynna regional egenmakt och främja de mänskliga rättigheternas odelbarhet, och det anges specifikt att detta inbegriper inledandet av en första politisk dialog om mänskliga rättigheter med Sydostasiatiska nationers förbunds (Asean) mekanismer för mänskliga rättigheter.

R.  EU har bestämt sig för att sätta mänskliga rättigheter i centrum för sina förbindelser med tredjeländer.

S.  Statslöshet leder till folkförflyttningar, emigration och människohandel, vilket destabiliserar hela regioner.

T.  Många av världens tio miljoner statslösa personer bor i Syd- och Sydostasien, med Rohingyafolket i Myanmar/Burma som den enskilt största statslösa gruppen i världen, med över en miljon personer under UNHCR:s mandat för statslöshet, men många samhällen med statslösa personer återfinns även i Brunei, Filippinerna, Malaysia, Thailand, Vietnam och annorstädes. Statslösa tibetaner lever i länder som Indien och Nepal. Några av dessa grupper omfattas av UNHCR:s mandat för statslöshet, men andra gör inte det. Statistiken och rapporteringen om statslösa folk i världen är ofullständig, eftersom alla länder inte för statistik om denna fråga. I Syd- och Sydostasien finns både utdragna och olösta fall, liksom fall där framsteg har gjorts.

U.  Framsteg har gjorts i Syd- och Sydostasien under senare år, med ändringar av nationell lagstiftning där man infört adekvata bestämmelser för att förebygga statslöshet och för att möjliggöra för statslösa personer att förvärva en nationalitet. Dessa ansträngningar måste stärkas, och de antagna lagarna måste även följas i praktiken.

V.  Rohingyafolket är en av världens mest förföljda minoriteter. Detta folkslag utgör en av världens största statslösa grupper och har varit officiellt statslöst sedan 1982 års burmesiska medborgarskapslag antogs. Varken myndigheterna i Myanmar/Burma eller grannländerna vill veta av rohingyafolket, trots att vissa av grannländerna hyser många flyktingar. Det pågår stridigheter i delstaten Rakhine. Tusentals flyktingar som har klarat sig över gränsen till Bangladesh är i desperat behov av humanitärt bistånd och motas bort med våld i vad som är en kränkning av internationell rätt. Rohingyafolket flyr undan en politik för kollektiv bestraffning i delstaten Rakhine, där säkerhetsstyrkor utför urskillningslösa vedergällningsattacker och enligt uppgift beskjuter bybor från bestyckade rekognosceringshelikoptrar, sätter hem i brand, genomför godtyckliga arresteringar och våldtar kvinnor och flickor. De inhemska och internationella gensvaren på rohingyafolkets försämrade människorättssituation och humanitära kris har hittills till stor del varit otillräckliga, och många verktyg för att lösa frågan har ännu inte utforskats.

W.  Hundratusentals så kallade biharier behandlades inte som bangladeshiska medborgare efter Bangladeshs befrielsekrig när Pakistan vägrade att låta dem återvända till hemlandet. Sedan 2003 har dock bihariernas bangladeshiska medborgarskap bekräftats genom ett antal domstolsbeslut. Ett stort antal biharier är fortfarande inte fullt integrerade i det bangladeshiska samhället och utvecklingsprogram, och många har inte fullt ut kunnat utnyttja sina på nytt bekräftade rättigheter.

X.  Det finns många andra statslösa grupper i Syd- och Sydostasien. En positiv utveckling har dock skett inom ett antal områden under de senaste åren, såsom i Indonesien, som avskaffade könsdiskriminering i sitt förfarande för förvärvande av nationalitet och reformerade sin nationalitetslag 2006 så att indonesiska migranter som befinner sig mer än fem år utomlands nu inte längre kan fråntas sitt medborgarskap om en sådan förlust av medborgarskap resulterar i statslöshet. I Kambodja har registrering av födelse blivit kostnadsfritt under de första 30 dagarna efter födseln. I Vietnam beviljades 2008 nationalitet till alla som varit statslösa och boende i Vietnam i mer än 20 år. I Thailand har 23 000 statslösa personer beviljats nationalitet sedan 2011, som en följd av översynen av nationalitets- och folkbokföringslagarna.

Y.  Det är av yttersta vikt att regeringarna och de berörda myndigheterna i alla länder i regionen fullt ut följer principen om non-refoulement och skyddar flyktingar, i linje med sina internationella skyldigheter och med internationella normer för mänskliga rättigheter.

Z.  Statslösa grupper bör få tillgång till humanitära program som tillhandahåller hälso- och sjukvård, utbildning i livsmedelslära och näringsbistånd.

1.  Europaparlamentet är oroat över de miljoner fall av statslöshet som finns över hela världen, särskilt i Syd- och Sydostasien, och uttrycker sin solidaritet med statslösa personer.

