Betänkande - A9-0021/2023Betänkande
A9-0021/2023

INTERIMSBETÄNKANDE om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

2.2.2023 - (COM(2016)01092016/0062R(NLE))

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
Föredragande: Łukasz Kohut, Arba Kokalari 
(Gemensamt utskottsförfarande – artikel 58 i arbetsordningen)


Förfarande : 2016/0062R(NLE)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :  
A9-0021/2023


PR_Consent_Interim

INNEHÅLL

Sida

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

MOTIVERING

RESERVATION

INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET


FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

(COM(2016)01092016/0062R(NLE))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

 med beaktande av kommissionens förslag till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (COM(2016)0109),

 med beaktande av rådets beslut (EU) 2017/865 av den 11 maj 2017 om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet vad avser frågor som rör straffrättsligt samarbete[1],

 med beaktande av rådets beslut (EU) 2017/866 av den 11 maj 2017 om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet vad avser asyl och non-refoulement[2],

 med beaktande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen), som trädde i kraft den 1 augusti 2014[3] och undertecknades av Europeiska unionen den 12 juni 2017,

 med beaktande av fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), särskilt artiklarna 2 och 3, och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF‑fördraget), särskilt artiklarna 8, 10, 19, 83, 153 och 157,

 med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), som trädde i kraft tillsammans med Lissabonfördraget i december 2009, särskilt artiklarna 1, 2, 3, 4, 6, 21, 23 och 31 i stadgan,

 med beaktande av rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster[4], som innehåller en definition av och fördömer trakasserier och sexuella trakasserier,

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet[5], i vilket direkt och indirekt diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier definieras,

 med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF[6] (direktivet om brottsoffers rättigheter),

 med beaktande av 2014 års rapport från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) om våld mot kvinnor[7],

 med beaktande av Europadomstolens rättspraxis och särskilt dess domar om våld i hemmet och våld mot kvinnor, särskilt i målen Opuz mot Turkiet[8], Y m.fl. mot Bulgarien[9], Landi mot Italien[10], M.C. mot Bulgarien[11], Yazgül Yılmaz mot Turkiet[12], V.C. mot Slovakien[13], P. och S. mot Polen[14] och J.L. mot Italien[15],

 med beaktande av Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, särskilt artiklarna 2, 3, 8 och 14 samt protokoll nr 12 till konventionen,

 med beaktande av förhandsutvärderingsrapporterna från Europarådets expertgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Grevio), särskilt rapporterna om Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Spanien, Sverige och Österrike, inbegripet förteckningarna över förslag från Grevio och rekommendationer från parternas kommitté,

 med beaktande av Grevios allmänna rekommendation nr 1 om den digitala dimensionen av våld mot kvinnor, som antogs den 20 oktober 2021,

 med beaktande av Grevios halvtidsöversyn av sina förhandsutvärderingsrapporter[16] från februari 2022,

 med beaktande av den förklarande rapporten till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, Istanbul den 11 maj 2011,

 med beaktande av Europarådets rapport Overview of studies on the costs of violence against women and domestic violence,

 med beaktande av dokumentet Women’s sexual and reproductive health and rights in Europe från Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter av den 4 december 2017,

 med beaktande av Wienförklaringen och Wienhandlingsprogrammet, som antogs av världskonferensen om mänskliga rättigheter 1993,

 med beaktande av förklaringen och handlingsplanen från Peking, som antogs vid den fjärde internationella kvinnokonferensen den 15 september 1995, samt de efterföljande slutdokument som antogs vid FN:s extra sessioner Peking +5 (2000), Peking +10 (2005), Peking +15 (2010) och Peking +20 (2015), och av den politiska förklaringen om Peking +25 (2020) från FN:s kvinnokommission,

 med beaktande av bestämmelserna i FN:s rättsliga instrument på området för mänskliga rättigheter, framför allt kvinnors rättigheter, såsom FN-stadgan, den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1951 års flyktingkonvention och principen om ”non-refoulement” samt FN:s konvention om barnets rättigheter,

 med beaktande av de allmänna rekommendationerna 12, 19, 33 och 35 om våld mot kvinnor från kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor,

 med beaktande av rapporten från 2018 från FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser när det gäller våld mot kvinnor och flickor på nätet ur ett mänskligt perspektiv,

 med beaktande av Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 190 om våld och trakasserier från 2019, som trädde i kraft den 25 juni 2021, och dess rekommendation nr 206 om våld och trakasserier,

 med beaktande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som EU anslutit sig till, inbegripet de avslutande iakttagelserna från 2015 från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning till EU, där EU uppmanas att ansluta sig till Istanbulkonventionen som ett sätt att ge kvinnor och flickor med funktionsnedsättning skydd mot våld,

 med beaktande av mål 5 för hållbar utveckling som syftar till att uppnå jämställdhet och ge alla kvinnor och flickor egenmakt,

 med beaktande av FN:s förklaring från 1993 om avskaffande av våld mot kvinnor,

 med beaktande av FN:s generalförsamlings resolution från 2020 Intensification of efforts to prevent and eliminate all forms of violence against women and girls,

 med beaktande av kommissionens meddelande En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020–2025 (COM(2020)0152),

 med beaktande av kommissionens meddelande av den 24 juni 2020 EU-strategi för brottsoffers rättigheter (2020–2025) (COM(2020)0258),

 med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 november 2020 En jämlikhetsunion: Jämlikhetsstrategi för hbtqi-personer 2020–2025 (COM(2020)0698),

 med beaktande av kommissionens förslag av den 8 mars 2022 till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (COM(2022)0105),

 med beaktande av Europeiska jämställdhetsinstitutets (EIGE) rapport från 2021 The costs of gender-based violence in the European Union och av EIGE:s jämställdhetsindexrapporter som offentliggjorts sedan 2013,

 med beaktande av de åtaganden som gjordes vid Generation Equality Forum i juli 2021,

 med beaktande av sin resolution av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor[17],

 med beaktande av sin resolution av den 5 april 2011 om prioriteringar och utkast till en ny ram för EU-politiken för att bekämpa våld mot kvinnor[18],

 med beaktande av sin resolution av den 25 februari 2014 med rekommendationer till kommissionen om bekämpning av våld mot kvinnor[19],

 med beaktande av sin resolution av den 26 oktober 2017 om bekämpandet av sexuella trakasserier och övergrepp i EU[20],

 med beaktande av sin resolution av den 12 september 2017 om förslaget till rådets beslut om ingående på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet[21],

 med beaktande av sin resolution av den 13 februari 2019 om bakslag för kvinnors rättigheter och jämställdhet i EU[22],

 med beaktande av sin resolution av den 4 april 2019 med en begäran om ett yttrande från domstolen över huruvida förslagen om Europeiska unionens anslutning till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet är förenliga med fördragen, samt om förfarandet för denna anslutning[23],

 med beaktande av sin resolution av den 28 november 2019 om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen och andra åtgärder för att bekämpa könsrelaterat våld[24],

 med beaktande av sin resolution av den 21 januari 2021 om en EU-strategi för jämställdhet[25],

 med beaktande av sin resolution av den 11 februari 2021 om framtida utmaningar för kvinnors rättigheter i Europa: mer än 25 år sedan Pekingdeklarationen och handlingsplanen från Peking[26],

 med beaktande av sin resolution av den 16 september 2021 med rekommendationer till kommissionen om att fastställa könsrelaterat våld som ett nytt brottsområde förtecknat i artikel 83.1 i EUF-fördraget[27],

 med beaktande av sin resolution av den 6 oktober 2021 om effekten av våld i nära relationer och vårdnadstvister på kvinnor och barn[28],

 med beaktande av sin resolution av den 14 december 2021 med rekommendationer till kommissionen om bekämpning av könsrelaterat våld: nätvåld[29],

 med beaktande av sin resolution av den 15 december 2021 om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2018–2020[30],

 med beaktande av sin resolution av den 24 november 2016 om EU:s anslutning till Istanbulkonventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor[31],

 med beaktande av yttrande 1/19 från Europeiska unionens domstol (stora avdelningen) av den 6 oktober 2021 om Istanbulkonventionen[32],

 med beaktande av artikel 105.5 i arbetsordningen,

 med beaktande av den gemensamma behandlingen av ärendet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, i enlighet med artikel 58 i arbetsordningen,

 med beaktande av interimsbetänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A9-0021/2023), och av följande skäl:

A. Jämställdhet är ett av EU:s grundläggande värden, som fastställs i artikel 2 i EU‑fördraget och betonas i artikel 23 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det är nödvändigt att jämställhet integreras i all EU:s verksamhet och alla EU:s program. Europeiska jämställdhetsinstitutet (EIGE) har konstaterat att Europeiska unionen kommer att behöva omkring 60 år för att uppnå jämställdhet i den nuvarande takten. Utrotandet av könsrelaterat våld, särskilt våld mot kvinnor och flickor, är en förutsättning för att uppnå verklig jämställdhet.

B. Könsrelaterat våld är våld mot en person på grund av personens kön eller våld som drabbar personer av ett särskilt kön oproportionerligt. Med "våld mot kvinnor" avses ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor och varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk, strukturell eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt, strukturellt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang, i enlighet med definitionen i Istanbulkonventionen. Frihet och jämställdhet gör det möjligt för kvinnor att nå sin verkliga potential.

C. I artikel 3 i Istanbulkonventionen definieras könsrelaterat våld som ”våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är kvinna eller som drabbar kvinnor i oproportionerlig utsträckning”. Vidare definieras genus som ”de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män”.

D. Var tredje kvinna i EU, totalt cirka 62 miljoner kvinnor, har utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld, och mer än hälften av kvinnorna (55 %) i EU har utsatts för sexuella trakasserier minst en gång sedan 15 års ålder[33]. En ny undersökning av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) håller på att genomföras för att uppdatera dessa uppgifter. Den senaste tidens beräknade kostnad för könsrelaterat våld och våld i nära relationer i Europeiska unionen har ökat med omkring en tredjedel, och den beräknade kostnaden för könsrelaterat våld uppgår till 366 miljarder euro om året[34]. Det finns fortfarande många typer av och aspekter av könsrelaterat våld där det alltjämt finns otillräckliga uppgifter. I sitt jämställdhetsindex för 2022[35] konstaterade EIGE att uppgifterna fortfarande inte återspeglar omfattningen av könsrelaterat våld i EU.

E. Könsrelaterat våld, särskilt det våld som begås mot kvinnor och flickor, är både en orsak till och en följd av de strukturella ojämlikheter som har sin grund i könsstereotyper och maktasymmetrier, bland annat inom den privata, sociala, offentliga och ekonomiska sfären. Könsrelaterat våld, både online och offline, är det allvarligaste tecknet på bristande jämställdhet och diskriminering, och har en allvarlig direkt och indirekt inverkan på offren och deras barn med möjliga långsiktiga fysiska, sexuella, känslomässiga och psykiska konsekvenser, vilket i sig utgör ett folkhälsoproblem och orsakar ekonomisk och finansiell skada. Könsrelaterat våld är en kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter och ett allvarligt hinder för kvinnors deltagande i det sociala, offentliga och politiska livet och på arbetsmarknaden och förhindrar kvinnor att fullt ut åtnjuta sina rättigheter och grundläggande friheter.

F. Könsrelaterat våld kan påverka många grundläggande rättigheter som fastställs i internationella och europeiska människorättsinstrument, inklusive stadgan, såsom rätten till mänsklig värdighet (artikel 1), rätten till liv (artikel 2), rätten till integritet (artikel 3), förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 4), rätten till frihet och säkerhet (artikel 6), rätten till frihet från diskriminering, även på grund av kön (artikel 21) och rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol.

G. Könsrelaterat våld, särskilt det som begås mot kvinnor och flickor, är ett strukturellt och utbrett problem i hela Europa och världen som omfattar offer och förövare oberoende av ålder, utbildning, inkomst, social status och kulturell bakgrund. Även om alla kan vara indirekta offer för könsrelaterat våld, drabbas kvinnor och flickor oproportionerligt hårt av alla former av sådant våld.

H. I synnerhet kvinnor och flickor drabbas, i all sin mångfald, av könsrelaterat våld, och de utsätts för olika och intersektionella former av diskriminering, vilket har en förvärrande negativ inverkan. Vissa grupper av kvinnor och flickor – såsom migrantkvinnor, kvinnliga flyktingar och kvinnliga asylsökande, kvinnor och flickor med funktionsnedsättning samt romska kvinnor – riskerar diskriminering på flera grunder och är därför ännu mer utsatta för våld. Kvinnors mångfald och risken för intersektionella former av diskriminering bör beaktas. Hbtqi+-personer kan vara offer för könsrelaterat våld på grund av sexuell läggning, kön, könsidentitet, könsuttryck eller könskaraktär. I Istanbulkonventionen anges att alla dess bestämmelser måste tillämpas, särskilt åtgärderna för att skydda brottsoffrens rättigheter, ”utan åtskillnad såsom på grund av kön, genus, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till en nationell minoritet, förmögenhet, börd, sexuell läggning, könsidentitet, ålder, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, civilstånd, status som migrant eller flykting eller ställning i övrigt”.

I. Dessa intersektionella och flerfaldiga former av diskriminering bör beaktas när tillgång till rättslig prövning och tillhörande tjänster ges. Kvinnor bör beviljas specialiststöd när man vidtar skyddsåtgärder.

J. Våldtäktskulturen, som består av en rad uppfattningar som uppmuntrar mäns sexuella angrepp och stöder könsrelaterat våld, är fortfarande ett utbrett problem i hela Europa och världen som tar sig uttryck i normalisering eller trivialisering av sexuellt våld, våldtäkt och sexuella trakasserier. Kulturen har sin grund i könsstereotyper, sexism, kvinnohat och den ojämlika maktfördelningen mellan könen.

K. Jämställdhetsnivån är ofta en fingervisning och en första varning om att situationen för grundläggande rättigheter och värden, inklusive demokrati och rättsstatsprincipen, är på väg att urholkas i ett samhälle. Under det nuvarande årtiondet pågår ett synligt och alltmer organiserat angrepp på, och en repressiv tillbakagång för, jämställdhet, kvinnors och flickors rättigheter och hbtqi+-personers rättigheter. Detta märks framför allt i ett antal medlemsstater och på andra håll i världen och har lett till en tydlig
ökning av våldet mot kvinnor och hbtqi+-personer online och offline.

L. EU måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att främja och skydda alla kvinnors och flickors rätt att leva utan att utsättas för våld. Covid-19-pandemin ledde till ökat våld i hemmet och ökat våld mot kvinnor. Över 45 % av alla världens kvinnor uppger att de eller en kvinna de känner har utsatts för någon form av våld och 65 % att de har utsatts för någon form av våld under sin livstid. I de europeiska länderna har antingen en kraftig eller konstant ökning av antalet rapporterade fall av kvinnomord noterats. Tillgången till grundläggande tjänster såsom nödbostäder och telefonjourer har minskat, vilket bekräftar det ännu mer akuta behovet av att vidta konkreta åtgärder för att bekämpa sådant våld mot bakgrund av lärdomarna från pandemin.

M. Könsrelaterat våld, som i synnerhet begås mot kvinnor och flickor, kan ta sig många former, såsom fysiska övergrepp, sexuellt våld, inbegripet våldtäkt, kvinnlig könsstympning, kvinnomord, handel med kvinnor och flickor för sexuell exploatering, sexuella trakasserier, ”hedersbrott” och tvångsäktenskap, äktenskaplig fångenskap, tvångssterilisering, tvångsabort, nekande av säkra och lagliga aborter, obstetriskt och gynekologiskt våld, institutionellt våld, indirekt våld, ekonomiskt våld inom familjen och/eller i hemmet, stalkning, mobbning och trakasserier, hatpropaganda, både online och offline, samt olika former av nätvåld. Könsrelaterat våld mot hbtqi+- kvinnor inbegriper ytterligare former av sexuellt våld, såsom ”korrigerande” våldtäkter och sexuella trakasserier, könsstympning av kvinnor och intersexuella, tvångssterilisering av transpersoner och intersexuella personer samt omvändelseterapi.

N. Skillnader i medlemsstaternas lagstiftning och politik har lett till skillnader i skyddet mot könsrelaterat våld. Kvinnor har således inte samma skydd mot könsrelaterat våld i hela EU. Under de senaste åren har kvinnor i vissa medlemsstater dött eftersom de förvägrats säker och laglig abort[36]. Europadomstolen har vid flera tillfällen slagit fast att en nationellt lagstadgad begränsning av tillgången till abort och bristande genomförande av lagligt tillåten tillgång till abort kränker de mänskliga rättigheterna och därför utgör en form av könsrelaterat våld i detta sammanhang. I vissa medlemsstater trakasseras och förföljs kvinnorättsorganisationer för att de har bistått offer för inhumana abortlagar[37].

O. Könsrelaterat våld är fortfarande ett underrapporterat brott i Europeiska unionen. 67 % av de kvinnor som intervjuades i FRA:s undersökning från 2014 angav att de inte rapporterade allvarliga incidenter med partnervåld till polisen eller någon annan organisation[38].

P. Stereotyper och könsdiskriminering i rättssystemet – tillsammans med bristen på en genusmedveten, effektiv och snabb lagföring, rättsliga ramar, rättssystem och åtgärder för att ge skydd, stöd och gottgörelse – försämrar kvinnors tillgång till rättslig prövning och leder till bristande förtroende för brottsbekämpande myndigheter, brist på information om hur man vidtar åtgärder och rapporterar sådana händelser samt brist på adekvata sociala och medicinska tjänster. Detta får ofta till följd att könsrelaterat våld inte anmäls.

Q. Särskilda grupper som utsätts för könsrelaterat våld, såsom rasifierade kvinnor, kvinnor med funktionsnedsättning, invandrarkvinnor och hbtqi+-personer, stöter på ytterligare hinder för tillgången till rättslig prövning.

R. I många fall kan brottsoffret utsättas för förnedrande kommentarer, upprepad exponering för gärningspersonen, skuldbeläggning och upprepade förhör, av tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter eller polisen, vilket ökar brottsoffrets rädsla för att anmäla våldet och ökar risken för upprepad viktimisering eller sekundära former av viktimisering.

S. Våld mot kvinnor, enligt FN:s förklaring från 1993 om avskaffande av våld mot kvinnor och handlingsplanen från Peking, avser varje könsbetingad våldshandling som leder till eller troligen kommer att leda till fysisk, sexuell eller psykisk skada eller fysiskt, sexuellt eller psykiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker offentligt eller i den privata sfären. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor definierar könsrelaterat våld som våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är kvinna eller som drabbar kvinnor oproportionerligt. Kommittén understryker att könsrelaterat våld är en form av diskriminering som allvarligt hämmar kvinnors förmåga att utöva sina rättigheter och friheter på lika villkor som män och därmed utgör en kränkning av deras mänskliga rättigheter.

T. Att få ett slut på könsrelaterat våld har inkluderats som en nyckelprioritering i kommissionens jämställdhetsstrategi för 2020–2025 med en uppsättning konkreta förslag som ska säkerställa ett effektivt förebyggande av könsrelaterat våld och våld i hemmet, bland annat ingåendet av EU:s anslutning till Istanbulkonventionen och säkerställandet av dess snabba ratificering och genomförande av EU:s medlemsstater.

U. Det är enbart med hjälp av en kombination av rättsliga och andra åtgärder och åtgärder för att underlätta offrens tillgång till boende och sysselsättning, inbegripet skyddat boende för offer, samt ekonomiskt oberoende och jämlikt deltagande för kvinnor på samhällets alla områden, som man avsevärt kan minska våldet mot kvinnor och flickor samt andra former av våld såsom våld mot hbtqi+-personer och dess konsekvenser.  

V. Civilsamhället, särskilt kvinno- och jämställdhetsorganisationer, ger ett mycket viktigt bidrag till arbetet med att förhindra och bekämpa alla former av våld och deras arbete bör erkännas, uppmuntras, stödjas och adekvat finansieras, bland annat genom möjligheten att ansöka om och få statligt stöd och EU-stöd, så att de kan utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt.

W. Istanbulkonventionen är det hittills mest effektiva, mäktiga och omfattande verktyget för att förhindra och bekämpa en rad olika former av våld mot kvinnor och våld i hemmet på EU-nivå och global nivå. Konventionen ger vägledning till de stater som är parter och deras respektive nationella myndigheter för att de ska kunna vidta lämpliga sektorsövergripande åtgärder mot våld mot kvinnor och våld i hemmet genom de fyra pelarna: förebyggande, skydd av överlevande och gottgörelse, lagföring av förövare och integrerad politik. De länder som har ratificerat konventionen har stärkt sina förebyggande insatser och förbättrat utredningarna och lagföringen samt skyddstjänsterna för kvinnor och flickor som utsatts för våld[39]. En omedelbar anslutning av alla medlemsstater till Istanbulkonventionen skulle bidra till utvecklingen av en integrerad politik, och på så sätt säkerställa lika skydd genom ett bindande instrument som motverkar olikheterna i politik och lagstiftning mellan medlemsstaterna, och till främjandet av internationellt samarbete i kampen mot alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Detta är särskilt viktigt under krig och humanitära kriser och kriser som tvingar människor på flykt, vilket illustreras av situationen för de kvinnor och flickor som flyr från Ukraina.

X. Istanbulkonventionen är ett blandat avtal som gör det möjligt för EU att ansluta sig till den parallellt med medlemsstaterna. Detta har bekräftats genom ett yttrande av Europeiska unionens domstol[40] (EU-domstolen).

Y. Om samtliga medlemsstater ansluter sig till Istanbulkonventionen skulle det stödja en samordnad strategi i kampen mot våld mot kvinnor, tillsammans med befintliga eller framtida relaterade åtgärder på EU-nivå, såsom förslaget till EU-direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet och direktivet om brottsoffers rättigheter.

Z. Våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet, betraktas ofta som en privatsak och tolereras därför alltför lätt. I själva verket utgör detta våld en gränsöverskridande, systemisk kränkning av de grundläggande rättigheterna och ett allvarligt brott som måste förebyggas och lagföras. Medlemsstaterna bör därför bedriva ett nära samarbete för att bekämpa detta våld tillsammans. Alla kvinnor och flickor i EU bör åtnjuta samma skydd mot könsrelaterat våld oberoende av vilken medlemsstat de befinner sig i. Samtliga medlemsstater har undertecknat Istanbulkonventionen, men endast 21 har ratificerat den. Sex medlemsstater – Bulgarien, Lettland, Litauen, Slovakien, Tjeckien och Ungern – har fortfarande inte ratificerat konventionen. EU:s anslutning till Istanbulkonventionen undantar inte medlemsstaterna från den nationella ratificeringen. EU måste vidta alla nödvändiga åtgärder i samarbete med sina medlemsstater för att skydda och främja alla kvinnors och flickors rätt att leva utan könsrelaterat våld. Den polska regeringen tillkännagav 2020 sin avsikt att dra sig ur konventionen. Ärendet ligger dock fortfarande hos den polska författningsdomstolen.

AA. Straffriheten för förövare av brott mot kvinnor kvarstår och måste undanröjas genom att man ser till att de åtalas och bestraffas på lämpligt sätt, vilket är nödvändigt för att bryta den onda cirkeln av tystnad för dem som utsatts för våld. Kvinnor och flickor som överlevt våld måste få det stöd, den gottgörelse och det erkännande som de behöver från de brottsbekämpande myndigheterna och rättssystemet, särskilt när det gäller dem som bor i landsbygdsområden där skyddstjänster för offren är obefintliga eller mycket begränsade. Det är viktigt att säkerställa tillräcklig tillgång till specialiserade tjänster, inbegripet hälso- och sjukvårdstjänster eller tjänster för säkert boende, oavsett i vilket skede lagföringen befinner sig. Det är av grundläggande betydelse att tillhandahålla lämpliga rättighets- och genusmedvetna utbildningskurser, förfaranden och riktlinjer för alla rättstillämpare och tjänstemän inom brottsbekämpningen, däribland domare, allmänna åklagare, övrig personal inom rättsväsendet, kriminaltekniska experter, tjänsteleverantörer, platschefer och andra yrkesutövare som arbetar med offer för alla former av könsrelaterat våld, i syfte att undvika diskriminering och upprepad viktimisering.

AB. Könsrelaterat våld, särskilt det som begås mot kvinnor och flickor, har erkänts av världssamfundet och bör hanteras på ett heltäckande sätt. Trots alla ansträngningar som gjorts av internationella organisationer, det civila samhället och statliga myndigheter för att utrota könsrelaterat våld, är det fortfarande utbrett och tar sig uttryck i nya former såsom nätvåld, nättrakasserier, nätstalkning och delning utan samtycke av intimt material via sociala medier. Nätvåld mot kvinnor och nätvåld i nära relationer har blivit allt vanligare under de senaste åren, särskilt efter covid-19-pandemin. Mellan 4 och 7 % av kvinnorna i unionen har utsatts för nättrakasserier, och mellan 1 och 3 % har utsatts för nätstalkning[41]. På ett globalt plan avslöjade en undersökning[42] som gjordes 2020 av World Wide Web Foundation med svarande från 180 länder att 52 % av de unga kvinnorna och flickorna hade utsatts för övergrepp på nätet, genom att exempelvis intima bilder, videor eller meddelanden spridits utan deras samtycke, genom elaka och förödmjukande meddelanden, grovt och hotfullt språk, sexuella trakasserier och falskt innehåll, medan 64 % av de svarande sade sig känna någon som utsatts för trakasserier, övergrepp eller våld.

AC. Insatser för att utrota könsrelaterat våld, särskilt det som begås mot kvinnor och flickor, ifrågasätts ofta eller försvagas på grund av tradition, kultur, religion eller fundamentalism, populistiska ideologier eller högerextrema rörelser, och falska narrativ och desinformation sprids, till exempel genom påståenden om att Istanbulkonventionen syftar till att ”utplåna den traditionella familjen” och ”främja genusideologi och homosexualitet”. Dessa grupper använder desinformation och populistisk retorik för att sprida falska farhågor bland medborgarna.

AD. Utsatthet för våld och övergrepp med fysiska, sexuella, psykiska eller socioekonomiska förtecken får allvarliga konsekvenser för offren och deras familjer och släktingar och för samhället som helhet. De nationella vårdnadslagarna bör ta hänsyn till barnets bästa vid bedömningar av huruvida förövarna ska beviljas vårdnad eller umgängesrätt[43].

AE. Turkiet, det första landet som undertecknade och ratificerade konventionen, beslutade att dra sig ur konventionen sex år senare och har inte varit part i konventionen sedan den 1 juli 2021. EU-institutionerna har fördömt detta utträde, som utgör ett farligt prejudikat för andra stater som är parter i konventionen. I juni 2022 blev Ukraina den 36:e staten som ratificerade konventionen, samtidigt som landet försvarade sitt territorium mot Rysslands omotiverade, oprovocerade och olagliga anfallskrig. Våldtäkt och sexuellt våld mot kvinnor och flickor används som krigsvapen i konflikten. Konventionen trädde i kraft den 1 november 2022, och ett snabbt genomförande av den bör stödja de ukrainska myndigheternas insatser för att hantera de grymheter som ryska soldater begår mot kvinnor och barn och bekämpa könsrelaterat våld. Ukrainas ratificering i krigstid bör tjäna som förebild för alla medlemsstater som vägrar att ratificera konventionen eller som inte betraktar det som en prioriterad fråga.

1. Europaparlamentet välkomnar att kommissionen den 4 mars 2016 föreslog att EU skulle ansluta sig till Istanbulkonventionen, det mest heltäckande och rättsligt bindande internationella instrumentet för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor, könsrelaterat våld och våld i hemmet.

2. Europaparlamentet välkomnar EU:s undertecknande av Istanbulkonventionen den 13 juni 2017. Parlamentet beklagar att EU ännu inte, sex år senare, har ratificerat konventionen på grund av att ett fåtal medlemsstater i Europeiska unionens råd har satt sig på tvären. Parlamentet konstaterar dock att den rättsliga osäkerhet som orsakats av att EU:s framtida anslutning begränsats till vissa bestämmelser i konventionen – nämligen bestämmelser om straffrättsligt samarbete, asyl och principen om non‑refoulement – samt oron över det interna förfarandet inför ratificeringen av konventionen bemöttes i EU-domstolens yttrande av den 6 oktober 2021. Parlamentet uppmanar med kraft rådet att agera i enlighet med detta beslut och inte längre fördröja EU:s anslutning till Istanbulkonventionen. Parlamentet upprepar att Istanbulkonventionen bör förstås som den minimistandard som behövs för att utrota könsrelaterat våld och att unionen även bör fullfölja lagstiftningsåtgärder och icke‑lagstiftningsåtgärder i detta hänseende.

3. Europaparlamentet bekräftar sitt åtagande att eftersträva en övergripande strategi för att på EU-nivå utrota allt könsrelaterat våld mot kvinnor och flickor i all deras mångfald och mot hbtqi+-personer på grund av deras sexuella läggning, könsidentitet, könsuttryck och könsegenskaper och för att säkerställa uppföljningen av dess rekommendationer, som har föreslagits i ett antal resolutioner.

4. Europaparlamentet fördömer skarpt alla former av könsrelaterat våld mot kvinnor och flickor och mot hbtqi+-personer. Parlamentet betonar att nekande av tjänster och rättigheter med anknytning till sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive rätten till säker och laglig abort, utgör en form av våld mot kvinnor och flickor. Parlamentet upprepar att kvinnor och flickor måste ha full kontroll över sina kroppar och sin sexualitet. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att garantera allmän tillgång för alla till ett heltäckande utbud av tjänster med koppling till sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive en omfattande och åldersanpassad sexualundervisning, familjeplanering, moderna preventivmedel och kostnadsfria, säkra och lagliga aborter.

5. Europaparlamentet påminner om sin resolution av den 12 september 2017 om Europeiska unionens ingående av Istanbulkonventionen, och beklagar djupt att kvinnor och flickor ofta utsätts för våld i hemmet, sexuella trakasserier, psykiskt och fysiskt våld, stalkning, sexuellt våld, våldtäkt, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, tvångsabort, tvångssterilisering, människohandel för sexuellt utnyttjande och andra former av våld. Parlamentet betonar att det i Istanbulkonventionen fastslås att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder aldrig kan rättfärdiga någon våldshandling mot kvinnor. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att i sin relevanta lagstiftning hänvisa till Istanbulkonventionens definition av våld mot kvinnor.

6. Europaparlamentet påminner om att Istanbulkonventionen är tillämplig både i fredstid och i situationer med väpnade konflikter. Parlamentet påminner om att Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen av den 17 juli 1998 kriminaliserar flera former av sexuellt våld som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

7. Europaparlamentet påminner om att Wienkonventionen om traktaträtten föreskriver att en stats samtycke till att vara bunden av en traktat kan uttryckas genom undertecknande och att parterna i ett internationellt avtal inte får åberopa bestämmelserna i sin nationella lagstiftning för att motivera att en traktat inte verkställs.

8. Europaparlamentet påpekar att även kvinnor med funktionsnedsättning och föräldrar till barn med funktionsnedsättning har stött på hinder när det gäller att anmäla våld och få tillgång till rättssystemet, bland annat – vilket Grevio rapporterat om – bristen på tillgång till polisens lokaler, bristen på utbildning om stereotyper hos tjänstemän inom brottsbekämpande myndigheter samt bristen på information i tillgängliga format om stödet till våldsoffer och de tillgängliga tjänsterna.

9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att konventionen integreras fullständigt i EU:s rättsliga och politiska ramverk. Parlamentet uppmanar alla medlemsstater att i sin nationella lagstiftning och politik säkerställa ett fullständigt genomförande av åtgärder som följer av konventionen. Parlamentet fördömer med kraft försöken i vissa medlemsstater att dra tillbaka åtgärder som redan vidtagits i syfte att genomföra Istanbulkonventionen och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Vidare uppmanar parlamentet medlemsstaterna att säkerställa ett korrekt genomförande och tilldelning av tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser för att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld, ge kvinnor och flickor egenmakt, skydda brottsoffren och se till att de kompenseras, särskilt de som är bosatta i områden där skyddstjänster för offren är obefintliga eller mycket begränsade.

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på lämpligt sätt, genom bland annat lagstiftningsinitiativ och andra initiativ, ta upp vårdnad av och umgängesrätt för barn, civilrättsliga konsekvenser av tvångsäktenskap, stalkning, förnekande av reproduktiva rättigheter och tillgång till reproduktiv hälso- och sjukvård samt att skydda offren, som kan uppleva allvarliga trauman som ibland till och med leder till självmord.

11. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att genomföra förebyggande åtgärder, inbegripet ökat primärt förebyggande av könsrelaterat våld, som måste börja med genusmedveten utbildningsplanering som riktas till både flickor och pojkar från tidig ålder och fortsätta med riktat livslångt lärande, samt en strategi som sätter offren i centrum för stödtjänster och skyddsåtgärder för överlevande, såsom ekonomiskt stöd, psykologiskt stöd, hjälptelefon, skyddade boenden och tillgång till subventionerat boende och ”säker tjänstledighet”, samt åtgärder som hjälper offren att fortsätta att bo i sina hem på ett säkert sätt, såsom kontaktförbud för förövare och specialiststöd till barn.

12. Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att främja samarbete om könsrelaterat våld mellan medlemsstaterna genom utbyte av bästa praxis. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att organisera och genomföra informationskampanjer om Istanbulkonventionen och dess bestämmelser, och att stödja partnerskap mellan myndigheter och civilsamhällesorganisationer och driva gemensamma program, i syfte att underlätta genomförandet av dess bestämmelser.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att säkerställa lämpliga genusmedvetna utbildningskurser, förfaranden och riktlinjer samt specialiserade stöd- och skyddsåtgärder, med en strategi som sätter offren i centrum för alla berörda yrkesutövare, inbegripet brottsbekämpande organ, rättsväsendet och allmänna åklagare, för att säkerställa tidig upptäckt av offer, undvika bristfälliga riskbedömningar samt förhindra diskriminering, traumatisering eller upprepad viktimisering under rättsliga, medicinska och polisiära förfaranden. Parlamentet efterlyser i synnerhet EU-omfattande minimistandarder för brottsbekämpning på detta område. Parlamentet påpekar att Istanbulkonventionen här har en nyckelroll när det gäller att stärka medlemsstaternas kapacitet. Parlamentet efterlyser de förbättringar som krävs för att dessa brott ska anmälas i större utsträckning.

14. Europaparlamentet påminner om att Istanbulkonventionen förblir den internationella standarden och ett viktigt verktyg för att utrota våld mot kvinnor och andra former av könsrelaterat våld, inbegripet våld i hemmet. Parlamentet påpekar att straffrätten kan vara endast en del av en övergripande och integrerad reaktion på våld mot kvinnor och andra former av könsrelaterat våld som omfattar förebyggande, skydd och lagföring. Parlamentet betonar fördelarna med Istanbulkonventionens struktur, som följer en helhetsinriktad, övergripande och samordnad strategi för att åtgärda problematiken med våld mot kvinnor och flickor samt könsrelaterat våld, inbegripet våld i hemmet, och grundas på ett tillvägagångssätt med fyra pelare som omfattar alla aspekter från förebyggande till skydd, åtal och samordnad politik. Parlamentet konstaterar att medlemsstaterna har ett ansvar för att bekämpa straffrihet i fall av våld mot kvinnor och andra former av könsrelaterat våld, inklusive våld i hemmet, och att upprätthålla påföljdernas och åtalens avskräckande funktion.

15. Europaparlamentet framhåller Istanbulkonventionens brottsofferbaserade strategi som tar sig an våld mot kvinnor och våld i hemmet ur en rad olika perspektiv, genom att föreskriva åtgärder såsom förebyggande av våld och behandlingsprogram som lär förövare av våld i hemmet att inte bete sig våldsamt i mellanmänskliga relationer för att förhindra ytterligare våldsdåd, bekämpning av diskriminering, genom skydd av och stöd till brottsoffer, skydd av barn, skydd av kvinnliga asylsökande och flyktingar och genom straffrättsliga åtgärder för att bekämpa straffrihet, genom införande av riskbedömningsförfaranden, riskbedömning och bättre datainsamling samt genom informationskampanjer och informationsprogram, bland annat i samarbete med nationella organ för mänskliga rättigheter och jämlikhet, det civila samhället och icke‑statliga organisationer.

16. Europaparlamentet konstaterar att Istanbulkonventionen har varit gällande och tillämpats genom Grevios unika övervaknings- och tillämpningssystem i tio år. Parlamentet betonar vikten av denna process med interaktiva utbyten mellan Grevio och de deltagande medlemmarna. Parlamentet erkänner det enorma arbete som Grevio utför för att övervaka genomförandet av konventionen, och uppmanar alla parter att följa sina landsspecifika rekommendationer. Parlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att beakta Grevios rekommendationer och att förbättra sin lagstiftning genom att anpassa den till Istanbulkonventionens bestämmelser.

17. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att beakta slutsatserna och den goda praxis som anges i Grevios halvtidsöversyn av sina förhandsutvärderingsrapporter[44] och att använda dem för att ge ny kraft åt konventionens korrekta genomförande och efterlevnad för att förbättra medlemsstaternas nationella ramar för förebyggande och bekämpning av könsrelaterat våld, inbegripet deras nationella lagstiftning.

18. Europaparlamentet påminner om att det, för att säkerställa ett effektivt genomförande av Istanbulkonventionen, inrättades en övervakningsmekanism med två pelare bestående av dels Grevio, som utarbetar en landsspecifik rapport, dels partskommittén.

19. Europaparlamentet erkänner Istanbulkonventionens betydelse under covid-19-pandemin när det gäller att hjälpa medlemsstaterna att tackla den alarmerande ökningen av könsrelaterat våld, som betraktats som en ”skuggpandemi”. Parlamentet lovordar de insatser som vissa medlemsstater gjort för att införa ytterligare förebyggande åtgärder samt skydds- och stödtjänster under pandemin. Parlamentet efterlyser dock i detta avseende ett särskilt EU-protokoll om våld mot kvinnor i kris- och nödsituationer, som ska komplettera de åtgärder som fastställs i Istanbulkonventionen och öka Europeiska unionens beredskap att hantera könsrelaterat våld i dessa specifika situationer.

20. Europaparlamentet noterar EU-domstolens yttrande av den 6 oktober 2021, som är en uppföljning av parlamentets begäran och som gör det möjligt för rådet att fullfölja Europeiska unionens ratificering av Istanbulkonventionen utan att det föreligger samförstånd. Parlamentet anser att Europeiska unionen nu kan och bör ratificera konventionen.

21. Europaparlamentet betonar att EU genom sin anslutning kommer att skapa en enhetlig europeisk rättslig ram för sin interna och externa politik för att förhindra och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, våld i hemmet och andra former av könsrelaterat våld, skydda och stödja brottsoffren samt erbjuda dem effektiv gottgörelse och åstadkomma bättre övervakning, tolkning och genomförande av EU:s lagstiftning, program och medel på de områden som omfattas av konventionen, liksom förbättrad insamling av jämförbara uppdelade uppgifter på EU-nivå. Parlamentet anser också att EU genom att ansluta sig till konventionen kommer att föregå med gott exempel och bli en mer effektiv förkämpe för kvinnors rättigheter i hela världen.

22. Europaparlamentet påpekar att EU:s anslutning också kommer att möjliggöra en mer omfattande insamling av uppgifter om könsrelaterat våld på EU-nivå. Parlamentet noterar att Grevio har understrukit omfattningen av könsrelaterat våld och framför allt vikten av evidensbaserat beslutsfattande och behovet av att inrätta ett system för att regelbundet samla in uppgifter och genomföra undersökningar om alla former av våld mot kvinnor och flickor. Parlamentet välkomnar Eurostats pågående insatser för att 2023 samordna en undersökning om könsrelaterat våld i EU för att uppdatera EU:s senaste uppgifter om könsrelaterat våld från 2014, och uppmanar i detta avseende alla medlemsstater som är parter i konventionen att samarbeta och delta i undersökningen.

23. Europaparlamentet beklagar och fördömer skarpt vissa medlemsstaters politiska instrumentalisering av konventionen. Parlamentet efterlyser en konstruktiv dialog och ett effektivt samarbete på kort, medellång och lång sikt med olika institutioner, myndigheter och civilsamhällesorganisationer samt med rådet och medlemsstaterna i samarbete med Europarådet för att bemöta medlemsstaternas reservationer, invändningar och farhågor och klargöra vilseledande och felaktiga tolkningar av Istanbulkonventionen inom många medlemsstater, till exempel det påstådda främjandet av ”destruktiva genusideologier”, så att framsteg kan göras på detta område och så att Istanbulkonventionen kan ratificeras av alla medlemsstater och av EU-institutionerna. Parlamentet uppmanar med kraft medlemsstaterna att påskynda förhandlingarna om ratificeringen och genomförandet av Istanbulkonventionen och att kraftfullt fördöma alla försök att upphäva de åtgärder som redan vidtagits för att genomföra Istanbulkonventionen och bekämpa våld mot kvinnor.

24. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att se till att parlamentet blir fullt delaktigt i konventionens övervakningsprocess efter EU:s anslutning till Istanbulkonventionen. Parlamentet noterar hur viktigt det är att få till stånd en snabb överenskommelse om en uppförandekodex för samarbetet mellan EU och dess medlemsstater i fråga om genomförandet av konventionen. Överenskommelsen bör omfatta även civilsamhällesorganisationer, särskilt kvinnorättsorganisationer.

25. Europaparlamentet påminner om att EU:s anslutning till Istanbulkonventionen inte befriar medlemsstaterna från skyldigheten att nationellt ratificera den. Parlamentet påpekar att alla medlemsstater visserligen redan har undertecknat Istanbulkonventionen men att sex ännu inte ratificerat den, nämligen Bulgarien, Lettland, Litauen, Slovakien, Tjeckien och Ungern. Parlamentet fördömer tillbakagången för jämställdheten, kvinnors rättigheter och Istanbulkonventionen i vissa medlemsstater, till exempel i Polen, där premiärministern har begärt att konventionens författningsenlighet ska prövas av författningsdomstolen. Parlamentet fördömer kraftfullt den polska justitieministerns försök att förkasta konventionen genom att lämna in en formell begäran om att man ska arbeta för ett utträde ur konventionen. Parlamentet uppmanar de nationella myndigheterna att bekämpa desinformation och inleda informationskampanjer för att skingra alla tvivel om konventionen och dess fördelar för hela samhället. Parlamentet understryker att EU:s anslutning till Istanbulkonventionen inte undantar medlemsstaterna från nationell ratificering och uppmanar därför med kraft de sex återstående medlemsstater som inte redan har ratificerat konventionen att göra detta utan dröjsmål. Parlamentet fördömer skarpt alla försök från medlemsstaternas sida att dra sig ur själva ratificeringen.

26. Europaparlamentet fördömer skarpt alla initiativ som syftar till att ersätta Istanbulkonventionen med alternativ såsom det så kallade familjeavtalet i Polen, som bygger på värden som kraftigt avviker från de mänskliga rättigheterna och rätten till jämställdhet och inte skulle fungera som ett effektivt instrument för att bekämpa våld i hemmet och våld i nära relationer.

27. Europaparlamentet fördömer det växande motståndet mot Istanbulkonventionen i vissa medlemsstater och försöken att svartmåla konventionen och dess positiva inverkan på utrotandet av könsrelaterat våld. Parlamentet fördömer skarpt alla desinformationskampanjer om Istanbulkonventionen som syftar till att väcka oro i samhället om dess påstått destruktiva inverkan på familjen. Parlamentet betonar att sådana desinformationskampanjer ofta samordnas, finansieras och organiseras av bland annat ultrakonservativa grupper och högerextrema rörelser samt av genusfientliga rörelser från länder utanför EU. Parlamentet vidhåller i detta avseende sitt starka fördömande av de smutskastningskampanjer mot konventionen som avviker från den internationellt överenskomna normen om nolltolerans mot våld mot kvinnor och andra former av könsrelaterat våld. Parlamentet framhåller att medlemsstaterna ytterligare bör öka sina insatser för att motverka falska narrativ om konventionen.

28. Europaparlamentet understryker att det inte finns några rättsliga hinder för rådet att fullfölja ratificeringen av konventionen, eftersom det räcker med kvalificerad majoritet för att anta den. Parlamentet uppmanar på nytt rådet att snarast slutföra EU:s ratificering och fulla genomförande av Istanbulkonventionen, och att försöka få alla medlemsstater att ratificera den. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att bekräfta sin politiska vilja att bekämpa våld mot kvinnor och flickor och att därför fatta detta beslut och inte låta ett fåtal medlemsstater påverka jämställdhetsagendan i rådet. Parlamentet påminner vidare om kommissionsordförandens åtagande att försvara ratificeringen i sitt anförande i Europaparlamentets plenarförsamling om slutsatserna från Europeiska rådets möte den 25–26 mars 2021 och om resultatet av mötet mellan EU och Turkiet den 6 april 2021.

29. Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag till direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, och betonar hur viktigt det är att som ett minimum säkerställa Istanbulkonventionens normer. Parlamentet påpekar att det blir den första EU-akten som specifikt behandlar könsrelaterat våld och som därigenom bidrar till att harmonisera medlemsstaternas olika strategier i fråga om våld mot kvinnor och våld i hemmet och till att fastställa gemensamma miniminormer för förebyggande, skydd av offer för och överlevare av könsrelaterat våld och säkerställande av deras möjligheter till rättslig prövning. Parlamentet betonar att denna rättsakt kompletterar konventionen, snarare än ersätter den, eftersom den endast omfattar några av dess delar. Konventionen är alltjämt ett viktigt verktyg för EU:s strategi mot könsrelaterat våld.

30. Europaparlamentet fördömer att fler och fler kvinnor och flickor drabbas av könsrelaterat våld på internet och i sociala medier. Parlamentet konstaterar att genomförandet av konventionen bör följas av särskilda lagstiftningsåtgärder om könsrelaterat nätvåld, där man erkänner och förebygger denna specifika form av könsrelaterat våld och kriminaliserar könsbaserat våld som begås på internet. Parlamentet välkomnar i detta avseende inkluderandet av vissa former av könsrelaterat nätvåld som brott i kommissionens förslag till direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, nämligen delning utan samtycke av intimt eller manipulerat material, nätstalkning, nättrakasserier och nätuppvigling till våld eller hat.

31. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram en helhetsstrategi på EU-nivå för att bekämpa våld mot kvinnor och könsrelaterat våld, en strategi som inkluderar en heltäckande plan för att förhindra och bekämpa alla former av bristande jämställdhet mellan könen och integrera alla EU-insatser för att utrota våldet mot kvinnor.

32. Europaparlamentet konstaterar att klassificeringen av könsrelaterat våld som ett särskilt allvarligt brott med en gränsöverskridande dimension (eurobrott) – som är en av prioriteringarna i kommissionsordförandens politiska riktlinjer – skulle ha varit en lämpligare och effektivare rättslig grund för kommissionens föreslagna direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Parlamentet upprepar sin uppmaning till rådet att aktivera övergångsklausulen genom att anta ett enhälligt beslut om att fastställa könsrelaterat våld som ett av de brottsområden som förtecknas i artikel 83.1 i EUF-fördraget.

33. Med tanke på omfattningen och allvaret av könsrelaterat våld och sexuella trakasserier på arbetsplatsen uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna att ratificera och genomföra ILO:s konvention nr 190 om våld och trakasserier.

34. Europaparlamentet erkänner att civilsamhällesorganisationer, särskilt kvinnorättsorganisationer och andra människorättsorganisationer, även organisationer som verkar för minoritetsgruppers rättigheter, har en central roll och utför ett enormt arbete för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor och andra former av könsrelaterat våld och för att hjälpa offren för könsrelaterat våld. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att stödja denna verksamhet genom att tillhandahålla tillräckliga, tillförlitliga och varaktiga mänskliga och långsiktiga ekonomiska resurser, bland annat genom programmet för medborgare, jämlikhet, rättigheter och värden, för att stödja civilsamhällesaktörer som ger stöd till offer för könsrelaterat våld och arbetar för att utrota könsrelaterat våld, och för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet, samt de särskilda tjänster som hjälper offren, särskilt när det gäller tillgång till rättslig prövning och särskilda skyddade boenden enligt Istanbulkonventionens förklarande rapport och Grevios övergripande halvtidsöversyn.

35. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fortsätta och stärka skyddet av barn som är offer för eller vittnar om våld i hemmet och våld i nära relationer. Parlamentet fördömer särskilt användningen, åberopandet och acceptansen av icke-vetenskapliga teorier och begrepp i vårdnadsärenden för att minimera våld i hemmet i civilrättsliga förfaranden och neka modern vårdnaden om barnet och ge vårdnaden till fadern, som anklagas för könsrelaterat våld.

36. Europaparlamentet uppmanar med kraft rådet att se till att EU snabbt ratificerar Istanbulkonventionen utan ytterligare dröjsmål. Parlamentet uppmanar vidare med kraft rådet att även säkerställa en bred EU-anslutning för alla medlemsstater till konventionen utan några begränsningar.

37. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaterna och Europarådets parlamentariska församling.


 

MOTIVERING

Våld mot kvinnor är ett globalt fenomen som existerar överallt i världen och inte hindras av landgränser. Sett till hela världen har uppskattningsvis 736 miljoner kvinnor, nästan en av tre, utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld i nära relationer, sexuellt våld där förövaren inte är en partner, eller bådadera minst en gång i livet (30 procent av alla kvinnor i åldern 15 år och äldre). I EU har var tredje kvinna utsatts för fysiskt eller sexuellt våld.

 

Europeiska unionen och dess medlemsstater bör använda alla tillgängliga nationella och gemensamma verktyg för att bekämpa könsrelaterat våld samt stödja och skydda offren för sådana brott.

 

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor (Istanbulkonventionen), som trädde i kraft 2014, är det första rättsligt bindande internationella instrumentet för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och flickor på internationell nivå. Det är den första internationella texten som rättsligt definierar våld mot kvinnor och fastställer en omfattande ram för rättsliga och politiska åtgärder för att förebygga sådant våld, stödja offren och straffa förövarna.

 

I september 2022 hade den undertecknats av samtliga EU-medlemsstater och ratificerats av 21 (Belgien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike). Bulgarien, Lettland, Litauen, Slovakien, Tjeckien och Ungern har ännu inte ratificerat konventionen. I juli 2020 tillkännagav den polska regeringen sin avsikt att dra sig ur konventionen, men detta har ännu inte satts i verket.

 

Av länder utanför EU har till exempel Storbritannien, Moldavien och Ukraina, mitt i ett brinnande krig, ratificerat konventionen under 2022. Turkiet är det enda land som har dragit sig ur konventionen.

1. Vad är Istanbulkonventionen?

Europarådet, som är Europas ledande människorättsorganisation, har tagit en rad initiativ för att främja kvinnors skydd mot våld. Arbetet som då utfördes synliggjorde problemets omfattning, hur stor skillnaden var mellan åtgärderna på nationell nivå och behovet av harmoniserade rättsliga normer för att säkerställa att offren får samma nivå av skydd överallt i Europa.

 

I konventionen erkänns våld mot kvinnor som en kränkning av de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor. Konventionen omfattar olika former av könsrelaterat våld mot kvinnor och avser våld som riktas mot kvinnor på grund av att de är kvinnor eller som drabbar kvinnor oproportionerligt.

 

Konventionen är ett viktigt steg mot ett övergripande och harmoniserat agerande för att säkerställa ett liv fritt från våld för alla kvinnor och flickor i och utanför Europa. Dess förpliktelser omfattar fyra åtgärdsområden, Dessa är förebyggande av våld mot kvinnor, skydd av offer, lagföring av förövare samt genomförande av en omfattande och samordnad politik på detta område.

 

Konventionen identifierar luckor i lagstiftningen och tar fram bästa praxis. Den täcker ett brett spektrum av åtgärder och omfattar allt från medvetandehöjande insatser och datainsamling till rättsliga åtgärder för kriminalisering av olika former av våld. Till skillnad från andra internationella fördrag om bekämpning av könsrelaterat våld föreskriver Istanbulkonventionen att övergripande och samordnade strategier ska genomföras mellan nationella och statliga organ som arbetar med förebyggande, lagföring och skyddsåtgärder.

 

Konventionen definierar och kriminaliserar olika former av våld mot kvinnor: psykiskt våld, stalkning, fysiskt våld, inbegripet våldtäkt, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, tvångsabort, tvångssterilisering samt sexuella trakasserier. Den förebygger våld genom att förbinda parterna att investera i utbildning, fortbildning för experter och behandlingsprogram för förövare. Den skyddar offren genom att ålägga staterna att inrätta lämpliga stödtjänster.

 

Konventionen står i centrum för ett övervakningssystem som bygger på en övervakningsmekanism med två pelare:

 

Ett oberoende expertorgan (Grevio) som utarbetar rapporter om konventionens ämnesområden.

 

En partskommitté (som följer upp Grevios rapporter och utfärdar rekommendationer till berörda parter).

 

Två typer av övervakningsförfaranden har tagits fram. Det första är ett landspecifikt utvärderingsförfarande, som inleds med en förhandsrapport och avslutas med slutrapporter och slutsatser som antagits av Grevio. Det andra är ett särskilt brådskande undersökningsförfarande som kan inledas av Grevio när det finns tillförlitliga uppgifter som pekar på att ett ingripande krävs för att förhindra ett allvarligt, massivt eller ihållande mönster av någon av de våldshandlingar som omfattas av konventionen.

2. Hur ser processen för EU:s anslutning till konventionen ut?

I oktober 2015 antog kommissionen en färdplan där slutsatsen var att EU genom en anslutning till konventionen skulle skapa en enhetlig ram på EU-nivå för att bekämpa våld mot kvinnor, förbättra det förebyggande arbetet för alla kvinnor och ge bättre skydd och stöd till kvinnor och barn som utsätts för våld och till specifika grupper av kvinnor.

I mars 2016 lade kommissionen fram två förslag till rådets beslut, ett om undertecknande och ett om ingående (ratificering) av konventionen på Europeiska unionens vägnar.

Europeiska unionens råd beslutade att förslaget till beslut om EU:s undertecknande av konventionen skulle delas upp i två separata beslut, ett om straffrättsligt samarbete och ett om asyl och principen om non-refoulement. Dessa två rådsbeslut antogs i maj 2017 och EU undertecknade konventionen den 13 juni 2017. En förutsättning för nästa steg i processen för en EU-anslutning är att rådets beslut om ingående av konventionen antas.

Samtidigt har kommissionen under von der Leyens ledning tagit med ärendet som en prioritering i EU:s jämställdhetsstrategi för 2020–2025.

Europaparlamentet uppmanade först kommissionen att inleda förfarandet för EU:s anslutning till Istanbulkonventionen i sin resolution om bekämpning av våld mot kvinnor av den 25 februari 2014.

Sedan dess har parlamentet konsekvent stött idén och betonat att man på så sätt skulle sända ett kraftfullt budskap om EU:s åtagande om att utrota våld mot kvinnor och skapa en enhetlig europeisk rättslig ram i detta syfte.

Parlamentet har behandlat frågan i avvaktan på att arbetet i rådet avslutas och innan en formell begäran om parlamentets godkännande lämnas in. Enligt konventionen ska EU ansluta sig inom ramen för sina befogenheter. Detta kräver Europaparlamentets godkännande.

I september 2017 antog parlamentet en interimsresolution där man välkomnade EU:s undertecknande av konventionen och efterlyste en bred och obegränsad EU-anslutning, så att parlamentet blir fullt delaktigt i konventionens övervakningsprocess när EU väl ansluter sig och så att förhandlingarna påskyndas.

I april 2019 antog parlamentet en resolution där EU-domstolen uppmanades att avge ett yttrande för att lösa rättsosäkerheten om tillämpningsområdet för EU-anslutningen och förfarandet i rådet. Domstolen antog sitt yttrande den 6 oktober 2021.

Parlamentet har fördömt kampanjer mot Istanbulkonventionen som ett förkastande av den internationellt överenskomna normen om nolltolerans mot våld mot kvinnor och könsrelaterat våld. Den 21 januari 2021 välkomnade parlamentet kommissionens avsikt att under 2021 föreslå åtgärder för att uppnå konventionens mål om vissa medlemsstater fortsatte att blockera ratificeringen. En debatt om läget, med ett uttalande från kommissionen, hölls under parlamentets plenarsammanträde den 25 november 2021 för att uppmärksamma Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor.

Eftersom det inte har skett några framsteg i ärendet lade kommissionen i mars 2022 dessutom fram lagstiftningsförslag för att motverka våld mot kvinnor på EU-nivå.

3. Den senaste utvecklingen

Istanbulkonventionen godkändes för mer än tio år sedan, men har ännu inte ratificerats av alla länder och EU har heller inte anslutit sig till den.

Den 6 oktober 2021 avgav Europeiska unionens domstol sitt yttrande i vilket den fastställde den tillämpliga rättsliga grunden och fann att det inte finns några rättsliga hinder för rådet att genomföra en EU-ratificering på grundval av omröstning med kvalificerad majoritet, vilket innebär att enhällighet i rådet inte krävs för att EU ska kunna ansluta sig till konventionen.

När det gäller tillämpningsområdet anser domstolen att den lämpliga rättsliga grunden för antagandet av rådets akt om ingående av Istanbulkonventionen är artiklarna 78.2, 82.2, 84 och 336 i EUF-fördraget. Domstolen konstaterar också att konventionen kan ingås genom två separata beslut, i den mån denna uppdelning syftar till att beakta protokoll nr 21 och protokoll 22 till EU-fördraget och EUF-fördraget, vilka begränsar Irlands och Danmarks deltagande på vissa av unionens samarbetsområden.

Domstolen föreskriver att fördragen inte förbjuder rådet att invänta alla medlemsstaters samtycke att vara bundna av Istanbulkonventionen på de områden som omfattas av deras befogenheter innan de ingår den, men de förbjuder rådet att lägga till ytterligare ett steg i förfarandet för ingående genom att uppställa som villkor för att anta beslutet om ingående av konventionen att det föreligger ”samförstånd”.

4. Varför behövs det göras framsteg?

Könsrelaterat våld är fortfarande ett av de största hoten mot ett fullständigt åtnjutande av mänskliga och grundläggande rättigheter i världen, och drabbar kvinnor i oproportionerligt stor utsträckning. Varje dag dödas 137 kvinnor av en partner eller en familjemedlem. Var tredje kvinna i världen har någon gång under sin livstid utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld. Och varje år blir 150 miljoner flickor våldtagna eller utsatta för sexuellt våld, ofta av någon i deras närmaste krets[45].

Detta måste upphöra och Europa och EU måste visa framfötterna. Den nuvarande situationen, med den ökning av könsrelaterat våld och våld i hemmet som skett under covid-19-pandemin, gör det tydligare än någonsin att skyddet mot könsrelaterat våld måste förbättras.

Att konventionen är så viktig beror på att den, genom att vara ett heltäckande instrument för att hantera alla aspekter av könsrelaterat våld, erbjuder vägar framåt som ett resultat av det arbete som görs på multilateral nivå genom Europarådet. 

Den senaste översynen för 2022 av Grevios halvtidsrapport[46] visar vilka framsteg som gjorts mot att anta och tillämpa normerna i konventionen.


 

RESERVATION

i enlighet med artikel 55.4 i arbetsordningen

Christine Anderson, Jorge Buxadé Villalba, Patricia Chagnon, Nicolaus Fest, Balázs Hidvéghi, Margarita de la Pisa Carrión

Detta förslag om att underteckna Istanbulkonventionen på Europeiska unionens vägnar saknar varje form av juridisk stringens.

Texten syftar till att tvinga medlemsstaterna att ratificera konventionen i strid med subsidiaritetsprincipen och principen om tilldelade befogenheter, och den utgör ett angrepp på den nationella suveräniteten, eftersom dessa frågor helt och hållet omfattas av nationell behörighet.

Själva konventionen grundar sig enligt ingressen på genusteorier utan vare sig vetenskaplig grund eller juridisk stringens. I konventionens artiklar anges att signatärparterna bör inkludera ett jämställdhetsperspektiv i tillämpningen och utvärderingen och på så sätt främja straffrättsliga lagar som är inriktade på vem som är anklagad snarare än på själva den brottsliga handlingen. Detta subjektiva synsätt, som sprider fördomar mot män, gör konventionen ogiltig som ett rättsligt bindande internationellt instrument på grund av dess partiella, partiska och diskriminerande karaktär. Konventionens påstådda avsikt är att definiera och kriminalisera olika former av våld mot kvinnor. I praktiken innebär konventionen att kvinnor framställs som offer samtidigt som den stärker den stereotypa bilden av män som dominerande och aggressiva. Detta skapar fördomar och misstro som omöjliggör en fredlig samexistens inom familjen.


INFORMATION OM ANTAGANDET I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

Artikel 58 – Gemensamt utskottsförfarande

 Tillkännagivande i kammaren

 

 

17.2.2022

Antagande

25.1.2023

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

68

13

3

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Magdalena Adamowicz, Isabella Adinolfi, Abir Al-Sahlani, Christine Anderson, Simona Baldassarre, Katarina Barley, Pietro Bartolo, Robert Biedroń, Vladimír Bilčík, Malin Björk, Vasile Blaga, Vilija Blinkevičiūtė, Karolin Braunsberger-Reinhold, Jorge Buxadé Villalba, Damien Carême, Patricia Chagnon, Margarita de la Pisa Carrión, Lucia Ďuriš Nicholsonová, Rosa Estaràs Ferragut, Nicolaus Fest, Frances Fitzgerald, Maria Grapini, Sylvie Guillaume, Andrzej Halicki, Evin Incir, Lívia Járóka, Marina Kaljurand, Assita Kanko, Fabienne Keller, Łukasz Kohut, Arba Kokalari, Moritz Körner, Alice Kuhnke, Jeroen Lenaers, Juan Fernando López Aguilar, Elżbieta Katarzyna Łukacijewska, Erik Marquardt, Karen Melchior, Nuno Melo, Johan Nissinen, Carina Ohlsson, Maite Pagazaurtundúa, Pina Picierno, Sirpa Pietikäinen, Evelyn Regner, Diana Riba i Giner, Eugenia Rodríguez Palop, María Soraya Rodríguez Ramos, Christine Schneider, Michal Šimečka, Birgit Sippel, Sylwia Spurek, Tineke Strik, Ramona Strugariu, Tomas Tobé, Yana Toom, Milan Uhrík, Anders Vistisen, Elissavet Vozemberg-Vrionidi, Jadwiga Wiśniewska, Javier Zarzalejos, Marco Zullo

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Monika Beňová, Sylvie Brunet, Susanna Ceccardi, Nathalie Colin‑Oesterlé, José Gusmão, Balázs Hidvéghi, Virginie Joron, Predrag Fred Matić, Matjaž Nemec, Jan‑Christoph Oetjen, Anne-Sophie Pelletier, Róża Thun und Hohenstein, Dragoş Tudorache, Miguel Urbán Crespo, Monika Vana, Tom Vandenkendelaere

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 209.7)

Alexander Bernhuber, José Manuel Fernandes, Paola Ghidoni, Alicia Homs Ginel, Camilla Laureti, Adriana Maldonado López

 


 

SLUTOMRÖSTNING MED NAMNUPPROP I DET ANSVARIGA UTSKOTTET

68

+

PPE

Magdalena Adamowicz, Isabella Adinolfi, Alexander Bernhuber, Vladimír Bilčík, Vasile Blaga, Karolin Braunsberger-Reinhold, Nathalie Colin-Oesterlé, Rosa Estaràs Ferragut, José Manuel Fernandes, Frances Fitzgerald, Andrzej Halicki, Arba Kokalari, Jeroen Lenaers, Elżbieta Katarzyna Łukacijewska, Nuno Melo, Sirpa Pietikäinen, Christine Schneider, Tomas Tobé, Tom Vandenkendelaere, Elissavet Vozemberg-Vrionidi, Javier Zarzalejos

Renew

Abir Al-Sahlani, Sylvie Brunet, Lucia Ďuriš Nicholsonová, Fabienne Keller, Moritz Körner, Karen Melchior, Jan-Christoph Oetjen, Maite Pagazaurtundúa, María Soraya Rodríguez Ramos, Michal Šimečka, Ramona Strugariu, Róża Thun und Hohenstein, Yana Toom, Dragoş Tudorache, Marco Zullo

S&D

Katarina Barley, Pietro Bartolo, Monika Beňová, Robert Biedroń, