INTERIMSBETÄNKANDE om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

19.7.2017 - (COM(2016)0109 – 2016/0062(NLE))

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
Föredragande: Christine Revault D’Allonnes Bonnefoy, Anna Maria Corazza Bildt
(Gemensamma utskottssammanträden – artikel 55 i arbetsordningen)

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

(COM(2016)0109 – 2016/0062(NLE))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av förslaget till rådets beslut (COM(2016)0109),

–  med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, som öppnades för undertecknande i Istanbul den 11 maj 2011 (nedan kallad Istanbulkonventionen),

–  med beaktande av artikel 2 och artikel 3.3 andra stycket i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget),

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionen unionens funktionssätt (EUF-fördraget), särskilt artiklarna 8, 19, 157 och 216 samt artikel 218.6 andra stycket led a,

–  med beaktande av artiklarna 21, 23, 24, 25 och 26 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

–  med beaktande av Pekingdeklarationen och den handlingsplattform som antogs vid den fjärde internationella kvinnokonferensen den 15 september 1995 samt de slutdokument som senare antogs vid FN:s extra sessioner Peking +5 (2000), Peking +10 (2005), Peking +15 (2010) och Peking +20 (2015),

–  med beaktande av bestämmelserna i FN:s rättsliga instrument på området för mänskliga rättigheter, framför allt kvinnors rättigheter, såsom FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen om bekämpande och avskaffande av människohandel och utnyttjande av andra vid prostitution, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1951 års flyktingkonvention och principen om ”non-refoulement” samt FN:s konvention om barnets rättigheter,

–  med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som EU anslutit sig till, inbegripet de avslutande iakttagelserna från 2015 från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning till EU, där EU uppmanas att ansluta sig till Istanbulkonventionen som ett sätt att ge kvinnor och flickor med funktionsnedsättning skydd mot våld,

–  med beaktande av sitt betänkande om genomförandet av FN:s konvention för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, i vilket EU uppmanas att ansluta sig till Istanbulkonventionen som ett ytterligare steg för att bekämpa våld mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning,

–  med beaktande av den allmänna kommentaren av den 26 augusti 2016 från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning om artikel 6 (kvinnor och flickor med funktionsnedsättning) i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,

–  med beaktande av sin resolution av den 9 juni 2015 om EU:s strategi för jämställdhet efter 2015​[1],

–  med beaktande av sina resolutioner av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor[2], av den 5 april 2011 om prioriteringar och utkast till en ny ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor[3], och av den 6 februari 2013 om 57:e sessionen i FN:s kvinnokommission: Eliminering och förebyggande av alla former av våld mot kvinnor och flickor[4],

–  med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om bekämpning av våld mot kvinnor[5] samt av bedömningen av det europeiska mervärdet,

–  med beaktande av sin resolution av den 24 november 2016 om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor[6],   

–  med beaktande av den europeiska jämställdhetspakten (2011–2020), som rådet antog i mars 2011,

–  med beaktande av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och flickor och kampen mot alla former av diskriminering av dem,

–  med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar av den 3 december 2015 med titeln Strategic engagement for gender equality 2016-2019 (SWD(2015)0278),

–  med beaktande av sin resolution av den 9 september 2015 om att stärka flickor genom utbildning i EU[7],

–  med beaktande av jämställdhetsförklaringen från EU:s ordförandeskapstrio Nederländerna, Slovakien och Malta av den 7 december 2015,

–  med beaktande av direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF[8],

–  med beaktande av direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern[9] och förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor[10],

–  med beaktande av direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer[11] och direktiv 2011/92/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF[12],

–  med beaktande av direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) och direktiv 2004/113/EG om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster, som innehåller en definition av och fördömer trakasserier och sexuella trakasserier,

–  med beaktande av kommissionens färdplan för EU:s eventuella anslutning till Istanbulkonventionen, offentliggjord i oktober 2015,

–  med beaktande av den tredje kvartalsrapporten från Europarådets människorättskommissionär, av den 16 november 2017, avseende Istanbulkonventionens definition av könsrelaterat våld,

–  med beaktande av det gemensamma uttalande som ordförandeskapet, kommissionen och Europaparlamentet antog i Malta den 3 februari 2017 och där de begär att EU snarast ansluter sig till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet,

–  med beaktande av sina resolutioner av den 14 mars 2017 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2014–2015[13] respektive den 10 mars 2015 om jämställdheten mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2013[14],

–  med beaktande av studien från Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor Knowledge and Know-How: The Role of Self-Defence in the Prevention of Violence against Women, i synnerhet med avseende på frågan om självförsvarsutbildningens roll i genomförandet av artikel 12 i Istanbulkonventionen,

–  med beaktande av artikel 99.5 i arbetsordningen,

–  med beaktande av de gemensamma överläggningar som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män hållit i enlighet med artikel 55 i arbetsordningen,

–  med beaktande av interimsbetänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män samt yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0266/2017), och av följande skäl:

A.  Jämställdhet är ett av EU:s centrala värden. Rätten till likabehandling och icke-diskriminering är en grundläggande rättighet enligt EU-fördragen och stadgan om de grundläggande rättigheterna och bör till fullo respekteras, främjas och tillämpas i lagstiftningen, i praktiken, inom rättspraxisen och i vardagslivet. Jämställdheten mellan kvinnor och män är enligt jämställdhetsindex hittills inte fullständig i något EU-land. Könsrelaterat våld är både en orsak till och en konsekvens av bristande jämställdhet mellan kvinnor och män.

B.  Moderna former av slaveri och människohandel, som i huvudsak drabbar kvinnor, förekommer fortfarande i EU.

C.  Medlemsstaterna måste inse att när våldet väl har inträffat har samhället misslyckats med sin främsta uppgift, dvs. att skydda, och det enda som återstår är reaktiva åtgärder såsom att kompensera offer och åtala förövarna.

D.  EU måste i samarbete med medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att främja och skydda alla kvinnors och flickors rätt att leva utan att utsättas för fysiskt eller psykiskt våld såväl i offentligheten som i privatlivet.

E.  Könsrelaterat våld bör inte nonchaleras eller ses som en fråga som man kan skjuta på och ta hand om senare eftersom det bara i EU påverkar mer än 250 miljoner kvinnor och flickor och har oerhörda konsekvenser för samhället. Det ökar rädslan och polariseringen och bidrar till stress och psykisk sjukdom eftersom det hotar halva befolkningens säkerhet. Europeiska jämställdhetsinstitutet uppskattar att samhällets kostnader till följd av sexuellt våld i EU uppgår till 226 miljarder euro varje år.

F.   Våld mot kvinnor[15] och könsrelaterat våld, både fysiskt och psykiskt, är vanligt i EU och ska betraktas som en extrem form av diskriminering och ett brott mot de mänskliga rättigheterna, som drabbar kvinnor i alla samhällsgrupper, oberoende av ålder, utbildning, inkomst, samhällsställning, ursprungsland eller bosättningsland. Det är ett avgörande hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män, även ekonomiskt och politiskt. Det behövs ytterligare åtgärder för att uppmuntra kvinnor som utsatts för våld att anmäla vad som hänt och söka hjälp och att se till att de får det stöd de behöver, att de informeras om sina rättigheter och att de har tillgång till rättsväsendet så att förövarna kan ställas inför rätta.

G.  Rapporten från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter med titeln Violence against women: an EU-wide survey, som offentliggjordes i mars 2014, visar att en tredjedel av alla kvinnor i Europa har utsatts för fysiska eller sexuella våldshandlingar minst en gång under sitt vuxna liv, att 20 procent har utsatts för trakasserier på nätet, att en av tjugo har våldtagits och mer än en av tio har utsatts för sexuellt våld som omfattade användning av tvång.

H.  Var tionde kvinna har utsatts för sexuella trakasserier eller stalkning via ny teknik. 75 procent av alla kvinnor på högre beslutsfattande poster har utsatts för sexuella trakasserier, och detta visar att inga kvinnor eller flickor, oavsett ålder och ställning i livet, går säkra från sexuellt våld.

I.  Det måste vidtas åtgärder för att ta itu med det växande fenomenet med könsrelaterat våld på nätet, inklusive mobbning, trakasserier och hot, särskilt mot unga kvinnor och flickor, och hbti-personer.

J.  Skyddet för unionens medborgare och invånare mot könsrelaterat våld är olika på grund av att det inte finns någon europeisk strategi, inbegripet en rättsakt, och på grund av att politiken och lagstiftningen skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna, bland annat när det gäller definitionen av brott och lagstiftningens räckvidd, och de är därför mindre skyddade mot våld. Det finns också skillnader vad gäller information om, tillgång till och tillhandahållande av skyddat boende, stödtjänster och rättigheter.

K.  Våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan kvinnor och män samt till sexism och könsstereotyper, vilket har lett till att män styr över och diskriminerar kvinnor och till att kvinnor inte kan nå sin fulla potential.

L.  Våld mot kvinnor bidrar till att klyftor mellan könen fortfarande förekommer genom att det hindrar offrens tillgång till sysselsättning, vilket har en negativ inverkan på deras ekonomiska oberoende och ekonomin i allmänhet.

M.  En viktig faktor till varför kvinnor inte anmäler sexuellt våld är att de är ekonomiskt beroende av förövaren.

N.  Den extrema fattigdomen ökar risken för våld och andra former av utnyttjande som hindrar kvinnor från att delta fullt ut på alla områden och hindrar uppnåendet av jämställdhet.

O.  Det måste göras mer för att underlätta och uppmuntra kvinnors deltagande i den politiska, ekonomiska och sociala sfären och för att öka synligheten för kvinnor på ledande positioner, i syfte att bekämpa objektifiering och en kultur av könsrelaterat våld.

P.  I Istanbulkonventionen anges att alla dess bestämmelserna, särskilt åtgärder för att skydda offrens rättigheter, ska tryggas utan åtskillnad på någon grund såsom kön, genus, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, sexuell läggning, könsidentitet, ålder, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, civilstånd, status som migrant eller flykting eller ställning i övrigt.

Q.  Det är mellan 1,5 och 10 gånger mer troligt att kvinnor med funktionsnedsättning drabbas av könsrelaterat våld och på grund av deras beroendeställning är det ännu svårare för dessa kvinnor att anmäla våldet. Kvinnor och flickor med funktionsnedsättning är inte en homogen grupp utan inbegriper kvinnor i olika samhällsställning och med olika typer av nedsättningar, såsom fysiska, psykosociala, mentala eller sensoriska tillstånd som kan men inte behöver innebära funktionella begränsningar. I FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fastställs att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att säkerställa att kvinnor med funktionsnedsättning fullständigt och likaberättigat åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

R.  Vissa grupper av kvinnor och flickor, såsom migrantkvinnor, kvinnliga flyktingar och kvinnliga asylsökande, kvinnor och flickor med funktionsnedsättning, hbti-kvinnor samt romska kvinnor riskerar diskriminering på flera grunder och är därför ännu mer utsatta för våld på grund sexistiska motiv i kombination med rasism, främlingsfientlighet, homofobi, transfobi och fobi mot intersexuella personer, liksom diskriminering som baseras på ålder, funktionsnedsättning, etnicitet eller religion. Kvinnor i Europa står inför korsdiskriminering och diskriminering på flera grunder som hindrar dem från att få tillgång till rättslig prövning och stöd- och skyddstjänster, och från att åtnjuta sina grundläggande rättigheter. Kvinnor bör beviljas specialiststöd när man vidtar skyddsåtgärder.

S.   Våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet, betraktas alltför ofta som en privatsak och tolereras alltför lätt. I själva verket är det en strukturell kränkning av personens grundläggande rättigheter och ett allvarligt brott som ska lagföras som sådant. Straffriheten måste stoppas, genom att säkerställa att förövarna åtalas och att våldsutsatta kvinnor och flickor får stöd och erkännande av rättsväsendet så att man kan bryta den onda cirkeln av tystnad och ensamhet för våldsutsatta kvinnor och flickor, oberoende av geografiskt ursprung och samhällsgrupp.

T.  Det finns betydande kulturella skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om kvinnors benägenhet att anmäla våldtäkter eller sexuella övergrepp och officiell statistik speglar denna tendens snarare än det faktiska antal våldtäkter eller sexuella övergrepp som begås i ett land.

U.  De flesta kvinnomord begås av makar, före detta makar, partner eller före detta partner som inte accepterar att äktenskapet eller förhållandet är över.

V.  Förövaren är vid könsrelaterat våld ofta redan bekant för offret och ofta är offret i beroendeställning, vilket ökar rädslan för att anmäla händelsen.

W.  Könsstereotyper och sexism, inklusive sexistisk hatpropaganda, som förekommer i hela världen, såväl på nätet som offline, i offentligheten och i privatlivet, är en av de bakomliggande orsakerna till alla former av våld mot kvinnor.

X.  Fysiska, sexuella eller psykiska våldshandlingar och övergrepp har allvarliga konsekvenser för offren och kan leda till fysisk, sexuell, känslomässig eller psykisk skada eller ekonomisk förlust och även påverka offrens familjer och släktingar och samhället som helhet. Barn behöver inte utsättas direkt av våldet för att anses vara offer eftersom det också är traumatiserande att bevittna våld i hemmet.

Y.  I Istanbulkonventionen definieras tydligt könsrelaterat våld i artikel 3 som ”våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är kvinna eller som drabbar kvinnor oproportionerligt” och genus som ”de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män”.

Z.  För att minska det uppskattade antalet okända fall måste medlemsstaterna ha tillräckliga institutioner där kvinnor kan känna sig säkra och anmäla könsrelaterat våld.

AA.  Det är enbart med hjälp av en kombination av rättsliga och andra åtgärder, inklusive infrastrukturrelaterade, lagstiftningsmässiga, rättsliga, kulturella, utbildningsrelaterade, sociala och hälsomässiga åtgärder, och åtgärder för att underlätta offrens tillgång till boende och sysselsättning, inbegripet skyddat boende för offer, samt jämlikt deltagande för kvinnor på samhällets alla områden, som man avsevärt kan minska våldet mot kvinnor och det könsrelaterade våldet och konsekvenserna av sådant våld. Civilsamhället, särskilt kvinnoorganisationer, ger ett mycket viktigt bidrag till arbetet med att förhindra och bekämpa alla former av våld och deras arbete bör erkännas, uppmuntras och stödjas så att de kan utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt.

AB.  Flickors och kvinnors utbildning är ett viktigt europeiskt värde, en grundläggande mänsklig rättighet och en nödvändig faktor för att stärka flickor och kvinnor socialt, kulturellt och yrkesmässigt och för att de fullständigt ska kunna åtnjuta alla andra sociala, ekonomiska, kulturella och politiska rättigheter och för att i förlängningen förebygga våld mot kvinnor och flickor.

AC.  Endast stater har kapacitet att erbjuda allmän, obligatorisk och kostnadsfri utbildning, vilket är ett oeftergivligt villkor för jämställdhet mellan könen.

AD.  I Istanbulkonventionen betonas vikten av förändrade tänkesätt och attityder för att förhindra att det könsrelaterade våldet fortgår. I detta syfte behövs det utbildning på alla nivåer, och för alla åldrar, i jämställdhet, icke-stereotypa könsroller och respekt för den personliga integriteten. Självförsvarsutbildning har identifierats som ett effektivt verktyg för att minska viktimiseringen och de negativa följderna av denna, utmana könsstereotyper och stärka kvinnor och flickor.

AE.  Om samtliga medlemsstater ansluter sig till Istanbulkonventionen skulle det bidra till att utveckla en integrerad politik och till att främja internationellt samarbete mot allt slags våld mot kvinnor.

AF.  EU måste arbeta för att driva på kampen för att undanröja könsrelaterat våld i dess grannskap och runt om i världen som en del av den globala insatsen för att uppfylla målen för hållbar utveckling, inklusive kampen mot användning av sexuellt våld som ett krigsvapen.

AG.  Istanbulkonventionen är ett blandat avtal som gör det möjligt för EU att ansluta sig till den parallellt med medlemsstaterna.

AH.  Samtliga EU-medlemsstater har undertecknat Istanbulkonventionen, men hittills har endast fjorton ratificerat den. EU:s anslutning till Istanbulkonventionen befriar inte medlemsstaterna från den nationella ratificeringen.

AI.   Ratificeringen av Istanbulkonventionen kräver ett korrekt genomförande, ett effektivt verkställande och tilldelning av tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser

1.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen den 4 mars 2016 föreslog att EU skulle ansluta sig till Istanbulkonventionen, det första heltäckande och rättsligt bindande internationella instrumentet för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor, könsrelaterat våld och våld i hemmet[16].

2.   Europaparlamentet välkomnar undertecknandet den 13 juni 2017 av akten om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen, men beklagar att begränsningen till två områden, nämligen samarbete på det straffrättsliga området samt asyl och non-refoulement, leder till rättsliga oklarheter vad gäller omfattningen av EU:s anslutning samt farhågor beträffande konventionens genomförande.

3.  Europaparlamentet fördömer alla former av våld mot kvinnor och beklagar att kvinnor och flickor ofta utsätts för våld i hemmet, sexuella trakasserier, psykiskt och fysiskt våld, stalkning, sexuellt våld, våldtäkt, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, påtvingad abort, påtvingad sterilisering, sexuellt utnyttjande och människohandel samt andra former av våld, vilket utgör en allvarlig kränkning av deras mänskliga rättigheter och värdighet. Parlamentet betonar att Istanbulkonventionen fastslår att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder aldrig kan rättfärdiga någon våldshandling mot kvinnor. Parlamentet fördömer att fler och fler kvinnor och flickor drabbas av könsrelaterat våld på internet och i sociala medier. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta konkreta åtgärder för att ta itu med dessa nya former av brott, inklusive sexuell utpressning, groomning, voyeurism och hämndpornografi, och att skydda offren, vilka drabbas av ett allvarligt trauma som ibland till och med leder till självmord.

4.  Europaparlamentet betonar att nekande av tjänster med anknytning till sexuell och reproduktiv hälsa och därmed förknippade rättigheter, inklusive säker och laglig abort, utgör en form av våld mot kvinnor och flickor. Parlamentet understryker att ingen annan än kvinnorna och flickorna själva måste ha kontroll över sina kroppar och sin sexualitet. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att garantera heltäckande sexualundervisning, tillgång för kvinnor till familjeplanering och ett omfattande utbud av tjänster med koppling till reproduktiv och sexuell hälsa, inklusive moderna preventivmedel och säkra och lagliga aborter.

5.  Europaparlamentet betonar att påtvingat havandeskap definieras som ett brott mot mänskligheten i artikel 7 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen av den 17 juli 1988 och är en form av könsrelaterat våld mot kvinnor som utgör en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och värdighet.

6.  Europaparlamentet framhåller att Istanbulkonventionen tar ett heltäckande och samordnat helhetsgrepp på frågan om våld mot kvinnor och flickor, könsrelaterat våld och våld i hemmet, där man fokuserar på offrets rättigheter genom att man angriper frågan ur en rad olika perspektiv, till exempel våldsförebyggande åtgärder, bekämpning av diskriminering, straffrättsliga åtgärder mot straffrihet, skydd och stöd för offren, skydd av barn, skydd av kvinnliga asylsökande och flyktingar, bättre uppgiftsinsamling och informationskampanjer eller informationsprogram, inklusive i samarbete med nationella människorättsinstitutioner och jämställdhetsorgan, civilsamhället och icke-statliga organisationer.

7.  Europaparlamentet understryker att Istanbulkonventionen tillhandahåller en god grund för att förändra de sociala strukturer som skapar, legitimerar och vidmakthåller våld mot kvinnor, och erbjuder verktyg för att vidta åtgärder för detta ändamål. Parlamentet betonar att konventionen tar upp förebyggande, skydd och åtal samtidigt (tredelad strategi) och en omfattande och samordnad strategi som utgår från principen om tillbörlig aktsamhet som fastställer en positiv skyldighet för staterna att bemöta alla våldshandlingar på ett effektivt sätt (artikel 5 i konventionen).

8.  Europaparlamentet betonar att EU genom sin anslutning kommer att få en enhetlig europeisk rättslig ram för arbetet med att inom sin inrikes- och utrikespolitik förhindra och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld samt skydda och stödja våldsoffren och även kommer att medföra bättre övervakning, tolkning och genomförande av EU:s lagstiftning, program och ekonomiska resurser på de områden som omfattas av konventionen, liksom förbättrad insamling av jämförbara uppdelade uppgifter på EU-nivå. Parlamentet anser att EU genom att ansluta sig till konventionen kommer att bli en mer effektiv global aktör när det gäller kvinnors rättigheter.

9.  Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att beakta följande rekommendationer:

a)  Att med kraft uppmana medlemsstaterna att skynda på förhandlingarna om att ratificera och genomföra Istanbulkonventionen. Att med kraft fördöma alla försök att dra sig tillbaka från de steg som redan vidtagits för att genomföra Istanbulkonventionen och bekämpa våld mot kvinnor.

b)  Att uppmana kommissionen att, i samarbete med Europarådet, utan dröjsmål och senareläggning inleda en konstruktiv dialog med rådet och medlemsstaterna i syfte att behandla reservationer, invändningar och oro som uttrycks av medlemsstaterna och i synnerhet att klargöra vilseledande tolkningar av Istanbulkonventionen vad gäller definitionen av könsrelaterat våld och definitionen av genus i artikel 3 c och d i enlighet med de allmänna kommentarerna från Europarådets människorättskommissionär.

c)  Att hålla parlamentet fullständigt informerat om de relevanta aspekterna av förhandlingarna i alla skeden, så att parlamentet kan utöva sina fördragsenliga rättigheter i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget.

d)  Att säkerställa att EU:s anslutning till Istanbulkonventionen, trots undertecknandet av anslutningsakten, blir bred och utan begränsningar.

e)  Att säkerställa att medlemsstaterna genomför Istanbulkonventionen och anslår tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser till att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld, inbegripet våld i hemmet, stärka kvinnors och flickors ställning, skydda offren och se till att de kompenseras, särskilt för personer i områden där skyddstjänster för offren inte finns eller är mycket begränsade.

f)  Att med kraft uppmana kommissionen att utforma en helhetsstrategi på EU-nivå för att bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld, en strategi som inkluderar en heltäckande plan för att bekämpa alla former av bristande jämställdhet mellan könen och integrera alla EU-insatser för att utrota våldet mot kvinnor.

g)  Att utnämna en EU-samordnare som ska fungera som en representant för EU i Europarådets partskommitté när väl Istanbulkonventionen har ratificerats av EU. Samordnaren skulle ansvara för samordningen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av politik och åtgärder för att förhindra och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och flickor.

h)  Att säkerställa att parlamentet blir helt delaktigt i förfarandet för övervakning av Istanbulkonventionen efter EU:s anslutning samt att få till stånd en snabb överenskommelse om en uppförandekodex för samarbetet mellan EU och dess medlemsstater i fråga om genomförandet av konventionen, inklusive andra relevanta EU-institutioner och civilsamhället.

i)  Att uppmana kommissionen och medlemsstaterna att ta fram praktiska riktlinjer och strategier för tillämpningen av Istanbulkonventionen för att underlätta ett smidigt genomförande och verkställande i medlemsstater som redan har ratificerat den och samtidigt bemöta betänkligheterna i de länder som fortfarande inte har ratificerat konventionen och uppmuntra dem att göra detta.

j)  Att säkerställa lämplig fortbildning samt lämpliga förfaranden och riktlinjer för alla yrkespersoner som arbetar med offer för alla former av våld som omfattas av konventionen i syfte att förhindra diskriminering eller upprepad viktimisering i samband med rättsliga, medicinska och polisiära förfaranden.

k)  Att vidta förebyggande åtgärder för att tillgodose de specifika behoven bland sårbara människor – till exempel kvinnor med funktionsnedsättning, flyktingkvinnor, våldsutsatta barn, gravida kvinnor, lesbiska och bisexuella kvinnor och transpersoner och intersexuella personer och kvinnor med behov av extra stöd – inbegripet specifikt inriktade och tillgängliga specialiststödtjänster, adekvata hälso- och sjukvårdstjänster och säker inkvartering för kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och för deras barn.

l)  Att ta hänsyn till allvarliga fall av våld mot kvinnor, könsrelaterat våld och våld i hemmet när man beslutar om vårdnad och umgängesrätt. Barnvittnens rättigheter och behov bör också beaktas när man tillhandahåller skydds- och stödtjänster till offer.

m)  Att verka aktivt för förändrade attityder och beteenden samt bekämpa sexism och könsstereotyper, t.ex. genom att främja ett könsneutralt språk, göra samordnade insatser för att ta upp medias och reklamens viktiga roll på det här området och uppmuntra alla, inklusive män och pojkar, att bidra aktivt till motverkandet av alla former av våld. Att därför uppmana medlemsstaterna att anta och genomföra aktiva strategier för social integration, interkulturell dialog, sex- och samlevnadsundervisning, människorättsundervisning och anti-diskriminering samt jämställdhetsundervisning för yrkesverksamma inom den rättsliga sektorn. Att rekommendera medlemsstaterna att i sina utbildningssystem undanröja alla hinder för verklig jämställdhet mellan kvinnor och män och fullt ut främja detta mål.

n)  Att uppmuntra medlemsstaterna att genomföra strategier som syftar till att bygga samhällen som är fria från våld av alla slag och att använda Istanbulkonventionen på detta sätt.

o)  Att säkerställa att de proaktiva åtgärderna mot våld erkänner den könsbaserade verklighet där den absoluta majoriteten av förövarna är män. Att uppmuntra medlemsstaterna att arbeta med evidensbaserade, våldsreducerande strategier för att ta itu med detta problem.

p)  Att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 60 och 61 i konventionen om migration och asyl och ta hänsyn till det faktum att migrantkvinnor och -flickor, oavsett om de är reguljära migranter eller inte, och asylsökande kvinnor har rätt att leva utan att utsättas för våld både i den offentliga och den privata sfären och att de löper särskilt stor risk för könsrelaterat våld och att könsrelaterat våld, inklusive kvinnlig könsstympning, kan betraktas som en form av förföljelse och att offren således har rätt till det skydd som erbjuds i enlighet med 1951 års flyktingkonvention. Att säkerställa att medlemsstaterna använder sig av ett jämställdhetsintegrerat tillvägagångssätt i alla asyl- och mottagningsförfaranden och respekterar principen om ”non-refoulement”.

q)  Att främja jämställdhetsintegrering i budgetarbetet som ett verktyg för att förhindra och bekämpa könsrelaterat våld inom relevanta politikområden, liksom säkerställa resurser och finansiering för tillgång till rättslig prövning för våldsutsatta personer.

r)  Att i samarbete med Europeiska jämställdhetsinstitutet förbättra insamlingen av relevanta uppdelade och jämförbara uppgifter om våldsformer som omfattas av Istanbulkonventionen, inklusive uppgifter som är uppdelade enligt förövarnas ålder och kön och relationen mellan förövaren och offret, i syfte att bygga upp en gemensam metod för att jämföra databaser och dataanalys så att man kan förstå problemet bättre, samt att skapa ökad medvetenhet om frågan och utvärdera och förbättra medlemsstaternas insatser för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld.

10.  Europaparlamentet betonar att för att vara mer effektiva bör åtgärder mot våld mot kvinnor åtföljas av åtgärder som tar itu med könsrelaterade ekonomiska klyftor och främjar kvinnors ekonomiska oberoende.

11.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en rättsakt till stöd för medlemsstaterna arbete med att förebygga och avskaffa alla former av våld mot kvinnor och flickor och könsrelaterat våld.

12.  Europaparlamentet uppmanar rådet att aktivera övergångsklausulen genom att fatta ett enhälligt beslut om att fastställa att våld mot kvinnor och flickor (och andra former av könsrelaterat våld) är ett brottsområde enligt artikel 83.1 i EUF-fördraget.

13.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se över EU:s nuvarande rambeslut om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen, för att inkludera sexism, hatbrott och uppvigling till hat på grund av sexuell läggning, könsidentitet och könsegenskaper.

14.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att till fullo genomföra direktiv 2011/99/EU om den europeiska skyddsordern, förordning (EU) om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor och direktiv 2012/29/EU om skydd av offer liksom direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och direktiv 2011/92/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn.

15.  Europaparlamentet uppmanar återigen kommissionen att inrätta ett europeiskt övervakningsobservatorium för könsrelaterat våld (i stil med det existerande Europeiska jämställdhetsinstitutet).

16.  Europaparlamentet uppmanar med kraft det estniska ordförandeskapet att skynda på EU:s ratificering av Istanbulkonventionen.

17.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och Europarådets parlamentariska församling.

• [1]  EUT C 407, 4.11.2016, s. 2.
• [2]  EUT C 285 E, 21.10.2010, s. 53.
• [3]  EUT C 296 E, 21.10.2010, s. 26.
• [4]  EGT C 24, 22.1.2016, s. 8.
• [5]  Antagna texter, P7_TA(2014)0126.
• [6]  Antagna texter, P8_TA(2016)0451.
• [7]  Antagna texter, P8_TA(2015)0312.
• [8]  EUT C 315, 14.11.2012, s. 57.
• [9]  EUT C 338, 21.12.2011, s. 2.
• [10]  EUT C 181, 29.6.2012, s. 4.
• [11]  EUT C 101, 15.4.2011, s. 1.
• [12]  EUT C 335, 17.12.2011, s. 1.
• [13]  Antagna texter, P8_TA(2017)0073.
• [14]  EUT C 316, 30.8.2016, s. 2.
• [15]  I Istanbulkonventionen omfattar begreppet ”kvinnor” även flickor under 18 år (artikel 3).
• [16]  Se definitionerna i artikel 3 i Istanbulkonventionen.

RESERVATION

i enlighet med artikel 52a.4 i arbetsordningen

Ana Záborská

I ett civiliserat samhälle är våld mot kvinnor och våld i hemmet oacceptabelt. I alla EU:s medlemsstater är våld mot kvinnor och barn straffbelagt; offren ges skydd och man arbetar kontinuerligt för att hindra att sådana våldshandlingar förekommer. På EU-nivå är Daphne-programmet en viktig långsiktig investering, med inriktning på förebyggande åtgärder och stöd till kvinnliga våldsoffer. Det är dock endast hälften av medlemsstaterna som har undertecknat Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, eftersom medborgarna i allt högre grad uttrycker betänkligheter vad gäller dess tvetydiga ordalydelse och eventuella negativa följder.

EU:s anslutning till denna konvention skulle stå i strid med såväl fördragen som medborgarnas grundläggande mänskliga rättigheter, t.ex. föräldrars rätt att ha det primära ansvaret för barnuppfostran och rätten till religionsfrihet. Tyvärr valde föredragandena och utskotten FEMM och LIBE att böja sig för de politiska kraven i kommissionens förslag. Därmed finns det risk både för att lagstiftningsakten avvisas och för att den europeiska allmänheten tar avstånd. Jag hoppas därför att Europaparlamentet röstar nej till detta betänkande och avvisar kommissionens förslag vid omröstningen i plenum.

RESERVATION

i enlighet med artikel 52a.4 i arbetsordningen

Marek Jurek

En EU-anslutning till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet är varken rättsligt eller sakligt motiverad.

Parterna i konventionen är stater, och stater förfogar även över de straffrättsliga medel som behövs för att motarbeta våld i hemmet. De är dessutom stater som – med hjälp av Europarådets expertgrupp för åtgärder mot våld mot kvinnor och våld i hemmet (Grevio) – kan säkerställa uppfyllande av skyldigheterna i konventionen gentemot övriga parter. I alla EU: medlemsstater är våld mot kvinnor och våld i hemmet straffbara handlingar och i alla medlemsstater finns det lagstiftning som skyddar offer för våld i hemmet. En stat som tolererade sådana brottsliga handlingar skulle över huvud taget inte kunna vara EU-medlem.

EU har inga egna rättsliga medel för genomförande av konventionen. Den enda tänkbara anledningen till att ansluta sig till konventionen är önskan att skaffa sig ytterligare ett verktyg för att kontrollera medlemsstaternas beslut, vilket överskrider unionens fördragsenliga rättigheter (vilket står i strid med själva rättsstatsprincipen).

Konventionen stöter på motstånd i flera medlemsstater – och då inte av skäl som rör det uppenbara behovet att bekämpa våld, utan på grund av det sätt på vilket detta arbete ska utföras – och med tanke på detta är EU:s strävan att ansluta sig till konventionen en inblandning i den rättmätiga debatt som förs i medlemsstaterna (bland annat i de äldsta och största medlemsstaterna, t.ex. Tyskland). Det rör sig här om ett uttryck för en ideologiskt grundad strävan, som står i strid med rättsstatsprincipen och i synnerhet med principen om tilldelade befogenheter i artikel 5 i EU-fördraget.

YTTRANDE från utskottet för rättsliga frågor (31.5.2017)

till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män

över förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet
(COM(2016)0109 – 2016/0062(NLE))

Föredragande av yttrande: Jiří Maštálka

PA_Consent_Interim

FÖRSLAG

Utskottet för rättsliga frågor uppmanar utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män att som ansvariga utskott infoga följande i sitt betänkande:

Skäl

A.  Jämställdhet är ett grundläggande värde och ett mål för unionen – erkänt i fördragen och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) – som den har åtagit sig att integrera i all sin verksamhet. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, och jämställdhet är avgörande för att uppnå de övergripande Europa 2020-målen om hållbar tillväxt, anständiga arbetstillfällen och social delaktighet.

B.  Rätten till likabehandling och icke-diskriminering är en grundläggande rättighet som erkänns i fördragen.

C.  I stadgan erkänns rätten till mänsklig värdighet, rätten till liv och rätten till personlig integritet. Vidare förbjuds omänsklig eller förnedrande behandling och alla former av slaveri och tvångsarbete (artiklarna 1–5 i stadgan).

D.  Trots att unionen har antagit fasta ståndpunkter[1] om behovet att utrota våld mot kvinnor och finansierar särskilda kampanjer och lokala projekt för att bekämpa detta fenomen, och att den befintliga lagstiftningen på exempelvis området för skydd av offer för brott, sexuella övergrepp och sexuell exploatering av barn, asyl och migration tar hänsyn till de särskilda behoven hos dem som fallit offer för könsrelaterat våld, är omfattningen av våldet mot kvinnor alltjämt en stor källa till oro i hela unionen.

E.  Enligt studien från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter Violence against women: an EU wide survey (Våld mot kvinnor: en EU-omfattande undersökning)[2], som publicerades 2014, är könsrelaterat våld fortfarande ett utbrett problem, och en tredjedel av alla kvinnor i Europa har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld minst en gång under sitt vuxna liv, 20 procent av de unga kvinnorna (18–29 år) har varit med om sexuella trakasserier på nätet och en kvinna av fem (18 procent) har utsatts för stalkning, en kvinna av tjugo har våldtagits och fler än en av tio har drabbats av sexuella övergrepp utan samtycke eller med användning av våld. De flesta fall av våld anmäls aldrig till några myndigheter.

F.  I bedömningen av europeiskt mervärde uppskattades unionens årliga kostnad för våld mot kvinnor och könsrelaterat våld till 228 miljarder euro, varav 45 miljarder euro utgör kostnader för offentliga och statliga tjänster och 24 miljarder euro utebliven ekonomisk produktion.

G.  Kommissionen betonade i sitt strategiska engagemang för jämställdhet 2016–2019 att våld mot kvinnor och könsrelaterat våld, som skadar kvinnors hälsa och välbefinnande, arbetsliv, ekonomiska oberoende och ekonomin, är ett av de centrala problem som man måste ta itu med för att uppnå verklig jämställdhet.

H.  Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen) är det första internationellt rättsligt bindande, heltäckande och detaljerade instrumentet för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor på internationell nivå som behandlar inte bara våld mot kvinnor, utan också våld mot män och barn, på grundval av principerna om förebyggande, skydd och stöd samt lagföring och utrotande av våld mot kvinnor och våld i hemmet. I konventionen understryks också att det är nödvändigt med en integrerad politik på nationell nivå.

I.  Rådet har under det maltesiska ordförandeskapet visat sig villigt och gjort framsteg i processen med att ingå och slutföra unionens anslutning till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen). Att rådet, kommissionen och parlamentet sluter upp kring nolltolerans mot våld mot kvinnor och flickor i Valetta den 3 februari 2017 är en förutsättning för ett fullständigt och verkningsfullt genomförande av konventionen.

J.  Samtliga medlemsstater har undertecknat Istanbulkonventionen, men hittills har endast fjorton ratificerat den.

K.  Sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter (SRHR) utgör mänskliga rättigheter, och kränkningar därav strider mot kvinnors och flickors rätt till jämställdhet, icke-diskriminering, värdighet och hälsa samt kvinnors rätt till frihet och självbestämmande.

L.  Motståndet mot SRHR har ökat i Europa och runt om i världen.

M.  Våld mot kvinnor eller könsrelaterat våld är ett våldsbrott som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön. Könsrelaterat våld är både en orsak till och en konsekvens av bristande jämställdhet mellan kvinnor och män.

Rekommendationer

i)  Europaparlamentet påminner om att unionens medlemsstater, institution, byråer, organ och kontor, och unionen som helhet, är bundna av fördragen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att garantera och främja jämställdhet, särskilt genom artiklarna 2 och 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 8 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) samt artikel 23 i stadgan.

ii)  Europaparlamentet ser positivt på att Istanbulkonventionens upplägg fullständigt överensstämmer med EU:s mångfacetterade sätt att angripa fenomenet könsrelaterat våld och syftet med de åtgärder som vidtagits inom ramen för unionens interna och externa politik.

iii)  Våld mot kvinnor utgör en människorättskränkning och en extrem form av diskriminering, och Europaparlamentet betonar och upprepar att jämställdhet och icke-diskriminering är oumbärliga för samhällets utveckling och bör tillämpas i lagar och förordningar, i praktiken, i rättspraxis och i det dagliga livet.

iv)  Europaparlamentet konstaterar med stor oro att kvinnor och flickor ofta utsätts för allvarliga former av våld i hemmet, kvinnlig könsstympning, hedersmord, människohandel med koppling till prostitution, sexuella trakasserier, våldtäkt, tvångsäktenskap och andra brott som utgör en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och värdighet.

v)  Europaparlamentet erkänner att våld i hemmet drabbar kvinnor i oproportionerlig utsträckning, men att män och barn också kan falla offer för våld i hemmet, bland annat som ögonvittnen till våld inom familjen.

vi)  Europaparlamentet är oroat över att de flesta fall av våld anses vara en privat angelägenhet och därför tolereras och inte anmäls till några myndigheter, vilket visar att det behövs ytterligare åtgärder för att uppmuntra offer att berätta om sina upplevelser och få stöd och se till att tjänsteleverantörer kan tillgodose offrens behov och informera dem om deras rättigheter och befintliga former av stöd. Parlamentet påminner om att åtalsfrekvensen för fall av våld mot kvinnor är oacceptabelt låg.

vii)  Europaparlamentet anser att undertecknandet och ingåendet av Istanbulkonventionen också skulle bidra till att befästa unionens rättsliga ramar och insatser mot våld mot kvinnor genom att säkerställa en bättre intern samordning och stärka unionens roll i internationella forum.

viii)  Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att skynda på förhandlingarna om ingåendet av konventionen.

ix)  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att se till att parlamentet blir fullt delaktigt i konventionens övervakningsprocess efter unionens anslutning till den.

x)  Europaparlamentet påminner om att unionens anslutning till Istanbulkonventionen inte befriar medlemsstaterna från att ratificera konventionen på nationell nivå eller från skyldigheten att ha en nationell handlingsplan för bekämpning av våld mot kvinnor. Parlamentet uppmanar därför alla medlemsstater att se till de har en nationell handlingsplan för bekämpning av våld mot kvinnor och de medlemsstater som ännu inte gjort det att ratificera och till fullo genomföra konventionen.

xi)  Europaparlamentet betonar att SRHR är grundläggande rättigheter som inte på några grunder får inskränkas.

xii)  Europaparlamentet upprepar att unionen enligt artikel 3.2 i EUF-fördraget har exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt eller om ingåendet är nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt. Därmed är unionens anslutning till Istanbulkonventionen en rättslig behörighet för unionen som kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa i frågor som rör uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare och statslösa personer, däribland personer som beviljats internationellt skydd, även med avseende på brottsoffers rättigheter.

xiii)  Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till kommissionen från sin resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer om bekämpning av våld mot kvinnor, om att lägga fram en rättsakt som föreskriver ett enhetligt system för insamling av statistiska uppgifter och en förstärkt strategi från medlemsstaternas sida för att förebygga och stävja alla former av våld mot kvinnor och flickor samt könsrelaterat våld och att sänka trösklarna till rättsväsendet.

xiv)  Europaparlamentet konstaterar att det i kommissionens förslag COM(2016)0109 om unionens anslutning till Istanbulkonventionen anges att artikel 83.1 i EUF-fördraget utgör en rättslig grund för insatser mot sexuell exploatering av kvinnor och barn. Parlamentet uppmanar därför rådet att aktivera övergångsklausulen genom att fatta ett enhälligt beslut där våld mot kvinnor och flickor och andra former av könsrelaterat våld identifieras som ett av de brottsområden som förtecknas i artikel 83.1 i EUF-fördraget.

ÄRENDETS GÅNG I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Titel	EU:s anslutning till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet
Referensnummer	COM(2016)0109 – 2016/0062(NLE)
Ansvariga utskott	LIBE	FEMM
Föredragande av yttrande        Utnämning	Jiří Maštálka 4.10.2016
Behandling i utskott	28.2.2017	23.3.2017
Antagande	30.5.2017
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	21 0 2
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Max Andersson, Joëlle Bergeron, Marie-Christine Boutonnet, Jean-Marie Cavada, Kostas Chrysogonos, Rosa Estaràs Ferragut, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Gilles Lebreton, António Marinho e Pinto, Pavel Svoboda, József Szájer, Axel Voss, Tadeusz Zwiefka
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Pascal Durand, Angel Dzhambazki, Evelyne Gebhardt, Virginie Rozière, Kosma Złotowski
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)	João Pimenta Lopes, Jarosław Wałęsa, Josef Weidenholzer

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

21	+
ALDE GUE/NGL EFDD ENF PPE S&D Verts/ALE	Jean-Marie Cavada, António Marinho e Pinto Kostas Chrysogonos, João Pimenta Lopes Joëlle Bergeron Marie-Christine Boutonnet, Gilles Lebreton Rosa Estaràs Ferragut, Pavel Svoboda, József Szájer, Axel Voss, Jarosław Wałęsa, Tadeusz Zwiefka Mady Delvaux, Evelyne Gebhardt, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Virginie Rozière, Josef Weidenholzer Max Andersson, Pascal Durand

0	-

2	0
ECR	Angel Dzhambazki, Kosma Złotowski

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

• [1]  Se till exempel kommissionens meddelande COM(2010)0491 – Strategi för jämställdhet 2010–2015 – http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX:52010DC0491&from=SV och rådets slutsatser om utrotning av våld mot kvinnor i Europeiska unionen – https://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/lsa/113226.pdf
• [2]  http://fra.europa.eu/en/publication/2014/violence-against-women-eu-wide-survey-main-results-report

ÄRENDETS GÅNG I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Titel	EU:s anslutning till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet
Referensnummer	COM(2016)0109 – 2016/0062(NLE)
Ansvariga utskott        Tillkännagivande i kammaren	LIBE	FEMM
Rådgivande utskott        Tillkännagivande i kammaren	JURI
Föredragande        Utnämning	Christine Revault D’Allonnes Bonnefoy 24.5.2016	Anna Maria Corazza Bildt 24.5.2016
Behandling i utskott	29.11.2016	27.3.2017	8.6.2017
Antagande	11.7.2017
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	58 12 4
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Daniela Aiuto, Jan Philipp Albrecht, Maria Arena, Beatriz Becerra Basterrechea, Malin Björk, Vilija Blinkevičiūtė, Michał Boni, Caterina Chinnici, Anna Maria Corazza Bildt, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, André Elissen, Frank Engel, Monika Flašíková Beňová, Kinga Gál, Iratxe García Pérez, Arne Gericke, Ana Gomes, Nathalie Griesbeck, Sylvie Guillaume, Jussi Halla-aho, Anna Hedh, Dietmar Köster, Agnieszka Kozłowska-Rajewicz, Barbara Kudrycka, Cécile Kashetu Kyenge, Marju Lauristin, Juan Fernando López Aguilar, Monica Macovei, Florent Marcellesi, Claude Moraes, Angelika Niebler, Maria Noichl, Margot Parker, Soraya Post, Judith Sargentini, Birgit Sippel, Csaba Sógor, Michaela Šojdrová, Jaromír Štětina, Traian Ungureanu, Ernest Urtasun, Bodil Valero, Ángela Vallina, Elissavet Vozemberg-Vrionidi, Jadwiga Wiśniewska, Anna Záborská, Tomáš Zdechovský, Auke Zijlstra
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Izaskun Bilbao Barandica, Kostas Chrysogonos, Carlos Coelho, Pál Csáky, Stefan Eck, Julie Girling, Marek Jurek, Kostadinka Kuneva, Miltiadis Kyrkos, Jean Lambert, Jeroen Lenaers, Edouard Martin, Morten Helveg Petersen, John Procter, Christine Revault D’Allonnes Bonnefoy, Petri Sarvamaa, Branislav Škripek, Jordi Solé, Axel Voss, Julie Ward, Kristina Winberg
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)	Richard Corbett, Josu Juaristi Abaunz, Georg Mayer, Miroslav Mikolášik, Lieve Wierinck
Ingivande	19.7.2017

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

58	+
ALDE	Beatriz Becerra Basterrechea, Izaskun Bilbao Barandica, Nathalie Griesbeck, Lieve Wierinck, Morten Helveg Petersen
ECR	Monica Macovei
EFDD	Daniela Aiuto
GUE/NGL	Malin Björk, Kostas Chrysogonos, Stefan Eck, Josu Juaristi Abaunz, Kostadinka Kuneva, Ángela Vallina
PPE	Michał Boni, Carlos Coelho, Anna Maria Corazza Bildt, Pál Csáky, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Frank Engel, Agnieszka Kozłowska-Rajewicz, Barbara Kudrycka, Jeroen Lenaers, Angelika Niebler, Petri Sarvamaa, Jaromír Štětina, Csaba Sógor, Traian Ungureanu, Axel Voss, Elissavet Vozemberg-Vrionidi, Tomáš Zdechovský
S&D	Maria Arena, Vilija Blinkevičiūtė, Caterina Chinnici, Richard Corbett, Monika Flašíková Beňová, Iratxe García Pérez, Ana Gomes, Sylvie Guillaume, Anna Hedh, Cécile Kashetu Kyenge, Miltiadis Kyrkos, Dietmar Köster, Marju Lauristin, Juan Fernando López Aguilar, Edouard Martin, Claude Moraes, Maria Noichl, Soraya Post, Christine Revault D'Allonnes Bonnefoy, Birgit Sippel, Julie Ward
Verts/ALE	Jan Philipp Albrecht, Jean Lambert, Florent Marcellesi, Judith Sargentini, Jordi Solé, Ernest Urtasun, Bodil Valero

12	-
ECR	Arne Gericke, Jussi Halla-aho, Marek Jurek, Branislav Škripek, Jadwiga Wiśniewska
ENF	André Elissen, Georg Mayer, Auke Zijlstra
PPE	Kinga Gál, Miroslav Mikolášik, Michaela Šojdrová, Anna Záborská

4	0
ECR	Julie Girling, John Procter
EFDD	Margot Parker, Kristina Winberg

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster