om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU

(COM(2018)0094 – C8‑0113/2018 – 2018/0043(COD))

(Ordinarie lagstiftningsförfarande: första behandlingen)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2018)0094),

–  med beaktande av artiklarna 294.2, 53 och 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilka kommissionen har lagt fram sitt förslag för parlamentet (C8–0113/2018),

–  med beaktande av artikel 294.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande av den 22 augusti 2018(1),

–  med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 juli 2018(2),

–  med beaktande av artikel 59 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A8‑0390/2018).

1.  Europaparlamentet antar nedanstående ståndpunkt vid första behandlingen.

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på nytt lägga fram ärendet för parlamentet om den ersätter, väsentligt ändrar eller har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag.

3.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen och de nationella parlamenten.

Ändringsförslag    1

EUROPAPARLAMENTETS ÄNDRINGSFÖRSLAG(3)*

till kommissionens förslag

---------------------------------------------------------

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 53 och 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande(4),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(5),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)  Artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG(6) innehåller några mycket allmänna krav som rör de strukturrelaterade elementen för säkerställda obligationer. De begränsade krav som anges där är att säkerställda obligationer måste vara emitterade av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och omfattas av särskild offentlig tillsyn och en mekanism för dubbel regressrätt. Dessa element ingår också i nationella system för säkerställda obligationer, där de regleras på ett betydligt mer detaljerat sätt. De nationella systemen innehåller också andra strukturrelaterade bestämmelser, i fråga om sammansättningen av säkerhetsmassan, kriterier för godtagbara tillgångar, möjligheten att föra samman tillgångar, upplysnings- och rapporteringskrav, och bestämmelser om likviditetsriskreducering. Medlemsstaternas regleringsansatser skiljer sig också åt vad gäller innehållet. I många medlemsstater finns det ingen särskild nationell ram för säkerställda obligationer. De centrala strukturrelaterade element som måste finnas på plats för säkerställda obligationer som emitteras i unionen finns därmed ännu inte fastställda i unionsrätten.

(2)  I artikel 129 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013(7) anges ytterligare krav, utöver dem som avses i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG, för att obligationer ska vara kvalificerade för förmånsbehandling vad gäller kapitalkraven och därmed göra det möjligt för kreditinstitut som investerar i säkerställda obligationer att hålla mindre kapital än när de investerar i andra tillgångar. De ytterligare kraven ger visserligen en högre grad av harmonisering av säkerställda obligationer inom EU, men de gäller endast för det specifika syftet att fastställa villkoren för att innehavare av säkerställda obligationer ska kunna få förmånsbehandling, och är inte tillämpliga utanför ramen för förordning (EU) nr 575/2013.

(3)  Andra delar av unionslagstiftningen, inbegripet kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61(8), kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35(9) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU(10), hänvisar också till definitionen i direktiv 2009/65/EG som en referens för att identifiera de säkerställda obligationer som kan omfattas av den förmånsbehandling som möjliggörs för innehavarna genom dessa rättsakter. Dessa rättsakter är dock olika formulerade beroende på deras olika syften och därför används inte termen ”säkerställda obligationer” på ett konsekvent sätt.

(4)  När det gäller villkoren för att investera i säkerställda obligationer kan behandlingen av sådana obligationer anses vara i stort sett harmoniserad. Däremot saknas harmonisering på unionsnivå när det gäller villkoren för att emittera säkerställda obligationer, och detta har fått åtminstone två konsekvenser. För det första ges samma typ av förmånsbehandling till alla instrument även om de har olika egenskaper, olika risknivå och olika investerarskydd. För det andra ▌kan det uppstå risker för den finansiella stabiliteten då de garantier som ges enligt olika nationella regler skiljer sig åt och säkerställda obligationer med olika nivåer av investerarskydd kan köpas som sådana i hela unionen och omfattas av förmånlig tillsynsbehandling enligt förordning (EU) nr 575/2013 och annan unionslagstiftning.

(5)  Harmonisering av vissa aspekter av de nationella systemen i enlighet med fastställd bästa praxis säkerställer en smidig och kontinuerlig utveckling av väl fungerande marknader för säkerställda obligationer i unionen och minskar potentiella risker för den finansiella stabiliteten och gör den mindre sårbar ▌. Denna principbaserade harmonisering bör innebära att det kommer att finnas en gemensam bas för emission av alla säkerställda obligationer i unionen. Harmonisering innebär att alla medlemsstater måste inrätta system för säkerställda obligationer, vilket också bör underlätta framväxten av marknader för säkerställda obligationer i de medlemsstater där denna typ av marknad saknas. En sådan marknad skulle utgöra en stabil finansieringskälla för kreditinstituten, som därmed lättare skulle kunna erbjuda överkomliga hypotekslån till konsumenter och företag och säkrare placeringar till investerarna.

(6)  Europeiska systemrisknämnden (nedan kallad ESRB) har utfärdat en rekommendation(11) där nationella behöriga myndigheter och Europeiska bankmyndigheten (nedan kallad EBA) uppmanas att identifiera bästa praxis för säkerställda obligationer och uppmuntra till harmonisering av nationella system. ESRB rekommenderar också att EBA samordnar de åtgärder som de nationella tillsynsmyndigheterna vidtar, särskilt vad gäller säkerhetsmassans kvalitet och separering, konkursskydd för säkerställda obligationer, risker för tillgångar och skulder som påverkar säkerhetsmassan samt upplysningskrav avseende säkerhetsmassans sammansättning. Rekommendationen uppmanar vidare EBA att under två år granska hur marknaden för säkerställda obligationer fungerar mot bakgrund av den bästa praxis som identifierats av EBA, för att undersöka om det behövs lagstiftning, och att rapportera detta till ESRB och till kommissionen.

(7)  I december 2013 begärde kommissionen råd från EBA i enlighet med artikel 503.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

(8)  Som svar på både ESRB:s rekommendation av den 20 december 2012 och kommissonens begäran om råd från december 2013 gav EBA ut en rapport den 1 juli 2014(12). Rapporten rekommenderar att nationella regelverk och tillsynsordningar för säkerställda obligationer harmoniseras så att man på detta sätt ytterligare stöder systemet med en gemensam förmånlig riskviktsbehandling för säkerställda obligationer i unionen.

(9)  I enlighet med ESRB:s rekommendation granskade EBA även under två år hur marknaden för säkerställda obligationer fungerade mot bakgrund av den bästa praxis som angavs i rekommendationen. Baserat på detta lämnade EBA en andra rapport om säkerställda obligationer till ESRB, rådet och kommissionen den 20 december 2016(13). I rapporten kom man fram till att det krävs ytterligare harmonisering för att säkerställa enhetligare definitioner och reglering av säkerställda obligationer i unionen. En vidare slutsats var att harmoniseringen bör bygga på de väl fungerande marknader som redan finns i vissa medlemsstater.

(10)  Säkerställda obligationer emitteras traditionellt sett av kreditinstitut. Själva meningen med instrumentet är att skaffa finansiering för lån, och utlåning i stor skala är en av kreditinstitutens centrala verksamheter. I unionslagstiftningen om förmånsbehandling för säkerställda obligationer ställs därför krav på att de ska vara emitterade av kreditinstitut.

(11)  Att endast kreditinstitut tillåts emittera säkerställda obligationer säkerställer att emittenten har den kunskap som krävs för att hantera kreditrisker vad gäller lånen i säkerhetsmassan. Det säkerställer också att emittenten omfattas av kapitalkrav, vilket stärker investerarskyddet genom den dubbla regressrätten som ger investeraren en fordran både på emittenten av den säkerställda obligationen och på tillgångarna i säkerhetsmassan. Att det bara är kreditinstitut som får emittera säkerställda obligationer säkerställer därför att sådana obligationer förblir ett säkert och effektivit finansieringsverktyg, vilket därmed bidrar till investerarskyddet och den finansiella stabiliteten  som är viktiga offentligpolitiska mål i det allmännas intresse. Det ligger också i linje med hur detta hanteras på välfungerande nationella marknader där endast kreditinstitut tillåts emittera säkerställda obligationer.

(12)  Det är därför lämpligt att endast kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013 ges möjlighet att emittera säkerställda obligationer enligt unionsrätten. Huvudsyftet med detta direktiv är att ange de villkor som gäller när dessa kreditinstitut emitterar säkerställda obligationer som ett finansieringsverktyg, genom att fastställa de produktkrav och den särskilda produkttillsyn som de omfattas av, för att säkerställa ett starkt investerarskydd.

(13)  Den dubbla regressrätten är ett grundläggande koncept och inslag i många befintliga nationella system för säkerställda obligationer och är också ett centralt element för säkerställda obligationer såsom beskrivs i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG. Det är därför nödvändigt att klargöra detta begrepp så att det säkerställs att investerare i hela unionen har en fordran både på emittenten av den säkerställda obligationen och på tillgångarna i säkerhetsmassan på harmoniserade villkor.

(14)  Konkursskydd bör också vara ett centralt element för säkerställda obligationer för att säkerställa att innehavarna får återbetalning när obligationen löper ut. Automatisk tidigareläggning av återbetalning vid en emittents fallissemang kan störa rangordningen av innehavarna av säkerställda obligationer och det är därför viktigt att säkerställa att dessa innehavare får återbetalning i enlighet med den avtalsenliga planeringen, även i händelse av fallissemang. Konkursskydd är därför direkt kopplat till den dubbla regressrätten och bör därmed också vara ett centralt element i regelverket för säkerställda obligationer.

(15)  Ett annat centralt element i befintliga nationella system för säkerställda obligationer är att de tillgångar som fungerar som säkerhet måste vara av mycket hög kvalitet så att det garanteras att värdet på tillgångarna i säkerhetsmassan är tillräckligt för att täcka betalningsskyldigheterna för utestående obligationer. Sådana säkerhetsmassor kan utgöras av exponeringar mot myndigheter med beskattningsrätt eller fordringar som säkras av fysiska tillgångar av hög kvalitet. Tillgångar av hög kvalitet kännetecknas av särskilda egenskaper som hänger samman med det faktum att fordran är säkrad och de bakomliggande tillgångar som säkrar dem. Det är därför lämpligt att fastställa de allmänna kvalitetskrav som säkerhetsmassor och deras säkerheter i form av tillgångar. Tillgångar som anges i artikel 129.1 a–g i förordning (EU) nr 575/2013 bör betraktas som kvalificerade som säkerheter i säkerhetsmassan enligt regelverket för säkerställda obligationer, vilket även gäller lån till offentliga företag som verkar under offentlig tillsyn eller med en hög kreditvärdering (investment grade) som tilldelats av att externt kreditvärderingsinstitut. Andra tillgångar i säkerhetsmassan av liknande hög kvalitet kan också anses vara kvalificerade, förutsatt att de uppfyller kraven i detta direktiv, däribland kraven för de säkerheter som ställs för betalningsfordringar. Medlemsstaterna bör också ha rätt att inte tillåta vissa tillgångar i sina nationella system.

(15a)  Skuldinstrument som täcks av strategiska tillgångar av betydelse för tillväxt, innovation och hållbarhet, som är mer riskfyllda än statspapper och hypotekslån och som inte omfattas av detta direktiv, bör kunna vara kvalificerade för en ny klass av finansiella instrument, så kallade Europeiska säkrade skuldpapper (ESN-papper). Det är också nödvändigt att fastställa en sådan ram för att ta hänsyn till särdragen för finansieringen av små och medelstora företag i unionens ekonomi. ESN-papper kan vara ett användbart kompletterande instrument för banker för att finansiera den reala ekonomin.

(16)  Det finns vissa strukturrelaterade element för säkerställda obligationer som syftar till att ge ett kontinuerligt investerarskydd. Ett av dessa element är kravet på att de som investerar i säkerställda obligationer ska ha en fordran inte bara på emittenten, utan även på tillgångarna i den särskilda säkerhetsmassan. För att säkerställa att de tillgångarna är av hög kvalitet bör det fastställas vilka kvalitetskrav som ska gälla för att tillgångar ska kunna ingå i säkerhetsmassan. Dessa strukturrelaterade krav på produkten skiljer sig från de krav på stabilitetstillsyn som gäller för kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer. Den första typen av krav bör inte inriktas på att säkerställa det emitterande institutets sundhet ur stabilitetshänseende, utan snarare ha som syfte att skydda investerarna genom särskilda krav på den säkerställda obligationen i sig. Utöver det särskilda kravet att använda högkvalitativa tillgångar i säkerhetsmassan är det också lämpligt att fastställa de allmänna kraven på säkerhetsmassans egenskaper för att ytterligare stärka investerarskyddet. Kraven bör innehålla särskilda regler som syftar till att skydda säkerhetsmassan, inklusive bestämmelser om separering (även genom ett specialföretag) och lokalisering av tillgångarna i säkerhetsmassan för att säkerställa en grad av homogenitet som möjliggör riskdiversifiering i tillräcklig omfattning inom ramarna för denna homogenitet och underlätta för investeraren att göra en korrekt riskbedömning. Säkerhetsmassan bör därför vara enkel och transparent. Dessutom bör krav på riskreducering fastställas i detta direktiv, utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att komplettera dessa med andra metoder ▌. Beräkningen av täckningen och villkoren för att inkludera derivatkontrakt i säkerhetsmassan bör specificeras för att säkerställa att säkerhetsmassor omfattas av samma gemensamma höga kvalitetskrav i hela unionen.

(17)  I vissa medlemsstater finns det redan krav på att en övervakare av säkerhetsmassan utför särskilda uppgifter som rör de kvalificerade tillgångarnas kvalitet och säkerställer att de överensstämmer med nationella krav på täckning. För att harmonisera behandlingen av säkerställda obligationer i hela unionen är det därför viktigt att, när en sådan övervakare krävs enligt det nationella systemet, dennes uppgifter och ansvar är tydligt definierade. Att det finns en övervakare av säkerhetsmassan påverkar inte de nationella behöriga myndigheternas ansvar att utöva särskild offentlig tillsyn.

(18)  Det är svårt för mindre kreditinstitut att emittera säkerställda obligationer eftersom de initiala kostnaderna för att upprätta program för säkerställda obligationer ofta är höga. God likviditet är också särskilt viktigt på marknaderna för säkerställda obligationer och detta bestäms i stor utsträckning av antalet utestående obligationer. Det är därför lämpligt att möjliggöra arrangemang för gemensam finansiering mellan två eller flera kreditinstitut så att även mindre institut kan emittera säkerställda obligationer. Detta skulle göra det möjligt för flera kreditinstitut att föra samman tillgångar som säkerhet för säkerställda obligationer som emitteras av ett enskilt kreditinstitut, och även underlätta emission av säkerställda obligationer i de medlemsstater där det för närvarande inte finns några välutvecklade marknader. Det är viktigt att villkoren för att använda arrangemang för gemensam finansiering säkerställer att de tillgångar som säljs eller överförs genom ett avtal om finansiellt säkerhetsställande enligt direktiv 2002/47/EG till det emitterande kreditinstitutet uppfyller unionsrättens krav på godtagbara tillgångar och separering av tillgångar.

▌

(20)  Information om säkerhetsmassan som ligger bakom en säkerställd obligation är central för denna typ av finansiellt instrument eftersom sådan kunskap ökar jämförbarheten och gör det möjligt för investerarna att utföra nödvändig riskbedömning. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG(14) innehåller bestämmelser om upprättande, godkännande och spridning av prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad som är belägen eller bedriver verksamhet inom en medlemsstat. Flera olika initiativ som rör krav på upplysningar till dem som investerar i säkerställda obligationer har över tiden tagits fram av nationella lagstiftare och marknadsaktörer för att komplettera direktiv 2003/71/EG. Det är emellertid nödvändigt att på unionsnivå precisera en gemensam lägsta nivå på upplysningar som investerarna bör ha tillgång till innan eller när de köper säkerställda obligationer. Medlemsstaterna bör ges möjlighet att komplettera dessa minimikrav med ytterligare bestämmelser.

(21)  För att säkerställa investerarskyddet i samband med säkerställda obligationer är det centralt att minska instrumentets likviditetsrisk. Detta är avgörande för att garantera en planenlig återbetalning av de skulder som är knutna till den säkerställda obligationen. Det är därför lämpligt att införa krav på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan för att minska riskerna för likviditetsbrist, som till exempel löptids- och räntesatsobalanser, inställda betalningar, blandning av risker, derivat och andra operativa skulder som förfaller inom programmet för säkerställda obligationer. Säkerhetsmassans likviditetsbuffert skiljer sig från de allmänna likviditetskraven på kreditinstitut enligt andra unionsrättsakter på så sätt att denna likviditetsbuffert är direkt kopplad till säkerhetsmassan och är till för att minska likviditetsriskerna som är specifika just för den. För att minska den administrativa bördan bör medlemsstaterna kunna tillåta att detta samordnas med likviditetkrav som fastställs i annan unionslagstiftning eller nationell lagstiftning för andra syften än säkerhetsmassans likviditetsbuffert. Medlemsstaterna bör därför kunna besluta att kravet på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan endast tillämpas om inga andra likviditetskrav gäller för kreditinstitutet enligt unionslagstiftningen eller nationell lagstiftning under den period som omfattas av dessa andra krav.

(22)  I vissa medlemsstater har innovativa strukturer för löptidsprofiler utvecklats för att hantera potentiella likviditetsrisker, inbegripet löptidsobalanser. Det kan till exempel röra sig om att göra det möjligt att förlänga den ursprungliga löptiden för den säkerställda obligationen med en viss tid eller att låta kassaflödena från säkerhetsmassans tillgångar gå direkt till innehavarna av de säkerställda obligationerna. Förlängningar av löptiden, när de utgör ett alternativ till insolvens eller resolution, ger kreditinstitutet en möjlighet att begränsa panikförsäljningar och förstärka investerarskyddet. Det är dock viktigt att precisera på vilka villkor medlemsstaterna får tillåta dessa strukturer, så att det säkerställs att de inte är alltför komplexa. Det är också viktigt att säkerställa att kreditinstituten inte kan förlänga löptiden efter eget gottfinnande. Löptiden bör endast förlängas om objektiva och klart definierade utlösande händelser inträffar.

(23)  En särskild ordning för offentlig tillsyn är ett av de element som definierar säkerställda obligationer enligt artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG. Av direktivet framgår dock inte hur tillsynen ska vara utformad, vad den ska innefatta och vilka myndigheter som bör ansvara för den. Det är därför viktigt att harmonisera beståndsdelarna i den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer och att tydligt ange uppgifter och ansvar för de nationella behöriga myndigheter som ska utöva den.

(24)  Eftersom den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer skiljer sig från tillsynen över unionens kreditinstitut bör medlemsstaterna kunna utse andra behöriga nationella myndigheter för denna tillsynsroll än den myndighet som utövar allmän tillsyn av kreditinstitut. För att säkerställa att den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer utövas på ett enhetligt sätt i hela unionen är det emellertid nödvändigt att ställa krav på att de behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över säkerställda obligationer gör detta i nära samarbete med den behöriga myndighet som ansvarar för den allmänna tillsynen över kreditinstitut.

(25)  I den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer bör ingå att bevilja tillstånd till kreditinstitut att emittera säkerställda obligationer. Eftersom endast kreditinstitut bör få emittera säkerställda obligationer bör en grundförutsättning för tillståndet vara att institutet är auktoriserat som kreditinstitut. Detta direktiv bör innefatta bestämmelser om vilka villkor som gäller för att kreditinstitut som är auktoriserade enligt unionslagstiftningen ska kunna få tillstånd att utöva verksamhet som går ut på emission av säkerställda obligationer inom ett program för säkerställda obligationer.

(26)  När det gäller tillståndets omfattning består ett program för säkerställda obligationer vanligen av en säkerhetsmassa som ligger bakom emissioner av säkerställda obligationer (med olika ISIN-koder (International Securities Identification Number)).

(27)  För att säkerställa att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer lever upp till sina skyldigheter, och för att säkerställa lika behandling och regelefterlevnad i hela unionen, bör medlemsstaterna vara skyldiga att föreskriva administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräckande.

▌

(30)  För att upptäcka potentiella överträdelser av bestämmelserna för emission och försäljning av säkerställda obligationer bör de behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över sådana obligationer ges nödvändiga utredningsbefogenheter och ha effektiva system för att uppmuntra rapportering av potentiella eller faktiska överträdelser. Systemen bör inte påverka rätten till försvar för varje person eller enhet som påverkas negativt av tillämpningen av dessa befogenheter och system.

(31)  De behöriga myndigheter som utövar offentlig tillsyn över säkerställda obligationer bör också ha befogenhet att utdöma administrativa sanktioner och vidta andra administrativa åtgärder för att säkerställa största möjliga handlingsutrymme vid en överträdelse och för att bidra till att förhindra nya överträdelser, oavsett om åtgärderna betraktas som administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder enligt nationell rätt. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva ytterligare sanktioner utöver dem som anges i detta direktiv och även administrativa sanktionsavgifter som är högre.

(32)  Gällande nationell lagstiftning om säkerställda obligationer kännetecknas av detaljerad reglering på nationell nivå och system för tillsyn av emissioner och program för att säkerställa att investerarnas rättigheter respekteras vid alla stadier av emission av säkerställda obligationer. I denna tillsyn ingår fortlöpande övervakning av programmets olika delar, kraven på täckning och säkerhetsmassans kvalitet. Att investerarna har tillgång till adekvat information om regelverket för säkerställda obligationer är ett väsentligt inslag i investerarskyddet. Det är därför lämpligt att säkerställa att de behöriga myndigheterna regelbundet offentliggör information om de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv och om hur de utövar den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer.

(33)  Säkerställda obligationer säljs för närvarande i unionen med nationella märkningar och beteckningar som i vissa fall är väletablerade medan andra inte är det. Det förefaller därför skäligt att tillåta att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer i unionen använder den särskilda beteckningen ”europeiska säkerställda obligationer” när de säljer säkerställda obligationer till investerare både inom och utanför unionen, under förutsättning att obligationerna uppfyller de krav som fastställs i detta direktiv. Om säkerställda obligationer också uppfyller de krav som fastställs i artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013 bör kreditinstituten tillåtas att använda beteckningen ”förstklassiga EU-säkerställda obligationer”. Denna beteckning, som indikerar en särskilt hög och välkänd kvalitet, kan vara attraktiv även i medlemsstater med väletablerade nationella beteckningar. De två beteckningarna ”europeiska säkerställda obligationer” gör det lättare för investerarna att bedöma kvaliteten på de säkerställda obligationerna, vilket gör dem mer intressanta som placeringsalternativ både inom och utanför unionen. Användningen av dessa beteckningar bör dock vara frivillig och medlemsstaterna bör kunna behålla sina egna nationella system för märkning och beteckningar parallellt med de europeiska beteckningarna.

(34)  För att utvärdera tillämpningen av detta direktiv bör kommissionen i nära samarbete med EBA övervaka utvecklingen för säkerställda obligationer i unionen och rapportera till Europaparlamentet och rådet om nivån på investerarskyddet och om utvecklingen av marknaderna för säkerställda obligationer. Rapporten bör också studera utvecklingen när det gäller de tillgångar som ställs som säkerhet vid emission av säkerställda obligationer, inklusive möjligheten för medlemsstaterna att tillåta att säkerställda obligationer emitteras för att finansiera lån där offentliga företag är involverade.

(35)  Europaparlamentet betonade i sin resolution av den 4 juli 2017 om en EU-omfattande ram för säkerställda obligationer att man bör avlägsna hindren för marknadstillträde för emittenter på nya marknader för säkerställda obligationer utanför EES genom att erbjuda likabehandling av säkerställda obligationer från emittenter i tredje land, under förutsättning att deras rättsliga, institutionella och tillsynsmässiga förhållanden klarar en grundlig likvärdighetsbedömning av en behörig unionsinstitution. Huvudprinciperna i unionsrätten bör fungera som ett potentiellt riktmärke för marknaderna för säkerställda obligationer globalt. Eftersom marknaderna för säkerställda obligationer utvecklas snabbt i flera tredjeländer är det absolut nödvändigt att utan onödigt dröjsmål inrätta en likvärdighetsordning för ▌tredjeland. Genom att minska hindren för marknadstillträde för emittenter av säkerställda obligationer utanför EU ökar man EU-investerarnas valmöjligheter och tillgång till långsiktig finansiering, och främjar samtidigt ökade gränsöverskridande investeringar.▌

(36)  Typiskt för säkerställda obligationer är att de har en planenlig löptid på flera år. Det är därför nödvändigt med övergångsbestämmelser för att säkerställa att säkerställda obligationer som redan har emitterats den [Publikationsbyrån: För in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv] inte påverkas.

(37)  I och med fastställandet av ett enhetligt regelverk för säkerställda obligationer bör beskrivningen av säkerställda obligationer i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG ändras. I direktiv 2014/59/EU definieras säkerställda obligationer genom en hänvisning till artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG och eftersom den beskrivningen ändras bör direktiv 2014/59/EU också ändras. Vidare, för att undvika att påverka säkerställda obligationer som har emitterats i enlighet med artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG före den [Publikationsbyrån: För in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv] bör de säkerställda obligationerna fortsatt benämnas eller definieras som säkerställda obligationer fram till förfallodagen. Direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(38)  I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument(15) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

(39)  Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av behovet av att utveckla marknaderna för säkerställda obligationer i hela unionen och främja gränsöverskridande investeringar, kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(40)  Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001(16), och avgav sitt yttrande den ....(17).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING ISYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1Syfte

I detta direktiv fastställs bestämmelser om investerarskydd avseende följande:

(1)  Krav för emission av säkerställda obligationer.

(2)  Strukturrelaterade element för säkerställda obligationer

(3)  Offentlig tillsyn över säkerställda obligationer

(4)  Krav på offentliggörande ▌när det gäller säkerställda obligationer.

Artikel 2Tillämpningsområde

Detta direktiv gäller för säkerställda obligationer som emitteras av kreditinstitut som är etablerade i unionen.

Artikel 3Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

(1)  säkerställd obligation: en skuldförbindelse som emitteras under offentlig tillsyn i enlighet med artikel 18 av ett kreditinstitut eller av ett specialiserat hypoteklåneinstitut och som är ett instrument med dubbel regressrätt i enlighet med artikel 4, som är konkursskyddad i enlighet med artikel 5, vars tillgångar i säkerhetsmassan är separerade i enlighet med artikel 12 och som säkras genom kvalificerade tillgångar i enlighet med artikel 6 eller artikel 6a beroende på det enskilda fallet.

(2)  program för säkerställda obligationer: de tillgångar och skulder som avses i artikel 15 samt kreditinstitutets verksamhet i samband med emission av säkerställda obligationer i enlighet med ▌tillstånd som beviljats i enlighet med artikel 19.

(3)  säkerhetsmassa: en tydligt definierad uppsättning identifierbara tillgångar som garanterar betalningsskyldigheterna för emittenten av den säkerställda obligationen fram till den säkerställda obligationens förfallodag och som omfattas av rättsliga bestämmelser som säkerställer att dessa tillgångar kommer att separeras från andra tillgångar som innehas av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer senast när resolutions- eller insolvensförfaranden har inletts avseende emittenten av den säkerställda obligationen.

(4)  kreditinstitut: kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

(5)  specialiserat hypoteklåneinstitut: ett kreditinstitut som

(a)  finansierar beviljade lån eller förvärvade fordringar genom emission av säkerställda obligationer,

(b)  enligt lag får vara verksamt enbart inom hypotekslån och lån till den offentliga sektorn, och

(c)  inte får ta emot insättningar men däremot andra återbetalbara medel från allmänheten,

utan att det påverkar andra underordnade och kompletterande verksamheter som begränsas och specificeras i medlemsstaternas nationella lagstiftning.

(6)  tidigareläggning av en säkerställd obligation: en situation där ▌en säkerställd obligation, vid insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar den säkerställda obligationen, förfaller och ska återbetalas med omedelbar verkan och för vilken den säkerställda obligationens innehavare har en verkställbar fordran som ska återbetalas tidigare än den ursprungliga förfallodagen.

(7)  marknadsvärde: när det gäller fast egendom, marknadsvärde enligt definitionen i artikel 4.1.76 i förordning (EU) nr 575/2013.

(8)  pantlånevärde: när det gäller fast egendom, pantlånevärde enligt definitionen i artikel 4.1.74 i förordning (EU) nr 575/2013.

▌ (10)  primärtillgång: en dominerande tillgång i säkerhetsmassan som avgör dess typ.

(11)  ersättningstillgång: en tillgång som bidrar till kraven på täckning, men som inte är en primär tillgång.

(12)  övervärde i säkerhetsmassan: den totala lagstadgade, frivilliga eller avtalsenliga nivå på säkerhet som överstiger de täckningskrav som fastställs i artikel 15, exklusive andra aktuella eller framtida ytterligare garantier som kan tillhandahållas enligt nationell lagstiftning och som kan variera över tiden.

(13)  matchningskrav: bestämmelser som kräver matchning mellan kassaflöden som är kopplade till skulder och tillgångar på så sätt att det säkerställs att betalningar från låntagare inkommer innan utbetalning görs till de säkerställda obligationernas innehavare, och att de belopp kommer in från låntagarna är minst lika stora som de utbetalningar som ska göras till obligationsinnehavarna.

(14)  nettolikviditetsutflöde: alla betalningar som görs under en viss period, inklusive kapitalbelopp och räntebetalningar och betalningar enligt derivatkontrakt inom programmet för säkerställda obligationer, efter avdrag av alla betalningar som mottas under samma period för fordringar avseende tillgångarna i säkerhetsmassan.

(15)  förlängningsbar löptidsstruktur: en mekanism som ger möjlighet att förlänga den planerade löptiden för säkerställda obligationer med en viss tid och i händelse av att en specifik utlösande faktor inträffar.

(16)  offentlig tillsyn över säkerställda obligationer: tillsyn över program för säkerställda obligationer för att säkerställa att kraven för emission av säkerställda obligationer efterlevs och verkställs.

(17)  särskild förvaltare: den person eller enhet som har utnämnts för att förvalta ett program för säkerställda obligationer i händelse av insolvens i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inom ramen för programmet.

(17a)  resolution: sådana resolutionsåtgärder som avses i artikel 2 sjunde strecksatsen i direktiv 2001/24/EG.

AVDELNING IISTRUKTURRELATERADE ELEMENT FÖR SÄKERSTÄLLDA OBLIGATIONER

Kapitel 1Dubbel regressrätt och konkursskydd

Artikel 4Dubbel regressrätt

1.  Medlemsstaterna ska fastställa regler som innebär att de som investerar i säkerställda obligationer ges rätt till följande fordringar:

(a)  En fordran på det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

(b)  I händelse av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer: en prioriterad fordran på kapitalbelopp och upplupen ränta från de tillgångar som ingår i säkerhetsmassan.

(c)  I händelse av insolvens i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer, och om de prioriterade fordringar som avses i punkt b inte kan tillgodoses fullt ut: en fordran på kreditinstitutets insolvensbo som likställs med kreditinstitutets prioriterade fordringsägare som saknar säkerhet, vilka fastställs i enlighet med den nationella lagstiftning som reglerar rangordningen vid normala insolvensförfaranden.

2.  De fordringar som avses i punkt 1 ska vara begränsade till den fulla betalningsskyldighet som är kopplad till den säkerställda obligationen.

3.  För tillämpningen av punkt 1 c i händelse av insolvens i ett specialiserat hypoteklåneinstitut får medlemsstaterna fastställa regler som ger innehavare av säkerställda obligationer en fordran som är prioriterad i förhållande till det specialiserade hypoteklåneinstitutets vanliga fordringsägare som saknar säkerhet, vilka fastställs i enlighet med den nationella lagstiftning som reglererar rangordningen vid normala insolvensförfaranden, men som är efterställd alla andra prioriterade fordringsägare.

Artikel 5Konkursskydd när det gäller säkerställda obligationer

Medlemsstaterna ska se till att de betalningsskyldigheter som är kopplade till de säkerställda obligationerna inte görs till föremål för automatisk tidigareläggning vid insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

Kapitel 2Säkerhetsmassa och täckning

Avsnitt IKvalificerade tillgångar

Artikel 6Tillgångar i säkerhetsmassan

för förstklassiga säkerställda obligationer

Medlemsstaterna ska ▌kräva att säkerställda obligationer kontinuerligt är säkrade med tillgångar av hög kvalitet i säkerhetsmassan. Sådana tillgångar ska inkludera alla tillgångar som anges som kvalificerade enligt artikel 129.1 a–g i förordning (EU) nr 575/2013 ▌. ▌

Artikel 6aTillgångar i säkerhetsmassan för ordinära säkerställda obligationer

1.  Medlemsstaterna får tillåta emission av säkerställda obligationer som säkras av tillgångar i säkerhetsmassan av hög kvalitet som inte anges som kvalificerade i artikel 129.1 a–g i förordning (EU) nr 575/2013. I detta fall ska medlemsstaterna kräva att tillgångarna i säkerhetsmassan förser det kreditinstitut som emitterar de säkerställda obligationerna med fordringar på betalning av ett klart fastställt belopp i enlighet med punkt 2 och med underliggande säkerheter i form av tillgångar i enlighet med punkt 3. Medlemsstaterna ska också kräva att valet av tillgångar i säkerhetsmassan minskar risken för säkerhetsmassan i enlighet med punkt 4.

2.  Medlemsstaterna ska fastställa regler för att säkerställa att den betalningsfordran som avses i punkt 1 uppfyller följande rättsliga krav:

(a)  Varje fordran säkras genom tillgångar för vilka ägarskap och säkerhetsinnehavarnas rättigheter har registrerats i ett offentligt register, eller utgör ett lån till ett offentligt företag enligt definitionen i artikel 2 b i kommissionens direktiv 2006/111/EG.

(b)  Varje fordran, som inte är ett lån till ett offentligt företag enligt definitionen i artikel 2 b i kommissionens direktiv 2006/111/EG, är säkrad genom lagligt upprättade hypotek, inteckningar, panträtter eller andra garantier som var för sig är verkställbara.

(c)  Hypotek, inteckningar, panträtter eller andra garantier som avses i led b är sådana att det är möjligt för det kreditinstitut som emitterar de säkerställda obligationerna att motta betalning av fordran i vederbörlig tid och till rimlig kostnad.

För tillämpningen av leden a och b ska medlemsstaterna fastställa regler som säkerställer en snabb bokföring och registrering av hypotek, inteckningar, panträtter eller garantier för fordringar på säkerhetsmassan.

För tillämpningen av leden b och c ska medlemsstaterna säkerställa att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer bedömer både verkställbarheten av fordringarna och den förväntade längden på rättsliga förfaranden innan sådana fordringar inkluderas i säkerhetsmassan.

3.  Medlemsstaterna ska fastställa regler för att säkerställa att de säkrade tillgångar som avses i punkt 1 uppfyller något av följande krav:

(a)  För fysiska tillgångar ska antingen marknadsvärdet eller pantlånevärdet kunna fastställas eller, om detta inte är möjligt, ska tillgången värderas enligt regler som fastställs av medlemsstaten.

(b)  För lån till ett offentligt företag ska detta företag vara föremål för offentlig tillsyn, eller exponeringen eller motparten ha en hög kreditvärdering (investment grade) som tilldelats av att externt kreditvärderingsinstitut.

För tillämpningen av de regler för värdering av tillgångar som avses i led a, ska medlemsstaterna kräva att den fysiska säkerheten värderas av en oberoende värderingsman som har de kvalifikationer, den skicklighet och den erfarenhet som krävs för att utföra värderingen. Medlemsstaterna ska dessutom fastställa en värderingsmetod och en värderingsprocess för att ta fram värden som är lika med eller lägre än det okända marknads- eller pantlånevärdet för en tillgång vid den tidpunkt då den inkluderas i säkerhetsmassan.

4.  Medlemsstaterna ska säkerställa den riskminskning som avses i punkt 1 genom att införa följande krav:

(a)  Alla säkerheter för tillgångar i säkerhetsmassan ska vara tillräckligt försäkrade mot risken för förlust eller skada och kravet från försäkringen ska ingå i säkerhetsmassans ersättningstillgångar.

(b)  De fysiska tillgångar som avses i punkt 3 a fungerar som säkerheter för fordringar på säkerhetsmassan på högst 70 % av deras värde. För de fysiska tillgångar som avses i artikel 129.1 d–g i förordning (EU) nr 575/2013 får procentandelen av deras värde vara högre, men får inte överskrida den högsta procentandel som tillämpas för den typen av tillgångar i den förordningen. Värdet ska fastställas i enlighet med de tillämpliga regler som avses i punkt 3 i denna artikel vid tidpunkten för den första finansieringen av lån med säkerställda obligationer.

(c)  De lån till offentliga företag som avses i punkt 3 b ska vara kvalificerade som säkerheter i säkerhetsmassan med en diskonteringsränta som tillämpas på deras nominella belopp och som inte överskrider

- 80 % av exponeringen om motparten står under offentlig tillsyn,

- 60 % av exponeringen om motparten omfattas av en kreditvärdering som utförs av ett externt kreditvärderingsinstitut och som inte är lägre än dess eget tröskelvärde för hög kreditvärdighet.

(d)  Tillgångarna i säkerhetsmassan ska vara tillräckligt diversifierade för att möjliggöra riskdiversifiering.

(e)  Säkerhetsmassan ska vara fri från materiell koncentration.

EBA ska utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder för att för varje klass av primärtillgångar i säkerhetsmassan ytterligare specificera

(a)  det lägsta antal separata tillgångar i säkerhetsmassan som säkerställer tillräcklig diversifiering i enlighet med första stycket led d,

(b)  avsaknaden av materiell koncentration i enlighet med första stycket led e, i procent av den sammanlagda exponering som inte får överskridas av en exponering mot en enskild gäldenär.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder senast den ... [ett år efter direktivets ikraftträdande].

Kommissionen ges befogenhet att komplettera detta direktiv genom att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i andra stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 7Tillgångar som är lokaliserade utanför unionen

1.  Med förbehåll för bestämmelsen i punkt 2 får medlemsstaterna tillåta kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer att inkludera tillgångar som är lokaliserade utanför unionen i säkerhetsmassan.

2.  Om medlemsstaterna tillåter att tillgångar inkluderas i enlighet med punkt 1 ska de säkerställa investerarskyddet genom att kontrollera att dessa tillgångar som är lokaliserade utanför unionen uppfyller alla kraven i artikel 6 eller artikel 6a. Medlemsstaterna ska säkerställa att säkerheten erbjuder en säkerhetsnivå som är likvärdig med vad som gäller för säkerheter som hålls i unionen, och att dessa tillgångar kan realiseras på ett rättsligt verkställbart sätt i likhet med vad som gäller för tillgångar som är lokaliserade inom unionen.

2a.  Medlemsstaterna ska tillåta att tillgångar som är lokaliserade utanför unionen placeras i säkerhetsmassan, förutsatt att dessa tillgångar uppfyller kraven i artikel 6 eller artikel 6a i detta direktiv.

Artikel 8Gruppinterna strukturer med pooler av säkerställda obligationer

Medlemsstaterna får fastställa bestämmelser om användning inom en grupp, genom interna transaktioner, av säkerställda obligationer som emitteras av ett kreditinstitut som tillhör gruppen (nedan kallade internt emitterade säkerställda obligationer) som tillgångar i säkerhetsmassan för externt emitterade säkerställda obligationer av ett annat kreditinstitut som tillhör samma grupp (nedan kallade externt emitterade säkerställda obligationer). Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att ta med minst följande krav i bestämmelserna:

(-a)  De internt emitterade säkerställda obligationerna uppfyller kraven i detta direktiv.

(a)  De internt emitterade säkerställda obligationerna ska säljas till det kreditinstitut som emitterar de externt emitterade säkerställda obligationerna.

(b)  De internt emitterade säkerställda obligationerna redovisas i balansräkningen för det kreditinstitut som emitterar de externt emitterade säkerställda obligationerna ▌. ▌;

(ba)  Säkerhetsmassan omfattar inte internt emitterade säkerställda obligationer från olika emittenter.

(c)  De externt emitterade säkerställda obligationerna ska säljas till investerare utanför gruppen.

(ca)  Innehavare av säkerställda obligationer som avser att köpa de externt emitterade säkerställda obligationerna har full tillgång till investerarinformationen enligt artikel 14 i detta direktiv för alla internt emitterade säkerställda obligationer i gruppen.

(d)  Både de internt och de externt emitterade säkerställda obligationerna ska uppfylla kraven för kreditkvalitetssteg 1 enligt vad som avses i del tre avdelning II kapitel 2 i förordning (EU) nr 575/2013 och vara kvalificerade tillgångar enligt artikel 6 eller artikel 6a.

Artikel 9Gemensam finansiering

1.  ▌Medlemsstaterna ska tillåta gemensam finansiering av säkerställda obligationer av flera kreditinstitut, under förutsättning att den gemensamt finansierade säkerställda obligationen emitteras av ett enda kreditinstitut (”det ledande institutet”).

Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att fastställa bestämmelser för försäljning eller överföring genom ett avtal om finansiellt säkerhetsställande enligt direktiv 2002/47/EG av lån och hypotek, inteckningar, panträtter eller andra jämförbara rättigheter som står som säkerhet för tillgångar från det kreditinstitut som utfärdat dem till det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer. ▌

2.  Medlemsstaterna ska fastställa regler som begränsar den gemensamma finansieringen till användningen av kvalificerade säkerställda tillgångar enligt artikel 6 eller artikel 6a som tillgångar i säkerhetsmassan för det ledande institutets emission av säkerställda obligationer. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla som investerar i säkerställda obligationer, vid insolvens eller resolution i det ledande institutet, har en direkt fordran på alla de tillgångar som ingår i säkerhetsmassan i enlighet med artikel 4.1 b och en resterande fordran mot det ledande institutet i enlighet med led c i den punkten. Medlemsstaterna får fastställa regler för investerares resterande fordringar mot kreditinstitut som har bidragit till den gemensamma finansieringen av säkerhetsmassan om det ledande institutets insolvensbo är otillräckligt.

2a.  Medlemsstaterna ska säkerställa att gemensamt finansierade säkerställda obligationer omfattas av alla tillämpliga regler för säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer.

Artikel 10Säkerhetsmassans sammansättning

1.  Medlemsstaterna ska fastställa regler som säkerställer att tillgångarna i säkerhetsmassan är tillräckligt homogena, så att de är likartade vad gäller typen av säkerhet bakom fordringarna i säkerhetsmassan. När det gäller de tillgångar som avses i artikel 6, ska en säkerhetsmassa anses vara tillräckligt homogen under förutsättning att alla dess primärtillgångar tillhör en av följande tre grupper:

- Tillgångar i enlighet med artikel 129.1 a–c i förordning (EU) nr 575/2013.

- Tillgångar i enlighet med artikel 129.1 d–f i förordning (EU) nr 575/2013.

- Tillgångar i enlighet med artikel 129.1 g i förordning (EU) nr 575/2013.

Medlemsstaterna ska tillåta flera separata homogena säkerhetsmassor för en klass av primärtillgångar. Denna artikel ska inte tillämpas på offentliga kredittillgångar, derivatkontrakt eller ersättningstillgångar som ingår i säkerhetsmassan.

2.  EBA ska övervaka skillnaderna i praxis inom det område som avses i punkt 1 i denna artikel, och ska i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 utfärda riktlinjer för tillämpningen av denna artikel.

Artikel 11Derivatkontrakt i säkerhetsmassan

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att derivatkontrakt kan ingå i säkerhetsmassan. De ska också säkerställa att, om derivat är en del av säkerhetspoolen, minst följande villkor är uppfyllda:

(a)  Derivatkontrakten ingår i säkerhetsmassan endast av risksäkringsskäl, och värderingen av dem beräknas på basis av nettokassaflödet.

(b)  Derivatkontrakten är tillräckligt dokumenterade.

(c)  Derivatkontrakten är separerade i enlighet med artikel 12.

(d)  Derivatkontrakten kan inte avslutas till följd av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

(e)  Derivatkontrakten är förenliga med de bestämmelser som fastställts i enlighet med punkt 2.

2.  För att säkerställa att de krav som anges i punkt 1 efterlevs ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser för derivatkontrakt i säkerhetsmassan som åtminstone omfattar följande:

(a)  Kriterier för godkännande av motparterna i risksäkringen.

▌

(c)  Nödvändig dokumentation som ska tillhandahållas för derivatkontrakt.

Artikel 12Separering av tillgångar i säkerhetsmassan

Medlemsstaterna ska fastställa regler för separeringen av tillgångarna i säkerhetsmassan. Dessa regler ska inkludera följande krav:

(a)  Alla tillgångarna i säkerhetsmassan ska alltid kunna identifieras av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

(b)  Separeringen av alla tillgångarna i säkerhetsmassan ska verkställas senast omedelbart vid insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

(c)  Alla tillgångarna i säkerhetsmassan ska vara skyddade från alla anspråk från tredje part och ska inte ingå i insolvensboet för det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer förrän den prioriterade fordran enligt artikel 4.1 b har verkställts.

För tillämpningen av första stycket ska tillgångarna i säkerhetsmassan innefatta alla säkerheter som har mottagits i samband med positioner i derivatkontrakt.

▌

Artikel 13Övervakare av säkerhetsmassan

1.  Medlemsstaterna får kräva att ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer utnämner en övervakare av säkerhetsmassan med uppgift att fortlöpande övervaka säkerhetsmassan med avseende på de krav som anges i artiklarna 6–12 och 14–17.

2.  Om medlemsstaterna använder den möjlighet som föreskrivs i punkt 1 ska de fastställa bestämmelser om åtminstone följande aspekter:

(a)  Utnämning och uppsägning av övervakaren av säkerhetsmassan.

(b)  Eventuella behörighetskriterier för övervakaren av säkerhetsmassan.

(c)  Övervakarens roll och uppgifter, även i händelse av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

(d)  Skyldigheten att rapportera till den behöriga myndighet som har utsetts i enlighet med artikel 18.2.

(e)  Rätten till tillgång till den information som krävs för att övervakaren ska kunna fullgöra sina uppgifter.

3.  En övervakare av säkerhetsmassan ska vara åtskild från och oberoende av det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer och från dess revisor. Den behöriga myndighet som utsetts enligt artikel 18.2 får dock, efter en bedömning från fall till fall, tillåta att det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer övervakar sin säkerhetsmassa.

4.  Om medlemsstaterna använder den möjlighet som föreskrivs i punkt 1 ska de underrätta EBA.

Artikel 14Information till investerarna

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer tillhandahåller information om program för säkerställda obligationer som är tillräckligt detaljerad för att göra det möjligt för investerarna att bedöma programmets profil och risker och att utföra en due diligence-granskning.

2.  För tillämpningen av punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att informationens ges till investerarna minst två gånger om året och att den innehåller minst följande portföljinformation:

(a)  Värdet på de tillgångar som fungerar som säkerhetsmassa och utestående säkerställda obligationer.

(b)  Den geografiska fördelningen och typen av tillgångar i säkerhetsmassan, tillgångarnas lånestorlek och värderingsmetod.

(c)  Uppgifter om ränte-, valuta-, kredit-, marknads- och likviditetsrisker.

(d)  Löptidsstrukturen för tillgångar i säkerhetsmassan och säkerställda obligationer, inklusive i förekommande fall en översikt över de utlösande faktorerna för förlängning av löptiden.

(e)  Nivåer på täckningskrav och tillgänglig täckning, inbegripet lagstadgat, avtalsenligt och frivilligt övervärde i säkerhetsmassan.

(f)  Procentandelen lån som är obetalda mer än 90 dagar efter förfallodagen.

Medlemsstaterna ska säkerställa att informationen ges till investerarna i sammanställd form. ▌

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att kräva att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer på sin webbplats offentliggör den information som getts till investerare i enlighet med punkterna 1 och 2. Medlemsstaterna ska säkerställa att elektronisk tillgång till denna information är tillräckligt för tillämpningen av denna artikel.

Avsnitt IITäckning och likviditetskrav

Artikel 15Krav på täckning

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att kräva att program för säkerställda obligationer kontinuerligt uppfyller åtminstone följande krav på täckning:

(a)  Summan av alla fordringar på tillgångarna i säkerhetsmassan ska kontinuerligt vara minst lika stor som summan av alla betalningsskyldigheter som är knutna till de säkerställda obligationerna, inbegripet skyldigheten att betala kapitalbelopp och upplupen ränta för utestående säkerställda obligationer och kostnader för upprätthållande och förvaltning av program för säkerställda obligationer.

(b)  Beräkningen av kravet på täckning ska säkerställa att

i)  det totala nominella beloppet av alla tillgångar i säkerhetsmassan, med undantag av tillgångar som är derivat, är minst lika stort som det totala nominella beloppet för utestående säkerställda obligationer (principen om nominell täckning) och att

ii)  tillgångar och skulder till följd av derivat värderas på basis av nettokassaflödet.

(c)  Följande tillgångar i säkerhetsmassan ska bidra till kravet på täckning:

i)  Primärtillgångar.

ii)  Ersättningstillgångar.

iii)  Likvida tillgångar som innehas i enlighet med artikel 16.

iv)  Kontantbetalningar från derivatkontrakt som ingår i säkerhetsmassan.

v)  Lagstadgat övervärde i säkerhetsmassan.

(d)  Fordringar utan säkerhet, i de fall ett fallissemang anses föreligga i enlighet med artikel 178 i förordning (EU) nr 575/2013, får inte utgöra del av täckningen.

För tillämpningen av första stycket led a får medlemsstaterna tillåta att ett engångsbelopp beräknas för kostnaderna för upprätthållande och förvaltning av ett program för säkerställda obligationer.

För tillämpningen av första stycket led b får medlemsstaterna tillåta andra principer för beräkning, under förutsättning att detta inte leder till en högre beräkning av täckningen än vid beräkning enligt principen om nominell täckning.

2.  Medlemsstaterna ska säkerställa att beräkningen av täckning och beräkningen av skulder görs enligt samma metod.

Artikel 16Krav på en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att kräva att det kontinuerligt finns en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan som består av likvida tillgångar som är tillgängliga för att täcka nettolikviditetsutflödena i programmet för säkerställda obligationer.

2.  Säkerhetsmassans likviditetsbuffert ska täcka nettolikviditetsutflöden under 180 dagar, utom under de perioder av stress som anges i artikel 3.11 i delegerad förordning (EU) nr 2015/61.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att säkerhetsmassans likviditetsbuffert som avses i punkt 1 består av följande typer av tillgångar:

(a)  Tillgångar som uppfyller kraven för tillgångar på nivå 1, nivå 2A och nivå 2B i enlighet med artiklarna 10, 11 och 12 i delegerad förordning (EU) 2015/61, värderade i enlighet med artikel 9 i den delegerade förordningen och separerade i enlighet med artikel 12 i detta direktiv.

(b)  Exponeringar mot kreditinstitut ▌i enlighet med artikel 129.1 c i förordning (EU) nr 575/2013.

Vid tillämpningen av första stycket led a ska medlemsstaterna säkerställa att säkerställda obligationer som är emitterade av institutet själv inte kan bidra till att täcka säkerhetsmassans likviditetsbuffert.

För tillämpningen av första stycket led b ska medlemsstaterna säkerställa att fordringar utan säkerhet från exponeringar som har fallerat i enlighet med artikel 178 i förordning (EU) nr 575/2013 inte kan utgöra del av säkerhetsmassans likviditetsbuffert.

3a.  Likvida tillgångar i säkerhetsmassans likviditetsbuffert ska inte bidra till de likviditetskrav som fastställs i delegerad förordning (EU) 2015/61.

4.  Genom undantag från punkt 3 a får medlemsstaterna besluta att de likvida tillgångar i säkerhetsmassans likviditetsbuffert som avses i punkt 3 a kan bidra till de likviditetskrav som fastställs i delegerad förordning (EU) 2015/61 med upp till beloppet av nettolikviditetsutflödet i programmet för säkerställda obligationer. Denna möjlighet påverkar dock inte kravet på att dessa likvida tillgångar i säkerhetspoolens likviditetsbuffert ska hållas åtskilda inom ramen för programmet för säkerställda obligationer och, i händelse av emittentens resolution eller insolvens, åtskilda från de likvida tillgångar som innehas för de likviditetskrav som fastställs i delegerad förordning (EU) 2015/61.

5.  För förlängningsbara löptidsstrukturer ska medlemsstaterna säkerställa att likviditetskraven för återbetalning av kapitalbelopp uppdateras efter en eventuell förlängd löptid så att de alltid matchar betalningsbehoven vid den tidpunkt då det sista kapitalbeloppet ska betalas.

6.  Medlemsstaterna ska säkerställa att kraven i punkt 1 inte tillämpas på säkerställda obligationer som omfattas av matchningskrav.

Artikel 17Villkor för förlängningsbara löptidsstrukturer

1.  Medlemsstaterna får tillåta emission av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer om investerarskyddet säkerställs genom minst följande:

(a)  De utlösande faktorerna för förlängning av löptiden är angivna i kontrakt eller lag.

(b)  Löptiden kan endast förlängas i händelse av emittentens resolution eller insolvens och med godkännande av den behöriga tillsynsmyndigheten eller på grundval av objektiva finansiella faktorer som fastställs i nationell lagstiftning.

(c)  Den information om löptidsstrukturen som ges till investerarna är tillräcklig för att göra det möjligt för dem att bestämma den säkerställda obligationens risk, och den innefattar en detaljerad beskrivning av följande:

i)  Den utlösande faktorn för förlängning av löptiden.

ii)  Effekterna av förlängningen av löptiden i händelse av insolvens eller resolution i det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

iii)  Vilka roller de behöriga myndigheter som utses i enlighet med artikel 18.2 och den särskilda förvaltaren har när det gäller förlängning av löptiden, om relevant.

(d)  Det är alltid möjligt att fastställa den slutliga förfallodagen för den säkerställda obligationen.

(e)  Förlängningen av löptiden påverkar inte rangordningen av innehavarna av säkerställda obligationer.

(f)  Förlängningen av löptiden ändrar inte de strukturrelaterade element för de säkerställda obligationerna som rör dubbel regressrätt enligt artikel 4 och konkursskydd enligt artikel 5.

1a.  EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder som ytterligare specificerar de objektiva finansiella faktorer som avses i punkt 1 b, inbegripet objektiva tester för sådana faktorer. EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder senast den ... [ett år efter direktivets ikraftträdande].

Kommissionen ska ges befogenhet att komplettera detta direktiv genom att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i tredje stycket i denna punkt i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

2.  Medlemsstater som tillåter emission av säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer ska underrätta EBA om sitt beslut.

AVDELNING IIIOFFENTLIG TILLSYN ÖVER SÄKERSTÄLLDA OBLIGATIONER

Artikel 18Offentlig tillsyn över säkerställda obligationer

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att föreskriva att emission av säkerställda obligationer omfattas av offentlig tillsyn över säkerställda obligationer.

2.  För den offentliga tillsyn över säkerställda obligationer som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter. De ska underrätta kommissionen och EBA om de utsedda myndigheterna och ange hur funktioner och uppgifter eventuellt har fördelats.

3.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med punkt 2 övervakar emissioner av säkerställda obligationer för att bedöma om kraven i de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv efterlevs.

4.  Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer registrerar alla sina transaktioner inom programmet för säkerställda obligationer och har tillräckliga och lämpliga dokumentationssystem och dokumentationsrutiner.

5.  Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att lämpliga åtgärder vidtas för att göra det möjligt för de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med punkt 2 att få den information som behövs för att bedöma om kraven i de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv efterlevs, utreda eventuella fall av bristande efterlevnad, och utdöma administrativa sanktioner och avhjälpande åtgärder i enlighet med de nationella bestämmelser som införlivar artikel 23.

6.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts enligt punkt 2 har den sakkunskap, de resurser, den operativa kapacitet, de befogenheter och det oberoende som krävs för att uppfylla de funktioner som ingår i den offentliga tillsynen över säkerställda obligationer.

Artikel 19Tillstånd för program för säkerställda obligationer

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom krav på att tillstånd för program för säkerställda obligationer måste erhållas innan säkerställda obligationer emitteras inom det programmet. Medlemsstaterna ska ge befogenhet att bevilja sådana tillstånd till de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2.

2.  Medlemsstaterna ska fastställa kraven som ska gälla för det tillstånd som avses i punkt 1 vilka minst ska omfatta följande:

(a)  En lämplig verksamhetsplan som beskriver emissionen av säkerställda obligationer.

(b)  Lämpliga riktlinjer, rutiner och metoder som syftar till investerarskydd när det gäller att godkänna, ändra, förnya och återfinansiera lån som ingår i säkerhetsmassan.

(c)  Ledning och personal som särskilt arbetar med programmet för säkerställda obligationer och som har lämplig kompetens och kunskap avseende emission av säkerställda obligationer och förvaltning av programmet för säkerställda obligationer.

(d)  En administrativ struktur för säkerhetsmassan som uppfyller de tillämpliga krav som fastställs i de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv.

Artikel 20Offentlig tillsyn över säkerställda obligationer vid insolvens eller resolution

1.  De behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 ska samarbeta med resolutionsmyndigheten i händelse av resolution i ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer för att säkerställa att rättigheter och intressen för innehavarna av säkerställda obligationer tillvaratas, åtminstone genom att kontrollera den fortsatta och kompetenta förvaltningen av programmet för säkerställda obligationer under resolutionsförfarandet.

2.  Medlemsstaterna får föreskriva att en särskild förvaltare utnämns i händelse av insolvens i ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer, för att säkerställa att rättigheter och intressen för innehavarna av säkerställda obligationer tillvaratas, åtminstone genom att kontrollera den fortsatta och kompetenta förvaltningen av programmet för säkerställda obligationer under insolvensförfarandet.

Om medlemsstaterna använder denna möjlighet ska de kräva att de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 ska godkänna utnämningen och uppsägningen av den särskilda förvaltaren.

3.  Om medlemsstaterna föreskriver att en särskild förvaltare ska utnämnas i enlighet med punkt 2 ska de anta bestämmelser som fastställer den särskilda förvaltarens uppgifter och ansvarsområden, åtminstone när det gäller följande:

(a)  Att betala de skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna.

(b)  Att förvalta och avyttra tillgångar i säkerhetsmassan, inklusive överföring av tillgångarna tillsammans med de skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna till ett annat kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

(c)  Att utföra de rättsliga transaktioner som krävs för en korrekt förvaltning av säkerhetspoolen, för den löpande övervakningen av täckningen av de skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna, för att inleda förfaranden i syfte att återvinna tillgångsvärden i säkerhetsmassan och för att överföra dessa resterande tillgångar, efter det att alla skulder som är knutna till de säkerställda obligationerna är betalda, till konkursboet för det kreditinstitut som emitterat de säkerställda obligationerna.

4.  Medlemsstaterna ska säkerställa samordning och utbyte av information i samband med insolvens- eller resolutionsförfarandet mellan de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2, den särskilda förvaltaren om en sådan har utnämnts, och resolutionsmyndigheten.

Artikel 21Rapportering till de behöriga myndigheterna

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom krav på att kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer rapporterar den information om program för säkerställda obligationer som anges i punkt 2 till de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2. Informationen ska rapporteras regelbundet och även på begäran av de behöriga myndigheterna. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om hur ofta regelbundna rapporter ska lämnas.

2.  I den rapporteringsskyldighet som ska fastställas enligt punkt 1 ska det ingå krav på att information lämnas om minst följande krav i programmet för säkerställda obligationer:

(a)  Dubbel regressrätt enligt artikel 4.

(b)  Konkursskydd för den säkerställda obligationen enligt artikel 5.

(c)  Kvalificerade tillgångar och krav på säkerhetsmassan enligt artiklarna 6–11.

(d)  Separering av tillgångar i säkerhetsmassan enligt artikel 12.

(e)  Funktionen som övervakare av säkerhetsmassan enligt artikel 13.

(f)  Krav på information till investerarna enligt artikel 14.

(g)  Krav på täckning enligt artikel 15.

(h)  Säkerhetsmassans likviditetsbuffert enligt artikel 16.

(i)  Villkoren för förlängningsbara löptidsstrukturer enligt artikel 17.

3.  Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om rapportering om de krav som anges i punkt 2 från det kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer till den behöriga myndighet som utsetts i enlighet med artikel 18.2 i händelse av insolvens eller resolution i ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer.

Artikel 22De behöriga myndigheternas befogenheter i samband med offentlig tillsyn över säkerställda obligationer

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa investerarskyddet genom att ge de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 alla de tillsyns-, utrednings- och sanktionsbefogenheter som de behöver för att utföra den offentliga tillsyn över säkerställda obligationer som har uppdragits dem.

2.  De befogenheter som avses i punkt 1 ska innehålla följande:

(a)  Befogenhet att bevilja eller neka tillstånd enligt artikel 19.

(b)  Befogenhet att regelbundet se över programmet för säkerställda obligationer för att bedöma om detta direktiv efterlevs.

(c)  Befogenhet att genomföra inspektioner på plats och skrivbordskontroller.

(d)  Befogenhet att utdöma administrativa påföljder eller sanktioner och avhjälpande åtgärder i enlighet med de nationella bestämmelser som införlivar artikel 23.

(e)  Befogenhet att anta och tillämpa riktlinjer för tillsyn avseende emission av säkerställda obligationer.

Artikel 23Administrativa sanktioner och

andra administrativa åtgärder

1.  Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om lämpliga administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som ska tillämpas i åtminstone följande situationer:

(a)  Om ett kreditinstitut har erhållit tillstånd att emittera säkerställda obligationer genom att lämna falska uppgifter eller på annat sätt använda otillbörliga metoder.

(b)  Om ett kreditinstitut inte längre uppfyller de villkor enligt vilka tillståndet beviljades.

(c)  Om ett kreditinstitut emitterar säkerställda obligationer utan att ha erhållit tillstånd i enlighet med de bestämmelser som införlivar artikel 19.

(d)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 4.

(e)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer emitterar säkerställda obligationer som inte uppfyller de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 5.

(f)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer emitterar säkerställda obligationer som saknar säkerhet i enlighet med de bestämmelser som införlivar artikel 6 och artikel 6a.

(g)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer emitterar säkerställda obligationer som är säkrade med tillgångar som är lokaliserade utanför unionen, i strid med de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 7.

(h)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer säkrar de säkerställda obligationerna med en gruppintern struktur med pooler av säkerställda obligationer, i strid med de krav som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 8.

(i)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller de villkor för gemensam finansiering som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 9.

(j)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller de krav på säkerhetsmassans sammansättning som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 10.

(k)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer låter derivatkontrakt ingå i säkerhetsmassan av andra skäl än risksäkringsskäl, eller om institutet inte uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser som införlivar artikel 11.

(l)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer inte uppfyller kraven på separering av tillgångar i säkerhetsmassan enligt de bestämmelser som införlivar artikel 12.

(m)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer underlåter att rapportera information eller ger ofullständig eller oriktig information, i strid med de bestämmelser som införlivar artikel 14.

(n)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer vid upprepade tillfällen eller systematiskt underlåter att hålla en likviditetsbuffert i säkerhetsmassan, i strid med de bestämmelser som införlivar artikel 16.

(o)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer inte uppfyller de villkor för förlängningsbara löptidsstrukturer som anges i de bestämmelser som införlivar artikel 17.

(p)  Om ett kreditinstitut som emitterar säkerställda obligationer underlåter att rapportera information eller ger ofullständig eller oriktig information om skyldigheterna, i strid med de bestämmelser som införlivar artikel 21.2 a–i.

Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa bestämmelser för administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder för överträdelser som är föremål för straffrättsliga sanktioner enligt deras nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska i sådana fall underrätta kommissionen om de relevanta straffrättsliga bestämmelserna.

2.  De administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som avses i punkt 1 ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

▌

▌

3.  Medlemsstaterna ska också säkerställa att administrativa sanktioner och avhjälpande åtgärder genomförs på ett verkningsfullt sätt.

▌

Artikel 25Skyldighet att samarbeta

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 har ett nära samarbete med den behöriga myndighet som ansvarar för den allmänna tillsynen över kreditinstitut i enlighet med relevant unionslagstiftning som är tillämplig på dessa institut.

2.  Medlemsstaterna ska även säkerställa att de behöriga myndigheterna som utsetts enligt artikel 18.2 har ett nära samarbete med varandra. Sådant samarbete ska innebära att myndigheterna ger varandra alla upplysningar som är relevanta för de andra myndigheternas utövande av sina tillsynsuppgifter enligt de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv.

3.  För tillämpningen av punkt 2 andra meningen ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheter som utsetts enligt artikel 18.2

(a)  överlämnar all relevant information på en annan behörig myndighets begäran,

(b)  överlämnar all väsentlig information till behöriga myndigheter i andra medlemsstater på eget initiativ.

4.  Medlemsstaterna ska också säkerställa att de behöriga myndigheter som avses i punkt 1 samarbetar med EBA vid tillämpningen av detta direktiv.

5.  För tillämpningen av denna artikel ska information betraktas som väsentlig om den väsentligt skulle kunna påverka bedömningen av en emission av säkerställda obligationer i en annan medlemsstat.

Artikel 26Upplysningskrav

1.  Medlemsstaterna ska säkerställa att följande information offentliggörs av de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 18.2 på deras officiella webbplats:

(a)  Texterna till de nationella lagar och andra författningar samt allmänna riktlinjer som de har antagit avseende emission av säkerställda obligationer.

(b)  En förteckning över de kreditinstitut som har tillstånd att emittera säkerställda obligationer.

(c)  En förteckning över de säkerställda obligationer som får använda beteckningen ”europeisk säkerställd obligation” och en förteckning över obligationer som får använda beteckningen ”europeisk förstklassig säkerställd obligation”.

2.  De upplysningar som offentliggörs i enlighet med punkt 1 ska vara tillräckliga för att göra det möjligt att på ett meningsfullt sätt jämföra de tillvägagångssätt som de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna har valt. Upplysningarna ska uppdateras för att beakta eventuella förändringar.

3.  För tillämpningen av punkt 1 b och c ska de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med artikel 18.2 årligen underrätta EBA om förteckningarna över kreditinstitut och säkerställda obligationer.

AVDELNING IVBeteckning

Artikel 27Beteckning

Medlemsstaterna ska säkerställa att ▌beteckningen ”europeisk säkerställd obligation” och dess översättning på alla unionens officiella språk endast används för säkerställda obligationer som uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser som införlivar detta direktiv.

Medlemsstaterna ska säkerställa att beteckningen ”europeisk förstklassig säkerställd obligation” och dess översättning på alla unionens officiella språk endast används för säkerställda obligationer som uppfyller de krav som fastställs i de bestämmelser som införlivar detta direktiv och som uppfyller kraven i artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013.

AVDELNING VÄndringar av andra direktiv

Artikel 28Ändring av direktiv 2009/65/EG

Artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EEG ska ändras på följande sätt:

1)  Första stycket ska ersättas med följande:

”Medlemsstaterna får höja den 5-procentsgräns som anges i punkt 1 första stycket till högst 25 % om obligationerna emitterades före den [Publikationsbyrån: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] och uppfyller de krav som fastställs i denna punkt, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för emissionen, eller om obligationerna omfattas av definitionen av säkerställda obligationer enligt artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 20XX/XX *.

____________________________

*  [Publikationsbyrån: för in hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU).../... av den... om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU (EUT C [...], [...], s. [...])].”.

2)  Tredje stycket ska utgå.

Artikel 29Ändring av direktiv 2014/59/EU

I artikel 2.1 i direktiv 2014/59/EU ska punkt 96 i ersättas med följande:

”96.  säkerställd obligation: instrument som avses i artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG*, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för emissionen, och som emitterats före den [Publikationsbyrån: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] eller en säkerställd obligation enligt definitionen i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 20XX/XX**.

__________________________________

*  Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).

**  [Publikationsbyrån: för in hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU).../... av den... om emission av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer och om ändring av direktiv 2009/65/EG och direktiv 2014/59/EU (EUT C [...], [...], s. [...])].”.

AVDELNING VISLUTBESTÄMMELSER

Artikel 30Övergångsbestämmelser

Medlemsstaterna ska säkerställa att de säkerställda obligationer som emitterats före den XX [Publikationsbyrån: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag] och som uppfyller kraven i artikel 52.4 i direktiv 2009/65/EG, i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för emissionen, inte omfattas av kraven i artiklarna 5–12, 15, 16, 17 och 19 i detta direktiv, men får fortsätta att betraktas som säkerställda obligationer i enlighet med det här direktivet till dess att de löper ut.

Första stycket i denna artikel ska också tillämpas för nya trancher eller löpande emissioner av en serie säkerställda obligationer för vilka den första utgivningsdagen infaller före den [Publikationsbyrån: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 1 dag].

Artikel 31

Likvärdighet

1.  Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter som kompletterar detta direktiv genom att fastställa att rättsliga, tillsynsmässiga och verkställighetsmässiga arrangemang i ett tredjeland

(a)  motsvarar de krav som fastställs i avdelning II och de tillsynsbefogenheter och sanktioner som fastställs i avdelning III, och

(b)  tillämpas effektivt och verkställs på ett likvärdigt och icke snedvridande sätt så att en effektiv tillsyn och verkställighet kan säkerställas i det tredjelandet.

2.  När kommissionen har antagit en delegerad akt om likvärdighet vad beträffar ett tredjeland, i enlighet med punkt 1 i denna artikel, ska en säkerställd obligation anses ha uppfyllt kraven i avdelning II, om emittenten är etablerad i det tredjelandet.

▌

3.  Kommissionen ska i samarbete med EBA kontrollera effektiviteten när det gäller de krav i ett tredjeland som genom en delegerad akt bedömts vara likvärdiga med de krav som fastställs i avdelning II, och ska regelbundet rapportera om detta till Europaparlamentet och rådet. Om rapporten visar att myndigheterna i tredjelandet har tillämpat de likvärdiga kraven på ett ofullständigt eller inkonsekvent sätt, eller att ett tredjeland har avvikit avsevärt från regelverket, ska kommissionen överväga att eventuellt återkalla erkännandet av likvärdighet för det aktuella tredjelandets rättsliga regelverk. Om kommissionen inleder ett förfarande för att återkalla eller upphäva beslut om likvärdighet, ska den fastställa ett transparent förfarande för återkallandet eller upphävandet av besluten om likvärdighet, i syfte att skapa säkerhet för marknaden och stödja den finansiella stabiliteten.

Artikel 31aÖversyner och rapporter

1.  Senast den ... [Publikationsbyrån: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 3 år] ska kommissionen, i nära samarbete med EBA, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv vad beträffar nivån på investerarskyddet och utvecklingen för säkerställda obligationer i unionen, där det bland annat redogörs för följande:

(a)  Utvecklingen när det gäller antalet tillstånd att emittera säkerställda obligationer.

(b)  Utvecklingen när det gäller antalet säkerställda obligationer som emitteras i enlighet med de bestämmelser som införlivar detta direktiv och med artikel 129 i förordning (EU) nr 575/2013.

(c)  Utvecklingen när det gäller de tillgångar som ställs som säkerhet för emission av säkerställda obligationer.

(d)  Utvecklingen när det gäller nivån på övervärdet i säkerhetsmassan.

(e)  Gränsöverskridande investeringar i säkerställda obligationer, inklusive inhemska och utländska investeringar från och till tredjeländer.

(f)  Utvecklingen när det gäller säkerställda obligationer med förlängningsbara löptidsstrukturer

(g)  En bedömning av hur marknaderna för säkerställda obligationer fungerar och rekommendationer för vidare åtgärder.

2.  Kommissionen ska senast den ... [Publikationsbyrån: för in dagen för ikraftträdandet av detta direktiv] efter att ha beställt och mottagit en undersökning om denna fråga och efter att ha hört EBA och ECB, anta en rapport med en bedömning av de risker som kan uppstå på grund av förlängningsbara löptider för säkerställda obligationer med sådana strukturer. Särskild tonvikt ska läggas på de risker som bärs av investerare som innehar sådana obligationer i kristider. Kommissionen ska överlämna undersökningen till Europaparlamentet och rådet, i förekommande fall tillsammans med ett lagstiftningsförslag.

3.  Kommissionen ska senast den ... [två år efter ikraftträdandet av detta direktiv] efter att ha beställt och mottagit en undersökning om denna fråga och efter att ha hört EBA och ECB, anta en rapport om möjligheten att införa ett instrument med dubbel regressrätt kallat Europeiska säkrade skuldpapper (ESN-papper). Kommissionen ska överlämna undersökningen till Europaparlamentet och rådet, i förekommande fall tillsammans med ett lagstiftningsförslag.

4.  För tillämpningen av punkt 1 ska medlemsstaterna senast den ... [Publikationsbyrån: för in det datum som anges i artikel 32.1 andra stycket i detta direktiv + 2 år] översända information om punkterna a–f till kommissionen.

Artikel 32Införlivande

1.  Medlemsstaterna ska senast den ... [två år efter ikraftträdandet av detta direktiv] anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den ... [två år efter ikraftträdandet av detta direktiv].

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.  Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 33Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 34Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar  På rådets vägnar

Ordförande  Ordförande

(1) EUT C 382, 23.10.2018, s. 2. (2) EUT C 367, 10.10.2018, s. 56. (3) * Ändringar: ny text eller text som ersätter tidigare text markeras med fetkursiv stil och strykningar markeras med symbolen ▌. (4)   EUT C 382, 23.10.2018, s. 2. (5)   EUT C 367, 10.10.2018, s. 56. (6)   Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32). (7)   Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1). (8)   Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut (EUT L 11, 17.1.2015, s. 1). (9)   Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 12, 17.1.2015, s. 1). (10)   Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190). (11)   Europeiska systemrisknämndens rekommendation av den 20 december 2012 om kreditinstitutens finansiering (ESRB/2012/2) (EUT C 119, 24.4.2013, s. 1). (12)   EBA Report on EU covered bond frameworks and capital treatment (2014). (13)   EBA Report on covered bonds - Recommendations on harmonisation of covered bond frameworks in the EU (2016), EBA-Op-2016-23. (14)   Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 31.12.2003, s. 64). (15)   EUT C 369, 17.12.2011, s. 14. (16)   Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1). (17)   EUT C […]

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster