BETÄNKANDE om minimiinkomstpolitik som ett sätt att bekämpa fattigdom

6.10.2017 - (2016/2270(INI))

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor
Föredragande: Laura Agea

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

–  med beaktande av artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen och artiklarna 4, 9, 14, 19, 151 och 153 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948, ratificerad vid världskonferensen om mänskliga rättigheter 1993, i synnerhet dess artiklar 3, 23 och 25,

–  med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och särskilt bestämmelserna om sociala rättigheter, närmare bestämt artiklarna 34, 35 och 36, som särskilt fastställer rätten till socialbidrag och bostadsbidrag, rätten till en hög hälsoskyddsnivå för människor och rätten till tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse,

–  med beaktande av den europeiska sociala stadgan, och särskilt artiklarna 1, 4, 6, 12, 14, 17, 19, 30 och 31,

–  med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner nr 29 och 105 om avskaffande av tvångsarbete och nr 102 om social trygghet samt ILO:s rekommendation nummer 202 om socialt grundskydd,

–  med beaktande av ILO:s agenda för anständigt arbete och ILO:s globala sysselsättningspakt, som antogs i fullständig enighet den 19 juni 2009 vid Internationella arbetskonferensen,

–  med beaktande av rådets (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) slutsatser från juni 2013 om sociala investeringar för tillväxt och sysselsättning,

–  med beaktande av rådets rekommendation 92/441/EEG av den 24 juni 1992, om gemensamma kriterier för tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner i de sociala trygghetssystemen (rekommendation om minimiinkomst)[1],

–  med beaktande av rådets rekommendation 92/442/EEG av den 27 juli 1992, om samstämmighet mellan mål och politik på det sociala skyddets område[2],

–  med beaktande av kommissionens rekommendation av den 20 februari 2013 ”Bryta det sociala arvet – investera i barnens framtid” (C(2013)0778)[3],

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 februari 2013 ”Sociala investeringar till stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska socialfonden 2014–2020” (SWD(2013)0038),

–  med beaktande av kommissionens rekommendation av den 3 oktober 2008 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden[4],

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 3 mars 2010 ”Europa 2020: en strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (COM(2010)2020),

–  med beaktande av kommissionens förslag av den 2 mars 2015 om rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (COM(2015)0098),

–  med beaktande av sin resolution av den 6 maj 2009 om en förnyad social agenda[5],

–  med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om minimiinkomstens roll när det gäller att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i Europa[6],

–  med beaktande av sin resolution av den 20 november 2012 om en social investeringspakt som ett svar på krisen[7],

  med beaktande av sin resolution av den 23 oktober 2015 om att minska ojämlikhet, med särskilt fokus på barnfattigdom[8],

–  med beaktande av sin resolution av den 14 april 2016 om att uppnå målet för fattigdomsbekämpning mot bakgrund av hushållens ökande kostnader[9],

–  med beaktande av sin resolution av den 26 maj 2016 om ett könsperspektiv på fattigdom[10],

–  med beaktande av sin resolution av den 15 september 2016 om förslaget till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik[11],

–  med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2017 om en europeisk pelare för sociala rättigheter[12],

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 15 juni 2011 ”Den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning: en europeisk ram för social och territoriell sammanhållning”,

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 10 december 2013 ”En europeisk minimiinkomst och fattigdomsindikatorer”,

–  med beaktande av studien ”Towards adequate and accessible minimum income schemes in Europe” (Mot lämpliga och tillgängliga system för minimiinkomster i Europa), som publicerades 2015 i det europeiska nätverket för minimiinkomst (European minimum income network – EMIN),

–  med beaktande av Eurofounds rapport från 2015 om tillgång till sociala förmåner och minskning av det bristande utnyttjandet,

–  med beaktande av Eurofounds rapport från 2017 om inkomstskillnader och sysselsättningsmönster i Europa före och efter den stora recessionen,

–  med beaktande av studien från Europaparlamentets utredningsavdelning A Minimum Income Policies in EU Member States, som offentliggjorde i sin slutliga version i april 2017,

  med beaktande av rapporten Minimiinkomstsystem i Europa – en studie av nationella politiska åtgärder 2015, som utarbetades 2016 för kommissionens räkning av nätverket för socialpolitik,

–  med beaktande av sin fråga för muntligt besvarande O-000087/2016 av den 16 juni 2016,

–  med beaktande av sin fråga för skriftligt besvarande P-001004/16 av den 2 februari 2016,

–  med beaktande av sin rekommendation till rådet av den 7 juli 2016 om FN:s generalförsamlings 71:a session[13],

–  med beaktande av Schumandeklarationen av den 9 maj 1950 som uppmanade till ”utjämning och förbättring av levnadsvillkoren” för arbetstagare.

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8-0292/2017), och av följande skäl:

A.  Fattigdom och socialt utanförskap, vars orsaker och varaktighet den drabbade personen inte bär ansvar för, utgör kränkningar av människovärdet och de grundläggande mänskliga rättigheterna. EU och medlemsstaterna åtog sig 2010 att senast 2020 minska antalet personer som riskerar att drabbas av fattigdom och socialt utanförskap med 20 miljoner. Problem med fattigdom och socialt utanförskap är inte ett individuellt ansvar, utan dessa frågor hör till samhällets kollektiva ansvarsområde.

B.  Europa är en av de rikaste regionerna i världen, men nya uppgifter om inkomstfattigdom framhåller att allt fler människor lever i fattigdom och allvarlig materiell fattigdom i Europa och att ojämlikheten mellan medlemsstaterna växer.

C.  En blomstrande ekonomi med låg arbetslöshet är fortfarande det mest verksamma instrumentet för att bekämpa fattigdom.

D.  Inkomstfattigdom är endast en del av det övergripande begreppet fattigdom, och därför avser fattigdom inte endast materiella resurser utan även sociala resurser, främst utbildning, hälsa och tillgång till tjänster.

E.  Relativ fattigdom säger inget om verkligt armod, utan endast om det relativa inkomstläget i förhållande till andra.

F.  Enligt den metod som utarbetats av Eurostat är gränsen för risk för fattigdom 60 % av den nationella disponibla medianinkomsten (per hushåll, efter sociala transfereringar). Med tanke på de befintliga skillnaderna mellan medlemsstaterna och deras olika typer av socialpolitik, bör denna procentsats analyseras tillsammans med andra indikatorer såsom referensbudgetar. Inkomst är en indirekt indikator för levnadsstandard, och en referensbudget återspeglar mångfalden av konsumtionsmönster och levnadskostnader i olika medlemsstater på ett bättre sätt.

G.  EU och internationella organisationer som IMF har genomfört politiska åtgärder som inneburit att vissa medlemsstater tvingats till mycket restriktiva budgetpolitiska insatser och åtstramning, med avsevärda nedskärningar inom grundläggande områden såsom utbildning, hälso- och sjukvård, rättsväsende, kultur, samt socialt stöd och sociala bidragsstrukturer. Detta har bidragit till en utveckling med stora nedskärningar av personalkostnader, minskat antal anställda, lägre löner och färre rättigheter för offentliganställda och lett till en nedmontering och begränsning av statens sociala funktion. Denna politik har förhindrat och omöjliggjort politiska insatser som ger investeringar och utveckling i befolkningens och medlemsstaternas tjänst. Dessa politiska val har inneburit en explosionsartad ökning av fattigdom och socialt utanförskap.

H.  Begreppen ”inkomstskillnader” och ”fattigdom” får inte sammanblandas.

I.  Enligt kommissionen[14] löper 119 miljoner människor i Europeiska unionen – cirka 25 % av den totala befolkningen – risk att drabbas av fattigdom och socialt utanförskap, efter sociala förmåner. I vissa medlemsstater ligger dessutom arbetslösheten på en ständigt hög nivå, och denna situation råder i särskilt hög grad för ungdomar, för vilka siffrorna är ännu mer alarmerande. Även om antalet minskat något finns det fortfarande fler människor som riskerar att hamna i fattigdom än 2008. EU och medlemsstaterna har långt kvar till 2020-målet om fattigdom och social utestängning, eftersom nivån ligger kvar över målet.

J.  Tillgängliga uppgifter tyder på att vissa grupper, såsom barn, kvinnor, arbetslösa, ensamförälderhushåll och personer med funktionsnedsättning, är särskilt utsatta för fattigdom, misär och socialt utanförskap.

K.  I synnerhet barnfamiljer drabbas av fattigdom.

L.  Särskilt för ensamstående föräldrar är det av största vikt att kunna kombinera familj och arbete för att ta sig ur fattigdomen.

M.  Hänsyn bör tas till behovet av att integrera åtgärder för att förhindra och bekämpa fattigdom inom alla viktiga politikområden, så att alla får garanterad tillgång till offentlig service och anständiga jobb med inkomster som det går att leva på.

N.  Enligt kommissionen är hög arbetslöshet, fattigdom och ojämlikhet fortfarande angelägna frågor i vissa medlemsstater. Stora inkomstskillnader är inte endast till förfång för den sociala sammanhållningen, utan de hindrar även en hållbar ekonomisk tillväxt, såsom kommissionsledamot Thyssen har konstaterat. Följderna av krisen har enligt Eurofound generellt sett varit allvarligare bland personer med lägre inkomst, vilket har fått inkomstskillnaderna att öka inom de europeiska samhällena[15].

O.  Hemlöshet utgör den mest extrema formen av fattigdom och misär och har ökat under de senaste åren i praktiskt taget alla medlemsstater, och överlag i de länder som är värst drabbade av den ekonomiska och finansiella krisen. Enligt Fédération Européenne d'Associations Nationales Travaillant avec les Sans-Abri (Feantsa – en europeisk sammanslutning av nationella organisationer som arbetar med hemlösa) är det omkring 4 miljoner människor i EU som drabbas av hemlöshet varje år, över 10,5 miljoner hushåll som drabbas av allvarlig bostadsbrist och 22,3 miljoner hushåll som har alltför höga boendekostnader, vilket innebär att de lägger mer än 40 % av sin disponibla inkomst på boendet.

P.  Den nuvarande situationen kräver åtgärder för att främja nationella minimiinkomstsystem, så att alla personer med otillräcklig inkomst som uppfyller specifika kriterier för stödberättigande kan garanteras värdiga levnadsvillkor, varvid även den sociala och yrkesmässiga integrationen måste förbättras och lika möjligheter garanteras, i enlighet med de grundläggande rättigheterna. Utbildning, sociala omfördelningstransfereringar och socialt stöd, rättvis skattepolitik och en sund sysselsättningspolitik är viktiga faktorer för att minska inkomstskillnaderna, sänka arbetslösheten och minska fattigdomen. Att ha ett anständigt arbete utgör ett skydd mot risken att drabbas av fattigdom och skulle kunna betraktas som ett oumbärligt medel för social delaktighet.

Q.  Enligt en översikt som genomförts av Eurofound finns det många människor i EU som inte erhåller de förmåner som de har rätt till, inbegripet arbetsrelaterade förmåner, bland annat på grund av de sociala trygghetssystemens och ansökningsförfarandenas komplexitet och att människor inte känner till sina rättigheter.

R.  Begreppet ”minimiinkomst” får inte blandas ihop med ”minimilön”, som fastställs i kollektivavtal eller nationell lagstiftning.

S.  Lönesättning tillhör medlemsstaternas behörighetsområde.

T.  Att införa och förstärka minimiinkomstsystem i alla medlemsstater, med lämpliga budgetmedel, personalresurser och materiella resurser, tillsammans med en aktiv sysselsättningspolitik för personer som kan arbeta, är ett viktigt och effektivt sätt att undanröja fattigdom och ojämlikhet, som kommer att bidra till att säkerställa den ekonomiska och territoriella sammanhållningen, skydda individens grundläggande rättigheter, se till att det finns balans mellan ekonomiska och sociala mål och främja social delaktighet och tillgång till arbetsmarknaden.

U.  Tillhandahållande och förvaltning av socialförsäkringssystem omfattas av medlemsstaternas behörighet – det är unionen som samordnar, men den harmoniserar inte.

V.  Enligt det europeiska sociala observatoriet existerar redan olika typer av inkomststöd i 26 medlemsstater[16].

W.  Det finns många skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller hanteringen av minimiinkomstpolitiken, eftersom rätten till ett värdigt liv inte betraktas som en universell och subjektiv rättighet i alla EU:s medlemsstater. Det förekommer en omfattande brist på utnyttjande och brist på samordning mellan inkomststöd, en aktiv arbetsmarknadspolitik och sociala tjänster. Det är endast i ett fåtal fall som minimiinkomstsystem hjälper människor ur fattigdomen.

X.  Flera tusen medborgare lever i dag på gränsen till eller i fattigdom och socialt utanförskap samtidigt som de arbetar (9,8 % i EU-28[17]), vilket gör det mycket viktigt att höja lönerna tillsammans med genomförandet av detta instrument, i synnerhet vad gäller de lägre lönenivåerna.

Y.  Vissa av de mest utsatta människorna, såsom hemlösa personer, upplever svårigheter att få tillgång till minimiinkomstsystem.

Z.  Att garantera stöd i form av en tillräcklig minimiinkomst för dem som saknar tillräckliga resurser för en anständig levnadsstandard, deltagande i åtgärder för (åter)inträde på arbetsmarknaden och garanterat tillträde till sysselsättning och motivation att söka arbete, är åtgärder som ingår i den europeiska pelaren för sociala rättigheter[18]. Under den högnivåkonferens som hölls i Bryssel den 23 januari 2017 efter det offentliga samrådet om detta ämne, upprepade kommissionens ordförande Jean‑Claude Juncker att dessa åtgärder bör antas av samtliga medlemsstater.

AA.  Enligt Eurostat var sysselsättningsgraden hos EU:s medborgare i åldern 20–64 år 70,1 % 2015, vilket är långt ifrån målet för Europa 2020-strategin på 75 %.

AB.  Kommissionens förslag från den 2 mars 2015 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik betonar vikten av inkomststöd för att bekämpa fattigdom (riktlinje 8).

AC.  Ett väl utformat, adekvat och allmänt tillgängligt inkomststödsystem hindrar eller avskräcker inte människor från att återvända till arbetsmarknaden, och bidrar även till att öka den inhemska efterfrågan.

AD.  I rekommendationen om aktiv inkludering erkänns med rätta att politiska åtgärder för aktiv inkludering inte endast bör underlätta tillgången till sysselsättning med god kvalitet för personer som kan arbeta, utan även bör sörja för att andra får tillräckliga resurser för ett värdigt liv och stöd för sitt deltagande i samhället.

AE.  Rådet antog den 5 oktober 2015 slutsatser om tillräckliga pensioner, och ansåg då att det är av avgörande betydelse att allmänna pensionssystem och andra system för socialt skydd innehåller lämpliga skyddsmekanismer för människor vars sysselsättningsmöjligheter inte ger eller inte har gett dem tillfälle att bygga upp tillräckliga pensionsrättigheter, och att sådana skyddsmekanismer främst inbegriper minimipensioner eller andra bestämmelser om minimiinkomst för äldre.

AF.  I rekommendation 92/441/EEG av den 24 juni 1992 uppmanade rådet medlemsstaterna att erkänna varje persons grundläggande rättighet till tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner för att kunna leva ett människovärdigt liv. I rekommendation 92/442/EEG av den 27 juli uppmanas medlemsstaterna att basera sina egna sociala trygghetssystem på dessa principer.

AG.  I slutsatserna av den 17 december 1999 bekräftar rådet att ett av målen för moderniseringen och förbättringen av den sociala tryggheten ska vara att främja social delaktighet.

AH.  I kommissionens rekommendation från den 3 oktober 2008 om aktiv inkludering betraktas ett adekvat inkomststöd som en av tre lika viktiga delar av strategin för aktiv inkludering, och det betonas att det måste åtföljas av tillgång till kvalitetstjänster och främjande av inträde på arbetsmarknaden. Arbetet för att främja social delaktighet kräver samordnade åtgärder som både riktas till individen och till hans eller hennes anhöriga, och som åtföljs av insatser för att främja stabil sysselsättning.

AI.  I många länder finns det avgörande hinder för utvecklingen av effektiva kopplingar mellan de olika delarna av strategin om aktiv inkludering, däribland brist på kapacitet, färdigheter och resurser hos offentliga arbetsförmedlingar och sociala biståndsinstitutioner, brist på samordning och samarbete mellan tjänsterna och en tendens att prioritera andra grupper som behöver stöd och som kan vara enklare att återintegrera på arbetsmarknaden[19].

AJ.  I kommissionens åtgärdspaket för sociala investeringar från 2013 påpekades återigen vikten av en strategi för aktiv inkludering, och i samband med detta betonades vikten av ett adekvat minimiinkomststöd. Det uppgavs att de befintliga nationella minimiinkomstsystemen inte är tillräckliga för att kunna garantera den nivå som behövs för ett anständigt liv. Det nämndes att kommissionen som en del av den europeiska planeringsterminen kommer att övervaka inkomststödets lämplighet och i detta syfte använda sig av referensbudgetar när dessa har utarbetats i samarbete med medlemsstaterna.

AK.  I ILO:s rekommendation 202 om socialt grundskydd konstateras att länder så snart som möjligt bör införa och bibehålla ett socialt grundskydd bestående av grundläggande sociala trygghetsgarantier, och vidare att dessa garantier som ett minimum bör säkerställa att alla människor över hela livscykeln vid behov har tillgång till nödvändig hälso- och sjukvård och grundläggande inkomstsäkerhet, som tillsammans tryggar en effektiv tillgång till varor och tjänster.

AL.  Rådet har erkänt behovet av aktiv inkludering med ett adekvat inkomststöd och vikten av en integrerad livscykelstrategi för att komma tillrätta med fattigdomen[20].

AM.  Långtidsarbetslösa, som i slutet av 2015 utgjorde 48,1 % av det totala antalet arbetslösa i EU, motsvarande 10,9 miljoner människor, har mycket svårare att göra återinträde på arbetsmarknaden.

AN.  Uppfostran av barn och den tillhörande föräldraledigheten förknippas ofta med stora inkomstförluster och varaktiga ekonomiska nackdelar (”family pay gap”).

AO.  Mödrars och fäders arbete med att uppfostra sina barn är ett riktigt arbete och ska erkännas som ett sådant.

AP.  I slutet av 2015 utgjordes 5,1 % av de arbetslösa i EU av människor som förlorat hoppet – dvs. människor som skulle ha velat arbeta men hade slutat söka jobb och som inte tas med systematiskt i arbetslöshetsstatistiken.

AQ.  Arbetslöshet leder till en snabb och konstant utarmning av levnadsförhållandena för arbetstagarna och påverkar även deras psykiska och känslomässiga tillstånd, vilket försämrar deras utsikter till fortbildning för att uppnå bättre kvalifikationer, och följaktligen även möjligheterna till återinträde på arbetsmarknaden.

AR.  Vissa offentliga sysselsättningsprogram kan vara ett effektivt verktyg som kan fungera tillsammans med minimilönesystem som ett sätt att klara av den sociala och yrkesmässiga integrationen av särskilda grupper, såsom arbetslösa ungdomar, långtidsarbetslösa och andra utsatta grupper. Sådana program skulle kunna vara effektiva i miljöer och eftersatta geografiska områden där fortbildning krävs. En person som arbetar inom ett offentligt sysselsättningsprogram kommer dessutom att ha lättare att hitta nya jobb. Dessa program måste erbjuda anständiga löner och vara individanpassade, och de bör leda till anständigt arbete.

AS.  I rådets slutsatser om den årliga tillväxtöversikten för 2017 och den gemensamma sysselsättningsrapporten som antogs av rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 3 mars 2017[21] uppmanas medlemsstaterna att se till att de sociala trygghetssystemen tillhandahåller adekvat inkomststöd och att reformerna fortsatt bör inriktas bland annat på att tillhandahålla adekvat inkomststöd och högkvalitativa, aktiverande och möjliggörande tjänster.

AT.  Yrkesutbildning, framför allt varvat med arbete, gör det möjligt att förvärva den kunskap som krävs för att utöva ett yrke och bygga upp ett professionellt nätverk, vilket bidrar till ett hållbart inträde på arbetsmarknaden och en minskning av fattigdomsrisken.

AU.  Minimiinkomstsystem utgör en mycket liten procentandel av statens sociala utgifter, samtidigt som de ger en mycket stor avkastning på investeringen, och kostnaderna för att inte investera innebär enorma omedelbara följder för de personer som berörs och långsiktiga kostnader för samhället.

AV.  Minimiinkomstsystem är bra för samhället som helhet eftersom de är nödvändiga för mer jämlika samhällen, och mer jämlika samhällen presterar i sin tur bättre när det gäller många sociala och ekonomiska indikatorer.

AW.  Minimiinkomstsystem utgör effektiva ekonomiska stimulanspaket, eftersom pengarna används till att ta itu med trängande behov och omedelbart återinförs i den reala ekonomin.

AX.  Rätten till en adekvat levnadsstandard erkänns i artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och avser den omfattning i vilken förmånsnivån ger människor tillräckligt med resurser för att garantera en levnadsstandard som är ”tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande”. Täckning avser i vilken utsträckning alla som har behov av stöd omfattas av villkoren för stödberättigande för ett minimiinkomstsystem. Utnyttjande avser i vilken utsträckning personer som är berättigade till minimiinkomststöd verkligen erhåller stödet.

AY.  Bristen på adekvata utbetalningar jämte en begränsad täckning och ett dåligt utnyttjande, bl.a. på grund av dålig administration, otillräcklig tillgång till information, överdriven byråkrati och stigmatisering, innebär att minimiinkomstsystemen långt ifrån räcker till för att säkerställa ett anständigt liv för de mest utsatta personerna i samhället.[22]

AZ.  Ett antal medlemsstater brottas med stora budgetunderskott och förhöjda skuldnivåer, och länderna har därför stramat åt sina sociala utgifter, vilket har slagit mot folkhälsan, utbildningssystemet, den sociala tryggheten, det sociala skyddet, bostäderna, och i synnerhet tillträdet till tillhörande tjänster och dessas lämplighet, tillgänglighet och kvalitet, vilket framför allt har missgynnat dem som har det sämst ställt i dessa medlemsstater.

BA.  Minimiinkomstsystem kan fungera som automatiska makroekonomiska stabilisatorer vid ekonomiska chocker.

BB.  Hur effektiva minimiinkomstsystem är för att lindra fattigdom, främja integration på arbetsmarknaden – främst för ungdomar – och fungera som automatiska stabilisatorer varierar avsevärt mellan medlemsstaterna.

BC.  En minimiinkomstpolitik fungerar som en automatisk stabilisator. Nedgången har varit mindre allvarlig i länder med solida stödsystem för hushållens disponibla inkomst.

BD.  Skatteflykt och skatteundandragande skapar ojämlika konkurrensvillkor inom EU och berövar medlemsstaterna stora inkomstvolymer som annars skulle bidra till en tillräcklig finansiering av en solid social- och välfärdspolitik, men minskar även den offentliga sektorns intäkter, och dessa inkomster skulle kunna finansiera bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt, högre inkomster och socialpolitiken. Denna företeelse utgör ett allvarligt problem för EU.

BE.  Flera studier har visat att fattigdom har en negativ inverkan på den ekonomiska tillväxten[23].

BF.  Vissa medlemsstater lanserar pilotprojekt för att testa strategier för allmän basinkomst, till exempel Finland, där 2 000 slumpvis utvalda arbetslösa kommer att erhålla ett belopp på 560 euro/månad utan villkor, vilket i tillräcklig grad bör uppmuntra dem att acceptera tillfälliga anställningar och deltidsanställningar.

BG.   Införande av en allmän basinkomst diskuteras för närvarande i flera medlemsstater.

Minimiinkomstsystem:

1.  Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater att införa adekvata system för minimiinkomst, jämte åtgärder till stöd för återinträde på arbetsmarknaden för dem som kan arbeta, och utbildningsprogram som är anpassade till de personliga förhållandena och familjesituationen för stödmottagaren, för att stödja hushåll med låg inkomst och erbjuda dem en godtagbar levnadsstandard. Parlamentet betonar att denna minimiinkomst bör utgöra det sista sociala skyddsnätet och bestå av lämpligt ekonomiskt stöd, förutom garanterad tillgång till kvalitativa tjänster och aktiva arbetsmarknadsåtgärder, som ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen och trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel. Parlamentet understryker i detta sammanhang att rätten till en adekvat inkomst och socialtjänstförmåner är en grundläggande rättighet, och att minimiinkomstsystem hjälper människor att leva ett värdigt liv, bidrar till deras fullständiga deltagande i samhället och säkerställer deras oberoende genom hela livscykeln.

2.  Europaparlamentet anser att utgångspunkten för ett inkluderande samhälle utan fattigdom måste vara en omfördelning av välståndet, en uppvärdering av arbetet, en arbetsrätt som baseras på kollektivavtal och lönehöjningar samt allmänna offentliga tjänster för hälso- och sjukvård, social trygghet och utbildning, som är gratis och av hög kvalitet samt bryter utanförskapets onda cirkel och främjar utveckling.

3.  Europaparlamentet understryker vikten av tillräckliga offentliga medel för att finansiera minimiinkomstsystemen. Parlamentet uppmanar kommissionen att särskilt övervaka användningen av de 20 % av de totala anslagen från ESF som avsatts för att bekämpa fattigdom och socialt utanförskap, och att vid den kommande översynen av förordningen om gemensamma bestämmelser för strukturfonderna (förordning (EU) nr 1303/2013), särskilt inom ramen för Europeiska socialfonden och EU:s program för sysselsättning och social innovation (EaSI), undersöka finansieringsmöjligheter för att hjälpa varje medlemsstat att inrätta ett minimiinkomstsystem där ett sådant saknas eller förbättra befintliga systems funktion och effektivitet, och, vid behov, överväga att inrätta en lämplig tillfällig EU-fond som ska fungera som ett instrument för sammanhållningspolitiken och den europeiska solidariteten.

4.  Europaparlamentet erkänner att det är svårt för medlemsstaterna att gå från inga eller lågkvalitativa minimiinkomstsystem till högnivåsystem. Parlamentet begär därför att medlemsstaterna arbetar för ett successivt förverkligande av adekvata minimiinkomstsystem och att man då åtgärdar problemen med tillräcklighet, täckning och utnyttjande av systemen.

5.  Europaparlamentet betonar att införandet av minimiinkomstsystem kan mildra både ojämlikheten och krisens sociala följder, och att detta har en konjunkturdämpande inverkan genom att resurser tillhandahålls som förbättrar efterfrågan på den inre marknaden.

6.  Europaparlamentet understryker att det är avgörande för alla människor att ha tillgång till minimiinkomstsystem för att tillgodose de grundläggande behoven, inbegripet för de mest marginaliserade grupperna, såsom hemlösa personer. Parlamentet anser att en adekvat minimiinkomst är en inkomst som är nödvändig för att leva ett värdigt liv, och att den bör ses i relation till rätten till allmännyttiga offentliga och sociala tjänster. Parlamentet anser att minimiinkomstsystem måste sörja för att få bort den sociala beroendeställningen och underlätta deltagandet i samhället. Parlamentet påminner om att man i rekommendationen om aktiv inkludering erkänner behovet av en integrerad strategi vid genomförandet av de tre delarna för social delaktighet (adekvat inkomststöd, främjande av inträdet på arbetsmarknaden och tillgång till tjänster av god kvalitet).

7.  Europaparlamentet lyfter fram betydelsen av välfärdssystemens automatiska stabiliseringsdimension för att dämpa sociala chockvågor till följd av yttre effekter, till exempel lågkonjunkturer. Med hänsyn till ILO:s rekommendation nr 202, som definierar ett socialt grundskydd, uppmanar parlamentet därför medlemsstaterna att säkerställa och öka sina investeringar i sociala trygghetssystem för att garantera att dessa klarar av att åtgärda och förebygga fattigdom och ojämlikhet samtidigt som deras hållbarhet säkerställs.

8.  Europaparlamentet vill i samband med diskussionen om minimiinkomst lyfta fram barnfamiljers och ensamstående föräldrars särskilda situation och det faktum att de påverkas i större utsträckning.

9.  Europaparlamentet framhåller att människor bör ges möjlighet att fullt ut delta i samhället och i ekonomin, och att denna rättighet bör erkännas fullt ut och göras synbar i unionens beslutsfattande genom att man säkerställer högkvalitativa allmänna sociala trygghetssystem som omfattar effektiva och adekvata minimiinkomstsystem.

10.  Europaparlamentet anser att det sociala skyddet, inbegripet pensioner och tjänster såsom hälso- och sjukvård, barnomsorg och långtidsvård, kommer att vara fortsatt avgörande för en balanserad tillväxt med plats för alla, samt för att bidra till ett längre arbetsliv, skapa sysselsättning och minska ojämlikheter. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att främja en politik som garanterar tillräckliga, adekvata, effektiva och högkvalitativa sociala trygghetssystem genom hela livscykeln, för att garantera ett värdigt liv, bekämpa ojämlikhet och främja delaktighet, i syfte att utrota fattigdom, i synnerhet för personer utanför arbetsmarknaden och de mest utsatta grupperna.

11.  Europaparlamentet betonar att en rimlig inkomst över hela livscykeln är grundläggande för att hjälpa människor med otillräcklig inkomst till ett värdigt liv.

12.  Europaparlamentet betonar att adekvata minimiinkomstsystem är ett verktyg för aktiv inkludering som främjar socialt deltagande och social delaktighet.

13.  Europaparlamentet påminner om att ett av huvudmålen för Europa 2020-strategin är att minska fattigdomen och det sociala utanförskapet med minst 20 miljoner människor, och att ytterligare ansträngningar behöver göras för att detta mål ska uppnås. Parlamentet anser att minimiinkomstsystem kan vara ett användbart sätt att nå detta mål.

14.  Europaparlamentet betonar att det bästa sättet att bekämpa fattigdom och socialt utanförskap är anständiga arbeten. Parlamentet påminner i detta sammanhang om vikten av att främja tillväxt, investeringar och skapandet av arbetstillfällen.

15.  Europaparlamentet beklagar djupt att vissa medlemsstater inte verkar beakta rådets rekommendation 92/441/EEG, enligt vilken det är en grundläggande rättighet att erhålla inkomster och socialt stöd som är tillräckliga för en människovärdig tillvaro.

16.  Europaparlamentet påpekar att de flesta medlemsstater visserligen har nationella minimiinkomstsystem, men att ett flertal av dessa system inte erbjuder ett adekvat inkomststöd för alla de personer som har behov av detta[24]. Parlamentet uppmanar alla länder att införa minimiinkomstsystem, eller, vid behov, att förbättra befintliga system, för att bidra till att förhindra fattigdom och främja social delaktighet.

17.  Europaparlamentet betonar att införandet av ett nationellt minimiinkomstsystem inte bör minska det skydd som erbjuds av regionala minimiinkomstsystem.

18.  Europaparlamentet betonar vikten av den europeiska planeringsterminen när det gäller att uppmuntra medlemsstater som ännu inte har minimiinkomstsystem att införa system för adekvat inkomststöd.

19.  Europaparlamentet noterar att rätten till minimiinkomststöd i en del medlemsstater är beroende av ett deltagande i aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Parlamentet framhåller i detta avseende EU:s viktiga roll som ett forum där medlemsstaterna kan utbyta bästa praxis.

20.  Europaparlamentet påminner om sin resolution av den 20 oktober 2010 om vikten av ett system med minimiinkomst för att bekämpa fattigdom och främja ett öppet samhälle för alla i Europa.

21.  Europaparlamentet påminner om yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén över ett ramdirektiv om en tillräcklig minimiinkomst i EU, som fastställer gemensamma regler och indikatorer, tillhandahåller metoder för uppföljning av genomförandet och stärker dialogen mellan de berörda parterna, medlemsstaterna och EU-institutionerna. Parlamentet påpekar att det tidigare har påvisats att det är juridiskt möjligt att ha ett ramdirektiv om minimiinkomst inom ramen för de nuvarande EU‑fördragen[25]. Parlamentet anser att denna typ av ram bör bygga på konkreta faktorer och ta hänsyn till den sociala och ekonomiska kontexten och den praxis som tillämpats tidigare i varje medlemsstat, och att den skulle kunna utgöra ett incitament för att motivera människor att vara ekonomiskt aktiva. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i detta sammanhang undersöka olika sätt att garantera en tillräcklig minimiinkomst i samtliga medlemsstater.

22.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens uttalande om att den europeiska planeringsterminen nu har en starkare inriktning på sysselsättning och social kapacitet, men anser att ytterligare insatser är nödvändiga för att nå detta mål och för att säkerställa en global samstämmighet, särskilt genom främjandet av sociala investeringar. Parlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet övervaka och bedöma de framsteg som görs av medlemsstaterna med avseende på de landsspecifika rekommendationerna gällande tillhandahållandet av tillgängliga tjänster av god kvalitet och till ett rimligt pris, såväl som införandet av adekvata och effektiva minimiinkomstsystem.

23.  Europaparlamentet betonar vikten av den europeiska planeringsterminen när det gäller att övervaka tillräckligheten hos de befintliga minimiinkomstsystemen och deras bidrag till en minskning av fattigdomen, i synnerhet genom de landsspecifika rekommendationerna, men även av den gemensamma sysselsättningsrapporten och den årliga tillväxtöversikten.

24.  Europaparlamentet understryker att minimiinkomstsystemen bör garantera en inkomst över fattigdomsgränsen, förhindra allvarlig materiell fattigdom och lyfta hushåll ut ur sådana situationer, och bör åtföljas av ett tillhandahållande av offentliga tjänster såsom hälso- och sjukvård, utbildning och barnomsorg.

25.  Europaparlamentet anser därför att minimiinkomstsystem bör ingå i en strategi för social delaktighet och integration med både allmänna insatser och riktade åtgärder – i fråga om bostäder, hälso- och sjukvård, utbildning och sociala tjänster samt andra tjänster av allmänt intresse – för att hjälpa människor att ta sig ur fattigdom genom att erbjuda individanpassat stöd och stöd för att få tillträde till arbetsmarknaden för dem som kan arbeta. Parlamentet anser att det verkliga målet med minimiinkomstsystemen inte bara är att bistå utan framför allt att ledsaga stödmottagarna på väg bort från socialt utanförskap mot ett aktivt liv.

26.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att förbättra samordningen och den integrerade planeringen mellan förvaltningar och tjänster som hanterar de olika delarna av strategin för aktiv inkludering, så att man skapar en enda kontaktpunkt för klienter och förbättrar kapaciteten hos och de resurser som finns tillgängliga för tjänsterna, så att tillgängligheten till och kvaliteten på de berörda tjänsterna förbättras.

27.  Europaparlamentet anser att det är av avgörande betydelse att man garanterar en tillräcklig inkomst även för utsatta människor som inte har möjlighet att återvända till arbetslivet eller för vilka detta inte längre är ett alternativ, såsom erkänns i rekommendationen om aktiv inkludering.

28.  Europaparlamentet efterlyser betydande och verifierade framsteg i fråga om lämpligheten hos minimiinkomstsystem, i syfte att minska fattigdom och socialt utanförskap bland de mest utsatta grupperna och bidra till att garantera dem rätten till ett värdigt liv.

29.  Europaparlamentet noterar med oro att i många medlemsstater överstiger exempelvis kostnaden för långtidssjukvård till och med en genomsnittlig pensionsinkomst. Parlamentet betonar vikten av att ta hänsyn till de olika åldersgruppernas särskilda behov och levnadskostnader.

30.  Europaparlamentet framhåller vikten av att fastställa kriterier för stödberättigande som är anpassade efter medlemsstaternas socioekonomiska förhållanden för att kunna dra fördel av ett lämpligt system för minimiinkomst. Parlamentet anser att dessa kriterier bör inbegripa att personen i fråga inte är mottagare av arbetslöshetsersättning, eller att det faktum att han eller hon är stödmottagare är otillräckligt för att undvika fattigdom och socialt utanförskap, och även bör ta hänsyn till antalet barn och andra anhöriga. Parlamentet betonar att dessa kriterier inte bör skapa administrativa hinder för tillgången till minimiinkomstsystem för människor som redan befinner sig i mycket utsatta situationer, såsom kravet för hemlösa personer att ha en fysisk adress.

31.  Europaparlamentet upprepar på nytt vikten av lika tillträde till minimiinkomstsystem, utan diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, kön, utbildningsnivå, nationalitet, sexuell läggning, religion, funktionsnedsättning, ålder, politisk uppfattning eller socioekonomisk bakgrund.

32.  Europaparlamentet är oroat över den låga utnyttjandegraden bland människor som har rätt till en minimiinkomst. Parlamentet anser att det bristande utnyttjandet är ett av de största hindren för social delaktighet för de berörda personerna. Parlamentet begär att kommissionen och kommittén för socialt skydd tittar närmare på problemet med bristande utnyttjande och utarbetar rekommendationer och riktlinjer för att komma till rätta med det. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att bekämpa det bristande utnyttjandet, bland annat genom att öka allmänhetens medvetenhet om förekomsten av minimiinkomstsystem, ge lämplig vägledning om hur man får tillgång till dem och förbättra den administrativa organisationen.

33.  Europaparlamentet framhåller behovet av åtgärder på medlemsstatsnivå för att fastställa en tröskel för minimiinkomst som bygger på relevanta indikatorer, inbegripet referensbudgetar, detta för att garantera ekonomisk och social sammanhållning och minska risken för fattigdom i samtliga medlemsstater. Parlamentet anser att denna information årligen bör presenteras under Internationella dagen för utrotning av fattigdom (17 oktober).

34.  Europaparlamentet noterar att många medlemsstater redan använder sig av indikatorer för minimiinkomstskydd (MIPI-indikatorer). Parlamentet uppmanar alla medlemsstater att använda MIPI-uppgifter, något som dessutom kommer att möjliggöra bättre jämförelser mellan de nationella systemen.

35.  Europaparlamentet anser att en minimiinkomst bör betraktas som tillfällig, och att den alltid ska åtföljas av aktiva åtgärder för inträde på arbetsmarknaden.

36.  Europaparlamentet anser att minimiinkomstsystemen är viktiga övergångsinstrument för att minska och bekämpa fattigdom, socialt utanförskap och ojämlikhet, och att de därför bör betraktas som sociala investeringar. Parlamentet noterar att minimiinkomstsystemen har en konjunkturutjämnande effekt.

37.  Europaparlamentet framhåller behovet av att beakta antalet personer att försörja, särskilt barn eller människor med hög beroendenivå, när man fastställer minimiinkomstens belopp, för att bryta den onda cirkeln med fattigdom, i synnerhet barnfattigdom. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att 2013 års rekommendation ”Bryta det sociala arvet: investera i barnens framtid” får ett skyndsamt genomförande. Vidare anser parlamentet att kommissionen bör utarbeta en årlig rapport om framstegen i kampen mot barnfattigdom och om genomförandet av rekommendationen med hjälp av de indikatorer som presenteras i denna.

38.  Europaparlamentet påpekar att referensbudgetar kan bidra till att fastställa den minimiinkomstnivå som är nödvändig för att täcka människors grundläggande behov, även inbegripet icke-monetära aspekter, såsom tillgång till utbildning och livslångt lärande, ett anständigt boende, hälso- och sjukvårdstjänster av god kvalitet, sociala aktiviteter och medborgerligt deltagande, samtidigt som man tar hänsyn till hushållens sammansättning och hushållsmedlemmarnas ålder samt de ekonomiska och sociala förhållandena i varje medlemsstat. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt paket om sociala investeringar med kraft uppmanar medlemsstaterna att fastställa referensbudgetar för att utforma ett effektivt och tillräckligt inkomststöd som tar hänsyn till de sociala behov som konstaterats på lokal, regional och nationell nivå i syfte att förbättra den territoriella sammanhållningen. Parlamentet uppmanar dessutom till användningen av referensbudgetar som ett verktyg för att bedöma tillräckligheten av de minimiinkomstsystem som tillhandahålls av medlemsstaterna.

39.  Europaparlamentet anser att medlemsstaterna, när de fastställer sina minimiinkomstsystem, bör ta hänsyn till att Eurostats gräns för risk för fattigdom, som har fastställts till 60 procent av den nationella normaliserade disponibla medianinkomsten (efter sociala transfereringar), jämte andra indikatorer såsom referensbudgetar. Parlamentet anser att referensbudgetar skulle kunna användas för att bättre ta itu med fattigdom och för att testa tåligheten hos minimiinkomstnivån och det ovannämnda tröskelvärdet, med respekt för subsidiaritetsprincipen.

40.  Europaparlamentet anser att bristen på aktuella siffror rörande inkomst och levnadsförhållanden är ett hinder för införandet av och jämförelser med en referensbudget och en minimiinkomst som tar hänsyn till nationella särdrag.

41.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utbyta bästa praxis om minimiinkomstsystem.

42.  Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen och kommittén för socialt skydd att dokumentera och sprida exempel på framgångsrika strategier och att främja inbördes granskningar och andra metoder för utbyte av god praxis rörande minimiinkomstsystem. Parlamentet rekommenderar att dessa insatser ska inriktas på centrala frågor såsom att säkerställa regelbundna uppvärderingar, förbättra täckningen och utnyttjandet, ta itu med negativa incitament samt förbättra kopplingen mellan de olika delarna i strategin för aktiv inkludering.

43.  Mot bakgrund av de många frågor som minimiinkomstsystemen ger upphov till, såsom tillgänglighet, täckning, finansiering, behörighetsvillkor och varaktighet, anser Europaparlamentet att en strategi som utarbetats på EU-nivå om gemensamma mål för nationella minimiinkomstsystem skulle kunna vara användbar när det gäller att bidra till lika villkor mellan medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att göra en konsekvensbedömning av minimiinkomstsystem i EU, begära regelbunden övervakning och rapportering och att överväga ytterligare åtgärder, med beaktande av de ekonomiska och sociala förhållandena i varje medlemsstat och behoven hos de grupper som är hårdast drabbade, samt att bedöma om systemen gör det möjligt för hushållen att tillgodose sina grundläggande personliga behov och om de kan bidra till att minska fattigdomen.

44.  Europaparlamentet poängterar att åtstramningsåtgärderna som dominerat EU:s ekonomiska politik under de senaste åren har lett till en ekonomisk nedgång, med stigande arbetslöshet och ett minskat antalet sysselsättningstillfällen som följd, vilket har ökat antalet människor som riskerar fattigdom och socialt utanförskap. Detta problem är särskilt påtagligt i några av medlemsstaterna som är drabbade av långtidsarbetslöshet eller långvarig inaktivitet.

45.  Europaparlamentet är oroat över minskningen av arbetslöshetsersättningens belopp och/eller varaktighet såväl som skärpningen av kriterierna för stödberättigande i många medlemsstater under de senaste åren, något som har lett till att fler människor måste förlita sig på minimiinkomstsystem och att pressen på dessa system har blivit extra stor.[26]

46.  Europaparlamentet betonar att ojämlikheten ökar såväl i alla medlemsstater som i EU som helhet.

47.  Europaparlamentet är oroat över att minimiinkomstsystemens stöd- och täckningsnivåer i många medlemsstater verkar ha minskat under de senaste åren. Parlamentet anser att medlemsstaterna bör öka minimiinkomstsystemens täckning för människor med stödbehov i enlighet med följande rekommendationer från nätverket för socialpolitik:[27]

a.  De medlemsstater som har mycket komplexa och fragmenterade system uppmanas att förenkla dessa och utarbeta mer övergripande system.

b.  De medlemsstater som för närvarande har låga täckningsnivåer uppmanas att se över sina villkor för att se till att alla människor som har behov av systemet omfattas.

c.  De medlemsstater vars minimiinkomstsystem för närvarande utestänger betydande grupper som är drabbade av fattigdom, såsom hemlösa personer, flyktingar, asylsökande, romer och ungdomar, uppmanas att ändra sina system så att de i högre grad omfattar dessa personer.

d.  De medlemsstater som har höga nivåer av administrativ handlingsfrihet i de centrala minimiinkomstsystemen uppmanas att försöka minska detta och se till att det finns tydliga och konsekventa kriterier för beslut kopplade till en effektiv process för överklagande.

48.  Europaparlamentet betonar vikten av att öka deltagandet i livslångt lärande för arbetstagare, arbetslösa och utsatta sociala grupper samt behovet av att förbättra nivån på de yrkesmässiga meriterna och förvärvandet av nya färdigheter, vilka båda är grundläggande verktyg för att skynda på inträdet på arbetsmarknaden, öka produktiviteten och hjälpa människor att få ett arbete.

49.  Europaparlamentet betonar den demografiska utvecklingens betydelse i samband med fattigdomsbekämpningen i Europa.

50.  Europaparlamentet efterlyser konkreta åtgärder för att utrota fattigdom och social utanförskap, främja effektiva sociala skyddsnät och minska ojämlikheten, på ett sätt som bidrar till att säkerställa ekonomisk och territoriell sammanhållning. Parlamentet betonar att dessa åtgärder måste vidtas på lämplig nivå, med insatser på både nationell och unionell nivå enligt fördelningen av befogenheter för de relevanta politikområdena.

51.  Europaparlamentet stöder kommissionens strategi för sociala investeringar, som ser en väl utformad socialpolitik som ett bidrag till ekonomisk tillväxt, som skyddar människor från fattigdom och fungerar som en ekonomisk stabilisator[28].

52.  Europaparlamentet välkomnar reflektioner och studier om hur man åstadkommer rättvisare fördelning av inkomst och välstånd i våra samhällen.

53.  Europaparlamentet betonar att följdverkningarna av den ekonomiska krisen och en politisk miljö som domineras av åtstramningar är viktiga faktorer som hämmar medlemsstaternas utveckling av en strategi för sociala investeringar.[29]

54.  Europaparlamentet anser att man nu, under utformningen av den makroekonomiska politiken, bör ägna vederbörlig uppmärksamhet åt behovet av att minska sociala ojämlikheter och garantera alla socialgrupper tillgång till lämpligt finansierade offentliga sociala tjänster, för att på så sätt bekämpa fattigdom och socialt utanförskap.

55.  Europaparlamentet efterlyser åtgärder för att minska sociala ojämlikheter genom att ge människor möjlighet att på bästa sätt utnyttja sina talanger och sin kapacitet. Parlamentet kräver också att det sociala stödet inriktas på dem som både är fattiga och saknar möjlighet att tjäna ihop till en tillräcklig inkomst med egna insatser.

56.  Europaparlamentet påpekar att senare tiders erfarenheter av reformer baserade på skattebefrielser visar att en minimiinkomstpolitik hellre bör finansieras med budgetstöd än med skatteincitament.

57.  Europaparlamentet betonar att utbildning, sociala transfereringar och progressiva, rättvisa och omfördelande skattesystem, jämte konkreta åtgärder för att stärka konkurrenskraften och bekämpa skatteundandragande och skatteflykt, tillsammans kan bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

58.  Europaparlamentet understryker att befintliga minimiinkomstsystem behöver anpassas för att bättre klara av den utmaning som ungdomsarbetslösheten utgör.

Offentliga sysselsättningsprogram

59.  Europaparlamentet noterar vissa offentliga sysselsättningsprogram, som består av möjligheten för de som vill och kan arbeta, att ha ett övergångsarbete i den offentliga sektorn eller i ideella privata enheter eller sociala företag. Parlamentet vill dock understryka hur viktigt det är att dessa program främjar arbete som omfattas av rättigheter och grundas på kollektivavtal och arbetsrätten.

60.  Europaparlamentet anser att offentliga sysselsättningsprogram bör bidra till att förbättra arbetstagarnas anställbarhet och underlätta deras tillträde till den ordinarie arbetsmarknaden. Parlamentet påminner om att dessa program bör vara individanpassade, erbjuda anständiga löner och leda till anständigt arbete.

61.  Europaparlamentet anser att skapandet av anständiga jobb bör vara en prioritering för Europeiska unionen, som ett första steg mot en minskning av fattigdomen och det sociala utanförskapet.

62.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa att alla intressenter, i synnerhet arbetsmarknadens parter och organisationer i det civila samhället, deltar fullt ut i utformningen, genomförandet och kontrollen av minimiinkomstpolitiken och minimiinkomstprogrammen.

63.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

• [1]  EGT L 245, 26.8.1992, s. 46.
• [2]  EGT L 245, 26.8.1992, s. 49.
• [3]  EUT L 59, 2.3.2013, s. 5.
• [4]  EUT L 307, 18.11.2008, s. 11.
• [5]  EUT C 212E, 5.8.2010, s. 11.
• [6]  EUT C 70E, 8.3.2012, s. 8.
• [7]  EUT C 419, 16.12.2015, s. 5.
• [8]  Antagna texter, P8_TA(2015)0401.
• [9]  Antagna texter, P8_TA(2016)0136.
• [10]  Antagna texter, P8_TA(2016)0235.
• [11]  Antagna texter, P8_TA(2016)0355.
• [12]  Antagna texter, P8_TA(2017)0010.
• [13]  Antagna texter, P8_TA(2016)0317.
• [14]  Den europeiska planeringsterminen 2017: Bedömning av framstegen med strukturreformer, förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser samt resultat av de fördjupade granskningarna enligt förordning (EU) nr 1176/2011 (COM(2017)0090)
• [15]  https://www.eurofound.europa.eu/publications/report/2017/income-inequalities-and-employment-patterns-in-europe-before-and-after-the-great-recession.
• [16]  ”Towards a European minimum income”, november 2013: http://www.eesc.europa.eu/resources/docs/revenu-minimum_-etude-ose_-vfinale_en--2.pdf.
• [17]  Uppgifter från Eurostat.
• [18]  Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: samråd om en europeisk pelare för sociala rättigheter, COM(2016)0127, bilaga 1.
• [19]  European Social Policy Network, Minimum Income Schemes in Europe: A study of national policies 2015, January 2016.
• [20]  Rådets slutsatser om kampen mot fattigdom och social utestängning: en integrerad strategi, 16 juni 2016.
• [21]  Rådets dokument 6885/17 ”Den årliga tillväxtöversikten för 2017 och den gemensamma sysselsättningsrapporten: Politisk vägledning om sysselsättnings- och socialpolitik – Rådets slutsatser (av den 3 mars 2017)” och 6887/17 ”Gemensam sysselsättningsrapport från kommissionen och rådet, följedokument till kommissionens meddelande Årlig tillväxtöversikt för 2017 (av den 3 mars 2017)”.
• [22]  Nätverket för socialpolitik ”Minimum Income Schemes in Europe: A study of National Policies 2015”, januari 2016.
• [23]  Se: Världsbanken, ”Poverty Reduction and Growth: The Virtuous and Vicious Circle”, 2006. OECD, ”Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth”, 2014
• [24]  Minimum Income Schemes in Europe - A study of national policies - 2015.
• [25]  A. Van Lancker, arbetsdokument från Europeiska nätverket mot fattigdom (EAPN) om ett ramdirektiv om adekvat minimiinkomst, september 2010.
• [26]  Nätverket för socialpolitik, ”Social Investment in Europe: A Study of National Policies 2015”, januari 2016.
• [27]  Nätverket för socialpolitik, ”Minimum Income Schemes in Europe: A study of National Policies 2015”, januari 2016.
• [28]  Europeiska kommissionen: Meddelandet ”Sociala investeringar till stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska socialfonden 2014–2020” COM(2013) 0083 , 20 februari 2013 och Studien ”Social Investment in Europe – A study of national policies 2015”, utarbetad av Europeiska kommissionens nätverk för socialpolitik 2015.
• [29]  Kommissionen, Social Investment in Europe, op.cit.

MOTIVERING

Den stora finanskrisen som har slagit hårt mot den europeiska kontinenten sedan 2008 har fått kvarstående effekter för den europeiska arbetsmarknaden. Den har på ett betydande sätt påverkat samhällsstrukturen och skakat den i grunden, gjort så att klassklyftorna har blivit exponentiellt större och orsakat ett slags uppdelning mellan norra och södra kontinenten. Till följd av detta riskerar i dag 120 miljoner medborgare fattigdom och socialt utanförskap.

Trots de ansträngningar som gjorts av dels de europeiska institutionerna, dels de nationella regeringarna, att vidta åtgärder som på något sätt skulle kunna mildra effekterna av krisen, verkar arbetslöshetsnivåerna och fattigdomen fortfarande inte minska. Varken de strukturreformer som medlemsstaterna har infört eller de nationella regeringarnas försök att främja en aktiv sysselsättningspolitik har lett till några märkbara resultat.

Detta betänkande om en garanterad minimiinkomst har som syfte att ge ett praktiskt exempel på att man måste agera parallellt, å ena sidan för att minska de sociala effekterna av den ekonomiska krisen och agera effektivt för att hjälpa de 120 miljoner europeiska medborgare som lever i fattigdom och socialt utanförskap ut ur detta tillstånd, och å andra sidan för att främja en aktiv politik som syftar till att skapa arbetstillfällen och säkerställa en hållbar sysselsättning.

Av flera skäl förlorar de arbetstagare som blir arbetslösa även sin förhandlingsstyrka och hamnar därmed i utanförskap och har svårt att få tillträde till arbetsmarknaden igen. Till detta utanförskap tillkommer faktorer som förvärrar tillståndet, till exempel den successiva urholkningen av kompetens och gradvis försämrat självförtroende och förlorad entusiasm som för dem bort från ett aktivt socialt liv. Skadorna man möter är många och varierande:

•  produktionsbortfall,

•  socialt utanförskap,

•  försämrad kompetens,

•  psykiska men,

•  lägre förväntad livslängd,

•  lägre motivation,

•  försämrade familjeförhållanden,

•  större ojämlikhet,

•  förlust av värderingar och ansvar.

Dessutom kan arbetslöshet i vissa fall bli en inkörsport till informell sysselsättning, som det är avgörande att på alla sätt försöka bekämpa.

Behovet av att skapa en europeisk ram för minimiinkomst har uppkommit genom att man har konstaterat att olika praxis i medlemsstaterna inte kan erbjuda någon heltäckande lösning på problemet med fattigdom och ojämlikhet. Med hänsyn till detta bör Europa göra sitt yttersta för att försöka uppfylla målen för Europa 2020-strategin, som har som främsta syfte att hjälpa de personer som lever i fattigdom och socialt utanförskap ut ur detta tillstånd.

Detta mål är i dag i princip möjligt att uppfylla genom en aktiv arbetsmarknadspolitik, utbildning och stöd till personer på alla områden.

Skapandet av arbetstillfällen är möjligt om man satsar på de sektorer som vi i dag vet är de lämpligaste mottagarna av betydande investeringar – det räcker att titta på den cirkulära ekonomin, den gröna ekonomin och den sociala ekonomin – och garanterar en omvärdering av kompetenser och en höjning av de kompetenser som redan förvärvats.

Den huvudsakliga uppmaningen i detta betänkande är använda gemensamma och relevanta indikatorer för att garantera socioekonomisk sammanhållning och minska risken för olika lönenivåer för lika arbete.

Minimiinkomstsystemet måste dessutom ha en strategisk inriktning mot social delaktighet. I detta syfte är rekommendationen att parallellt med genomförandet av minimiinkomstsystemet vidta effektiva sociala trygghetsåtgärder inom de områden som rör medborgarnas liv, såsom säkerställande av bostäder, hälso- och sjukvård, utbildning och vidareutbildning.

Syftet med detta betänkande är att inte bara främja en debatt om ämnet, som numera är igång på alla nivåer sedan flera år tillbaka, utan att uppmana kommissionen att ta tydlig ställning i denna fråga.

YTTRANDE från utskottet för ekonomi och valutafrågor (29.6.2017)

till utskottet för sysselsättning och sociala frågor

över minimiinkomstpolitik som ett sätt att bekämpa fattigdom
(2016/2270(INI))

Föredragande av yttrande: Miguel Viegas

FÖRSLAG

Utskottet för ekonomi och valutafrågor uppmanar utskottet för sysselsättning och sociala frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A.  Under 2015 riskerade 23,7 % av befolkningen och 12,5 % av arbetstagarna över 18 år i EU-28 att drabbas av fattigdom och social utestängning[1].

B.  Under 2015 befann sig 17,3 % av befolkningen i EU-28 i särskild risk för fattigdom[2]. Denna särskilda indikator är enligt Eurostat inte ett mått på välstånd eller fattigdom utan på en låg inkomst i jämförelse med andra personer i samma land, vilket inte nödvändigtvis ska likställas med låg levnadsstandard.

C.  Det sammanlagda antalet människor som riskerar att hamna i fattigdom och drabbas av social utslagning ökade med 1,6 miljoner i EU (+5,5 miljoner i euroområdet) mellan 2008 och 2015, vilket står i kontrast till målet i EU 2020-strategin att minska detta antal med 20 miljoner fram till 2020.

D.  Enligt den metod som utarbetats av Eurostat[3] är gränsen för risk för fattigdom 60 % av den nationella disponibla medianinkomsten (efter sociala transfereringar).

E.  Europa är en av de rikaste regionerna i världen, men nya uppgifter om inkomstfattigdom framhåller att allt fler människor lever i fattigdom och allvarlig materiell fattigdom i Europa.

F.  Inkomstfattigdom är endast en del av det övergripande begreppet fattigdom, och därför avser begreppet fattigdom inte endast materiella resurser utan även sociala resurser, främst utbildning, hälsa och tillgång till tjänster.

G.  Schumandeklarationen av den 9 maj 1950 uppmanade till ”utjämning och förbättring av levnadsvillkoren” för arbetstagare.

H.  Ett antal medlemsstater måste hantera stora budgetunderskott och ökade skuldnivåer och har därför stramat åt sina sociala utgifter, vilket har drabbat folkhälsa, utbildning, social trygghet och socialt skydd samt bostäder, och i synnerhet tillträde till tillhörande tjänster och dessas lämplighet, tillgänglighet och kvalitet, vilket framför allt har missgynnat dem som har det sämst ställt i dessa medlemsstater.

I.  Strukturreformerna på arbetsmarknaderna och budgetkonsolideringen har haft negativa effekter som skapat divergens mellan unionens medlemsstater i fråga om levnadsförhållanden och disponibla inkomster för hushållen. Medianlevnadsstandarden för de 10 fattigaste procenten av Frankrikes hushåll är högre än medianlevnadsstandarden för hela Portugals befolkning, och medianlevnadsstandarden för den rikaste procenten av Luxemburgs hushåll är 75 gånger högre än medianlevnadsstandarden för de 10 fattigaste procenten i Rumänien.

J.  En minimiinkomstpolitik fungerar som en automatisk stabilisator. Nedgången har varit mindre allvarlig i länder med solida stödsystem för hushållens disponibla inkomst.

K.  Skatteflykt och skatteundandragande skapar ojämlika konkurrensvillkor inom EU och berövar medlemsstaterna stora inkomstvolymer som annars skulle bidra till en tillräcklig finansiering av en solid social och offentlig välfärdspolitik, men minskar även den offentliga sektorns intäkter när dessa inkomster skulle kunna finansiera bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt, högre inkomster och socialpolitik. Denna företeelse utgör ett allvarligt problem för EU.

L.   Utbildning, sociala omfördelningstransfereringar och socialt stöd, rättvis skattepolitik och en sund sysselsättningspolitik är viktiga faktorer för att minska inkomstskillnader, sänka arbetslösheten och minska fattigdomen.

M.  Olika inkomstklasser karaktäriseras av olika stor konsumtionsbenägenhet[4]. Politik som stöder de sociala sektorer som har det sämst i EU förefaller gynna ekonomin i stort och är för det mesta budgetneutral. IMF fastslår att om inkomstandelen ökar med en procentenhet för de 20 % som har högst inkomst, minskar i själva verket BNP-tillväxten med 0,08 % under de efterföljande fem åren och att om inkomstandelen för de 20 % som har lägst inkomst (de fattiga) i stället ökar på samma sätt innebär detta att tillväxten ökar med 0,38 %[5].

N.  Ett införande och stärkande av en minimiinkomstpolitik som kombineras på rätt sätt med andra åtgärder och politik på social- och arbetsmarknadsområdet, kan vara ett sätt att ta itu med fattigdom samt stödja social delaktighet och tillträde till arbetsmarknaden.

O.  Flera studier har visat att fattigdom har en negativ inverkan på den ekonomiska tillväxten[6].

P.  Minimiinkomstsystem kan fungera som automatiska makroekonomiska stabilisatorer vid ekonomiska chocker.

Q.  Hur effektiva minimiinkomstsystem är för att lindra fattigdom, främja integration på arbetsmarknaden, främst för ungdomar, och fungera som automatiska stabilisatorer varierar avsevärt mellan medlemsstaterna.

R.  Väl utformade inkomststödsystem tar inte bort incitamentet att arbeta[7].

S.  Begreppet minimiinkomst får inte blandas ihop med minimilön.

T.  Ett säkerställande av en minimiinkomst för dem som inte har tillräckliga resurser för att leva ett anständigt liv, eller som inte får tillräckligt betalt för det arbete de utför, omfattas av den första pelaren för sociala rättigheter.

U.  Vissa medlemsstater lanserar pilotprojekt för att testa strategier för allmän basinkomst, till exempel Finland, där 2 000 slumpvis utvalda arbetslösa kommer att erhålla ett belopp på 560 euro/månad utan villkor, vilket i tillräcklig grad bör uppmuntra dem att acceptera tillfälliga anställningar och deltidsanställningar.

V.  Införande av en allmän basinkomst diskuteras för närvarande i flera medlemsstater.

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en utvärdering så fort de pågående försöken med införande av allmän basinkomst har slutförts i medlemsstaterna.

2.  Europaparlamentet efterlyser konkreta åtgärder för att utrota fattigdom och social utestängning, främja effektiva sociala skyddsnät och minska ojämlikheten, på ett sätt som bidrar till att säkerställa ekonomisk och territoriell sammanhållning. Parlamentet betonar att dessa åtgärder måste vidtas på lämplig nivå, med insatser på både nationell och unionell nivå enligt fördelningen av befogenheter för de relevanta politikområdena.

3.  Europaparlamentet anser att minimiinkomstsystemen är de nationella myndigheternas ansvar och att införandet och utvecklingen av dem därför bör ske med beaktande, i varje enskilt fall, av den ekonomiska och sociala situationen samt produktionssystemet. Parlamentet rekommenderar att man, vid ett eventuellt införande av sådana system, garanterar skyddsincitament för en (åter-)integrering på arbetsmarknaden.

4.  Europaparlamentet bekräftar ånyo att det bästa sättet att minska fattigdom och undvika social utestängning är att stimulera en hållbar tillväxt och skapa fördelaktiga ramvillkor för europeiska företag, främst genom att undvika alltför stora administrativa bördor och säkerställa tillgång till finansiering, i syfte att möjliggöra för dem att skapa arbetstillfällen.

5.  Europaparlamentet stöder kommissionens strategi för sociala investeringar, med väl utformad socialpolitik som ses som ett bidrag till ekonomisk tillväxt och som skyddar människor från fattigdom, och som fungerar som ekonomiska stabilisatorer[8].

6.  Europaparlamentet välkomnar reflektioner och studier om hur man åstadkommer rättvisare fördelning av inkomst och välstånd i våra samhällen.

7.  Europaparlamentet betonar att följdverkningarna av den ekonomiska krisen och en politisk miljö som domineras av åtstramningar är viktiga faktorer som hämmar medlemsstaternas utveckling av en strategi för sociala investeringar[9].

8.  Europaparlamentet anser att man nu, under utformningen av den makroekonomiska politiken, bör ägna vederbörlig uppmärksamhet åt behovet av att minska sociala ojämlikheter och garantera alla socialgrupper tillgång till lämpligt finansierade offentliga sociala tjänster, för att på så sätt bekämpa fattigdom och social utestängning.

9.  Europaparlamentet efterlyser åtgärder för att minska sociala ojämlikheter genom att ge människor möjlighet att på bästa sätt utnyttja sina talanger och sin kapacitet. Parlamentet kräver också att det sociala stödet inriktas på dem som både är fattiga och saknar möjlighet att tjäna ihop till en tillräcklig inkomst med egna insatser.

10.  Europaparlamentet respekterar varje medlemsstats suveräna rätt att demokratiskt välja sin egen ekonomiska politik.

11.  Europaparlamentet påpekar att senare tiders erfarenheter av reformer baserade på skattebefrielser visar att en minimiinkomstpolitik hellre bör finansieras med budgetstöd än med skatteincitament.

12.  Europaparlamentet betonar att utbildning, sociala transfereringar och progressiva, rättvisa och omfördelande skattesystem, jämte konkreta åtgärder för att stärka konkurrenskraften och bekämpa skatteundandragande och skatteflykt, tillsammans kan bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

13.  Europaparlamentet påpekar att enbart omfördelningssystem inte kommer att få fler människor att arbeta. Parlamentet upprepar att en anställning alltid är det bästa sättet att skydda någon från risken att hamna i fattigdom och ett effektivt medel för social integration. Parlamentet betonar att man, för att undvika att människor som erhåller bidrag hamnar i en särskild samhällsklass, behöver genomföra och övervaka arbetsmarknads- och företagsmiljöreformer.

14.  Europaparlamentet anser att minimiinkomstsystemen är viktiga övergångsinstrument för att minska och bekämpa fattigdom, social utestängning och ojämlikhet, och att de därför bör betraktas som sociala investeringar. Parlamentet noterar att minimiinkomstsystemen har en konjunkturutjämnande effekt.

15.  Europaparlamentet anser att minimiinkomstsystem bör vara tillfälliga och att de alltid ska åtföljas av aktiva åtgärder för inkludering på arbetsmarknaden.

16.  Europaparlamentet anser att ytterligare studier och forskning om möjliga alternativa modeller för minimiinkomstsystem kan vara ett användbart verktyg i kampen för att minska och bekämpa fattigdom och social utestängning. Parlamentet betonar att det är mycket viktigt att de som har det sämst ställt i medlemsstaterna måste involveras i utformningen av möjliga system och modeller. Parlamentet efterlyser i detta sammanhang en bedömning av de minimiinkomstsystem som genomförs i vissa medlemsstater, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utbyta bästa praxis från minimiinkomstsystemen.

17.  Europaparlamentet uppmanar med eftertryck kommissionen och medlemsstaterna att utvärdera hur och med vilka medel adekvata, övergripande och tillgängliga minimiinkomstsystem kan tillhandahållas i samtliga medlemsstater och att överväga ytterligare åtgärder till stöd för social konvergens i hela EU, med vederbörlig hänsyn till varje medlemsstats särdrag samt nationell praxis och tradition. Parlamentet anser i detta sammanhang att utformningen av minimiinkomsten bör fastställas på medlemsstatsnivå.

18.  Europaparlamentet bekräftar på nytt vikten av lika tillträde till minimiinkomstsystem utan diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, kön, utbildningsnivå, nationalitet, sexuell läggning, religion, funktionsnedsättning, ålder, politisk uppfattning eller socioekonomisk bakgrund.

19.  Europaparlamentet noterar att minimiinkomstsystem måste genomföras och utvärderas mot bakgrund av de samlade nationella socialtjänstsystemen (utbildning, hälso- och sjukvård, barnomsorg, boende och rörlighet).

20.  Europaparlamentet understryker att befintliga minimiinkomstsystem behöver anpassas för att bättre kunna bemästra den utmaning som ungdomsarbetslösheten utgör.

21.  Europaparlamentet uppmärksammar problemet med barnfattigdom och begär att minimiinkomstsystemen särskilt bör beakta barns behov.

22.  Europaparlamentet påpekar att referensbudgetar kan bidra till att fastställa den minimiinkomstnivå som är nödvändig för att täcka människors grundläggande behov, inte minst icke-monetära aspekter, såsom tillgång till utbildning och livslångt lärande, boende, hälso- och sjukvårdstjänster av god kvalitet, sociala aktiviteter och medborgerligt deltagande. Parlamentet anser därför, inte minst med tanke på de rådande skillnaderna mellan medlemsstaterna och deras olika typer av socialpolitik, att minimiinkomstnivån bör beakta gränsen för fattigdomsrisk samt referensbudgetar.

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Antagande	20.6.2017
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	43 7 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Gerolf Annemans, Burkhard Balz, Udo Bullmann, Fabio De Masi, Markus Ferber, Jonás Fernández, Sven Giegold, Neena Gill, Brian Hayes, Gunnar Hökmark, Danuta Maria Hübner, Cătălin Sorin Ivan, Petr Ježek, Othmar Karas, Georgios Kyrtsos, Philippe Lamberts, Werner Langen, Bernd Lucke, Olle Ludvigsson, Ivana Maletić, Fulvio Martusciello, Gabriel Mato, Costas Mavrides, Stanisław Ożóg, Dimitrios Papadimoulis, Sirpa Pietikäinen, Pirkko Ruohonen-Lerner, Alfred Sant, Molly Scott Cato, Peter Simon, Kay Swinburne, Paul Tang, Ramon Tremosa i Balcells, Ernest Urtasun, Marco Valli, Miguel Viegas, Sotirios Zarianopoulos, Esther de Lange, Cora van Nieuwenhuizen, Beatrix von Storch, Jakob von Weizsäcker
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Simona Bonafè, Enrique Calvet Chambon, Nessa Childers, David Coburn, Andrea Cozzolino, Mady Delvaux, Jan Keller, Paloma López Bermejo, Luigi Morgano, Romana Tomc, Roberts Zīle
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)	Clara Eugenia Aguilera García, Jarosław Wałęsa

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

43	+
ALDE ECR EFDD GUE/NGL PPE   S&D   VERTS/ALE	Enrique Calvet Chambon, Petr Ježek, Ramon Tremosa i Balcells Pirkko Ruohonen-Lerner Marco Valli Fabio De Masi, Paloma López Bermejo, Marisa Matias, Miguel Viegas Burkhard Balz, Markus Ferber, Brian Hayes, Gunnar Hökmark, Danuta Maria Hübner, Othmar Karas, Georgios Kyrtsos, Werner Langen, Ivana Maletić, Fulvio Martusciello, Gabriel Mato, Sirpa Pietikäinen, Romana Tomc, Jarosław Wałęsa, Esther de Lange Simona Bonafè, Udo Bullmann, Nessa Childers, Andrea Cozzolino, Mady Delvaux, Jonás Fernández, Neena Gill, Jan Keller, Olle Ludvigsson, Costas Mavrides, Luigi Morgano, Alfred Sant, Peter Simon, Paul Tang, Jakob von Weizsäcker Sven Giegold, Philippe Lamberts, Molly Scott Cato, Ernest Urtasun

7	-
ALDE ECR ENF NI	Cora van Nieuwenhuizen Bernd Lucke, Stanisław Ożóg, Kay Swinburne, Roberts Zīle Gerolf Annemans Sotirios Zarianopoulos

0	0

Teckenförklaring::

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

• [1]  Eurostat, People at risk of poverty or social exclusion, december 2016 – http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/People_at_risk_of_poverty_or_social_exclusion
• [2]  Eurostat, ibid.
• [3]  http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/Glossary:At-risk-of-poverty_rate
• [4]  Se: Europeiska centralbanken, The distribution of wealth and the marginal propensity to consume, arbetsdokument nr 1655, mars 2014.
• [5]  IMF (2015), Causes and Consequences of Income Inequality: A Global Perspective, 2015 – citerat i: http://www.taxjustice.net/2015/06/22/new-imf-research-tax-affects-inequality-inequality-affects-growth/
• [6]  Se: Världsbanken, Poverty Reduction and Growth: The Virtuous and Vicious Circle, 2006; OECD, Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth, 2014.
• [7]  Se: Europeiska kommissionen, Employment and Social Developments in Europe 2013, 2014.
• [8]  Kommissionens meddelande Sociala investeringar till stöd för tillväxt och sammanhållning – inklusive genomförandet av Europeiska socialfonden 2014–2020 (COM(2013)0083, 20.02.2013) och studien Social Investment in Europe – A study of national policies, 2015.
• [9]  Kommissionen, Social Investment in Europe, op. cit.

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande	28.9.2017
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	36 7 4
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Laura Agea, Guillaume Balas, Brando Benifei, Martina Dlabajová, Lampros Fountoulis, Elena Gentile, Arne Gericke, Marian Harkin, Czesław Hoc, Danuta Jazłowiecka, Agnes Jongerius, Jan Keller, Ádám Kósa, Agnieszka Kozłowska-Rajewicz, Jérôme Lavrilleux, Jeroen Lenaers, Javi López, Dominique Martin, Elisabeth Morin-Chartier, João Pimenta Lopes, Georgi Pirinski, Dennis Radtke, Robert Rochefort, Siôn Simon, Yana Toom, Ulrike Trebesius, Marita Ulvskog, Tatjana Ždanoka, Jana Žitňanská
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Maria Arena, Georges Bach, Heinz K. Becker, Krzysztof Hetman, Paloma López Bermejo, Edouard Martin, Evelyn Regner, Jasenko Selimovic, Michaela Šojdrová, Kosma Złotowski
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)	Margrete Auken, Klaus Buchner, Ignazio Corrao, Jens Nilsson, Gabriele Preuß, Jozo Radoš, Marco Zullo, Elżbieta Katarzyna Łukacijewska

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

36	+
ALDE EFDD GUE/NGL NI PPE S&D VERTS/ALE	Marian Harkin, Jozo Radoš, Robert Rochefort, Jasenko Selimovic, Yana Toom Laura Agea, Ignazio Corrao, Marco Zullo Paloma López Bermejo, João Pimenta Lopes Lampros Fountoulis Georges Bach, Heinz K. Becker, Krzysztof Hetman, Jérôme Lavrilleux, Jeroen Lenaers, Elisabeth Morin-Chartier, Dennis Radtke, Michaela Šojdrová Maria Arena, Guillaume Balas, Brando Benifei, Elena Gentile, Agnes Jongerius, Jan Keller, Javi López, Edouard Martin, Jens Nilsson, Georgi Pirinski, Gabriele Preuß, Evelyn Regner, Siôn Simon, Marita Ulvskog Margrete Auken, Klaus Buchner, Tatjana Ždanoka

7	-
ALDE ECR ENF	Martina Dlabajová Arne Gericke, Czesław Hoc, Ulrike Trebesius, Kosma Złotowski, Jana Žitňanská Dominique Martin

4	0
PPE	Danuta Jazłowiecka, Agnieszka Kozłowska-Rajewicz, Ádám Kósa, Elżbieta Katarzyna Łukacijewska

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster