Förfarande : 2017/2005(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0235/2017

Ingivna texter :

A8-0235/2017

Debatter :

PV 03/07/2017 - 26
CRE 03/07/2017 - 26

Omröstningar :

PV 04/07/2017 - 6.5

Antagna texter :

P8_TA(2017)0279

BETÄNKANDE     
PDF 420kWORD 67k
26.6.2017
PE 597.729v02-00 A8-0235/2017

om en EU-omfattande ram för säkerställda obligationer

(2017/2005(INI))

Utskottet för ekonomi och valutafrågor

Föredragande: Bernd Lucke

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om en EU-omfattande ram för säkerställda obligationer

(2017/2005(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av EBA:s rapport av den 20 december 2016 om säkerställda obligationer: rekommendationer om harmonisering av ramar för säkerställda obligationer i EU (EBA-Op-2016-23),

–  med beaktande av kommissionens samrådsdokument av den 30 september 2015 om säkerställda obligationer i Europeiska unionen och det odaterade kommissionsdokumentet med en sammanfattning av bidragen till det offentliga samrådet om säkerställda obligationer,

–  med beaktande av kommissionen rapport av den 20 oktober 2015 om artikel 503 i förordning (EU) nr 575/2013: Kapitalkrav för säkerställda obligationer (COM(2015)0509),

–  med beaktande av EBA:s yttrande av den 1 juli 2014 om förmånsbehandlingen av säkerställda obligationer (EBA/Op/2014/04),

–  med beaktande av EBA:s rapport av den 1 juli 2014 om ramar för säkerställda obligationer och kapitalbehandling med svar på kommissionens begäran om råd från december 2013 i samband med artikel 503 i förordning (EU) nr 575/2013 och med ESRB:s rekommendation E om kreditinstitutens finansiering från december 2012 (ESRB/12/2),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/91/EU av den 23 juli 2014 om ändring av direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) när det gäller förvaringsinstitutsfunktioner, ersättningspolicy och sanktioner, särskilt artikel 52.4 (nedan kallat UCITS-direktivet)(1),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, särskilt artikel 129,(2) (nedan kallad kapitalkravsförordningen),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, särskilt artikel 44.2(3),

–  med beaktande av artikel 1.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2205 av den 6 augusti 2015 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller tekniska tillsynsstandarder avseende clearingkravet(4),

–  med beaktande av artikel 1.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1178 av den 10 juni 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller tekniska tillsynsstandarder avseende clearingkravet(5),

–  med beaktande av kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut(6),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8‑0235/2017), och av följande skäl:

A.  Säkerställda obligationer (SO) är instrument med en lång historia med låga fallissemangsnivåer och tillförlitliga betalningar som bidrar till att finansiera cirka 20 % av alla europeiska bostadslån och motsvarar en skuld på 2 000 miljarder euro i Europa år 2015. Ungefär 90 % av alla säkerställda obligationer i världen är utfärdade i nio europeiska länder.

B.  Säkerställda obligationer har spelat en central roll för finansiering av kreditinstitut, särskilt under den finansiella krisen. Säkerställda obligationer uppvisade höga säkerhets- och likviditetsnivåer under finanskrisen, något som måste tillskrivas de nationella regelverkens kvalitet. Episoden 2008–2014 med ökande räntedifferenser för säkerställda obligationer mellan medlemsstaterna är inte något övertygande bevis för en fragmentering av marknaden, eftersom räntedifferenserna var starkt korrelerade till räntedifferenserna för statsobligationer och möjligen endast var en återspegling av de underliggande riskerna i säkerhetsmassorna. En lämplig riskkänslighet för säkerställda obligationer mellan medlemsstaterna är ett bevis på väl fungerande och väl integrerade marknader.

C.  Det finns betydande gränsöverskridande investeringar på europeiska marknader för säkerställa obligationer. Säkerställda obligationer har en väl diversifierad investerarbas där bankerna har en framskjuten ställning med en marknadsandel på ungefär 35 % mellan 2009 och 2015. Marknadsandelen för kapitalförvaltare, försäkringsbolag och pensionsfonder har minskat med nästan 20 procentenheter och i princip ersatts av större centralbanksinvesteringar i säkerställda obligationer.

D.  De säkerställda obligationerna är attraktiva skuldinstrument, eftersom de – upp till nivån på säkerheterna i säkerhetsmassan – är undantagna från skuldnedskrivningsverktyget i artikel 44 i direktivet om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (BRRD). De säkerställda obligationer som överensstämmer med artikel 129 i kapitalkravsförordningen (CRR) åtnjuter en förmånlig riskviktsbehandling.

E.  En faktor för bankernas efterfrågan på säkerställda obligationer är den regleringsmässiga förmånsbehandlingen för de säkerställda obligationerna i den delegerade akten om likviditetstäckningskravet som tillåter banker att inkludera de säkerställda obligationerna i likviditetsbufferten även om de inte är kvalificerade för likviditetstäckningskvoten enligt Baselreglerna.

F.  SO-program är på vissa villkor undantagna från krav på initialsäkerheter mot motpartsrisker i derivattransaktioner.

G.  Säkerställda obligationer kan efter nationellt gottfinnande undantas från EU:s bestämmelser för stora exponeringar.

H.  Ställningen för bankborgenärer utan säkerhet påverkas negativt av inteckning av tillgångar på grund av krav på säkerhetsmarginaler men inte av principen om lånefinansiering med separerade säkerhetsmassor. Sådana transaktioner med belåningsgrader långt under 100 % förbättrar generellt sett positionen för fordringar utan säkerhet, i den mån dessa reserver inte behövs för att tillgodose anspråk på säkerhetsmassan.

I.  Säkerställda obligationer har en framskjuten plats på tillgångssidan i balansräkningen för många banker. Det är mycket viktigt för den finansiella stabiliteten att dessa tillgångar ligger kvar på högsta möjliga säkerhets- och likviditetsnivå. Detta mål bör inte undergrävas av SO-innovationer som gör det möjligt för emittenter att överföra risker till investerare efter eget gottfinnande.

J.  SO-emissioner med villkorad löptidsförlängning (strukturer med soft-bullet och villkorad pass-through (CPT)) har ökat med 8 procentenheter på 12 månader till 45 % i april 2016. Sådana alternativ mildrar likviditetsrisken i missmatchade säkerhetsmassor, minskar kraven på säkerhetsmarginaler och bidrar till att undvika akuta försäljningar. Löptidsförlängningar får dock emittentrisken att skifta över till investerarna. Regleringsmässig förmånsbehandling bör endast beviljas skuldinstrument som är särskilt säkra.

K.  I unionsrätten saknas det en exakt definition av säkerställda obligationer.

L.  SO-marknader släpar efter i medlemsstater som saknar nationell tradition av att utfärda sådana obligationer eller där deras tillväxt hämmas av statsfinansiell risk eller svåra makroekonomiska villkor.

M.  Det är allmänt erkänt att de nationella ramarna för säkerställda obligationer präglas av stor mångfald, särskilt när det gäller tekniska aspekter såsom nivå av offentlig tillsyn.

N.  En EU-omfattande ram för säkerställda obligationer måste grundas på högsta möjliga standarder.

O.  Det finns flera mycket framgångsrika nationella ramar för säkerställda obligationer, på grundval av historiska och rättsliga faktorer, som delvis ingår i den nationella lagstiftningen. De nationella ramarna delar grundläggande egenskaper, i synnerhet dubbel regressrätt, separering av säkerhetsmassor med lågrisktillgångar och särskild offentlig tillsyn. Det kan vara en fördel att dessa principer utsträcks till andra typer av skuldinstrument.

P.  Harmonisering bör inte bygga på någon universallösning, eftersom detta skulle kunna leda till allvarligt minskat produktutbud och skulle kunna komma att inverka negativt på nationella marknader som annars fungerat väl. Harmoniseringen bör ske med respekt för subsidiaritetsprincipen.

Q.  Marknadsaktörerna har tagit initiativ för att främja utvecklingen av SO-marknader, t.ex. inrättandet 2013 av SO-märkningen ”Covered Bond Label” (CBL) och den harmoniserade transparensmallen (HTT).

R.  EBA har efter en tillsynsbedömning identifierat bästa praxis för SO-emissioner och tillsyn och kontroll och bedömt nationella regelverks överensstämmelse med denna praxis.

S.  I samband med kommissionens offentliga samråd har det stora flertalet berörda parter motsatt sig en fullständig harmonisering, och investerare har betonat värdet av ett diversifierat produktutbud. De berörda parterna har visat ett försiktigt stöd för EU:s lagstiftning, förutsatt att den är principbaserad, bygger på befintliga ramar och respekterar de nationella ramarnas särdrag.

Allmänna kommentarer och observationer

1.  Europaparlamentet betonar att inhemska och gränsöverskridande investeringar i säkerställda obligationer har fungerat väl på EU:s marknader enligt den gällande rättsliga ramen. Parlamentet betonar att mångfalden i utbudet av sunda och säkra produkter bör upprätthållas.

2.  Parlamentet varnar för att en obligatorisk harmonisering av nationella modeller, eller en europeisk modell som ersätter dessa, skulle kunna leda till oavsiktliga negativa följder för marknader vars nuvarande framgång beror på att OS-lagstiftningen är förankrad i nationell lagstiftning. Parlamentet insisterar på att en mer integrerad europeisk ram begränsas till en principbaserad strategi som fastställer målen men som lämnar utrymme för metoder och sätt som ska specificeras vid införlivandet i nationella lagar. Parlamentet betonar att denna ram bör baseras på standarder av hög kvalitet och beakta bästa marknadspraxis, och bör bygga på välfungerande nationella ordningar utan att rubba dem. Parlamentet framhåller att den nya potentiella europeiska ramen för säkerställda obligationer, anpassad till bästa praxis, bör vara ett riktmärke för framväxande marknader och skulle kunna höja kvaliteten på säkerställda obligationer.

3.  Europaparlamentet efterlyser ett EU-direktiv som gör en klar åtskillnad mellan de två typer av säkerställda obligationer som för närvarande förekommer, nämligen:

a)  Förstklassiga säkerställda obligationer som hädanefter kallas PCB (Premium Covered Bonds) och som inte får ligga under de standarder som för närvarande anges i artikel 129 i kapitalkravsförordningen.

b)  Ordinära säkerställda obligationer som hädanefter kallas OCB (Ordinary Covered Bonds) och som inte uppfyller kraven för PCB men som inte ligger under standarderna som för närvarande fastställs i artikel 52.4 i UCITS-direktivet.

Parlamentet betonar att PCB-papper även i fortsättningen bör ges regleringsföreträde framför OCB-papper och att OCB-papper bör ha regleringsföreträde framför andra former av säkerställda skulder. Parlamentet erkänner potentialen i alla skuldinstrument som uppfyller UCITS-kraven att uppnå målen för kapitalmarknadsunionen.

4.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skydda märkningen ”säkerställda obligationer” (för såväl PCB och OCB) genom att i nationell lagstiftning säkerställa att säkerställda obligationer är höglikvida och i det närmaste riskfria skuldinstrument. Parlamentet rekommenderar bestämt att skuldinstrument som täcks av tillgångar som är betydligt mer riskfyllda än offentlig skuld och bostadslån (t.ex. icke statsstödda infrastrukturinvesteringar eller krediter till små och medelstora företag) inte bör få kallas ”säkerställda obligationer” utan möjligen ”Europeiska säkrade skuldpapper” (European Secured Notes, ESN). Parlamentet stöder principen att säkerhetsmassor för PCB och OCB helt och hållet bör säkras av tillgångar av bestående karaktär som kan värderas och utmätas.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i direktivet inkludera principerna om en rättslig ram för ESN-papper såsom dubbel regressrätt, särskild offentlig tillsyn, konkursskydd och transparenskrav. Medlemsstaterna uppmanas att införliva dessa principer i sin nationella lagstiftning och sina insolvensförfaranden. Parlamentet betonar att en sund rättslig ram för ESN-papper skulle kunna göra dem transparentare, mer likvida och kostnadseffektivare än värdepapper som använder sig av avtalsvillkor. Parlamentet påpekar att detta skulle kunna bidra till att ESN-papper finansierar mer riskfyllda verksamheter, såsom lån till små och medelstora företag, konsumentkrediter eller infrastrukturinvesteringar som saknar statliga garantier. Parlamentet konstaterar att ESN-papper skulle vara undantagna från skuldnedskrivningsverktyget i artikel 44 i BRRD.

6.  Europaparlamentet uppmuntrar till att det i direktivet införlivas tillsynsmässiga minimistandarder som återspeglar bästa praxis för säkerställda obligationer. Parlamentet efterlyser tillsynskonvergens inom hela EU.

7.  Europaparlamentet begär att direktivet ska öka transparensen med avseende på information om tillgångar i säkerhetsmassan och den rättsliga ram som är utformad för att garantera dubbel regressrätt och separering av dessa tillgångar vid emittentens insolvens eller resolution. Parlamentet vidhåller i detta sammanhang att direktivet ska vara principbaserat och fokusera enbart på informationskraven.

Definition av PCB, OCB, ESN och deras rättsliga ramar

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till en europeisk ram (direktiv) för säkerställda obligationer där PCB, OCB och ESN definieras, i syfte att undvika marknadsstörningar under övergångsfaser. Kommissionen uppmanas att i denna definition inkludera alla följande gemensamma principer som kan tillämpas under hela livslängden för detta utfärdade instrument, oberoende av möjlig förmånsbehandling.

a)  PCB-, OCB- och ESN-papper bör fullt ut stödjas av en säkerhetsmassa med tillgångar.

b)  Nationell lagstiftning bör säkerställa dubbel regressrätt, dvs. investeraren har

i)  en fordran på emittenten av skuldinstrumentet som motsvarar hela betalningsskyldigheten,

ii)  en motsvarande prioriterad fordran på säkerhetsmassan av tillgångar (inbegripet utbytestillgångar och derivat) i händelse av emittentens fallissemang.

Om dessa fordringar skulle vara otillräckliga för att fullt ut uppfylla emittentens betalningsskyldigheter måste investerarens kvarstående fordringar vara likställda (pari passu) med fordringar som emittentens oprioriterade borgenärer har.

c)  Effektiv åtskillnad av alla tillgångar i säkerhetsmassan säkerställs genom rättsligt bindande arrangemang som är lätta att verkställa i händelse av emittentens insolvens eller resolution. Samma sak ska gälla för alla utbytestillgångar och derivat som säkrar risker i säkerhetsmassan.

d)  PCB-, OCB- och ESN-papper är konkursskyddade, dvs. det garanteras att emittentens betalningsskyldigheter inte automatiskt påskyndas vid emittentens insolvens eller resolution.

e)  Säkerhetsmarginaler tillämpas som återspeglar de specifika riskerna hos PCB-, OCB- och ESN-papper i en omfattning som ska fastställas i nationell lagstiftning. Värdet av alla tillgångar i säkerhetsmassan måste alltid vara större än nuvärdet av utestående betalningar. Värderingsmetoderna för tillgångar i säkerhetsmassan och beräkningsfrekvensen bör vara klart definierade i nationell lagstiftning och ta vederbörlig hänsyn till alla relevanta nedåtrisker.

f)  Europeisk eller nationell lagstiftning fastställer parametrar för högsta belåningsgrad (LTV) för tillgångar i säkerhetsmassan. Avlägsnande av tillgångar från säkerhetsmassan i strid med gränser för belåningsgraden bör inte vara obligatoriskt utan det måste snarare säkerställas att ett sådant avlägsnande endast sker om tillgångarna ersätts av godtagbara tillgångar till åtminstone samma marknadsvärde.

g)  En viss del av tillgångarna i säkerhetsmassan eller likviditetsfaciliteterna är så pass likvid att betalningsskyldigheterna för SO- eller ESN-programmet kan tillgodoses under de kommande sex månaderna, med undantag för obligationsfinansiering med matchande löptider eller obligationer med soft bullet- eller pass through-villkor.

h)  Derivatinstrument är tillåtna endast för risksäkring, och derivatkontrakt som ingåtts av emittenten av säkerställda obligationer med en derivatmotpart och som registrerats i säkerhetsmassan kan inte avslutas till följd av emittentens insolvens.

i)  Den nationella lagstiftningen föreskriver en stabil ram för särskild offentlig tillsyn genom att närmare ange den behöriga myndigheten, övervakaren av säkerhetsmassan och den särskilda förvaltaren, tillsammans med en tydlig definition av de skyldigheter och tillsynsbefogenheter som den behöriga myndigheten har, för att säkerställa att

i)  emittenter har kvalificerad personal och lämpliga operativa förfaranden för förvaltning av säkerhetsmassor, även i händelse av stressförhållanden, insolvens eller resolution,

ii)  särdragen för de specifika programmen uppfyller de tillämpliga kraven både innan skuldinstrumentet emitteras och fram tills dess förfallodag,

iii)  PCB-, OCB- och ESN-papper uppfyller relevanta krav (inbegripet krav avseende godtagbara säkerställda tillgångar och täckning), vilket ska omfattas av löpande, regelbunden och oberoende övervakning,

iv)  emittenter utför regelbundna stresstester för beräkningen av täckningskraven, så att hänsyn tas till de viktigaste riskfaktorer som är förknippade med skuldinstrument, såsom kredit-, ränte-, valuta- och likviditetsrisker.

Den behöriga myndighetens och den särskilda förvaltarens skyldigheter och befogenheter i händelse av emittentens insolvens eller resolution måste vara klart och tydligt definierade.

j)  Emittenten är skyldig att minst två gånger per år redovisa aggregerade uppgifter om säkerhetsmassorna på en sådan detaljnivå att investerarna kan göra en grundlig riskanalys. Information bör lämnas om de säkerställda tillgångarnas kreditrisks-, marknadsrisks- och likviditetsrisksegenskaper, om motparter som deltar i säkerhetsmassan samt om nivåerna på de rättsliga, kontraktsenliga och frivilliga säkerhetsmarginalerna, samtidigt som det bör finnas ett avsnitt om derivat som är kopplade till tillgångar och skulder i säkerhetsmassan.

k)  Löptiden kan förlängas endast vid emittentens insolvens eller resolution och med godkännande av den behöriga tillsynsmyndigheten eller på grundval av objektiva finansiella faktorer som fastställs i nationell lagstiftning och som godkänts av den behöriga europeiska myndigheten. De exakta villkoren för förlängningen och potentiella ändringar i kupong, löptid och andra egenskaper bör tydligt framgå av villkoren och bestämmelserna för varje obligation.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i direktivets definition av PCB inkludera följande ytterligare principer:

a)  Skuldinstrumentet är fullt säkerställt med tillgångar som fastställs i artikel 129.1 i kapitalkravsförordningen och uppfyller de ytterligare kraven i artikel 129.3 och 129.7 i kapitalkravsförordningen. För bostadslån som täcks av garantier enligt artikel 129.1 e i kapitalkravsförordningen får det inte finnas några rättsliga hinder för förvaltaren av SO-program att koppla prioriterade panträtter till lånen vid SO-emittentens fallissemang eller resolution och då garantin av något skäl inte infrias. Fartygs godtagbarhet som tillgångar i säkerhetsmassan (artikel 129.1 g i kapitalkravsförordningen) ska ses över.

b)  Parametrar för högsta belåningsgrad för bostadslån som ingår i säkerhetsmassan fastställs i europeisk lagstiftning på ett sådant sätt att de inte överskrider den belåningsgrad som för närvarande fastställs i artikel 129 i kapitalkravsförordningen, men de är föremål för regelbunden översyn och anpassning i enlighet med stresstest på grundval av oberoende bedömningar av marknadspriser som kan gälla på de relevanta fastighetsmarknaderna under stress. Utnyttjandet av pantlånevärden snarare än marknadsvärden bör uppmuntras.

10.  Europaparlamentet betonar att de riskvikter som tilldelats de säkerställda obligationerna i EU:s lagstiftning måste återspegla marknadsbedömningarna av de underliggande riskerna. Parlamentet noterar att detsamma inte gäller för alla andra typer av skuldinstrument som åtnjuter en regleringsmässig förmånsbehandling på grund av vissa egenskaper.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ge de europeiska tillsynsmyndigheterna (ESA-myndigheterna) i uppdrag att bedöma efterlevnaden av kriterierna för PCB, OCB och ESN, i syfte att komplettera eller till och med ersätta de förteckningar som avses i artikel 52.4 i UCITS-direktivet med en officiell förteckning över de PCB-, OCB- och ESN-ordningar på europeisk nivå som uppfyller fastställda krav.

12.  Europaparlamentet uppmanar EBA att utfärda rekommendationer för PCB-, OCB- och ESN-ordningar om godtagbarhetskriterier för tillgångar (inklusive utbytestillgångar), belåningsgrad och minsta effektiva säkerhetsmarginalnivåer för olika typer av tillgångar, samt om eventuella översyner av kapitalkravsförordningen. EBA uppmanas att tillhandahålla nödvändiga riktlinjer för inrättandet av en ram för särskild offentlig tillsyn och förvaltning.

13.  Europaparlamentet rekommenderar att man avlägsnar hindren för marknadstillträde för emittenter på nya SO-marknader utanför EES genom att erbjuda likabehandling av säkerställda obligationer från emittenter i tredje land, under förutsättning att deras rättsliga, institutionella och tillsynsmässiga förhållanden klarar en grundlig likvärdighetsbedömning av en behörig europeisk institution. Parlamentet rekommenderar att de viktigaste principerna i europeisk lagstiftning främjas så att ett möjligt riktmärke för SO-marknader globalt kan skapas.

14.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en översyn av den europeiska lagstiftning om finansiella tjänster som fastställer regleringsbehandlingen av PCB-, OCB- och ESN-papper.

15.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid sina bedömningar av EU:s befintliga lagstiftning om finansiella tjänster ta hänsyn till den potential som PCB-, OCB- och ESN-papper har för att målen för kapitalmarknadsunionen ska uppnås.

16.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att identifiera eventuella hinder på nationell nivå för utvecklingen av SO-system och att offentliggöra riktlinjer för att undanröja dessa hinder, utan att det påverkar bankers sunda och ansvarsfulla affärsverksamhet.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och EBA att ompröva (eventuellt som ett led i en konsekvensbedömning) i vilken mån panträtter i fartyg ska vara godtagbara som tillgångar i säkerhetsmassan i enlighet med artikel 129.1 g i kapitalkravsförordningen. Parlamentet är bekymrat över att förmånsbehandlingen för fartyg snedvrider konkurrensen i förhållande till andra transportsätt. Kommissionen och EBA uppmanas att undersöka huruvida säkerställda obligationer kopplade till fartyg är att jämställa med andra säkerställda obligationer som är förenliga med kapitalkravsförordningen i fråga om likviditet och de riskbedömningar som utförts av oberoende kreditvärderingsinstitut, och huruvida det därför är motiverat att ge sådana obligationer en förmånsbehandling på grundval av deras godtagbarhet för likviditetstäckningskvoten och därmed lägre riskvikter i kapitalkravsförordningen.

18.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina nationella lagar införa möjligheten att skapa separata säkerhetsmassor som var och en omfattar en homogen tillgångsklass (t.ex. bostadslån). Medlemsstaterna uppmanas att tillåta alla säkerställda tillgångar enligt artikel 129.1 a, b och c i kapitalkravsförordningen att godtas som utbytestillgångar som bidrar till uppfyllandet av täckningskravet, och att klart och tydligt specificera gränserna för kreditkvalitet, exponeringsstorlek och övre gränser för täckningsbidragen från utbytestillgångar.

Stödja marknadstransparens och frivillig konvergens

19.  Europaparlamentet välkomnar förbättringarna av kreditvärderingsmetoderna för säkerställda obligationer och de växande kreditvärderingsmarknaderna för dessa.

20.  Europaparlamentet understryker vikten av lika spelregler så att sund konkurrens på finansmarknaderna säkerställs. Parlamentet betonar att det i den europeiska lagstiftningen inte får förekomma diskriminering mellan olika typer av säkerställda skuldinstrument, såvida det inte finns goda skäl att anta att dessa skiljer sig i fråga om antingen säkerhet eller likviditet.

21.  Europaparlamentet välkomnar marknadsinitiativ för att utveckla harmoniserade standarder och mallar för offentliggörande (t.ex. HTT) för att underlätta jämförelse och analys av skillnaderna mellan säkerställda obligationer på olika håll i EU.

22.  Europaparlamentet stöder utarbetandet av EBA-rekommendationer för marknadsstandarder och riktlinjer om bästa praxis. Parlamentet uppmuntrar frivillig konvergens i denna riktning.

23.  Europaparlamentet ser gärna att det regelbundet genomförs stresstester för säkerhetsmassor och att resultaten av stresstesterna offentliggörs.

°

°  °

24.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till Europeiska bankmyndigheten.

(1)

EUT L 257, 28.8.2014, s. 186.

(2)

EUT L 176, 27.6.2013, s. 1.

(3)

EUT L 173, 12.6.2014, s. 190.

(4)

EUT L 314, 1.12.2015, s. 13.

(5)

EUT L 195, 20.7.2016, s. 3.

(6)

EUT L 11, 17.1.2015, s. 1.


MOTIVERING

Säkerställda obligationer (SO) har ända sedan de skapades för mer än två hundra år sedan på många sätt varit en mycket särskild tillgångsklass. De har såsom väletablerade instrument i flera medlemsstaters finansiella strukturer visat sig vara tillförlitliga investeringar för en rad olika finansinstitut och ett bekvämt och effektivt finansieringsalternativ för emittenterna. De bygger på mycket kraftfulla strukturella egenskaper, såsom dubbel regressrätt, högkvalitativa säkerhetsmassor (som nästan uteslutande består av bostadslån (85 %) och offentliga skuldinstrument (15 %)) samt åtskillnad av tillgångarna i säkerhetsmassan. Investerarnas förtroende stärks av att de säkerställda obligationerna är föremål för särskild offentlig tillsyn.

Den extrema graden av säkerhet och likviditet som de säkerställda obligationerna har uppvisat under många årtionden har hållit i sig till och med i tider av gravt störda finansiella marknader, t.ex. under de senaste tio åren. Detta har lett till ett erkännande av de säkerställda obligationerna som tillgångar vars innehav motiverar en regleringsmässigt förmånlig behandling enligt EU:s lagstiftning om finansiella tjänster.

En ganska vag beskrivning av tillgångsklassen i artikel 52.4 i UCITS-direktivet(1) fungerar som ”definition” av säkerställda obligationer i EU-rätten – även om texten inte hänvisar till tillgångsklassen som ”säkerställda obligationer”. I senare lagstiftning har denna definition utnyttjas för att

•  tillåta en förmånsbehandling av de säkerställda obligationer som innehas av banker om de säkerställda obligationerna uppfyller vissa preciserade krav enligt artikel 129 i kapitalkravsförordningen(2),

•  låta vissa säkerställda obligationer som uppfyller vissa särskilda villkor ingå i den förteckning över likvida tillgångar av hög kvalitet på nivå 1 enligt den delegerade akten om likviditetstäckningskravet(3), and

•  undanta säkerställa obligationer, upp till den säkrade delen, från skuldnedskrivning (bail-in) när en bank är under resolution, enligt artikel 44.2 i BRRD(4).

Framgången för de säkerställda obligationerna kan tillskrivas i huvudsak två faktorer:

(1)  Ekonomiskt, till förekomsten av säkerheter i form av tillgångar av hög kvalitet av bestående karaktär som är lätta att värdera och utmäta, dvs. huvudsakligen bostadslån och statsobligationer.

(2)  Institutionellt, till förekomsten av ett rättsligt och tillsynsmässigt regelverk som garanterar dubbel regressrätt för investeraren, åtskillnad av säkerhetsmassan och särskild offentlig tillsyn.

Med utgångspunkt i EU:s lagstiftning är det intressant att notera att ”definitionen” av säkerställda obligationer i artikel 52.4 i UCITS-direktivet i grunden kräver att de säkerställda obligationerna uppfyller punkt (2) ovan, men inte att de höga kvalitetskraven gäller för tillgångar i säkerhetsmassan enligt punkt (1). Godtagbara tillgångar i säkerhetsmassan fastställts snarare genom nationell lagstiftning. I samtliga medlemsstater är dessa lagar inriktade på bostadslån och offentliga lån, men vissa medlemsstater tillåter även att andra eventuellt mer riskfyllda tillgångar inkluderas.

Ur ett perspektiv av finansiell systemstabilitet förefaller punkt (1) vara oundgänglig. Att undanta SO-borgenärer från skuldnedskrivningsverktyget i BRRD kan endast motiveras om de säkerställda obligationerna skiljer sig från andra skuldinstrument på grund av den extremt låga fallissemangsrisken. Att det inte finns någon betydande fallissemangsrisk är också en avgörande faktor för att kunna ta med de säkerställda obligationerna bland likvida tillgångar på nivå 1 i den delegerade akten om likviditetstäckningskravet och bevilja investerare högre exponering för dessa typer av exponeringar än för andra överlåtbara värdepapper eller penningmarknadsinstrument.

I sin rapport från 2016 uttalar sig EBA klart och tydligt mot att bevilja förmånsbehandling för säkerställda obligationer vars säkerhetsmassa inkluderar mer riskfyllda typer av tillgångar, t.ex. lån till små och medelstora företag (SMF), infrastrukturlån eller lån till andra icke-offentliga gäldenärer. EBA är också skeptiskt till lös egendom såsom fartyg (och flygplan) som, om de flyttas ut ur EU, kan vara svåra att återfå.

Med tanke på den viktiga roll de säkerställda obligationerna har spelat och fortsätter att spela när det gäller finansiering av bostadslån eller offentliga lån kan det dock förefalla lockande att göra den institutionella ramen tillgänglig även för mer riskfyllda typer av tillgångar, t.ex. SMF-finansiering och infrastrukturinvesteringar. En sund rättslig ram som ger dubbel regressrätt, åtskillnad av säkerhetsmässor och särskild offentlig tillsyn kan skapa – för både emittenter och investerare – ett attraktivt alternativ till värdepapperiseringar eller andra former av skuldfinansiering. Avtalsarrangemangen kring värdepapperiseringar är ofta kostsamma att upprätta, svåra att övervaka och föremål för rättsliga tvister i händelse av fallissemang eller resolution av emittenten.

Mer transparens, mer offentlig tillsyn och större rättslig säkerhet kan uppnås genom att utsträcka de institutionella principerna för de säkerställda obligationerna (2) till skuldinstrument som finansierar viktig och tillväxtfrämjande ekonomisk verksamhet (t.ex. SMF- eller infrastrukturinvesteringar). Den finansiella stabiliteten får dock inte äventyras. Undantag från allmänna kapitalkrav i bankregleringen eller från skuldnedskrivningsverktyget bör inte beviljas för värdepapper vars säkerheter inte uppfyller punkt (1).

Föredraganden föreslår därför ett EU-direktiv som tydligt definierar och särskiljer två typer av tillgångar: säkerställda obligationer (SO) och europeiska säkrade obligationer (European Secured Notes, ESN). Gemensamt för de båda typerna av värdepapper skulle vara principerna för en rättslig och tillsynsmässig ram (2). Beteckningen ”säkerställda obligationer” skulle användas endast om de också uppfyller punkt (1) och därmed skulle endast de säkerställda obligationerna kunna bli föremål för en regleringsmässig förmånsbehandling. För att undvika onödiga störningar på friktionsfritt fungerande SO-marknader föreslår föredraganden dessutom att säkerställda obligationer ska definieras i nära anslutning till artikel 129 i kapitalkravsförordningen(5).

I kapitalkravsförordningen sägs inget om hur de säkerställda obligationerna kan komma ifråga för villkorade löptidsförlängningar (så kallade soft bullets och CPT-strukturer). Dessa SO-typer har ökat avsevärt under de senaste åren. Löptidsförlängningar kan visserligen fungera som användbara avtalsbestämmelser för förutsägbarhet och för riskhantering, särskilt i händelse av emittentens fallissemang eller resolution, men de skiftar klart en del av riskerna från emittenten till investerarna. Om ingen hänsyn tas till detta kan bredare systemrisker förorsakas. En regleringsmässig förmånsbehandling bör därför inte beviljas säkerställda obligationer med löptidsförlängningar förutom vid fallissemang eller resolution, dvs. i de fall där alternativet till löptidsförlängningar skulle vara att emittenten ställer in betalningarna för de säkerställda obligationerna. För att skydda investerare och bevara den finansiella stabiliteten bör emittenten inte ha något diskretionärt utrymme vid utlösning av löptidsförlängningar. I stället bör en SO-löptidsförlängning i fall av fallissemang eller resolution förutsätta godkännande från den behöriga tillsynsmyndigheten.

SO-ordningar är djupt förankrade in nationell insolvenslagstiftning. Säkerhetsmassor och principen om dubbel regressrätt utgör säkerhetsmekanismer mot emittentens insolvens, där de rättsliga förfaranden som är nödvändiga för att tillgodose borgenärernas fordringar mot en illikvid SO-emittent är beroende av nationell lagstiftning och varierar avsevärt mellan medlemsstaterna. Europeisk lagstiftning bör inte medföra någon störning för ramar som är väl integrerade i nationell lagstiftning och som har gjort det möjligt för SO-marknaderna att fungera friktionsfritt och framgångsrikt under årtionden. Detta är anledningen till att EU:s lagstiftning bör begränsas till ett direktiv som fastställer principerna för SO- och ESN-marknader. Utarbetandet av tekniska standarder bör överlåtas till de behöriga nationella tillsynsmyndigheterna efter införlivandet i nationell lagstiftning.

Högsta belåningsgrad för bostadslån utgör en viktig del av de kriterier som anges i artikel 129 i kapitalkravsförordningen. Med tanke på de betydande prisfluktuationer som vissa fastighetsmarknader har uppvisat måste belåningsgraden anses vara en definierande egenskap för säkerheter för de säkerställda obligationerna som har regleringsmässigt företräde och inte en teknisk standard som kan komma att fastställas fritt av medlemsstaterna. Föredraganden föreslår därför att man låter högsta belåningsgrad fortsätta att fastställas av europeisk lagstiftning och nära övervakar om dessa belåningsgrader ligger i linje med oberoende bedömningar av prissättningsvillkor som kan förekomma på fastighetsmarknader under stressförhållanden.

Slutligen bör varje insats på europeisk nivå också ta hänsyn till utvecklingen i tre viktiga frågor som inte nämns hittills:

•  Kraftfulla marknadsledda initiativ är redan på gång: t.ex. SO-märket (”Covered Bond Label”) som utvecklats av emittentvärlden i samarbete med investerarna och tillsynsmyndigheterna och som man enades om 2013 och som 2016 omfattade 60 % av utestående säkerställda obligationer i världen. När sådana initiativ finns bör de uppmuntras och antingen ersätta offentliga ingripanden eller ligga till grund för frivilliga eller obligatoriska standarder. I synnerhet den harmoniserade transparensmallen (HTT) inom ramen för SO-märket skulle kunna utgöra en grund för gemensamma standarder för offentliggörande som gäller för SO-emittenter.

•  Säkerställda obligationer blir allt populäre i ett antal länder utanför EU, bland annat Australien, Kanada, Chile, Nya Zeeland, Singapore, Sydkorea, Turkiet och Ryssland. Andra viktiga jurisdiktioner (däribland Brasilien, Indien, Japan, Marocko, Mexiko, Panama, Peru, Sydafrika och Förenta staterna) kan snart komma att följa efter. En aktsam strategi för EU:s lagstiftning som begränsas till grundläggande principer i kombination med tillräcklig flexibilitet för de olika särdragen i nationella lagar och traditioner kommer att göra det möjligt att integrera europeiska SO- och ESN-marknader med liknande marknader för lika säkra finansiella produkter på andra håll i världen och kommer därför att förstärka de långsiktiga utsikterna för ekonomisk tillväxt i EU och i tredjeländer. EU-standarder skulle dessutom kunna fungera som en modell för att utveckla SO-marknaderna över hela världen.

•  Marknaden har i viss utsträckning levt med offentligt stöd under de senaste åren. ECB:s program för köp av tillgångar (återigen senast via CBPP3 sedan oktober 2014) har haft en betydande inverkan på primära och sekundära marknader av de säkerställda obligationerna och har tillsammans med den rättsliga behandlingen bidragit till att öka emissionen av säkerställda obligationer sedan 2013. Detta har dock lett till betydande utträngning av privata investerare, och intressenter har varnat för att denna utträngning kan fortsätta och till slut förstöra marknaden såvida inte ECB lämnar SO-marknaderna inom en snar framtid. Eventuella rättsliga eller regleringsmässiga initiativ bör därför noga övervägas. Betydande förändringar av reglerna skulle skapa osäkerhet för marknaderna som behöver vinna tillbaka investerare som de har förlorat.

Sedan 2015 har kommissionen inom ramen för sitt initiativ för en kapitalmarknadsunion (särskilt via sitt offentliga samråd om säkerställda obligationer i september 2015) studerat möjligheterna att stärka SO-marknaderna i Europa, med vederbörlig hänsyn till nationella preferenser och ramar. Detta är viktigt eftersom framgången för tillgångsklassen bygger på nationella ramar som utvecklats under årtionden och som är skräddarsydda för de lokala långsiktiga finansieringsbehoven, bank- eller kapitalmarknadsstrukturer och riskbenägenheten. Dessa särdrag och flexibilitetsfaktorer bör värdesättas och utnyttjas för att europeiska SO-marknader ska fortsätta spela en ledande roll i världen.

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag)

(2)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

(3)

Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut

(4)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (Text av betydelse för EES)

(5)

Detta begränsar tillgångarna i säkerhetsmassan till bostadslån, offentliga lån eller tillgångar med statliga garantier. Fartyg bör inte komma i fråga för säkerställda obligationer, vilket därmed avviker något från kapitalkravsförordningen.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

20.6.2017

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

43

6

1

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Burkhard Balz, Udo Bullmann, Esther de Lange, Fabio De Masi, Markus Ferber, Jonás Fernández, Sven Giegold, Brian Hayes, Gunnar Hökmark, Danuta Maria Hübner, Cătălin Sorin Ivan, Petr Ježek, Othmar Karas, Georgios Kyrtsos, Philippe Lamberts, Werner Langen, Bernd Lucke, Olle Ludvigsson, Ivana Maletić, Marisa Matias, Gabriel Mato, Costas Mavrides, Stanisław Ożóg, Dimitrios Papadimoulis, Sirpa Pietikäinen, Pirkko Ruohonen-Lerner, Alfred Sant, Molly Scott Cato, Peter Simon, Kay Swinburne, Paul Tang, Ramon Tremosa i Balcells, Ernest Urtasun, Marco Valli, Cora van Nieuwenhuizen, Jakob von Weizsäcker, Jarosław Wałęsa, Sotirios Zarianopoulos

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Simona Bonafè, Enrique Calvet Chambon, Nessa Childers, Andrea Cozzolino, Mady Delvaux, Jan Keller, Paloma López Bermejo, Luigi Morgano, Romana Tomc, Roberts Zīle

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Jarosław Wałęsa


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

43

+

ALDE

Enrique Calvet Chambon, Petr Ježek, Ramon Tremosa i Balcells, Cora van Nieuwenhuizen

ECR

Bernd Lucke, Stanisław Ożóg, Pirkko Ruohonen-Lerner, Kay Swinburne, Roberts Zīle

PPE

Burkhard Balz, Markus Ferber, Brian Hayes, Gunnar Hökmark, Danuta Maria Hübner, Othmar Karas, Georgios Kyrtsos, Werner Langen, Ivana Maletić, Gabriel Mato, Sirpa Pietikäinen, Romana Tomc, Jarosław Wałęsa, Esther de Lange

S&D

Simona Bonafè, Udo Bullmann, Nessa Childers, Andrea Cozzolino, Mady Delvaux, Jonás Fernández, Neena Gill, Cătălin Sorin Ivan, Jan Keller, Olle Ludvigsson, Costas Mavrides, Luigi Morgano, Alfred Sant, Peter Simon, Paul Tang, Jakob von Weizsäcker

VERTS/ALE

Sven Giegold, Philippe Lamberts, Molly Scott Cato, Ernest Urtasun

6

-

EFDD

Marco Valli

GUE/NGL

Fabio De Masi, Paloma López Bermejo, Marisa Matias, Dimitrios Papadimoulis

NI

Sotirios Zarianopoulos

1

0

ENF

Gerolf Annemans

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy