BETÄNKANDE om en mer hållbar skuldsättning för utvecklingsländerna

28.3.2018 - (2016/2241(INI))

Utskottet för utveckling
Föredragande: Charles Goerens

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om en mer hållbar skuldsättning för utvecklingsländerna

(2016/2241(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av avsnittet om skuldsättning och skuldsättningens hållbarhet i Addis Abeba-handlingsplanen (s. 27–29),

–  med beaktande av rapporterna från FN:s generalsekreterare av den 22 juli 2014, 2 augusti 2016 och 31 juli 2017 om den externa skuldsättningens hållbarhet och utveckling,

–  med beaktande av Unctads (FN:s konferens om handel och utveckling) principer för staters ansvarsfulla upp- och utlåning,

–  med beaktande av Unctads färdplan för hållbara metoder för omförhandling av statsskulden (april 2015),

–  med beaktande av G20:s operativa riktlinjer för hållbar finansiering,

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 68/304 av den 9 september 2014 om upprättande av en multilateral rättslig ram för omstrukturering av statsskulder (Towards the establishment of a multilateral legal framework for sovereign debt restructuring processes),

–  med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution 69/319 av den 10 september 2015 om de grundläggande principerna för omstrukturering av statsskulder,

–  med beaktande av de vägledande principerna för utlandsskulden och de mänskliga rättigheterna som utarbetats av kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter,

–  med beaktande av sin resolution av den 19 maj 2015 om finansiering för utveckling (särskilt punkterna 10, 26, 40, 46 och 47)[1],

–  med beaktande av rapporterna från forskningsorganet ”Global Financial Integrity”, i vilka det görs en uppskattning av de olagliga finansiella flödenas omfattning och sammansättning,

–  med beaktande av den belgiska lagen av den 12 juli 2015 om bekämpning av gamfonder (Moniteur belge, Belgiens officiella kungörelseorgan, av den 11 september 2015),

–  med beaktande av artikel 52 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A8-0129/2018), och av följande skäl:

A.  Att hantera statsskuldsproblemen i utvecklingsländerna är ett viktigt inslag i det internationella samarbetet som kan bidra till uppnåendet av målen för hållbar utveckling i utvecklingsländerna.

B.  Genomförandet av målen för hållbar utveckling i utvecklingsländerna kräver enorma investeringar, och i dagsläget saknas det uppskattningsvis 2,5 biljoner US-dollar om året för att täcka detta behov[2].

C.  Lån är en av de källor som står till buds för att finansiera utvecklingen, men de måste vara ansvarsfulla och förutsägbara. Lånekostnaderna måste i sin helhet kompenseras av avkastningen från investeringarna och det är nödvändigt att noggrant utvärdera de risker som skulderna medför samt vidta åtgärder för att hantera dem.

D.  Utvecklingsländernas skuldkris på åttio- och nittiotalet liksom en omfattande skuldlättnadskampanj ledde till att Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken inledde initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder (HIPC-initiativet) och det multilaterala initiativet för skuldlättnad så att dessa länder skulle kunna arbeta för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

E.  Dessa två initiativ räcker inte för att få ett slut på skuldkrisen.

F.  Dessa initiativ och de kraftigt höjda råvarupriserna har stärkt många utvecklingsländers finanser, och det faktum att räntesatserna sedan finanskrisen 2008 har varit exceptionellt låga har också bidragit till skuldsättningens hållbarhet. Råvarupriserna har emellertid sjunkit sedan 2008. En ny skuldkris har börjat i fattiga länder, och Moçambique, Tchad, Kongo och Gambia kan inte betala.

G.  Skuldkriser som utlöses av sjunkande råvarupriser och fluktuerande kapitalflöden utgör ett ständigt hot mot skuldsättningens hållbarhet, särskilt i utvecklingsländerna, som fortsätter att vara beroende av råvaruexport.

H.  Antalet utvecklingsländer som av IMF och Världsbanken klassificeras som länder som brottas med en ohållbar skuldsättning eller som uppvisar en hög eller medelhög risk har ökat, och de flesta låginkomstländer hör nu till någon av dessa kategorier.

I.  Enligt IMF har skuldsättningens mediannivå i länderna söder om Sahara ökat kraftigt, från 34 procent av BNP 2013 till 48 procent 2017.

J.  Flera länder, däribland Etiopien, Ghana och Zambia, har en skuldnivå på 50 procent eller mer av BNP, vilket utgör en avsevärd skuldbörda om man beaktar den låga skattebasen i de flesta afrikanska länder.

K.  Skuldtjänsten som en andel av de offentliga utgifterna har ökat avsevärt sedan 2013, och detta minskar i väsentlig grad möjligheterna att göra offentliga investeringar.

L.  De globala förhållanden som omger statsskulden har förändrats i grunden under de senaste decennierna, i och med att privata investerare, samt Kina, har dykt upp som centrala aktörer.

M.  Sammansättningen av utvecklingsländernas skuldsättning har förändrats i takt med att de privata fordringsägarna och handelsvillkoren får en allt viktigare roll och att exponeringen för volatiliteten på finansmarknaderna ökar, vilket påverkar skuldsättningens hållbarhet. Genom lån i nationell valuta undviks valutariskerna, men brist på inhemskt kapital kan göra ett sådant alternativ ogynnsamt eller ogenomförbart.

N.  Skuldsättningens hållbarhet hotas av försämrade handelsvillkor, naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, ogynnsam utveckling och volatiliteten på de internationella finansmarknaderna liksom av oansvarig upp- och utlåning, osunda offentliga finanser, förskingring av offentliga medel och korruption. Bättre mobilisering av inhemska resurser ger goda möjligheter att göra skuldsättningen mer hållbar.

O.  Det är nödvändigt att hjälpa skattemyndigheterna att stärka sin kapacitet liksom att förbättra kunskapsöverföringen i partnerländer.

P.  Unctads principer för staters ansvarsfulla upp- och utlåning och G20:s operativa riktlinjer för hållbar finansiering är utan tvekan användbara för att fastställa ett regelverk, men oansvarigt agerande bör i första hand åtgärdas med hjälp av införandet av transparenta principer, bindande och avskräckande metoder och, där så är motiverat, sanktioner.

Q.  Hur hållbar staternas skuldsättning är beror inte bara på deras skuldstock, utan också på andra faktorer såsom de explicita och implicita finansiella garantier (eventualförpliktelser) som staterna i fråga har utfärdat. I de offentlig-privata partnerskapen ingår ofta tillhörande säkerheter, och riskerna för framtida räddningsaktioner för banker kan också vara omfattande.

R.  En analys av skuldsättningens hållbarhet bör inte bara fokusera på ekonomiska aspekter, såsom utsikterna för framtida ekonomisk tillväxt i gäldenärstaten och dess förmåga att betala sina skulder, utan måste också beakta följderna av skuldbördan för landets kapacitet att respektera alla mänskliga rättigheter.

S.  Den ökande användningen av offentlig-privata partnerskap i utvecklingsländerna inom ramen för EU:s externa investeringsplan och G20-pakten med Afrika skulle kunna leda till att staternas skuldsättning ökar. Investerarna inom de offentlig-privata partnerskapen skyddas av bilaterala investeringsavtal, särskilt mekanismerna för tvistlösning mellan investerare och stat i dessa avtal, som gör det möjligt för investerare att väcka talan mot värdstaterna.

T.  Oetiska skulder som regimer ådrar sig för att möjliggöra korrupta transaktioner eller annan verksamhet som fordringsägarna vet är olaglig utgör en betydande börda för befolkningarna, särskilt för de mest utsatta grupperna.

U.  Det är viktigt med insyn i de lån som ställs ut till regeringarna i utvecklingsländer för att säkerställa ansvarsskyldighet i lånandet. Bristande insyn var en nyckelfaktor i samband med de oansvariga lån som ställdes ut till Moçambique, vilka arrangerades utan seriösa kontroller av landets förmåga att betala tillbaka dem och därefter doldes för finansmarknaderna och landets befolkning.

V.  En oetisk skuld definieras som en skuld som tecknats av en regim för att finansiera verksamhet som går emot allmänhetens intressen, något långivarna kände till, och det rör sig således om en personlig skuld som regimen ådragit sig till en långivare som agerat i full vetskap om låntagarens avsikter. Det finns dock inget samförstånd om begreppet på grund av det stora motståndet från vissa långivare.

W.  Mobiliseringen av inhemska resurser hindras särskilt av skatteundandragande och skadlig skattekonkurrens samt av överföringen av transnationella företags vinster. OECD:s initiativ om urholkning av skattebasen och överföring av vinster (BEPS) är ett välkommet men otillräckligt svar på detta fenomen. Det finns ett behov av att upprätta ett mellanstatligt organ för skattesamarbete under FN:s överinseende, i syfte att göra det möjligt för utvecklingsländerna att delta på lika villkor i den globala reformen av befintliga internationella skatteregler, vilket parlamentet efterlyste i sin resolution av den 6 juli 2016 om skattebeslut och andra åtgärder av liknande karaktär eller med liknande effekt[3].

X.  De olagliga finansiella flödena från utvecklings- och tillväxtländerna, som beräknas uppgå till 1 biljon US-dollar om året, tömmer kontinuerligt dessa länder på inhemska resurser som bl.a. behövs för att uppnå målen för hållbar utveckling. Dessa flöden leder till utlandsupplåning och undergräver kapaciteten att betala tillbaka lånen.

Y.  Fullgörandet av Agenda 2030 och Addis Abeba-handlingsplanen kräver att nya alternativ för att finansiera målen för hållbar utveckling beaktas, exempelvis inrättandet av en skatt på finansiella transaktioner och en skatt på transaktioner i utländsk valuta. Enligt uppskattningar som gjorts av Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) skulle en skatt på transaktioner i utländsk valuta på 0,1 procent lätt finansiera målen för hållbar utveckling i samtliga låginkomstländer och lägre medelinkomstländer[4].

Z.  Det är nödvändigt att bekämpa olagliga finansiella flöden så att de senast 2030 är ett minne blott, bl.a. genom att bekämpa skatteundandragande och genom att stärka det internationella samarbetet med hjälp av åtgärder för att underlätta utlämnandet av skatteuppgifter till de behöriga skattemyndigheterna och öka skattetransparensen i både ursprungs- och destinationsländerna.

AA.  Befintliga arrangemang för att hantera staters betalningsinställelse skiljer sig i grunden från insolvensförfarandena för företag, som är fastställda i de nationella rättsordningarna, i så måtto att det inte finns bestämmelser om opartisk tvistlösning vid domstol. IMF, som har i uppdrag att säkerställa stabiliteten i det internationella finansiella systemet, beviljar kortfristiga lån som är underställda vissa villkor och som betalas ut i omgångar. I Parisklubben fattar långivarländerna endast beslut om skuldlättnad avseende offentliga bilaterala lån som beviljats av klubbens medlemmar. I Londonklubben för privata långivare fattas endast beslut om kommersiella banklån som beviljats av dess medlemmar. Det finns inget permanent forum där samtliga fordringsägare samordnat fattar beslut om omstrukturering av skulder avseende ett land med skuldsättningsproblem.

AB.  IMF fortsätter att vara det huvudsakliga forumet för diskussion av frågor som rör omstrukturering av statsskulder, med betydande inflytande över EU och dess medlemsstater.

AC.  Gamfonder som riktar sig till låntagare som befinner sig i svårigheter och som blandar sig i förfarandena för skuldomstrukturering bör inte få stöd vare sig i lagen eller via domstolsbeslut för sådan destruktiv verksamhet, och ytterligare åtgärder måste vidtas i detta hänseende.

AD.  Även om skuldlättnad har gett låginkomstländer nya möjligheter måste det noteras att det är en punktinsats för att återställa en hållbar skuldnivå som inte tar upp grundorsakerna till en ohållbar skulduppbyggnad, och sådana utmaningar som korruption, svaga institutioner och sårbarhet för externa chocker måste prioriteras.

1.  Europaparlamentet understryker att ansvarsfull och förutsägbar långivning är ett oumbärligt verktyg för att garantera utvecklingsländerna en värdig framtid. Omvänt betonar parlamentet att hållbar skuldsättning är en förutsättning för att uppnå Agenda 2030. Parlamentet noterar dock att skuldfinansiering endast bör vara ett komplement och ett alternativ till icke skuldskapande instrument såsom skatte- och avgiftsfinansierade inkomster och ODA, eftersom skuldfinansiering automatiskt för med sig betydande risker för kris som kräver att lämpliga institutioner för förebyggande och lösning av skuldkriser inrättas.

2.  Europaparlamentet betonar att tillträde till de internationella finansmarknaderna gör det möjligt för utvecklingsländerna att anskaffa medel för att uppnå utvecklingsmålen.

3.  Europaparlamentet noterar bekymrat att utlåningen till fattiga länder har ökat dramatiskt sedan 2008, och befarar att en ny skuldkrisvåg ska uppstå. Parlamentet betonar behovet av mer insyn, bättre reglering av långivare och skatterättvisa samt av åtgärder för att minska länders beroende av råvaruexport.

4.  Europaparlamentet betonar att upplåning är ett viktigt verktyg för att stödja investeringar, vilket är mycket viktigt för att uppnå hållbar utveckling, inbegripet målen för hållbar utveckling.

5.  Europaparlamentet anser att lån är upplösligt knutna till andra former av utvecklingsfinansiering, bl.a. handelsintäkter, skatteintäkter, migranters penningöverföringar till utvecklingsländerna samt offentligt utvecklingsbistånd. Parlamentet påminner särskilt om att mobiliseringen av inhemska resurser genom beskattning är den viktigaste inkomstkällan för finansiering av hållbar utveckling. Parlamentet uppmanar eftertryckligen EU att därför öka sitt kapacitetsuppbyggnadsstöd i utvecklingsländerna i syfte att hejda de olagliga finansiella flödena, stödja ett effektivt, progressivt och transparent skattesystem som följer principerna för god samhällsstyrning samt öka sitt stöd för att bekämpa korruption och återvinna stulna tillgångar.

6.  Europaparlamentet oroar sig över att såväl den privata som den offentliga skuldsättningen har ökat avsevärt i många utvecklingsländer och över den negativa inverkan som detta har på dessa länders kapacitet att finansiera utgifterna för investeringar i hälso- och sjukvårds- samt utbildningssystemen, i ekonomin, i infrastruktur samt i åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna.

7.  Europaparlamentet påminner om att de strukturanpassningsplaner som på 1990-talet togs fram för kraftigt skuldtyngda länder allvarligt har hämmat utvecklingen av de grundläggande samhällstjänsterna och undergrävt dessa länders kapacitet att i egenskap av självständiga stater fullgöra sitt grundläggande ansvar för att upprätthålla säkerheten.

8.  Europaparlamentet betonar att skuldsaneringsåtgärder inte får stå i vägen för tillhandahållandet av grundläggande tjänster och försvaga respekten för samtliga mänskliga rättigheter, särskilt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, samt utvecklingen i den mottagande staten.

9.  Europaparlamentet anser visserligen att de politiker som styr ett land är de som bär huvudansvaret för om landets (externa) skuldsättning blir alltför hög, men att låntagare och långivare gemensamt måste ta ansvar för att förhindra och lösa en situation med ohållbar skuldsättning. Mer allmänt betonar parlamentet låntagares och långivares gemensamma ansvar för att förhindra och lösa skuldkriser genom mer ansvarsfull utlåning och upplåning.

10.  Europaparlamentet betonar att blandfinansiering skulle kunna resultera i en skuldbubbla, särskilt i Afrika söder om Sahara och i länderna i Västindien, vilket skulle begränsa de inkomster som dessa länder förfogar över för att betala av sina lån. Parlamentet uppmanar givarna att följaktligen ge huvuddelen av sitt bistånd till de minst utvecklade länderna i form av bidrag. Parlamentet upprepar att alla beslut för att främja offentlig-privata partnerskap genom blandfinansiering i utvecklingsländer bör bygga på en grundlig bedömning av dessa mekanismer, särskilt när det gäller utveckling och ekonomisk additionalitet, transparens och ansvarsskyldighet, samt på lärdomar från tidigare erfarenheter. Parlamentet begär att översynen av Europeiska fonden för hållbar utveckling (EFHU) ska inkludera tydliga kriterier för hållbar skuldsättning.

11.  Europaparlamentet belyser vikten av att fastställa skyddsmekanismer för att förhindra regeringars eventualförpliktelser från att undergräva skuldsättningens hållbarhet i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmanar särskilt multilaterala utvecklingsbanker att på förhand genomföra riskbedömningar av projekt inom offentlig-privata partnerskap (med beaktande av den sammantagna finanspolitiska risken under sådana projekts totala livslängd), så att skuldsättningens hållbarhet i utvecklingsländerna inte urholkas. Parlamentet anser att IMF och Världsbanken bör ta med alla kostnader för offentlig-privata partnerskap i sin skuldhållbarhetsanalys.

12.  Europaparlamentet anser att befintliga regler eller instrument antingen är otillräckliga eller, i varierande grad, inte tillräckligt bindande.

13.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att aktivt bekämpa skatteparadis, skatteflykt och olagliga finansiella flöden, eftersom detta är fenomen som enbart ökar utvecklingsländernas skuldbörda, att samarbeta med utvecklingsländerna för att bekämpa aggressiv skatteflykt och att undersöka möjligheter att hjälpa utvecklingsländerna att stå emot påtryckningar för att delta i skattekonkurrens, vilket skulle vara skadligt för mobiliseringen av inhemska skatteintäkter till förmån för utveckling.

14.  Om myndigheterna konstaterar att det förekommer förskingring av offentliga medel anser Europaparlamentet att fordringsägarna bör utlösa varningsåtgärder och, om dessa är verkningslösa, införa sanktioner för att skjuta upp eller till och med kräva att lån betalas tillbaka före det avtalade förfallodatumet.

15.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja utvecklingsländerna i arbetet med att se till att uppgifter om deras statsskuld blir allmänt tillgängliga och att stödja samhällsutbildning på detta område, eftersom detaljerad information om tillståndet i de offentliga finanserna sällan är tillgänglig för det civila samhället i utvecklingsländerna.

16.  Europaparlamentet efterlyser lagstiftning för att förhindra att bevisligen korrupta regeringar beviljas lån och straffa långivare som medvetet ger sådana regeringar lån.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med alla viktiga internationella aktörer och berörda länder utarbeta en vitbok med en verklig strategi för bekämpning av alltför hög skuldsättning i utvecklingsländerna, genom att anta ett multilateralt tillvägagångssätt, ange samtliga berörda parters rättigheter, skyldigheter och ansvar och överväga vilka institutionella instrument som lämpar sig bäst för att på ett rättvist och hållbart sätt hantera skuldsättningsproblemet. Parlamentet förespråkar att det ska utarbetas en uppförandekod om lånehantering för institutionella, politiska och privata aktörer.

18.  Europaparlamentet betonar att de flesta målen för hållbar utveckling kan likställas med mänskliga rättigheter och därmed utgör ett ändamål i sig när det gäller att bekämpa fattigdom, till skillnad från skuldinlösning som bara är ett medel.

19.  Europaparlamentet stöder de vägledande principerna för utlandsskulden och de mänskliga rättigheterna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, enligt vilka rätten att genomföra målen för hållbar utveckling bör gå före skyldigheten att återbetala en skuld. Parlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att främja systematisk användning av bedömningar av konsekvenserna för de mänskliga rättigheterna inom ramen för de skuldhållbarhetsanalyser som görs av IMF och Världsbanken.

20.  Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att följa dessa principer i sin bilaterala utlåning och när de agerar inom internationella finansiella institutioner.

21.  Europaparlamentet noterar att långivare ofta använder IMF:s och Världsbankens bedömningar av skuldsättningens hållbarhet som en vägledning för sin utlåning. Parlamentet betonar behovet av att hantera deras fallgropar, i första hand övervakningen av extern privat skuldsättning och den bristande integrationen av mänskliga rättigheter.

22.  Europaparlamentet uppmanar utvecklingsaktörerna att utvärdera skuldbetalningens inverkan på kraftigt skuldtyngda länders kapacitet att finansiera målen för hållbar utveckling, med avseende på vilka resultat måste uppnås senast 2030, vilka bör väga tyngre än rättigheterna för långivare som medvetet beviljar korrupta regeringar lån.

23.  Europaparlamentet stöder Unctads rekommendation om att upprätta en fond för stabilisering av afrikanska råvarupriser för att minska lånebehovet när råvarupriserna faller.

24.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och andra berörda långivarländer att tillhandahålla mer finansiering för investeringar i målen för hållbar utveckling och att stå fast vid sin långsiktiga utfästelse att tillhandahålla 0,7 procent av BNI i offentligt utvecklingsbistånd. Parlamentet uppmanar långivarländerna att hellre tillhandahålla sådan finansiering i form av bidrag än i form av lån, i de fall där utvärderingsrapporter visar att försvagade offentliga finanser på lång sikt äventyrar genomförandet av målen för hållbar utveckling. Parlamentet uppmanar eftertryckligen långivarländerna att dessutom inrätta nya, innovativa finansieringskällor för att uppnå målen för hållbar utveckling, såsom en skatt på transaktioner i utländsk valuta och en skatt på finansiella transaktioner, som kan bidra till en hållbar skuldsättning i varje enskilt land, särskilt när det råder ekonomisk kris.

25.  Europaparlamentet är bekymrat över den översyn av rapporteringskriterierna för ODA som genomförs av OECD:s biståndskommitté (DAC), särskilt för instrument i den privata sektorn, eftersom utvidgade rapporteringskriterier skapar incitament för en användning av vissa former av bistånd, i synnerhet lån och garantier. Under tiden som dessa diskussioner pågår får givare redan nu rapportera vissa lån och garantier som ODA, trots att ingen överenskommelse ännu har nåtts om en uppsättning regler. Parlamentet betonar att det måste inkluderas garantier om transparens och skuldsättning.

26.  Europaparlamentet betonar att transparens måste främjas för att stärka berörda aktörers ansvarsskyldighet. Parlamentet betonar betydelsen av att samma uppgifter och processer avseende omförhandlingar av statsskulden används.

27.  Europaparlamentet godkänner de principer som fastställts av FN:s konferens för handel och utveckling för en ansvarsfull lånepolitik, vilka särskilt betonar långivares och låntagares gemensamma ansvar (Unctads principer för staters ansvarsfulla upp- och utlåning) liksom behovet av parlamentarisk kontroll i samband med offentligfinansierad verksamhet, och uppmanar EU att stödja genomförandet av dessa principer. Parlamentet anser att Unctads principer för staters ansvarsfulla upp- och utlåning bör bli rättsligt bindande instrument som kan verkställas.

28.  Europaparlamentet anser att transparens och ansvarsskyldighet är viktiga faktorer för att stödja en ansvarsfull upp- och utlåning. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att bygga vidare på åtagandena i Addis Abeba-handlingsplanen och G20:s operativa riktlinjer om hållbar finansiering för att få långivare att ta ett större ansvar för sina lån, på grundval av de befintliga principerna om transparens och ansvarsskyldighet i utvinningsindustrin (utvinningsindustrins initiativ för ökad öppenhet - EITI).   Medlemsstaterna uppmanas även att främja allmänhetens tillgång till uppgifter om statsskulden, inbegripet eventualförpliktelser, genom att dessa uppgifter sammanställs i ett centralt offentligt register. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att systematiskt offentliggöra information om sin utlåning till utvecklingsländerna.

29.  Europaparlamentet betonar behovet av att enas om internationella bindande regler för att hantera oetiska och ogiltiga skulder. Parlamentet anser därför att skuldomstrukturering bör åtföljas av en oberoende skuldrevision för att skilja ogiltiga och oetiska lån från andra lån, och betonar att ogiltiga och oetiska lån bör annulleras.

30.  Europaparlamentet beklagar att EU:s medlemsstater 2015, efter antagandet av rådets gemensamma ståndpunkt 11705/15 (av den 7 september 2015), vägrade att godkänna FN:s generalförsamlings resolution 69/319 om de grundläggande principerna för omstrukturering av statsskulden, som dock antogs av en majoritet i FN:s generalförsamling den 10 september 2015.

31.  Europaparlamentet betonar betydelsen av att åtgärder som vidtas i IMF och inom ramen för FN är konsekventa och av att olika ståndpunkter mellan medlemsstaterna jämkas samman på bästa sätt.

32.  Europaparlamentet betonar att skuldkriser måste lösas på ett rättvist, skyndsamt och hållbart sätt genom inrättandet av en internationell instans för skuldomförhandling som bygger på Unctads färdplan för omförhandling av statsskulden och den så kallade Stiglitz-kommissionens idé om att inrätta en internationell domstol för skuldomstrukturering (IDRC).

33.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i praktiken omsätta det mandat som antogs i FN:s generalförsamlings resolution 69/319 av den 10 september 2015 i syfte att

a)  skapa mekanismer för tidig varning på grundval av rapportering av en allmän försämring av skuldsättningens hållbarhet, vilket skulle bidra till att i ett tidigt skede identifiera riskerna och sårbarheten i kraftigt skuldtyngda stater,

b)  i samarbete med IMF möjliggöra införandet av en multilateral rättslig ram för en korrekt och förutsägbar statsskuldsomstrukturering för att undvika att statsskulden blir ohållbar och i syfte att öka förutsägbarheten för investerare; parlamentet begär att utvecklingsländerna ska vara rättvist representerade i de internationella finansinstitutens beslutsorgan,

c)  säkerställa att EU stöder utvecklingsländerna i kampen mot korruption, brottslig verksamhet, skatteflykt och penningtvätt.

34.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att arbeta i internationella forum och tillsammans med den privata sektorn för att ta fram ett regelverk som garanterar full insyn i de villkor som styr lån till utvecklingsländer och ägandet av dessa lån, såsom det avtal om transparent långivning (Transparent Lending Covenant) som diskuteras av några finansinstitut.

35.  Europaparlamentet beklagar de påtryckningar som har utövats mot vissa länder, exempelvis Tunisien, för att uppmuntra dem att inte genomföra en offentlig revision av varifrån deras skulder kommer och villkoren för dem. Parlamentet uppmanar EU att arbeta med andra givare och internationella institutioner, såsom IMF, för att skydda och främja länders rätt att genomföra en offentlig skuldrevision.

36.  Europaparlamentet efterlyser med eftertryck att det ska antas en bestämmelse som ska tillämpas då det föreligger en risk för insolvens, enligt vilken fordringsägarna fråntas rätten att väcka talan mot den låntagande staten om lånet i fråga inte vederbörligen har godkänts av landets parlament.

37.  Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att på kommissionens initiativ anta en förordning som bygger på den belgiska lagen om bekämpning av gamfonders skuldspekulering.

38.  Europaparlamentet uppmanar de institutionella och privata fordringsägarna att gå med på ett skuldmoratorium efter en naturkatastrof eller en allvarlig humanitär kris, inbegripet en tillfällig tillströmning av ett stort antal flyktingar, i syfte att göra det möjligt för den låntagande staten att lägga alla sina resurser på en återgång till det normala.

39.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

• [1]  EUT C 353, 27.9.2016, s. 2.
• [2]  World Investment Report 2014. Investing in the SDGs: An Action Plan, UNCTAD 2014, s. 140–145.
• [3]  Antagna texter, P8_TA(2016)0310.
• [4]  Revisiting Debt Sustainability in Africa. Background Paper for UNCTAD’s 2016 Economic Development in Africa Report: ‘Debt Dynamics and Development Finance in Africa’.

MOTIVERING

Skulder kan vara av godo och av ondo. En skuld är av godo om det föremål som finansieras via ett lån fortfarande har ett värde när lånet är avbetalat. Den är däremot av ondo när de lånade pengarna används för att finansiera konsumtion eller om de äts upp av korruption. Lån för att betala långsiktiga investeringar och kontanter för att betala konsumtionsvaror: detta borde vara rättesnöret för såväl privatpersoner som ekonomiska och politiska aktörer. Lättvindigt lånande överför avbetalningsbördan på kommande generationer. Att låna ut utan eftertanke bidrar till ett oansvarigt risktagande för både sparare och låntagare.

Syftet med detta betänkande är inte att göra ännu en lägesbeskrivning av utvecklingsländernas skuldbörda. Tanken är att förse EU med några grundläggande bestämmelser som kanske inte kan förväntas lösa problemet med alltför hög skuldsättning, men som åtminstone kan förhindra fortsatt missbruk på detta område. Härvidlag måste man beakta huvudelementen och hur de samspelar med varandra. I nästa steg vore det lämpligt att få samtliga institutionella, politiska och privata aktörer att acceptera en uppförandekod som leder till att lånandet blir en del av lösningen i stället för att ge upphov till en helvetesspiral som kännetecknas av ekonomisk tillbakagång, social misär, instabilitetsproblem och andra samhällsstyrningskriser i utvecklingsländerna.

Europeiska unionen är en huvudaktör som strävar efter att använda sina yttre åtgärder för att främja demokrati, säkerställa respekten för internationell rätt och mänskliga rättigheter, med utgångspunkt i en balanserad partnerskapsstrategi och i syfte att utrota fattigdomen. EU har nyligen fastställt att målen för hållbar utveckling är en absolut prioritering inom ramen för 2030-strategin.

Genom sin ställning som världens främsta aktör inom utvecklingssamarbete har EU blivit en referens som alla andra länder som är aktiva på detta område måste sträva efter att följa. EU skulle dock kunna bli ännu bättre. Genom sin ledande roll kan EU främja ett multilateralt tillvägagångssätt i de fall där samlade insatser från alla parter kan tillföra ett verkligt mervärde.

Därför måste kommissionen och EU:s medlemsstater ge det offentliga utvecklingsbiståndet en ny inriktning i syfte att se till att lånen till utvecklingsländerna hanteras bättre. Att låna ut till stater som plågas av korruption, där medlen framför allt tjänar till att göra landets självupptagna ledare ännu rikare, skadar bilden av såväl långivaren som låntagaren. En regering som lånar utan att ha fått ett godkännande från landets parlament undviker den offentliga debatten och tar föga hänsyn till sitt folks verkliga förväntningar. En aktör som trots detta lånar ut till en sådan stat, och som således riskerar att göra sig medskyldig till förskingring av offentliga medel, bör i framtiden inte längre kunna räkna med att kunna återkräva sina fordringar i händelse av insolvens hos den upplånande staten. Lagstiftningen i EU:s medlemsstater bör anpassas utifrån detta.

Skuldomstrukturering bör inte längre vara ett tabubelagt ämne för EU. Genom antagandet i FN av resolution A/RES/70/1 har genomförandet av målen för hållbar utveckling blivit en absolut prioritering. Att lättvindigt låta stater låna upp respektive låna ut kan allvarligt äventyra möjligheten att fullgöra detta åtagande. Även det multilaterala samarbetet kan ge ett viktigt bidrag när det gäller att hitta en lösning på problemet med ekonomisk otrygghet, extrem fattigdom och instabilitet som orsakas av en alltför stor statsskuldsbörda. Unctad är en föregångare på området, och detta betänkande stöder de idéer som tas upp i Unctads dokument om principer för staters ansvarsfulla upp- och utlåning. Den fattigdom som för närvarande plågar kraftigt skuldtyngda utvecklingsländer är absolut inte oundviklig.

EU och dess medlemsstater kan få saker att hända när det gäller att ansvariggöra alla parter som är inblandade i statlig upp- och utlåningsverksamhet. Unctads rapport innehåller följande huvudsakliga rekommendationer: att motverka beviljandet av lån som inte har någon inverkan på utvecklingen, att låta parlamenten i de låntagande länderna vara med och besluta i lånefrågor, att välja finansieringsformer som inte leder till att framtida generationer skuldsätts, att komma överens om ett insolvensförfarande för stater som ställer in betalningarna samt att låta rätten till utveckling för människorna i utvecklingsländerna väga tyngre än rätten att driva in fordringar.

Det återstår bara tolv år om målen för hållbar utveckling ska ha genomförts senast 2030, dvs. tolv år för att uppfylla de förväntningar som väckts genom det nya europeiska samförståndet om utveckling. Kort sagt, det vore lämpligt att EU tog avstånd från en politik som befriar fordringsägare och emittenter av statspapper från ansvar och som överlåter åt offren för den efterföljande skuldkrisen att betala.

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande	20.3.2018
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	17 9 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Beatriz Becerra Basterrechea, Ignazio Corrao, Mireille D’Ornano, Nirj Deva, Charles Goerens, Enrique Guerrero Salom, Maria Heubuch, György Hölvényi, Teresa Jiménez-Becerril Barrio, Stelios Kouloglou, Linda McAvan, Norbert Neuser, Vincent Peillon, Cristian Dan Preda, Lola Sánchez Caldentey, Elly Schlein, Eleni Theocharous, Paavo Väyrynen, Bogdan Brunon Wenta
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Frank Engel, Cécile Kashetu Kyenge, Maria Noichl, Adam Szejnfeld, Rainer Wieland
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)	Jill Evans

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET ANSVARIGA UTSKOTTET

17	+
ALDE	Beatriz Becerra Basterrechea, Charles Goerens, Paavo Väyrynen
ECR	Nirj Deva
EFDD	Ignazio Corrao, Mireille D'Ornano
GUE/NGL	Stelios Kouloglou, Lola Sánchez Caldentey
S&D	Enrique Guerrero Salom, Cécile Kashetu Kyenge, Linda McAvan, Norbert Neuser, Maria Noichl, Vincent Peillon, Elly Schlein
VERTS/ALE	Jill Evans, Maria Heubuch

9	-
ECR	Eleni Theocharous
PPE	Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Frank Engel, György Hölvényi, Teresa Jiménez-Becerril Barrio, Cristian Dan Preda, Adam Szejnfeld, Bogdan Brunon Wenta, Rainer Wieland

0	0

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster