Förfarande : 2018/2112(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A8-0038/2019

Ingivna texter :

A8-0038/2019

Debatter :

PV 11/02/2019 - 16
CRE 11/02/2019 - 16

Omröstningar :

PV 12/02/2019 - 9.16
CRE 12/02/2019 - 9.16
Röstförklaringar

Antagna texter :

P8_TA(2019)0077

BETÄNKANDE     
PDF 219kWORD 71k
28.1.2019
PE 629.770v02-00 A8-0038/2019

om genomförandet av bestämmelserna i fördragen avseende fördjupade samarbeten

(2018/2112(INI))

Utskottet för konstitutionella frågor

Föredragande: Alain Lamassoure

ÄNDRINGSFÖRSLAG
MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER
 FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 YTTRANDE från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER

Förfarande och källor

Inför sammanställandet av denna genomföranderapport har föredraganden samlat in information och förlitat sig på bland annat följande källor:

  En utfrågning om institutionell struktur och styrning i befintliga former av fördjupade samarbeten som hölls i utskottet för konstitutionella frågor den 24 september 2018.

  En studie om genomförandet av fördjupade samarbeten i EU (The Implementation of Enhanced Cooperation in the EU) som beställdes av utredningsavdelningen för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor och lades fram i utskottet för konstitutionella frågor den 10 oktober 2018.

  En efterhandsbedömning som genomförts av Europaparlamentets utredningstjänst om genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende fördjupade samarbeten (The implementation of the Treaty provisions concerning enhanced cooperation).

  En djupanalys om mellanstatligt samarbete i förbundsstater som ställts samman av utredningsavdelningen vid generaldirektoratet för extern politik.

  Ett informationsuppdrag till Washington D.C. i Förenta staterna.

  Ett informationsuppdrag till Bern i Schweiz.

De främsta slutsatserna från bakgrundsarbetet

Den interna dimensionen

Fördragsbestämmelser om fördjupade samarbeten:

Enligt fördragen kan fördjupade samarbeten inledas inom ramen för EU:s politik om minst nio medlemsstater så vill, utom inom områden där EU har exklusiv befogenhet. På så sätt kan medlemsstater samarbeta mer än vad om ursprungligen föreskrivs i fördragen inom det aktuella området. Fördjupade samarbeten genomförs under Europeiska unionens överinseende, genom EU:s institutioner och enligt EU:s förfaranden (artikel 20 i EU-fördraget och artikel 326 i EUF-fördraget).

Alla medlemsstater får delta i fördjupade samarbeten som har upprättats. Samarbetena bör förbli öppna för dem hela tiden förutsatt att den medlemsstat som vill gå med följer de beslut som fattats inom ramen för samarbetet (artikel 20 i EU-fördraget och artiklarna 327, 328 och 331 i EUF-fördraget).

Hur medlemsstater som vill upprätta ett fördjupat samarbete ska gå tillväga beskrivs i artikel 329 i EUF-fördraget, och samarbetet måste godkännas genom omröstning med kvalificerad majoritet i rådet (där alla medlemsstater ingår, även de som inte deltar i det fördjupade samarbetet) på förslag från kommissionen och efter godkännande från Europaparlamentet.

De akter som antas inom ramen för ett fördjupat samarbete blir inte en del av EU:s regelverk. De tillämpas endast av de deltagande medlemsstaterna (artikel 20 i EU-fördraget), och de medlemsstater som inte deltar kan inte åläggas att följa dem.

Rådet och kommissionen säkerställer att åtgärderna som vidtas inom ramen för fördjupade samarbeten är förenliga med EU:s andra politiska strategier och åtgärder (artikel 334 i EUF‑fördraget).

Enligt Lissabonfördraget kan övergångsklausuler tillämpas i fördjupade samarbeten utom när det gäller beslut i försvarsfrågor och beslut med militära konsekvenser. Genom övergångsklausulerna går det att gå över från omröstning med enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet och från det särskilda lagstiftningsförfarandet till det ordinarie lagstiftningsförfarandet (artikel 333 i EUF-fördraget).

Enligt fördragen ska särskilda förfaranden tillämpas vid fördjupade samarbeten inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artiklarna 22 och 31 i EU-fördraget), för permanent strukturerat samarbete på försvarsområdet (artiklarna 42.6 och 46 i EU-fördraget), för samarbete inom ramen för ett EU-uppdrag i försvarsfrågor och samarbete inom ramen för Europeiska försvarsbyrån (artiklarna 44 och 45 i EU-fördraget) och för straffrättsligt samarbete och polissamarbete (artiklarna 82, 86 och 87 i EUF-fördraget).

Artikel 332 i EUF-fördraget handlar om de finansiella aspekterna av fördjupade samarbeten, och där anges att utgifterna förknippade med fördjupade samarbeten, förutom de förvaltningskostnader som institutionerna åsamkas, ska bäras av de deltagande medlemsstaterna om inte rådet med enhällighet bland alla sina medlemmar beslutar något annat

Enligt artikel 330 i EUF-fördraget får alla medlemsstater delta i överläggningar men endast de som deltar i ett fördjupat samarbete får rösta.

Exempel på fördjupade samarbeten:

Särskilda fördragsbestämmelser för vissa medlemsstater eller en viss grupp medlemsstater ingick i EU:s regelverk redan i Romfördraget, där det fanns särskilda bestämmelser för att de regionala unioner som redan fanns mellan Beneluxländerna inte skulle förhindras. Denna trend fortsatte när Sverige, Finland och Danmark gick med, i och med att de fortsatte sitt samarbete inom Nordiska rådet.

Fördjupade samarbeten i en form som liknar dagens har funnits som ett alternativ i unionen sedan Amsterdamfördraget som trädde i kraft 1999, men de förenklades och effektiviserades betydligt genom Lissabonfördraget, varigenom fördjupade samarbeten kan sägas ha blivit till ett standardförfarande för differentierad integration.

Hittills har beslut fattats om endast fyra fördjupade samarbeten: Europeiska åklagarmyndigheten, äktenskapsskillnadslagar, regler om makars förmögenhetsförhållanden och ett enhetligt europeiskt patentskydd. Av dessa fyra samarbeten har endast ett inletts (äktenskapsskillnadslagar).

Ett specialfall av fördjupat samarbete, det permanenta strukturerade samarbetet (Pesco) fattade man beslut om och inledde 2017.

Till sist, men ändå viktigt, har det fördjupade samarbetet avseende skatt på finansiella transaktioner ännu inte inletts trots att rådet har bemyndigat ett antal medlemsstater att inleda samarbetet.

Det är även värt att nämna att det finns andra former av differentierad integration inom EU: Schengenavtalet (Förenade kungariket, Irland och Danmark har en undantagsklausul, och ett antal andra länder väntar på att få gå med), den gemensamma valutan (Förenade kungariket och Danmark har en undantagsklausul, Sverige har hittills valt att inte gå med, och ett antal andra medlemsstater planerar att införa euron så fort de uppfyller kraven), undantag från området med frihet, säkerhet och rättvisa (Förenade kungariket, Irland och Danmark) och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (Danmarks konstruktiva röstnedläggning).

Huvudsakliga slutsatser från undersökningen om befintliga fördjupade samarbeten

•  De pågående fördjupade samarbetena är sinsemellan väldigt olika: Det finns stora olikheter vad gäller antalet deltagande medlemsstater, regleringsmetod, vilken typ av sekretariat eller annat administrationsorgan som valts för den operativa fasen, liksom när det gäller finansiering och bemanning.

•  Alla fördjupade samarbeten som finns i dag har uppkommit på grund av att det inte har gått att nå enhällighet i rådet.

•  Förutom när det gäller Pesco används fördjupade samarbeten som en ”sista utväg” när rådet inte har kunnat enas om ett utkast till lagförslag från kommissionen.

•  Trots att det används som en sista utväg är fördjupat samarbete ett sätt att komma runt förlamning i lagstiftningsarbetet på grund av enhällighetskravet, förutom i fallet med skatt på finansiella transaktioner, där förhandlingar fortfarande pågår.

•  Den rättsliga grunden är oftast en förordning från rådet, utom när det gäller Pesco, då det är ett beslut från rådet.

•  Antalet deltagande medlemsstater är oftast betydligt större än de obligatoriska nio och varierar mellan 17 och 26. När det gäller deltagande är det även intressant att notera att Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Tyskland, Slovenien och Österrike deltar i alla fördjupade samarbeten sedan de inleddes, att euroländer oftast utgör kärnan i fördjupade samarbeten och att medlemsstaterna i öst och norr och de som redan har undantag mer sällan deltar i fördjupade samarbeten.

•  Trots att det endast är de deltagande medlemsstaterna som får rösta brukar alla medlemsstater tillåtas delta i samtalen om fördjupade samarbeten.

•  I alla fördjupade samarbeten finns det någon typ av översynsklausul.

•  Europeiska åklagarmyndigheten har den mest komplicerade operativa strukturen med fördjupat samarbete avseende det enhetliga patentet men även ett kompletterande mellanstatligt avtal utanför fördragen angående den enhetliga patentdomstolen.

•  Trots att det fördjupade samarbetet om skatt på finansiella transaktioner ännu inte kommit till stånd har arbetet inte upphört, och de medlemsstater som är intresserade fortsätter samtalen om frågan, samtidigt som kommissionen försöker hålla samtalet i gång även med de medlemsstater som inte deltar.

•  Trots att vissa fördjupade samarbeten skulle kunna innebära att de medlemsstater som inte deltar kan åka snålskjuts på de andra (som med Europeiska åklagarmyndigheten) är det dessa samarbeten som har det högsta antalet deltagande medlemsstater (26).

Hinder och utmaningar för fördjupade samarbeten

•  Tiden det har tagit för att få till stånd ett fördjupat samarbete har för de samarbeten som finns i dag har varit relativt lång (i genomsnitt fyra till fem år och till och med tolv år för det enhetliga patentet) förutom för Pesco som endast tog ungefär ett år. Att det tar så lång tid kan delvis bero på kravet på att fördjupade samarbeten ska användas som en sista utväg när det står klart att det inte kommer att gå att nå enhällighet i rådet, men det kan även bero på bristande politisk vilja att gå fortare framåt i de känsliga frågor som de fördjupade samarbetena handlar om. Ett typexempel är Pesco där den politiska viljan tydligt fanns, och där det gick mycket snabbare att få igenom och inleda samarbetet än med de andra fördjupade samarbetena.

•  Fördjupade samarbeten kan inte inledas från noll utan måste börja med ett förslag från kommissionen som man sedan inte kan enas om via den vanliga lagstiftningsprocessen.

•  Några av de främsta hindren för fördjupade samarbeten är enhällighetskravet och olika suveränitetsfrågor i olika medlemsstater.

•  Fördjupade samarbeten är begränsade till områden med delad befogenhet och får inte påverka den inre marknaden negativt, vilket är ett betydelsefullt men subjektivt kriterium, och kommissionen kan efter eget gottfinnande bestämma om det är uppfyllt eller inte. Detta kan avskräcka medlemsstater från att inleda fördjupade samarbeten på områden med koppling till den inre marknaden eftersom de då måste lägga fram argument för att samarbetet inte kommer att ha någon negativ inverkan på den inre marknaden.

•  Kravet på omröstning med kvalificerad majoritet där alla medlemsstater måste delta i bemyndigandefasen av fördjupade samarbeten gör det relativt svårt att inleda fördjupade samarbeten med endast det lägsta antalet medlemsstater som krävs och ännu svårare om fördjupade samarbeten inleds inom ett område som man tidigare röstat om men där kvalificerad majoritet inte uppnåtts.

•  Det är svårt att avgöra hur lång den rimliga tid som omnämns i artikel 20.2 i EU‑fördraget ska vara innan man enas om att oenigheten inte kan lösas och att fördjupat samarbete därmed kan inledas.

•  Parlamentet spelar en relativt marginell roll, även om parlamentet måste godkänna fördjupade samarbeten innan rådet kan ge de deltagande medlemsstaterna bemyndigande att inleda dem.

•  Det finns inga bestämmelser i fördragen om hur man ska agera om en medlemsstat vill lämna ett pågående fördjupat samarbete eller om en medlemsstat inte längre uppfyller kraven, förutom i specialfallet Pesco (artikel 46.4 och 46.5 i EU-fördraget).

•  Det finns ett potentiellt kryphål i organisationen av fördjupade samarbeten som är kopplat till kravet på att fortsätta med enhällighetskravet inom det fördjupade samarbetet så länge inte övergångsklausulen i artikel 333 i EUF-fördraget används för att gå över till omröstning med kvalificerad majoritet. Det finns en risk för att medlemsstater som inte är intresserade av samarbetet går med i det endast för att med hjälp av enhällighetskravet hindra samarbetet från att gå vidare genom att rösta nej till en övergång till omröstning med kvalificerad majoritet.

•  Fördjupade samarbeten är ett bra sätt att lösa gemensamma problem i och med att man kan dra nytta av unionens institutionella och administrativa stöd. Trots denna möjlighet skapar medlemsstater ändå lösningar som ligger utanför EU:s fördrag.

Den yttre dimensionen

Flexibla former av samarbete på delstats- och regionnivå i EU:s medlemsstater

Bland EU:s medlemsstater finns det i Tyskland och Italien lagbestämmelser som tillåter olika former av flexibelt samarbete på delstats- och regionnivå, som till viss del kan jämföras med fördjupade samarbeten. I artikel 117, den nästa sista punkten i den italienska författningen, anges att avtal mellan en region och andra regioner som har som syfte att förbättra den regionala verksamheten, och som även kan innebära att gemensamma organ inrättas, ska ratificeras i regional lag. Sådana avtal upprättas oftast för att genomföra gemensamma projekt, särskilt sådana som har en gränsöverskridande dimension (hälso- och sjukvård, kommunikationer, digitalisering av samhällsservice och liknande). De ingås på områden där staten inte har exklusiv bestämmanderätt. De benämns på olika sätt, till exempel som konventioner, protokoll eller avtal.

De tyska förbundsländerna samarbetar både med andra nivåer och med varandra för att lösa praktiska problem som oftast endast kan lösas genom tidsbegränsat eller permanent regionöverskridande samarbete. Samarbete med en eller flera förbundsländer sägs ske på en typ av utomkonstitutionell ”tredje nivå” mellan statsförbundet och förbundsstaterna. Förbundsländernas ministerpresidenter samlas i en konferens ungefär en gång var tredje månad för att diskutera statsförbundets gemensamma behov, och departementsministrar från de olika förbundsländerna träffas regelbundet för att diskutera många olika frågor, även lagförslag. Konferensen med förbundsländernas ministerpresidenter har flera olika funktioner. Den ska bland annat fungera som en garanti för kontinuitet i förbundsländernas regeringsarbete även om majoriteten i förbundsrådet ändras. Därutöver ska den fungera som kontrollmakt över statsförbundet och övervakare av utvecklingen i EU, samt som samordningsorgan för olika avtal mellan förbundsländerna och medlare i möten mellan förbundsländernas ministrar. Regeln om enhällighet och roterande ordförandeskap över ministerpresidentkonferensen motverkar att en part får för stor makt.

Det vanligaste och mest kända rättsliga instrumentet för samarbete mellan förbundsländerna är mellanstatliga avtal. De är inte reglerade i statsförbundslagen eller i förbundsländernas lagar utan vilar på en slags kooperativ sedvanerätt (Kooperationsgewohnheitsrecht) som tillämpas mellan statsförbundet och förbundsländerna på ”den tredje nivån”. Det finns två slag av avtal: administrativa avtal och statliga avtal. Skillnaden är att det första slaget är begränsat till förbundsländernas verkställande myndigheter medan det andra, de statliga avtalen, är bindande för förbundsländerna i sig själva och måste godkännas av ländernas parlament. Det kan röra sig om avtal om att inrätta allmänna radio- och tv-nätverk, och lyssnar- och tittaravgifterna för dessa, eller om avtal som reglerar fördelningen av studenter mellan olika universitet. Avtal kan göras mellan alla eller endast vissa av förbundsländerna.

Utöver de formella, rättsligt bindande avtalen finns det politiska överenskommelser (politische Absprache). De är ofta resultat av en konferens mellan förbundslandsministrar med ansvar för politiska frågor av överstatlig betydelse. Vid den stående konferensen mellan Förbundsrepubliken Tysklands förbundslandsministrar för utbildnings- och kulturfrågor samlas till exempel förbundsländernas ministrar och senatorer som ansvarar för skola, yrkesutbildning, högre utbildning, forskning och kulturfrågor. Detta organ antar resolutioner som har status som rekommendationer. Dessa överenskommelser är inte rättsligt bindande, men de anses vara politiskt och moraliskt bindande.

Utanför unionen

Mellanstatligt samarbete är en företeelse som förekommer i olika utsträckning och i olika former i flera olika förbundsstater utanför Europeiska unionen. Föredraganden har särskilt undersökt Förenta staterna, Schweiz, Australien och Kanada.

Förenta staterna

I det amerikanska politiska och rättsliga systemet finns utrymme för flera olika former av flexibelt samarbete mellan delstaterna (mellanstatliga avtal, enhetliga lagar och samförståndsavtal), som till viss del skulle kunna jämföras med fördjupade samarbeten i EU. Eftersom federalismen i Förenta staterna är av en annan typ (konkurrensfederalism) handlar dock de mellanstatliga avtalen om helt andra politikområden än de som fördjupade samarbeten i EU mest sannolikt kommer att handla om. Många av de politiska mellanstatliga avtalen i Förenta staterna rör den inre marknaden. Det kan handla om beskattning, ömsesidigt erkännande av kvalifikationer och rätt att utnyttja varandras infrastruktur (vattenvägar, tunnelbanesystem och kommunikationer). Syftet är i allmänhet att underlätta för medborgarna och företagen utan att behöva gå via den federala nivån, vilket tar för lång tid att reglera. Vissa mellanstatliga avtal är nationella, det vill säga alla delstater deltar i dem, men den federala nivån är inte inblandad. Oftast väljs avtal eftersom det ger snabbare resultat än om den federala nivån är inblandad.

EU har däremot redan uppnått en relativt hög nivå av harmonisering när det gäller reglerna för den inre marknaden, och de områden där vi börjar se fördjupade samarbeten växa fram är mer politiskt känsliga områden där enhällighet mellan medlemsstaterna inte kan uppnås. Många av de områden där fördjupade samarbeten inleds i EU, som det permanenta strukturerade samarbetet och Europeiska åklagarmyndigheten, är federala befogenheter i det amerikanska systemet.

När det gäller de mellanstatliga avtalens och de fördjupade samarbetenas ställning i rättsordningen är de mellanstatliga avtalen överenskommelser mellan stater och inte federala lagar. Mellanstatliga avtal får dock samma ställning som en federal lag om kongressen anser att de behöver valideras, vilket inträffar ganska ofta. När det gäller fördjupade samarbeten å andra sidan blir all lagstiftning som antas enligt detta förfarande en del av unionsrätten.

Mellanstatliga avtal förefaller även vara väldigt flexibla: Antalet deltagande stater kan variera, och det är vanligt att stater tillkommer och gå ur och även att stater utesluts.

Det går dock att dra vissa paralleller mellan de båda systemen. De så kallade enhetliga lagarna påminner till exempel mycket om EU:s fördjupade samarbeten när det gäller regler om äktenskapsskillnad och makars förmögenhetsförhållanden, och samarbetet om skatt på finansiella transaktioner, om det någon gång kommer till stånd, skulle likna mellanstatliga avtal om beskattning.

De amerikanska exemplen på mellanstatligt samarbete kan trots det tjäna som inspirationskälla för den praktiska organisationen av fördjupade samarbeten i EU. Det som skulle kunna vara särskilt gagnfullt är att inrätta en särskild kommitté som kan undersöka vilka områden som skulle kunna vara aktuella för fördjupade samarbeten i framtiden. I Förenta staterna utförs detta arbete av tre olika inrättningar: National Governors’ Association, Uniform Laws Commission och National Centre for Interstate Compacts, som proaktivt försöker hitta områden där mellanstatligt samarbete skulle kunna vara till nytta. De mellanstatliga avtalen är oftast väldigt detaljerade och kompletteras ofta med bestämmelser om hur det praktiska arbetet ska gå till efter att den politiska överenskommelsen uppnåtts. Detta skulle kunna vara ett annat område som kan tjäna som förebild i framtida fördjupade samarbeten: en arbetsordning med detaljerade bestämmelser om hur beslutsordningen, det praktiska arbetet, administrationen och budgeten för det fördjupade samarbetet ska se ut efter att samarbetet inletts.

Kanada

I de mellanstatliga förbindelserna i Kanada är det den verkställande makten som dominerar, och i den kanadensiska författningen finns inga särskilda bestämmelser om mellanstatligt samarbete mellan provinser, territorier och förbundsregeringen. Dessutom har parlamenten nästan ingenting att säga till om i det mellanstatliga samarbetet.

De mellanstatliga förbindelserna är institutionaliserade genom försteministersammanträdet (First Ministers Meetings) (där premiärministern deltar) och förbundsrådet (Council of the Federation) (där premiärministern inte deltar). Dessa församlingar förefaller dock inte ta fram någon bindande mellanstatlig lagstiftning. Det finns formella och informella konkordat i Kanada, men de utgör endast förslag och är inte rättsligt bindande för avtalsparterna.

Det som är speciellt med det kanadensiska systemet är att en provins kan välja att inte delta i system för kostnadsfördelning mellan den federala och provinsiella nivån eller att undantas från framtida författningsändringar som innebär att lagstiftande maktbefogenheter skulle föras över från de provinsiella lagstiftande församlingarna till parlamentet. De provinser som väljer att stå utanför en sådan ändring rörande utbildning eller andra kulturfrågor garanteras ekonomisk kompensation enligt författningslagen från 1982. Då hade redan Quebec sedan 1965 beviljats undantag från flera större system för sådant som sjukhusförsäkring, yrkesutbildning, folkhälsa och bidrag till äldre och funktionsnedsatta genom lagen Established Programs Act.

Schweiz

Genom artikel 48 i schweiziska grundlagen har kantonerna rätt att sluta så kallade kantonövergripande avtal. Den viktigaste formen av kantonövergripande samarbete är de så kallade konkordaten, som används för att utföra arbete som krävs för att följa befintlig lagstiftning eller för att ta fram och harmonisera lagar och regler i olika kantoner. Alla konkordat måste genomgå respektive kantons lagstiftningsprocess och fungerar som bindande lag för alla parter.

En annan form av samarbete på kantonnivå är de kantonövergripande församlingarna som är permanenta mötesplatser för mellanstatliga förbindelser och där ledamöter i det styrande rådet med ansvar för en viss fråga från varje kanton träffas för att utbyta åsikter. Ett särskilt exempel på en sådan församling är kantonregeringarnas församling, som i första hand inrättats för att påverka politiken beträffade internationella relationer och särskilt integrationen med EU.

Australien

Förutom mellanstatliga avtal mellan provinser, som är viktiga och flexibla verktyg som används för att hantera frågor där både federala och regionala nivåer har befogenheter, använder de australiska provinserna i stor utsträckning något som kallas speglad lagstiftning. Det går i princip till så att en delstat antar lagstiftning enligt den vanliga lagstiftningsprocessen som gäller på delstatsnivå, och när lagstiftningen antagits är den direkt tillämplig i alla andra delstater som önskar kopiera den.


FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om genomförandet av bestämmelserna i fördragen avseende fördjupade samarbeten

(2018/2112(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördragsbestämmelserna avseende fördjupade samarbeten och särskilt artiklarna 20, 42.6, 44, 45 och 46 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artiklarna 82, 83, 86, 87, 187, 188, 326, 327, 328, 329, 330, 331, 332, 333 och 334 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av fördragsbestämmelserna om befintliga former av differentierad integration och särskilt artiklarna 136, 137 och 138 i EUF-fördraget om särskilda bestämmelser för de medlemsstater som har euron som valuta,

–  med beaktande av fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen,

–  med beaktande av protokoll nr 10 om det permanenta strukturerade samarbete som inrättas genom artikel 42 i fördraget om Europeiska unionen, protokoll nr 14 om Eurogruppen och protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar,

–  med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om att förbättra Europeiska unionens funktionssätt genom att utnyttja Lissabonfördragets potential(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen(2),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 februari 2017 om budgetkapacitet för euroområdet(3),

–  med beaktande av sin resolution av den 16 mars 2017 om konstitutionella, rättsliga och institutionella följder av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik: de möjligheter som Lissabonfördraget erbjuder(4),

–  med beaktande av sin resolution av den 17 januari 2019 om differentierad integration(5),

–  med beaktande av kommissionens vitbok av den 1 mars 2017 (COM(2017)2025) och de fem efterföljande diskussionsunderlagen (COM(2017)0206), COM(2017)0240, COM(2017)0291, COM(2017)0315 och COM(2017)0358),

–  med beaktande av Romförklaringen av den 25 mars 2017,

–  med beaktade av artikel 52 i arbetsordningen och artikel 1.1 e och bilaga 3 i talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor och yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A8-0038/2019), och av följande skäl:

A.  För att främja det europeiska projektet och underlätta tillvaron för medborgarna har unionen ett särskilt intresse av att upprätta fördjupade samarbeten på vissa områden där EU inte har exklusiv befogenhet.

B.  Enligt artikel 20.2 i EU-fördraget är fördjupade samarbeten avsedda som en sista utväg när målen för ett samarbete inte kan uppnås inom rimlig tid av unionen som helhet.

C.  Fördjupade samarbeten bör inte ses som ett sätt att stänga ute eller splittra medlemsstaterna utan som en pragmatisk lösning för att fördjupa den europeiska integrationen.

D.  På grund av känsligheten i vissa politiska frågor är det svårt att följa det ordinarie lagstiftningsförfarandet, inte endast på grund av enhällighetskravet, utan även på grund av att rådet av hävd försöker uppnå konsensus mellan medlemsstaterna även när det räcker med en kvalificerad majoritet för att fatta beslut.

E.  Med undantag för skatten på finansiella transaktioner skulle alla initiativ till fördjupade samarbeten ha kunnat antas med kvalificerad majoritet i rådet, om denna regel hade införts i stället för enhällighet.

F.  Det finns ett antal exempel på fall där en grupp medlemsstater har ett bi- eller multilateralt samarbete utanför fördragsramen, till exempel inom försvarsområdet. I och med finans- och valutakrisen uppstod ett behov av att fatta snabba beslut och komma förbi enhällighetskravet på vissa områden, vilket ledde till att mellanstatliga instrument bildades utanför EU:s rättsliga ram, exempelvis den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen (den så kallade finanspakten).

G.  Fördjupat samarbete är ett förfarande som innebär att minst nio medlemsstater får etablera ett avancerat samarbete på ett område inom EU:s strukturer, men utan att de övriga medlemsstaterna deltar. Fördjupat samarbete gör det möjligt för de deltagande medlemsstaterna att uppnå ett gemensamt mål eller initiativ och att undvika handlingsförlamning i förhandlingarna eller blockering av en annan medlemsstat eller andra medlemsstater, när enhällighet krävs. Enligt artikel 20.4 i EU-fördraget bör rättsakter som antas inom ramen för ett fördjupat samarbete endast vara bindande för de deltagande medlemsstaterna. Fördjupat samarbete är begränsat till områden där EU inte har exklusiva befogenheter.

H.  Enligt artikel 328.1 i EUF-fördraget ska kommissionen och de medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet säkerställa att de främjar deltagande av så många medlemsstater som möjligt.

I.  Erfarenheten har visat att fördjupade samarbeten ger tillfredsställande resultat när det gäller lagar om äktenskapsskillnad(6) och verkar lovande när det gäller regler för makars förmögenhetsförhållanden(7), det europeiska enhetliga patentet och Europeiska åklagarmyndigheten.

J.  De första erfarenheterna av fördjupade samarbeten har visat på att det är svårt att tillämpa denna lösning på grund av att det endast finns begränsade bestämmelser i fördragen om hur de praktiskt ska gå till och på grund av att EU-institutionerna inte följer upp dem i tillräcklig utsträckning.

K.  En analys av olika statsförbundsmodeller i och utanför EU:s medlemsstater har visat att delstaterna ofta använder flexibla samarbetsmekanismer på områden av gemensamt intresse.

L.   Utan övergångsklausuler från enhällighet till omröstning med kvalificerad majoritet i rådet, och i avsaknad av en genomgripande reform av fördragen, förefaller det möjligt att medlemsstaterna alltmer kommer att behöva använda sig av bestämmelserna om fördjupade samarbeten i framtiden för att lösa gemensamma problem och uppnå gemensamma mål.

M.  För att fördjupade samarbeten ska fungera smidigt är det viktigt att upprätta en lista med frågor som måste hanteras och att ställa samman en färdplan för hur fördjupade samarbeten ska gå till i praktiken så att de följer fördragens bokstav och anda.

Huvudsakliga iakttagelser

1.  Europaparlamentet oroas över att behovet av att ta till mellanstatliga lösningar utanför fördragen ännu inte har undanröjts helt och hållet, trots att möjligheten till fördjupade samarbeten finns som ett sätt att lösa gemensamma problem där de deltagande medlemsstaterna kan dra nytta av EU:s institutionella struktur och därmed få lägre administrativa kostnader, vilket får negativa konsekvenser med avseende på den enhetliga tillämpningen av EU:s rättsliga ramar och därmed leder till en brist på lämplig demokratisk kontroll.

2.  Europaparlamentet anser att EU:s gemensamma institutionella ram bör bevaras i syfte att uppnå unionens gemensamma mål och garantera principen om jämlikhet mellan alla medborgare. Parlamentet insisterar på att gemenskaps- eller unionsmetoden måste upprätthållas.

3.  Europaparlamentet understryker att fördjupade samarbeten i motsats till mellanstatliga fördrag är ett sätt att lösa problem som inte bara är lagligt utan även praktiskt, eftersom de regleras av bestämmelserna i fördragen och bedrivs inom unionens institutionella struktur.

4.  Europaparlamentet påpekar att fördjupade samarbeten, på grund av sin natur som sista utväg, inte har använts i någon större utsträckning sedan de infördes i Amsterdamfördraget men att det ändå verkar som om de håller på att bli allt viktigare och att de leder till påtagliga resultat.

5.  Europaparlamentet noterar att fördjupade samarbeten hittills oftast inletts inom områden som regleras av ett särskilt lagstiftningsförfarande med krav på enhällighet och att de till största delen har handlat om rättsliga och inrikes frågor.

6.  Europaparlamentet påpekar att det hittills har varit ett relativt utdraget förfarande att upprätta och genomföra ett fördjupat samarbete, särskilt på grund av den otydliga definitionen av hur lång tid som ska anses rimlig för att fastställa att den majoritet som måste uppnås inte kan uppnås och på grund av att det saknats politisk vilja att gå fortare fram.

7.  Europaparlamentet konstaterar att avsaknaden av tydliga operativa riktlinjer för att upprätta och administrera fördjupade samarbeten, till exempel den tillämpliga lagen för gemensamma institutioner eller förfaranden för utträde ur ett redan befintligt samarbete, kan ha gjort ingåendet av fördjupade samarbeten mindre sannolikt.

8.  Europaparlamentet påpekar att fördjupade samarbeten visserligen drar fördel av unionens institutionella ordning och rättsordning men att de ändå inte automatiskt kommer att införlivas i EU:s regelverk.

9.  Europaparlamentet anser att fördjupade samarbeten, trots att de anses vara andrahandslösningar, ändå är ett bra sätt att lösa problem på unionsnivå och ett sätt att komma runt vissa institutionella dödlägen.

10.  Europaparlamentet anser att samma frågor måste besvaras för att det på ett verkningsfullt sätt ska gå att genomföra och organisera fördjupade samarbeten, oavsett vilket politikområde som avses eller vilken form samarbetet tar.

Rekommendationer

11.  Europaparlamentet föreslår därför att ett antal frågor måste besvaras och en färdplan följas enligt nedan för att säkerställa att fördjupade samarbeten kan genomföras på ett smidigt och verkningsfullt sätt.

Beslutsprocessen

12.  Europaparlamentet påpekar att det politiska initiativet till fördjupade samarbeten bör komma från medlemsstaterna, men att diskussioner om vad de ska innehålla bör utgå från ett förslag från kommissionen.

13.  Europaparlamentet påminner om att artikel 225 i EUF-fördraget ger parlamentet rätt att indirekt ta initiativ till lagstiftning, vilket bör tolkas som att parlamentet har möjlighet att ta initiativ till fördjupade samarbeten utifrån ett kommissionsförslag som man inte kunnat enas om genom den vanliga beslutsprocessen inom två på varandra följande ordförandeskapsperioder i rådet.

14.  Europaparlamentet anser att målen för samarbetet bör betraktas som omöjliga att uppnå för unionen som helhet, i enlighet med kravet i artikel 20 i EU-fördraget, om inga betydande framsteg har gjorts i rådet under en period som omfattar två på varandra följande ordförandeskap i rådet.

15.  Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaternas begäranden om att upprätta ett fördjupat samarbete sinsemellan i princip bör bygga på mål som är minst lika ambitiösa som de som kommissionen lagt fram innan det fastställs att de inte kan uppnås inom rimlig tid av unionen som helhet.

16.  Europaparlamentet rekommenderar starkt att den särskilda övergångsklausulen i artikel 333 i EUF-fördraget tillämpas så att man går över från beslutsfattande med enhällighet till kvalificerad majoritet och från ett särskilt lagstiftningsförfarande till det ordinarie lagstiftningsförfarandet så fort en överenskommelse om att inleda ett fördjupat samarbete godkänts av rådet, så att nya blockeringar kan undvikas om antalet deltagande medlemsstater är relativt stort.

17.  Europaparlamentet anser att beslutet om att bemyndiga fördjupade samarbeten måste innehålla bestämmelser om hur förbindelserna med de medlemsstater som inte deltar i samarbetet ska se ut. Parlamentet anser att de medlemsstater som inte deltar i sådana fördjupade samarbeten ändå bör delta i överläggningarna om de frågor som samarbetena är inriktade på.

18.  Europaparlamentet påminner om att både kommissionens och rådets sekretariat har en viktig uppgift när det gäller att se till att de medlemsstater som inte deltar i ett fördjupat samarbete inte lämnas utanför på ett sätt som gör det svårt för dem att delta i ett senare skede.

Förvaltning

19.  Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen ska spela en aktiv roll i alla faser av fördjupade samarbeten, från det att förslaget framläggs till det att överläggningar genomförs och det fördjupade samarbetet inleds.

20.  Europaparlamentet bekräftar att EU-institutionernas enhet bör upprätthållas och att fördjupade samarbeten inte bör leda till att system med parallella institutioner skapas, även om särskilda organ inom EU:s rättsliga ramar kan få inrättas där så behövs utan att det påverkar unionens institutioners och organs befogenheter och funktioner.

Parlamentarisk kontroll

21.  Europaparlamentet påminner om att det ansvarar för den parlamentariska kontrollen av fördjupade samarbeten. Parlamentet vill se att de nationella parlamenten, och i förekommande fall, de regionala parlamenten, tar större plats vid sidan av Europaparlamentet i den demokratiska kontrollen av fördjupade samarbeten, om samarbetena gäller politikområden med delad befogenhet. Parlamentet understryker möjligheten att inrätta ett interparlamentariskt forum som liknar t.ex. den interparlamentariska konferens som beskrivs i artikel 13 i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen och den interparlamentariska konferensen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, vid behov och utan att det påverkar parlamentets befogenheter.

22.  Europaparlamentet betonar att de medlemsstater som deltar i ett fördjupat samarbete måste involvera regioner med lagstiftningsbefogenheter i frågor som berör dem, så att den interna befogenhetsfördelningen respekteras och den sociala legitimiteten för det fördjupade samarbetet stärks.

23.  Europaparlamentet rekommenderar att parlamentet spelar en större roll i fördjupade samarbeten genom att föreslå kommissionen nya samarbetsformer i enlighet med artikel 225 i EUF-fördraget samt genom att övervaka förslag eller befintliga samarbeten. Parlamentet är övertygat om att parlamentet bör vara inblandat i alla steg av förfarandet i stället för att endast förväntas ge sitt godkännande, och att det bör få regelbundna rapporter om och kunna lämna synpunkter på hur de fördjupade samarbetena fortskrider.

24.  Europaparlamentet uppmanar rådet att engagera sig i ett eventuellt framtida fördjupat samarbete med parlamentet innan man begär parlamentets godkännande av den slutliga texten, för att säkerställa maximalt samarbete mellan unionens medlagstiftare.

25.  Europaparlamentet beklagar dock att rådet, trots parlamentets konstruktiva och välavvägda synsätt på förfarandet för fördjupat samarbete, har visat föga intresse för att formellt samarbeta med parlamentet före begäran om parlamentets godkännande av den slutliga framförhandlade texten.

26.  Europaparlamentet anser att det måste förbättra sin interna organisation när det gäller fördjupade samarbeten. Parlamentet anser i detta syfte att det relevanta ständiga utskottet bör följa alla fall av fördjupade samarbeten och rekommenderar att parlamentets arbetsordning därför bör tillåta inrättandet av ad hoc-underkommittéer, där fullt medlemskap främst ges till de parlamentsledamöter som valts i de medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet.

Budget

27.  Europaparlamentet anser att driftskostnaderna för fördjupade samarbeten bör belasta de deltagande medlemsstaterna och att de medlemsstater som inte deltar ska få kompensation i de fall då kostnaden belastar EU:s budget, utom om rådet efter samråd med parlamentet och i enlighet med artikel 332 i EUF-fördraget beslutar att sådana samarbeten ska finansieras av EU:s budget, vilket innebär att kostnaderna blir en del av den senare och därmed omfattas av det årliga budgetförfarandet.

28.  Europaparlamentet anser att eventuell vinst från fördjupade samarbeten bör gå till att täcka driftskostnaderna för det fördjupade samarbetet.

Domsrätt

29.  Europaparlamentet anser att Europeiska unionens domstol bör ha direkt domsrätt över fördjupade samarbeten, utan att det påverkar möjligheten att inrätta en specialdomstol eller en tvistlösningsdomstol i första instans för att ett visst fördjupat samarbete ska fungera, om inte fördraget föreskriver något annat, varvid detta i så fall bör anges i den rättsakt genom vilken det fördjupade samarbetet inrättas.

30.  Europaparlamentet påpekar att EU-domstolen alltid bör vara högsta skiljeinstans i de fall då en specialmekanism för skiljedomsförfarande eller en specialdomstol måste inrättas för ett fördjupat samarbete.

Justeringar i unionens institutionella struktur

31.  Europaparlamentet föreslår att det i kommissionen inrättas en specialenhet för fördjupade samarbeten under ledning av kommissionsledamoten med ansvar för kontakter mellan institutionerna. Denna enhet bör samordna och underlätta det institutionella förfarandet för att upprätta fördjupade samarbeten.

32.  Europaparlamentet anser att både kommissionens och rådets sekretariat måste ha en mer proaktiv funktion när det gäller fördjupade samarbeten och föreslår därför att dessa institutioner aktivt, i samarbete med Europeiska regionkommittén och framför allt dess plattform för europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS), ska försöka hitta områden där fördjupade samarbeten skulle kunna vara bra för att föra det europeiska projektet vidare eller områden som ligger nära pågående fördjupade samarbeten så att överlappningar och motsägelser kan undvikas.

Utträde eller uteslutande av medlemsstater

33.  Europaparlamentet påpekar att det, med undantag av det permanenta strukturerade samarbetet (Pesco), inte finns några bestämmelser i fördragen om möjligheter för medlemsstater att dra sig ur eller uteslutas ur pågående fördjupade samarbeten.

34.  Europaparlamentet anser att tydliga regler bör formuleras för alla fördjupade samarbeten om hur medlemsstater som inte längre önskar delta ska kunna dra sig ur och om hur medlemsstater som inte längre uppfyller villkoren för ett fördjupat samarbete ska uteslutas. Parlamentet föreslår att villkor för eventuella utträden och uteslutningar av medlemsstater ska anges i den akt genom vilken fördjupade samarbeten inrättas.

Rekommendationer för framtida utveckling av fördjupade samarbeten

35.  Europaparlamentet anser det nödvändigt att skapa ett snabbförfarande för bemyndigande av fördjupade samarbeten inom områden som är särskilt politiskt angelägna, så att dessa samarbeten kan komma till stånd snabbare än efter två på varandra följande ordförandeskapsperioder i rådet.

36.  Europaparlamentet uppmanar enträget de medlemsstater som deltar i fördjupade samarbeten att arbeta för att införliva de fördjupade samarbetena i gemenskapens regelverk.

37.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå en förordning på grundval av artikel 175.3 eller 352 i EUF-fördraget i syfte att förenkla och sammanställa de tillämpliga rättsliga ramarna för det fördjupade samarbetet (såsom vägledande principer om tillämplig lag för gemensamma institutioner eller en medlems utträde) och därmed underlätta ingåendet av sådana samarbeten.

38.  Europaparlamentet föreslår att man i samband med nästa översyn av fördragen undersöker möjligheten för regioner eller lokala enheter att fylla en funktion i de fördjupade samarbetena när dessa rör ett område med exklusiv befogenhet för den berörda nivån, med respekt för de nationella konstitutionerna.

°

°  °

39.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till de nationella parlamenten.

(1)

EUT C 252, 18.7.2018, s. 215.

(2)

EUT C 252, 18.7.2018, s. 201.

(3)

EUT C 252, 18.7.2018, s. 235.

(4)

EUT C 263, 25.7.2018, s. 125.

(5)

Antagna texter, P8_TA(2019)0044.

(6)

Rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad

(7)

Rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden.


YTTRANDE från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (11.1.2019)

till utskottet för konstitutionella frågor

över genomförandet av bestämmelserna i fördraget avseende fördjupat samarbete

(2018/2112(INI))

Föredragande: Tomáš Zdechovský

FÖRSLAG

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor uppmanar utskottet för konstitutionella frågor att som ansvarigt utskott infoga följande förslag i det förslag till resolution som antas:

A.  I artikel 86 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs en uttrycklig formell grund för inrättande av en europeisk åklagarmyndighet, och i texten fastställs vilket lagstiftningsförfarande och vilka instrument som ska tillämpas samt den framtida europeiska åklagarmyndighetens tillämpningsområde och behörighet.

B.  Det är viktigt att EU och alla dess medlemsstater upptäcker och på ett effektivt och avskräckande sätt lagför bedrägerier som påverkar EU:s finansiella intressen, så att man skyddar skattebetalarna i alla medlemsstater som bidrar till unionens budget.

C.  I artikel 86 i EUF-fördraget anges uttryckligen möjligheten att upprätta ett fördjupat samarbete om ingen enighet uppnås.

D.  Fördjupat samarbete är ett förfarande som innebär att minst nio medlemsstater får etablera ett avancerat samarbete på ett område inom EU:s strukturer, men utan att de övriga medlemsstaterna deltar. Fördjupat samarbete gör det möjligt för de deltagande medlemsstaterna att uppnå ett gemensamt mål eller initiativ och att undvika handlingsförlamning i förhandlingarna eller blockering av en annan medlemsstat eller andra medlemsstater, när enhällighet krävs. Enligt artikel 20.4 i fördraget om Europeiska unionen bör rättsakter som antas inom ramen för ett fördjupat samarbete endast vara bindande för de deltagande medlemsstaterna. Fördjupat samarbete är begränsat till områden där EU inte har exklusiva befogenheter.

E.  Enligt artikel 328.1 i EUF-fördraget ska kommissionen och de medlemsstater som deltar i det fördjupade samarbetet säkerställa att de främjar deltagande av så många medlemsstater som möjligt.

1.  Europaparlamentet bekräftar sitt starka stöd för inrättande av en effektiv och oberoende europeisk åklagarmyndighet i syfte att minska den för närvarande fragmenterade karaktären i de nationella brottsbekämpande insatserna för att skydda EU:s budget, och i syfte att stärka kampen mot bedrägerier i Europeiska unionen.

2.  Europaparlamentet påminner om att det antagit tre resolutioner, den 29 april 2015(1), den 5 oktober 2016(2) och den 5 oktober 2017(3), om inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten. Parlamentet konstaterar att ett antal av de betänkligheter som det uttryckt i dessa resolutioner i viss utsträckning behandlats i den slutliga framförhandlade text som antagits av rådet. Rådet uppmanas att engagera sig i ett eventuellt framtida fördjupat samarbete med parlamentet innan man begär parlamentets godkännande av den slutliga texten, för att säkerställa maximalt samarbete mellan unionens medlagstiftare.

3.  Europaparlamentet beklagar dock att rådet, trots parlamentets konstruktiva och välavvägda synsätt på förfarandet för fördjupat samarbete, har visat föga intresse för att formellt samarbeta med parlamentet före begäran om parlamentets godkännande av den slutliga framförhandlade texten.

4.  Europaparlamentet välkomnar att 22 medlemsstater redan deltar i ett fördjupat samarbete om Europeiska åklagarmyndigheten och påminner om åklagarmyndighetens inkluderande karaktär samt uppmuntrar icke-deltagande medlemsstater att ansluta sig så snart som möjligt i syfte att förbättra myndighetens effektivitet.

5.  Europaparlamentet noterar att det planeras att Europeiska åklagarmyndigheten, när den treåriga uppbyggnadsfasen väl är över, ska ta sig an sina uppgifter i slutet av 2020, vilket gör att det är för tidigt att redan nu göra någon bedömning av genomförandet.

6.  Europaparlamentet betonar att Europeiska åklagarmyndighetens genomförande kommer att kräva ett effektivt och ändamålsenligt samarbete mellan de nationella åklagarna och Europeiska åklagarmyndigheten, liksom med EU:s byråer, såsom Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och Eurojust.

7.  Europaparlamentet följer noga alla åtgärder som hittills har vidtagits för att inrätta Europeiska åklagarmyndigheten, inklusive genomförandeåtgärder för urval och utnämning av den europeiska chefsåklagaren och de europeiska åklagarna samt budgetåtgärder.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hålla parlamentet regelbundet och fullständigt informerat i varje skede av åklagarmyndighetens genomförande och institutionella utveckling, mot bakgrund av att dess mandat eventuellt kan komma att utvidgas till att även omfatta bekämpning av gränsöverskridande terrorism.

9.  Europaparlamentet välkomnar att 18 medlemsstater från och med den 29 januari 2019 kommer att delta i ett fördjupat samarbete om makars förmögenhetsförhållanden i äktenskap och registrerade partnerskap. Parlamentet understryker behovet av att skydda de grundläggande rättigheterna, däribland rätten till respekt för privat- och familjeliv och förbudet mot diskriminering.

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Antagande

10.1.2019

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

36

6

3

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Asim Ademov, Martina Anderson, Heinz K. Becker, Monika Beňová, Michał Boni, Caterina Chinnici, Rachida Dati, Frank Engel, Laura Ferrara, Romeo Franz, Ana Gomes, Nathalie Griesbeck, Sylvie Guillaume, Monika Hohlmeier, Sophia in ‘t Veld, Cécile Kashetu Kyenge, Monica Macovei, Roberta Metsola, Claude Moraes, Ivari Padar, Judith Sargentini, Birgit Sippel, Csaba Sógor, Helga Stevens, Traian Ungureanu, Bodil Valero, Marie-Christine Vergiat, Udo Voigt, Josef Weidenholzer, Cecilia Wikström, Kristina Winberg, Tomáš Zdechovský, Auke Zijlstra

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Dennis de Jong, Anna Hedh, Lívia Járóka, Marek Jurek, Jean Lambert, Jeroen Lenaers, Andrejs Mamikins, Angelika Mlinar, Maite Pagazaurtundúa Ruiz, Christine Revault d’Allonnes Bonnefoy

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Fernando Ruas, Adam Szejnfeld

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROPI DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

36

+

ALDE

Nathalie Griesbeck, Sophia in ‘t Veld, Angelika Mlinar, Maite Pagazaurtundúa Ruiz, Cecilia Wikström

EFDD

Laura Ferrara

PPE

Asim Ademov, Heinz K. Becker, Michał Boni, Rachida Dati, Frank Engel, Monika Hohlmeier, Lívia Járóka, Jeroen Lenaers, Roberta Metsola, Fernando Ruas, Csaba Sógor, Adam Szejnfeld, Traian Ungureanu, Tomáš Zdechovský

S&D

Monika Beňová, Caterina Chinnici, Ana Gomes, Sylvie Guillaume, Anna Hedh, Cécile Kashetu Kyenge, Andrejs Mamikins, Claude Moraes, Ivari Padar, Christine Revault d’Allonnes Bonnefoy, Birgit Sippel, Josef Weidenholzer

VERTS/ALE

Romeo Franz, Jean Lambert, Judith Sargentini, Bodil Valero

6

-

ECR

Marek Jurek, Monica Macovei, Helga Stevens, Kristina Winberg

ENF

Auke Zijlstra

NI

Udo Voigt

3

0

GUE/NGL

Martina Anderson, Dennis de Jong, Marie-Christine Vergiat

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

(1)

EUT C 346, 21.9.2016, s. 27.

(2)

EUT C 215, 19.6.2018, s. 18.

(3)

EUT C 346, 27.9.2018, s. 246.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

22.1.2019

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

18

2

2

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gerolf Annemans, Mercedes Bresso, Pascal Durand, Esteban González Pons, Danuta Maria Hübner, Ramón Jáuregui Atondo, Alain Lamassoure, Jo Leinen, Maite Pagazaurtundúa Ruiz, Markus Pieper, Paulo Rangel, Helmut Scholz, György Schöpflin, Pedro Silva Pereira, Barbara Spinelli, Josep-Maria Terricabras, Kazimierz Michał Ujazdowski

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Pervenche Berès, Ashley Fox, Sylvia-Yvonne Kaufmann

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Michael Gahler, Jarosław Wałęsa


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

18

+

ALDE

Maite Pagazaurtundúa Ruiz

NI

Kazimierz Michał Ujazdowski

PPE

Michael Gahler, Esteban González Pons, Danuta Maria Hübner, Alain Lamassoure, Markus Pieper, Paulo Rangel, György Schöpflin, Jarosław Wałęsa

S&D

Pervenche Berès, Mercedes Bresso, Ramón Jáuregui Atondo, Sylvia Yvonne Kaufmann, Jo Leinen, Pedro Silva Pereira

VERTS/ALE

Pascal Durand, Josep Maria Terricabras

2

-

ECR

Ashley Fox

ENF

Gerolf Annemans

2

0

GUE/NGL

Helmut Scholz, Barbara Spinelli

Teckenförklaring:

+  :  Ja-röster

-  :  Nej-röster

0  :  Nedlagda röster

Senaste uppdatering: 8 februari 2019Rättsligt meddelande - Integritetspolicy