Förfarande : 2019/2207(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A9-0248/2020

Ingivna texter :

A9-0248/2020

Debatter :

PV 18/01/2021 - 17
CRE 18/01/2021 - 17

Omröstningar :

PV 20/01/2021 - 17

Antagna texter :

P9_TA(2021)0006

<Date>{08/12/2020}8.12.2020</Date>
<NoDocSe>A9-0248/2020</NoDocSe>
PDF 277kWORD 87k

<TitreType>BETÄNKANDE</TitreType>

<Titre>om genomförandet av den europeiska arresteringsordern och förfarandena för överlämnande mellan medlemsstaterna</Titre>

<DocRef>(2019/2207(INI))</DocRef>


<Commission>{LIBE}Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor</Commission>

Föredragande: <Depute>Javier Zarzalejos</Depute>

ÄNDRINGSFÖRSLAG
MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER
 FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR KONSTITUTIONELLA FRÅGOR
 INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET
 SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

MOTIVERING – BAKGRUND OCH SLUTSATSER

Förfarande och källor

2002 års rambeslut om en europeisk arresteringsorder är det första instrumentet för ömsesidigt erkännande inom EU:s strafflagstiftning, och därmed det instrument med störst erfarenhet i fråga om ömsesidigt erkännande. Det grundar sig på artiklarna 31 a och b och artikel 34.2 b i det tidigare EU-fördraget och föreslogs av kommissionen inom ramen för den tidigare tredje pelaren. Det skulle införlivas senast den 31 december 2003. Medlemsstaterna har således 16 års erfarenhet av ovannämnda instrument. Samtliga medlemsstater deltar i instrumentet. Detta betänkande utgör ett tillfälle att bedöma hur den mekanism som inrättades genom rambeslut 2002/584/RIF har tillämpats i de berörda medlemsstaterna.

 

Som nämnts ovan grundar sig detta instrument på principen om ömsesidigt erkännande, vilket innebär att europeiska arresteringsorder som utfärdats i en medlemsstat måste erkännas och verkställas direkt i en annan medlemsstat, utom i vissa särskilda fall.

Betänkandet kommer att behandla

 de hinder som uppstått vid genomförandet på medlemsstatsnivå,

 kopplingen till komplementära instrument,

 utmaningar vad gäller den mångfald av åtgärder som medlemsstater kan vidta vid genomförandet av de europeiska arresteringsorderna,

 instrumentets effekt i fråga om skydd av grundläggande rättigheter,

 rekommendationer om hur de olika utmaningar som uppstått vid genomförandet kan övervinnas.

Föredraganden har samlat in information och förlitat sig på bland annat följande källor:

 en omfattande diskussion med berörda parter vid LIBE-utskottets sammanträde den 20 februari 2020,

 en efterhandsbedömning av Europaparlamentets utredningstjänst, som offentliggjordes i juni 2020,

 informationsutbyte med berörda parter, såsom Europeiska kommissionen, Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust), Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA), akademiker (inklusive Europaparlamentets betänkande om den europeiska arresteringsordern från 2016) och rättstillämpare som använder instrumentet,

 kommissionens genomföranderapport av den 2 juli 2020.

 

Allmän översikt över genomförandet av den europeiska arresteringsordern

Sedan rambeslut 2002/584/EU om en europeisk arresteringsorder trädde i kraft 2004 har man samlat in en avsevärd mängd uppgifter, men problemet är att uppgifterna inte alltid är koherenta och att man måste förstå dem rätt, till exempel när det gäller den statistiska skillnaden mellan utfärdade europeiska arresteringsorder och verkställda europeiska arresteringsorder. Här skulle en enkel avläsning av siffrorna kunna ge ett felaktigt intryck av att efterlevnaden är låg. Så är inte fallet, vilket kommissionen har förklarat. Det finns även ett stort antal nationella domar och domar från EU-domstolen som klargör en del frågor ytterligare och visar på behovet av eventuella förbättringar eller konsolideringar. Dessutom har rättstillämpare och EU-organ, till exempel Eurojust, samlat in betydande sakkunskap. Eurojust har till och med publicerat en vägledning om EU-domstolens rättspraxis när det gäller den europeiska arresteringsordern. Frågan har också analyserats ingående av icke-statliga organisationer, till exempel Fair Trials International, i rapporten från 2016 från Rådet för advokatsamfunden i Europeiska unionen (CCBE) och av andra.

Utifrån dessa uppgifter kan man fastställa att den europeiska arresteringsordern generellt sett fungerar på ett tillfredsställande sätt. Tillämpningen av instrumenten visade dock att det behövs ytterligare klargöranden på en del områden. De avser följande:

- Definitionen av ne bis in idem. EU-domstolen har tidigare tydligt definierat frågan om obligatoriskt icke-erkännande på grundval av ne bis in idem i artikel 3.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, där frågan om ”samma gärning” och ”verkställighet av påföljd” varit tvungen av klargöras.

- Utfärdandet av flera europeiska arresteringsorder från olika medlemsstater och deras rangordning.

- Frågan om proportionalitet – utfärdandet av europeiska arresteringsorder för ringa brott i en del medlemsstater. Frågan har behandlats i handboken för den europeiska arresteringsordern.

- Frågan om ytterligare skäl för icke-erkännande som inte anges uttryckligen i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och som rör grundläggande rättigheter, såsom fängelseförhållanden eller rättsväsendets oberoende. EU-domstolen har klargjort att artikel 3 i Europakonventionen (artikel 4 i stadgan) ska tillämpas fullt ut i fråga om fängelseförhållanden liksom vissa grundläggande garantier i fråga om en rättvis rättegång, såsom rättsväsendets oberoende och opartiskhet, men EU-domstolen tillämpade en lättare standard vid bedömningen (inte uppenbar rättsvägran, enligt Europadomstolen).

- Problem som rör definitionen av rättslig myndighet, där EU-domstolen klargjort att utfärdande myndigheter endast kan vara oberoende åklagare och domare. I detta avseende utarbetade Eurojust en vägledning för tolkning av de olika nationella åklagarväsendena.

- Frågan om dubbel straffbarhet vid bedömning av brott, som inte ingår i förteckningen över de 32 brotten, för vilka dubbel straffbarhet har uteslutits.

- Frågan om överensstämmelse med andra instrument när det gäller den misstänktes rättigheter, såsom direktivet om tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden och direktivet om tillgång till försvarare, samt andra instrument för ömsesidigt erkännande, såsom rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen eller direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder.

- Frågan om en gemensam tolkning av vissa begrepp som rör den europeiska arresteringsordern, såsom en gemensam tolkning av europeiska arresteringsorder under ett straffrättsligt förfarande (och begreppet ”redo för rättegång”), frågan om accessoriska brott, tidsfrister och krav på underrättelse osv.

Föredragandens huvudsakliga slutsats och rekommendation

Mot bakgrund av ovanstående vill föredraganden påpeka följande:

a. Allmänt

Enligt den statistik som finns tillgänglig är systemet med en europeisk arresteringsorder en framgång och de begränsade problem som finns ifrågasätter inte detta faktum. En av de viktigaste aspekter som rör mervärde är tillämpligheten i EU:s alla medlemsstater. Därför bör alla korrigeringar och förbättringar beakta och bygga vidare på detta.

b. Tidigare rättsliga frågor och rollen för EU-domstolen och andra icke-bindande instrument

Ett betydande antal öppna rättsliga frågor kunde behandlas i samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen genom preliminära frågor. Mot bakgrund av detta gavs svar på definitionen av ”utfärdande rättslig myndighet” (domstolar och oberoende åklagare). Förbudet mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling i fråga om fängelseförhållanden samt vikten av de nationella rättssystemens oberoende har också betonats. Principen ne bis in idem har förtydligats, och så även kopplingen till andra instrument (om erkännande av fängelsestraff) osv. Dessutom kunde frågor tidigare klargöras genom icke-bindande lagstiftning, såsom handböcker om den europeiska arresteringsordern, Eurojusts informationsmeddelanden och utbildning av domare och sakkunniga.

c. Dubbel straffbarhet och en vidareutveckling av området med frihet, säkerhet och rättvisa

Dubbel straffbarhet utgjorde ett problem i vissa fall, främst i fråga om olika tolkningar av kontrollens omfattning och de 32 typer av brott som inte bör kontrolleras. I detta avseende förefaller en del praktiska och rättsliga klargöranden vara nödvändiga. I syfte att främja införlivandet bör man därför överväga en eventuell utvidgning av förteckningen över de 32 brotten (till exempel hatbrott eller brott mot den allmänna ordningen och medlemsstaternas konstitutionella integritet) eller till och med en annan strategi i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i form av en så kallad ”negativ förteckning”, i enlighet med artiklarna 27 och 28 i kommissionens ursprungliga förslag om en europeisk arresteringsorder (COM(2001)0522 final). Där angav kommissionen följande: ”Enligt artikel 27 får en medlemsstat upprätta en förteckning över gärningar för vilka den vägrar att verkställa europeiska arresteringsorder. Förteckningen får bara omfatta gärningar som inte är straffbara i den medlemsstat som upprättat förteckningen, men som är straffbara i andra medlemsstater. Det typiska exemplet är gärningar som avkriminaliserats i en medlemsstat (till exempel abort, narkotikainnehav och dödshjälp). Man kan säga att avkriminaliseringen i dessa fall har beslutats i demokratisk ordning och att landet inte längre är beredd att bistå andra länder, som fortfarande bestraffar gärningarna i fråga. I förteckningen får man också ta med mer allmänna frågor kopplade till brott, exempelvis straffmyndighetsålder. Förteckningen över gärningar skall översändas till rådets generalsekretariat och kommissionen och offentliggöras. En medlemsstat kan åberopa undantagen med början tre månader efter det att förteckningen, eller en ändring i förteckningen, offentliggjorts.”

d. Koherens

Föredraganden anser att en av de viktigaste frågorna rör en konsekvent tillämpning. Det är ofta inte rambeslutet om den europeiska arresteringsordern i sig som är problemet, utan framför allt olika tolkningar av vissa begrepp, och här måste kommissionen ge en viss vägledning och vid behov inleda överträdelseförfaranden för att tillhandahålla en gemensam tolkning.

I detta avseende är det viktigt att det finns en tydlig och konsekvent vision för EU:s strafflagstiftning och ömsesidigt erkännande av straffrätten, som även beaktar den nuvarande nivån för harmonisering av processuella och grundläggande rättigheter inom straffrätten. En sådan samsyn kräver att samma lösning tillämpas på olika instrument för ömsesidigt erkännande, eftersom ett lapptäcke som bygger på fall till fall varken utgör någon bra lagstiftning eller är till någon nytta för rättstillämpare. Några exempel är användningen av obligatoriska och fakultativa skäl för icke-erkännande i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern, men endast fakultativa skäl i andra instrument, den systematiska användningen och definitionen av ett skäl för icke-erkännande av grundläggande rättigheter och samma förteckning över skäl för icke-erkännande osv.

De frågor om koherens som identifierats måste hanteras genom praktiska åtgärder (utbildning av rättstillämpare), icke-bindande lagstiftning (handböcker och rekommendationer), eventuellt en mycket målinriktad lagstiftning (definitionen av rättslig myndighet, ne bis in idem, grundläggande rättigheter osv.) och kompletterande lagstiftning (frihetsberövande före rättegång). På medellång och lång sikt ska även en europeisk kodex för straffrättsliga ärenden upprättas.

e. Utbildning

Utbildning är en av de viktigaste komponenterna för en korrekt tillämpning av den europeiska arresteringsordern. Under de senaste åren har man gjort mycket på detta område, bland annat har man upprättat plattformar som europeiska nätverket för rättslig utbildning (EJTN), som medfinansieras av kommissionen, och man har infört en särskild utbildning för domare och åklagare om EU:s instrument för ömsesidigt erkännande och språkutbildningar. Tyvärr deltar inte alla medlemsstater och utbildningsinstitutioner för tjänstemän i rättsväsendet regelbundet i denna utbildning. Därför ska man överväga att införa ännu en EU-plattform, som omfattar EU:s alla medlemsstater, och som är avsedd för informationsutbyte och lärande och som innehåller en översikt över de olika ländernas rättspraxis när det gäller den europeiska arresteringsordern.

f. Harmonisering av processuella rättigheter och garantier samt ömsesidigt förtroende

Det är ofta inte rambeslutet om den europeiska arresteringsordern i sig som är problemet, utan bristen på ömsesidigt förtroende till följd av bristande harmonisering av vissa gemensamma grundläggande processuella rättigheter och normer. Vissa framsteg gjordes i och med de sex direktiven om misstänktas processuella rättigheter, direktivet om brottsoffers rättigheter och harmoniseringen av vissa brott enligt artikel 83.1 i EUF-fördraget. Kompletterande lagstiftning ska dock i första hand bedömas i fråga om tillåtlighet av bevis (vikten av gemensamma normer för slutliga domar och deras ömsesidiga erkännande) och i ännu högre grad i fråga om frihetsberövande före rättegång. Artikel 82.2 i EUF-fördraget utgör en rättslig grund för fängelseförhållanden vid frihetsberövande före rättegång. Dessa normer bör göra att man strävar efter högsta möjliga standarder och inte den minsta gemensamma nämnaren. Man bör undvika att det i likhet med en del tidigare direktiv anges otydliga undantag som kan främja en bred tillämpning av dem från medlemsstaternas sida (t.ex. begränsningar av rätten till försvarare före rättegång). I detta avseende bör kommissionen snarast möjligt utfärda varningar till de medlemsstater som inte har införlivat gemensamma normer och vid behov inleda överträdelseförfaranden. Bara genom fullständig efterlevnad av gemensamt överenskomna normer kan ömsesidigt förtroende främjas.

 


FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om genomförandet av den europeiska arresteringsordern och förfarandena för överlämnande mellan medlemsstaterna

(2019/2207(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

 med beaktande av artiklarna 2, 3, 6 och 7 i fördraget om Europeiska unionen (EU‑fördraget) och artikel 82 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget),

 med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 4, 47, 48 och 52,

 med beaktande av rättspraxisen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som hänvisar till ömsesidigt erkännande, grundläggande rättigheter och skyldigheter enligt artikel 2 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) om rätten till liv[1],

 med beaktande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna[2],

 med beaktande av rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder[3],

 med beaktande av rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen[4],

 med beaktande av rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande[5],

 med beaktande av kommissionens rapporter om genomförandet av den europeiska arresteringsordern och förfarandena för överlämnande mellan medlemsstaterna (COM(2005)0063 och SEC(2005)0267, COM(2006)0008 och SEC(2006)0079, COM(2007)0407 och SEC(2007)0979 och COM(2011)0175 samt SEC(2011)0430),

 med beaktande av den reviderade versionen av handboken för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder,

 med beaktande av sina resolutioner av den 15 december 2011 om villkoren för frihetsberövanden i EU[6], av den 27 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om översynen av den europeiska arresteringsordern[7] och av den 5 oktober 2017 om kriminalvårdssystem och fängelseförhållanden[8],

 med beaktande av sin ståndpunkt, som antogs vid första behandlingen den 17 april 2019, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av programmet för rättsliga frågor[9],

 med beaktande av rådets färdplan från 2009 för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden[10],

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden[11],

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden[12],

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet[13],

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden[14],

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden[15],

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder[16],

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området[17],

 med beaktande av Europaparlamentets utredningstjänsts (EPRS) bedömning från juni 2020 av genomförandet av den europeiska arresteringsordern på EU-nivå,

 med beaktande av kommissionens rapport av den 2 juli 2020 om genomförandet av rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (COM(2020)0270),

 med beaktande av bedömningen av det europeiska mervärdet som slutfördes i januari 2014 på begäran av Europaparlamentets utredningstjänst om en europeisk arresteringsorder samt utredningstjänstens studie av kostnaden för uteblivna EU-åtgärder på området processuella rättigheter och förhållanden vid frihetsberövande från december 2017,

 med beaktande av rådets slutrapport av den 27 maj 2009 om den fjärde omgången av ömsesidiga utvärderingar – den praktiska tillämpningen av den europeiska arresteringsordern och motsvarande förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna,

 med beaktande av kommissionens rapport av den 26 september 2019 om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (COM(2019)0560),

 med beaktande av rådets slutsatser av den 13 december 2018 om ömsesidigt erkännande i straffrättsliga frågor – ”Främjande av ömsesidigt erkännande genom förstärkning av ömsesidigt förtroende”[18],

 med beaktande av rådets slutsatser av den 16 december 2019 om alternativa åtgärder till frihetsberövande: Användning av icke frihetsberövande påföljder och åtgärder inom det straffrättsliga området[19],

 med beaktande av EU-strategin för brottsoffers rättigheter (2020–2025) (COM(2020)0258),

 med beaktande av olika rapporter från nationella, europeiska och internationella icke-statliga organisationer,

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 av den 14 november 2018 om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust)[20],

 med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 september 2020 om 2020 års rapport om rättsstatsprincipen: Rättsstatssituationen i EU (COM(2020)0580),

 med beaktande av sin resolution av den 7 oktober 2020 om inrättande av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter[21],

 med beaktande av det fakultativa protokollet från 2002 till FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

 med beaktande av det arbete som utförts av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, särskilt rapporterna Rights in practice: access to a lawyer and procedural rights in criminal and European arrest warrant proceedings av den 13 september 2019, Criminal detention conditions in the European Union: rules and reality av den 11 december 2019 och Criminal detention and alternatives: fundamental rights aspects in EU cross-border transfers av den 9 november 2016, samt databasen för straffrättsliga frihetsberövanden, som togs i bruk i december 2019,

 med beaktande av Europarådets konventioner, rekommendationer och resolutioner om kriminalvårdsärenden och straffrättsligt samarbete,

 med beaktade av artikel 54 i arbetsordningen och artikel 1.1 led e i och bilaga 3 till talmanskonferensens beslut av den 12 december 2002 om förfarandet för beviljande av tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden,

 med beaktande av yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor,

 med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A9-0248/2020), och av följande skäl:

A. Det rättsliga samarbetet i unionen är en relevant faktor för att klara av de miljömässiga, sociala, ekonomiska och digitala utmaningar som unionen står inför.

B. Förfarandet för den europeiska arresteringsordern är ett förenklat och påskyndat förfarande för överlämnande över gränserna som antogs efter terroristattackerna den 11 september 2001 och som, sedan det infördes, har blivit det främsta och mest frekvent använda instrumentet för ömsesidigt erkännande i brottmål.

C. Den europeiska arresteringsordern är på det hela taget en framgång och har ersatt utlämningar med överlämnanden. Tidsåtgången för överlämnanden har förkortats till i genomsnitt 40 dagar under 2017, från i genomsnitt 50 dagar under 2016, i de fall då personen inte samtycker. I vissa medlemsstater förekommer dock förseningar eller en underlåtenhet att följa kraven på ömsesidigt erkännande. I vissa sällsynta fall har medlemsstater rapporterat att överlämnandena kan dröja upp till 90 dagar i de fall då personen inte samtycker.

D. Av de 150 000 europeiska arresteringsorder som utfärdades mellan 2005 och 2016 verkställdes 43 000. Sådana obearbetade siffror är vilseledande när det gäller den metod som använts och hur framgången generellt sett ser ut, vilket kommissionen har förklarat.

E. EU:s straffrättsliga samarbete bygger på ömsesidigt erkännande, som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999. Lissabonfördraget ändrade EU:s konstitutionella konstellation avsevärt och tillhandahöll en uttrycklig rättslig grund för regler och förfaranden för att säkerställa ömsesidigt erkännande av alla former av domar och rättsliga avgöranden i artikel 82 i EUF-fördraget.

F. Ömsesidigt erkännande är inte något nytt begrepp utan har vidareutvecklats på området med frihet, säkerhet och rättvisa, efter att ursprungligen ha utvecklats inom den inre marknaden (genom en logik som härrör från Cassis de Dijon-målet). Ömsesidigt erkännande inom straffrätt har emellertid en annan logik och rättslig grund än ömsesidigt erkännande av regler för marknadstillträde. Ömsesidigt erkännande på området med frihet, säkerhet och rättvisa har i det avseendet särskilda särdrag, med tanke på dess inverkan på grundläggande rättigheter och den nationella suveräniteten samt i vilken utsträckning det behöver underlättas genom harmonisering av materiell straffrätt och straffprocessrätt, särskilt när det gäller rättssäkerhetsgarantier. Varje litet steg från att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande i brottmål kan få negativa konsekvenser och påverka dess tillämpning på andra områden, till exempel den inre marknaden.

G. Ömsesidigt erkännande innebär ett direkt erkännande av rättsliga avgöranden från andra medlemsstater, medan icke-erkännande utgör undantaget, och innebär att ett rättsligt avgörande inte bör vägras endast på grund av att det har utfärdats i en annan medlemsstat. Tillämpningen av ömsesidigt erkännande av beslut som fattats av andra medlemsstater är inte förenlig med en ändring av sådana beslut, såvida ändringen inte görs av de skäl som anges i rambeslut 2002/584/RIF. Det måste råda en anda av samarbete och ömsesidigt förtroende mellan de behöriga rättsliga myndigheterna vid tillämpningen av detta instrument. Ömsesidigt erkännande och grundläggande rättigheter måste gå hand i hand.

H. Ömsesidigt erkännande kräver en hög nivå av ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna till följd av att det bygger på en gemensam tolkning av rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna. Europeiska unionen behöver detta förtroende vid denna historiska och avgörande tidpunkt för att med framgång ta itu med gemensamma utmaningar. Det är viktigt med ett stärkt förtroende för att den europeiska arresteringsordern ska fungera väl.

I. Inrättandet av EU-mekanismen för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter bör vara avgörande för att stärka det ömsesidiga förtroendet, eftersom det är avsett att peka ut områden där det krävs förbättringar när det gäller rättsstatsprincipen. Vissa medlemsstaters otillräckliga och inkonsekventa genomförande av rambeslut 2002/584/RIF bidrar inte till att stärka detta ömsesidiga förtroende. En EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter kan vara användbar för att säkerställa en konsekvent tillämpning när verkställande har avvisats på grundval av en överträdelse av de grundläggande rättigheterna och därmed stärka det ömsesidiga erkännandet mellan medlemsstaterna.

J. Ömsesidigt förtroende kräver att medlemsstaterna följer EU-rätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns enligt stadgan och rättsstatsprincipen, såsom rättsväsendets oberoende.

K. Den europeiska arresteringsordern har bidragit till att utveckla och konsolidera ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Artikel 6 i EU-fördraget om stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europakonventionen, artiklarna 8, 15.3, 16 och 18–25 i EUF-fördraget, direktiven om processuella rättigheter och direktiv 2012/29/EU om brottsoffers rättigheter[22] är alla centrala delar av ramen för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. En felaktig tillämpning av den europeiska arresteringsordern skulle kunna ha skadliga effekter för det polisiära och rättsliga samarbetet i hela unionen, enskilda personer och deras familjer, Schengenområdets funktion och de grundläggande rättigheterna.

L. Medlemskap i Europeiska unionen innebär respekt för en uppsättning värden såsom människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter, enligt vad som fastställs i artikel 2 i EU-fördraget och medlemsstaternas rättssystem, samt efterlevnad av dessa.

M. I en jämlik union som skyddar måste alla brottsoffer säkerställas skydd[23] samtidigt som man också skyddar de misstänkta och tilltalade personernas rättigheter. EU har antagit instrument som syftar till att stärka offrens rättigheter genom att anta en rad olika instrument som komplement till frihetsberövande eller överlämnade av misstänkta och dömda personer.

N. De flesta problem som tas upp i samband med tillämpningen av den europeiska arresteringsordern har i vissa frågor hanterats av Europeiska unionens domstol (EU‑domstolen), såsom ne bis in idem[24], rättslig myndighet[25], företräde och EU-harmonisering[26], rättsväsendets oberoende[27], grundläggande rättigheter[28], dubbel straffbarhet[29], skäl till vägran och utlämning av EU-medborgare till tredjeländer[30]. Samtidigt får rättsliga avgöranden inte ersätta väl utformad lagstiftning på unionsnivå.

O. Dubbel straffbarhet är ett begrepp på området internationella utlämningar och även om det knappast är förenligt med ömsesidigt erkännande kan det i praktiken behövas i en mycket begränsad utsträckning för eftersökta personer i enlighet med EU-domstolens rättspraxis. Dubbel straffbarhet är bara ett skäl som får användas för att vägra den europeiska arresteringsordern, och som sällan åberopas av verkställande myndigheter. Förteckningen över brott utan dubbel straffbarhet omfattar redan ett brett spektrum av brott, av vilka många ännu inte har harmoniserats särskilt väl i medlemsstaterna. En sådan förteckning bör omprövas och eventuellt utvidgas i enlighet med förfarandet i artikel 2.3 i rambeslut 2002/584/RIF.

P. Begreppet ömsesidigt erkännande skulle inte kräva en harmonisering av materiell straffrätt och straffrättsliga förfaranden i sig, men praxis för rättsligt samarbete har visat att en harmonisering av vissa begränsade gemensamma normer och definitioner är nödvändig för att främja ömsesidigt erkännande, såsom erkänns i artikel 82.2 i EUF-fördraget. Vissa framsteg har gjorts under de senaste åren, nämligen antagandet av sex direktiv om processuella rättigheter, direktiv 2012/29/EU om brottsoffers rättigheter, alternativa åtgärder till den europeiska arresteringsordern, såsom den europeiska utredningsordern, och harmoniseringen av vissa brottsrekvisit. De sex direktiven om rättssäkerhetsgarantier har dock inte genomförts fullt ut och korrekt, vilket fortfarande är en källa till oro.

Q. Kommissionen har betonat att det finns svårigheter med att genomföra vissa bestämmelser i direktiv 2013/48/EU om rätten till tillgång till försvarare och den europeiska arresteringsordern, särskilt vad gäller möjligheten att få tillgång till en försvarare i både den verkställande och den utfärdande medlemsstaten. Genomförandet av de andra direktiv om rättssäkerhetsgarantier som innehåller särskilda bestämmelser om den europeiska arresteringsordern (2010/64/EU, 2012/13/EU, 2016/800/EU och 2016/1919/EU) har hittills varit otillräckligt, bland annat när det gäller beaktandet av jämlikhet i medel.

R. Andra instrument har bidragit till att hantera vissa frågor som rör den europeiska arresteringsordern, såsom direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder och förordning (EU) 1805/2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande[31], och har tillämpat principerna om ömsesidigt erkännande på andra typer av rättsliga avgöranden.

S. I EU:s färdplan från 2009 för att stärka de processuella rättigheterna i brottmål erkänns frågan om perioder av frihetsberövande före rättegång. Fängelseförhållandena är ett problem i många medlemsstater och måste vara förenliga med de värden som stadgas i artikel 2 i EU-fördraget. Det finns problem med rättsstaten i vissa medlemsstater, vilket återspeglas i Europadomstolens domar.

T. I sin resolution av den 27 februari 2014 om översyn av den europeiska arresteringsordern efterlyste Europaparlamentet bland annat införandet av en tvingande vägransgrund där det finns tungt vägande skäl att anta att verkställandet av åtgärden skulle vara oförenligt med den verkställande medlemsstatens skyldigheter enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan. 2017 ledde ärenden rörande grundläggande rättigheter till vägran av överlämnande i 109 fall.

U. Ömsesidigt erkännande ställer krav på att rättstillämpare, inbegripet jurister inom straffrätt, får utbildning i EU-rätten.

V. Eurojust spelar en väsentlig för att underlätta och samordna verkställandet av europeiska arresteringsorder. Bestånd från Eurojust efterfrågas i allt större utsträckning i samband med verkställandet av europeiska arresteringsorder, vilket avsevärt har ökat byråns arbetsbörda. Bara under 2019 underlättade Eurojust verkställandet av europeiska arresteringsorder i 703 nya fall och 574 pågående fall. Eurojust är en oberoende och självständig byrå vid sidan av Europeiska åklagarmyndigheten.

W. Jämförelser av uppgifter visar på en trend med allt fler europeiska arresteringsorder, där antalet utfärdade europeiska arresteringsorder ökar från år till år.

X. Ett harmoniserat genomförande av den europeiska arresteringsordern, tillsammans med ett fullständigt och korrekt genomförande av direktiven om processuella rättigheter, ökad användning av alternativa åtgärder till den europeiska arresteringsordern och införandet av EU-miniminormer för exempelvis fängelseförhållanden och förhållanden vid frihetsberövanden, kommer att förhindra så kallad forum shopping. Ett fullständigt och korrekt genomförande av den europeiska arresteringsordern i alla medlemsstaterna är nödvändigt för att korrekt kunna bedöma de relevanta lagstiftningsinstrumentens funktion och behovet av eventuella ändringar.

Allmän bedömning av genomförandet av den europeiska arresteringsordern

1. Europaparlamentet påpekar att den europeiska arresteringsordern är ett stort framsteg och ett effektivt, användbart och oumbärligt instrument för att bekämpa allvarliga gränsöverskridande brott och ställa förövarna av allvarliga brott inför rätta i den medlemsstat där straffrättsliga förfaranden har inletts eller pågår, och har positiva effekter för upprätthållandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa. Den europeiska arresteringsordern har underlättat och förbättrat samarbetet kring överlämnanden avsevärt. Parlamentet påpekar dock att världen under de senaste 20 åren har genomgått en digital omvandling som har förändrat det kriminella ekosystemet.

2. Europaparlamentet konstaterar att det finns särskilda problem. Parlamentet anser att dessa inte ifrågasätter eller äventyrar systemet, men visar att det måste förbättras och uppdateras och att problem måste åtgärdas för att undanröja vissa blinda fläckar och därmed stärka det övergripande systemet och säkerställa respekten för rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna i alla medlemsstater. Schengenområdet och den digitala omvandlingen har skapat många möjligheter för EU‑medborgarna. Parlamentet konstaterar dock att öppna gränser och ny teknik också kräver effektiva verktyg för brottsbekämpning och att rättsväsendet lagför allvarliga gränsöverskridande brott.

3. Europaparlamentet konstaterar att problemen främst rör förhållanden vid frihetsberövande och fängelseförhållanden, proportionalitet, genomförandet i förfaranden i samband med den europeiska arresteringsordern av de rättssäkerhetsgarantier som fastställs i EU-rätten, i synnerhet dubbel rättslig representation i både verkställande och utfärdande stater, utbildning, specifika frågor om rättsstaten, verkställighet av fängelsestraff[32], tidsfrister[33] och utevarodomar. I vissa mål har frågan om dubbel straffbarhet tagits upp.[34] I andra mål kan inkonsekvens i tillämpningen av skäl för att vägra att verkställa europeiska arresteringsorder skönjas. Parlamentet framhåller vidare avsaknaden av ett heltäckande datasystem som gör det möjligt att upprätta tillförlitlig kvalitativ och kvantitativ statistik om utfärdande, genomförande och vägran att verkställa europeiska arresteringsorder. Parlamentet påpekar att dessa problem inte bara undergräver det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, utan att de också är kostsamma i sociala och ekonomiska termer för de berörda personerna, deras anhöriga och samhället i stort.

4. Europaparlamentet noterar att vissa problem delvis har åtgärdats och att försök görs för att lösa dem genom en kombination av icke-bindande lagstiftning (handboken om den europeiska arresteringsordern), ömsesidiga bedömningar, stöd från Eurojust, finansiering av utbildningsprogram och verktygslådor för rättstillämpare inom ramen för EU:s program för rättsliga frågor, EU-domstolens rättspraxis och kompletterande lagstiftning (rambeslut 2009/299/RIF och antagandet av direktiven om processuella rättigheter för misstänkta och tilltalade i enlighet med färdplanen från 2009, särskilt direktiv 2013/48/EU), även om andra problem kvarstår.

5. Europaparlamentet påpekar att den europeiska arresteringsordern bör stärkas och förbättras så att den blir mer effektiv och omedelbar och respekterar nationella domstolars beslut, samtidigt som proportionaliteten respekteras, eftersom ett av målen för en starkare union kräver att medlemsstaterna litar på andra medlemsstaters rättssystem och kriminalvårdssystem, för vilket denna mekanism är väsentlig. Parlamentet påminner om att varje försvagning av det ömsesidiga erkännandet i straffrättsliga frågor oundvikligen leder till att det försvagas på andra områden, vilket skulle inverka negativt på en effektiv hantering av gemensam politik, såsom den inre marknaden.

6. Europaparlamentet konstaterar att protokoll nr 21 och nr 22 till EU-fördraget ger två medlemsstater en särställning – Irland har möjlighet att välja att delta och Danmark deltar inte i EU:s straffrätt – vilket innebär att de deltar i systemet med europeiska arresteringsorder men inte nödvändigtvis i andra instrument, såsom direktiven om rättssäkerhetsgarantier. Parlamentet betonar vikten av att säkerställa konsekvens på området med frihet, säkerhet och rättvisa.

7. Europaparlamentet understryker att den europeiska arresteringsordern inte bör missbrukas för mindre förseelser där det inte finns skäl för frihetsberövande före rättegång. Parlamentet påminner om att användningen av den europeiska arresteringsordern bör begränsas till allvarliga brott där den är strikt nödvändig och proportionerlig. Parlamentet uppmanar eftertryckligen till att mindre inkräktande rättsliga instrument, såsom den europeiska utredningsordern, där så är möjligt ska användas innan en europeisk arresteringsorder utfärdas. Parlamentet påpekar att utfärdande myndigheter bör utföra proportionalitetskontroller med beaktande av i) brottets svårhetsgrad, ii) det sannolika straffet om personen befinns skyldig till det påstådda brottet, iii) sannolikheten för frihetsberövande av personen i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnande, iv) inverkan på den eftersökta personens och dennes anhörigas rättigheter samt v) brottsoffrens intressen. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och deras rättsliga myndigheter att handlägga ärenden som rör den europeiska arresteringsordern utan onödigt dröjsmål så snart en sådan order har utfärdats, så att omfattningen av frihetsberövandet före rättegång blir så liten som möjligt.

8. Europaparlamentet betonar att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt EU-domstolen utgör ett undantag från ömsesidigt erkännande och måste tolkas strikt[35] om ett av skälen för icke-erkännande (artiklarna 3 och 4 i rambeslut 2002/548/RIF) eller en av garantierna (artikel 5 i samma beslut) är tillämpligt, eller i enlighet med EU-domstolens rättspraxis.

9. Europaparlamentet begär att vägran ska tillåtas där det finns tungt vägande skäl att anta att verkställandet av en europeisk arresteringsorder skulle vara oförenligt med den verkställande medlemsstatens skyldighet enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna. När det är motiverat att vägra verkställande på grundval av en överträdelse av de grundläggande rättigheterna måste den verkställande medlemsstaten specificera den allvarliga risken för kränkning av de grundläggande rättigheterna och fastställa skälen för vägran av verkställande på grundval av faktiska och objektiva omständigheter, så att rättslig osäkerhet och potentiell straffrihet undviks. Parlamentet påminner om att stadgan enligt EU-domstolens rättspraxis utgör den gemensamma normen för skyddet av de grundläggande rättigheterna i EU[36].

Rekommendationer för att få den europeiska arresteringsordern att fungera bättre

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla tydliga, begripliga, heltäckande och jämförbara uppgifter, eftersom de befintliga uppgifterna är förvirrande och kan ge en falsk bild av de europeiska arresteringsordningarnas (icke-)effektivitet. Parlamentet uppmanar kommissionen att ange vilken metod medlemsstaterna bör använda för att fullgöra sin skyldighet att systematiskt samla in och överföra tillförlitliga och uppdaterade uppgifter till kommissionen. Parlamentet uppmanar kommissionen att bedöma möjligheten att skapa en gemensam databas med rättsliga avgöranden om europeiska arresteringsorder, med hjälp av enbart anonymiserade uppgifter, vilket skulle bli ett smart och effektivt instrument för att bedöma rättsligt samarbete och identifiera svaga punkter, som också skulle vara bättre förberett för eventuella justeringar. Parlamentet påminner om att rättsligt samarbete är en nyckelfaktor för att garantera social, ekonomisk, miljömässig och digital stabilitet. Parlamentet upprepar sin uppmaning till kommissionen att den ska begära att få omfattande uppgifter från medlemsstaterna om funktionen för mekanismen för den europeiska arresteringsordern och att inbegripa sådana uppgifter i sin nästa genomföranderapport.

11. Europaparlamentet anser att fler övergripande åtgärder behöver antas för att stärka principen om lojalt samarbete enligt artikel 4.3 i EU-fördraget och öka det ömsesidiga förtroendet för de nationella straffrättsliga systemen och därmed medverka till ett effektivare rättsligt samarbete. Parlamentet påpekar att en kontroll av dubbel straffbarhet begränsar det ömsesidiga erkännandet och enligt EU-domstolen måste tolkas restriktivt. Parlamentet betonar dock att det finns farhågor i dagsläget kring bristen på en lämplig definition av brott på vilka regeln om dubbel straffbarhet inte längre tillämpas. Parlamentet konstaterar att ömsesidigt erkännande helst bör ske automatiskt[37] utan en förnyad prövning av sakskälen för anklagelsen och att beslut inte bör vägras såvida det inte finns anledning att åberopa något av de skäl för vägran som uttömmande förtecknas i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder eller det föreligger andra omständigheter, enligt vad som erkänns av EU-domstolen, som motiverar begränsningar av principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna.

12. Europaparlamentet understryker att principen om ömsesidigt erkännande måste vila på ömsesidigt förtroende, vilket kan uppnås endast om respekten för misstänktas och tilltalades grundläggande och processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden garanteras i hela unionen. Parlamentet påminner om vikten av att genomföra direktiven om processuella rättigheter för att garantera rätten till en rättvis rättegång. Kommissionen uppmanas i detta avseende eftertryckligen att säkerställa ett fullständigt och korrekt genomförande av dessa direktiv och att överväga att inleda överträdelseförfaranden vid behov.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera överträdelser av allmänna rättsregler i medlemsstaterna i syfte att bättre ange när den europeiska arresteringsordern bör användas och att underlätta proportionalitetsbedömningar. Parlamentet uppmanar kommissionen att göra en formell och materiell prövning av enhetligheten beträffande förteckningen över 32 kategorier som inte kräver en kontroll av dubbel straffbarhet, inbegripet kriterier såsom brottets allvar, dess gränsöverskridande dimension eller dess skadliga inverkan på unionens grundläggande värden. Större rättssäkerhet måste skapas för alla som deltar i genomförandet, så att onödiga tvister undviks. Parlamentet uppmanar kommissionen att fullt ut utvärdera problemen med att, där så är möjligt, upprätta en enhetlig förteckning över brottskategorier som grundar sig på specifika brott och intressen som skyddas av lag. Parlamentet rekommenderar dessutom att man utvärderar införandet av en bilaga med definitioner för varje post i förteckningen för att underlätta tolkningen.

14. Europaparlamentet betonar vikten av att bedöma huruvida ytterligare brott eller brottskategorier, såsom miljöbrott (t.ex. föroreningar orsakade av fartyg), vissa former av skatteundandragande, hatbrott, sexuella övergrepp, könsrelaterat våld, brott som begås med digitala medel såsom identitetsstöld, brott som inbegriper användning av våld eller ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen i medlemsstaterna samt brott mot medlemsstaternas konstitutionella integritet som begås genom våld, folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, inom ramen för ett starkare åtagande från medlemsstaterna angående rättsligt samarbete, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter. Parlamentet betonar att ett närmare rättsligt samarbete kring brott av detta slag skulle hjälpa unionen att uppnå sina egna prioriterade mål och samtidigt stärka begreppet respekt för demokratin och rättsstaten i unionen.

15. Europaparlamentet välkomnar den samordningsgrupp för den europeiska arresteringsordern som nyligen inrättats av kommissionen. Parlamentet anser att denna grupp kommer att bidra till att öka omfattningen av snabba utbyten av uppdaterad och tillförlitlig information och god praxis samt stärka samarbetet, vilket bör leda till en mer enhetlig tillämpning av den europeiska arresteringsordern mellan rättsliga myndigheter, men även leda till ett bättre informationsutbyte mellan försvarare som företräder de personer som berörs av europeiska arresteringsorder i verkställande och utfärdande medlemsstater.

16. Europaparlamentet påminner om att den strafftröskel som fastställs i artikel 2.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i princip syftar till att säkerställa proportionalitet för den europeiska arresteringsordern. Parlamentet uppmanar dock kommissionen att undersöka möjligheten att sänka treårströskeln för vissa brott, såsom människohandel, sexuellt exploatering av barn och barnpornografi.

17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att klargöra frågan om brott som är accessoriska eller relaterade till de huvudbrott som når upp till tröskeln för den europeiska arresteringsordern, till exempel genom att överväga att uppdatera handboken om den europeiska arresteringsordern eller eventuellt via EU-instrument på området för harmonisering av straffrätten, däribland att ange att europeiska arresteringsorder ska tillämpas i medlemsstaterna i detta avseende. Parlamentet påminner i detta avseende om att den europeiska arresteringsordern inte reglerar överlämnanden för accessoriska eller relaterade brott och att tillämpningen av specialitetsregeln kan hindra den utfärdande medlemsstaten från att lagföra dessa brott.

18. Europaparlamentet betonar vikten av att mer exakt fastställa uppgifter och befogenheter för de nationella myndigheter och EU-organ som är involverade i förfaranden för den europeiska arresteringsordern och att se till att de är specialiserade och har praktisk erfarenhet. Parlamentet bekräftar att ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för den verkställande myndigheten knappast kan anses vara förenligt med principen om ömsesidigt erkännande och till och med kan strida mot denna, bortsett från de skäl för icke-erkännande som anges i artiklarna 3 och 4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och så som EU-domstolen har förklarat. Parlamentet anser att en eventuell översyn av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder måste fastställa ett förfarande som innebär att en europeisk arresteringsorder vid behov kan valideras av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare i den utfärdande medlemsstaten, i enlighet med EU-domstolens rättspraxis, för att överbrygga de skiljaktiga tolkningarna av begreppet ”rättslig myndighet”. Parlamentet anser att utrymmet för skönsmässig bedömning bör begränsas i fall av dubbel straffbarhet, om rättssäkerhet kan garanteras avseende brott som uppenbart omfattas av definitionen av dubbel straffbarhet och sådana som inte gör det. Parlamentet bekräftar att förbättringar avseende rättsstatlighet, grundläggande rättigheter, fängelseförhållanden och rättstillämpares kunskaper om andra rättssystem kommer att bidra till att stärka det ömsesidiga förtroendet och ömsesidigt erkännande.

19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att bedöma införlivandet av den europeiska arresteringsordern och andra instrument för rättsligt samarbete och att vid behov inleda överträdelseförfaranden.

20. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i god tid och på ett korrekt sätt genomföra den europeiska arresteringsordern, domstolens relevanta domar om den europeiska arresteringsordern och andra rättsliga instrument på det straffrättsliga området. Parlamentet betonar att instrument såsom rambeslut 2008/909/RIF om överföring av fångar, rambeslut 2008/947/RIF om skyddstillsyn och alternativa påföljder, den europeiska utredningsordern, den europeiska övervakningsordern, den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål[38], båda kompletterar den europeiska arresteringsordern och erbjuder användbara och mindre inkräktande alternativ till den. Parlamentet betonar att den europeiska arresteringsordern bör användas endast om alla andra alternativ är uttömda och att stater inte bör tillgripa den europeiska arresteringsordern i situationer där en mindre ingripande åtgärd skulle leda till samma resultat, till exempel förhör per videokonferens eller liknande verktyg. Medlemsstaternas myndigheter uppmanas eftertryckligen att där så är möjligt använda sådana alternativa instrument i stället för att utfärda en europeisk arresteringsorder.

21. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att de rättsliga myndigheterna kan beordra tillgängliga alternativ till förvar och tvångsåtgärder i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, särskilt när en person samtycker till överlämnandet, såvida inte ett avslag är nödvändigt och motiverat.

22. Europaparlamentet noterar kommissionens oroväckande rapport om genomförandet av direktiv 2013/48/EU om rätt till tillgång till försvarare i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder. Parlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att fortsätta att bedöma medlemsstaternas efterlevnad av direktivet och att vidta lämpliga åtgärder, inbegripet överträdelseförfaranden, för att säkerställa överensstämmelse med dess bestämmelser. Parlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att öka sina ansträngningar för att säkerställa ett fullständigt genomförande av alla direktiv om rättssäkerhetsgarantier, i syfte att se till att eftersökta personer kan ta hjälp av ett effektivt försvar i gränsöverskridande förfaranden. Parlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen att överväga att vidta åtgärder mot bakgrund av det otillräckliga genomförandet av kommissionens rekommendation av den 27 november 2013 om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden[39], särskilt när det gäller sårbara vuxna.

23. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skapa flexibilitet i språkbestämmelserna för den europeiska arresteringsordern och att utveckla och tillämpa gemensam praxis i detta avseende, samtidigt som man upprätthåller rätten till tolkning och översättning för personer i straffrättsliga förfaranden i enlighet med direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Parlamentet uppmanar i detta avseende medlemsstaterna att införa nödvändiga mekanismer för att undvika förseningar eller hinder. Parlamentet beklagar att rambeslut 2002/584/RIF inte föreskriver tidsfrister för översändande av översatta europeiska arresteringsorder.

24. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreskriva en enhetlig tillämpning och en effektiv övervakning av tidsfrister.

25. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket får tillräcklig finansiering för att de ska kunna underlätta och samordna den europeiska arresteringsordern. Parlamentet beklagar djupt att kommissionens nuvarande budgetanslag för Eurojust är otillräckliga mot bakgrund av de utmaningar som byrån står inför med tanke på dess ständigt växande antal ärenden, och att de har lett till en stagnering i finansieringen trots en ökad arbetsbörda. Parlamentet påpekar att det är väsentligt att Eurojusts budget är tillräcklig för byråns uppgifter och prioriteringar så att den kan fullgöra sitt uppdrag. Parlamentet efterlyser återigen ett särskilt rättsligt nätverk för den europeiska arresteringsordern.

26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillhandahålla lämplig finansiering för rättshjälp till personer som berörs av förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, inbegripet för rättsligt bistånd i både den utfärdande och verkställande medlemsstaten innan ett överlämnande beordras, finansiering för tolkar och översättare med lämplig kompetens, särskild utbildning i den europeiska arresteringsordern för rättstillämpare, däribland polis, åklagare, personal inom rättsväsendet och försvarsadvokater, särskilt på områden såsom aspekter av de grundläggande rättigheterna i den europeiska arresteringsordern, bedömningen av proportionalitet och alternativa åtgärder till frihetsberövande, representation i fall som avser en europeisk arresteringsorder samt förfarandena för att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen och för att inhämta garantier från andra medlemsstaters myndigheter. Parlamentet understryker värdet av olika program inom det europeiska nätverket för rättslig utbildning (EJTN), såsom simuleringar av den europeiska arresteringsordern och språkutbildningar. För att säkerställa jämlikhet i medel bör jurister ha tillgång till riktad, tillgänglig och ekonomiskt överkomlig utbildning. Parlamentet uppmanar kommissionen att främja och underlätta tillhandahållande av sådan utbildning.

27. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med medlemsstaterna stödja och så småningom vidareutveckla det europeiska nätverket för rättslig utbildning och befintliga nationella utbildningsplattformar för rättsväsendet och att vid behov lansera ytterligare en utbildningsplattform för experter och rättstillämpare om instrument för ömsesidigt erkännande, inbegripet den europeiska arresteringsordern. Detta bör ge dem kunskap om det nära sambandet mellan instrumenten, inbegripet ett gemensamt utrymme för utbyte av erfarenheter.

28. Europaparlamentet konstaterar att samarbetet mellan myndigheter, inbegripet efterlevnaden av grundläggande rättigheter, kan förbättras tack vare säker teknik och digitalisering. Parlamentet välkomnar upprättandet av databasen för straffrättsliga frihetsberövanden i Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA). Parlamentet begär att det utvecklas en centraliserad databas som innehåller nationell rättspraxis om ansökan om den europeiska arresteringsordern (liksom är fallet för andra områden av EU-rätten)[40]. Parlamentet anser att en särskild offentlig databas över försvarare som arbetar med den europeiska arresteringsordern skulle kunna bidra till att garantera rätten till tillgång till försvarare.

29. Europaparlamentet efterlyser en regelbunden översyn av icke verkställda europeiska arresteringsorder och en bedömning av huruvida dessa, tillsammans med tillhörande registreringar i Schengens informationssystem II (SIS II) och Interpol, bör dras tillbaka. Parlamentet begär dessutom att europeiska arresteringsorder och tillhörande SIS II- och Interpolregistreringar ska dras tillbaka i fall där den europeiska arresteringsordern har vägrats av tvingande skäl såsom principen ne bis in idem.

30. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta yttrandena från de nationella parlamenten, i enlighet med protokoll 2 till EU-fördraget, om den beslutar att föreslå lagstiftningsakter på området för EU:s straffrätt, eftersom deras deltagande utgör en kontroll av tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i EU:s straffrätt.  

Rekommendationer avseende de grundläggande rättigheterna

31. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att respektera skyldigheterna enligt artikel 2 i EU-fördraget om människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Medlemsstaterna måste se till att varje person, inbegripet brottsoffer eller eftersökta personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder, vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts, har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i enlighet med artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och fast rättspraxis från Europeiska unionens domstol. Rättsmedel i den verkställande staten, med full respekt för rätten till ett effektivt rättsmedel, måste vara förenliga med de tidsfrister som fastställs i det tillämpliga instrumentet för ömsesidigt erkännande eller, i avsaknad av uttryckliga tidsfrister, tillhandahållas med tillräcklig skyndsamhet för att säkerställa att syftet med förfarandet för ömsesidigt erkännande inte äventyras.

32. Även om genomförandet av de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.1 i EU-fördraget påverkar det ömsesidiga erkännandet måste den verkställande myndigheten, i enlighet med EU-domstolens befintliga rättspraxis, i varje enskilt fall bedöma om det finns välgrundade skäl att anta att personen efter överlämnandet riskerar att få sina grundläggande rättigheter kränkta. Europaparlamentet understryker, med tanke på vikten av straffrättsligt samarbete och av att hela EU-systemet för rättsligt samarbete fungerar, att utlösandet av artikel 7.1 och 7.2 i EU-fördraget inte innebär automatiskt icke-erkännande. Parlamentet framhåller Eurojusts roll för att bistå medlemsstaterna när de utfärdar eller verkställer order i detta sammanhang, i syfte att öka tilltron och det ömsesidiga förtroendet. Parlamentet rekommenderar därför att det införs ett system med försiktighetsåtgärder, inbegripet tillfälligt upphävande av instrumentet, för att underbygga de garantier som ges, samtidigt som tilltron och det ömsesidiga erkännandet mellan medlemsstaterna stärks.

33. Europaparlamentet betonar sambandet mellan förhållandena vid frihetsberövande och åtgärderna i samband med den europeiska arresteringsordern och påminner medlemsstaterna om att artikel 3 i Europakonventionen och relevant rättspraxis inte enbart medför negativa skyldigheter för medlemsstaterna, utan också positiva skyldigheter genom att kräva att de ser till att fängelseförhållandena är förenliga med mänsklig värdighet och att noggranna och effektiva utredningar genomförs om rättigheter kränks. Parlamentet uppmanar kommissionen att undersöka de rättsliga och finansiella medel som finns tillgängliga på unionsnivå för att förbättra standarden för frihetsberövande.

34. Europaparlamentet är bekymrat över fängelseförhållandena i vissa medlemsstater. Parlamentet välkomnar i detta avseende FRA:s nya databas för straffrättsliga frihetsberövanden[41] och anser att den är ett positivt första steg mot en bättre gemensam bedömning av fängelseförhållandena i EU.

35. Europaparlamentet upprepar sin uppmaning[42] till medlemsstaterna att förbättra de undermåliga förhållandena i fängelserna. Parlamentet uppmanar kommissionen att fullt ut utnyttja möjligheten att finansiera en modernisering av förvarsanläggningar genom EU:s strukturfonder. Parlamentet påminner i detta avseende om att rådet i sina slutsatser från 2018 om främjande av ömsesidigt erkännande genom förstärkning av ömsesidigt förtroende[43] även uppmanade kommissionen att främja användning av EU-medel för att hjälpa medlemsstaterna att lösa problemet med undermåliga förhållanden vid frihetsberövande.

36. Europaparlamentet upprepar vikten av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter i form av ett eventuellt lagstiftningsförslag, vilande på ett interinstitutionellt avtal som består av en årlig oberoende och evidensbaserad översyn för att bedöma samtliga medlemsstaters efterlevnad av artikel 2 i EU-fördraget tillsammans med landsspecifika rekommendationer, i syfte att stärka det ömsesidiga erkännandet mellan medlemsstaterna. Parlamentet noterar att en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter skulle bli ett viktigt verktyg för att bidra till att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna i samband med tillämpningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

37. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att komplettera instrument om processuella rättigheter, till exempel när det gäller tillåtlighet av bevis och fängelseförhållanden vid frihetsberövande före rättegång, i synnerhet på grundval av Europarådets standard eller högre, även när det gäller tidsfrister för frihetsberövande före rättegång. Kommissionen bör sträva efter högsta möjliga standard samtidigt som den respekterar subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Parlamentet uppmanar kommissionen att stärka informationsverktygen för nationella verkställande myndigheter i fråga om förhållandena vid frihetsberövande före rättegång och fängelsestraff i varje medlemsstat.

38. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bland annat tillhandahålla en bedömning av efterlevnaden av principen ne bis in idem, en proportionalitetskontroll vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, på grundval av alla relevanta faktorer och omständigheter, såsom brottets allvar, huruvida ärendet är redo för rättegång, inverkan på den eftersökta personens rättigheter, kostnadseffekterna och tillgången till lämpliga, mindre inkräktande alternativa åtgärder, ett standardiserat samrådsförfarande genom vilket de behöriga myndigheterna i den utfärdande och verkställande medlemsstaten kan utbyta information om verkställandet av en europeisk arresteringsorder, i synnerhet med avseende på proportionalitet, huruvida ärendet är redo för rättegång och behörighetskonflikter, samt en översikt av möjliga lagstiftningsåtgärder i enlighet med artikel 82.1 i EUF-fördraget.

39. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ratificera det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr.

40. Europaparlamentet påpekar att brister i det rättsliga samarbetet, inbegripet i fråga om den europeiska arresteringsordern, kan strida mot brottsoffers intressen och leda till att tillgång till rättslig prövning nekas och att brottsoffer inte får skydd. Parlamentet betonar att straffrihet till följd av brister i det rättsliga samarbetet kan få skadliga och negativa konsekvenser för rättsstaten, rättssystemen och allmänhetens tilltro till institutionerna, liksom för brottsoffren själva och samhället i stort.

41. Europaparlamentet betonar att den information som svarande får om sina processuella rättigheter i straffrättsliga förfaranden enligt FRA skiljer sig åt såväl i omfattning som i hur den förmedlas. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa skyddsåtgärder för att se till att enskilda personer i praktiken informeras om sina processuella rättigheter så snart de misstänks för att ha begått ett brott.

42. Europaparlamentet noterar Europadomstolens normer och kraven i direktiv 2013/48/EU om rätt till tillgång till försvarare och direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning. Parlamentet uppmanar eftertryckligen kommissionen och medlemsstaterna att se till att rätten till försvarare och till rättshjälp i både den utfärdande och den verkställande medlemsstaten garanteras såväl i lagstiftningen som i praktiken.

Enhetliga rättsliga ramar för den europeiska arresteringsordern

43. Europaparlamentet konstaterar att den europeiska arresteringsordern är effektiv. Parlamentet anser dock att de största problemen med den europeiska arresteringsordern rör dess konsekvens och effektivitet, där det finns utrymme för förbättringar, även om vissa frågor kring efterlevnaden av EU:s värden och grundläggande rättigheter också har tagits upp.

44. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att sörja för en konsekvent politik för ömsesidigt erkännande som tar hänsyn till EU-domstolens rättspraxis, den nuvarande graden av harmonisering av medlemsstaternas straffrätt och straffrättsliga förfaranden samt de grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

45. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en övergripande fallstudie av instrumenten för ömsesidigt erkännande för att förebygga skillnader och säkerställa samordning och ett korrekt samspel dem emellan. Parlamentet kräver i synnerhet att det praktiska genomförandet av instrumentet i olika länder ska iakttas, i syfte att identifiera god praxis som leder till en hög grad av efterlevnad av de tillstånd som utfärdas av vissa länder samt de särskilda svårigheter som uppstår när graden av bristande efterlevnad av europeiska arresteringsorder är särskilt hög.

46. Europaparlamentet konstaterar att de problem med enhetligheten i samband med genomförandet av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder som identifierats måste hanteras genom en kombination av praktiska åtgärder (utbildning av rättstillämpare), icke-bindande lagstiftning (handböcker och rekommendationer), och en mycket riktad lagstiftning (definition av rättslig myndighet, ne bis in idem, grundläggande rättigheter osv.) samt, som en andra etapp, genom de medel som anses nödvändiga för att komplettera den riktade lagstiftningen (frihetsberövande före rättegång), med beaktande av den nionde omgången av ömsesidiga utvärderingar. Parlamentet anser att kommissionen bör arbeta för ett fullständigt och korrekt genomförande av den europeiska arresteringsordern i alla medlemsstater, med beaktande av EU-domstolens rättspraxis.

47. Europaparlamentet rekommenderar att man på medellång sikt arbetar för en europeisk lag om straffrättsligt samarbete som systematiskt sammanställer befintlig lagstiftning för att garantera rättssäkerhet och samstämdhet mellan de olika EU-instrumenten.

Brexit

48. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Förenade kungariket i syfte att bevara EU:s normer i fråga om processuella och grundläggande rättigheter för misstänkta och tilltalade personer. Parlamentet uttrycker sin oro över att de resultat som uppnåtts i Förenade kungariket sedan införandet av den europeiska arresteringsordern skulle kunna omintetgöras.

°

° °

49. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.


 

 

YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR KONSTITUTIONELLA FRÅGOR (12.10.2020)

<CommissionInt>till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor</CommissionInt>


<Titre>över genomförandet av den europeiska arresteringsordern och förfarandena för överlämnande mellan medlemsstaterna</Titre>

<DocRef>(2019/2207(INI))</DocRef>

Föredragande av yttrande: <Depute>Paulo Rangel</Depute>

 

 

FÖRSLAG

Utskottet för konstitutionella frågor uppmanar utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att som ansvarigt utskott infoga följande förslag i det förslag till resolution som antas:

A. Sambandet mellan den europeiska arresteringsordern och unionsmedborgarskapet gör den till en naturlig följd av den fria rörligheten för personer på grundval av principen om ömsesidigt erkännande. Ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna är en nödvändig förutsättning för att den europeiska arresteringsordern ska fungera effektivt och underbyggs av en gemensam respekt för de grundläggande rättigheterna i enlighet med fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

B. Det ömsesidiga förtroendet har under de senaste åren undergrävts av en oro över de nationella rättsliga myndigheternas bristande oberoende och de förhållanden som råder i en del medlemsstaters fängelser.

C. De brittiska myndigheterna har varit ansvariga för att utfärda och verkställa ett betydande antal europeiska arresteringsorder. I den politiska förklaringen om de framtida förbindelserna nämns det att Förenade kungariket och EU ”kommer att sörja för ett omfattande, nära, balanserat och ömsesidigt samarbete på brottsbekämpningens och straffrättens område”.

D. Det pågår fortfarande förhandlingar om nya arrangemang för straffrättsligt samarbete mellan EU och Förenade kungariket.

E. Förenade kungarikets utträde ur EU gör artiklarna 10.4 och 10.5 i protokoll nr 36 till EU-fördraget obsoleta.

1. Europaparlamentet påminner om att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, som inrättar ett av de äldsta instrumenten baserat på ömsesidigt erkännande i brottmål, är ett framgångsrikt instrument för rättsligt samarbete som har lett till betydande förenklingar och bidragit till att påskynda överlämnandeförfaranden mellan EU:s medlemsstater jämfört med traditionella system för samarbete mellan olika jurisdiktioner i samband med utlämningar.

2. Europaparlamentet erkänner att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder utgör en hörnsten i det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa och att ett korrekt genomförande av det är av avgörande betydelse för att säkerställa ett smidigt samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna.

3. Europaparlamentet erkänner att genomförandet av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder har utsatt rättssystemen i många medlemsstater för påfrestningar, särskilt när det gäller utlämningar av deras egna medborgare. Parlamentet noterar att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder har avslöjat stora nationella skillnader i fråga om materiell straffrätt och straffprocessrätt.

4. Europaparlamentet anser att den gränsöverskridande dimensionen i allt fler brott, bland annat de som rör korruption, människohandel, digitala brott, miljöskador och könsrelaterat våld, gör det ännu viktigare för medlemsstaterna att respektera rättsstatsprincipen och de grundläggande rättigheterna, särskilt när det gäller processuella rättigheter.

5. Europaparlamentet understryker att det faktiska upphörandet av de övergångsåtgärder som rör rättsliga och inrikes frågor i enlighet med avdelning VII i protokoll nr 36 till EU-fördraget gör att medlemsstaterna får ett större ansvar att, i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i EU-fördraget, avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål, inbegripet de mål som anges i artikel 3 i EU-fördraget.

6. Europaparlamentet noterar att genomförandet av den europeiska arresteringsordern fortfarande inte når upp till sin fulla potential på grund av bristen på förtroende mellan medlemsstaterna. Parlamentet framhåller att det är medlemsstaternas ansvar att säkerställa en hög grad av ömsesidigt förtroende, vilket grundas på deras skyldighet att respektera fördragen, stadgan om de grundläggande rättigheterna och EU-lagstiftningen, och deras institutioners efterlevnad av EU:s värden, inbegripet respekten för rättsstaten och de grundläggande rättigheterna (artiklarna 2 och 6 i EU-fördraget).

7. Europaparlamentet betonar att principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder, i sin tur bygger på medlemsstaternas förtroende för att deras respektive nationella rättssystem kan ge ett likvärdigt och effektivt skydd av de grundläggande rättigheter som erkänns på EU-nivå och då särskilt i stadgan.

8. Europaparlamentet understryker därför att medlemsstaterna i fråga om den europeiska arresteringsordern är skyldiga att säkerställa en hög skyddsnivå för de processuella och grundläggande rättigheterna och respekt för rättsstatsprincipen, liksom att säkerställa rättsväsendets oberoende, för att garantera ett effektivt domstolsskydd. Parlamentet noterar den betydande utvecklingen av rättspraxis vid Europeiska unionens domstol (EU-domstolen), som bekräftat dessa principer.

9. Europaparlamentet understryker att inrättandet av en EU-mekanism för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter kommer att bidra till att förstärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och på så sätt förbättra det sätt som principen om ömsesidigt erkännande fungerar på.

10. Europaparlamentet konstaterar att om en medlemsstat åsidosätter EU:s värden i artikel 2 i EU-fördraget, då äventyras tillämpningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder eftersom förtroendet minskar. Respekten för dessa värden bör därför säkerställas genom att man använder sig av alla de övervaknings- och korrigeringsmekanismer som finns tillgängliga.

11. Europaparlamentet noterar i detta sammanhang initiativet till en granskningscykel för rättsstatsprincipen, som kommissionen tillkännagav i juli 2019, och den första årliga rapporten om rättsstatsprincipen av den 30 september 2020, som omfattar alla medlemsstater.

12. Europaparlamentet anser att tillämpningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder bör analyseras mot bakgrund av inrättandet av en sådan mekanism. Parlamentet uppmanar kommissionen att uppdatera sin Handbok för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder för att återspegla den betydande utvecklingen av rättspraxis i denna fråga.

13. Europaparlamentet anser att fler övergripande åtgärder behöver antas för att öka det ömsesidiga förtroendet för de nationella straffrättsliga systemen och därmed medverka till ett effektivare rättsligt samarbete.

14. Europaparlamentet understryker i detta sammanhang den viktiga roll som spelas av byråer som t.ex. Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) och initiativ som t.ex. den nyligen inrättade samordningsgruppen för den europeiska arresteringsordern, vilka har till syfte att utveckla ett ömsesidigt förtroende.

15. Europaparlamentet påminner om vikten av att se till att alla personer som omfattas av en europeisk arresteringsorder blir garanterade sina processuella rättigheter, inbegripet rätten att få information om förfaranden, att få råd och att företrädas av en advokat och att få rättshjälp samt tolkning och översättning.

16. Europaparlamentet betonar att så snart som förfarandekraven har uppfyllts för de brott som anges i artikel 2.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, bör principen om ömsesidigt erkännande tillämpas fullt ut, och alla undantag bör tolkas restriktivt utan någon hänsyn till anklagelsernas innehåll.

17. Europaparlamentet understryker att tillämpningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder behöver förbättras ytterligare och bör omfatta ett ytterligare fullgörande av misstänkta personers processuella rättigheter, garantier avseende respekten för miniminormer vad gäller fängelseförhållanden, tillämpning av principen ne bis in idem och av bestämmelserna om verkställighet av en arresteringsorder, om den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder är ett underårigt barn som på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lag.

18. Europaparlamentet påminner om att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder antogs med hjälp av metoden för mellanstatligt samarbete inom ramen för den tidigare tredje pelaren om polissamarbete och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor. Parlamentet noterar fördelarna med att införliva rambeslutet om en europeisk arresteringsorder fullt ut i Lissabonfördraget som en EU-förordning i den mening som avses i artikel 288 i EUF-fördraget, och att bringa det i överensstämmelse med artikel 10.2 i protokoll nr 36 till EU-fördraget, vilket gör det möjligt för Europaparlamentet att agera som medlagstiftare.

19. Europaparlamentet är övertygat om att denna ”lissaboniseringsprocess” skulle ge betydande fördelar i fråga om demokratisk legitimitet, rättssäkerhet och transparens, öka samstämmigheten med andra straffrättsliga instrument som antagits inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet och göra det möjligt att klargöra ”rättslig myndighet” som ett självständigt EU-rättsligt begrepp. Parlamentet anser att denna process bland annat bör föreskriva en skyldighet för den utfärdande myndigheten att konsekvent tillämpa en proportionalitetsprövning, fastställa uttryckliga skäl vid vägran att överlämna en person i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna, föreskriva uttryckliga skyldigheter för medlemsstaterna att rapportera om deras utfärdande och verkställighet av europeiska arresteringsorder samt stärka kommissionens verkställighetsbefogenheter. Parlamentet påminner dock om att detta införlivande inte bör ske på bekostnad av en snabb förbättring av tillämpningen av den befintliga rättsliga ramen.

20. Europaparlamentet föreslår i detta sammanhang att parlamentet under innevarande valperiod ska hålla regelbundna utfrågningar med medlemsstaterna och Eurojust för att förbättra dialogen om och insynen i tillämpningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

21. Europaparlamentet ställer sig bakom en omarbetning av förteckningen över de brott som förtecknas i artikel 2.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder som överensstämmer med de relevanta erfarenheter som gjorts i samband med tillämpningen.

22. Europaparlamentet betonar att stadgan om de grundläggande rättigheterna, i egenskap av primärrätt, alltid äger företräde framför alla sekundärrättsliga rättsakter om den europeiska arresteringsordern. Parlamentet framhåller att medlemsstaterna och därmed deras domstolar, såsom anges i artikel 51.1 i stadgan, måste respektera stadgan när de tillämpar EU-rätten, vilket är fallet när den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten tillämpar de bestämmelser i nationell lagstiftning som antagits för att införliva rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Ett automatiskt överlämnande är därför uteslutet, vilket bekräftats av EU-domstolen i Aranyosi-domen (C-404/15). Parlamentet framhåller att en domstolskontroll alltid är nödvändig för att bland annat kontrollera huruvida det beslut som antagits är lagligt, huruvida en behörig myndighet har varit involverad och huruvida de grundläggande rättigheterna har respekterats. Om den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har uppgifter som visar på en verklig risk för att de grundläggande rättigheterna kränks i den utfärdande medlemsstaten, är den rättsliga myndigheten skyldig att bedöma förekomsten av denna risk när den ska besluta om överlämnande av en person till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

23. Europaparlamentet noterar att Förenade kungarikets utträde ur EU skapar möjligheter till ytterligare harmonisering på det straffrättsliga området. Parlamentet påminner om att det i den politiska förklaringen om de framtida förbindelserna nämns att Förenade kungariket och EU ”kommer att sörja för ett omfattande, nära, balanserat och ömsesidigt samarbete på brottsbekämpningens och straffrättens område”.

24. Europaparlamentet påpekar att om EU och Förenade kungariket inte lyckas anta ett nytt utlämningsavtal som en del av ett övergripande partnerskapsavtal innan övergångsperioden löper ut, måste parterna återgå till Europarådets europeiska utlämningskonvention från 1957, som innehåller mycket långsammare förfaranden av politisk och diplomatisk karaktär snarare än tekniska förfaranden.

25. Europaparlamentet framhåller att varje avtal mellan EU och Förenade kungariket på området straffrättsligt samarbete måste bygga på bland annat deras åtaganden i fråga om de grundläggande rättigheterna, däribland Förenade kungarikets fortsatta respekt för och genomförande av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, dess respekt för principen ne bis in idem och processuella rättigheter samt EU-domstolens roll i denna fråga.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

Antagande

12.10.2020

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

23

5

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Gerolf Annemans, Gabriele Bischoff, Damian Boeselager, Geert Bourgeois, Fabio Massimo Castaldo, Leila Chaibi, Włodzimierz Cimoszewicz, Gwendoline Delbos-Corfield, Pascal Durand, Daniel Freund, Charles Goerens, Esteban González Pons, Sandro Gozi, Brice Hortefeux, Laura Huhtasaari, Giuliano Pisapia, Paulo Rangel, Antonio Maria Rinaldi, Domènec Ruiz Devesa, Helmut Scholz, Antonio Tajani, László Trócsányi, Mihai Tudose, Loránt Vincze, Rainer Wieland

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Jorge Buxadé Villalba, Sophia in ‘t Veld, Miapetra Kumpula-Natri

 


 

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP
I DET RÅDGIVANDE UTSKOTTET

23

+

GUE/NGL

Leila Chaibi, Helmut Scholz

NI

Fabio Massimo Castaldo

PPE

Esteban González Pons, Brice Hortefeux, Paulo Rangel, Antonio Tajani, László Trócsányi, Loránt Vincze, Rainer Wieland

RENEW

Pascal Durand, Charles Goerens, Sandro Gozi, Sophia in 't Veld

S&D

Gabriele Bischoff, Włodzimierz Cimoszewicz, Miapetra Kumpula Natri, Giuliano Pisapia, Domènec Ruiz Devesa, Mihai Tudose

VERTS/ALE

Damian Boeselager, Gwendoline Delbos Corfield, Daniel Freund

 

5

-

ECR

Geert Bourgeois, Jorge Buxadé Villalba

ID

Gerolf Annemans, Laura Huhtasaari, Antonio Maria Rinaldi

 

0

0

 

 

 

 

Teckenförklaring:

+ : Ja-röster

- : Nej-röster

0 : Nedlagda röster

 

 


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Antagande

1.12.2020

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

45

14

9

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Magdalena Adamowicz, Katarina Barley, Pietro Bartolo, Nicolas Bay, Vladimír Bilčík, Vasile Blaga, Ioan-Rareş Bogdan, Patrick Breyer, Saskia Bricmont, Jorge Buxadé Villalba, Damien Carême, Caterina Chinnici, Marcel de Graaff, Anna Júlia Donáth, Lena Düpont, Cornelia Ernst, Laura Ferrara, Nicolaus Fest, Jean-Paul Garraud, Maria Grapini, Sylvie Guillaume, Andrzej Halicki, Balázs Hidvéghi, Evin Incir, Sophia in ‘t Veld, Patryk Jaki, Lívia Járóka, Marina Kaljurand, Assita Kanko, Fabienne Keller, Peter Kofod, Łukasz Kohut, Moritz Körner, Alice Kuhnke, Jeroen Lenaers, Juan Fernando López Aguilar, Nuno Melo, Nadine Morano, Javier Moreno Sánchez, Maite Pagazaurtundúa, Nicola Procaccini, Emil Radev, Paulo Rangel, Terry Reintke, Diana Riba i Giner, Ralf Seekatz, Michal Šimečka, Birgit Sippel, Martin Sonneborn, Tineke Strik, Ramona Strugariu, Annalisa Tardino, Tomas Tobé, Dragoş Tudorache, Milan Uhrík, Tom Vandendriessche, Bettina Vollath, Jadwiga Wiśniewska, Elena Yoncheva, Javier Zarzalejos

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Beata Kempa, Leopoldo López Gil, Kris Peeters, Anne-Sophie Pelletier, Sira Rego, Franco Roberti, Miguel Urbán Crespo, Hilde Vautmans

 


 

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

45

+

PPE

Magdalena Adamowicz, Vladimír Bilčík, Vasile Blaga, Ioan-Rareş Bogdan, Lena Düpont, Andrzej Halicki, Balázs Hidvéghi, Lívia Járóka, Jeroen Lenaers, Leopoldo López Gil, Nuno Melo, Nadine Morano, Kris Peeters, Emil Radev, Paulo Rangel, Ralf Seekatz, Tomas Tobé, Javier Zarzalejos

S&D

Katarina Barley, Pietro Bartolo, Caterina Chinnici, Maria Grapini, Sylvie Guillaume, Evin Incir, Marina Kaljurand, Łukasz Kohut, Juan Fernando López Aguilar, Javier Moreno Sánchez, Franco Roberti, Birgit Sippel, Bettina Vollath, Elena Yoncheva

Renew

Anna Júlia Donáth, Sophia in ‘t Veld, Fabienne Keller, Moritz Körner, Maite Pagazaurtundúa, Michal Šimečka, Ramona Strugariu, Dragoş Tudorache, Hilde Vautmans

Verts/ALE

Alice Kuhnke

ECR

Patryk Jaki, Beata Kempa

NI

Laura Ferrara

 

14

-

ID

Marcel de Graaff, Nicolaus Fest, Tom Vandendriessche

Verts/ALE

Patrick Breyer, Saskia Bricmont, Damien Carême, Terry Reintke, Diana Riba i Giner, Tineke Strik

GUE/NGL

Cornelia Ernst, Anne-Sophie Pelletier, Sira Rego, Miguel Urbán Crespo,

NI

Milan Uhrík

 

9

0

ID

Nicolas Bay, Jean-Paul Garraud, Peter Kofod, Annalisa Tardino

ECR

Jorge Buxadé Villalba, Assita Kanko, Nicola Procaccini, Jadwiga Wiśniewska

NI

Martin Sonneborn

 

Teckenförklaring:

+ : Ja-röster

- : Nej-röster

0 : Nedlagda röster

 

 

 

[1] Se Europadomstolens dom av den 9 juli 2019 i målet Romeo Castaño mot Belgien om en överträdelse av en processuell aspekt av artikel 2 i Europakonventionen (effektiv utredning).

[2] EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

[3] EUT L 337, 16.12.2008, s. 102.

[4] EUT L 81, 27.3.2009, s. 24.

[5] EUT L 294, 11.11.2009, s. 20.

[6] EUT C 168 E, 14.6.2013, s. 82.

[7] EUT C 285, 29.8.2017, s. 135.

[8] EUT C 346, 27.9.2018, s. 94.

[9] Antagna texter, P8_TA(2019)0406.

[10] EUT C 295, 4.12.2009, s. 3.

[11] EUT L 280, 26.10.2010, s. 1.

[12] EUT L 142, 1.6.2012, s. 1.

[13] EUT L 294, 6.11.2013, s. 1.

[14] EUT L 65, 11.3.2016, s. 1.

[15] EUT L 132, 21.5.2016, s. 1.

[16] EUT L 297, 4.11.2016, s. 1.

[17] EUT L 130, 1.5.2014, s. 1.

[18] EUT C 449, 13.12.2018, s. 6.

[19] EUT C 422, 16.12.2019, s. 9.

[20] EUT L 295, 21.11.2018, s. 138.

[21] Antagna texter, P9_TA(2020)0251.

[22] EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.

[23] EU-strategi för brottsoffers rättigheter (2020–2025).

[24] EU-domstolen, C-261/09, Mantello.

[25] EU-domstolen, C-453/16 PPU–Özçelik; C-452/16 PPU–Poltorak; C-477/16 PPU–Kovalkovas; de förenade målen C-508/18 och C-82/19 PPU–OG respektive PPU–PI.

[26] EU-domstolen, C-399/11, Melloni eller C-42/17, M.A.S. och M.B.

[27] EU-domstolen, C-216/18 PPU–Minister for Justice and Equality.

[28] EU-domstolen, de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU–Aranyosi respektive PPU–Căldăraru; C‑128/18, Dorobantu.

[29] EU-domstolen, C-289/15, Grundza.

[30] EU-domstolen, C-182/15, Petruhhin; C-191/16, Pisciotti; C-247/17 Raugevicius; C-897/19 PPU, I.N. mot Ruska Federacija osv.

[31] EUT L 303, 28.11.2018, s. 1.

[32] Domstolen, C-579/15, Popławski.

[33] Domstolen, C-168/13 PPU, Jeremy F.

[34] Domstolen, med stöd av C-289/15, Grundza, med hänvisning till rådets rambeslut 2008/909/RIF.

[35] Se till exempel domstolens mål C-216/18 PPU, Minister for Justice and Equality.

[36] Se domstolens dom i mål C-399/11, Melloni, punkt 63, och C-128/18, Dorobantu, punkt 79.

[37] Se till exempel kommissionens meddelande av den 26 juli 2000 om ömsesidigt erkännande av slutliga avgöranden i brottmål (COM(2000)0495).

[38] Europarådets fördrag nr 073 av den 15 maj 1972.

[39] EUT C 378, 24.12.2013, s. 8.

[40] Se utredningstjänstens bedömning från juni 2020 av genomförandet av den europeiska arresteringsordern på EU-nivå.

[41] FRA:s databas för straffrättsliga frihetsberövanden 2015–2019, https://fra.europa.eu/en/databases/criminal-detention/criminal-detention/home

[42] Europaparlamentets resolution av den 5 oktober 2017 om kriminalvårdssystem och fängelseförhållanden, EUT C 346, 27.9.2018, s. 94.

[43] EUT C 449, 13.12.2018, s. 6.

Senaste uppdatering: 11 december 2020Rättsligt meddelande - Integritetspolicy