2.  Europaparlamentet är djupt oroat över situationen för rohingyaminoriteten i Myanmar/Burma. Parlamentet är förfärat över rapporterna om massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna och det fortsatta förtrycket och diskrimineringen av rohingyafolket samt vägran att erkänna folket som en del av det burmesiska samhället, i vad som verkar vara en samordnad kampanj för etnisk rensning. Parlamentet betonar att rohingyafolket har levt på Myanmars/Burmas territorium i många generationer och har full rätt till medborgarskap i Myanmar/Burma, eftersom de har haft det i det förflutna, samt till alla rättigheter och skyldigheter detta omfattar. Parlamentet uppmanar med kraft regeringen och myndigheterna i Myanmar/Burma att återupprätta det burmesiska medborgarskapet för rohingyaminoriteten. Parlamentet kräver dessutom att delstaten Rakhine omedelbart öppnas för humanitära organisationer, internationella observatörer, icke-statliga organisationer och journalister. Parlamentet tror att det kommer att behöva hållas opartiska utredningar för att ställa människorättsförövare till svars. Vidare anser parlamentet att det behövs akuta åtgärder för att förhindra ytterligare diskriminering, fientlighet och våld mot minoriteter eller uppvigling till sådana gärningar. Parlamentet förväntar sig att Suu Kyi, som tilldelats Nobels fredspris och Sacharovpriset, ska använda sina olika befattningar i Myanmars/Burmas regering för att bidra till en lösning.

3.  Europaparlamentet beklagar att statslöshet i vissa fall utnyttjas för att marginalisera särskilda befolkningsgrupper och beröva dem deras rättigheter. Parlamentet anser att rättslig, politisk och social delaktighet för minoriteter är en viktig del av en demokratisk övergång och att lösandet av statslöshetsfrågorna skulle bidra till bättre social sammanhållning och politisk stabilitet.

4.  Europaparlamentet uppmärksammar att statslöshet kan orsaka betydande humanitära kriser och vidhåller att statslösa personer bör få tillgång till humanitära program. Parlamentet understryker att statslöshet ofta innebär avsaknad av tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård, arbete, fri rörlighet och säkerhet.

5.  Europaparlamentet är bekymrat över att det saknas uppgifter om statslöshet i Syd- och Sydostasien och att det finns få uppgifter eller inga uppgifter alls för till exempel Bhutan, Indien, Nepal och Östtimor. Vidare är parlamentet bekymrat över att det även i de fall då det finns generella siffror saknas uppdelade uppgifter om till exempel kvinnor, barn och andra utsatta grupper. Parlamentet påpekar att denna informationsbrist gör det svårt att fastställa riktade åtgärder, även inom ramen för UNHCR:s kampanj för att senast 2024 få slut på statslösheten. Parlamentet uppmanar med kraft staterna i Syd- och Sydostasien att ta fram tillförlitliga och uppdelade offentliga uppgifter om statslöshet.

6.  Europaparlamentet påpekar att det också finns positiva exempel, såsom initiativet från Filippinerna i maj 2016 om att ta itu med behovet av uppgifter om omfattningen av och situationen för statslösa barn i regionen. Parlamentet uppmanar EU att erbjuda samarbete och stöd för att göra en omfattande kartläggning av statslöshet och identifiera projekt för att undanröja statslöshet i regionen.

7.  Europaparlamentet är djupt bekymrat över att staterna Brunei, Malaysia och Nepal har könsdiskriminerande lagstiftning. Parlamentet betonar behovet att granska bestämmelser med anknytning till nationalitetslagstiftning, särskilt i konventionen om barnets rättigheter och konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

8.  Europaparlamentet välkomnar den positiva utvecklingen i regionen och de åtgärder som vidtagits i Filippinerna, Vietnam och Thailand, och uppmuntrar länderna i regionen att samarbeta och utbyta goda exempel och åtgärder i syfte att undanröja statslöshet i hela regionen.

9.  Europaparlamentet påminner om situationen efter statslöshet i regionen och om människorättsprincipen om deltagande. Parlamentet stöder delaktighet i utvecklingsprojekt och utvecklingsplanering för samhällen som påverkats av statslöshet och tidigare statslösa personer. Parlamentet uppmanar regeringar och utvecklingsprojekt att ta itu med diskriminering efter statslöshet, med inspiration hämtad från artikel 4.1 i konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, i syfte att påskynda praktiskt genomförbar jämställdhet.

10.  Europaparlamentet erkänner nationellt självbestämmande i frågor såsom medborgarskap och uppmanar eftertryckligen stater med statslösa befolkningsgrupper att vidta konkreta åtgärder för att lösa detta problem, i linje med principerna i internationella konventioner som de alla har ratificerat, särskilt FN:s konvention om barnets rättigheter. Parlamentet noterar de många positiva utvecklingsåtgärder som vidtagits i regionen.

11.  Europaparlamentet uppmanar med kraft regeringen i Bangladesh att åta sig att följa en tydlig färdplan för fullständigt genomförande av 1997 års fredsöverenskommelse i Chittagong Hill Tracts och därmed göra det möjligt att rehabilitera det fördrivna jummafolket, som för närvarande bor i Indien som statslösa.

12.  Europaparlamentet uppmanar med kraft staterna att genomföra det skydd som är inskrivet i 1961 års konvention om begränsning av statslöshet och som innebär att en person som är född i en stat ska erhålla nationalitet i den staten om personen i annat fall skulle bli statslös.

13.  Europaparlamentet betonar kopplingen mellan statslöshet och social och ekonomisk sårbarhet. Utvecklingsländernas regeringar uppmanas med kraft att förhindra nekande till och förlust eller berövande av nationalitet på diskriminerande grunder, anta rättvisa nationalitetslagar och införa tillgängliga och icke-diskriminerande dokumentationsförfaranden när det gäller nationalitet till rimliga priser.

14.  Europaparlamentet välkomnar rådets åtagande i dess slutsatser om EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2015–2019 att ta itu med frågan om statslöshet i förbindelser med prioriterade länder, och välkomnar dessutom rådets åtagande att stärka sina förbindelser med Asean. Parlamentet rekommenderar att åtgärdernas fokus sträcker sig bortom den framväxt av statslösa befolkningsgrupper som orsakats av konflikt, tvångsförflyttning och upplösningar av stater och även omfattar andra relevanta aspekter, såsom statslöshet till följd av diskriminering samt på grund av avsaknad av registrering av födelse och folkbokföring.

15.  Europaparlamentet erinrar om de åtgärder som utlovats i EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati 2015–2019 avseende utveckling av en gemensam ram mellan kommissionen och Europeiska utrikestjänsten för att lyfta frågor rörande statslöshet med tredjeländer. Parlamentet framhåller att utarbetandet och spridningen av en formell ram skulle vara en central del i Europeiska unionens stöd till UNHCR:s mål att undanröja förekomsten av statslöshet i världen fram till 2024.

16.  Europaparlamentet uppmanar EU att främja utvecklingen av globala lösningar på statslösheten tillsammans med specifika regionala eller lokala strategier, eftersom en strategi som ska passa alla inte kommer att bli tillräckligt effektiv för att lösa statslöshetsproblemet.

17.  Europaparlamentet anser att EU tydligare bör betona de stora konsekvenser som statslösheten har för sådana globala frågor som utrotning av fattigdom, genomförandet av 2030-agendan för hållbar utveckling och målen för hållbar utveckling, främjande av barnets rättigheter och behovet av att hantera irreguljär migration och människohandel.

18.  Europaparlamentet välkomnar antagandet av mål 16.9 för hållbar utveckling, som föreskriver att alla bör ha tillgång till juridisk identitet och registrering av födelse. Parlamentet beklagar dock att statslöshet inte uttryckligen nämns i 2030-agendan som ett skäl till diskriminering eller som ett mål för fattigdomsminskning. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att överväga att införliva statslöshetsindikatorer i sina övervaknings- och rapporteringsmekanismer vid genomförandet av målen för hållbar utveckling.

19.  Europaparlamentet understryker vikten av en effektiv kommunikationsstrategi för statslöshet i syfte att öka medvetenheten om frågan. Parlamentet uppmanar EU att kommunicera mer och på ett bättre sätt om statslöshet, i samarbete med UNHCR och genom dess delegationer i de berörda tredjeländerna, och att fokusera på de människorättskränkningar som skett som en följd av statslösheten.

20.  Europaparlamentet uppmanar EU att utveckla en omfattande strategi för statslöshet som grundas på åtgärder i två uppsättningar. Parlamentet anser att den första uppsättningen bör hantera akuta situationer och den andra bör fastställa långsiktiga åtgärder för att undanröja statslöshet. Parlamentet anser att strategin bör fokusera på ett begränsat antal prioriteringar och att EU bör ta täten i händelse av att akuta situationer uppstår, i syfte att öka medvetenheten om statslöshet på internationell nivå.

21.  Europaparlamentet betonar att EU:s omfattande strategi för statslöshet bör kunna anpassas till specifika situationer som statslösa personer ställs inför. Parlamentet betonar att en distinktion, i syfte att fastställa lämpliga åtgärder, behöver göras mellan statslöshet till följd av bristande administrativ kapacitet och statslöshet till följd av en statlig politik som diskriminerar vissa befolkningsgrupper eller minoriteter.

22.  Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna prioriterar stöd till den positiva utvecklingen i samband med hantering av statslöshet i Syd- och Sydostasien, och föreslår en ny övergripande politisk strategi som inbegriper

–  uppmuntran till stater att ansluta sig till konventioner om statslöshet genom att framhålla deras fördelar i de bilaterala kontakterna mellan parlament och ministerier och på andra nivåer,

–  bistånd till Aseans branschorgan och SAARC avseende stöd till deras respektive medlemsstater för att ytterligare förverkliga rätten till en nationalitet och undanröja statslösheten,

–  belysande av värdet av konventionen om statslöshet i multilaterala forum,

–  samarbete med andra stater för att lyfta fram fördelarna med insamling av intersektionella, uppdelade och verifierbara nationella uppgifter om statslösa personer och sådana med obestämd nationalitet, eftersom identifieringen av statslösa personer är de berörda staternas första steg mot att vidta de åtgärder som krävs för att undanröja statslösheten; de insamlade uppgifterna kommer sedan att användas för registrering, dokumentation, tillhandahållande av offentliga tjänster, upprätthållande av lag och ordning samt genomförande av utvecklingsplanering,

–  konsekvent betoning på att registrering av födelse måste vara kostnadsfritt, lättillgängligt och genomföras på ett icke-diskriminerande sätt.

–  konsekvent betoning på att system för hantering av nationell identitet behöver inkludera och tillhandahålla identitetshandlingar till samtliga personer på territoriet, däribland grupper som är svåra att nå och marginaliserade grupper som kan löpa risk att bli statslösa eller inte har någon nationalitet,

–  stöd till syd- och sydostasiatiska länder för att säkerställa tillgång till utbildning för alla, även statslösa barn, eftersom statslöshet är ett stort hinder som försvårar barns tillgång till lika utbildningsmöjligheter,

–  uppmuntrande av den viktiga roll som nyskapande teknik spelar genom att använda digitala program för registrering av födelse i syfte att förbättra registreringen och arkiveringen av register,

–  hantering av frågan om innehållet i och tillämpningen av nationalitetslagar och om godtyckligt berövande eller nekande till rätten till en nationalitet på grund av etnicitet, vilket är den största orsaken till statslöshet i regionen,

–  uppmuntran till stater i regionen att tillgodose kvinnors behov och ta itu med problem med avseende på sexuellt och könsrelaterat våld, genom strategier för de mänskliga rättigheterna och gemenskapsbaserade strategier, särskilt för offer för människohandel,

–  hantering av frågan om nationalitetslagstiftning och könsdiskriminering, eftersom vissa länder gör det svårt, eller till och med omöjligt, för mödrar att föra vidare sitt medborgarskap till sina barn,

–  säkerställande av att alla utvecklingsprojekt och allt humanitärt bistånd som EU finansierar utformas så att hantering av statslöshet inbegrips närhelst så är relevant,

–  kapacitetsuppbyggnad av relevanta EU-institutioner och EU-aktörer så att dessa kan förstå, bedöma, programplanera och rapportera om frågor rörande statslöshet och upprätta regelbunden rapportering om EU:s framsteg i kampen mot statslöshet, bland annat genom att integrera ett avsnitt om statslöshet i EU:s årsrapport om mänskliga rättigheter och demokrati i världen,

–  säkerställande av att statslöshet, nationalitet och medborgarskap på ett tillbörligt sätt täcks in i landstrategier för mänskliga rättigheter och demokrati och att dessa bygger på principen att alla – oavsett kön, ras, hudfärg, tro och religion, nationellt ursprung eller tillhörighet till en nationell eller etnisk minoritet – har rätt till nationalitet; lyftande av frågan om statslöshet vid varje politisk dialog och människorättsdialog med de berörda länderna,

–  upprättande av människorättsliga EU-riktlinjer om statslöshet i syfte att tillhandahålla konkreta och mätbara mål för EU:s insatser för att undanröja statslösheten i världen,

–  förstärkning av dialogen rörande statslöshet i Syd- och Sydostasien med relevanta regionala och internationella organisationer samt med grannar till länderna i Syd- och Sydostasien och andra aktiva stater i regionen,

–  säkerställande av att deltagare i valobservatörsuppdrag är medvetna om frågor rörande statslöshet, närhelst detta är relevant,

–  betonande av nödvändigheten av att stärka de regionala människorättsorganisationerna så att de kan få en mer aktiv roll i fastställandet och undanröjandet av statslöshet,

–  avsättning av tillräcklig finansiering inom ramen för budgetarna för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, Europeiska utvecklingsfonden och det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter för icke-statliga organisationer och andra organisationer som arbetar med att nå ut till statslösa samhällen; främjande av partnerskap mellan organisationer i det civila samhället och statslösa samhällen i syfte att stärka dem så att de kan kämpa för sina rättigheter,

–  uppmuntran till samarbete mellan länder för att bekämpa statslöshet, särskilt när denna har gränsöverskridande effekter, inklusive utbytet av bästa praxis för genomförande av internationella standarder med anknytning till kampen mot statslöshet,

–  säkerställande av uppföljning, såsom information och tekniskt stöd till offentlig förvaltning som en kapacitetsbyggande åtgärd, inbegripet på lokal nivå för de fall då en positiv utveckling skett som behöver genomföras i praktiken, såsom i Thailand, Filippinerna, Vietnam och Bangladesh, där bihariernas medborgarskap, inbegripet deras rösträtt, har återupprättats.

23.  Europaparlamentet uppmanar regeringarna i Brunei Darussalam, Malaysia och Nepal att bekämpa olika former av könsdiskriminering i sina nationalitetslagar och främja barns rätt till en nationalitet.

24.  Europaparlamentet noterar kopplingen mellan statslöshet och tvångsförflyttning, särskilt i konfliktdrabbade områden. Parlamentet påminner om att minst 1,5 miljoner statslösa personer är flyktingar eller före detta flyktingar, inbegripet många unga kvinnor och flickor.

25.  Europaparlamentet påminner om att statslösheten i världen är långt ifrån kartlagd och i hög grad underrapporterad och att befintliga uppgifter är baserade på olika definitioner. Parlamentet uppmanar med kraft världssamfundet att anta en enhetlig definition och täppa till luckorna avseende uppgiftsinsamling för att mäta statslöshet i utvecklingsländer, särskilt genom att bistå lokala myndigheter med att inrätta lämpliga metoder för att kvantifiera, identifiera och registrera statslösa personer, och förbättra deras statistiska kapacitet.

26.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa ett utbyte av god praxis bland medlemsstaterna. Parlamentet uppmuntrar en aktiv samordning av nationella kontaktpunkter för statslösa och välkomnar #IBelong-kampanjen.

27  Europaparlamentet lyfter fram den centrala rollen för 1954 års konvention om statslösa personers rättsliga ställning och 1961 års konvention om begränsning av statslöshet. Dessa konventioner kräver ett inrättande av rättsliga ramar för identifiering och skydd av statslösa personer och för förebyggande av statslöshet och kan utgöra ett viktigt första steg för de stater som önskar göra framsteg inom hanteringen av problemet med statslöshet.

28.  Europaparlamentet välkomnar EU:s stöd till statslösa personer i Syd- och Sydostasien genom olika instrument och uppmanar unionen att fortsätta sina ansträngningar för att åtgärda effekterna av statslöshet för utveckling, fred och stabilitet som en del av sina program för utvecklingssamarbete och, mer allmänt, sina yttre åtgärder.

29.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar.

