Förfarande : 2019/2206(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A9-0245/2020

Ingivna texter :

A9-0245/2020

Debatter :

PV 14/12/2020 - 27
CRE 14/12/2020 - 27

Omröstningar :

PV 16/12/2020 - 2
PV 17/12/2020 - 2

Antagna texter :

P9_TA(2020)0361

<Date>{02/12/2020}2.12.2020</Date>
<NoDocSe>A9-0245/2020</NoDocSe>
PDF 265kWORD 90k

<TitreType>BETÄNKANDE</TitreType>

<Titre>om genomförandet av Dublin III-förordningen</Titre>

<DocRef>(2019/2206(INI))</DocRef>


<Commission>{LIBE}Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor</Commission>

Föredragande: <Depute>Fabienne Keller</Depute>

ÄNDRINGSFÖRSLAG
MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER
 FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 SKRIVELSE FRÅN UTSKOTTET FÖR KVINNORS RÄTTIGHETER OCH JÄMSTÄLLDHET MELLAN KVINNOR OCH MÄN
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER

Inledning

Flyktingkrisen 2015–2016 utvecklades till en kris för asylsystemet som visade att Dublin III‑förordningen inte var ett ändamålsenligt verktyg för att hantera den uppkomna situationen och som även blottlade förordningens strukturella brister och de många problemen med genomförandet.

Kommissionen har erkänt att Dublin är ett system som ”på grund av sin utformning eller bristfällig tillämpning lägger ett oproportionerligt stort ansvar på vissa medlemsstater och främjar okontrollerade irreguljära migrationsflöden”[1]. För att åtgärda detta problem lade kommissionen fram ett nytt förslag 2016. Trots att Europaparlamentet godkände ett förhandlingsmandat i november 2017 har rådet dock fortfarande inte fastställt sina allmänna riktlinjer.

För att bryta dödläget flaggade kommissionen för en ”europeisk pakt för invandring och asyl”, inklusive ett nytt förslag till översyn av Dublin III-förordningen.

En ambitiös reform måste bygga på detaljerade kunskaper om styrkorna och svagheterna med den gällande rättsakten. Kommissionen offentliggjorde visserligen, i december 2015 och mars 2016, två utvärderingar av förordningen (artikel 46) men har ännu inte offentliggjort den regelbundna utvärdering som skulle ha varit klar i juli 2018.

Mot denna bakgrund, och med tanke på att Dublin III-förordningen har misslyckats, har Europaparlamentet – i sin roll som medborgarnas garant för de antagna rättsakterna – beslutat att genomföra en ny analys av förordningen.

 

Metod

Detta utvärderingsarbete bygger på en rad kompletterande källor: en offentlig utfrågning i LIBE-utskottet den 19 februari 2020, studiebesök, samtal med de berörda parterna, två frågeformulär som skickats till samtliga ständiga representationer och nationella parlament i de medlemsstater som tillämpar förordningen, en studie från Europaparlamentets utredningstjänst (EPRS)[2] samt regelbundna samordningsmöten mellan föredraganden och skuggföredragandena.

 

 

1. DEL I: Utbyte av erfarenheter från krisen – lärdomar inför en översyn av Dublin III-förordningen

 

1.1. Dublinförordningens tillblivelse: en gradvis harmonisering

På EU-nivå har inrättandet av det europeiska området med fri rörlighet gått hand i hand med införandet av det europeiska asylsamarbetet. År 1990 trädde Schengen- och Dublinkonventionerna i kraft nästan samtidigt.

Ända sedan början var det främsta syftet med Dublinsystemet att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan i EU och på så sätt förhindra att en person inger flera olika ansökningar. Som en följd av de riktlinjer som antogs vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 bildades ett gemensamt europeiskt asylsystem (Ceas), med syftet att åstadkomma en närmare harmonisering.

År 2003 blev Dublinkonventionen en integrerad del av unionsrätten, i form av Dublin II‑förordningen.

År 2007 integrerade Lissabonfördraget en solidaritetsprincip i asylpolitiken (artikel 80 i EUF‑fördraget) och gjorde det möjligt att tillämpa det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Rådet ska dock fortfarande fatta beslut med enhällighet, vilket delvis förklarar det nuvarande dödläget.

År 2008 lanserade kommissionen den andra fasen av det gemensamma europeiska asylsystemet med en ”strategisk plan” för asylpolitiken[3], inklusive en översyn av Dublin III‑förordningen.

 

1.2. Enorm belastning på det gemensamma europeiska asylsystemet

Under de senaste åren har EU ställts inför den största migrationsutmaningen sedan andra världskriget. På tre år har antalet asylsökande mer än fyrdubblats. Under 2015–2016 ansökte 2,5 miljoner personer om asyl i EU, jämfört med 562 000 under 2014 och 278 000 under 2012[4]. De främsta ursprungsländerna är alltjämt Syrien, Afghanistan och Irak, dvs. länder som slitits sönder av inbördeskrig, våld och konflikter[5]. Enligt Internationella migrationsorganisationen har 33 000 personer omkommit sedan 2014 i samband med att de försökt ta sig till Europa.

I början av 2020 hade 855 000 asylansökningar fortfarande inte prövats, vilket är betydligt färre än för fem år sedan[6]. Europeiska revisionsrätten har dock påpekat att det på de grekiska mottagningscentrumen finns personer som sökt asyl 2018 men som inte fått tid för en personlig intervju förrän 2022 eller rentav 2023. Dessutom bidrar den ineffektiva europeiska politiken för att återsända personer utan asylskäl väsentligt till att asylsystemen överbelastas.

 

1.3. Stora obalanser på asylområdet

Den exceptionella tillströmningen av migranter har tydliggjort obalanserna inom EU.

Mellan 2008 och 2017 mottog en tredjedel av medlemsstaterna 90 procent av de asylsökande i EU. Under 2018 tog Tyskland emot flest sökande (184 180 ansökningar, dvs. 28 % av det samlade antalet), följt av Frankrike (120 425 ansökningar, dvs. 19 %), Grekland (66 695 ansökningar, dvs. 11 %), Italien (59 950 ansökningar, dvs. 10%) och Spanien (52 700 ansökningar, dvs. 9 %). Även första inreseländer – bl.a. Grekland, Malta och Cypern – tar emot många asylansökningar i förhållande till sin folkmängd.

Som en följd av denna kris slutade några medlemsstater att tillämpa förordningen under 2015−2016. Många migranter som anlände via Grekland, Italien eller Spanien blev inte registrerade i Eurodac på grund av resursbrist men också som protest mot den bristande solidariteten mellan medlemsstaterna.

Det är uppenbart att det s.k. Dublinsystemet, som varit i stort sett oförändrat sedan 1990, har havererat.

 

1.4. Nödåtgärder under krisen

Som en reaktion på migrationstoppen 2015 vidtog kommissionen en rad nödåtgärder: det inrättades mottagningscentrum (hotspots) för att hantera mottagandet av migranter och registreringen av asylansökningar, det infördes en tillfällig omplaceringsmekanism för asylsökande, och de operationella och finansiella medlen till Frontex och Easo höjdes rejält.

Dessa nödåtgärder löste dock inte problemen med det gemensamma europeiska asylsystemet och Dublin III-förordningen. De grekiska mottagningscentrumen är ökända för att vara kraftigt överbefolkade av människor som lever under oacceptabla sanitära förhållanden[7]. I början av 2020 inhyste dessa mottagningscentrum alltjämt 42 000 migranter, trots att de egentligen bara har kapacitet att ta emot 6 000 personer.

För att bromsa inflödet av migranter och avskräcka dem från att ge sig ut på riskfyllda resor från östra Medelhavsområdet ingick Europeiska rådet den 18 mars 2016 ett avtal med Turkiet. Syftet med detta avtal, som utarbetats utan en internationell rättslig grund och utan att Europaparlamentet fått möjlighet att yttra sig, var att hitta en tillfällig lösning på flyktingkrisen. De ständiga diplomatiska påtryckningarna från den turkiska presidenten, särskilt när det gäller situationen vid gränsen mellan Turkiet och Grekland, har emellertid visat hur bräckligt avtalet är och att det behövs en hållbar europeisk lösning.

Migranternas humanitära situation, särskilt i Grekland, gör det helt nödvändigt att inrätta en hållbar mekanism för att fördela ansvaret för registrering av asylsökande mellan medlemsstaterna.

 

1.5. Mottagningscentrum, ad hoc-avtal och omplacering: de första tecknen på solidaritet

Enligt Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna (ECRE) tillämpades Dublin III‑förordningen i allmänhet på ett korrekt sätt av mottagningscentrumen mellan 2016 och 2018[8]. Under åberopande av familjeåterföreningskriteriet överförde Grekland 8 604 asylsökande till andra medlemsstater. Med stöd av Easo skickade man 19 784 framställningar om övertagande. 43 procent av dessa gällde personer på mottagningscentrum.

Revisionsrätten kritiserar det stöd som EU utbetalat till Grekland och Italien sedan 2015 och lyfter fram några operativa svagheter som motverkar effektiva omplaceringar och försvårar användningen av stöd från Easos experter och efterlevnaden av tidsfristerna[9]

År 2015 antog rådet, med stöd av Europaparlamentet, två beslut om omplacering av 160 000 asylsökande från Grekland och Italien[10]. Medlemsstaterna åtog sig dock att omplacera endast 98 256 asylsökande och omplacerade i slutändan bara 34 705. Några medlemsstater som motsatte sig beslutet vägrade helt enkelt att tillämpa det.

I det centrala Medelhavsområdet sattes Italien och Malta under hård press som en följd av det stigande antal migranter som anlände via Libyen. På grund av dödläget mellan EU:s 27 medlemsstater ingicks en rad ad hoc-avtal 2019 för att omplacera människor som ankommit efter att ha blivit undsatta till havs. Dublin III-förordningens rättsliga ram möjliggjorde frivilliga överföringar till de länder som undertecknat Maltaförklaringen.

 

1.6. Det första inreselandets ansvar och solidariteten mellan medlemsstaterna

Sedan 1990 har principen om första inreseland syftat till att göra medlemsstaterna ansvariga för förvaltningen av EU:s yttre gränser. Principen lägger dock en oproportionellt stor börda på vissa länder och nödvändiggör operativt stöd från Frontex personal.

Även om antalet nya asylansökningar sjönk 2017 (654 600) och 2018 (580 000), jämfört med toppnoteringarna 2015–2016, noterades under 2019 en ny ökning med +18 %, med 714 000 nya asylansökningar. Denna tendens bekräftades i början av 2020: + 20 % jämfört med 2019. Man kan också konstatera att migrationsvägarna och ursprungsländerna har blivit mer varierade. Efter syrier och afghaner är det nu många venezuelaner och colombianer som kommer till Europa.

EU måste därför införa en solidaritetsmekanism som säkrar en rättvis fördelning av bördorna och ansvaret mellan medlemsstaterna, bland annat genom omplacering av personer på grundval av objektiva kriterier.

 


2. DEL II: Strukturella brister, tolkningsskillnader, operativa svårigheter och politiska blockeringar

 

2.1. Hindren för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan

 

2.1.1. Kravet på registrering i Eurodac

När en medlemsstat registrerar en asylansökan vid en inresa i EU måste den föra in personens fingeravtryck i Eurodac-databasen. Genom att söka i Eurodac kan myndigheterna kontrollera att personen inte redan har registrerats eller lämnat in en asylansökan i en annan medlemsstat.

År 2015, dvs. innan mottagningscentrumen inrättades, registrerade de två länder som har det högsta antalet irreguljära inresor – Grekland (885 000) och Italien (154 000) – dock bara 11 370 respektive 83 245 asylansökningar[11]. Dessa brister undergräver kraftigt Dublinsystemet och principen om första inreseland och leder till en rad sekundära förflyttningar.

 

2.1.2. Bristfällig tillämpning av rangordningen av kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig

Kapitel III i Dublin III-förordningen skapar en rangordning av kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för en asylsökande. Första prioritet ges här åt att hålla familjemedlemmar samlade (artiklarna 8–11). Därefter följer innehav av uppehållstillstånd och viseringar (artikel 12), irreguljär inresa eller vistelse (artikel 13), inresa efter upphävt viseringskrav (artikel 14), ansökningar på det internationella transitområdet på en flygplats (artikel 15) och det första land där ansökan lämnades in (artikel 3.2).

Framställningarna om att ta på sig ansvaret för en asylsökande avspeglar dock inte denna rangordning. År 2018 åberopades kriteriet om familjesammanhållning i 5 % av fallen i Frankrike (av 12 000) och 3,7 % av fallen i Tyskland (av 17 500). Siffran var ännu lägre i Belgien, Sverige, Schweiz och Österrike[12]. När det gäller Grekland var den dock betydligt högre: 79,3 %.

Framställningarna om familjeåterförening godtas mer sällan: i endast 48 % av fallen jämfört med ett genomsnitt på 67,6 % för samtliga förfaranden. Alltför ofta uppställer medlemsstaterna en rad regler för att reglera och begränsa möjligheterna till familjeåterförening genom att införa bindande beviskrav (t.ex. DNA-test och åldersbestämning).

 

2.1.3. Dublinförfarandenas administrativa börda och inkonsekventa tillämpning

Antalet Dublinförfaranden ökade från ungefär 90 000 under 2014 till 160 000 under 2016−2017. Mellan 2016 och 2019 var Tyskland och Frankrike de två länder som utfärdade klart flest framställningar: tillsammans stod de för 68 % av det totala antalet. Några medlemsstater utfärdar endast ett fåtal Dublinframställningar, såsom Spanien, Estland, Litauen, Lettland, Slovakien, Bulgarien, Polen och Tjeckien. Överraskande nog kommer det nästan inga framställningar från Spanien (7 under 2016; 11 under 2017; 7 under 2018), trots det stora och växande antalet asylansökningar (16 544 under 2016; 31 738 under 2017; 55 570 under 2018). Som en jämförelse kan nämnas att Grekland utfärdade 2 886 framställningar under 2016 (av 51 091 asylansökningar), 9 784 framställningar under 2017 (av 58 661 asylansökningar) och 5 211 framställningar under 2018 (av 66 969 asylansökningar).

Dublinsystemet skapar därför en betydande administrativ, mänsklig och ekonomisk börda, och endast 11 % av överföringarna blir verkligen genomförda. Också här finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna: 54,6 % av överföringarna genomfördes i Grekland och 42,2 % i Sverige, men bara 11,2 % i Tyskland, 6,7 % i Frankrike och 1,6 % i Italien mellan 2016 och 2019.

Dessutom är det ovanligt att diskretionär bedömning (artikel 17) tillämpas. Suveränitetsklausulen åberopades bara knappt 2 000 gånger under 2018, vilket inte var mycket med tanke på att det totala antalet asylansökningar uppgick till fler än 155 000. Tyskland (65 %), Nederländerna (13 %) och Frankrike (10 %) använde sig mest av denna klausul. Några medlemsstater har använt den bara en gång (Österrike, Danmark och Polen), och andra har aldrig gjort det (Slovenien, Portugal, Rumänien, Bulgarien och Estland).

 

2.1.4. Alltför omständliga och utdragna förfaranden

Det administrativa förfarande som väntar en asylsökande vid inresan till Europa är komplext[13]. Antalet aktörer som ska involveras (administrativ, rättslig och medicinsk personal, poliser och icke-statliga organisationer), deras geografiska spridning och det faktum att de inte alltid kan hjälpa till på plats innebär att handläggningen av ansökningarna drar ut rejält på tiden. Det bristfälliga samarbetet mellan dessa aktörer, och i vissa fall personalens uppgivenhet, är också faktorer som ska beaktas. I Frankrike, till exempel, måste alla asylsökande som registrerats vid en av landets 11 prefekturer resa till Paris för att bli intervjuade på den franska asylrättsmyndigheten (OFPRA).

Andelen Dublinförfaranden av det totala antalet asylansökningar ökade från 15 % under 2014 till 26–27 % under 2016–2017. Medlemsstaternas Dublinenheter har därför fått en kraftigt ökad arbetsbelastning som har orsakat flaskhalsar och förlängda handläggningstider.

Några nationella myndigheter har tvingats omorganisera sig för att klara av att hantera alla ärenden. Bristen på personal (särskilt skyddsombud och tolkar) är en viktig orsak till förseningarna. Enligt den tillgängliga informationen har Grekland, Spanien och Cypern det lägsta antalet asyltjänstemän i förhållande till antalet asylansökningar. År 2019 hade Spanien 197 tjänstemän till 55 290 ansökningar, vilket kan jämföras med 1 121 tjänstemän till 5 780 ansökningar i Österrike. Den ökande användningen av tillfälliga anställningskontrakt, t.ex. i Grekland och Cypern, kan också försvaga myndigheternas handläggningsförmåga.

Dublinförordningen innehåller tidsfrister för varje etapp av Dublinförfarandena[14]. Det händer dock att dessa frister överskrids rejält, ofta med flera månader. Det finns också olika tolkningar när det gäller inledningen av vart och ett av dessa förfaranden, vilket nödvändiggör en utredning av Europeiska unionens domstol (se Mengesteab-målet).

Den bristande efterlevnaden av vissa klausuler (t.ex. familjeåterförening, ansvar för ensamkommande barn) och de överskridna tidsfristerna belyser också hur svårt det är att kontrollera uppgifterna om de sökande. Många kommer hit utan identitetshandlingar, vilket gör det svårt att bestämma ålder, nationalitet och familjeband och därför nödvändigt att genomföra ytterligare kontroller.


2.2. Hinder mot överföring av asylsökande

 

2.2.1. Medlemsstaternas ansvarsperiod är för kort

Efter ett beslut om överföring har medlemsstaterna sex månader (18 månader om sökanden avviker) på sig att genomföra överföringen. Därefter är det den utfärdande staten som är ansvarig för ansökan.

I praktiken kan denna tidsbegränsade ansvarsperiod uppmuntra medlemsstaterna att fördröja överföringarna. Den ger också de asylsökande incitament att hålla sig utanför systemet och att sedan inge en ansökan i en annan medlemsstat[15].

Om man förlänger denna ansvarsperiod kan man motverka sekundära förflyttningar och irreguljära vistelser.

 

2.2.2. Många hinder

Det finns många olika hinder. De omfattar alltifrån avslag eller bristande samarbete från de berörda medlemsstaterna till de nationella domstolarnas ogiltigförklaring av besluten, eller bristande respekt för tidsfrister. En annan viktig faktor är att personer som ska överföras försöker hålla sig utanför systemet. Rent operativt lyfter de nationella myndigheterna fram svårigheterna med att genomföra överföringar och följa de begränsningar i samband med transporter (ofta med flyg) som åläggs av luftfartsbolagen (begränsat antal personer per flygning, krav på ha en biljett med innehavarens namn, inga anslutningsflyg osv.).

Den bristfälliga mottagningskapaciteten eller den uteblivna efterlevnaden av Dublinförfarandet har tagits upp i mål i Europeiska unionens domstol och Europadomstolen. Dessa domstolar har vägrat att godta överföringar till medlemsstater där de sökande på ett orättvist sätt skulle nekas internationellt skydd eller utsättas för kränkningar av sina grundläggande rättigheter[16].

Överklaganden av Dublinbeslut är också mycket vanligt förekommande. Att överklaga beslut är en grundläggande rättighet, men denna rättighet förlänger många Dublinförfaranden, eftersom överklagandekvoten är hög i alla medlemsstater, upp till 80 %. Asylsökande som inte vill överföras använder i vissa fall dessa överklaganden som ett sätt att få stanna i en medlemsstat.

 

2.3. Migranternas resvägar – en underskattad faktor i det europeiska asylsystemet

 

2.3.1. Sekundära förflyttningar – oförenliga med principen om en enda asylansökan

En sekundär förflyttning innebär att en person reser från den medlemsstat som är ansvarig för att pröva asylansökan, till en annan medlemsstat. Sådana förflyttningar orsakar stor skada i Dublinmaskineriet. De försvårar arbetet med att utse ansvarig medlemsstat, ökar antalet Dublinförfaranden och urholkar principen om en enda asylansökan i EU.

Även om antalet asylansökningar har minskat sedan 2015–2016 har det skett en markant ökning av antalet sekundära förflyttningar, enligt Dutch Advisory Committee on Migration Affairs[17]. Tyskland och Frankrike är de två populäraste destinationsländerna för asylsökande som genomför sekundära förflyttningar. Det finns flera orsaker till sådana förflyttningar: familjeband, närvaron av personer från samma ursprungsland, språkkunskaper, mottagningsvillkor, arbetsmöjligheter, avslag på ansökan om överföring.

De sekundära förflyttningarna påverkas också av en annan stor brist i systemet: skillnaderna i skyddsnivåer. Ett slående exempel är skyddsnivån för afghaner som varierar mellan 6 % och 98 % beroende på den berörda medlemsstaten. För irakier varierar skyddsnivån mellan 8 % och 98 %. Dessa bedömningsskillnader innebär – eftersom det saknas en europeisk förteckning över säkra ursprungsländer och en gemensam analys av landsspecifika risker – att de asylsökande beger sig till den stat där de har störst möjligheter att få internationellt skydd. Olikheterna i mottagningsvillkor för asylsökande är också ett incitament till sekundära förflyttningar.

En analys av de sekundära förflyttningarna och deras utveckling väcker tvivel om värdet av vissa av Dublin III-förordningens ursprungliga principer. Medlemsstaternas olikheter i levnadsstandard påverkar mottagningsvillkoren. Den bristande lyhördheten för de sökandes önskemål, och medlemsstaternas tidsbegränsade ansvar, får några personer att resa till sin önskade medlemsstat och hålla sig utanför systemet, så att de kan söka asyl någon annanstans.

Nationella strategier som uteslutande omfattar påföljder eller restriktioner i tillgången till asyl och som idag används av merparten av medlemsstaterna är bara delvis ett svar på detta fenomen. Ett system som inte överhuvudtaget beaktar de asylsökandes resvägar och deras skäl för asylansökan är dömt att misslyckas[18].

 

2.3.2. Utvecklingen av migrationsströmmarna

Det är därför mycket viktigt att analysera migranternas resvägar för att kunna hantera inflödet på ett mer strukturerat sätt och organisera asylförfarandena bättre.

Det har skett en ökning av antalet asylansökningar från personer som rest in på lagligt sätt tack vare undantag från viseringskrav eller med ett uppehållstillstånd. Enligt Easo kom en fjärdedel av ansökningarna 2019 från personer som rest in tack vare ett undantag från viseringskrav. De länder som dessa personer kom från betraktas visserligen som säkra, men erbjuder en mycket låg skyddsnivå: Nordmakedonien (1 %), Moldavien (1 %), Venezuela (5 %), Albanien (6 %), Colombia (7 %) och Ukraina (9 %). Alla dessa ansökningar, som bara har små möjligheter att godtas, överbelastar asylsystemen.

Bristen på uppgifter om migranternas resvägar står i vägen för en bättre förståelse av vad som inte fungerar i Dublin III-förordningen. Det är alltså nödvändigt med interoperabilitet när det gäller uppgifter om asyl. Easo bör också få säker tillgång till Eurodacs uppgifter för att möjliggöra detta analysarbete och utvidga eu-LISA:s roll.

 

2.3.3. De mänskliga konsekvenserna av det misslyckade Dublinsystemet

Dublinförordningens bristfälliga effektivitet går särskilt ut över migranterna, som redan har utsatts för trauman i sina hemländer och på sin resa till Europa. Deras månads- eller årslånga duster med myndigheterna och deras otrygga situation utgör ett nytt trauma för dem och gör det möjligt för människosmugglare att hålla migranter i schack genom prostitution eller tvångsarbete. Misslyckandena med Dublinsystemet och det gemensamma europeiska asylsystemet har fört med sig en rad kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Förhållandena på de grekiska mottagningscentrumen är nu bedrövliga och människoovärdiga.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att skydda barn, inte minst ensamkommande barn. Flera medlemsstater har inrättat särskilda enheter för ensamkommande barn (Belgien, Frankrike, Ungern), andra använder specialutbildad personal (Tyskland, Polen, Cypern). Men en sådan god praxis finns inte överallt.

Ett av de största hindren är åldersbestämningen. Här finns det olika praxis mellan medlemsstaterna, och tillförlitligheten i dessa bedömningar, t.ex. de som baseras på läkarundersökningar, är osäker. En tvärvetenskaplig bedömning, genomförd av kvalificerade experter, gör det möjligt att samla in en rad relevanta uppgifter och därmed bestämma en persons ålder med större säkerhet (Förenade kungariket, Malta, Italien, Grekland, Nederländerna och Frankrike använder sådana förfaranden). Dessutom förhåller det sig så att även om det är obligatoriskt att utse ett rättsligt ombud som ska bistå eller företräda de underåriga under asylprocessen (artikel 6) finns det stora brister när det gäller genomförandet. Det finns även en grupp medlemsstater som inte tillhandahåller någon information som är särskilt anpassad för underåriga.

Rätten till information (artikel 4) är en annan princip som inte tillräckligt respekteras. Problemen här beror bland annat på tillhandahållande av ofullständiga uppgifter; begränsad tillgång till rättshjälp för de sökande; språkbarriärer och brist på tolkar; förseningar i tillhandahållandet av information[19]. Dessa brister kan förklaras av avsaknaden av lokala resurser, men de är också ett resultat av politiska beslut.

 

2.4. Upphävande av det gemensamma europeiska asylsystemet och Dublinförfarandena under covid-19-krisen

Under hälsokrisen, och på grund av de nedstängningsåtgärder som vidtagits, har Dublinförfarandena kraftigt minskats eller rentav lagts på is. Detta gäller särskilt intervjuerna i samband med asylförfarandena. Några länder har försökt använda sig av ”distansmöten”, men många intervjuer har blivit uppskjutna[20]. Easo skickade den 16 april 2020 ut en rad rekommendationer för att säkra kontinuiteten i asylrätten, men det finns inte någon krishanteringsplan som är anpassad efter de nuvarande omständigheterna, vilket ytterligare underminerar tillämpningen av Dublin III-förordningen.

 

2.5. Utvecklingen av en framtida förvaltning – den växande rollen för unionens byråer

De många olikheterna när det gäller hur Dublin III-förordningen tolkas och tillämpas mellan medlemsstaterna urholkar förordningens effektivitet. Några olikheter beror på nationella strategier för att motverka sekundära förflyttningar eller förkorta handläggningstiderna. Andra förklaras av historiska orsaker eller en bristande dialog mellan nationella asylmyndigheter. Varje gång är det gemenskapsintresset som får stryka på foten: sekundära förflyttningar som förhindras i ett land blir ett problem för ett annat land.

Det har dessutom ingåtts bilaterala avtal mellan medlemsstater och tredjeländer, eller mellan medlemsstater, om att effektivisera förfarandena och säkra överföringarna eller ett effektivt återsändande av asylsökande som fått avslag på sina ansökningar (t.ex. avtalen mellan Spanien och Marocko eller mellan Tyskland och Albanien). Vi måste dra lärdom av dessa avtal och i större utsträckning kopiera dem, där så är möjligt, eller använda dem för att förebygga framtida fel.

En viseringspolitisk samordning mellan medlemsstaterna kan också förbättra användningen av det gemensamma europeiska asylsystemet och Dublin III-förordningen, eftersom många asylsökande reser in lagligt i EU tack vare ett visum eller ett undantag från viseringskrav.

För att stärka konvergensen mellan de nationella systemen har kommissionen skapat ett nätverk av Dublinexperter från medlemsstaterna. Nätverket möts dock alltför sällan (en till två gånger om året) för att kunna spela en operativ roll.

Easo spelar en allt viktigare och mer proaktiv roll när det gäller att förbättra medlemsstaternas samordning och ömsesidiga tillit och skapa en gemensam asylkultur. År 2016 skapade Easo ett ”nätverk av Dublinenheter” som är mer aktivt än kommissionens motsvarighet. Easo ger också ut en rad vägledande dokument[21]. Byrån anordnar dessutom kurser för personalen på Dublinenheterna.

Det operativa stödet till medlemsstaterna är Easos hittills viktigaste bidrag till genomförandet av Dublinsystemet. Att stärka Easos inflytande som en verkligt oberoende byrå är en prioritet för att förbättra den gemensamma europeiska asylpolitikens effektivitet.

När det gäller genomförandet av Dublin III-förordningen måste kommissionen också säkra en större samordning med de övriga bestämmelser som avser den gemensamma europeiska asylpolitiken (mottagande, asylförfaranden). Det skulle vara lönlöst att reformera den gemensamma europeiska asylpolitiken om man inte kraftigt ökar andelen återsändanden av de personer som fått avslag på sina asylansökningar.

 


 

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om genomförandet av Dublin III-förordningen

(2019/2206(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

 med beaktande av artikel 78.2 e i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

 med beaktande av artikel 80 i EUF-fördraget om principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, även i finansiellt avseende, mellan medlemsstaterna,

 med beaktande av artiklarna 1, 2, 3, 4, 18, 19 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

 med beaktande av artiklarna 2, 3, 5, 8 och 13 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,

 med beaktande av artikel 14 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN:s generalförsamling 1948,

 med beaktande av FN:s globala flyktingpakt,

 med beaktande av konventionen från 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, samt av protokollet till den från 1967 (Genèvekonventionen),

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (Dublin III-förordningen)[22].

 med beaktande av rådets beslut (EU) 2015/1523 av den 14 september 2015[23] och (EU) 2015/1601 av den 22 september 2015[24] om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland,

 med beaktande av kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet (COM(2016)0270) om en reform av Dublin III-förordningen,

 med beaktande av det förhandlingsmandat som antogs av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor den 19 oktober 2017 och som godkändes i kammaren den 16 november 2017 och bekräftades av talmanskonferensen den 17 oktober 2019,

 med beaktande av sin resolution av den 12 april 2016 om situationen i Medelhavet och behovet av ett helhetsgrepp på migration i EU[25],

 med beaktande av Europeiska unionens domstols domar beträffande förordning (EU) nr 604/2013, särskilt C-695/15 PPU Mirza (ECLI:EU: C:2016 :188), C‑63/15 Ghezelbash (stora avdelningen) (*) (ECLI:EU:C:2016:409), C-155/15, Karim (ECLI:EU:C:2016:410), C-578/16 PPU C.K. m.fl. (*) (ECLI:EU:C:2017:127), C‑528/15 Al Chodor (ECLI:EU:C:2017:213), C-36/17 Ahmed (beslut) (ECLI:EU:C:2017:273), C-490/16 A.S. (stora avdelningen) (ECLI:EU:C:2017:585), C‑646/16 Jafari (stora avdelningen) (*) (ECLI:EU:C:207:586), C-670/16 Mengesteab (stora avdelningen) (ECLI:EU:C:2017:587), C-60/16 Khir Amayri, ECLI:EU:C:2017:675, C-201/16 Shiri, (ECLI:EU:C:2017:805), C-360/16 Hasan (ECLI:EU:C:2018:35), C-647/16 Hassan (ECLI:EU:C:2018:368), C-213/17 X (ECLI:EU:C:2018:538), C-56/17 Fathi (ECLI:EU:C:2018:803), C-47/17 X (stora avdelningen) (ECLI:EU:C:2018:900), C-661/17 M.A. m.fl. (stora avdelningen) (*) (ECLI:EU:C:2019:53), C-163/17 Jawo (stora avdelningen) (*) (ECLI:EU:C:2019:218), C-582/17 H. (stora avdelningen) (*) ECLI:EU:C:2019:280 samt C-715/17, C-718/17 och C-719/17, kommissionen mot Polen, Ungern och Tjeckiska republiken,

 med beaktande av Europadomstolens domar beträffande förordning (EU) nr 604/2013, särskilt Sharifi mot Österrike av den 5 december 2013 (kammarens beslut), Mohammadi mot Österrike av den 3 juli 2014 (kammarens beslut), Sharifi m.fl. mot Italien och Grekland av den 21 oktober 2014 (kammarens beslut) och Tarakhel mot Schweiz av den 4 november 2014 (stora kammarens beslut) samt Europadomstolens dom i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland (stora kammaren) (ansökan nr 30696/09), dom av den 21 november 2011 avseende förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 (Dublin II),

 med beaktande av kommissionens europeiska agenda om migration av den 13 maj 2015 (COM(2015)0240),

 med beaktande av den s.k. Maltaförklaringen av den 3 september 2019,

 med beaktande av studien från FN:s flyktingkommissarie från augusti 2017, med titeln ”Left in Limbo”, om genomförandet av Dublin III-förordningen,

 med beaktande av 2015 års utvärdering av Dublin III-förordningen och 2016 års utvärdering av genomförandet av Dublin III-förordningen, som utfördes på kommissionens vägnar av ICF International,

 med beaktande av Europeiska revisionsrättens särskilda rapport 2019/24 från november 2019 med titeln ”Asylum, relocation and return of migrants: time to step up action to address disparities between objectives and results”,

 med beaktande av kommissionens meddelande ”Covid-19: Vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning” (2020/C 126/02),

 med beaktande av rapporten från Europeiska stödkontoret för asylfrågor av den 2 juni 2020 om nödåtgärder i asyl- och mottagningssystemen med anledning av covid‑19,

 med beaktande av årsrapporten om asylsituationen i Europeiska unionen från Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) från juni 2020,

 med beaktande av Europaparlamentets utredningstjänsts (EPRS) bedömning av genomförandet av Dublinförordningen från januari 2019, utarbetad av Dr Amandine Scherrer vid enheten för efterhandsutvärdering inom parlamentets direktorat för konsekvensbedömningar och europeiskt mervärde (första delen), och av forskningsteamet vid Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna (ECRE), på begäran av enheten för efterhandsutvärdering (andra delen),

 med beaktande av andra studier som beställts av Europaparlamentet, särskilt utredningstjänstens utvärdering av genomförandet av Dublinförordningen och asylförfarandena i Europa av Gertrud Malmersjo och Milan Remáč från 2016, studien från utredningsavdelningen för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor (generaldirektoratet för EU-intern politik) om reformen av Dublin III-förordningen av Francesco Maiani från juni 2016, utredningstjänstens studie ”The Cost of Non-Europe in Asylum Policy” av Wouter van Ballegooij och Cecilia Navarra från oktober 2018, och utredningstjänstens studie om reformen av Dublinsystemet av Anja Radjenovic från mars 2019,

 med beaktande av utfrågningen den 19 februari 2020 i utskottet för medborgerliga fri‑ och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE),

 med beaktande av svaren från medlemsstaternas parlament om deras arbete med Dublin III-förordningen via det automatiserade systemet inom Europeiska centrumet för parlamentarisk forskning och dokumentation,

 med beaktande av Tysklands svar på en förteckning med fem frågor från LIBE‑utskottets ordförande och föredraganden till alla de nationella myndigheter som är inblandade i Dublinförfarandet,

 med beaktande av föredragandens informationsuppdrag till Bochum (Tyskland), Ter Apel (Nederländerna), Bukarest (Rumänien) och Lampedusa (Italien),

 med beaktade av artikel 54 i arbetsordningen och artikel 1.1 e i och bilaga 3 till talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

 med beaktande av skrivelsen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män,

 med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A9-0245/2020), och av följande skäl:

A. Under 2015 sökte 1 393 920 asylsökande internationellt skydd i länder som ingår i EU+, och under 2016 var siffran 1 292 740 personer, vilket är fyra gånger så många asylsökande som 2012 (373 375 ansökningar) och 2013 (464 515 ansökningar). Antalet ansökningar om internationellt skydd i länder som ingår i EU+ ökade igen mellan 2018 (665 920) och 2019 (738 425), motsvarande 0,13 procent av EU:s totala befolkning 2019.

B. Barn står för nästan hälften av de asylansökningar som lämnats in i EU, och omkring 17 700 ensamkommande barn lämnade in en ansökan om internationellt skydd 2019. Av dem var 86 procent pojkar och 90 procent var mellan 14 och 18 år gamla.

C. En medlemsstat som utfärdar en visering till en tredjelandsmedborgare är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd enligt artikel 12 i Dublin III-förordningen. I artikel 14 i Dublin III-förordningen anges att om en tredjelandsmedborgare eller en statslös person reser in på en medlemsstats territorium där han eller hon inte behöver visering ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av dennes ansökan.

D. Under 2019 fattades 145 000 beslut om framställningar som gjorts i enlighet med Dublinförordningen. Acceptansgraden för beslut om sådana Dublinframställningar var 62 procent 2019.

E. En tredjedel av medlemsstaterna tog emot 90 procent av de asylsökande mellan 2008 och 2017.

F. Kriterierna för att fastställa en medlemsstats ansvar för en asylansökan är, i rangordning, familjesammanhållning, utfärdande av uppehållstillstånd eller viseringar, inresa eller vistelse utan tillstånd och inresa efter upphävt viseringskrav. Om inget av dessa kriterier är tillämpbart är det den medlemsstat där en asylansökan först gjorts som blir den ansvariga medlemsstaten enligt artikel 3.2. Den oproportionerliga användningen av artikel 13, som lägger ansvaret för att pröva en asylansökan på den första inresemedlemsstaten, gör att ansvaret inte fördelas jämnt mellan EU:s medlemsstater. Flera medlemsstater som är ”första inreseland” i Medelhavsområdet (Grekland, Italien, Malta, Cypern och Spanien) har tagit emot av en stor del av förstagångsansökningarna, särskilt under krisen 2015–2016.

G. Under 2018 tog Tyskland (med 82,8 miljoner invånare motsvarande 18,6 procent av EU:s totala befolkning) emot flest ansökningar (184 180 ansökningar, dvs. 28 procent av det totala antalet), följt av Frankrike (66,9 miljoner invånare motsvarande 15 procent av EU:s totala befolkning) som tog emot 120 425 ansökningar (19 procent av det totala antalet ansökningar, motsvarande 0,18 procent av befolkningen), Grekland (med 10,74 miljoner invånare, dvs. 2,4 procent av EU:s totala befolkning) som tog emot 66 695 ansökningar (11 procent av det totala antalet ansökningar, motsvarande 0,62 procent av befolkningen), Italien (60,48 miljoner invånare, 13,6 procent av EU:s totala befolkning) som tog emot 59 950 ansökningar (10 procent av det totala antalet ansökningar, motsvarande 0,01 procent av befolkningen) och Spanien (46,66 miljoner invånare, 10,49 procent av EU:s totala befolkning) med 52 700 ansökningar (vilket motsvarar 9 procent av det totala antalet ansökningar och 0,11 procent av befolkningen).

H. Europaparlamentet understryker att mellan 2016 och 2019 var Tyskland och Frankrike de två länder som gjorde klart flest Dublinframställningar (68 procent av det totala antalet i EU), medan Spanien, Estland, Litauen, Lettland, Slovakien, Bulgarien, Polen och Tjeckien gjorde få framställningar. Spanien utfärdade nästan inga Dublinframställningar alls, trots ett stort och växande antal asylansökningar. Parlamentet understryker att det finns stora skillnader mellan olika länder; till exempel utfördes 54,6 procent av överföringarna från Grekland, 42,2 procent från Sverige, 11,2 procent från Tyskland, 6,7 procent från Frankrike och 1,6 procent från Italien mellan 2016 och 2019. Stora informationsbrister noteras för ett antal länder.

I. Dublinförordningen är baserad på det helt centrala antagandet att asylsökande ges lika rättigheter i alla medlemsstater, och att varje ansökan får en rättvis prövning, oavsett var i EU den lämnas in. Detta är långt ifrån en realitet i EU.

J. Medlemsstaterna har endast i mycket begränsad utsträckning utnyttjat klausulen om personer i beroendeställning (artikel 16) eller den humanitära klausulen/klausulen om diskretionär bedömning (artikel 17) i förordningen. Dessa klausuler erbjuder rimliga lösningar för familjeåterförening eller omplacering, även efter landsättningar av migranter.

K. I de flesta Dublinförfaranden tillämpas inte bestämmelserna om rangordning av kriterier och fastställda tidsfrister på ett korrekt sätt, och överföringar genomförs inte. När barn och familjer är inblandade kan dessa brister få särskilt stora negativa konsekvenser för barnets bästa och de asylsökandes rätt till familjeåterförening.

L. Uppgifter och studier om genomförandet av Dublin III-förordningen visar på ett rutinmässigt åsidosättande av familjebestämmelser och en felaktig tillämpning av principen om barnets bästa. Kriteriet om sammanhållning av familjer åberopades till exempel i 5 procent av framställningarna om övertagande av ansvar i Frankrike (av 12 000), i 3,7 procent av fallen i Tyskland (av 17 500) och ännu mer sällan i Belgien, Sverige och Schweiz. I Grekland utgick däremot 79,3 procent av framställningarna om övertagande av ansvar under 2018 från kriteriet om att familjer ska hållas samman. Ansökningar om familjeåterförening accepteras mindre ofta (48 procent av fallen) jämfört med den genomsnittliga acceptansen för alla förfaranden (67,6 procent). Om artiklarna 16 och 17 i förordningen verkligen genomfördes skulle de asylsökandes rätt till familjeliv och familjesammanhållning kunna säkerställas i praktiken.

M. Stora brister i genomförandet av Dublin III-förordningen kan konstateras under migrationskrisen 2015 och under covid 19-krisen, vilket har undergrävt förtroendet mellan medlemsstaterna och rätten till internationellt skydd samt lett till kränkningar av grundläggande rättigheter. Dublin III-reglerna har visat sig vara olämpliga för att hantera betydande tillströmningar av migranter, vilket har lett till ett system som lägger alltför stort ansvar och bördor på ett fåtal medlemsstater.

N. Den tillfälliga solidaritetsmekanismen för sök- och räddningsinsatser i Medelhavet, som överenskoms i Maltaförklaringen och undertecknades den 23 september 2019 av Tyskland, Frankrike, Italien och Malta, gällde under en tidsperiod om minst sex månader. Ingen annan medlemsstat anslöt sig till detta ad hoc-avtal.

O. Dublin III-förordningens bestämmelser om förebyggande åtgärder (artikel 33) har aldrig tillämpats.

P. Enligt artikel 28 i Dublinförordningen är det tillåtet att hålla en person i förvar som exceptionell åtgärd ”i syfte att säkerställa överföringsförfarandena” när det finns en ”betydande risk” för att den asylsökande avviker. Definitionen av detta är fortfarande för vag och tolkningen varierar mellan medlemsstaterna.

Q. Efterlevnaden av förfarandegarantier och rättssäkerhetsgarantier för asylsökande, särskilt för barn, har brister. Förfarandenas längd och avsaknaden av förutsebara resultat, i kombination med dåliga mottagningsförhållanden och prekära sociala förhållanden, påverkar de asylsökandes välmående, och i många fall har de redan varit med om traumatiska händelser i sina hemländer och/eller på vägen mot EU.

R. Genomförandet av Dublin III-förordningen hör nära samman med genomförandet av andra delar av den europeiska asyl- och migrationspolitiken. Inte minst har brister i genomförandet av det omarbetade direktivet om asylförfaranden (2013/32/EU), det omarbetade direktivet om mottagande (2013/33/EU) och det omarbetade skyddsdirektivet (2011/95/EU) påverkat genomförandet av Dublin III-förordningen. Kommissionen bör göra mer för att säkerställa att medlemsstaterna efterlever dessa direktiv, även genom att använda överträdelseförfaranden.

S. Vissa brister är en inneboende del av Dublinförordningens utformning och kan inte lösas enbart genom bättre tillämpning eller genomförande.

T. Informationsluckor gör att det inte är möjligt att göra en helhetsutvärdering av genomförandet av Dublin III-förordningen. Statistiska uppgifter tillhandahålls inte systematiskt och konsekvent av medlemsstaterna, och inte med samma detaljnivå eller lika ofta. De främsta informationsluckorna gäller skälen för ansökningarna, förfarandenas varaktighet, resurser, återtagna ansökningar, misslyckade överföringar, överklaganden och förvar.

U. Den 6 november 2017 antog parlamentet med två tredjedels majoritet en lagstiftningsresolution om förslaget till omarbetning för Dublin IV.

Integrering av en solidaritetsprincip i det gemensamma europeiska asylsystemet

1. Europaparlamentet anser att den nuvarande Dublinförordningen lägger ett oproportionerligt ansvar på en minoritet av medlemsstaterna, särskilt när en stor mängd asylsökande anländer. Genom sitt geografiska läge och kriteriet i Dublin III‑förordningen om första inreseland får länderna i frontlinjen bära en unik och oproportionell börda när det gäller registrering och mottagande av asylsökande. Dublin III-förordningen har, sådan den är utformad och såsom den genomförs, misslyckats med att garantera sitt huvudsyfte, det vill säga att snabbt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för en asylansökan och därigenom säkerställa en rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna och en effektiv och snabb tillgång till asylförfaranden.

2. Europaparlamentet betonar att införandet av särskilda hotspot-områden med mottagningscentrum, tillsammans med det tillfälliga omplaceringsprogrammet enligt kommissionens förslag 2015, hade till syfte att underlätta hanteringen av asylansökningar när de sökande reser in på EU:s territorium, och var ett pragmatiskt förhållningssätt som kunde släta över de brister i Dublin III-förordningen som då började bli uppenbara. Parlamentet påminner vidare om bidraget från EU-organ såsom Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) och Frontex för att stödja medlemsstater som utsätts för alltför stor belastning vid genomförandet av asylregelverket, och betonar behovet av att förbättra samarbetet mellan dessa byråer.

3. Europaparlamentet betonar att en olämplig tillämpning av rangordningen av kriterier, särskilt en överdriven användning av kriteriet om första inreseland och ett ineffektivt genomförande av överföringar, har ökat det oproportionerliga ansvar som vissa medlemsstater måste bära, särskilt de medlemsstater som ligger i frontlinjen. Parlamentet anser att EU därför behöver en hållbar solidaritetsmekanism som fastställer rättvisa regler för ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna, i enlighet med artikel 80 i EUF-fördraget och med full respekt för den grundläggande rätten till säkerhet och skydd för asylsökande.

4. Europaparlamentet anser att det är mycket viktigt att tillhandahålla mer resurser och kapacitet till medlemsstater i främsta linjen, till exempel via Easo, så länge som Dublinsystemet inte förändras.

5. Europaparlamentet påminner om att asylrätten är en grundläggande rättighet. Parlamentet betonar att asylförfarandet syftar till att pröva ansökningar och bevilja internationellt skydd till sökande som uppfyller kraven, samtidigt som man ombesörjer ett snabbt och rättvist beslut för dem som inte gör det.

6. Europaparlamentet noterar att enligt artikel 24.4 i Dublin III-förordningen får medlemsstaterna antingen begära återtagande av en person eller genomföra ett återvändandeförfarande för en person vars ansökan om internationellt skydd har avslagits genom ett slutligt beslut i en medlemsstat. Parlamentet betonar att i samband med tillämpningen av artikel 24.4 skulle ett återvändande av personer som inte uppfyller kraven för internationellt skydd kunna bidra till att EU:s migrationspolitik fungerar, särskilt om återvändandet sker frivilligt.

7. Europaparlamentet är positivt till rådets omplaceringsbeslut från 2015 och 2016, som antogs som en brådskande solidaritetsåtgärd. Parlamentet uttrycker sin besvikelse över att medlemsstaterna inte uppfyller åtagandena om solidaritet och ansvarsfördelning, samtidigt som vissa medlemsstaters positiva bidrag är värt ett erkännande. Det är beklagligt att kommissionen inte uppfyllt det önskemål som parlamentet framförde i sin resolution av den 18 maj 2017 om att föreslå förlängning av omplaceringsåtgärderna fram till dess att man antagit ett förslag om att förändra Dublin III-förordningen. Parlamentet understryker att ad hoc-avtal om omplacering inte kan ersätta ett harmoniserat och hållbart gemensamt europeiskt asylsystem (Ceas).

8. Europaparlamentet beklagar att rådet, till skillnad från parlamentet, inte antagit någon ståndpunkt avseende förslaget till omarbetning för att skapa en Dublin IV-förordning, och därför blockerar försöken att bygga om Dublin III-förordningen, trots dess väldokumenterade brister. Parlamentet anser att denna blockering kan ses som en kränkning av den princip om ömsesidigt och lojalt samarbete mellan EU-institutionerna som fastställs i artikel 13.2 i EU-fördraget, även med tanke på att rådet alltid har eftersträvat enhälligt samtycke trots att det i fördragen endast föreskrivs kvalificerad majoritet. Parlamentet finner det särskilt beklagligt att unionen fortfarande har samma uppsättning regler som visat sig så bristfälliga för hanteringen av ett stort antal ankommande migranter. Parlamentet manar till en snabb förändring av Ceas.

9. Europaparlamentet noterar att mekanismen för tidig varning, beredskap och krishantering i artikel 33 ännu inte har tillämpats, inte ens under perioden med ett stort antal anländande 2015–16. Parlamentet noterar vidare att bestämmelserna i direktivet om tillfälligt skydd, som syftar till att hantera frågan om tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer som inte kan återvända till sitt ursprungsland, ännu inte har åberopats.

10. Europaparlamentet anser att en solidaritetsbaserad mekanism i EU bör inrättas för att säkerställa kontinuitet för den grundläggande asylrätten i EU, i syfte att säkerställa tillgång till asyl och ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna. Parlamentet understryker att skyddet av asylsökande personers grundläggande rättigheter alltid bör ligga i fokus för den här mekanismen. Parlamentet anser att en sådan mekanism bör tillåta deltagande av civilsamhällesorganisationer som erbjuder professionellt stöd till personer i behov av internationellt skydd, särskilt bistånd av juridiskt slag.

11. Europaparlamentet understryker att klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17, som gör det möjligt för en medlemsstat att ta ansvar för en asylansökan även om den inte har utsetts som ansvarig medlemsstat enligt Dublin III-förordningen, används sällan och på olika sätt samt endast av ett fåtal medlemsstater. Parlamentet konstaterar att Tyskland, Nederländerna och Frankrike stod för de flesta fallen 2018. Parlamentet uppmanar alla medlemsstater att bättre utnyttja klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17 för att hantera svåra situationer och humanitära nödlägen så länge det inte finns någon permanent solidaritetsmekanism. Parlamentet anser att klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17 bör användas som ett solidariskt verktyg för ansvarsfördelning, särskilt i situationer med ett stort antal ankomster land- och sjövägen, eller för att överföra asylsökande som nu vistas på de platser där de först togs emot under omänskliga, förnedrande, ohälsosamma och osäkra förhållanden och utan tillräcklig tillgång till stöd i fråga om fysisk och psykisk hälsa.

12. Europaparlamentet anser att bestämmelserna avseende sammanhållning av familjer, som står överst i rangordningen av kriterierna för att fastställa ansvaret, bör tillämpas effektivt, och att bestämmelserna om personer i beroendeställning (artikel 16) och diskretionär bedömning (artikel 17) skulle kunna användas i större omfattning för att stödja sammanföring av familjer.

13. Europaparlamentet framhåller att genomförandet av Dublin III-förordningen innebär många utmaningar. Parlamentet noterar Easos betydande operativa och tekniska stöd till medlemsstaternas myndigheter i genomförandet av Dublinförfarandena, särskilt i så kallade hotspot-områden.

14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att underlätta arbetet för Easos personal genom att tillåta att intervjuer av asylsökande sker på ett annat språk än det som talas i landet, samtidigt som det säkerställs att de sökande erbjuds tolkning på ett språk som de förstår. Parlamentet betonar att Easo i sitt operativa arbete måste följa de högsta normerna och sätta intresset hos asylsökande som är i behov av internationellt skydd i fokus för sitt arbete, liksom barnets bästa. Parlamentet efterlyser inrättande av en europeisk asylbyrå, med tillräckliga ekonomiska och personalmässiga resurser, för att bistå medlemsstaterna med Dublinförfaranden. Parlamentet efterlyser en fullgod organisation och bemanning av de europeiska Dublinenheterna för att effektivisera och snabba på genomförandet av Dublinrelaterade förfaranden, och särskilt för att säkra en korrekt tillämpning av kapitel III i Dublin III-förordningen, som knyter en asylsökande till en viss medlemsstat.

Skydd av de grundläggande rättigheterna

15. Europaparlamentet påpekar att skyddet av grundläggande rättigheter måste stå i centrum för alla åtgärder som vidtas för att genomföra Dublin III-förordningen, även skyddet av barn och offer för människohandel, hbti-personer samt andra personer som befinner sig i en utsatt situation. Parlamentet påpekar de mänskliga kostnader som bristerna i det gemensamma europeiska asylsystemet orsakar asylsökande vars psykiska hälsa redan har försvagats genom de trauman de upplevt i sitt ursprungsland och eventuellt längs migrationsrutterna.

16. Europaparlamentet påminner om att asylsökande har rätt att få fullständig information om förfarandena, och beklagar att den informationsnivå som erbjuds asylsökande skiljer sig rejält mellan de olika medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera att underåriga får anpassad, barnvänlig information och specifikt stöd. Rättsligt bistånd och tolkning måste tillhandahållas för att säkerställa asylsökandes rätt till information.

17. Europaparlamentet påpekar att överföringar av asylsökande, särskilt utsatta personer, barn och familjer, kan leda till att deras mänskliga rättigheter åsidosätts. Parlamentet upprepar att principen om non refoulement och brott mot de mänskliga rättigheterna är skäl nog att stoppa en överföring, även om destinationslandet inte uppvisar systembrister. Medlemsstaterna uppmanas att göra en korrekt bedömning av de risker som den asylsökande skulle exponeras för i destinationsmedlemsstaten. Parlamentet betonar särskilt att överföringar måste ske på ett sätt som under inga omständigheter exponerar enskilda för en risk att återsändas till ett land där de har anledning att frukta förföljelse.

18. Europaparlamentet erinrar om att enligt artikel 28 får förvar av asylsökande inom ramen för Dublinförfarandet endast tillämpas som en sista utväg och endast om förvaret är förenligt med proportionalitetsprincipen och det inte går att vidta andra och mindre ingripande åtgärder som kan säkerställa överförandeförfarandet på ett verkningsfullt sätt, samt om det finns en betydande risk att personen avviker. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra konkreta ansträngningar för att hitta lämpliga alternativ till förvar.

19. Europaparlamentet anser att placering i förvar ska pågå så kort tid som möjligt och inte längre än den tid som skäligen behövs för att fullgöra nödvändiga administrativa förfaranden med omsorg i väntan på att överföringen enligt denna förordning har genomförts. Parlamentet betonar att medlemsstaterna har antagit olika och ibland kontroversiella kriterier eftersom det inte finns några harmoniserade kriterier för att fastställa risken för avvikande. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att klargöra exakt vad som menas med en ”betydande risk för avvikande”

20. Europaparlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna och kommissionen att klargöra att hållande i förvar aldrig kan anses vara barnets bästa.

21. Europaparlamentet påminner om att det enligt Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna[26] är olagligt att fatta beslut om att en underårig ska hållas i förvar utan att ta hänsyn till barnets bästa, barnets individuella situation som ensamkommande i förekommande fall, eller utan en proportionalitetsbedömning eller alternativ till förvar.

22. Europaparlamentet betonar att det yttersta syftet med att skydda barn, till exempel mot människohandel, alltid ska ha företräde för att säkerställa att migrerande barn snabbt får tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård och lämpligt boende. Ensamkommande barn bör erbjudas lämpliga skyddsåtgärder, däribland ett ändamålsenligt förmyndarskap.

23. Europaparlamentet påpekar att det finns många och systematiska brister i efterlevnaden av rangordningen av kriterier. Parlamentet betonar att sammanhållning av familjer är långt ifrån det oftast tillämpade kriteriet, trots att det rangordnas överst i hierarkin enligt kapitel III i förordningen. Parlamentet anser att medlemsstaterna, på grundval av principen om ömsesidigt samarbete, bör hjälpa behöriga myndigheter och tredjelandsmedborgare att förbättra sitt arbete med att fastställa att det finns bevisad familjeanknytning, i förfarandet då man ska fatta beslut om ansvarig medlemsstat. Parlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att rangordningen av kriterier respekteras fullt ut.

24. Europaparlamentet anser det nödvändigt att klargöra villkoren för tillämpning av familjekriterierna, och att ge företräde, vilket fastställs i artikel 7.3 i förordningen, åt tillämpning av artiklarna 8, 10 och 16 som de viktigaste kriterierna för att fastställa vilken medlemsstat som ska ansvara för att pröva en asylansökan, i syfte att säkerställa att rätten till familjesammanhållning förverkligas och snabbare kunna genomföra beslut om familjeåterförening. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att harmonisera sina normer avseende vilka bevis som krävs för familjeåterförening, i riktning mot mer uppnåeliga normer och krav. Parlamentet påpekar att tolkningar av vad som utgör en ”familj” varierar mellan medlemsstaterna, vilket bidrar till den bristande efterlevnaden av rangordningen av kriterier och till att systemet inte fungerar som det ska. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att noggrant övervaka att medlemsstaterna korrekt tillämpar de familjerelaterade definitionerna, i enlighet med artikel 3 i förordningen.

25. Europaparlamentet påminner om att förordningen anger att barnets bästa bör komma i första hand i alla Dublinförfaranden och beslut avseende barn. Parlamentet beklagar att medlemsstaterna tillämpar olika tolkningar av vad som är barnets bästa eller vad som ligger i barnets intresse.

26. Europaparlamentet beklagar djupt att otillräckliga identifieringsmekanismer och ibland felaktiga metoder för åldersbedömning ofta gör situationen för barn ännu svårare, eftersom de orsakar förseningar eller påverkar utgången av Dublinförfarandena negativt. Parlamentet konstaterar att en god praxis har utvecklats i vissa medlemsstater, däribland användning av specialiserad personal för ensamkommande barn eller en strategi för åldersbedömning som inbegriper specialister på olika områden.

27. Europaparlamentet är allvarligt oroat över att praktiska problem i många medlemsstater gör att utnämningen av en person som ska företräda och bistå ensamkommande barn i Dublinförfaranden ofta försenas eller inte garanteras. Parlamentet noterar också att dessa företrädare i vissa länder har otillräcklig information om Dublinförfaranden, och att ensamkommande barn inte får något barnvänligt stöd.

Förenklade förfaranden, kraftigt förkortade handläggningstider och upprätthållande av rätten till effektiva rättsmedel

28. Europaparlamentet understryker att antalet överföringsförfaranden ökade kraftigt under 2016 och 2017 vilket orsakat betydande mänskliga, materiella och ekonomiska kostnader. Parlamentet beklagar dock att överföringar endast gjordes i elva procent av fallen, vilket är ytterligare en bidragande orsak till att asylsystemen ofta överbelastas och tydligt visar att förordningen inte är effektiv. Parlamentet anser att det är mycket viktigt att man strävar efter att säkerställa tillgång till information och snabba förfaranden för familjeåterförening och överföring av asylsökande.

29. Europaparlamentet poängterar att Europadomstolen och EU-domstolen under de senaste åren skapat en viktig rättspraxis som har klargjort tillåtliga skäl för att neka Dublinöverföringar, och särskilt lyft fram varje källa till risk för den enskilda individen. Parlamentet noterar ett ökande antal beslut från europeiska och nationella domstolar om att ställa in överföringar till medlemsstater där en asylsökande orättfärdigt skulle nekas internationellt skydd (indirekt avvisning/refoulement) eller nekas sina rättigheter i Dublinförfarandet. Parlamentet beklagar djupt att asylsökande utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling i vissa medlemsstater.

30. Europaparlamentet noterar att brister när det gäller strukturell organisation och funktionssätt inom nationella asylmyndigheter, tillsammans med bristande resurser, har bidragit till att fördröja Dublinförfaranden och förhindrat tillämpningen av förordningen. De flesta länder har utsett en specialiserad myndighet för asylfrågor, men vissa medlemsstater har valt att dela upp ansvaret mellan olika myndigheter och därigenom i vissa fall skapat praktiska svårigheter för asylsökande och skillnader i tillämpningen av förordningen.

31. Europaparlamentet betonar att Dublinförfarandenas effektivitet även beror på varje nationell asylmyndighets kvalitet och på hur stor personal den har. Parlamentet noterar viktiga skillnader mellan asylmyndigheterna när det gäller antalet anställda per asylsökande. Parlamentet betonar att de nationella Dublinenheterna är underbemannade samtidigt som de upplever stora ökningar av sin arbetsbelastning. Medlemsstaterna uppmanas att öka de resurser som behövs för att Dublin III ska kunna fungera i praktiken, särskilt antalet asyltjänstemän.

32. Europaparlamentet understryker att samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna brister, vilket aktivt undergräver principen om solidaritet inom EU och direkt bidrar till överbelastningen av systemen i vissa medlemsstater.

33. Europaparlamentet betonar att den överdrivna och delvis olämpliga tillämpningen av kriteriet om otillåten gränspassage lägger en oproportionellt stor börda på de stater som är första inreseländer och som ofta saknar resurser och kapacitet att ta emot och registrera asylsökande. Parlamentet noterar att framställningar om återtagande har varit den dominerande formen av Dublinförfaranden på senare år, vilket innebär att de flesta personer som placeras i ett Dublinförfarande redan har sökt asyl i en annan medlemsstat. Parlamentet konstaterar att lämpliga åtgärder för att förhindra sekundära förflyttningar bör tillämpas på de medlemsstater som ingår i Schengensamarbetet, men även utanför Schengenområdet.

34. Europaparlamentet påminner om att tidsfristerna i varje steg i Dublinförfarandet är avsedda att hålla förfarandet kort och möjliggöra ett snabbt tillträde till asylprövning. Parlamentet noterar att det fortfarande finns variationer mellan medlemsstaterna och en brist på tydlighet när det gäller beräkningen av tidsfrister och den tidpunkt då klockan börjar ticka för varje förfarande. Parlamentet föreslår förtydligande och harmonisering av de villkor som kan utlösa överföringsförfaranden.

35. Europaparlamentet anser att reglerna för ansvarsöverföring enligt Dublin III‑förordningen i vissa fall undergräver asylförfarandenas effektivitet och verkställandet av överföringar genom att öka faran för att de asylsökande avviker. Parlamentet beklagar djupt de skenargument som ofta anförs av medlemsstaterna för att neka överföringar. Parlamentet anser att dessa faktorer bland annat har bidragit till ökningen av antalet sekundära förflyttningar genom att asylsökande uppmuntras att hålla sig utanför systemet. Parlamentet uppmanar kommissionen att se över reglerna för att förbättra verkställandet av överföringar och avskaffa ansvarsöverföringen i de fall då en asylsökande avviker, att arbeta för att skapa förtroende mellan medlemsstaterna och övervaka situationen samt att vid behov utdöma påföljder för medlemsstater som vägrar göra överföringar.

36. Europaparlamentet konstaterar att den felaktiga tillämpningen av reglerna om rangordning av kriterier, särskilt när det gäller familjeåterförening och situationen för ensamkommande barn, samt den oproportionerliga användningen av kriteriet om första land för otillåten inresa också undergräver asylförfarandena. Parlamentet konstaterar att dessa brister i genomförandet kan uppmuntra asylsökande att hålla sig utanför systemet. Parlamentet betonar att ytterligare harmonisering av medlemsstaternas asylsystem är en nyckelfaktor för att få Dublin III-förordningen att fungera och för att förhindra sekundära förflyttningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå ett system som tar vederbörlig hänsyn till om en asylsökande bevisligen har meningsfull anknytning till en medlemsstat, såsom tidigare laglig vistelse eller utbildningsbevis, och som säkerställer en relativt sett lika behandling av asylsökande i hela EU.

37. Europaparlamentet anser att tillgång till juridiskt bistånd för asylsökande i samband med Dublinförfaranden, särskilt på mottagningscentrum i hotspot-områden, är grundläggande för att se till att de asylsökande får information om sina rättigheter och skyldigheter under asylprocessen. Parlamentet betonar att detta skulle öka förfarandets rättsenlighet, förenkla Dublinförfarandena och förbättra beslutsfattandet. Ett juridiskt ombud kan säkerställa att varje ärendehandling är fullständig och korrekt, och bidra till att minska antalet överklaganden samt skydda varje persons rätt att inte återsändas till ett land där han eller hon riskerar förföljelse (non-refoulement). Parlamentet noterar med oro att vissa specifika problem kvarstår på nationell nivå, till exempel distansasylcentrum med begränsad tillgång till oberoende juridiska ombud, låg ekonomisk ersättning för rättslig hjälp, brist på tillfredsställande hjälpmedel för förberedande och privata intervjuer, och otillräckligt tillhandahållande av juridiskt bistånd till asylsökande som är placerade i förvarsanläggningar. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att öka de medel som finns tillgängliga för tillhandahållande av juridiskt bistånd under Dublinförfarandet.

38. Europaparlamentet betonar att vare sig informationsmängden eller kvaliteten på den information som ges till de sökande under Dublinförfarandena är tillfredsställande, och varierar starkt mellan olika länder och i vissa fall även inom länder. Parlamentet konstaterar att olika faktorer påverkar efterlevnaden av rätten till information, däribland informationens kvalitet och tydlighet, tillgången till en tolk, tillgången till översatta handlingar och tillgången till information i rätt tid. Parlamentet påminner om att rätten till information enligt artikel 4 i förordningen är grundläggande mot bakgrund av Dublinförfarandenas komplicerade art, och även för att garantera tillgång till en rättvis prövning av asylansökan i EU. Parlamentet understryker att bristerna på det här området hör samman med bristande resurser, men de är också en följd av avsiktliga politiska val i vissa länder där mycket få juridiska ombud har utsetts. Parlamentet uppmanar eftertryckligen medlemsstaterna att med stöd från kommissionen och Easo förbättra den information som erbjuds asylsökande om krångliga Dublinförfaranden, och se till att var och en får tillgång till och kan förstå informationen, i synnerhet vad gäller familjeåterförening, i enlighet med artiklarna 4 och 26 i förordningen, samt får tillgång till ett effektivt rättsmedel och rättsligt bistånd i enlighet med artikel 27.

39. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra en bedömning av det övergripande genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet och av eventuella luckor och brister i Dublin III-förordningen som leder till att länderna vid EU:s yttre gränser åläggs en oproportionerlig ansvarsbörda.

Ett enhetligt och rättighetsinriktat genomförande av Dublinarrangemang i asylärenden i EU

40. Europaparlamentet betonar att principen om en enda asylansökan i EU inte kan upprätthållas, vilket skapar en situation som strider mot själva syftet med Dublin III‑förordningen. Parlamentet konstaterar att tillämpingen av denna princip hindras av olika faktorer, och att det därför finns många skäl till att människor lämnar in flera asylansökningar efter varandra. Parlamentet anser att de behöriga nationella myndigheterna bör dela relevant information i en europeisk databas som Eurodac, utan att tumma på skyddet av personuppgifter och framför allt när det gäller beviljande av och avslag på asylansökningar, för att påskynda ärendehanteringen och förhindra att en person inger flera asylansökningar. Att registrera alla sökande och alla migranter som otillåtet passerar gränserna är en prioritet.

41. Europaparlamentet konstaterar att skyddsnivån för asylsökande av vissa nationaliteter varierar betydligt mellan medlemsstaterna, och att detta kan bidra till att de sökande fortsätter till ett annat land. Om det i samband med Dublinförfaranden togs hänsyn till den sökandes individuella behov skulle antalet sekundära förflyttningar minska. Parlamentet anser att beaktande av bevisad meningsfull anknytning till en viss medlemsstat är en effektiv strategi för att minska sekundära förflyttningar, och begär att detta ska inkluderas som ett kriterium för omplacering.

Förstärkta styrelseformer och konvergens mellan medlemsstaterna

42. Europaparlamentet betonar att kommissionens nätverk för medlemsstaternas Dublinenheter endast träffats en eller två gånger på år och inte haft en operativ roll. Parlamentet konstaterar att den icke-samordnade användningen av Easos nätverk för Dublinenheter hindrar Dublin III-förordningen från att fungera effektivt. Parlamentet noterar emellertid att Easos Dublinnätverk har varit mer aktivt och att Easo har utfört ett antal nyttiga uppdrag till stöd för medlemsstaternas genomförande av Dublinförordningen, exempelvis utarbetande av vägledande dokument och analyser, organisation av utbildning eller utplacering av personal. Parlamentet efterlyser ett närmare samarbete mellan nationella asylmyndigheter för att utbyta information, främja utveckling av enhetlig och bästa praxis, rationalisera överföringarna och bidra till att förhindra att fler än en ansökan lämnas in. Parlamentet föreslår att Easo ska ges i uppgift att inrätta en stärkt förvaltning av Dublin III-förordningens tillämpning, inklusive en månatlig operativ dialog mellan de nationella myndigheterna samt en plattform för utbyte och delning av information och bästa praxis.

43. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att bland de källor som används för att kontrollera genomförandet av förordningen inbegripa trovärdig och aktuell information från icke-statliga aktörer, i synnerhet internationella och icke‑statliga organisationer.

44. Europaparlamentet noterar att ett betydande antal asylansökningar lämnades in mellan 2008 och 2017 av tredjelandsmedborgare som rest utan visum eller som haft visering för kortare vistelse för att resa in i Schengenområdet[27]. Parlamentet noterar vidare att vissa av dessa ansökningar lämnades in i en annan medlemsstat än den för vilken viseringen hade utfärdats. Parlamentet understryker att det för efterföljande Dublinförfaranden har bevisats att bestämmelserna i artiklarna 12 och 14 inte är tillräckligt tydliga, vilket är ett hinder för fastställandet av ansvarig medlemsstat. Parlamentet uppmanar kommissionen att klargöra hur artiklarna 12 och 14 i förordningen bör tillämpas när det ska fastställas vilken medlemsstat som ska ansvara för en asylansökan. Parlamentet föreslår att ett av de rangordnade kriterierna ska vara en utvärdering av vilka konsekvenser viseringsfria ansökningar om inresa kan få för Dublinsystemets funktion.

45. Europaparlamentet konstaterar att bilaterala avtal har ingåtts mellan medlemsstaterna för att förbättra Dublinförfarandenas effektivitet eller säkerställa överföring av asylsökande. Parlamentet understryker dock att avtalen också visat sig ha motsatt negativ effekt, och i vissa fall har gjort det svårare att uppnå förordningens mål på EU‑nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen och alla medlemsstater att snarare finna och analysera de faktorer som bidrar till ökad effektivitet, att vidta gemensamma och samordnade åtgärder för att optimera ett effektivt genomförande av Dublin III‑förordningen och att arbeta för att harmonisera genomförandet av förordningen. 46. Europaparlamentet noterar att medlemsstaterna får utarbeta förebyggande handlingsplaner, med stöd av och i samordning med kommissionen, då tillämpningen av förordningen kan äventyras på grund av en betydande risk för stora påfrestningar på medlemsstaternas asylsystem och/eller på grund av funktionsproblem i en medlemsstats asylsystem, i enlighet med artikel 33. Parlamentet noterar att dessa förebyggande åtgärder kan ta hänsyn till information från kommissionen och Easo och leda till verklig och praktisk solidaritet i enlighet med artikel 80 i EUF-fördraget, dels med medlemsstater som är utsatta för särskilda påfrestningar på sina asylsystem i allmänhet, även till följd av blandade migrationsströmmar, dels med sökande, vilket kan göra det möjligt att skapa bättre beredskap i händelse av en potentiell asylkris.

46. Europaparlamentet anser att genomförandet av Dublin III-förordningen uppenbarligen inte fungerar, eftersom förordningens primära mål inte uppfylls, det vill säga ett snabbt och rättvist avgörande av vilken medlemsstat som ansvarar för en ansökan om internationellt skydd. Parlamentet påminner om att betydande brister i genomförandet har identifierats för ett antal Dublinbestämmelser. Parlamentet betonar att genomförandet av förordningen är mycket ineffektivt i förhållande till de insatser, de mänskliga resurser och den personal som medlemsstaterna avsatt.

47. Europaparlamentet uppmanar rådet att anta bestämmelser om omröstning med kvalificerad majoritet för ändringar av Dublin III-förordningen och då rådet agerar i frågor som rör artikel 78.2 i EUF-fördraget.

48. Europaparlamentet beklagar att kommissionen alltjämt inte har offentliggjort sin utvärderingsrapport i enlighet med artikel 46. Kommissionen uppmanas att säkerställa att Dublin III-förordningen genomförs mer effektivt.

°

° °

49. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och de nationella parlamenten.


 

SKRIVELSE FRÅN UTSKOTTET FÖR KVINNORS RÄTTIGHETER OCH JÄMSTÄLLDHET MELLAN KVINNOR OCH MÄN

Juan Fernando López Aguilar

Ordförande

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor

BRYSSEL

Ärende: <Titre>Yttrande över genomförandet av Dublin III-förordningen</Titre> <DocRef>(2019/2206(INI))</DocRef>

 

Inom ramen för det ovannämnda förfarandet har utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män ombetts att lägga fram ett yttrande för ditt utskott. Vid sitt sammanträde den 4 december 2019 beslutade utskottet att avge detta yttrande i form av en skrivelse.

Vid utskottssammanträdet den 16 juli 2020 behandlade utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män detta ärende. Vid detta sammanträde[28] beslutade utskottet att uppmana utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att som ansvarigt utskott infoga följande förslag i det förslag till resolution som antas.

Med vänlig hälsning

 

Evelyn Regner

 

FÖRSLAG

A.  Kvinnor och flickor står för en hög andel sårbara asylsökande, eftersom de ofta utsätts för flera former av diskriminering och alla former av könsrelaterat våld, människohandel och exploatering i ursprungs-, transit- och destinationsländerna, det vill säga innan de får en dokumenterad status.

1. Europaparlamentet betonar vikten av att man upptäcker och tar hänsyn till kvinnors och flickors behov under hela asylförfarandet. Parlamentet efterlyser särskild psykologisk hjälp och tillgång till sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor som utsatts för trauman och framför allt könsrelaterat våld (inklusive akutpreventivmedel, säkra aborter och förebyggande åtgärder mot hiv efter exponering), liksom en jämställdhetsanpassad utbildning för alla aktörer i hela asylprocessen, inklusive personer som arbetar med brottsbekämpning och invandring.

2. Europaparlamentet är extremt oroat över det ihållande könsbaserade våld som riktas mot kvinnor, transpersoner och alla människor som utsätts för våld på grund av sin könsidentitet och/eller sexuella läggning, ett våld som måste bekämpas för att skydda de grundläggande rättigheterna. Parlamentet fördömer den användning av tvångsåtgärder från de brottsbekämpande myndigheternas sida vid genomförandet av Dublinöverföringar som rapporterats i flera medlemsstater, där asylsökande har belagts med handfängsel, sederats och utsatts för polisvåld. Parlamentet betonar att kvinnor, särskilt gravida kvinnor, kvinnor med nyfödda barn, kvinnor med funktionsnedsättning och äldre kvinnor samt hbti-personer som söker asyl är särskilt sårbara och får brottas med långsiktiga konsekvenser.

3. Europaparlamentet fördömer frihetsberövandet av asylsökande och anser att det är paradoxalt att tillämpa åtgärder för frihetsberövande på offer för våld som söker asyl, och anser att det är mycket viktigt att undvika att gravida kvinnor och kvinnor med nyfödda barn hålls i förvar, så att man på bästa sätt skyddar moderns och barnets fysiska och psykiska hälsa. Parlamentet betonar att alternativ till förvar aktivt bör utforskas och att asylansökningar som föranleds av våld bör handläggas på ett sätt som skyddar kvinnor och flickor från sekundär viktimisering.

4. Europaparlamentet påminner om att rätten till familjeliv är viktig, särskilt med tanke på familjens framtida livsutsikter, inklusive integration, och att det därför är avgörande med adekvat spårning av familjemedlemmar i EU:s medlemsstater för att få fram relevanta familjeuppgifter med tanke på familjeåterförening inom ramen för Dublin III‑förfarandet, varvid det fastställs vilken medlemsstat som är ansvarig för asylansökan.


 

 

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

27

+

GUE/NGL

Elena Kountoura, Eugenia Rodríguez Palop

NI

Isabella Adinolfi

PPE

Rosa Estaràs Ferragut, Frances Fitzgerald, Cindy Franssen, Lívia Járóka, Arba Kokalari, Elżbieta Katarzyna Łukacijewska, Christine Schneider, Elissavet Vozemberg‑Vrionidi

Renew

Karen Melchior, Samira Rafaela, María Soraya Rodríguez Ramos, Hilde Vautmans, Chrysoula Zacharopoulou

S&D

Robert Biedroń, Vilija Blinkevičiūtė, Heléne Fritzon, Lina Gálvez Muñoz, Maria Noichl, Pina Picierno, Evelyn Regner

Verts/ALE

Gwendoline Delbos Corfield, Pierrette Herzberger Fofana, Diana Riba i Giner, Ernest Urtasun

 

7

-

ECR

Derk Jan Eppink, Andżelika Anna Możdżanowska, Jessica Stegrud

ID

Simona Baldassarre, Isabella Tovaglieri, Christine Anderson, Annika Bruna

 

0

0

 

Teckenförklaring:

+ : Ja-röster

- : Nej-röster

0 : Nedlagda röster

 


 

 

 

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

30.11.2020

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

45

10

13

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Magdalena Adamowicz, Katarina Barley, Pietro Bartolo, Nicolas Bay, Vladimír Bilčík, Vasile Blaga, Ioan-Rareş Bogdan, Patrick Breyer, Saskia Bricmont, Jorge Buxadé Villalba, Damien Carême, Caterina Chinnici, Marcel de Graaff, Anna Júlia Donáth, Lena Düpont, Cornelia Ernst, Laura Ferrara, Nicolaus Fest, Jean-Paul Garraud, Maria Grapini, Sylvie Guillaume, Andrzej Halicki, Balázs Hidvéghi, Evin Incir, Sophia in ‘t Veld, Patryk Jaki, Lívia Járóka, Marina Kaljurand, Assita Kanko, Fabienne Keller, Peter Kofod, Łukasz Kohut, Moritz Körner, Alice Kuhnke, Jeroen Lenaers, Juan Fernando López Aguilar, Nuno Melo, Nadine Morano, Javier Moreno Sánchez, Maite Pagazaurtundúa, Nicola Procaccini, Emil Radev, Paulo Rangel, Terry Reintke, Diana Riba i Giner, Ralf Seekatz, Michal Šimečka, Birgit Sippel, Martin Sonneborn, Tineke Strik, Ramona Strugariu, Annalisa Tardino, Tomas Tobé, Dragoş Tudorache, Milan Uhrík, Tom Vandendriessche, Bettina Vollath, Jadwiga Wiśniewska, Elena Yoncheva, Javier Zarzalejos

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Beata Kempa, Leopoldo López Gil, Kris Peeters, Anne-Sophie Pelletier, Sira Rego, Franco Roberti, Miguel Urbán Crespo, Hilde Vautmans

 


SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

45

+

PPE

Magdalena Adamowicz, Vasile Blaga, Ioan‑Rareş Bogdan, Lena Düpont, Andrzej Halicki, Jeroen Lenaers, Leopoldo López Gil, Nuno Melo, Kris Peeters, Emil Radev, Paulo Rangel, Ralf Seekatz, Tomas Tobé, Javier Zarzalejos

S&D

Katarina Barley, Pietro Bartolo, Caterina Chinnici, Maria Grapini, Sylvie Guillaume, Evin Incir, Marina Kaljurand, Łukasz Kohut, Juan Fernando López Aguilar, Javier Moreno Sánchez, Franco Roberti, Birgit Sippel, Bettina Vollath, Elena Yoncheva

Renew

Anna Júlia Donáth, Fabienne Keller, Moritz Körner, Maite Pagazaurtundúa, Ramona Strugariu, Dragoş Tudorache, Hilde Vautmans, Sophia in 't Veld, Michal Šimečka

Verts/ALE

Patrick Breyer, Saskia Bricmont, Damien Carême, Alice Kuhnke, Terry Reintke, Diana Riba i Giner, Tineke Strik

NI

Laura Ferrara

 

10

-

PPE

Balázs Hidvéghi, Lívia Járóka, Nadine Morano

ID

Nicolas Bay, Nicolaus Fest, Jean‑Paul Garraud, Peter Kofod, Tom Vandendriessche, Marcel de Graaff

NI

Milan Uhrík

 

13

0

PPE

Vladimír Bilčík

ID

Annalisa Tardino

ECR

Jorge Buxadé Villalba, Patryk Jaki, Assita Kanko, Beata Kempa, Nicola Procaccini, Jadwiga Wiśniewska

GUE/NGL

Cornelia Ernst, Anne‑Sophie Pelletier, Sira Rego, Miguel Urbán Crespo

NI

Martin Sonneborn

 

Teckenförklaring:

+ : Ja-röster

- : Nej-röster

0 : Nedlagda röster

 

 

[2] EPRS, ”Dublin Regulation on International protection applications, European Implementation Assessment”, februari 2020.

[4] Eurostat.

[5] EPRS, ”Reformen av Dublinsystemet”, mars 2019.

[6] Easo, ”Special Report: asylum trends and Covid-19”, april 2020.

[7] EU:s byrå för grundläggande rättigheter (FRA), yttrande 3/2019, mars 2019.

[8] EPRS 2020, s. 39.

[9] Revisionsrätten 2019, s. 4 och 51.

[10] Rådets beslut (EU) 2015/1601, skäl 23.

[12] Revisionsrätten 2019, s. 48.

[13] La Cimade, ”Règlement Dublin, la machine infernale de l’asile européen”, april 2019.

[14] Se EPRS 2020, s. 68.

[15] Dutch Advisory Committee on Migration Affairs 2019.

[16] EPRS 2020, s. 63.

[17] Dutch Advisory Committee on Migration Affairs 2019.

[18] Denna ståndpunkt stöds av Regionkommittén. Resolution av den 8 december 2018 om det gemensamma europeiska asylsystemet.

[19] EPRS 2020, s. 35–37.

[20] Easo april 2020: informationsblad om det gemensamma europeiska asylsystemet.

[21] Se t.ex. ”Easo, Practical guide on the implementation of the Dublin III Regulation”, oktober 2019.

[22] EUT L 180, 29.6.2013, s. 31.

[23] EUT L 239, 15.9.2015, s. 146.

[24] EUT L 248, 24.9.2015, s. 80.

[25] EUT C 58, 15.2.2018, s. 9.

[26] EDAL, Europadomstolen - Rahimi mot Grekland, ansökan nr 8687/08, dom av den 5 juli 2011: https://www.asylumlawdatabase.eu/en/content/ecthr-rahimi-v-greece-application-no-868708-1.

[27] Europeiska kommissionen, Europeiska migrationsnätverket, studie från mars 2019 om hur viseringsliberalisering inverkar på destinationsländerna: Impact of Visa Liberalisation on Countries of Destination: https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/00_eu_visa_liberalisation_2019_synthesis_report_en_0.pdf

[28] Följande ledamöter var närvarande vid slutomröstningen: Evelyn Regner (ordförande), Robert Biedroń (vice ordförande), Gwendoline Delbos‑Corfield (vice ordförande), Evelyn Regner (föredragande av yttrande), Elena Kountoura, Eugenia Rodríguez Palop (för GUE/NGL), Isabella Adinolfi (för NI), Rosa Estaràs Ferragut, Frances Fitzgerald, Cindy Franssen, Lívia Járóka, Arba Kokalari, Elżbieta Katarzyna Łukacijewska, Christine Schneider, Elissavet Vozemberg Vrionidi (för PPE), Karen Melchior, Samira Rafaela, María Soraya Rodríguez Ramos, Hilde Vautmans, Chrysoula Zacharopoulou (RE), Robert Biedroń, Vilija Blinkevičiūtė, Heléne Fritzon, Lina Gálvez Muñoz, Maria Noichl, Pina Picierno, Evelyn Regner (för S&D), Gwendoline Delbos Corfield, Pierrette Herzberger Fofana, Diana Riba i Giner, Ernest Urtasun (för Verts/ALE), Derk Jan Eppink, Andżelika Anna Możdżanowska, Jessica Stegrud (för ECR), Simona Baldassarre, Isabella Tovaglieri, Christine Anderson, Annika Bruna (för ID) i enlighet med artikel 209.7.

Senaste uppdatering: 11 december 2020Rättsligt meddelande - Integritetspolicy