Förfarande : 2019/0810(NLE)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A9-0008/2019

Ingivna texter :

A9-0008/2019

Debatter :

CRE 17/09/2019 - 3

Omröstningar :

Antagna texter :

P9_TA(2019)0008

<Date>{09/09/2019}9.9.2019</Date>
<NoDocSe>A9-0008/2019</NoDocSe>
PDF 341kWORD 116k

<TitreType>BETÄNKANDE</TitreType>

<Titre>om rådets rekommendation om utnämning av ordförande i Europeiska centralbanken</Titre>

<DocRef>(N9-0023/2019 – C9-0048/2019 – 2019/0810(NLE))</DocRef>


<Commission>{ECON}Utskottet för ekonomi och valutafrågor</Commission>

Föredragande: <Depute>Roberto Gualtieri</Depute>

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT
 BILAGA 1: Christine Lagardes MERITFÖRTECKNING
 BILAGA 2: Christine Lagardes SVAR PÅ DE SKRIFTLIGA FRÅGORNA
 ÄRENDETS GÅNG I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT

om rådets rekommendation om utnämning av ordförande i Europeiska centralbanken

(N9-0023/2019 – C9-0048/2019 – 2019/0810(NLE))

(Samråd)

Europaparlamentet fattar detta beslut

 med beaktande av rådets rekommendation av den 9 juli 2019[1],

 med beaktande av artikel 283.2 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i enlighet med vilken Europeiska rådet har hört Europaparlamentet (C9‑0048/2019),

 med beaktande av artikel 130 i arbetsordningen,

 med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor (A9‑0008/2019), och av följande skäl:

A. Genom en skrivelse av den 16 juli 2019 hörde Europeiska rådet Europaparlamentet om utnämningen av Christine Lagarde till ordförande i Europeiska centralbanken för en mandatperiod på åtta år med verkan från den 1 november 2019.

B. Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor bedömde sedan den nominerade kandidatens kvalifikationer, särskilt i förhållande till de villkor som anges i artikel 283.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och kravet på centralbankens fullständiga oavhängighet i enlighet med artikel 130 i detta fördrag. I samband med denna utvärdering har utskottet tagit del av kandidatens meritförteckning och svaren på de skriftliga frågor som utskottet ställt till henne.

C. Utskottet höll den 4 september 2019 en utfrågning med den nominerade kandidaten. Under denna utfrågning, som varade i två och en halv timme, höll kandidaten först ett inledande anförande, och därefter besvarade hon utskottsledamöternas frågor.

1. Europaparlamentet tillstyrker rådets rekommendation om utnämning av Christine Lagarde till ordförande för Europeiska centralbanken.

2. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut till Europeiska rådet, rådet och medlemsstaternas regeringar.

 


 

BILAGA 1: Christine Lagardes MERITFÖRTECKNING

Personuppgifter Födelsedatum: 1 januari 1956

Födelseort: Paris

Nationalitet: Frankrike

 

Yrkeserfarenhet

 

Internationellt finansinstitut

 

juli 2011– Verkställande direktör för Internationella valutafonden, Washington D.C.

 

En hel mandatperiod från juli 2011–juli 2016, en påbörjad mandatperiod från juli 2016–september 2019

 

Nationell offentlig sektor

 

juni 2007–juli 2011  Ekonomi- och finansminister, Frankrike

Frankrikes EU-ordförandeskap under andra halvåret 2008

Ordförande i Ekofinrådet

Frankrikes G20-ordförandeskap 2011

Ordförande vid G20-ländernas finansministermöten

 

maj 2007–juni 2007 Jordbruks- och fiskeminister, Frankrike

 

maj 2005–maj 2007  Handelsminister, Frankrike

 

 

Privata sektorn

 

 

oktober 1999– Chef för den internationella advokatbyrån Baker McKenzie, maj 2005  Chicago, USA

 

oktober 1995– Styrelseledamot i Baker McKenzies internationella styrelse

oktober 1999  och chef för Baker McKenzies Pariskontor

 

maj 1981–1999 Advokat med praktik främst inom handelsfrågor, fusioner och förvärv, antitrustfrågor, arbetsrätt och skiljeförfaranden för internationella företagskunder

 

september 1980– Lektor i avtalsrätt vid

september 1982 juridiska fakulteten, Paris X

 

Utbildning

 

Juristexamen med specialisering inom handelsrätt och arbetsrätt

Juridiska fakulteten, Paris X, 1980

 

Masterexamen med ekonomi och finans som huvudämne, uppsats om Ralph Nader och konsumentrörelsen i USA

Sciences Po Aix en Provence, 1977

 

Masterexamen i amerikansk litteratur

Konsthögskolan i Avignon, 1977

 

Titel: Medlem i Paris advokatsamfund

 

Internationella akademiska erkännanden

 

Louvain La Neuve — hedersdoktor

Montreals universitet — hedersdoktor

Universidad del Pacifico — hedersledamot

Washington College — hedersdoktor

Claremont McKenna College — hedersdoktor

Robinson College — Cambridge Honorary fellowship

 

 

 

Priser och uppdrag

 

 

2011 Deltagande i styrelsen för Sciences Po

2011 Global Citizenship Award 2011, Atlantic Council

2011 Deltagande i Världsekonomiskt forums styrelse

2011 Transatlantic Leadership Award, European Institute

2012 Hipólito Unanue al Mérito Económico – Financiero, Peru

2012 Officer i Hederslegionen

2012 Globalist of the Year Award, Canadian International Council

2012 Hedersdoktor vid Leuvens universitet

2012 Leadership Award 2012, Union of Arab Banks

2013 Storofficer av Republiken Elfenbenskustens nationella orden

2013 Deltagande i styrelsen för Holton-Arms School

2014 Inaugural Global Achievement Award, Global Foundation

2014 Hedersdoktor vid Montreals universitet

2014 Deltagande i styrelsen för Conference of Montreal

2014 Diplomat of the Year Award 2014, Foreign Policy Magazine

2015 Hederspris från Baker and McKenzie

2015 Hedersledamot för Holton-Arms Schools insamlingskampanj

2015 Ordförande för hederskommittén för Frankrikes nationalorkesters turné i USA och Kanada

2016 Deltagande i FN:s generalsekretariats högnivåpanel om kvinnors ekonomiska egenmakt

2016 Global Leadership Award, Columbia University School of International Public Affairs

2016 Mohamed Bin Rashid Medal of Honor for Women

2016 Woman of the Year and Lifetime Achievement Award, Glamour Magazine

2016 Hedersledamot vid Universidad del Pacifico

2017 Global Women's Leadership Award, International Planning Committee of the Global Summit of Women

2017 Hedersdoktor vid Washington College

2018 Deltagande i G7:s rådgivande nämnd för jämställdhet

2018 Kommendör av Djiboutis National Order of June 27

2018 Hedersdoktor vid Claremont McKenna College

2018 Fellowship, Institute of Banking

2018 Appeal of Conscience World Leader Award, Appeal of Conscience Foundation

2019 Distinguished Alumna Award, Holton-Arms School

2019 Distinguished International Leadership Award, Atlantic Council

2019 Deltagande i International Gender Champions Network och medordförande för dess Finance Hub

2019 Honorary Fellowship, Robinson College

 

Publikationer i urval

Breaking New Grounds in French Labor Law, 1982

Fragmentation Risks – Finance & Development, september 2012

https://www.imf.org/external/pubs/ft/fandd/2012/09/straight.htm

Dare the Difference – Finance & Development, juni 2013

https://www.imf.org/external/pubs/ft/fandd/2013/06/straight.htm

Focus, Flexibility, Service – Finance & Development, september 2014

https://www.imf.org/external/pubs/ft/fandd/2014/09/straight.htm

Path to Development – Finance & Development, juni 2015

https://www.imf.org/external/pubs/ft/fandd/2015/06/straight.htm

The Voice of Youth – Finance & Development, juni 2017

https://www.imf.org/external/pubs/ft/fandd/2017/06/straight.htm

A Regulatory Approach to Fintech – Finance and Development, mars 2018

https://www.imf.org/external/pubs/ft/fandd/2018/06/how-policymakers-should-regulate- cryptoassets-and-fintech/straight.htm

A Global Imperative to Empower Women – Finance & Development mars 2019

https://www.imf.org/external/pubs/ft/fandd/2019/03/empowering-women-critical-for-global- economy-lagarde.htm

 

Viktiga tal

Global Risks Are Rising, But There Is a Path to Recovery, Jackson Hole, augusti 2011

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp082711

Global Challenges in 2012 – Berlin, januari 2012

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp012312

Anchoring Stability to Sustain Higher and Better Growth, Zurich, maj 2012

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp050712

The Legacy of Charlemagne – Schäuble and European Integration, Aachen, maj 2012

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp051612

The Global Calculus of Unconventional Monetary Policies, Jackson Hole, augusti 2013

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp082313

The Challenge Facing the Global Economy: New Momentum to Overcome a New Mediocre, Washington, D.C., oktober 2014

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp100214

Daring the Difference: The 3 L’s of Women’s Empowerment, Washington, D.C., maj 2014

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp051914

Lifting the Small Boats, Brussels, juni 2015

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp061715

Not Your Grandmother’s IMF, Annual Meetings, Lima, oktober 2015

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp100915

Demographic Changes and the Role of Fiscal Policy, MIT, mars 2016

https://www.imf.org/en/News/Articles/2015/09/28/04/53/sp030416

Addressing Corruption with Clarity, Brookings Institution, september 2017

https://www.imf.org/en/News/Articles/2017/09/18/sp091817-addressing-corruption-with- clarity

A Time to Repair the Roof, Harvard University, oktober 2017

https://www.imf.org/en/News/Articles/2017/10/04/sp100517-a-time-to-repair-the-roof

Central Banking and Fintech, A Brave New World, Bank of England, september 2017

https://www.imf.org/en/News/Articles/2017/09/28/sp092917-central-banking-and-fintech-a- brave-new-world

A Compass to Prosperity: The Next Steps of Euro Area Economic Integration, Berlin, mars 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/03/26/sp032618-a-compass-to-prosperity-the- next-steps-of-euro-area-economic-integration

Age of Ingenuity: Reimagining 21st Century International Cooperation, Kissinger Lecture, Library of Congress, december 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/12/04/sp120418-md-kissinger-speech

Creating a Better Global Trade System, Portland, maj 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/05/14/sp-lagarde-creating-a-better-global-trade- system

Steer, Don’t Drift: Managing Risks to Keep the Global Economy on Course, IMF, oktober 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/09/27/sp100118-steer-dont-drift

Winds of Change: The Case for New Digital Currency, Singapore Fintech Festival, november 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/11/13/sp111418-winds-of-change-the-case-for-new-digital-currency

Belt and Road Initiative: Strategies to Deliver in the Next Phase, Beijing, april 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/04/11/sp041218-belt-and-road-initiative- strategies-to-deliver-in-the-next-phase

Euro 2.0: Past, Present, and Future of Euro Area Integration, The Euro at 20 Conference, Dublin, juni 2018

https://www.imf.org/en/News/Seminars/Conferences/2018/05/17/~/link.aspx?_id=D56874C433F343C6BE326A611F4D62E9&_z=z

New Economic Landscape, New Multilateralism, Bali Annual Meetings, oktober 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/10/11/sp101218-new-economic-landscape-new- multilateralism

The Case for the Sustainable Development Goals, Helen Alexander Lecture, IMF, september 2018

https://www.imf.org/en/News/Articles/2018/09/17/sp09172018-the-case-for-the-sustainable- development-goals

The Financial Sector: Redefining a Broader Sense of Purpose, Tacitus Lecture, London, februari 2019

https://www.imf.org/en/News/Articles/2019/02/21/sp022819-md-the-financial-sector-redefining-a-broader-sense-of-purpose

The Euro Area: Creating a Stronger Economic Ecosystem, Banque de France, mars 2019

https://www.imf.org/en/News/Articles/2019/03/28/sp032819-the-euro-area-creating-a- stronger-economic-ecosystem.

Forging a Stronger Social Contract—the IMF’s Approach to Social Spending, Genève, juni 2019

https://www.imf.org/en/News/Articles/2019/06/14/sp061419-md-social-spending

 

IMF-blogginlägg i urval

Getting Real on Meeting Paris Climate Change Commitments

https://blogs.imf.org/2019/05/03/getting-real-on-meeting-paris-climate-change-commitments/?utm_medium=email&utm_source=govdelivery

Corporate Taxation in the Global Economy

https://blogs.imf.org/2019/03/25/corporate-taxation-in-the-global-economy/

When History Rhymes

https://blogs.imf.org/2018/11/05/when-history-rhymes/

Economic Gains from Gender Inclusion: Even Greater Than You Thought

https://blogs.imf.org/2018/11/28/economic-gains-from-gender-inclusion-even-greater-than-you-thought/

Realizing the Potential of the G20 Compact with Africa

https://blogs.imf.org/2018/10/30/realizing-the-potential-of-the-g20-compact-with-africa/

Ten Years After Lehman—Lessons Learned and Challenges Ahead

https://blogs.imf.org/2018/09/05/ten-years-after-lehman-lessons-learned-and-challenges-ahead/

Addressing the Dark Side of the Crypto World

https://blogs.imf.org/2018/03/13/addressing-the-dark-side-of-the-crypto-world/

A Dream Deferred: Inequality and Poverty Across Generations in Europe

https://blogs.imf.org/2018/01/24/a-dream-deferred-inequality-and-poverty-across-generations-in-europe/

Fintech—Capturing the Benefits, Avoiding the Risks

https://blogs.imf.org/2017/06/20/fintech-capturing-the-benefits-avoiding-the-risks/

Protecting Education and Health Spending in Low-Income Countries

https://blogs.imf.org/2017/06/06/protecting-education-and-health-spending-in-low-income-countries/

To Boost Growth: Employ More Women

https://blogs.imf.org/2016/09/14/to-boost-growth-employ-more-women/

Migration: A Global Issue in Need of a Global Solution

https://blogs.imf.org/2015/11/11/migration-a-global-issue-in-need-of-a-global-solution/

Unlocking Latin America’s Huge Potential

https://blogs.imf.org/2014/12/02/unlocking-latin-americas-huge-potential/

Jobs and Growth: Supporting the European Recovery

https://blogs.imf.org/2014/01/28/jobs-and-growth-supporting-the-european-recovery/

A New Frontier for Kenya and Africa

https://blogs.imf.org/2014/01/08/a-new-frontier-for-kenya-and-africa/

What We Can Do to Improve Women’s Economic Opportunities

https://blogs.imf.org/2013/03/08/what-we-can-do-to-improve-womens-economic-opportunities/

How to Get the Balance Right: Fiscal Policy at a Time of Crisis

https://blogs.imf.org/2012/05/06/how-to-get-the-balance-right-fiscal-policy-at-a-time-of-crisis/

 

 


 

BILAGA 2: Christine Lagardes SVAR PÅ DE SKRIFTLIGA FRÅGORNA

A. Personlig och yrkesmässig bakgrund

1. Skulle du vilja redogöra för de viktigaste aspekterna av din yrkeserfarenhet från monetära, finansiella och affärsrelaterade frågor och för de viktigaste aspekterna av din europeiska och internationella erfarenhet?

Min yrkeserfarenhet sträcker sig över de fyra senaste årtiondena och har utvecklats i denna unika blandning av erfarenheter från den privata sektorn (som praktiserande advokat och som chef vid den amerikanska advokatbyrån Baker McKenzie från 1980 till 2005) och ledande befattningar inom den offentliga sektorn, både nationellt (som handelsminister och ekonomi‑ och finansminister från 2005 till 2011) och internationellt (som verkställande direktör för Internationella valutafonden (IMF) från 2011 tills nu). I egenskap av fransk minister och medlem av Europeiska unionens råd var jag dessutom direkt involverad i EU:s beslutsfattande.

Jag har inom ramen för alla dessa befattningar arbetat med näringslivsfrågor och finansiella frågor. Alla mina klienter var stora företagsgrupper när jag var advokat. Jag har också blivit väl förtrogen med den finansiella sektorn, både som ekonomi- och finansminister och som verkställande direktör för IMF. I alla dessa befattningar har jag varit verksam i en nationell och en internationell kontext, såväl inom den privata som den offentliga sektorn. Engelska har varit mitt arbetsspråk under de senaste cirka 40 åren, med undantag av mina sex år i Frankrikes regering.

Jag har skaffat mig mångfacetterade erfarenheter, allt från skatte- och antitrustfrågor, arbetsrätt, fusioner och förvärv, till hantering av finanskriser på nationell och internationell nivå under den globala finanskrisen. Min senaste yrkeserfarenhet som verkställande direktör för IMF grundar sig på det exceptionella trefaldiga uppdraget, nämligen i) politisk vägledning och ekonomisk övervakning, ii) krishantering och utlåningsprogram, iii) utbildning och kapacitetsuppbyggnad. I alla dessa befattningar hade jag regelbundna diskussioner med beslutsfattare på högsta nivå, och jag har kunnat utnyttja dessa förbindelser till förmån för de institutioner som jag lett under årens lopp. Den yrkeserfarenhet jag härigenom har vunnit har gjort det möjligt för mig att utveckla en omfattande förståelse för den europeiska och globala ekonomin och skapa mig en internationell profil. Min erfarenhet som verkställande direktör för en stor internationell organisation såsom IMF understryker ytterligare min förmåga att lyssna på personal och intressenter, utforma en gemensam och modern vision, anamma en kollegial inställning och sträva efter att skapa samförstånd för att uppnå ett bättre resultat.

 

2. Har du några affärsintressen eller ekonomiska intressen eller andra åtaganden som kan komma att kollidera med dina framtida uppgifter? Föreligger andra personliga eller övriga omständigheter som kan vara av betydelse vid Europaparlamentets bedömning av nomineringen?

När jag blev handelsminister 2005 avgick jag från alla alternativa och eventuellt oförenliga befattningar såsom styrelseledamot av ING eller inom andra enheter från Baker McKenzie‑tiden, inbegripet styrelseledamot av European Law Centre som jag inrättade 1995.

Därefter har jag bara accepterat hedersuppdrag såsom rådgivande styrelseledamot av Robinson College i Cambridge och hedersstyrelseledamot av Holton- Arms School i Washington, med förutgående godkännande av IMF-styrelsens etikkommitté.

Jag har dessutom konsekvent försvarat kvinnornas sak vid diskriminering och ojämlikhet. Jag tänker fortsätta med detta och utgår från att det inte kommer att påverka min rätt att uttala mig i monetära frågor och att det inte heller kommer att hindra mig från att utföra mina uppdrag efter bästa förmåga. Detta gäller även klimatfrågor och miljöskydd.

 

3. Vilka vägledande mål kommer du att sträva efter under din åttaåriga mandatperiod som ordförande för Europeiska centralbanken?

ECB:s främsta mål är att upprätthålla prisstabilitet, och ska göra detta i en nationell och internationell kontext som har förändrats avsevärt under de senaste tio åren. Denna kontext präglas, när det handlar om de avancerade ekonomierna, av måttlig tillväxt och låg inflation. Även om den finansiella sektorn är säkrare och bättre reglerad än före finanskrisen, kommer långsam tillväxt och låg inflation att bli en utmaning för de finansiella intermediärerna vars affärsmodeller har skapats i en tillväxtdynamisk värld med hög inflation. Dessutom omvandlar ny och ofta omstörtande teknik det sätt på vilket ekonomin fungerar. Det internationella samarbetet ifrågasätts, miljön hotas av klimatförändringar och extrema väderförhållanden och i många delar av världen åldras befolkningen snabbt.

ECB måste därför fortsätta att ingående övervaka och analysera den ekonomiska och finansiella utvecklingen i Europa och runtom i världen. Om jag utses till ECB:s ordförande kommer jag att inom institutionen främja denna uppmärksamhet på nya trender och uppmuntra till analyser och studier av dem. Jag kommer att försöka skapa samförstånd inom ECB-rådet och sträva efter att på ett så tydligt och enkelt sätt som möjligt informera om både ECB:s strategi och dess insatser i en komplex värld med beaktande av dess mångsidiga och mångkulturella målgrupper, allt från de europeiska medborgarna till finansmarknaderna.

Det jag ytterst utgår ifrån är att euron är en europeisk kollektiv nyttighet som måste fortsätta att förbättra sin internationella ställning. En kraftfull institutionell arkitektur för den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och en resolut europeisk centralbank med fokus på att skapa prisstabilitet är centrala faktorer i detta sammanhang till förmån för alla.

 

B. ECB:s penningpolitik

4. Vilken är din bedömning av ECB:s penningpolitik såsom den har genomförts under de senaste åtta åren? Vilka eventuella förändringar skulle du verka för om du blev ordförande för ECB?

ECB:s huvudmål är att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdet. ECB har definierat prisstabilitet som en årlig positiv inflationsnivå under 2 % och har förklarat att man för att upprätthålla prisstabiliteten kommer att sträva efter en inflationsnivå under men nära 2 % på medellång sikt.

ECB har verkat i en mycket svår kontext under de senaste åren. Som svar på finans- och statsskuldkriserna vidtog ECB ett antal åtgärder som var avgörande för att skydda den penningpolitiska transmissionsmekanismen, stödja euroområdets ekonomi och därefter styra inflationen mot nivåer som är mer i linje med dess politiska målsättning.

Framför allt de lättnader som genomförts sedan juni 2014, bland annat riktade långfristiga refinansieringstransaktioner, negativa räntor, storskaliga köp av tillgångar och framåtriktad vägledning, kunde avvärja riskerna för deflation och redenominering när krisen var som värst. I juni 2014 var den totala inflationen långt mindre än 1 % och låg på en nedåtgående trend. I dag förväntas den totala inflationen bli 1,3 % för 2019, 1,4 % för 2020 och 1,6 % för 2021. Euroområdet har haft en kontinuerlig tillväxt under de senaste sex åren, och arbetslösheten har sjunkit till de lägsta nivåerna sedan juli 2008. Den gradvisa uppstramningen av arbetsmarknaden är ett tecken på att ECB:s åtgärder skapar nödvändiga förutsättningar för en fortsatt förstärkt inflation.

Mot bakgrund av de senaste åtta åren skulle jag generellt säga att den penningpolitik som förs av ECB har varit effektiv och framgångsrik. Enligt ECB:s beräkningar, skulle tillväxten och inflationen för perioden 2016–2020 har legat cirka 1,9 % lägre utan de åtgärder som ECB vidtagit mellan mitten av 2014 och mitten av 2018. Inflationen har dock samtidigt konsekvent legat under de nivåer som är förenliga med ECB:s inflationsmål under de senaste åren. Euroområdets ekonomiska expansion har också stannat av under den senaste tiden och de risker som är kopplade till tillväxtutsikterna har en slagsida mot nedåtrisker. De står därför klart att det krävs en mycket ackommoderande penningpolitik under den närmaste framtiden.

Framöver skulle det vara värdefullt att dra lärdomar av finanskrisen när det gäller förändringarna i den makroekonomiska situationen och inflationsprocessen.
Detta kan ligga till grund för framtida reflektioner om hur ECB:s penningpolitik ska föras och om dess operativa aspekter, även i fråga om hur denna politik bäst kan stödja den allmänna politiken i Europeiska unionen, såsom hållbar och inkluderande tillväxt, utan förfång för dess huvudmål att upprätthålla prisstabilitet. Dessutom kan ändringarna av regelverket och intermediärverksamheten på finansmarknaderna under de senaste åren motivera en översyn av penningpolitikens operativa styrsystem. ECB har tillsammans med andra centralbanker i flera avseende justerat det sätt på vilket man genomför penningpolitiken till följd av finanskrisen och gällande marknadspraxis. Hänsyn bör därför tas till det sätt på vilket penningpolitiken genomförs på lång sikt, bland annat storlek och sammansättning av centralbankernas balansräkningar och valet av politiska instrument.

 

5. Vilka är de största framtida riskerna och möjligheterna för euron? Vad uppfattar du vara de största riskerna och utmaningarna som ECB står inför?

Den nuvarande makroekonomiska och internationella situationen utgör en central utmaning för ECB på kort sikt. Euroområdets tillväxtdynamik har mattats och riskerna i samband med tillväxtutsikterna har en slagsida mot nedåtrisker. Inflationen är fortsatt dämpad. De står därför klart att det krävs en mycket ackommoderande penningpolitik under den närmaste framtiden. ECB har en omfattande verktygslåda och måste vara beredd att agera. Den exakta blandningen av de instrument som används kommer att bero på typen av chock som inverkar på inflationsutsikterna och på förhållandena på finansmarknaden. Jag tror visserligen inte att ECB har nått den absolut lägsta nivån för sina styrräntor, men det står klart att låga räntor får konsekvenser för banksektorn och den finansiella stabiliteten mer generellt. Ju längre de låga räntorna råder, desto viktigare blir det att noggrant övervaka huruvida negativa sidoeffekter kan uppstå i framtiden.

ECB står dessutom inför ett stigande antal strukturella utmaningar och kommer också att tvingas hantera förväntningar på vad banken kan och inte kan göra för att upprätthålla förtroendet för politiken. Penningpolitiken är visserligen ett effektivt redskap för att stabilisera konjunkturcykeln, men den kan inte höja ländernas mer långsiktiga tillväxtpotential. På andra områden där nya utmaningar uppstår – alltifrån digitalisering och kryptovalutor, cybersäkerhet och bekämpning av penningtvätt till klimatförändringar – kommer ECB att tvingas klargöra hur dessa inverkar på dess transaktioner och hur man kan bidra.

När det gäller euron är den institutionella arkitektur som började införas under krisen, dvs. bankunionen, den europeiska ramen för krishantering och kapitalmarknadsunionen, fortfarande ofullständig. Euroområdets struktur saknar också fortfarande ett centralt finanspolitiskt instrument för makroekonomisk stabilisering. Framsteg inom dessa områden kommer inte enbart att göra euroområdet mer motståndskraftigt, utan också stödja penningpolitikens effektivitet och eurons internationella roll. En av de viktiga lärdomarna från de första tjugo åren med euron är också att det för att utnyttja möjligheterna med den gemensamma valutan krävs en sund nationell ekonomi och finanspolitik, både i berörda medlemsstaters och i hela euroområdets intresse.

 

6. Federal Reserve i USA och Bank of Canada har nyligen aviserat en översyn av sina penningpolitiska ramar. Anser du, tjugo år efter införandet av euron, att det är dags att göra en liknande översyn hos ECB?

Generellt sett bör den penningpolitiska strategin alltid utvecklas på det sätt som bäst tjänar ECB:s mandat. Eftersom det redan har gått en viss tid sedan den förra översynen, som gjordes 2003, skulle det vara värdefullt att dra lärdomar från finanskrisen när det gäller förändringarna i den makroekonomiska situationen och inflationsprocessen. Detta kan också omfatta hur ECB:s penningpolitik bäst kan stödja den allmänna politiken i Europeiska unionen, såsom hållbar och inkluderande tillväxt, utan förfång för dess huvudmål att upprätthålla prisstabilitet.

När det gäller genomförandet av penningpolitiken eller det operativa styrsystemet, har centralbankerna i flera avseenden justerat det sätt på vilket man genomför penningpolitiken till följd av den globala finanskrisen och den ekonomiska krisen, i synnerhet genom att vidta okonventionella åtgärder. Men finansmarknaderna har också genomgått stora förändringar, som drivits på av utvecklingen av regelverket, marknadsinfrastrukturerna och intermediärverksamheten på finansmarknaderna. Det kommer i detta sammanhang att vara viktigt att också se över hur penningpolitiken ska föras och genomföras, och i synnerhet att undersöka vilka delar som bör upprätthållas på längre sikt. Med hänsyn till att intermediärverksamheten på finansmarknaderna och regelverket har ändrats kommer sannolikt det operativa styrsystemet att se annorlunda ut än vad som var fallet före krisen, även när det gäller storlek och sammansättning av de balansräkningar och politiska instrument som används för att genomföra den penningpolitiska inriktningen.

 

7. Hur ska ECB bedriva sin penningpolitik under de rådande makroekonomiska förhållandena? Hur bedömer du ECB:s prestationer när det gäller uppfyllandet av dess huvudmål att upprätthålla prisstabilitet? Hur ser du på de nyliga förslagen att tolka inflationsmålet på 2 % som ett symmetriskt mål?
Hur ser du på kraven på att lägga till finansiell stabilitet eller inflation i tillgångspriser som ett andra mål för ECB:s penningpolitik?

ECB:s politiska reaktion har varit mycket kraftfull för att bekämpa riskerna för deflation som började uppstå under 2014. När ECB lanserade sitt omfattande åtgärdspaket i juni 2014 var den totala inflationen långt mindre än 1 % och låg på en nedåtgående trend. I dag är den totala inflationen cirka 1 % och i Eurosystemets framtidsbedömningar i juni beräknades den till 1,3 % för 2019, 1,4 % för 2020 och 1,6 % för

2021. Finansmarknaderna anser också att sannolikheten för deflation har minskat jämfört med toppnivåerna, och arbetslösheten har sjunkit till sin lägsta nivå sedan juli 2008. Den gradvisa uppstramningen av arbetsmarknaden är ett tecken på att ECB:s åtgärder skapar nödvändiga förutsättningar för fortsatt förstärkt pristryck.

De nuvarande inflationsnivåerna och inflationsprognoserna i

Eurosystemets senaste framtidsbedömningar ligger inte i linje med ECB:s inflationsmål på nära men under

2 %. Därför – och också i kölvattnet av de globala motvindar som påverkar euroområdets ekonomiska utsikter – bör ECB fortsätta att föra en mycket ackommoderande penningpolitik för att stödja ekonomisk expansion och konvergens av inflationen mot sitt mål på ett hållbart sätt. I detta avseende är det klargörande som nyligen gjordes om att ECB:s inflationsmål är symmetriskt viktigt. Det innebär att ECB i lika hög grad är inställd på att bekämpa en inflation över bankens inflationsmål som under detta mål. Inflationen kan nämligen avvika från målet åt båda hållen, så länge som inflationsbanan konvergerar tillbaka mot målet ”under med nära” 2 % över en medellång period. Detta understryker därmed ECB:s beslutsamhet att sträva mot sitt inflationsmål på medellång sikt.

Samtidigt som ECB bör bibehålla en ackommoderande politik måste andra politikområden bidra mer kraftfullt för att dra full nytta av fördelarna med de penningpolitiska åtgärderna.

När det gäller införandet av ytterligare mål, fastslås det klart och tydligt i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att prisstabilitet är ECB:s primära mål. Prisstabilitet och finansiell stabilitet är visserligen naturligt sammanlänkade och tenderar att förstärka varandra, men två olika mål kräver användning av två olika uppsättningar instrument. Penningpolitikens mål förblir att skydda prisstabiliteten på medellång sikt. Makrotillsynspolitikens huvudsakliga uppgift är att behandla riskerna för den finansiella stabiliteten i syfte att öka systemets motståndskraft mot chocker och dämpa ytterligheterna i den finansiella cykeln, för att minska risken för finansiella kriser och mildra de realekonomiska effekterna av finansiella kriser.

Generellt sett interagerar de två politikområdena och hänsyn måste tas till hur de påverkar varandra. Makrotillsynspolitiken påverkar kreditvillkoren och inverkar därmed också på ekonomin som helhet, dvs. också på prisstabilitetsutsikterna. Penningpolitiken kan genom insatserna för att säkra prisstabilitet påverka den finansiella risken via ett antal transmissionskanaler. Det skapar därför positiva synergier att lägga penningpolitiken och makrotillsynspolitiken inom samma institution.

 

8. Hur ser du på det senaste beslutet från ECB-rådet, i synnerhet när det gäller den framåtriktade vägledningen om nyckelräntesatser, som förväntas ligga kvar på nuvarande nivå åtminstone under första halvåret 2020?

Den ekonomiska tillväxten i euroområdet har varit måttlig medan fortsatt osäkerhet, främst med anknytning till geopolitiska faktorer, det växande hotet av protektionism och sårbarheter på framväxande marknader, har påverkat det ekonomiska stämningsläget. Till följd av detta har inflationstrycket förblivit dämpat och både faktiska och beräknade inflationsnivåer har envist hållit sig kvar under de nivåer som ECB-rådet anser vara förenliga med dess mål.

Mot denna bakgrund anser jag att ECB-rådets senaste beslut, såsom dess framåtriktade vägledning om räntesatser, på rätt sätt är inriktade på att bevara de mycket ackommoderande finansieringsvillkor för företag och hushåll som är nödvändiga för att stödja ekonomisk tillväxt och därmed höja inflationen.

I synnerhet innebär beslutet att anpassa den framåtriktade vägledningen om styrräntor att ackommoderingen säkras genom en bättre förankring av marknadens förväntningar på den förväntade räntebanan och minskad osäkerhet. Det ingår en tidsaspekt i formuleringen av den framåtriktade vägledningen, att räntesatserna förväntas ligga kvar på nuvarande eller lägre nivåer åtminstone under första halvåret 2020, vilket säkerställer att ackommoderingen inte försvagas av att marknadsaktörerna tror att räntorna kan öka före detta datum. Det omfattar också en lägesaspekt, att räntorna kommer att ligga kvar på nuvarande eller lägre nivåer åtminstone så länge detta är nödvändigt för att säkerställa en fortsatt hållbar konvergens av inflationen mot målet på medellång sikt. Detta innebär att ECB:s penningpolitik är databaserad och styrs av inflationsutsikterna.

Såsom betonats av ECB ger den framåtriktade vägledningen om räntesatser, tillsammans med återinvesteringar av en stor andel av de förvärvade tillgångarna och de nya serierna av riktade långfristiga refinansieringstransaktioner, den avsevärda stimulans av penningpolitiken som behövs för att stödja konvergensen av inflationen i euroområdet mot ECB:s mål. Med hänsyn till de aktuella inflationsutsikterna kommer det sannolikt att behövas en mycket ackommoderande penningpolitisk inställning under någon tid.

 

9. Hur skulle du besvara kritiken mot låga räntesatser och effekterna av låga räntesatser? Hur ser du på balansen mellan oavsiktliga effekter av ECB:s räntepolitik och konvergensen mot den planerade inflationstakten på medellång sikt?

ECB:s primära mål är att upprätthålla prisstabilitet. De nuvarande penningpolitiska åtgärderna infördes som svar på förhållandena efter krisen i syfte att uppnå inflationsmålet.

Låga räntor – tillsammans med de andra penningpolitiska åtgärder som vidtagits – har bidragit till att undanröja deflationsrisken och till att stödja ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning.

Det är dock givetvis viktigt att fortsätta att övervaka de möjliga sidoeffekterna av ackommoderande penningpolitiska villkor, inte enbart med anknytning till den penningpolitiska transmissionen utan också till den finansiella stabiliteten.

När det gäller förståelsen av hur negativa räntesatser påverkar medborgarna i euroområdet, är det viktigt att följa en övergripande strategi som beaktar alla berörda mekanismer. Å ena sidan kan bankerna besluta att låta insättarna bära den negativa inlåningsräntan genom att sänka räntan på deras besparingar. Å andra sidan är samma insättare också konsumenter, arbetstagare och låntagare. I denna egenskap drar de fördel av starkare ekonomisk dynamik, lägre arbetslöshet och lägre lånekostnader. Sammanfattningsvis skulle situationen för medborgarna i euroområdet, utan de okonventionella penningpolitiska åtgärder som ECB har vidtagit – inbegripet införandet av negativa räntor – överlag vara sämre.

När det gäller konsekvenserna av negativa räntor för bankernas lönsamhet, visar empiriska analyser att de negativa effekterna för bankernas nettoränteintäkter hittills har mer än uppvägts av fördelarna med mer bankutlåning och lägre kostnader för avsättningar och nedskrivningar till följd av en bättre makroekonomisk situation, vilket i avsevärd utsträckning är resultatet av en ackommoderande penningpolitik. Ju längre de låga räntorna råder, desto viktigare är det att kontrollera huruvida negativa sidoeffekter kan uppstå i framtiden, och att vid behov använda den tillgängliga mikro- och makrotillsynspolitiska verktygslådan.

Överlag måste situationen med låg avkastning förstås inom ramen för den långvarig nedgången i reala avkastningar sedan 1980-talet. Detta är inte unikt för euroområdet. Det återspeglar i hög grad mer strukturella faktorer såsom en avtagande produktivitetstillväxt, ökade besparingar inför längre pensionsperioder och knapphet på säkra tillgångar.

 

10. Vad anser du om den heterogena bilden av de monetära förhållandena och tillgången till kredit på olika håll inom euroområdet och effekterna av detta på ECB:s gemensamma penningpolitik?

Lånevillkoren i länderna i euroområdet var verkligen mycket heterogena under finans- och skuldkriserna, vilket fick allvarliga konsekvenser för genomförandet av ECB:s penningpolitik. Detta förklarar varför ECB i mitten av 2014 lanserade det så kallade paketet med penningpolitiska åtgärder för att underlätta kreditgivning. Efter införandet av dessa åtgärder har bankernas utlåningsräntor i euroområdet avsevärt sjunkit. Enligt ECB:s beräkningar ledde programmet för köp av tillgångar (APP) och minskningarna av räntan på inlåningsfaciliteten till en minskning på cirka 50 baspunkter i bankernas utlåningsräntor till företag sedan juni 2014. Dessutom har marknadsräntornas genomslag på bankernas låneräntor blivit avsevärt mer homogent bland euroområdets medlemsländer. I alla länder ligger bankernas utlåningsräntor för företag och hushåll för närvarande på eller runt historiskt låga nivåer. Dessutom är bankernas lånevillkor (enligt euroområdets utlåningsenkät) fortfarande gynnsamma och stöder lånetillväxten.

Dessa gynnsamma finansieringsvillkor, som ECB:s penningpolitiska åtgärder har bidragit till att införa, har bidragit till återhämtningen i ökningen av bankernas utlåning. Sedan mitten av 2015 började lånevolymen till företag att öka igen med positiva räntor, och ECB:s analyser visar att nästan hälften av den årliga ökningen av dessa volymer under tredje kvartalet 2018 kan kopplas till fördelarna med programmen för köp av tillgångar (APP). Trots att lånevillkoren är gynnsamma i alla länder i euroområdet, förblir ökningen av bankernas utlåning heterogen i samtliga länder. Detta beror delvis på att länderna befinner sig i olika skeden av konjunkturcykeln och på den differentierade användningen av alternativa finansieringsinstrument bland företagen, såsom utgivning av räntebärande värdepapper.

Utöver bankutlåning har finansieringen med lån bland euroområdets företag fortsatt att vara måttlig. Trots mycket låga låneräntor förefaller företagen inte ha börjat att på nytt öka sin skuldsättning efter den nödvändiga neddragningen av skuldsättningen i företagssektorn i krisens efterdyningar.

Medan de monetära villkoren och tillgången till kredit är gynnsamma i alla länder i euroområdet, kvarstår generellt sett vissa skillnader i kredittillväxten på grund av ett antal olika faktorer, såsom allmän osäkerhet och skillnader i konkurrenstrycket eller institutionella särdrag (såsom olika rättssystem), vilket kan påverka de faktiska kreditvillkoren för låntagare, sektorer och länder. I en monetär union är det emellertid fortfarande lämpligt att lånevillkoren avspeglar låntagarnas egenskaper och dessa skiljer sig åt mellan länderna. Detta är inte nödvändigtvis ett problem för penningpolitiken och kan också ses i andra valutaområden.

 

11. Skillnaderna i ekonomiska resultat inom EMU har ökat under det senaste årtiondet.

Om vi blickar framåt håller flera EU-medlemsstater på att förbereda sig inför anslutningen till euroområdet. Hur avser du att undvika ytterligare skillnader mellan euroområdets medlemsstater under det kommande årtiondet i ljuset av de ekonomiska villkoren i kandidatländerna? Vilket är det bästa ekonomiska scenariot för utvidgningen av euroområdet?

Beskrivning av utvecklingen av de ekonomiska skillnaderna inom EMU under det senaste årtiondet än nyanserad, beroende på de mätmetoder som används och på länderna.

Ur penningpolitiskt hänseende är den viktigaste frågan inom ett valutaområde cyklisk synkronisering. Det gör det möjligt för den gemensamma penningpolitiken att verka effektivt och uppfylla sin stabiliserande funktion i medlemsländerna. Cyklisk variation bland ekonomierna i euroområdet har faktiskt minskat över tiden i en utsträckning som innebär att euroområdets medlemmar nu åtnjuter en hög grad av synkronisering i sina konjunkturcykler och finansiella cykler. När man tittar på faktisk konvergens, dvs. i vilken utsträckning låginkomstländer i euroområdet har hunnit ifatt länder med högre inkomst per capita, är resultaten samtidigt helt klart blandade. I de länder som införde euron senast, särskilt de baltiska länderna, har inkomstskillnaderna i förhållande till andra medlemmar med högre inkomst minskat, men konvergensen bland de ursprungliga medlemmarna av euroområdet, med undantag av Irland, har varit liten eller obefintlig. Penningpolitiken kan fungera effektivt trots inkomstskillnader, men ur medborgarnas synvinkel är det framför allt ekonomisk tillväxt och förbättringar av levnadsstandarden som är viktigt.

Befintliga uppgifter visar att de ekonomiska skillnaderna i Europa i hög grad beror på tekniksprång eller globaliseringseffekter, konsekvenserna av den globala finanskrisen samt strukturella svagheter i vissa länder.

Euron är också det mest konkreta tecknet på den europeiska integrationen. Den är för närvarande den officiella valutan i 19 EU-medlemsstater och jag förväntar mig – och det skulle glädja mig – att de EU-medlemsstater som fortfarande står utanför den gemensamma valutan ansluter sig vid någon tidpunkt. I enlighet med vad som fastställs i fördragen förväntas alla EU‑medlemsstater som inte omfattas av ett undantag, i synnerhet sju länder utanför euroområdet med undantag av Danmark och naturligtvis Förenade kungariket, förr eller senare införa euron.

Jag anser att de ekonomiska reformer som krävs för en utvidgning av euroområdet bör skräddarsys för varje enskild EU-medlemsstat. Varje land som önskar ansluta sig till euron bör genomföra nödvändiga åtgärder och reformer enligt sina egna behov och förutsättningar och sin egen tidsplan. Tidsplanen beror i sista hand på tre centrala faktorer: politisk vilja, vilket också avspeglas i de nationella strategierna för införande av euron, folkets egenansvar för projektet och ekonomisk beredskap.

Det finns nu en ny dimension för införandet av euron som vi måste beakta, nämligen att införandet av euron hädanefter automatiskt innebär deltagande i bankunionen. Därför stöder jag den princip som nyligen införts att medlemsstater som ansluter sig till växelkursmekanismen 2 (ERM2) också bör inleda ett nära samarbete med ECB:s banktillsyn.


12. Hur ser du på etapperna och tidsplanen för en normalisering av ECB:s penningpolitik, även i ljuset av den internationella kontexten, i synnerhet med räntor i USA som avsevärt skiljer sig från de europeiska nivåerna? Vilka effekter förväntar du dig att APP:s (program för köp av tillgångar) återinvesteringsstrategi kommer att få på marknaderna? Hur kommer detta att påverka den penningpolitiska verktygslådan om de övergripande förhållandena försämras?

ECB har tillhandahållit marknaden en framåtriktad vägledning för styrräntor och återinvesteringar av betalningar för kapitalbelopp avseende de värdepapper som köpts inom ramen för APP. I den nuvarande framåtriktade vägledningen fastställs redan etapperna för dessa två penningpolitiska instrument. Framför allt kommer återinvesteringarna att fortsätta under en förlängd period utöver det datum då ECB börjar höja sina styrräntor.

När penningpolitiska beslut fattas måste både nationella och internationella ekonomiska och finansiella data ingående analyseras. Penningpolitiken bör förbli databaserad och bör styras av inflationsutsikterna i euroområdet. I nuläget är det för tidigt att tala om en normalisering av penningpolitiken. För närvarande innebär de osäkerheter som sammanhänger med geopolitiska faktorer, protektionistiskt tryck och sårbarheter på framväxande marknader att riskerna för utsikterna huvudsakligen är nedåtriktade och att inflationstrycket förblir dämpat. En avsevärd penningpolitisk ackommodering kommer att bli nödvändig under en längre tidsperiod. Det är därför viktigt att alla penningpolitiska verktyg är tillgängliga så att man kan reagera på ett lämpligt och proportionerligt sätt om inflationsutsikterna på medellång sikt ligger kvar under ECB:s mål.

 

13. Hur ska du säkerställa transparens när det gäller genomförandet av programmet för köp av tillgångar (APP)? Håller du med om att mer transparens kunde säkras i samband med programmet för köp av värdepapper med bakomliggande tillgångar (ABSPP) och programmet för köp av säkerställda obligationer (CBPP3)?

Transparens är väsentligt för goda styrelseformer men också för att allmänheten ska få en god förståelse för ECB:s penningpolitik. Samtidigt måste centralbankerna vara försiktiga så att den information de tillhandahåller inte undergräver politikens ändamålsenlighet.

Det råder inga tvivel om att okonventionella penningpolitiska åtgärder, i synnerhet APP, skapade en efterfrågan på ökad transparens. ECB svarade positivt på detta (t.ex. genom att redan från början offentliggöra information om sina innehav på vecko- och månadsbasis), och under de senaste åren har transparensen ytterligare förstärkts, har jag förstått, även på grund av feedback som erhållits från Europaparlamentet.

Dessutom har ECB en högre grad av transparens jämfört med vissa andra centralbanker. ECB offentliggör t.ex. (och uppdaterar varje vecka) mycket detaljerad information – de så kallade internationella standardnumren för värdepapper (ISIN-koder) – om de individuella obligationer som Eurosystemet innehar i vissa portföljer.

När man diskuterar ytterligare åtgärder för att förbättra transparensen är det av största vikt att väga fördelarna med att offentliggöra mer detaljerad information mot effekterna på effektiviteten för ECB:s penningpolitik. Dessa effekter kan variera beroende på det sätt på vilket särskilda segment av finansmarknaderna fungerar och kan sålunda leda till en differentierad strategi beroende på programmet för köp av tillgångar.

 

14. Vilka är de villkor som måste följas för att kunna klara av en räntehöjning utan störande effekter på statsfinanser och marknader? Vilka faller inom ECB:s ansvarsområde, och var anser du att medlemsstaternas och marknadsaktörernas ansvar ligger?

ECB har meddelat att dess penningpolitik kommer att förbli ackommoderande genom den framåtriktade vägledningen för styrräntor och återinvesteringar. Målet med denna framåtriktade vägledning är att säkerställa att möjliga ändringar av de kortsiktiga styrräntor som kontrolleras av ECB förstås väl av marknadsaktörerna och inte blir en källa till störningar. Marknaderna ges därmed en tydlig bild av ECB:s reaktionsfunktion. Den framåtriktade vägledningen säkerställer i synnerhet att försvagade utsikter skulle avspeglas i mer stödjande terminsräntor och därmed lättare finansieringsvillkor.

När det gäller medlemsstaterna är en sund nationell finanspolitik den bästa försäkringen mot en potentiell ökning av lånekostnaderna. Många länder i euroområdet utnyttjade faktiskt perioden med gynnsamma ekonomiska villkor och finansieringsvillkor för att bygga upp starka underliggande budgetställningar, vilket ger utrymme för en kontracyklisk finanspolitik. Det är avgörande att alla medlemsstater visar sitt åtagande till förmån för hållbara insatser, i enlighet med EU:s budgetram. Fullbordandet av EMU måste dessutom förbli en prioritering.

 

15. Hur anser du att ECB kan bidra till ekonomisk tillväxt, ekologisk omställning och full sysselsättning samtidigt som man fullt ut uppfyller sitt huvudmål att upprätthålla prisstabilitet? Hur skulle du se på en ändring av ECB:s mandat mer i linje med kriterierna för Fed? Anser du att det finns ytterligare möjliga penningpolitiska åtgärder som skulle förbättra de positiva effekterna av penningpolitiken för den reala ekonomin? Vilken roll spelar strukturreformer i medlemsstaterna för penningpolitiken och vice versa?

ECB:s mandat fastställs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 127.1. I enlighet med denna artikel är huvudmålet för ECB och den gemensamma penningpolitiken att upprätthålla prisstabilitet. Utan att göra avkall på detta huvudmål stöder ECB unionens ekonomiska politik i syfte att bidra till unionens mål. Eftersom ECB:s mandat fastställs i primärrätten kan det enbart ändras av medlemsstaterna genom en fördragsändring.

ECB:s penningpolitiska strategi klargör att prisstabilitet måste upprätthållas på medellång sikt. Denna inriktning på medellång sikt innebär att man kan minimera fluktuationerna i den reala ekonomiska aktiviteten i situationer där penningpolitiken kan behöva göra en avvägning, t.ex. för att reagera på en oljeprischock som tillfälligt ökar inflationen vid en tidpunkt när den ekonomiska tillväxten är på tillbakagång. Därför kan skillnaderna jämfört med Feds mandat i praktiken vara mindre betydelsefulla.

Att upprätthålla prisstabilitet på medellång sikt är också en avgörande förutsättning för att uppnå ett gynnsamt ekonomiskt klimat och en hög sysselsättningsnivå.

Tillväxt på lång sikt beror emellertid på andra faktorer än penningpolitiken, såsom produktivitet, och stöds av insatser som främjar innovation och investeringar. Strukturreformer i länderna i euroområdet är viktiga för att öka euroområdets produktivitet och tillväxtpotential, minska den strukturella arbetslösheten och öka motståndskraften. Strukturreformer kan därför ge större tyngd åt framtida penningpolitiska åtgärder, samtidigt som den mycket ackommoderande penningpolitik som förs i nuläget minskar bördan av genomförandet av sådana reformer.

När det gäller den ekologiska omställningen befinner sig frågan om huruvida, och i så fall på vilket sätt, centralbanker och banktillsynsmyndigheter kan bidra till att mildra klimatförändringarna i ett tidigt skede, men den bör ses som en prioritering. ECB deltar redan i denna diskussion, t.ex. i egenskap av medlem av nätverket för miljöanpassning av det finansiella systemet (NGFS). Vad jag har förstått fokuserar dessutom ECB på att hjälpa marknadsaktörerna, lagstiftarna och standardiseringsorganen med att identifiera de risker som uppstår till följd av klimatförändringar och tillhandahålla en tydlig ram för att omorientera finansflödena och minska sådana risker.

 

16. Vad anser du om de negativa effekterna av ECB:s politik på klimatförändringarna? Vad skulle kunna förbättras för att säkerställa att penningpolitiken inte främjar förorenande företag?

Huvudmålet för APP har varit att återföra inflationen i linje med ECB:s prisstabilitetsmål. För att tillhandahålla en stor pool av köpbara värdepapper måste kriterierna för att delta i APP vara brett definierade. Detta har främjat programmets effektivitet och samtidigt undvikit snedvridningar av specifika marknadssegment.

Vid genomförandet av APP har ECB tillämpat principen om marknadsneutralitet, utan någon positiv eller negativ diskriminering för att främja eller motverka specifika tillgångar på grundval av miljökriterier eller andra kriterier. För CSPP har köpet av värdepapper som utfärdats av företag som inte är banker på ett proportionerligt sätt avspeglat marknadsvärdet för alla godtagbara obligationer i fråga om ekonomisk verksamhetssektor och rankningskategori. Jag har förstått att man hittills inte kunna främja eller motverka specifika tillgångar på grundval av miljökriterier eftersom objektiva kriterier inte hade fastställts. Kommissionens initiativ om hållbar finansiering för att skapa en harmoniserad definition av gröna tillgångar, dvs. så kallad taxonomi, som jag har förstått att ECB aktivt stöder, kommer att förbättra transparensen och främja en mer objektiv identifiering av vad som utgör ett grönt finansieringsinstrument. Så snart denna taxonomi har godkänts kommer ECB att behöva utvärdera huruvida och hur banken kan tillämpa den på APP.

När det gäller gröna obligationer finns det under rådande omständigheter och marknadsvillkor minst två faktorer som begränsar ECB:s kapacitet att köpa huvudsakligen sådana obligationer som en del av sitt APP. För det första utgör det gröna segmentet fortfarande en relativt liten andel av det totala utbudet av finansiella tillgångar, trots den snabba ökning som konstaterats under de senaste åren. Att köpa en stor andel av dessa tillgångar kan sålunda leda till allvarliga snedvridningar inom detta specifika marknadssegment. För det andra befinner sig klassificeringen av vad som utgör en grön tillgång fortfarande i sin linda, vilket försvårar identifieringen av vilka gröna tillgångar man ska köpa.

Trots de befintliga begränsningarna och avsaknaden av ett tydligt miljömål i APP har ECB köpt gröna obligationer inom ramen för både CSPP och PSPP. Även om ECB innehar en relativt liten mängd gröna obligationer, tyder allt på att ECB:s köp har bidragit till att minska räntorna på gröna obligationer, vilket stöder icke-finansiella företags emittering av sådana obligationer.

 

17. Hur ser du på riskerna i samband med programmet för köp av värdepapper från företagssektorn (CSPP)? Kan du se några snedvridande effekter på konkurrensen inom den inre marknaden? Hur tror du att de eventuella snedvridande effekterna av CSPP kan minimeras?

Inom ramen för CSPP köper Eurosystemet värdepapper av företag som inte är banker för att underlätta genomslaget av sina tillgångsköp till den reala ekonomin. CSPP är en central del av Eurosystemets APP, som väsentligen har bidragit till euroområdets ekonomiska expansion, genom att bidra till att säkerställa att inflationen konvergerar mot dess mål.

Riskerna till följd av en försämring av godtagbara emittenters kreditkvalitet kan inte helt uteslutas från CSPP. Den höga diversifieringsnivån inom CSPP innebär dock att även om nedskrivningar och förluster av enskilda tillgångar kan uppstå då och då är dessa förluster totalt sett begränsade på grund av programmets utformning. Jag har dessutom förstått att Eurosystemet har infört en omfattande ram för riskhantering för att nära följa upp de risker som är kopplade till CSPP. Eurosystemets balansräkning skyddas därför effektivt utan att uppnåendet av CSPP:s politiska mål äventyras.

För att uppnå huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet har Eurosystemet i uppdrag att agera i överensstämmelse med principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens, vilket främjar en effektiv allokering av resurserna. Det breda utbudet av obligationer som är godkända för CSPP främjar CSPP:s effektivitet som ett penningpolitiskt verktyg, och upprätthåller samtidigt lika spelregler för alla marknadsaktörer och undviker otillbörliga snedvridningar av marknaden. ECB har dessutom betonat att alla potentiellt snedvridande effekter på konkurrensen inom den inre marknaden dessutom mildras av det faktum att CSPP:s köp på ett proportionellt sätt avspeglar det nominella utestående beloppet av godtagbara obligationer.

För genomförandet av CSPP finns det, enligt min mening, goda argument för att fortsätta denna strategi, som gör det möjligt att minimera effekterna på de relativa priserna för samtliga godtagbara obligationer och de oavsiktliga sidoeffekterna på marknadens funktion.

 

18. Anser du att CSPP bör integrera Parisavtalet och de hållbara utvecklingsmålen? Anser du att ECB bör anpassa sina köp av tillgångar till FN:s mål för hållbar utveckling och Parisavtalet om klimatförändringar? Anser du att det finns utrymme för ECB att integrera övergången till en koldioxidsnål ekonomi, som är ett viktigt politiskt mål för EU, som ett sekundärt mål för penningpolitiken?

Målen för hållbar utveckling täcker ett brett antal frågor som syftar till att förbättra levnadsvillkoren världen över. Det är absolut nödvändigt att alla länder arbetar för att uppnå dessa mål. Centralbankerna kan inom ramen för sina mandat dock endast hantera ett begränsat antal av dessa mål.

Jag vet att ECB förra året anslöt sig till NGFS och att banken också är medlem av kommissionens tekniska expertgrupp på området för klimatförändring. Detta visar att ECB erkänner den utmaning som klimatförändringarna utgör och stöder marknadsaktörerna och standardiseringsorganen i hanteringen av klimatrelaterade risker.

När det gäller dess APP har Eurosystemet köpt cirka 2,5 biljoner euro i värdepapper, av vilka de flesta var utgivna av stater. CSPP:s andel av de globala APP-köpen är i jämförelse relativt liten. Vid ett flertal tillfällen har ECB förklarat att köpen styrs av principen om marknadsneutralitet för att undvika snedvridningar av marknaden. Såsom tidigare nämnts utesluter detta dock inte att ECB i framtiden kommer att tillämpa en taxonomi av gröna tillgångar (som kommissionen håller på att utveckla).

Här bör man erinra sig att ECB redan har köpt flera ”gröna obligationer” inom ramen för PSPP och CSPP, och bör fortsätta att köpa dessa med hänsyn till deras förenlighet med programmens kriterier för godtagbarhet.

En ECB-analys i ett av bankens nyhetsbrev visar att CSPP inte bara har bidragit till att minska räntorna på ”gröna obligationer” utan också främjat deras utgivning av icke-finansiella företag. Med hänsyn till att antalet klimatrelaterade obligationer ökar trots att de fortfarande är få, skulle en begränsning av köpen till enbart dessa obligationer inverka på ett effektivt uppnående av ECB:s mål. Lagstiftarna kan i detta avseende också bidra till utvecklingen av klimatrelaterade obligationer, som en del av de politiska initiativ som kommissionen kan komma att lansera under den nuvarande valperioden.

 

19. Vilken roll kommer ECB att spela under din ledning i nätverket för miljöanpassning av det finansiella systemet (NGFS)? Tänker du ta itu med de rekommendationer som nätverket utfärdade i sin första övergripande rapport?

Klimatförändringarna är en av de mest pressande globala utmaningarna för dagen samhälle. Jag anser att alla offentliga och privata institutioner bör agera, inom ramen för sina mandat, för att hantera denna utmaning. Under min ledning har IMF börjat undersöka hur man kan bidra till att bekämpa klimatförändringarna, till exempel genom att undersöka hur finanspolitiska åtgärder skulle kunna användas för att bidra till målen för Parisavtalet.

Jag gläder mig över att ECB samarbetar med andra centralbanker och tillsynsorgan globalt inom nätverket för miljöanpassning av det finansiella systemet (NGFS). Centralbanker och tillsynsorgan kan bidra till hanteringen av de utmaningar som följer med klimatförändringarna, och arbetet i NGFS – vilket den första rapporten visar – är av största vikt för att förstå hur detta bäst kan göras. Enligt min mening bör ECB avsevärt bidra till denna insats och avsätta betydande resurser till denna process. Detta inbegriper att se allvarligt på gruppens rekommendationer och genomföra dem när detta är möjligt utan att undergräva ECB:s prisstabilitetsmandat och andra mål.

 

20. Vad anser du om de steg som är nödvändiga för att finansiera den europeiska gröna given? Vilken roll har den offentliga sektorn?

Klimatförändringarna är utan tvivel ett av de existentiella hoten i vår tid. Det är en utmaning som kräver ett europeiskt och internationellt samarbete eftersom inget land kan lösa frågan på egen hand. Det kommer att krävas stora politiska initiativ för att bekämpa klimatförändringarna och stödja insatser för både begränsningar av och anpassning till dem.

I detta avseende skulle tillhandahållandet av åtgärder för att minska och begränsa innebära – vilket också medgavs av IMF i maj i år – att det antingen krävs ytterligare offentliga utgifter eller att andra offentliga eller privata investeringar trängs ut. På europeisk nivå har de första stegen tagits genom stödet från EU:s budget och Europeiska investeringsbanken (EIB). Kommissionens förslag från maj 2018 om att ytterligare öka den andel av EU:s budget som avsätts till stöd för klimatåtgärder inom nästa fleråriga budgetram och Europaparlamentets begäran om att gå ännu längre kommer sannolikt att bidra till att fortsätta att mobilisera nödvändiga medel för att genomföra EU:s klimatmål i praktiken. Personligen hoppas jag att den europeiska gröna given, som utlovades av kommissionens tillträdande ordförande inför Europaparlamentet, kan förändra situationen genom att uppgradera EU:s roll i finansieringen av hållbara projekt och omdirigera offentliga investeringar i riktning mot koldioxidsnåla lösningar.

Utöver att kanalisera offentliga medel i riktning mot klimatinvesteringar vore de av största vikt att beslutsfattarna inleder nya initiativ för att locka till sig ytterligare privata investeringar. Man kan inte förneka att det behövs ett omfattande privat kapital för att stödja den nödvändiga ekonomiska omställning som behövs för att tillmötesgå den utmaning som ställs av en övergång till en grönare ekonomi. Den offentliga politiken bör därför också fokusera på att attrahera medel från den privata sektorn, stödja teknisk innovation på området för ny energi och effektiv teknik och ta sig an utmaningarna till följd av en internalisering av externa miljöeffekter i beslut inom den privata sektorn.

Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som klimatförändringarna kan få för våra samhällen måste också centralbanker och tillsynsorgan beakta klimatförändringarna och undersöka lämpliga åtgärder på detta område. ECB är en aktiv medlem av NGFS och stöder aktivt tillsammans med andra nationella centralbanker i Eurosystemet kommissionens agenda för hållbar finansiering. Denna agenda skulle framför allt kunna förbättra prissättningen på klimatförändringar och övergångsrisker och främja en omorientering av de finansiella flödena till hållbara investeringsprodukter. Framöver förväntar jag mig att ECB kommer att fortsätta detta arbete och, inom ramen för sitt mandat, ge sitt eget bidrag till uppnåendet av de mål som fastställs i Parisavtalet.

Men vi måste vara realistiska. De bästa och mest lämpliga politiska insatserna och initiativen faller huvudsakligen utanför centralbankernas policyområde. ECB bidrar till hållbarhetsmålen inom ramen för sitt mandat, men det är upp till de politiska myndigheterna att fastställa och fatta beslut om lämpliga lagstiftningsmässiga och finanspolitiska åtgärder för att hantera dessa utmaningar.

 

21. Utesluter du att ECB inom ramen för sina program för köp av tillgångar köper miljömässigt och socialt osunda verksamheter enligt definitionen i EU:s taxonomiska ram?

ECB stöder inom ramen för sitt mandat olika initiativ för att bekämpa klimatförändringar, både på EU-nivå och på global nivå. Gröna tillgångar är fortfarande en relativt begränsad tillgångsklass och en taxonomi för vad som utgör en grön tillgång är fortfarande inte tillräckligt utvecklad. ECB stöder utvecklingen av en sådan taxonomi och jag anser att när man väl har kommit överens om en sådan kommer denna att göra det lättare att ta miljömässiga hänsyn i centralbankernas portföljer.

ECB har redan köpt flera ”gröna obligationer” inom ramen för programmet för köp av offentliga värdepapper (PSPP) och programmet för köp av värdepapper från företagssektorn (CSPP), och kommer att fortsätta köpa dessa – såvida de är förenliga med programmens kriterier för godtagbarhet – och kommer därmed att fortsätta att minska finansieringskostnaderna för företag med gröna projekt.

 

22. Vad är din åsikt om genomförandet av det nya akuta likviditetsstödet (ELA)?

Vad skulle kunna förbättras i beslutsprocessen om beviljande av ELA?

Det akuta likviditetsstödet (ELA) spelade en avgörande roll för att upprätthålla den finansiella stabiliteten under finanskrisen genom att åtgärda likviditetsunderskott hos enskilda solventa institut.

För närvarande ligger ansvaret för att tillhandahålla ELA främst på nationell nivå hos respektive berörd centralbank. Det verkar som om detta tillvägagångssätt hittills har fungerat på ett tillförlitligt sätt. Mot bakgrund av de framsteg som gjorts på vägen mot bankunionen, den fortsatta ekonomiska integrationen och ECB:s roll som den behöriga myndigheten för tillsyn över alla (betydande) banker i euroområdet, skulle man emellertid kunna förutse att ELA-besluten – på liknande sätt som med penningpolitiken – skulle kunna fattas centralt, men att det faktiska likviditetsstödet skulle ges genom de nationella centralbankerna. Denna fråga har även tagits upp av IMF i dess bedömningar för programmet för granskning av finanssektorn i euroområdet. Detta kommer naturligtvis i slutändan att bli en fråga för ECB-rådet att diskutera.

 

23. Vilka är riskerna för den monetära stabiliteten till följd av utvecklingen av virtuella valutor såsom bitcoin? Vilken roll anser du att ECB bör spela när det gäller att hantera virtuella valutor? Vad anser du om Facebooks planer för den nya digitala valutan Libra? Hur anser du att ett lämpligt regelverk för virtuella valutor bör se ut?

Hittills har man ansett att virtuella valutor såsom bitcoin, som också kallas kryptotillgångar, inte har haft någon nämnvärd inverkan på penningpolitiken och den finansiella stabiliteten. Denna bedömning återspeglar den begränsade storleken på marknaderna för kryptotillgångar i förhållande till det finansiella systemet och deras begränsade sammankoppling med den reglerade finanssektorn och ekonomin. I relativa termer uppgår det totala börsvärdet av kryptotillgångar globalt för närvarande till ungefär 7 % av börsvärdet av det så kallade ”FAANG” (Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google), eller 2 % av euroområdets BNP och 3 % respektive 2 % av M1 och M3. Detta kan komma att förändras när marknaden fortsätter att utvecklas och kryptovalutorna själva utvecklas. Det är tydligt att ECB och centralbankerna i allmänhet noggrant bör övervaka och bedöma utvecklingen och bidra till det pågående internationella arbetet med politiska åtgärder.

De stablecoin-projekt som håller på att utvecklas (Facebooks Libra-initiativ är ett exempel på ett sådant projekt) är ett försök av den privata sektorn att förbättra befintliga finansiella tjänster och kan leda till fördelar när det gäller effektiviteten hos gränsöverskridande betalningar och för den finansiella inkluderingen. Sådana projekt, och särskilt deras underliggande teknik för blockkedjor eller distribuerad liggare, kan underlätta för användarna och ge fördelar med avseende på effektivitet och säkerhet, särskilt i länder där det för närvarande inte finns några effektiva marknadsinfrastrukturtjänster. Samtidigt som kryptotillgångar såsom stablecoins och den blockkedjeteknologi som de bygger på kan hjälpa till att dra nytta av fördelar, särskilt när det gäller gränsöverskridande betalningar, måste man komma ihåg att en utbredd användning av dem också skulle kunna medföra risker för penningpolitiken, den finansiella stabiliteten och det globala betalningssystemets smidiga funktion och allmänhetens förtroende för detta system. Jag ser fram emot slutrapporten från G7-ländernas arbetsgrupp, bestående av finansministrar och centralbankschefer, om stablecoins. Även IMF bidrar till denna rapport i egenskap av medlem i arbetsgruppen. De kommer att analysera fördelarna och riskerna med stablecoins i samordning med G20, rådet för finansiell stabilitet (FSB) och andra relevanta standardiseringsorgan.

När det gäller regelverket är det tydligt att en balans måste uppnås mellan ett säkerställande av att dessa verksamheter inte utgör en risk för den finansiella stabiliteten samtidigt som man tillåter finansiell innovation. Lärdomar från befintlig lagstiftning visar bland annat att om verksamheten till sin natur är densamma och riskerna är desamma bör även lagstiftningen vara densamma. Detta skulle även minska risken för regleringsarbitrage i de fall då en innovation inte leder till nya typer av tjänster utan endast är ett försök att kringgå lagstiftning. Vid bedömningen av olika regleringsstrategier för komplexa stablecoininitiativ är det väsentligt att se bortom enskilda beståndsdelar och bedöma hela arrangemanget, något som en del kanske skulle kalla ”ekosystemet”.

 

24. Hur bedömer du samspelet mellan betalningssystemen och penningpolitiken? Vilken roll bör ECB i egenskap av utgivande centralbank ha när det gäller clearinginstitut som fungerar som centrala motparter (CCP)?

Välfungerande betalningssystem är väsentliga för finanssektorns stabilitet och effektivitet och för ekonomin som helhet samt för penningpolitiken, som i avgörande grad är beroende av en smidig avveckling av stora betalningsflöden i realtid. Det är därför centralbanker runt om i världen som utövar tillsyn över betalningssystem för att säkerställa att betalningssystemen är säkra och effektiva och det är därför en av Eurosystemets grundläggande uppgifter är att främja väl fungerande betalningssystem.

Utgivande centralbanker, såsom ECB för euron, engagerar sig också i säkerheten och effektiviteten när det gäller clearinginstitut som fungerar som centrala motparter (CCP). Likviditetsproblem för CCP skulle kunna påverka sättet att fungera för system för betalning av större belopp och repomarknader, vilket skulle kunna innebära allvarliga risker för genomförandet av penningpolitiken. Dessutom kan centralbanker uppmanas att tillhandahålla nödlån till CCP och/eller till deras clearingmedlemmar, som kan vara kreditinstitut och därmed penningpolitiska motparter. Detta skulle även kunna påverka uppnåendet av penningpolitiska mål. Dessa betänkligheter har tilltagit med anledning av den dramatiska ökningen av de centrala motparternas omfattning, systemvikt och gränsöverskridande karaktär de senaste åren och är också relevant i samband med Förenade kungarikets plan att lämna EU.

Mot denna bakgrund har EU-institutionerna deltagit i arbetet med en reform av regelverket för centrala motparter (Emir2), i syfte att stärka regelverket för godkännande av centrala motparter från tredjeland och det tillsynsmässiga ramverket för centrala motparter i EU. ECB är inom ramen för sitt mandat redo att bidra till genomförandet av det reviderade regelverket, bland annat genom samråd och samarbete med utgivande centralbanker som föreskrivs i detta regelverk. Hanteringen av de risker som de centrala motparterna utgör för ECB:s grundläggande uppgifter bör fortsätta att vara en grundläggande prioritering som bör omfatta en översyn av frågan om centralbankers framtida tillsynsbefogenheter.

 

25. Vilka är riskerna i samband med brexit för den finansiella stabiliteten och hur bör ECB förbereda sig för dessa risker?

Samtidigt som en ordnad process skulle vara att föredra för både EU och Förenade kungariket är en brexit utan något avtal den 1 november fortfarande en möjlighet. Jag är övertygad om att EU:s olika myndigheter, även ECB, har förberett detta scenario. I sin senaste rapport från mars 2019 om den globala finansiella stabiliteten (Global Financial Stability Report) påpekade Internationella valutafonden (IMF) att myndigheter har vidtagit viktiga åtgärder för att lugna marknaderna och att riskerna har minskats.

 

Mer specifikt har riskerna i samband med ett brexit utan avtal mildrats genom ett tillfälligt beslut av EU:s myndigheter om likvärdighet för de brittiska centrala motparterna. EU:s myndigheter har också fattat ett tidsbegränsat beslut om likvärdighet för brittiska centrala förvaringsinstitut för värdepapper. På liknande sätt har brittiska myndigheter infört ett tillfälligt tillståndssystem som kommer att göra det möjligt för företag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet att fortsätta sin verksamhet som tidigare i upp till tre år efter Förenade kungarikets utträde.

Dessutom har Bank of England och ECB aktiverat sitt valutaswappavtal. Detta gör det möjligt för Bank of England att på veckobasis tillhandahålla de brittiska bankerna eurolikviditet. Eurosystemet har antytt att det också är redo att på grundval av samma avtal låna ut pund sterling till banker i euroområdet om ett sådant behov skulle uppstå.

Men även om myndigheterna har gjort stora ansträngningar för att förbereda sig skulle risken för extrema händelser kunna uppkomma i ett scenario utan avtal och dessa skulle också kunna samverka med andra befintliga risker. Ett negativt scenario av den här typen skulle, om det inträffade, sannolikt plötsligt kunna bli verklighet och eventuellt leda till en betydande volatilitet på finansmarknaden och ökade riskpremier. Detta skulle kunna få följder för de finansiella villkoren i euroområdet. Mer allmänt skulle ett brexit utan avtal kunna leda till större makroekonomiska risker om det skulle samverka med andra globala chocker såsom att spänningarna i handelsförbindelserna trappades upp. Effekterna av ett sådant resultat kan komma att koncentreras till vissa länder med betydande band till Förenade kungariket och kan komma att förstärkas av bristande förberedelser hos aktörer i finanssektorn och i vissa centrala sektorer i den reala ekonomin. I detta sammanhang bör det noteras att ECB vid upprepade tillfällen har betonat att banker bör planera för alla tänkbara möjligheter, även ett scenario utan något avtal som leder till en hård brexit utan någon övergångsperiod. Bankerna måste vara redo operativt sett och medvetna om att det inte finns någon garanti för en övergångsperiod.

Jag är generellt sett övertygad om att de åtgärder som hittills har vidtagits har begränsat den inverkan som Förenade kungarikets utträde ur EU skulle kunna få på finansiella tjänster i euroområdet. Den privata sektorn har gjort framsteg inom vissa områden för att mildra brexitrelaterade risker. Den tid som är kvar fram till den 1 november bör emellertid användas av både finansiella och icke-finansiella bolag för att fortsätta med förberedelserna av alla möjliga utfall. De europeiska myndigheterna, inklusive ECB, bör fortsätta att noggrant följa utvecklingen under tiden fram till den 1 november och vidta åtgärder om detta är nödvändigt.

 

26. Hur ser du ECB:s roll mot bakgrund av en eventuell avmattning i tillväxten under de kommande kvartalen?

Euroområdets ekonomi kämpar mot globala motvindar och detta inverkar på tillväxtutsikterna. Euroområdets tillväxtdynamik har avtagit och riskerna för tillväxtutsikterna har slagit över i nedåtrisk. Inflationen är fortsatt dämpad. I denna situation är det av avgörande betydelse att penningpolitiken fortsätter att styras av inflationsutsikterna.

Framför allt har ECB varit tydligt med behovet av en mycket ackommoderande penningpolitik under en längre tid eftersom inflationsnivåerna, både de faktiska och de beräknade, envist har hållit sig kvar under de nivåer som ECB anser vara förenliga med dess mål. ECB-rådet har i enlighet med detta uppgett att det är redo att anpassa sin politiska inriktning för att säkerställa att inflationen rör sig mot sitt mål på ett hållbart sätt om inflationsutsikterna på medellång sikt fortsätter att ligga kvar under ECB:s mål. Jag ställer mig helt bakom denna hållning. ECB har en omfattande verktygslåda och måste vara beredd att agera, om nödvändigt för att uppfylla sitt mandat avseende prisstabilitet.

 

27. Anser du att ECB har ”gjort slut på ammunitionen” om ytterligare en ekonomisk nedgång skulle äga rum? Skulle ECB kunna utforma nya okonventionella penningpolitiska instrument? Anser du att vi kan återgå till en konventionell penningpolitik utan att äventyra tillväxt- och inflationsmålen eller anser du att det krävs en ny policymix?

ECB har en omfattande verktygslåda och kan reagera flexibelt på oförutsedda händelser som påverkar prisstabilitetsutsikterna. ECB:s icke-standardmässiga penningpolitiska åtgärder har gett betydande stöd till euroområdets ekonomi. Dessa åtgärder har hittills visat sig vara kraftfulla och kan utökas och anpassas beroende på behoven.

Om vi blickar framåt så kan ECB komplettera konventionell penningpolitik med andra icke-standardmässiga åtgärder för att säkra prisstabilitet. Den exakta blandningen av de instrument som används kommer att bero på typen av chock som inverkar på inflationsutsikterna och på förhållandena på finansmarknaden.

 

28. Avmattningen i den globala ekonomin talar för en uppmjukning av penningpolitiken.

Kvantitativa lättnader kan vara ett användbart verktyg men det finns ett begränsat handlingsutrymme. Faktum är att på grund av programmets begränsande ramar skulle det vara svårt för vissa nationella centralbanker, t.ex. Bundesbank, att köpa obligationer i linje med programmets insatsregler. Tror du att det i detta avseende skulle hjälpa att överge regeln om kapitalfördelningsnyckeln?

När det gäller framtida penningpolitiska åtgärder är ECB:s framåtriktade vägledning tydlig med att penningpolitiken kommer att vara beroende av inflationsutsikterna. I detta avseende kommer ackommoderingens omfattning att fastställas utifrån vad som är nödvändigt för att säkerställa en fortsatt varaktig konvergens av inflationen till nivåer som ligger under, men nära, 2 % på medellång sikt.

ECB har tidigare visat att man inte har någon brist på tillgängliga verktyg. APP har varit ett effektivt verktyg för att minska risken för en längre period med deflationstryck och ECB:s framåtriktade vägledning har på ett framgångsrikt sätt övertygat marknaderna om ECB:s avsikt att hålla räntorna på nuvarande eller lägre nivåer, beroende på hur inflationsutsikterna utvecklas. Alla åtgärder begränsas av Eurosystemets mandat för penningpolitiken och detta kommer också att vara vägledande för möjligheterna att eventuellt återuppta nettoköpen av tillgångar.

ECB:s åtgärder bör vara proportionella för att uppfylla ECB:s mandat och nå målen. EU-domstolen har nyligen bekräftat flexibiliteten när det gäller de instrument som omfattas av ECB:s mandat. Detta innebär ett stort utrymme för att anpassa verktyg i syfte att säkerställa en fortsatt hållbar konvergens av inflationen mot målet på medellång sikt.

 

29. Vad anser du om teorin att centralbankerna skulle kunna tillhandahålla en obegränsad penningmängd för att finansiera tillväxten?

Under rådande omständigheter bör ECB – och gör även detta – föra en mycket ackommoderande penningpolitik för att stödja ekonomisk expansion och konvergens av inflationen mot målet ”under, men nära 2 %”. Denna bedömning är emellertid beroende av de nuvarande ekonomiska förhållandena och innebär inte att ECB generellt ska tillhandahålla en obegränsad penningmängd för att finansiera tillväxten.

Detta skulle tvärtom strida mot uppfattningen att centralbanken ska vara oberoende och det skulle vara oförenligt med ECB:s mandat att upprätthålla prisstabilitet.

 

30. Hur ser du på skillnaden mellan penning- och finanspolitiken och en centralbanks roll i detta sammanhang?

Penningpolitiken är i stort sett ett stabiliseringsverktyg som syftar till att jämna ut kortfristiga konjunktursvängningar i de ekonomiska utsikterna och inflationsutsikterna. Den är till stor del datadriven. Till skillnad från finanspolitiken kan den inte ha någon inverkan på en ekonomis långsiktiga potential. Även om finanspolitiken är ett användbart stabiliseringsverktyg tar det ofta längre tid att genomföra den och det tar längre tid innan den får någon inverkan på den reala ekonomin. Den kan emellertid ha en omvälvande effekt på ekonomin, särskilt genom offentliga investeringar.

EMU:s institutionella struktur erkänner att penning- och finanspolitiken eftersträvar skilda mål och genomförs av olika politiska beslutsfattare inom deras respektive mandat. ECB:s penningpolitiska åtgärder har som huvudmål att säkerställa prisstabilitet, men det är medlemsstaternas regeringar som ansvarar för att uppfylla de finanspolitiska målen, inklusive att säkerställa en hållbar offentlig skuldsättning, vilket också fastställs i EU:s budgetram.

 

31. Vilken är din bedömning av den befintliga ramen för ekonomisk styrning, dess genomförande och tillämpning? Vilka typer av reformer av denna ram anser du är nödvändiga? Anser du att den nuvarande ramen uppmuntrar en konjunkturförstärkande finanspolitik? Erbjuder den de rätta incitamenten för offentliga investeringar? Vad skulle krävas för att fördjupa EMU?

Den gemensamma ramen för ekonomisk och finanspolitisk styrning syftar till att säkerställa att nationell finans- och strukturpolitik bidrar till att EMU fungerar väl. Det är nödvändigt att de finanspolitiska bestämmelserna efterlevs för att säkerställa hållbara offentliga finanser på medlemsstatsnivå vilket är en förutsättning för att EMU ska fungera väl. Dessutom bör efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpakten stödja uppbyggnaden av ett finanspolitiskt utrymme i goda ekonomiska tider som kan användas för att ge stabilisering i dåliga tider. Genomförande av de landsspecifika rekommendationerna och efterlevnad av förfarandet vid makroekonomiska obalanser är viktigt för en högre tillväxt, för att förebygga och korrigera obalanser och för motståndskraften hos medlemsstaterna och euroområdet som helhet.

Med detta sagt anser jag också att den europeiska finanspolitiska ramen kan förbättras, såväl i fråga om dess utformning som dess genomförande. Förändringar bör i sista hand syfta till att öka nationellt egenansvar och samtidigt ramens förutsägbarhet över tiden och mellan länder.

Det har tidigare funnits en tendens att föra en konjunkturförstärkande finanspolitik i euroområdet såväl i goda som i dåliga tider. En reform av de finanspolitiska bestämmelserna bör därför syfta till att stärka incitamenten för att bygga upp finanspolitiska buffertar i goda tider så att det finns ett finanspolitiskt utrymme för makroekonomisk stabilisering under en recession. Den reviderade ramen bör också vara tillräckligt enkel för att vara transparent, trovärdig och verkställbar. I detta avseende skulle ett starkare fokus på utgiftsbaserade bestämmelser kopplade till ett skuldankare kunna vara ett sätt att reformera. Att eftersträva sunda offentliga finanser och undvika en konjunkturförstärkande finanspolitik i goda tider kan ge budgetmässigt utrymme för att skydda offentliga investeringar i sämre tider. Den kommande översynen av ”tvåpacket” och ”sexpacket” kommer att vara en möjlighet att bedöma den nuvarande finanspolitiska ramens effektivitet och diskutera olika reformalternativ.

Enbart en förbättrad finanspolitisk ram är emellertid inte tillräckligt för att säkerställa att EMU fungerar väl. En central finanspolitisk kapacitet för makroekonomisk stabilisering för euroområdet är en viktig punkt på reformagendan för EMU. Instrumentet bör kunna tillhandahålla tillräckligt stöd i rätt tid om ekonomiska chocker ur centralbankens perspektiv skulle inträffa, något som är särskilt viktigt under en djup recession som drabbar flera länder. Tillsammans med en effektivare samordning av den nationella finanspolitiken skulle en sådan central finanspolitisk kapacitet kunna bidra till att styra den samlade finanspolitiska hållningen i euroområdet och säkerställa en lämpligare makroekonomisk policymix.

När det gäller strukturreformer så skulle dessa, trots några steg för att stärka ramen, ytterligare kunna underlätta genomförandet av viktiga politiska åtgärder på nationell nivå. Ekonomiska reformer som stärker konkurrenskraften och stöder investeringar, till exempel genom att främja digitalisering och entreprenörskap, är av avgörande betydelse för att öka den potentiella tillväxten. Genom att stödja sådana reformer kan euroområdets planerade budgetinstrument för konvergens och konkurrenskraft ses som ett steg i rätt riktning.

 

32. Anser du att euroområdet behöver en europeisk säker tillgång som inte bara ska bidra till att stabilisera finansmarknaderna och göra det möjligt för bankerna att minska sin exponering för nationell skuldsättning, men också vara ett sätt att underlätta en korrekt penningpolitisk transmission. Hur skulle detta kunna uppnås?

Tillgångar med mycket låga risker, ofta kallade säkra tillgångar, är väsentliga för det finansiella systemets funktion och en effektiv bankförmedling.

Om den utformas väl skulle en gemensam statlig säker tillgång vara gynnsam eftersom den skulle kunna bidra till finansiell stabilitet och finansiell integration. En säker tillgång som inte är känslig för idiosynkratisk statsrisk och som ökar i värde i kristider skulle kunna bidra till att mildra den negativa återkopplingen mellan statsfinanser och inhemska banker – samt minska flykten till säkrare placeringar – vilket observerades under den senaste krisen. En gemensam statlig säker tillgång som har tillräcklig volym skulle också underlätta en effektiv kapitalallokering inom den monetära unionen och underlätta den finansiella integrationen.

En gemensam statlig säker tillgång skulle dessutom kunna bidra till ett effektivare genomförande av penningpolitiken. En sådan tillgång skulle undvika fragmentering och därmed bidra till en smidig transmission av den gemensamma penningpolitiken. En gemensam statlig säker tillgång skulle indirekt också bidra till att stärka eurons internationella roll.

Den har många potentiella fördelar, men man måste inse att en gemensam säker tillgång som får konsekvenser för statliga risker och som medför skatteincitament till sin natur är ett politiskt känsligt ämne. Den är inte heller helt nödvändig för att ta ytterligare viktiga steg mot att fördjupa EMU.

 

33. Vad anser du om de pågående diskussionerna om de ihållande höga offentliga och privata skuldnivåerna i euroområdet? Vad anser du om den möjlighet som kommissionen har föreslagit att inrätta ett finansministerium för euroområdet med tillgång till finansmarknaderna för sina medlemmars räkning för att finansiera en del av deras normala återfinansieringsbehov?

Euroområdet har sett en kraftig minskning av den offentliga och privata skuldsättningsgraden på aggregerad nivå de senaste åren. Detta har fått stöd av gynnsamma ekonomiska villkor och finansieringsvillkor men i en del fall även av en försiktig finanspolitik och framsteg med reformer som har ökat den potentiella tillväxten. Viktiga skillnader mellan länder och sårbarheter återstår dock.

När det gäller siffror så har euroområdets offentliga skuld i förhållande till BNP sjunkit från toppnivån 94,4 % 2014 till ungefär 87 % av BNP 2018. Även om denna nivå är relativt låg jämfört med USA eller Japan så döljer den aggregerade bilden betydande skillnader mellan länderna och flera medlemsstater hade skuldkvoter på eller över 100 % av BNP förra året. En minskning av skuldkvoterna från dessa höga nivåer i linje med den europeiska finanspolitiska ramen bör vara en politisk prioritering, inte bara för att en hög skuldsättning inverkar negativt på den långsiktiga tillväxten och innebär en börda för framtida generationer, utan också för att den inte lämnar mycket finanspolitiskt utrymme för att dämpa en nedgång.

När det gäller den privata skuldsättningen har skuldminskningens storlek och natur skilt sig åt mellan länderna. Euroområdets privata skuld i förhållande till BNP har sjunkit från toppnivån

147 % 2015 till ungefär 137 % av BNP det första kvartalet 2019, men i vissa länder (såsom Luxemburg, Cypern och Irland) är skuldnivåerna fortfarande rekordhöga. I vissa länder verkar de ekonomiska strukturerna och de institutionella arrangemangen ännu inte vara tillräckligt effektiva för att hantera den alltför stora skuldsättning som återstår, vilket får en negativ inverkan på den potentiella tillväxten och den ekonomiska resiliensen. Detta belyser betydelsen av åtgärder som kan underlätta en skuldminskning av den privata sektorn under ordnade former, främst genom att ta itu med återstående hinder i den rättsliga ramen och kapacitetsbegränsningar hos domstolarna samt ge incitament till banker att gå beslutsamt fram när det gäller avvecklingen av osäkra tillgångar.

Inrättandet av ett finansministerium för euroområdet är utan tvekan en viktig aspekt av den långsiktiga reformagendan för EMU. Åtskilliga uppgifter för ett sådant finansministerium har presenterats i reformdebatten, bland annat finanspolitisk och ekonomisk övervakning, krishantering och ansvaret för en central finanspolitisk kapacitet för makroekonomisk stabilisering, något som euroområdet fortfarande saknar.

Dessa frågor är visserligen till sin natur är politiska men jag anser att euroområdets institutionella struktur behöver övergå till mer gemensamt beslutsfattande och en bättre samordning av den ekonomiska politiken och finanspolitiken. I samband med detta skulle ett finansministerium för euroområdet naturligtvis komplettera snarare än ersätta nationellt beslutsfattande.

 

34. Vad anser du om kritiken att ECB:s ramverk för säkerheter inte är tillräckligt graderat och alltför beroende av externa kreditvärderingsinstitut?

Eurosystemet har en lagstadgad skyldighet att basera sina kredittransaktioner på godtagbara säkerheter. På grundval av detta har eurosystemet inrättat regler för en omfattande riskhantering som omfattar både ramverket för säkerhet och ramverket för kreditbedömning. Inom ramverket för säkerhet accepterar Eurosystemet ett brett spektrum av tillgångar som säkerheter vilka bidrar till att mildra de finansiella risker som Eurosystemet exponeras för. Ytterligare en riskkontrollerande åtgärd är värderingsavdragen och dessa skiljer sig åt när det gäller ett antal olika dimensioner, bland annat typerna av tillgångar, deras kreditkvalitet, löptid, säljbarhet och kupongstruktur. Dessutom finns det värderingsavdragstillägg som hanterar mer specifika risker. Ramverket för säkerhet är därför redan detaljerat.

Enligt min kännedom förlitar sig inte Eurosystemet uteslutande på kreditvärderingsinstitut utan även på de nationella centralbankernas interna kreditbedömningssystem och på motparternas interna ratingsystem. Nyligen beslutade man också att fasa ut användningen av dessa ratingverktyg för att därmed minska antalet accepterade externa ratingkällor. ECB har mer generellt vid upprepade tillfällen uttryckt sitt stöd för den princip som föreslagits av rådet för finansiell stabilitet, dvs. att centralbankerna i mindre grad bör förlita sig mekaniskt på externa kreditvärderingar och använda verktyg såsom en årlig övervakning av prestanda och löpande due diligence-bedömningar av erkända kreditvärderingsinstitut. Eurosystemet har också infört förbättrade upplysningsskyldigheter för vissa kreditvärderingar vilket gör det möjligt för kreditvärderingsanvändarna att få en djupare förståelse och bilda sig en egen uppfattning om vissa kreditvärderingar.

 

35. Hur bedömer du den senaste utvecklingen av växelkursen USD/EUR? Bör ECB oroa sig över risken för ett potentiellt valutakrig med USA? Bör ECB överväga att anta en mer explicit kommunikationspolitik om en växelkurspolitik för euron? Vad anser du om den ståndpunkt som president Trump nyligen gett uttryck för angående ECB:s penningpolitik och dess effekter på handeln mellan EU och USA? I vilken utsträckning bör handelsaspekter spela en roll för penningpolitiken?

Växelkursen är inte ett politiskt mål för ECB, och det skulle därför vara olämpligt för mig som kandidat till posten som ECB:s ordförande att kommentera nivån på eurokursen eller den senaste utvecklingen.

Ur ett penningpolitiskt perspektiv är det naturligtvis viktigt att övervaka växelkursutvecklingen med avseende på dess eventuella inverkan på inflationsutsikterna. På samma sätt påverkar utvecklingen inom den globala handeln en centralbank eftersom den avgör den utländska efterfrågan på varor och tjänster från euroområdet och därmed påverkar euroområdets ekonomiska utsikter och, i sista hand, inflationsutsikterna.

När det gäller riskerna med ”valutakrig” ansluter jag mig till den breda enigheten inom det internationella samfundet om att avstå från devalveringar i konkurrenssyfte och inte inrikta sig på växelkurser i konkurrenssyfte. Detta samförstånd har bekräftats av G7- och G20-ländernas ministrar och centralbankschefer. ECB:s penningpolitiska åtgärder är och bör förbli helt inriktade på att säkerställa en fortsatt varaktig konvergens av inflationen till nivåer som ligger under, men nära, 2 % på medellång sikt.

 

36. Hur bedömer du vad G20 åstadkommit? Vad anser du om den nuvarande samordningsnivån mellan de viktigaste centralbankerna?

G20 har varit avgörande i efterdyningarna av den globala finanskrisen när det gäller att stabilisera de globala finansmarknaderna och tillhandahålla samordnade finans- och penningpolitiska insatser. G20 har också lyckats undvika en global ekonomisk depression. I egenskap av fransk finansminister deltog jag i många diskussioner i G20. När Frankrike för år 2011 tog över ordförandeskapet för G20 var jag ordförande för mötet mellan G20-ländernas finansministrar och centralbankschefer och jag tog initiativ till en omfattande arbetsagenda för reformen av det internationella monetära systemet. Även mötena mellan G20-ländernas stats- och regeringschefer som jag hade förmånen att delta i min tidigare roll som IMF:s verkställande direktör har visat sig vara effektiva i syfte att samordna globala insatser i ekonomiskt och geopolitiskt osäkra tider.

Dagens utmaningar kräver emellertid fortfarande ett starkt och fokuserat G20. Vi har ännu inte till fullo slutfört vår reformagenda av finanssektorn, den globala konjunkturcykeln mognar och många centralbanker agerar med en nominell ränta nära noll som nedre gräns (zero-lower bound) samtidigt som de offentliga finanserna i många länder är sämre än för tio år sedan. Utöver detta uppkommer nya utmaningar såsom kryptotillgångar/fintech och följderna av digitaliseringen, för att bara nämna två. Det är fortfarande viktigt att vi hittar globala lösningar på dessa utmaningar och G20 är för närvarande det bästa nationella formatet för att diskutera ekonomiskt samarbete och samordning i tider med eller utan kriser.

Centralbankerna samverkar i G20 och deltar i ett antal av G20:s arbetsgrupper, och de samarbetar även i G7. Det finns dessutom andra fora i samband med Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) som är lika viktiga och som har ett medlemskap som inte bara begränsar sig till G7- och G20-länderna. Eftersom de flesta centralbanker är oberoende och följer sitt respektive mandat är det ganska sällan som någon samordning sker men en fortsatt interaktionsnivå är en förutsättning för samordnade åtgärder om detta skulle anses vara ändamålsenligt under vissa omständigheter.

 

37. Borde ECB vidta konkreta åtgärder för att stärka euron som internationell valuta? Om ja, vilka? Hur realistiskt anser du att det är att JPY eller CNY utmanar euron som den näst viktigaste internationella valutan? Vilka skulle följderna bli om detta skulle hända?

I litteraturen hävdas att även om valutornas internationella betydelse i första hand bestäms av historisk utveckling och i hög grad är banberoende, spelar även flera andra faktorer, såsom storleken på och stabiliteten i den inhemska ekonomin, dess roll inom internationell handel och finans, samt geopolitiska överväganden en roll. Det är därför viktigt att arbeta med dessa faktorer för att säkerställa att euron fortsätter att förbättra sin internationella ställning.

I detta avseende besitter euroområdet ett antal fördelar som det går att bygga vidare på. Såsom dokumenterats i den senaste ECB-rapporten har eurons andel av de globala valutareserverna ökat med 1,2 procentenheter till 20,7 %. En positiv ökning har även noterats när man tittar på andelen av internationell emission av statspapper och internationell inlåning, samt andelen av utestående internationella lån.

Jag välkomnar kommissionens initiativ som lanserades förra året för att stärka eurons internationella roll. Jag tror att ECB har en roll att spela när det gäller att stödja ekonomisk och finansiell stabilitet genom att fullfölja sitt mandat för prisstabilitet. Detta i sin tur gynnar användningen av euron som värdebevarare utanför euroområdets egna gränser. Mer allmänt är en sund ekonomisk politik viktig för att göra valutor mer attraktiva globalt.

Det viktigaste är att eurons internationella roll kan stödjas ytterligare av en djupare och mer komplett ekonomisk och monetär union. Fullbordandet av bankunionen och främjandet av kapitalmarknadsunionen kan bidra till att stärka euroområdets finansmarknader och därmed göra euron mer attraktiv för internationella investerare. I detta avseende kan ECB:s initiativ om marknadsinfrastruktur och betalningar, som bidrar till att öka effektiviteten och främja ökad integration av finansmarknaderna i euroområdet, bidra till att stärka eurons internationella attraktionskraft.

 

38. Vilka anser du är de största utmaningarna och möjligheterna för centralbankens kommunikation under den kommande perioden? Bör ECB göra mer för att bemöta argumenten mot euron?

Kommunikation har blivit ett av centralbankens viktigaste policyverktyg. Den är av avgörande betydelse för penningpolitikens effektivitet när det gäller att styra förväntningarna, och bidrar också till att skapa trovärdighet och att säkerställa ansvarsskyldighet. Den är dessutom avgörande för att upprätthålla allmänhetens förtroende för centralbankerna och stödet för deras oberoende och legitimitet.

Det är uppmuntrande att notera att centralbanker runt om i världen – även ECB – har gjort stora framsteg mot att bli mer öppna och transparenta och att de även kommunicerar med andra än sin traditionella expertpublik. Det är precis här jag ser den nya utmaningen för centralbankernas kommunikation: allmänheten. Centralbankerna måste skapa förståelse för sin verksamhet hos de personer som de i sista hand tjänar. Detta är centralt för att återuppbygga förtroendet.

Jag anser att ECB kan förbättra sin kommunikation ytterligare för att öka förståelsen för banken och förklara varför dess åtgärder är viktiga för människor och deras liv. Det skulle också vara värdefullt att göra större ansträngningar för att nå ut till grupper i samhället som traditionellt inte stått i fokus för ECB:s kommunikation, till exempel unga eller det civila samhällets organisationer, och att lyssna mer uppmärksamt på deras farhågor. Det finns en stor potential i att koppla ihop ECB med de frågor som är av särskild betydelse för människor, såsom ojämlikhet, digitala valutor eller klimatförändringar – och ge tydligare svar på hur de påverkar ECB och på vilket sätt ECB kan bidra – inom ramarna för sitt mandat – på dessa områden.

På samma sätt skulle ECB kunna arbeta mer proaktivt för att visa vad euron, den valuta som 340 miljoner invånare delar, och ECB:s egna åtgärder har betytt för européernas välfärd och för välstånd, säkerhet och sammanhållning i EU. Det är betryggande att allmänhetens stöd för euron är högre än någonsin tidigare – 76 % av européerna i den senaste undersökningen. Den långsamma återhämtningen när det gäller förtroendet för ECB visar emellertid att varaktiga och förbättrade kommunikationsinsatser verkligen behövs.

 

39. Bör ECB enligt din personliga åsikt köpa fler EIB-obligationer för att hjälpa till att finansiera europeiska investeringar i linje med ECB:s primära och sekundära mål?

EU:s överstatliga obligationer, bland annat men inte enbart EIB-obligationer, är viktiga för att hjälpa till att finansiera europeiska investeringar. Eurosystemet har som en del av APP köpt stora mängder av EU:s överstatliga obligationer, och innehavet uppgår för närvarande till cirka 230 miljarder EUR.

Det utestående beloppet för EU:s överstatliga obligationer är emellertid för lågt för att dessa obligationer ska kunna vara det primära målet för Eurosystemets köp och de kan därför bara utgöra en del av de totala köp som krävs för att programmets penningpolitiska mål ska uppnås.

Liksom andra tillgångar som tillhör den offentliga sektorn är obligationer som emitteras av EIB föremål för köprestriktioner. Särskilt artikel 123 i fördraget förbjuder Eurosystemet att köpa EIB‑obligationer på primärmarknaden, de omfattas av tillämpliga godtagbarhetskriterier och det konsoliderade innehavet måste iaktta emitterings- och emittentgränser som 2016 ökade från 33 % till 50 % för EU:s överstatliga obligationer.

 

40. Anser du att medlemsstater utanför euroområdet bör uppfylla ytterligare villkor innan de blir nya medlemmar i euroområdet och därmed ansluter sig till bankunionen, såsom att kontrollera penningtvättsrisker på ett effektivt sätt, påvisa jämförelsevis stabila fastighetsmarknader och kontrollera korruptionen på ett effektivt sätt?

Goda styrelseformer och effektiva institutioner är inte bara väsentligt för produktiviteten och investeringar utan också för att säkerställa en hållbar tillväxt. I detta avseende anser jag att det är viktigt att ECB och kommissionen i sina regelbundna bedömningar av de framsteg som görs av varje icke deltagande medlemsstat på deras väg mot EMU, för att uppfylla sina skyldigheter enligt Maastrichtkriterierna, ägnar särskild uppmärksamhet åt institutionell kvalitet och styrning och övervakningen av makroekonomiska obalanser.

När bankunionen har inrättats kommer varje land som inför euron samtidigt att gå med i bankunionen. Därför bör medlemsstater som är redo att gå med i euroområdet naturligtvis också vara redo att delta i den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) och den gemensamma resolutionsmekanismen (SRM). I detta avseende anser jag att det tillvägagångssätt som infördes för Bulgarien 2018 och som bekräftades för Kroatien 2019 är mycket pragmatiskt och förnuftigt, det vill säga att länderna inleder ett nära tillsynssamarbete med ECB inom ramen för SSM‑förordningen samtidigt som de ansluter sig till ERM II. Detta innebär även en omfattande bedömning av de två ländernas banksektorer liknande den som ECB genomförde för euroområdets medlemsstater. Jag välkomnar också avsikten att tillämpa ett liknande tillvägagångssätt för medlemsstater som vill ansluta sig till ERM II i framtiden, i linje med principen om likabehandling, såsom anges i Eurogruppens uttalande för Bulgariens och Kroatiens väg mot ett deltagande i ERM II.

Jag välkomnar också att de bulgariska och kroatiska myndigheterna har åtagit sig att uppfylla ett antal landsspecifika åtgärder innan de ansluter sig till ERM II. Sådana åtaganden gäller inte enbart banktillsyn utan även politik för makroprudentiell tillsyn och strukturpolitik, såsom regelverken för stabilitets- och penningtvättstillsyn. ERM II-parterna har föreslagit att detta även bör säkerställa att den nationella politiken i de länder som ska ansluta sig möjliggör en smidig anslutning till ERM II innan euron införs.

 

41. Vilken bedömning gör du av den relativa betydelsen av penningpolitikens spridningseffekter, särskilt från USA, för konsekvenserna för penningpolitiken i euroområdet?

Spridningseffekter är en följd av globaliseringen och USA:s penningpolitik verkar onekligen påverka särskilt finansmarknaderna i euroområdet och därmed potentiellt även fundamenta som omfattas av ECB:s mandat. ECB bör noggrant övervaka utvecklingen av den globala penningpolitiken i den utsträckning som denna skulle kunna påverka tillväxtutsikterna och dess prisstabilitetsmandat. Även i en ytterst sammankopplad global ekonomi kan ECB emellertid till en viss grad skydda inhemska finansieringsvillkor från sådana spridningseffekter genom politiska åtgärder såsom framåtriktad räntevägledning. ECB:s penningpolitik förblir därmed effektiv i arbetet med att uppfylla det inhemska prisstabilitetsmandatet, även när det förekommer spridningseffekter.

 

42. Vilken roll ser du för kontantbaserade transaktioner jämfört med digitala transaktioner i framtiden?

Kontanter är den mest använda betalningsmetoden vid försäljningsställen i euroområdet, både när det gäller antalet transaktioner och värdet. De kan förväntas fortsätta vara ett viktigt betalningssätt vid försäljningsställen i de flesta euroländer inom överskådlig framtid. Den snabba ökningen av användningen av kontaktlösa kort och mobilbetalningar, ökningen av näthandeln och utvecklingen av direktbetalningar (som troligen kommer att ge upphov till nya massbetalningslösningar), kan emellertid alla förväntas ha en märkbar effekt på användningen av kontanter för transaktionsändamål. Även om det är svårt att förutsäga hur snabbt användningen av kontantbaserade transaktioner kommer att minska, kommer detta utan tvekan att ske.

Användningen av kontanter för transaktioner är emellertid bara en drivkraft bakom behovet av sedlar. Ungefär 75 % av antalet eurosedlar i omlopp används som värdebevarare i euroområdet eller innehas utomlands. Efterfrågan på sedlar har också påverkats av olika andra faktorer såsom finanskriserna och statsskuldkriserna, geopolitisk osäkerhet, växelkursutveckling and politiska beslut. De senaste åren har antalet eurosedlar i omlopp fortsatt att uppvisa en stabil genomsnittlig ökning som överstiger BNP-tillväxten.

 

43. Europaparlamentet uppmanade nyligen ECB att utarbeta en tidsplan för att fasa ut möjligheten att använda 500-eurosedlar. Hur ser du på begränsningen av vissa sedlar i höga valörer? Behövs ytterligare åtgärder?

Våren 2019 upphörde samtliga nationella centralbanker i euroområdet att ge ut 500-eurosedlar. Med tanke på eurons internationella roll och det utbredda förtroendet för dess sedlar, som i stor utsträckning används som värdebevarare och utomlands, har ECB klargjort att

500-eurosedeln kommer att förbli ett lagligt betalningsmedel, precis som alla andra valörer av de första eurosedlarna. Med utgångspunkt i detta kan en gradvis och organiserad minskning av antalet 500-eurosedlar i omlopp äga rum. Detta är i linje med andra centralbankers långvariga praxis, särskilt Federal Reserve, som också låter de amerikanska dollarsedlarna behålla sin status som lagligt betalningsmedel. En återkallelse av 500-eurosedelns status som lagligt betalningsmedel skulle kunna få negativa konsekvenser för förtroendet för euron och dess sedlar och bör därför undvikas.

 

C. Finansiell stabilitet och tillsyn

44. Hur kan vi åtgärda de problem som krisen lämnade efter sig i form av det stora antalet nödlidande lån liksom riskerna i flödet av nödlidande lån? Hur bedömer du problemet med nödlidande lån i små och medelstora kreditinstituts balansräkningar? Vilka åtgärder bör ECB/den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) vidta för att säkerställa att alla banker i euroområdet, och inte bara de största bankerna, gör reserveringar för osäkra lån?

Genom att vara betungande för bankers lönsamhet och förhindra att kapital används till ny, mer produktiv utlåning inverkar nödlidande lån negativt på bankers utlåning, håller tillbaka ekonomisk verksamhet och kan, om nivån är hög, till och med äventyra den finansiella stabiliteten. För att ta itu med de höga nivåerna av nödlidande lån och förhindra att de ackumuleras i framtiden har många initiativ tagits av olika europeiska institutioner inom den ram som utarbetats av unionens lagstiftare.

SSM har i egenskap av euroområdets tillsynsmyndighet sedan inrättandet 2014 intagit en restriktiv hållning för att ta itu med nödlidande lån och inlett med att göra en översyn av tillgångarnas kvalitet, vilket bland annat innebär en bedömning av avsättningsnivån hos de största bankerna i euroområdet för nödlidande exponeringar. Sedan dess har SSM gjort uppföljningar, med vägledning till banker, som omfattar en beskrivning av åtgärder, processer och bästa praxis för banker i samband med hanteringen av nödlidande lån, och formulerat förväntningar på banker med höga nivåer av nödlidande lån om att de ska utveckla egna strategier för att ta itu med ackumuleringen av nödlidande lån samt mer konkreta åtgärder i form av tillsynsförväntningar för avsättning i förebyggande syfte för nya nödlidande lån.

Dessa ansträngningar har gett resultat. Enligt uppgifter från ECB den senaste tiden uppgick bruttokvoten för nödlidande lön för banker som står under direkt tillsyn av ECB till 3,67 % första kvartalet 2019 jämfört med

7,96 % det fjärde kvartalet 2014. I absoluta tal sjönk nödlidande bruttofordringar till 587 EUR första kvartalet 2019, vilket är en minskning från 958 EUR fjärde kvartalet 2014.

Dessutom har EU-lagstiftningen nyligen ändrats för att inbegripa bestämmelser om minsta förlusttäckning för nödlidande lån. Sådana bestämmelser kräver att alla banker, det vill säga både viktiga och mindre viktiga banker, måste ha tillräcklig förlusttäckning för nödlidande exponeringar för nyutfärdade lån.

I och med antagandet av den nya förordningen förstår jag och välkomnar att ECB gör en del anpassningar av sina tillsynsförväntningar för förlusttäckning för nödlidande lån för att göra den övergripande strategin mer konsekvent och enklare.

Dessutom riktar sig Europeiska bankmyndighetens (EBA) riktlinjer för hantering av nödlidande lån och exponeringar med anstånd, som jag har förstått att ECB också har hjälpt till med att utarbeta, till alla kreditinstitut (även små och medelstora) och syftar till att säkerställa att de har tillräckliga tillsynsverktyg och tillsynsramar för att effektivt kunna hantera sina nödlidande exponeringar och uppnå en hållbar minskning av sina balansräkningar. Riktlinjerna tar hänsyn till proportionalitetsaspekter vid genomförandet och ger konkreta exempel.

 

45. Hur bedömer du de stora nivå 2- och nivå 3-tillgångarna i många bankers balansräkningar?

Beaktas dessa tillgångar på vederbörligt sätt inom den nuvarande tillsynsramen?

Regelverket och redovisningsreglerna tar hänsyn till värderingsrisk på ett antal olika sätt. Enligt redovisningsstandarderna måste banker göra avsättningar mot modellerade värderingsvinster i vissa situationer då dessa vinster inte framgår av observerbara marknadsdata. Enligt regelverket måste ytterligare värdejusteringar göras för att fastställa försiktiga värden som innebär att man uppnår en lämplig säkerhetsnivå.

Bankers värderingsmetoder har stått i fokus för ECB:s banktillsyn sedan den infördes. Dessutom har jag förstått att handelsrisk och tillgångsvärderingar har identifierats som tillsynsprioriteringar 2019. Detta omfattar även ett antal besök på plats som är inriktade på handels- och marknadsriskaspekter.

 

46. Vad anser du om regleringen av enheterna inom skuggbanksystemet? Finns det reglerings- och tillsynsproblem som du anser bör lösas på kort sikt? Bör SSM ha i uppdrag att utöva tillsyn över skuggbankverksamheten? Vilken roll bör SSM ha när det gäller finansteknik?

Reformagendan efter krisen har bidragit till att minska risker i det finansiella systemet ur alla vinklar, även från institut som inte är banker. De lagstadgade kraven, uppgiftsrapporteringen och tillsynen på EU-nivå och global nivå har stärkts. Till exempel har reformer gjort penningmarknadstransaktioner och värdepapperiseringsverksamhet säkrare och skapat mer transparens på marknaderna för derivat och värdepappersfinansiering.

Vi måste emellertid fortsätta att vara vaksamma. Vi behöver öka våra ansträngningar för att bättre förstå och följa upp risker från den snabbt växande kapitalförvaltningsbranschen, vilket också har påpekats i IMF:s rapport om den globala finansiella stabiliteten (Global Financial Stability Review). I EU regleras och övervakas denna verksamhet men den kan fortfarande förvärra chocker genom procyklikalitet, likviditetsgap, hävstång eller sammankoppling. Dessa risker behöver övervakas noggrant och vi bör göra en förnyad bedömning av huruvida det nuvarande regelverket är tillräckligt för att hantera dessa problem ur ett makrotillsynsperspektiv och systemperspektiv. Mer generellt har vi inte någon verktygslåda för makrotillsyn för finansiella institut som inte är banker. Detta är en brist som måste åtgärdas.

 

När det gäller tillsynsmandat anser jag att vi först och främst måste vara överens om att det behövs en robust tillsynsram på europeisk nivå för den del av finanssektorn som inte utgörs av banker. En mer integrerad tillsyn på europeisk nivå skulle bidra till att förhindra eventuella gränsöverskridande spridningseffekter och främja både lika spelregler och kapitalmarknadsunionsprojektet. När det finns en överenskommelse om detta första steg kan medlemsstaterna komma överens om vem som ska utöva tillsyn.

Jag tror generellt att vi bör vara konsekventa – om något ser ut som en bank och utgör samma risker som en bank bör det omfattas av samma tillsyn som en bank. Detta gäller såväl värdepappersföretag som finansteknikföretag – samma regler för samma risker.

Finansteknik kan medföra många fördelar för finanssektorn, bland annat kostnadseffektivitet, bättre produkter och tjänster och i slutändan en bättre upplevelse för kunden. ECB:s banktillsyn måste hålla jämna steg med dessa innovationer och bör se till att bankerna själva förstår och mildrar de risker som uppstår till följd av genomförandet av ny teknik och nya lösningar.

Jag välkomnar också att ECB deltar i internationella fora för att säkerställa att det finns en gemensam förståelse och ett gemensamt tillvägagångssätt för frågor som rör finansteknik.

 

47. Vad anser du om de möjliga stegen mot att fullborda bankunionen med ett europeiskt insättningsgarantisystem och en finanspolitisk säkerhetsmekanism, inbegripet det nödvändiga genomförandet av den befintliga bankunionslagstiftningen?

Inrättandet av bankunionen var ett viktigt steg för den europeiska integrationen. Det har gjort banksystemet säkrare och sundare och EMU överlag mer motståndskraftig. Men bankunionen är fortfarande ofullständig och därför sårbar för chocker.

För det första är införandet av en säkerhetsmekanism för den gemensamma resolutionsfonden (SRF) av största vikt för att stödja en välfungerande och trovärdig andra pelare i bankunionen. Genom att stärka kapaciteten att hantera bankkriser via tillhandahållandet av både kapital och likviditetsstöd kommer den gemensamma säkerhetsmekanismen att vara avgörande för att man ska kunna säkerställa att banker kan genomgå resolution utan spridningseffekter inom systemet och utan att öka skattebetalarnas börda, vilket är ett centralt mål i reformerna efter krisen. Jag välkomnar de framsteg som nåddes vid eurotoppmötet i juni, men det är av yttersta vikt att en överenskommelse om idrifttagandet av den gemensamma säkerhetsmekanismen uppnås snarast. Vid sidan av den gemensamma säkerhetsmekanismen bör även lämpliga arrangemang för tillhandahållande av likviditet vid resolution införas.

För det andra är ett europeiskt insättningsgarantisystem den pelare som saknas i bankunionens struktur. Det skulle bidra till att harmonisera insättarnas förtroende i hela den monetära unionen, vilket skulle öka den finansiella stabiliteten och underlätta den finansiella integrationen. Dessutom baseras ett gemensamt valutaområde på idén att pengar, och insättningar är den viktigaste källan till pengar för vanliga medborgare, gagnas av en gemensam hög grad av tillit och förtroende, oavsett var i det gemensamma valutaområdet dessa pengar är innehas.

 

48. Vilka risker relaterade till lånen till högt skuldsatta ser du för den finansiella stabiliteten och hur bör dessa hanteras?

Lån till högt skuldsatta låntagare, som i generella termer definieras som en utvidgning av lån/krediter till högt skuldsatta låntagare, har fått stor uppmärksamhet av myndigheter i USA och EU och bland internationella myndigheter.

Marknaderna för lån till högt skuldsatta låntagare har blivit mycket stora under det senaste årtiondet. Detta har skett parallellt med en försämring av den underliggande kreditkvaliteten på grund av den växande skuldsättningen bland låntagande företag och mycket kraftigt sänkta standarder för att bevilja lån. Till exempel har, enligt offentliga uppgifter från ECB, cirka 300 miljarder EUR i högrisklån till högt skuldsatta låntagare beviljats i EU under 2017, och fjärde kvartalet 2018 hade 18 banker ökat sin totala exponering mot sektorn för lån till högt skuldsatta låntagare till upp till 321 miljarder EUR.

Den strukturella förändringen inom den icke-finansiella företagssektorn i riktning mot skulder av lägre kvalitet är generellt oroväckande ur tillsynshänseende. Först och främst handlar högre skuldsatta företag med större räntespreadar och uppvisar större volatilitet när det gäller priserna på deras obligationer och aktier. Detta kan leda till ökad marknadsvolatilitet under lågkonjunkturer, vilket kan sprida volatiliteten till andra marknader eller förstärka den där. För det andra är det troligt att mer skuldsatta företag minskar sina investeringar mer än mindre skuldsatta företag under lågkonjunkturer, vilket kan förvärra dessa lågkonjunkturer. För det tredje, om vissa stora banker och enheter som inte är banker kan vara alltför exponerade mot högrisklån, kan stresstillstånd på enhetsnivå spridas i högre grad. Stigande skuldsättning bland företagen, sänkta standarder för beviljande av lån och svagt skydd av långivare kan öka sannolikheten för fallissemang och sänka återvinningsgraden för högrisklån.

Det finns flera andra viktiga okända faktorer, bland annat vem som är de slutliga icke-bankrelaterade investerarna i både högrisklån och CLO-obligationer (collateralised loan obligations). Utvecklingen av högrisklån under stress, i synnerhet mot bakgrund av den allmänna tendensen till lägre investerarskydd i lånedokumentationen, kommer sannolikt att leda till lägre återvinning än vad som historiskt varit fallet.

Mycket arbete har redan gjorts både på nationell och internationell nivå. Till exempel övervakar rådet för finansiell stabilitet ingående dessa marknader och dess medlemmar fortsätter att undersöka informationen om exponeringsmönstret mot dessa tillgångar under de kommande månaderna för att fördjupa sin analys av potentiella sårbarheter. Med tanke på den globala karaktär som kännetecknar marknaderna för lån till högt skuldsatta låntagare och deras aktörer krävs det en stark samordning mellan reglerings- och tillsynsmyndigheter. Detta bör inbegripa både banker och andra enheter än banker i syfte att främja goda standarder på området för långivning.

Mycket har dessutom gjorts av tillsynsmyndigheterna för att säkerställa att bankernas riskhanteringsramar aktsamt bedömer och hanterar dessa risker. Jag har konstaterat att man inom ramen för ECB:s banktillsyn i maj 2017 offentliggjorde en vägledning för transaktioner med hävstång i syfte att behandla brister som konstaterats i bankernas riskhanterings- och övervakningsramar.

 

49. Vilka utmaningar ser du för ECB om Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) skulle omvandlas till en europeisk valutafond (EMF)?

Jag välkomnar den breda överenskommelse som nåddes vid toppmötet i juni 2019 om de viktigaste delarna av reformen av den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Det är viktigt att ett slutgiltigt beslut fattas i december 2019, eftersom denna reform kan stärka euroområdets arkitektur och dess kapacitet att hantera ekonomiska och finansiella kriser i framtiden.

I det reviderade ESM-fördraget föreskrivs att den reformerade ESM, inom ramen för sin verksamhet, ska respektera de befogenheter som unionsrätten tilldelar unionens institutioner och organ. Detta innebär att de nya roller som tilldelas ESM inte inkräktar på ECB:s och Europeiska systemrisknämndens (ESRB) befogenheter, bland annat på området för penningpolitik, mikrotillsyn och makrotillsyn.

När det gäller det specifika förslaget att ändra namnet på ESM, instämmer jag med ECB:s redan framförda synpunkter om att namnet ”European Monetary Fund” skulle vara vilseledande. Varken ESM:s mål och uppgifter, eller dess finansiering, är ”monetära” till sin art. Jag vill påminna om att IMF fick sitt namn eftersom fonden inrättades för att upprätthålla ordnade växelkursförhållanden mellan medlemmarna, vilket inledningsvis inbegrep övervakning av medlemmarnas anslutning till Bretton Woods-växelkurssystemet, och att IMF fortsätter att främja internationellt monetärt samarbete och växelkursstabilitet som en del av sitt mandat.

Slutligen är det viktigt att införliva ESM med EU:s rättsordning, så att mekanismen blir ansvarig inför Europaparlamentet.

 

50. Vad är din bedömning av ECB:s deltagande i program för finansiellt stöd? Kommer du att inleda en utvärdering av ECB:s roll och verksamhet i programmen för finansiellt stöd? Hur ser du att ett möjligt ECB-deltagande i programmen för finansiellt stöd och i övervakningen efter programtidens slut kan utvecklas i framtiden?

ECB har deltagit i anpassningsprogram på medlemsstaternas begäran för att komplettera kommissionens och IMF:s expertis. Medlemsstaterna har inom ramen för programmen för finansiellt stöd genomfört viktiga reformer som har banat väg för en återgång till hållbar tillväxt.

Jag samtycker till det beslut som nyligen fattades av ECB-rådet att fokusera ECB:s involvering på områden som är strikt relevanta ur ett penningpolitiskt perspektiv och för finansiell stabilitet. Utformningen av politiken på områden såsom arbets- och produktmarknadsreformer eller privatisering är fortfarande mycket viktig, men jag anser att de andra partnerna sköter detta bättre.

När det gäller utvärderingsfrågan förespråkar jag en återkopplande kultur och stöder fullt ut genomförandet av efterhandsutvärderingar. Det är oerhört viktigt att dra lärdomar från tidigare erfarenheter för att förbättra framtida prestationer. När jag var verkställande direktör för IMF arbetade dess personal med efterhandsutvärderingar av programmen för Irland (2015), Portugal (2016) och Greklands första program (2013) och andra program (2017). Alla rapporter offentliggjordes för att främja ansvarsskyldighet.

 

51. Hur ser du på behovet av att säkerställa en strikt åtskillnad mellan penningpolitik och banktillsyn, och vilka reformer anser du skulle förbättra och främja en sådan åtskillnad?

Med inrättandet av SSM vidtogs säkerhetsåtgärder som garanterar att de tillsynsmässiga och penningpolitiska uppgifterna utförs separat från varandra för att undvika alla uppfattade eller faktiska intressekonflikter mellan de två funktionerna. Till exempel diskuteras och utarbetas tillsynsbeslut av ECB:s tillsynsnämnd, och ECB-rådet är enbart involverat genom ett förfarande med implicit godkännande.

Jag anser att lagstiftaren har uppnått en god balans med SSM-förordningen. Å ena sidan utförs det penningpolitiska uppdraget och tillsynsuppdraget helt åtskilt av ECB. Å andra sidan kan synergier mellan de två funktionerna fortfarande utnyttjas, till exempel genom att man använder gemensamma it-system och har en gemensam statistikavdelning. Information kan också enligt strikta regler utbytas mellan de olika affärsområdena för att säkerställa, till exempel i en krissituation, att all relevant information beaktas. Mot denna bakgrund stöder jag ett fullt genomförande av principen om åtskillnad, som enligt min mening fungerar bra. Ytterligare restriktioner skulle kunna leda till sämre kostnadseffektivitet eller försvåra informationsutbytet, vilket kan hindra att rätt beslut fattas, till exempel i krissituationer.

 

52. Hur ser du på den möjliga avvägningen mellan finansiell stabilitet och konkurrens?

Hur kan dessa jämkas samman?

En sund konkurrens ska generellt leda till större fördelar för kunderna och för ekonomin som helhet. Framför allt är en marknad med alltför få finansiella tjänsteleverantörer suboptimal, eftersom kunderna å ena sidan kan få alltför höga låneräntor, vilket minskar konsumenternas välfärd och leder till lägre investeringar och tillväxt, och det å andra sidan är mer sannolikt att det mindre antalet finansiella tjänsteleverantörer är stora systemviktiga aktörer som skapar problem eftersom de är för stora för att gå omkull.

Dessutom bör en sund konkurrens göra det möjligt att undvika en överkapacitet inom finansiella tjänster som kan resultera i minskade lånemarginaler och alltför stort risktagande med negativa effekter för den finansiella stabiliteten. I korthet bör en sund konkurrens tillhandahålla ekonomin rätt antal finansiella tjänster till priser som täcker alla kostnader och inneboende risker, och samtidigt skydda mot lokala monopol och problem med institut som är för stora för att gå omkull. I detta avseende bidrar det europeiska regelverket till att förbättra de tillgängliga redskapen för att hantera banker som är för stora för att gå omkull både under goda tider och i samband med resolution.

 

53. Hur kan SSM och den gemensamma resolutionsnämnden (SRB) förbättra sitt samarbete?

Efter vad jag har förstått pågår redan ett aktivt samarbete på alla nivåer mellan de två, inbegripet mellan styrelserna och på teknisk nivå. De två myndigheterna har ingått ett bilateralt samförståndsavtal som täcker flera samarbetsområden och informationsutbytet, både regelbundet utbyte och utbyte vid specifika tillfällen, för såväl den dagliga verksamheten och i samband med krishanteringssituationer. Samförståndsavtalet bör ses över kontinuerligt och jag är övertygad om att samarbetet ytterligare kommer att förstärkas och även beakta den senaste lagstiftningsmässiga utvecklingen såsom genomförandet av TLAC (den totala förlustabsorberingskapaciteten).

 

54. Paketet om riskbegränsande åtgärder ger ECB möjlighet att bortse från EU-interna exponeringar vid beräkningen av G-SII-poängtalet (globala systemviktiga institut) för en bank inom dess ansvarsområde. Rådet menar att detta är berättigat med hänsyn till inrättandet av den gemensamma resolutionsmekanismen. Anser du att en sådan minskning av de hårda kapitalkraven på Europas största banker är berättigad?

Tack vare inrättandet av SSM och SRM med SRF, skulle en fallerande eller nödlidande banks verksamhet över jurisdiktionsgränserna vara betydligt lättare att hantera inom bankunionen jämfört med ramen före krisen. Gränsöverskridande exponeringar inom bankunionen är sålunda inte längre ett bra mått på en resolutions komplexitet.

Detta bekräftas i översynen av beräkningsmetoden för globala systemviktiga finansinstitut som gör det möjligt för myndigheterna att ta hänsyn till detta. Det förhindrar i sin tur onödiga konsekvenser för gränsöverskridande verksamheter, gränsöverskridande finansiell integration eller diversifiering inom bankunionen.

Bankerna måste naturligtvis upprätthålla kapitalnivåer som motsvarar de involverade riskerna.

 

55. Hur bedömer du genomförandet av resolutionsmekanismen för banker i EU? Tror du att det kan behövas nya verktyg? I så fall, vilka?

Inrättandet av bankunionens andra pelare, tillsammans med SRM-förordningen och antagandet av direktivet om återhämtning och resolution av banker, har avsevärt förstärkt den europeiska krishanteringsramen under de senaste åren. Framför allt har man infört resolutionsverktyg, till exempel skuldnedskrivningsverktyget, som kommer att göra det möjligt för myndigheterna att avveckla en bank under ordnade former och utan att använda skattebetalarnas pengar. Resolutionsramen testades för första gången med resolutionen av Banco Popular 2017, då den gemensamma resolutionsnämnden (SRB) beslutade att vidta resolutionsåtgärder, och har visat sig vara effektiv.

 

Mer generellt befinner sig genomförandet av den europeiska resolutionsramen fortfarande i en övergångsfas, eftersom viktiga aspekter, såsom uppbyggnaden av de europeiska bankernas förlusttäckningskapacitet, fortfarande pågår. Det finns dock aspekter som ytterligare kan förbättras och harmoniseras. Detta omfattar en förstärkning av ramen för tidigt ingripande genom att överlappningarna mellan tillsynsåtgärder och åtgärder för tidigt ingripande undanröjs, en ram inrättas för tillhandahållande av likviditet till banker som omfattats av resolutionsåtgärder, en gemensam strategi utformas för bankinsolvens, med stöd av ett harmoniserat administrativt likvidationsverktyg, metoder utarbetas för att gå framåt med hem- och värdmedlemsstatsfrågor och en allmän princip införs om att insättare ska kompenseras först. Avslutningsvis finns det, även inom ramen för bankresolution, behov av att säkerställa en balanserad strategi för hem- och värdländers intressen på ett sätt som bidrar till ytterligare integration av bankunionen.

 

56. Vad anser du om den nuvarande institutionella strukturen för ESRB inom ramen för ECB med hänsyn till dess konkreta resultat på området för makrotillsyn? Ser du konflikter mellan penningpolitiken, makrotillsynspolitiken och ECB:s tillsynsroll?

Inrättandet av ESRB var en reaktion på en av de viktigaste lärdomarna från finanskrisen, nämligen behovet av en bättre makrotillsyn av det finansiella systemet som ett nytt politiskt uppdrag. Sedan inrättandet 2010 har ESBR aktivt arbetat för att utforma makrotillsynspolitiken i EU genom att utfärda flertalet rekommendationer, varningar, yttranden och andra publikationer om olika frågor som rör den finansiella stabiliteten, både inom banksektorn och andra sektorer i EU.

ESRB:s placering inom ECB skapar positiva synergier med hänsyn till ECB:s och nationella myndigheters expertis och befintliga ansvar i fråga om makro- och mikrotillsyn. Det är samtidigt naturligtvis viktigt att strukturernas beslutsprocesser är oberoende. Som jag förstår det fattar ESRB:s styrelse och ECB-rådet sina beslut oberoende av varandra, vilket säkerställs genom separata beslutsprocesser och beslutsorgan i enlighet EU-lagstiftningen.

 

57. Direktivet om återhämtning och resolution av banker (BRRD) och förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen (SRMR) har nu ändrats för att integrera total förlustabsorberingskapacitet (TLAC). Vad anser du mot denna bakgrund om institut som är ”för stora eller för sammankopplade för att gå omkull”, sparbankerna, den övergripande frågan om banksektorns lönsamhet i EU och den framtida utvecklingen av dess struktur för att tillgodose realekonomins behov och långsiktig finansiering?

Att säkerställa att ingen bank, oavsett storlek eller sammankopplingar, är för stor för att gå omkull har varit en central fråga inom ramen för reformerna efter krisen, och avsevärda ansträngningar har gjorts för att ta fram politiska åtgärder för att hantera denna fråga. Det är av största vikt att bankresolution kan ske på ett rimligt och trovärdig sätt utan spridningseffekter inom systemet och utan börda för skattebetalarna. TLAC är en av åtgärderna, men inte den enda: resolution, tillsyn och kapital spelar också en roll här.

TLAC-kraven bidrar till detta mål genom att skapa tillräcklig förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet för att genomföra en resolution under ordnade former, vilket innebär att bankerna verkligen kan sättas i resolution. Globala systemviktiga banker (G-SIB) i euroområdet uppfyller både riskbaserade och hävstångsbaserade tillfälliga TLAC-krav och närmar sig ett fullständigt uppfyllande av alla krav. TLAC har redan bidragit till en avsevärd ökning av de globala systemviktiga bankernas förlustabsorberingskapacitet, och genomförandet av TLAC i Europa via minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder (eller MREL) kommer ytterligare att förbättra denna kapacitet, även för andra banker än globala systemviktiga banker.

TLAC, och reformerna av institut som är för stora för att gå omkull mer generellt, kommer troligtvis att minska det implicita stödet till banker, vilket är en önskad effekt. Mer generellt måste alla kostnader som uppstår genom dessa bestämmelser vägas mot vikten av att få stopp på fenomenet ”för stora för att gå omkull”, vilket innebär ökad finansiell stabilitet och lägre sannolikhet för och mildare konsekvenser av kriser. Ett säkrare och mer stabilt banksystem kommer att främja en stabil finansiering och den reala ekonomin.

Rådet för finansiell stabilitet (FSB) inledde tidigare under året en omfattande utvärdering av de reformer som inleddes efter krisen för att hantera problemet med institut som är för stora för att gå omkull. Denna utvärdering kommer att bedöma huruvida de genomförda reformerna leder till väntat resultat och minskar den moraliska risken och den systemrisk som är kopplad till systemviktiga banker. Utvärderingen kommer också att behandla de bredare effekterna för det finansiella systemet.

 

58. Hur skulle penningtvätt, skatteflykt och finansiering av terrorism kunna hanteras mer effektivt i hela bankunionen? Vilken roll bör ECB/SSM spela i detta sammanhang? Vilket skulle vara den mest effektiva fördelningen av uppgifter mellan ECB och EBA och medlemsstaternas nationella tillsynsorgan när det gäller tillsynen och genomförandet av ramarna mot penningtvätt (AML)?

Riskerna för penningtvätt, skatteflykt och finansiering av terrorism måste behandlas bland annat via samarbete mellan olika myndigheter inom ramen för deras respektive mandat. Detta framgick tydligt efter de senaste fallen av penningtvätt inom den europeiska banksektorn och i slutrapporten om dessa fall som nyligen offentliggjordes av kommissionen. I detta avseende är de lagstiftningsändringar som nyligen gjorts av kapitalkravsdirektivet, det femte penningtvättsdirektivet och EBA-förordningen för att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter mycket välkomna.

SSM är ett mikrotillsynsorgan. Det ansvarar inte för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism (AML/CFT). Nationella tillsynsmyndigheter har ansvaret på detta område. ECB förväntas dock att beakta risker för penningtvätt och finansiering av terrorism till exempel inom ramen för översyns- och utvärderingsprocessen eller vid bedömningen av styrelseledamöters lämplighet, eftersom AML/CFT-frågor kan få avsevärda tillsynsmässiga konsekvenser.

EBA har nyligen tilldelats en större roll för att bidra till samordningen och harmoniseringen av tillsynsstrategier i samband med AML/CFT och detta är en välkommen utveckling för att säkerställa en konsekvent tillsyn av bekämpningen av penningtvätt och finansiering av terrorism i hela EU. ECB, nationella tillsynsmyndigheter och AML/CFT -tillsynsmyndigheter och EBA har alla olika mandat, men det är viktigt att tillsyn som utförs av alla relevanta myndigheter bidrar effektivt till att minska riskerna för penningtvätt och förhindrar de skador som kan orsakas för en banks överlevnad, det finansiella systemet och ekonomin i allmänhet.

 

59. I ett aktuellt fall där Pilatus Bank i Malta var inblandad stod ECB inför rättsliga hinder för att dra in långivarens banklicens efter det att dess ordförande gripits i mars i USA för påstådd penningtvätt och bedrägeri i bankärenden. Detta dröjsmål orsakades tydligen av oklara regler och alltför stora diskretionära befogenheter för de nationella tillsynsmyndigheterna. Hur bedömer du ECB:s rättsliga men också tekniska kapacitet att på grundval av sina nuvarande tillsynsbefogenheter förebygga penningtvätt och agera effektivt i situationer som denna i framtiden?

Inom ramen för SSM omfattas mindre betydande institut, såsom Pilatus Bank, av de behöriga nationella myndigheternas direkta tillsyn. ECB ansvarar dock för att utfärda och dra in auktorisationer och bedöma köp av kvalificerade innehav för alla SSM-kreditinstitut, huvudsakligen på basis av förslag från behöriga nationella myndigheter. Trots att behörigheten att kontrollera att banker uppfyller AML/CFT-kraven ligger hos de relevanta nationella myndigheterna, och att utredningen av penningtvättsbrott omfattas av de nationella brottsbekämpande myndigheternas ansvar, beaktar ECB penningtvättrelaterade uppgifter och bedömningar som erhålls från behöriga nationella myndigheter i sina tillsynsbedömningar, vilket bland annat omfattar indragning av licenser, i linje med tillämplig lagstiftning. I detta avseende förlitar ECB sig på och samarbetar nära med relevanta nationella AML/CFT-myndigheter.

Som en reaktion på den senaste tidens fall av penningtvätt har flera rättsliga och operativa initiativ lagts fram i EU för att förstärka tillsynsorganens roll, däribland ECB, till att också omfatta frågor som rör penningtvätt i samband med tillsynsarbetet och stärka samarbetet mellan tillsynsmyndigheter och AML/CFT-myndigheter. Dessa initiativ omfattar åtgärder för att förbättra informationsutbytet mellan myndigheterna och samordningen och samstämmigheten i fråga om tillsynen vid behandlingen av AML/CFT-frågor.

 

60. Hur tror du, mot bakgrund av den senaste tidens skandaler i EU, att man kommer att ta hänsyn till riskerna för penningtvätt när ECB bedömer bankernas finansiella stabilitet? Håller du med om att det är nödvändigt att i EU centralisera tillsynen över penningtvättsbekämpningen hos ett enda organ och under tiden tillåta behöriga myndigheter att använda skatteuppgifter för bekämpning av penningtvätt?

De senaste rapporterna om påstådd penningtvätt inom den europeiska banksektorn har betonat behovet av ytterligare förbättringar av AML/CFT-ramen. För att skydda den inre marknaden kan det komma att krävas en mer en alleuropeisk strategi, eftersom den nuvarande ramen inte kan bli mer effektiv än det svagaste nationella genomförandet. När det gäller frågan om att centralisera AML/CFT-tillsynen har jag konstaterat att kommissionens meddelande om ett bättre genomförande av EU:s AML/CFT-ram omfattade ett antal åtgärder som bör beaktas, däribland i) omvandla penningtvättsdirektivet till en EU-förordning för att ytterligare harmonisera AML/CFT-regelverket, ii) tilldela specifika AML-tillsynsuppgifter till ett unionsorgan för att säkerställa högkvalitativ och konsekvent AML-tillsyn av den finansiella sektorn och iii) stärka samordningsmekanismen till stöd för gränsöverskridande samordning av finansunderrättelseenheter (FIU).

Övervakningen av bankernas efterlevnad av AML/CFT-kraven utförs för närvarande på medlemsstatsnivå av nationella AMT/CFT-myndigheter, men ECB bör trots detta ta riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism på stort allvar inom ramen för sitt tillsynsmandat och dess tillämpningsområde. I detta avseende kan informationsutbytet med tillsynsmyndigheter och AML/CFT-myndigheter vara av största betydelse för att hjälpa ECB att beakta risker för penningtvätt i sina tillsynsmässiga utvärderingar.

 

61. Jämfört med euroområdet har USA en mer integrerad finanssektor, något som är avgörande för att jämna ut effekterna av negativa chocker (resiliens). Den globala finanskrisen har dock visat kopplingen mellan sårbarhet och motståndskraft i finansiella nätverk: samma egenskaper som gör systemet mer motståndskraftigt under vissa villkor kan fungera som betydande källor till systemrisker och instabilitet under andra. Är en fördjupad finansiell integration alltid förenlig med målet om finansiell stabilitet? Vilka mål bör kapitalmarknadsunionen ha?

Den globala finskrisen visade på en uppenbar kompromiss mellan finansiell integration och finansiell stabilitet. Å ena sidan minskar integreringen av finansmarknaderna de idiosynkratiska risker som följer med länders eller sektorers specifika sårbarheter genom att förstärka diversifieringen av finansieringskällorna till den reala ekonomin och fördelningen av riskerna mellan länderna. Å andra sidan kan en större sammankoppling också öka risken för spridning av lokala stresstillstånd, där små chocker potentiellt kan störa finansmarknadernas normala funktion. Krisen visade att det behövs reglering och tillsyn för att balansera denna kompromiss.

Utöver de reformer som genomförts på området för reglering, tillsyn och krishantering sedan krisen, i synnerhet inrättandet av bankunionen och utvecklingen av EU:s ram för makrotillsyn, kan kapitalmarknadsunionen komma att öka fördelarna med integreringen utan att äventyra den finansiella stabiliteten. Den kan också spela en avgörande roll för omformningen av EU:s finansiella landskap och tillsynsstruktur med avseende på de utmaningar som följer med brexit. Kapitalmarknadens huvudmål inkluderar en större diversifiering av finansieringskällorna för europeiska icke-finansiella företag och förstärkningen av de EU-interna investeringarnas gränsöverskridande dimension. Detta skulle förstärka det finansiella systemets motståndskraft mot risker kopplade till specifika länder och sektorer, skapa potentiella sociala förmåner genom en gränsöverskridande riskfördelning och därmed främja en smidig penningpolitisk transmission. Kapitalmarknadsunionen syftar också till att utveckla den gränsöverskridande kapitalfinansieringen och det korsvisa ägandet av tillgångar inom euroområdet/EU, och därmed förstärka de privata riskdelningsmekanismerna mellan länderna och främja konsumtionstillväxten. Den möjliggör slutligen också motståndskraftiga former av gränsöverskridande integration via utländska direktinvesteringar, utländskt kapital och skuldemissioner med längre löptid.

Jag gläder mig över de framsteg som gjorts hittills med att förbättra de europeiska kapitalmarknaderna. Mycket återstår dock att göra. Det krävs nya framsteg mot mer integrerade kapitalmarknader i EU med stöd av bland annat lämplig reglering och en makrotillsynsstrategi för den del av finanssektorn som inte utgörs av banker för att säkerställa finansiell stabilitet. Avslutningsvis bör en verkligt integrerad kapitalmarknad också åtföljas av en gemensam tillsynsram.

 

62. Vilken är din syn på IMF:s rapport från 2012 ”The Chicago Plan Revisited” av J. Benes och M. Kumhof och de nya idéer som ligger till grund för den? Tror du att de bankreformer som föreslås i rapporten skulle bidra till att minska de systembetingade sårbarheterna?

Det arbetsdokument från IMF som du hänvisar till behandlar den så kallade Chicagoplanen, som först lades fram av professor Henry Simons från University of Chicago efter den stora depressionen. De centrala aspekterna i denna plan, också kända som “narrow banking” (åtskild bankverksamhet), är tvåfaldiga: för det första att bankerna ska vara skyldiga att garantera 100 % av sina insättningar med statsobligationer, och för det andra att bankerna endast ska kunna finansiera nya lån med outdelade vinster eller genom att låna direkt från staten.

Förespråkare av ”narrow banking” hävdar att det skulle undanröja risken för bankrusningar, säkerställa statlig kontroll över kreditcykeln genom att hindra privata banker från att kontrollera den breda penningmängden, och minska den offentliga och privata skuldbördan. Personligen tvivlar jag på att en sådan plan är nödvändig eller ens önskvärd. Jag är inte övertygad om att det är en god idé att avskaffa de privata bankernas roll i den breda penningmängden, eftersom det inte finns några garantier för att staterna på det stora hela skulle vara bättre på att tillhandahålla finansiering för den reala ekonomin. Om bankernas utlåningskapacitet skulle begränsas så kraftigt, är det dessutom troligt att de privata krediterna snabbt skulle migrera till oreglerade delar av det finansiella systemet, med okända konsekvenser.

Ett årtionde efter finanskrisen är bankerna överlag mycket säkrare än tidigare. I dag tvingas bankerna att ha mer kapital och kapital av bättre kvalitet än före krisen. De förväntas också ha stora buffertar med högkvalitativa likvida tillgångar så att de kan leva upp till sina förbindelser även när marknaderna inte fungerar. Vi har gjort stora framsteg mot en lösning av problemet med institut som är för stora för att gå omkull, i synnerhet genom att kräva att bankerna emitterar skulder som kan klara förluster och som kan konverteras till aktiekapital vid fallissemang, vilket minskar riskerna för skattebetalarna. Med stöd av makrotillsynsverktygen kan vi dessutom ytterligare stärka det finansiella systemets motståndskraft, anpassa kraven till cykliska variationer i finansieringsvillkoren och hantera strukturella systemrisker på specifika marknader eller i specifika geografiska områden.

I nuläget bör fokus ligga på ett fullständigt, snabbt och konsekvent genomförande av de finansiella reformerna efter krisen. Och innan vi påbörjar ytterligare långtgående förändringar bör vi genomföra rigorösa utvärderingar av dessa reformer för att säkerställa att de fungerar som de ska.

 

63. Ett antal betydande obligationer från privat och offentlig sektor i Europa kännetecknas av negativ avkastning. Inverkar detta på den finansiella stabiliteten och, om så är fallet, hur ska de hanteras?

Det stämmer att en stor andel av högt rankade statsobligationer liksom en avsevärd andel icke‑finansiella företagsobligationer handlas till negativ avkastning. Detta gäller även obligationer med mycket lång löptid. Gynnsammare finansieringsvillkor kan bidra till att stödja det makroekonomiska klimatet och gagna den finansiella stabiliteten, men kan också medföra en del risker för den finansiella stabiliteten som noggrant måste övervakas.

För det första, eftersom negativ avkastning på obligationer är synonymt med gynnsamma finansieringsvillkor för emittenten av dessa obligationer, kan sådana emittenter vara frestade att ta ytterligare risker eller öka sina skuldsättningsnivåer vilka, under andra förhållanden, skulle kunna betraktas som oskäliga. Eftersom avkastningen på statsobligationer också används som referens för bankkrediter, kan dessa risker gälla för andra kategorier av låntagare utöver marknaden för statsobligationer och företagsobligationer.

En andra effekt är en uppvärdering av tillgångar, såsom priset på bostadsfastigheter och kommersiella fastigheter, som kan kopplas till negativ avkastning på obligationer eftersom investerarna justerar sina portföljer i enlighet därmed. I en situation med stigande räntor kan både låntagarnas återbetalningsförmåga och värdet på säkerheterna båda vara lägre. Detta kan öka kreditrisken i borgenärernas portföljer, däribland banker.

Dessutom drabbas obligationsinvesterare av negativ avkastning. En bestående svag kapitalavkastning utgör en utmaning för försäkringsindustrin och pensionsfonderna eftersom de har investerat massivt i obligationer med låg avkastning och andra räntebärande tillgångar. De genomsnittliga ränteinkomsterna från deras portföljer har minskat avsevärt under de senaste åren. De kommer sannolikt att minska ännu mer eftersom äldre obligationer med högre ränta förfaller och ersätts med nyare obligationer med lägre ränta. För att upprätthålla en viss lönsamhetsnivå har vissa av dessa investerare ökat kreditrisknivån och löptidsrisken i sina portföljer.

Alla dessa risker bör hanteras med hjälp av en kombination av lämpliga tillsynsåtgärder, med både mikro- och makrotillsyn, korrekt anpassat till de olika riskerna, inbegripet inom olika delar av det finansiella systemet.

 

64. Hur ser du på förebyggandet av intressekonflikter inom ECB? Krävs det ändringar för att säkerställa den finansiella sektorns oberoende gentemot ECB?

ECB har tilldelats uppgifter av allmänt intresse. Medlemmarna av dess beslutsfattande organ och personalen inom ECB bör därför respektera högsta etiska standarder, inte enbart för att undvika intressekonflikter utan också för att säkerställa oberoende, integritet, ansvarsskyldighet och transparens.

Mitt intryck är att ECB har infört ett kraftfull integritetsskydd och beaktat rekommendationer och förslag från Europaparlamentet, ombudsmannen och icke-statliga organisationer såsom Transparency International. Den gemensamma uppförandekod som nyligen offentliggjordes gäller inte enbart för höga tjänstemän som har anställts av ECB, utan också personal som har utsetts av medlemsstaterna i enlighet med nationella regler. Uppförandekoden omfattar specifika regler för att förvalta och undvika intressekonflikter avseende verksamhet efter anställningen, privata finansiella transaktioner och förbindelser med intressegrupper, liksom åtgärder för att agera i ärenden av bristande efterlevnad och en skyldighet att offentliggöra intresseförklaringar. ECB:s etiska ram för personalen fokuserar dessutom på förvaltningen av intressekonflikter.

ECB har också särskilda ramar och specifik praxis för att säkerställa dess oberoende gentemot den finansiella sektorn, både för dess regelbundna, strukturerade möten och för bilaterala möten. För regelbundna strukturerade möten med den finansiella (och icke-finansiella) sektorn i samband med diskussioner på hög nivå eller marknadskontaktgrupper, inbegriper dessa bestämmelser om transparens och goda styrelseformer, etiskt uppförande och integritet. Jag har konstaterat att information om inrättandet av grupperna, urvalskriterierna för medlemmarna och deras sammanträden offentliggörs på ECB:s webbplats. På samma sätt har ECB också specifika regler för att säkerställa integritet, transparens och ansvarsskyldighet för bilaterala möten mellan höga tjänstemän vid ECB och företrädare för finansmarknaden, och information om dessa möten inkluderas också som allmän regel i den offentliggjorda sammanträdeskalendern för dessa höga tjänstemän.

Det är naturligtvis viktigt att inte nöja sig med detta och att alltid sträva efter att även dessa ramar på lämpligt sätt avspeglar den senaste utvecklingen och bästa praxis.

 

D. ECB:s funktionssätt och demokratiska ansvarsskyldighet och transparens

65. Vilken är din personliga syn på den sociala dialogen vid ECB? Hur ser du på att varken EU:s tjänsteföreskrifter och EU-institutionernas anställningsvillkor, eller tysk arbetsrätt tillämpas på ECB:s personal på grund av ECB:s unika oberoende status?

ECB har infört omfattande ramar för samråd och information med företrädare för personalen (den valda personalkommittén och den erkända fackföreningen, IPSO). Dessa ramar förskriver regelbundna möten mellan ordföranden och dennes företrädare och personalföreträdare. ECB:s första tjänstechef (Chief Services Officer), som rapporterar till ECB:s direktion via ordföranden, spelar en central roll i den sociala dialogen inom ECB, liksom ECB:s personalavdelning. Personligen ser jag fram emot att träffa hela ECB:s personal och deras valda företrädare och detta kommer också att vara en möjlighet för dem att ta upp eventuella problem.

ECB:s personal omfattas visserligen inte direkt av externa anställnings- eller arbetsrättsbestämmelser, men ECB fastställer anställningsvillkoren för sin personal på grundval av unionens primärrätt. ECB är skyldig att tillämpa de allmänna rättsprinciper som är gemensamma för medlemsstaterna, EU-lagstiftningens allmänna principer samt de bestämmelser som ingår i EU:s förordningar och direktiv på det sociala området som riktar sig till medlemsstaterna. EU‑stadgan om de grundläggande rättigheterna är dessutom tillämplig på alla EU-institutioner.

ECB:s anställningsvillkor och tillämpningen av dem i de enskilda fallen är dessutom också föremål rättslig kontroll från EU-domstolens sida.

 

66. Anser du att det finns behov av att skapa mekanismer för att övervaka och granska agerandet och lämpligheten hos ledamöterna i ECB-rådet på EU-nivå?

I egenskap av euroområdets centralbank och tillsynsmyndighet bör ECB sträva efter högsta uppförandestandarder och goda styrelseformer för att skydda sitt anseende och oberoende.

Vad jag förstår syftar den nyligen antagna gemensamma uppförandekoden för höga tjänstemän vid ECB till att fastställa strikta standarder avseende korrekt uppförande och goda styrelseformer. Genom koden införs en skyldighet för alla medlemmar av ECB-rådet, ECB:s direktion och tillsynsnämnd att offentliggöra årliga intresseförklaringar och därmed leva upp till Europaparlamentets och icke-statliga organisationers krav och Europeiska ombudsmannens rekommendationer.

 

Dessa intresseförklaringar säkrar fullständig transparens avseende personliga, yrkesmässiga och ekonomiska intressen. Det finns inga trösklar under vilka det inte krävs någon förklaring om ekonomiska intressen, och ECB har betonat att man tillämpar de mest strikta kontrollreglerna bland alla EU:s institutioner i fråga om finansiella innehav och transaktioner. Transparens avseende höga tjänstemäns intressen kompletteras av offentliggörandet av deras månatliga sammanträdekalendrar.

Samtliga dessa regler förefaller ge solida garantier för ett korrekt uppförande.

 

67. Europaparlamentet spelar en viktig roll för ECB:s ansvarsskyldighet. Vilka slutsatser drar du av jämförelsen med andra jurisdiktioner (t.ex. Förenta staternas kongress/Fed jämfört med Europaparlamentet/ECB jämfört med Förenade kungarikets parlament/Bank of England)?

Principen om centralbankers oberoende har i hög grad gagnat centralbanker runt om i världen, och ECB, vilket framgår av den starka (och empiriskt välgrundade) korrelationen mellan oberoende och upprätthållande av prisstabiliteten. Ett stort oberoende för centralbankerna är dock bara en sida av myntet. Den andra sidan är en strikt tillämpning av en centralbanks ansvarsskyldighet, som stärker centralbankens trovärdighet genom att stärka stödet för dess politik och förtroendet för institutionen.

Att säkerställa en stark ansvarsskyldighet är därför en konstant utmaning för centralbankerna och de respektive parlamenten. Under de senaste åren har ECB och Europaparlamentet tagit sig an denna utmaning genom att utveckla förfaranden för ansvarsutkrävande som i hög grad är jämförbara med förfarandena i andra stora centralbanker i avancerade ekonomier. Styrelseordföranden för Fed, till exempel, utfrågas fyra gånger av kongressen (två gånger av Senaten och två gånger av Representanthuset). ECB:s ordförande utfrågas fem gånger om året av Europaparlamentet (fyra gånger av ECON-utskottet och en gång av Europaparlamentets plenarsammanträde).

I stället för att imitera praxis i andra jurisdiktioner, anser jag dock att det är mer relevant att förfarandena för ansvarsutkrävande av ECB står i proportion till dess uppdrag och ansvar och, om och när detta är nödvändigt, fortsätter att utvecklas baserat på den ram som fördraget fastställer och med full respekt för principen om centralbankers oberoende, i linje med institutionen och medborgarnas krav på ansvarsskyldighet. På basis av det befintliga förhållandet kommer det att vara viktigt, och ligga i ECB:s eget intresse, att säkerställa att den konstruktiva dialogen mellan de två institutionerna fortsätter, så att ECB har möjlighet att förklara sina beslut och Europaparlamentet att granska ECB:s insatser. Denna effektiva dialog förbättrar ytterligare den allmänna förståelsen för ECB:s insatser och leder till ett bättre ekonomiskt resultat. IMF-forskning har visat att ekonomier är mer motståndskraftiga när förtroendet för deras penningpolitik är högt och när deras oberoende centralbanker kommunicerar på ett klart och tydligt sätt.

 

68. Vad anser du om den monetära dialogen mellan Europaparlamentet och ECB:s ordförande? Vilka åtgärder och framtida reformer skulle enligt din uppfattning stärka ECB:s demokratiska ansvarsskyldighet gentemot Europaparlamentet?

Jag förespråkar dialog och diskussion och välkomnar därför att ECB och Europaparlamentet över åren har utvecklat förfaranden för ansvarsutkrävande som inte bara avspeglar kraven i fördraget, utan som har gått utöver dessa och till fullo respekterar principen om centralbankers oberoende som också fastställs i fördraget.

På grundval av kraven i fördraget på att offentliggöra ECB:s årsrapport, antar Europaparlamentet till exempel nu en årlig resolution om denna och, efterföljande år, offentliggör ECB sina synpunkter på resolutionen, vilket främjar en genuin dialog mellan de två institutionerna. Europaparlamentets resolution är ett viktigt bidrag till ECB:s arbete eftersom den innehåller de synpunkter om ECB:s åtgärder och politik som framförts av företrädarna för det europeiska folket.

Utfrågningen i Europaparlamentet av ECB:s ordförande har dessutom blivit ett viktigt forum för att diskutera ECB:s prestationer, och ger medborgarna möjlighet att skapa sin egen uppfattning om centralbankens vilja och förmåga att leva upp till sitt mål. Ad-hoc-utfrågningar med ledamöterna i ECB:s direktion på begäran av Europaparlamentet har dessutom blivit en möjlighet att föra fokuserade diskussioner om viktiga aktuella frågor. Utöver dessa diskussioner har de skriftliga frågor som ställs av Europaparlamentets ledamöter och svaren från ECB:s ordförande utvidgat dialogen mellan de två institutionerna utöver gränsen för fysiska möten och fört fram frågor av särskild betydelse för vissa valkretsar eller av mycket teknisk karaktär.

Slutligen åtföljdes tilldelningen av nya tillsynsuppgifter till ECB 2014 av specifika förfaranden för ansvarsutkrävande för dessa uppgifter. I enlighet med fördraget och SSM-förordningen fastställs det i det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet och ECB mycket specifika förfaranden för ansvarsutkrävande för att säkerställa att parlamentsledamöterna kan granska ECB:s tillsynsfunktion, och dessa förfaranden har tillämpats i stor omfattning under de senaste fem åren.

På basis av dessa positiva erfarenheter är det möjligt att ytterligare stärka dialogen mellan ECB och Europaparlamentet, med full respekt för ECB:s oberoende och Europaparlamentets roll. Som verkställande direktör för IMF förstärkte jag institutionens praxis i fråga om transparens och dess beredskap att nå en så bred publik som möjligt. Framöver kan Europaparlamentet, och ECON‑utskottet i synnerhet, bli det centrala forumet för att säkerställa ECB:s transparens och bilda en öppen och konstruktiv dialog med ett större antal olika intressenter, beslutsfattare och europeiska medborgare.

 

69. Vad skulle ECB kunna göra rent konkret för att få kvinnliga kandidater till ECB:s toppositioner i framtiden och förbättra den övergripande könsfördelningen i ECB? Hur avser du personligen att förbättra könsfördelningen inom ECB? När förväntar du dig att få se de första resultaten av dina åtgärder på detta område?

Debatten om jämställdhet mellan könen har fått större vikt på centralbankernas agenda under de senaste åren, och har stått högt på både IMF:s och ECB:s strategiska agenda. Det är viktigt att utnyttja denna dynamik för att bygga vidare på befintliga initiativ och gå framåt med denna agenda.

Jämställdhetsfrågan är komplex och det finns ingen universell metod att överbrygga jämställdhetsgapet. Vi vet dock att det finns en rad olika åtgärder som har visat sig effektiva. Dessa omfattar riktade åtgärder och uppföljning av framsteg längs talanghanteringscykeln, från rekryterings- till befordringsprocessen, för att minska snedvridningar och säkra lika spelregler, strategisk användning av data, inbegripet extern riktmärkning, en bredare omprofilering av sektorn för finansiella tjänster för att göra den mer attraktiv för kvinnor samt mäns stöd till kvinnliga chefer.

För att nå resultat i fråga om mångfald och inkludering krävs kultur- och beteendeförändringar på alla nivåer: hos personalen, direktörerna och organisationens ledning, vilket jag upplevde i IMF, som stod inför samma utmaningar som ECB i detta avseende. Jag är övertygad om att ECB kan göra stora förbättringar för att få en jämnare könsfördelning – och i fråga om mångfalden av dess arbetskraft på många andra områden.

 

70. Vilka möjliga förbättringar ser du för ECB:s ansvarsskyldighet gentemot revisionsrätten när det gäller dess operativa effektivitet? Var drar du gränsen för revisionsrättens mandat? Anser du att revisionsrättens mandat bör tolkas på bredast möjliga sätt, inbegripet i fråga om tillgång till alla relevanta dokument?

Revisionsrätten är ett viktigt organ i unionens institutionella struktur och dess externa råd är ofta värdefulla för att omforma etablerade processer och upprätthålla en innovativ ansats. Jag stöder därför fullt ut dess arbete, som kräver tillgång till alla dokument som är relevanta inom ramen för revisionsrättens mandat.

När det gäller ECB har revisionsrätten i primärrätten tilldelats ett specifikt granskningsmandat, som fokuserar på effektiviteten i ECB:s förvaltning. ECB är föremål för revisionsrättens bedömning av det bästa förhållandet mellan de resurser som används och de mål som uppnås. Å andra sidan omfattas bedömningen av innehållet i och lämpligheten av viktiga beslut inte av revisionsrättens riktade mandat, vilket utgör ett skydd för ECB:s oberoende.

 

71. Anser du att ECB bör tillämpa standarderna i direktivet om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten? När förväntar du dig att ECB kommer att införa specifika förfaranden för att skydda visselblåsare?

Jag har förstått att det finns interna och externa kanaler för visselblåsare inom ECB, men också att det finns utrymme för förbättringar.

Jag har informerats om att ECB:s direktion har fastställt en förstärkning av ramen för visselblåsare som en av sina strategiska prioriteringar för åren 2018 till 2020. Detta kommer att ge ECB en möjlighet att göra en ingående granskning av de standarder som fastställs i relevanta rättsakter såsom Europaparlamentets nya direktiv om visselblåsare från april 2019, och föreslå gemensamma minimistandarder för att skydda visselblåsare tillsamman med annan bästa praxis och andra åtgärder och förfaranden från andra jämförbara institutioner och rekommendationerna från Europeiska datatillsynsmannen och Europaparlamentet.

Jag anser att det är av största vikt för alla institutioner att ha solida ramar som erbjuder lämpliga rapporteringskanaler och korrekt skydd för visselblåsare. Det ligger i ECB:s intresse att införa sådana ramar och förfaranden, inte enbart ur riskhanteringshänseende utan också för att främja och skapa en kultur och arbetsmiljö där det är helt otvetydigt att man inte bara uppmuntrar utan även förväntar sig att personalen säger ifrån, för institutionens och personalens bästa.

 

72. Vad tycker du om att rådet en gång tidigare ignorerat Europaparlamentets yttrande vad gäller utnämning av en ledamot av ECB:s direktion?

Jag värdesätter väldigt mycket Europaparlamentets roll som direkt företrädare för EU:s medborgare, även när det gäller granskningen av kandidaterna till befattningen som ledamot i ECB:s direktion som en del av det yttrande det avger i enlighet med EU:s primärrätt. Det är dock inte min uppgift att kommentera interinstitutionella frågor mellan rådet och Europaparlamentet.

 

73. Kommer du att acceptera din utnämning till ECB:s ordförande om Europaparlamentet röstar emot det?

Jag känner mig hedrad av att rådet ansåg att jag var lämplig kandidat till utnämningen till ECB:s ordförande och att Ekofinrådet antog en rekommendation om min utnämning. Personligen betraktar jag Europaparlamentets yttrande som ett viktigt steg i förfarandet för utnämningen av ECB:s ordförande, eftersom det lägger grunden för en förtroendefull ansvarsförbindelse mellan ECB och Europaparlamentet. Jag hoppas därför innerligt att Europaparlamentet kommer att avge ett positivt yttrande om rådets rekommendation.

 

74. I förbindelse med sin roll som företrädare för euroområdet i internationella organ, vilka åtgärder kan ECB vidta för att förbättra sin ansvarsskyldighet gentemot Europaparlamentet? Hur kan man förena behovet av jämförbarhet och gemensamma globala standarder med behovet av att erkänna särdrag i finansieringsmönstren inom de olika blocken och deras specifika finansieringsbehov?

Graden av ekonomisk sammankoppling på global nivå kräver starkt samarbete. Trots de mycket olika länderna, kulturerna och systemen på global nivå, har finanskrisen visat att internationellt politiskt samarbete är väsentligt för att bevara finansiell stabilitet och hållbar ekonomisk tillväxt. Detta samarbete kräver institutioner och andra forum där länderna kan bygga upp förtroende och ömsesidig respekt genom en icke-konfronterande dialog. Jag hade äran att leda IMF, som har spelat en aktiv roll för att främja global dialog och globalt samarbete, och därmed främjat ekonomisk tillväxt och motverkat politik som skulle skada välståndet.

ECB är en viktig och betrodd institution i internationella ekonomiska och finansiella frågor. Dess deltagande i internationella institutioner och forum bidrar till att främja samarbete och ett sundare beslutsfattande på global nivå. Personligen har jag alltid uppskattat det mervärde som ECB tillförde IMF:s arbete inom ramen för sin observatörsstatus.

ECB:s involvering i internationella institutioner och forum sköts i linje med de villkor som fastställs i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken. Därför omfattas denna verksamhet av regelbundna ansvarskanaler. Jag gläder mig dessutom över att ECB har offentliggjort listan över internationella forum där banken deltar och att den har förklarat sig beredd att informera Europaparlamentet och ECON-utskottet om sina ståndpunkter i internationella forum.

 

75. ECB har tidigare lanserat initiativ såsom AnaCredit och European Distribution of Debt Initiative (EDDI). Hur ser du på ECB:s roll i samband med sådana initiativ och var drar du gränsen när det gäller lagstiftarens befogenheter?

I egenskap av monetär union behöver euroområdet en effektiv finansmarknadsstruktur. Därför har ECB och Eurosystemet fått ett tydligt mandat i fördraget och ESCB-stadgan när det gäller finansmarknadsstrukturer. Dessutom har ECB stort intresse av att erhålla all nödvändig information till stöd för sina uppgifter i enlighet med fördraget. Följaktligen krävs det i stadgan att ECB, med stöd av nationella centralbanker, samlar in de statistiska data som är nödvändiga för att utföra dessa uppgifter. ECB:s mandat innebär därför att ECB kan ta initiativ till lagstiftning inom specifika områden, såsom statistik och betalningssystem.

När ECB tar sådana initiativ är det nödvändigt att säkerställa att banken till fullo respekterar lagstiftarens befogenheter och verkar i nära samarbete med lagstiftaren. På området för statistik föreskrivs det i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att ECB, Europaparlamentet och rådet ska dela behörigheten att besluta om åtgärder för att framställa statistik. Ett samförståndsavtal har ingåtts i vilket man klart fastställer ECB:s och Eurostats ansvar för att framställa ekonomisk och finansiell statistik på EU-nivå. Ett initiativ från Eurosystemet var tidigare nödvändigt som bas för att den europeiska lagstiftaren skulle kunna införa relevanta rättsliga krav såsom förordningen om det gemensamma eurobetalningsområdet eller förordningen om värdepapperscentraler.

Det är viktigt att ECB fortsätter som tidigare att utveckla dessa initiativ med öppenhet och full transparens, genom att först höra intressenterna som en del av offentliga samråd och endast agera på basis av detta. EU:s medborgare och andra intressenter får därmed en möjlighet att uttrycka sina synpunkter om nya bestämmelser som utarbetas i ECB. Detta säkerställer inte bara transparens utan också att ECB får del av berörda parters kunskaper och insikter, vilket bidrar till bättre lagstiftning.

 

76. Anser du att det är lämpligt att du eller någon annan hög tjänsteman inom ECB deltar i G30‑gruppen av centralbanker och ledare inom finansvärlden eller liknande grupper eller sammanslutningar?

För att ta sig an och utföra uppgifterna med en öppen inställning och samtidigt ta hänsyn till och lära sig av olika perspektiv, är utbytet med många olika aktörer helt nödvändigt. G30-gruppen är en grupp framstående individer med olika bakgrund, från olika tankeskolor, och jag kan förstå att utbyten med dem är intellektuellt berikande och till fördel för ECB.

Jag anser att det är viktigt att ECB:s tjänstemän är helt transparenta i fråga om sina kontakter och att de vägleds av en solid ram för goda styrelseformer med lämpliga skyddsåtgärder.

Jag stöder fullt ut ECB:s praxis att tillhandahålla information om deltagande i evenemang som anordnas av sådana grupper eller sammanslutningar både före och efter evenemanget och uppmuntra organisatörerna av sådana evenemang att garantera en hög grad av transparens om deltagarna och diskussionsfrågorna.

Jag förstår att ECB har infört strikta skyddsåtgärder för samverkan med intressegrupper och, i synnerhet, finansmarknadsaktörer. Dessa åtgärder ingår i uppförandekoden för höga tjänstemän inom ECB och är därför tillämpliga på alla ledamöter av ECB-rådet, direktionen och tillsynsnämnden.

 


 

ÄRENDETS GÅNG I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Titel

Utnämning av ordföranden för Europeiska centralbanken

Referensnummer

N9-0023/2019 – C9-0048/2019 – 2019/0810(NLE)

Framläggande för parlamentet / begäran om godkännande

16.7.2019

 

 

 

Ansvarigt utskott

 Tillkännagivande i kammaren

ECON

18.7.2019

 

 

 

Föredragande

 Utnämning

Roberto Gualtieri

18.7.2019

 

 

 

Behandling i utskott

4.9.2019

 

 

 

Antagande

4.9.2019

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

37

11

4

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gunnar Beck, Stefan Berger, Gilles Boyer, Cristian-Silviu Buşoi, Derk Jan Eppink, Engin Eroglu, Markus Ferber, Jonás Fernández, Frances Fitzgerald, José Manuel García-Margallo y Marfil, Luis Garicano, Sven Giegold, Neena Gill, Valentino Grant, José Gusmão, Enikő Győri, Eero Heinäluoma, Danuta Maria Hübner, Stasys Jakeliūnas, Herve Juvin, Othmar Karas, Billy Kelleher, Ondřej Kovařík, Georgios Kyrtsos, Aušra Maldeikienė, Costas Mavrides, Csaba Molnár, Luděk Niedermayer, Piernicola Pedicini, Dragoş Pîslaru, Luisa Porritt, Jake Pugh, Evelyn Regner, Antonio Maria Rinaldi, Alfred Sant, Joachim Schuster, Pedro Silva Pereira, Ernest Urtasun, Inese Vaidere, Johan Van Overtveldt, Stéphanie Yon-Courtin, Marco Zanni

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Gerolf Annemans, Manon Aubry, Carmen Avram, Niels Fuglsang, Eugen Jurzyca, Margarida Marques, Siegfried Mureşan, Ville Niinistö, Irene Tinagli

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 200.2)

Alice Kuhnke

Ingivande

9.9.2019

 

 

[1] EUT 235, 12.7.2019, s.1.

Senaste uppdatering: 13 september 2019Rättsligt meddelande - Integritetspolicy