• [1]  http://www.unhcr.org/excom/exconc/453497302/conclusion-identification-prevention-reduction-statelessness-protection.html
• [2]  http://www.unhcr.org/protection/statelessness/54621bf49/global-action-plan-end-statelessness-2014-2024.html
• [3]  http://www.refworld.org/docid/57e3dc204.html
• [4]  http://www.ohchr.org/Documents/ProfessionalInterest/vienna.pdf
• [5]  http://www.refworld.org/docid/54620fb54.html
• [6]  http://www.asean.org/wp-content/uploads/images/ASEAN_RTK_2014/6_AHRD_Booklet.pdf
• [7]  https://ec.europa.eu/anti-trafficking/sites/antitrafficking/files/council_conclusions_on_the_action_plan_on_human_rights_and_democracy_2015_-_2019.pdf
• [8]  https://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/131181.pdf
• [9]  http://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2015/12/04-council-adopts-conclusions-on-statelessness/
• [10]  http://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2016/06/20-fac-conclusions-myanmar-burma/
• [11]  Antagna texter, P8_TA(2016)0404.
• [12]  Antagna texter, P8_TA(2016)0316.
• [13]  Antagna texter, P8_TA(2015)0076.

MOTIVERING

Rätten till nationalitet har ingått i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna i nästan sjuttio år. Trots detta utgör den fortfarande en till synes ouppnåelig fantasi för miljoner människor.

Den internationella definitionen av en statslös person är en person ”som ej av någon stat med tillämpning av dess lagstiftning anses såsom dess medborgare”.

Det är viktigt att ha i åtanke att de flesta statslösa personer inte är flyktingar. Med andra ord har de inte lämnat sin födelseort frivilligt. Trots detta har vissa statslösa personer blivit flyktingar efter att de tvingats fly från sitt födelseland.

Orsakerna till statslöshet inbegriper mindre skändliga men problematiska sådana, såsom upphörande av nationalitet efter att en person ha varit bosatt utanför det egna landet under en längre tidsperiod.

Icke desto mindre föreligger fler orsaker som utgör en källa till allvarlig oro.

Dessa inbegriper nationalitetslagar som utnyttjas för diskriminering av statslösa personer (såsom i fallet rohingyafolket i Myanmar/Burma där de har utelämnats från förteckningen över 135 etniska grupper som officiellt erkänns av regeringen). Könsdiskriminering där kvinnor inte ges rätten att föra över sin nationalitet till sina barn på lika villkor som män, eller som förlorar sin nationalitet genom äktenskap, utgör också betydande hinder. Det finns även administrativa och byråkratiska hinder som beror på att människor bor i avlägsna områden, och saknar resurser att registrera födelser, vilket leder till problem längre fram.

Det finns även bredare farhågor kring statslöshet eftersom det skapar orättvisa hinder på arbetsplatsen, kan hindra människor från att gifta sig, hindra tillgång till sjukvård och utbildning samt göra äganderätt omöjlig. Statslöshet bidrar till människohandel, och gör barn särskilt sårbara.

Tyvärr är statslöshet ett problem som påverkar uppskattningsvis tio miljoner människor runtom i världen, men av tydlighetsskäl skulle föredraganden särskilt vilja fokusera på två grupper, rohingyafolket och biharierna, som i mångt och mycket har kommit att symbolisera statslösa personers svåra situation i hela världen.

Föredraganden skulle vilja fokusera på hur internationella organisationer och internationellt samarbete kan utgöra ett stöd till främjandet av tillgång till nationalitet för statslösa individer och för att i framtiden undvika nya fall av statslöshet i massiv skala.

EU:s roll inom hanteringen av statslöshet bör undersökas, inbegripet vilka program som har finansierats och huruvida de har varit framgångsrika eller inte, inbegripet exempel på multilateralt samarbete.

Slutligen skulle föredraganden vilja belysa exempel på god praxis för att visa att tredjeländer (Indonesien, Kambodja och Vietnam) kan vidta åtgärder genom vilka steg i rätt riktning tas.

Exempel på god praxis

Indonesien reformerade sin nationalitetslag 2006 så att medborgarskap inte längre kan förloras av indonesiska migranter som befinner sig mer än fem år utomlands.

Kambodja har gjort registrering av födelse kostnadsfritt under de första 30 dagarna efter födseln. Unicef har under lång tid arbetat med att förbättra registrering av födelse och folkbokföringsregister.

Vietnam antog 2008 den vietnamesiska nationalitetslagen för att hantera varaktigt bosatta invånare som är statslösa. Genom lagen beviljades nationalitet till alla som varit statslösa och boende i Vietnam i mer än 20 år.

Specifika exempel

Myanmar/Burma

Orsakerna till spänning har djupgående och långdragna dimensioner i landet och kan spåras tillbaka till 1826 och slutet av det första anglo-burmesiska kriget. Britterna vann kriget och hade kontroll över Arakan (dvs. nuvarande Rakhinestaten) och uppmuntrade människor från Bengalen, inbegripet rohingyafolket, att flytta från Brittiska Indien till Arakan. Detta plötsliga inflöde av det muslimska rohingyafolket orsakade spänningar i det buddistiska Arakan. Myanmar/Burma, före detta Burma, blev en självständig stat 1948. Fram till att den störtades genom en militärkupp och blev en diktatur 1962 var den nya staten Myanmar/Burma demokratisk. Rohingyafolket är en grupp människor som ursprungligen kommer från staten Arakan i Burma, vid gränsen Myanmar/Burma och Bangladesh. De utgör en minoritet i Myanmar/Burma vad gäller religion (eftersom de är muslimer), kultur och språk. Majoriteten i Myanmar/Burma utövar buddism. Mellan andra världskriget och kuppen 1962 ville Rohingyafolket ha sin egen stat i Arakan. Kuppen ledde till att den nya diktatorn bröt ner Rohingyafolket och de gjordes officiellt statslösa genom 1982 års burmesiska medborgarskapslag.

Det uppskattas att mellan 800 000 och 1,2 miljoner statslösa av Rohingyafolket bor i Myanmar/Burma, och att de utgör runt 80–98 % av befolkningen i Rakhinestaten i Myanmar/Burma. De har dock fortfarande ingen nationalitet och hänvisas i stället av regeringen till som ”statslösa bengalier”. Rohingyafolket ses som en av världens mest förföljda minoriteter, tvingas till vad som praktiskt sett är slavarbete och förvägras grundläggande mänskliga rättigheter.

Många har flytt från den förföljelse och de lidanden som de utsätts för i Myanmar/Burma genom att migrera. Angränsande Bangladesh är ett område där mellan 200 000 och 400 000 ur Rohingyafolket har bosatt sig som flyktingar, fortfarande utan humanitärt bistånd eller erkännande från regeringen i Bangladesh och därför fortsättningsvis utan en nationalitet. De bor i läger, med endast 33 000 som stöds av Bangladesh i registrerade läger där det finns visst, men inte mycket, humanitärt bistånd såsom tvål för barn att tvätta sig med. Lägren bevakas tungt av polisen. Det går inte att lämna dem utan risk för att bli dödad av vakterna. Över 200 000 statslösa ur Rohingyafolket lever under förskräckliga förhållanden i resten av Bangladesh, i läger som inte är registrerade.

Valen i Myanmar/Burma 2015 gav en under en kort tid hopp i och med att militärdiktaturen avskaffades och Aung San Suu Kyi valdes. Den nya regeringen har dock varit mycket tystlåten i frågan trots att påtryckningar har utövats vad gäller minoriteters rättigheter.

Bangladeshs premiärminister Sheikh Hasina meddelade 2015 planer på att förflytta rohingyafolkets läger till en ö i bengaliska viken på grund av farhågor om att turismen skadades av närvaron av Rohingyafolket, och meddelade att ”vi kan inte längre inhysa dem”. Varken Myanmar/Burma eller Bangladesh vill göra anspråk på Rohingyafolket som en del av sitt land och bevilja dem medborgarskap, för att inte tala om de andra länderna som Rohingyafolket har flytt till, såsom Thailand och Malaysia.

Behandlingen av Rohingyafolket har uppmärksammats mer i media efter Rakhineupploppen 2012 och 2015 års flyktingkris för Rohingyafolket. År 2012 splittrades Rakhinestaten då stridigheter blossade upp mellan det muslimska Rohingyafolket och buddister från Rakhinestaten med 88 dödsfall och tusentals nedbrända hus som följd. Icke-statliga organisationer har varit kritiska mot Myanmar/Burma och hävdar att upploppen kan tillföras årtionden av diskriminering av Rohingyafolket. Under sommaren 2015 gavs Rohingyafolket återigen utrymme i media såsom ”båtfolket” eftersom många utsattes för människohandel genom att skickas från Myanmar/Burma och Bangladesh till länder såsom Indonesien och Thailand och såldes till att arbeta på vad som i praktiken är fiskefartyg med slavarbetskraft. Massgravar för Rohingyafolket har upptäckts i Thailand. Myanmar/Burma försöker fortfarande få Rohingyafolket att identifiera sig som bengalier för att i grunden utrota rasen. Forskare vid universitet och ansvariga för initiativ mot brottslighet har påstått att regeringen i Myanmar/Burma planerar en systematisk folkmordsliknande handling för att utrota Rohingyafolket. Under det första kvartalet 2015 flydde enligt UNHCR 25 000 ur Rohingyafolket från sina hem (huvudsakligen i Myanmar/Burma) med människohandlares båtar.

Varför ska fokus riktas mot Rohingyafolket i Myanmar/Burma?

De utgör världens största befolkningsgrupp av statslösa personer. De utgör nästan 20 % av alla statslösa i världen, enligt nuvarande siffror uppgår Rohingyafolket till två miljoner och det finns tio miljoner statslösa personer sammanlagt i världen. De är också en av världens mest förföljda minoriteter.

Har det funnits någon kommunikation eller något samarbete mellan regeringen i Myanmar/Burma och internationella organisationer som syftat till att hjälpa Rohingyafolket?

Ett möte hölls i juni 2015 där 17 länder närvarade för att ta itu med krisen i Sydostasien. Inga företrädare på ministernivå närvarade och det varade bara en dag. Företrädaren för Myanmar/Burma, generaldirektör Htin Lynn från utrikesministeriet, framförde i ett strängt svar till UNHCR:s vädjan om att ta itu med de bakomliggande orsakerna till den pågående migrationskrisen, inbegripet frågan om statslöshet, att vad gäller ”denna fråga om båtfolkets olagliga migration kan inte bara mitt land pekas ut”.

Från The National, 18 juni 2015 – En europeisk modell?

En hållbar lösning som hejdar Rohingyafolket från att fly från Myanmar/Burma är dock inte omöjlig. I Europa, där länder står inför en migrationskris av mycket större proportioner, har Europeiska kommissionen utformat en plan för vidarebosättning för flyktingar enligt vilken migranter skulle delas upp baserat på EU-medlemsstatens välstånd, antal flyktingar som redan tagits emot, arbetslöshetsnivå och andra faktorer. Sydostasiatiska länder skulle kunna ta fram en liknande formel, baserad på BNP, arbetslöshetsnivå och annat, för att fastställa hur många flyktingar som bör vidarebosättas.

Många detaljer i planen återstår att utarbetas och europeiska ledare står inför många inhemska politiska grupper som ställer sig negativa till vidarebosättning av migranter. Även så är det en plan som skulle kunna fungera, vilket är mycket mer än vad Sydostasien har. Internationella makter skulle också kunna göra åtaganden om att vidarebosätta ett visst antal ur Rohingyafolket varje år under det nästa årtiondet – dvs. offentliga åtaganden som måste uppfyllas. Även om det skulle ta tid för Rohingyafolket att acklimatisera sig till Förenta staterna har Washington tagit emot ett stort antal migranter från helt olika kulturer förut, Hmongfolket på 1970- och 1980-talet, eller bhutaneser under de tio senaste åren.

Bangladesh

Historisk bakgrund till situationen i Bangladesh

Bangladesh blev självständigt 1971 efter att Östpakistan bröt sig loss från Västpakistan, och skapade den nya staten Bangladesh. Pakistan avskildes från Indien 1947. Många urdutalande, muslimska människor från Biharregionen i Indien flyttade till Östpakistan, dvs. biharierna. Under självständighetsrörelsen stödde de dock Västpakistan eftersom de i större utsträckning delade deras värderingar. Efter att Bangladesh blev självständigt 1971 var biharierna varken medborgare i Bangladesh eller Pakistan. Vidare gavs de inget stöd i Bangladesh eftersom de sågs som en minoritet som stödde fienden. Namnet ”biharier” betyder ”strandsatt pakistanier”. Vid tidpunkten för självständighetsrörelsen, 1971, utsattes biharierna för många grymheter: mord, våldtäkt och plundring. Även för tillfället behandlas de fasansfullt i Bangladesh, tvingade att bo under trånga förhållanden i läger med tusentals andra med förskräckliga sanitära resurser. Många kan inte arbeta, skaffa ett bankkonto eller ett pass och bihariska barn hindras från utbildning i statliga skolor om de bor i lägren. Därför tvingas många att ändra sin identitet. Sjukdomar är vanliga. Det finns ingen sjukvård och höga födelse- och dödstal råder.

Åtgärdande av statslöshet: Många biharier ville återvända till Pakistan. Efter 1971 repatrierades 170 000 biharier till Pakistan. Detta utgjorde dock bara en tredjedel. De pakistanska myndigheterna kopplade villkor till repatrieringen, vilket är grundlagsstridigt, och omoraliskt. De hävdade att de inte ville ha en massförflyttning av en grupp människor tillbaka till Pakistan som skulle störa balansen. Ett stort antal, runt 100 000, återvände dock till Pakistan utan regeringens stöd, och bor där nu som statslösa. Därmed återstår 2006 ungefär 250 000 statslösa biharier i Bangladesh.

År 2008 utgjorde en vändpunkt. Genom en dom från högsta domstolen fastställdes att regeringen skulle bevilja medborgarskap till alla urdutalande biharier. Nu har alla boende i läger id-kort och rösträtt. Detta har undanröjt statslöshet för nästan 300 000 statslösa personer i Bangladesh.

Biharierna står dock fortfarande dagligen inför problem. Boende i ett läger innebär att tusentals inte kan skaffa ett pass. De är föremål för administrationsavgifter och kan därför inte få tillgång till många tjänster i landet. Tusentals lever fortfarande i fattigdom.

YTTRANDE från utskottet för utveckling (31.1.2017)

till utskottet för utrikesfrågor

över statslöshet i Syd- och Sydostasien
(2016/2220(INI))

Föredragande av yttrande: Maria Heubuch

FÖRSLAG

Utskottet för utveckling uppmanar utskottet för utrikesfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A.  De statslösa personerna – som uppgår till uppskattningsvis 10–15 miljoner, av vilka dock endast 3,5 miljoner är rapporterade i UNHCR:s statistik – är ojämnt fördelade över världen. 5 av de 20 stater som har mer än 10 000 rapporterade statslösa personer finns i Syd- och Sydostasien.

B.  Statslöshet påverkar i mycket hög grad mänskliga rättigheter – inbegripet civila, politiska och ekonomiska rättigheter –, utveckling och internationell stabilitet, samt medborgerliga skyldigheter, tillgång till mark och egendom, social trygghet och sociala tjänster, såsom sjukvård och utbildning, och försvagar också människors sociala ställning. Statslöshet undergräver de drabbade befolkningarnas utvecklingsmöjligheter och det effektiva genomförandet av 2030-agendan för hållbar utveckling.

C.  Det komplexa problemet med statslöshet behandlas fortfarande i den yttersta kanten av internationell rätt och politik, trots att det inte är ett marginellt problem.

1.  Europaparlamentet betonar kopplingen mellan statslöshet och social och ekonomisk sårbarhet. Parlamentet uppmanar utvecklingsländernas regeringar att förhindra nekande till och förlust eller berövande av nationalitet på diskriminerande grunder, anta rättvisa nationalitetslagar och införa tillgängliga och icke-diskriminerande dokumentationsförfaranden när det gäller nationalitet till rimliga priser.

2.  Europaparlamentet välkomnar antagandet av mål 16.9 för hållbar utveckling, som föreskriver att alla bör ha tillgång till juridisk identitet och registrering av födelse. Parlamentet beklagar dock att statslöshet inte uttryckligen nämns i 2030-agendan som ett skäl till diskriminering eller som ett mål för fattigdomsminskning. Parlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att överväga att införliva statslöshetsindikatorer i sina övervaknings- och rapporteringsmekanismer vid genomförandet av målen för hållbar utveckling.

3.  Europaparlamentet uppmanar regeringarna i Brunei Darussalam, Malaysia och Nepal att bekämpa olika former av könsdiskriminering i deras nationalitetslagar och främja barns rätt till en nationalitet.

4.  Europaparlamentet noterar kopplingen mellan statslöshet och tvångsförflyttning, särskilt i konfliktdrabbade områden. Parlamentet påminner om att minst 1,5 miljoner statslösa personer är flyktingar eller före detta flyktingar, inbegripet många unga kvinnor och flickor.

5.  Europaparlamentet påminner om att statslösheten i världen är långt ifrån kartlagd och i hög grad underrapporterad och att befintliga uppgifter är baserade på olika definitioner. Parlamentet uppmanar med kraft världssamfundet att anta en enhetlig definition och åtgärda luckorna avseende uppgiftsinsamling för att mäta statslöshet i utvecklingsländer, särskilt genom att bistå lokala myndigheter med att inrätta lämpliga metoder för att kvantifiera, identifiera och registrera statslösa personer, och förbättra deras statistiska kapacitet.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa ett utbyte av god praxis bland medlemsstaterna, uppmuntrar en aktiv samordning av nationella kontaktpunkter för statslösa och välkomnar #IBelong-kampanjen.

7.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att bevilja statslösa migranter skyddsstatus.

8.  Europaparlamentet välkomnar EU:s stöd till statslösa personer i Syd- och Sydostasien genom olika instrument och uppmanar unionen att fortsätta sina ansträngningar för att åtgärda effekterna av statslöshet för utveckling, fred och stabilitet som en del av sina program för utvecklingssamarbete och, mer allmänt, sina yttre åtgärder.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Antagande	25.1.2017
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	19 0 2
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Doru-Claudian Frunzulică, Enrique Guerrero Salom, Heidi Hautala, Maria Heubuch, György Hölvényi, Stelios Kouloglou, Arne Lietz, Linda McAvan, Norbert Neuser, Maurice Ponga, Cristian Dan Preda, Lola Sánchez Caldentey, Elly Schlein, Eleni Theocharous, Paavo Väyrynen, Bogdan Brunon Wenta, Anna Záborská, Joachim Zeller
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Adam Szejnfeld, Jan Zahradil

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande	11.4.2017
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	54 2 3
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Lars Adaktusson, Francisco Assis, Amjad Bashir, Bas Belder, Mario Borghezio, Elmar Brok, Fabio Massimo Castaldo, Lorenzo Cesa, Javier Couso Permuy, Andi Cristea, Arnaud Danjean, Georgios Epitideios, Knut Fleckenstein, Eugen Freund, Michael Gahler, Sandra Kalniete, Karol Karski, Tunne Kelam, Janusz Korwin-Mikke, Eduard Kukan, Arne Lietz, Barbara Lochbihler, Sabine Lösing, Ulrike Lunacek, Andrejs Mamikins, Alex Mayer, David McAllister, Francisco José Millán Mon, Javier Nart, Pier Antonio Panzeri, Demetris Papadakis, Ioan Mircea Paşcu, Alojz Peterle, Tonino Picula, Kati Piri, Julia Pitera, Cristian Dan Preda, Jozo Radoš, Jordi Solé, Charles Tannock, László Tőkés, Ivo Vajgl, Elena Valenciano, Geoffrey Van Orden, Anders Primdahl Vistisen, Boris Zala
Slutomröstning: närvarande suppleanter	María Teresa Giménez Barbat, Andrzej Grzyb, Antonio López-Istúriz White, Norica Nicolai, Urmas Paet, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Helmut Scholz, Igor Šoltes, Marie-Christine Vergiat
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)	Ramona Nicole Mănescu, Josef Weidenholzer, Jaromír Štětina, Dubravka Šuica

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

54	+
ALDE	María Teresa Giménez Barbat, Javier Nart, Norica Nicolai, Urmas Paet, Jozo Radoš, Ivo Vajgl
ECR	Amjad Bashir, Bas Belder, Karol Karski, Charles Tannock
EFDD	Fabio Massimo Castaldo
GUE/NGL	Javier Couso Permuy, Sabine Lösing, Helmut Scholz, Marie-Christine Vergiat
PPE	Lars Adaktusson, Elmar Brok, Lorenzo Cesa, Arnaud Danjean, Michael Gahler, Andrzej Grzyb, Sandra Kalniete, Tunne Kelam, Eduard Kukan, Antonio López-Istúriz White, David McAllister, Francisco José Millán Mon, Ramona Nicole Mănescu, Alojz Peterle, Julia Pitera, Cristian Dan Preda, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Jaromír Štětina, Dubravka Šuica, László Tőkés,
S&D	Francisco Assis, Andi Cristea, Knut Fleckenstein, Eugen Freund, Arne Lietz, Andrejs Mamikins, Alex Mayer, Pier Antonio Panzeri, Demetris Papadakis, Ioan Mircea Paşcu, Tonino Picula, Kati Piri, Elena Valenciano, Josef Weidenholzer, Boris Zala
Verts/ALE Group	Barbara Lochbihler, Ulrike Lunacek, Jordi Solé, Igor Šoltes

2	-
NI	Georgios Epitideios, Janusz Korwin-Mikke

3	0
ECR	Mario Borghezio, Geoffrey Van Orden, Anders Primdahl Vistisen

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster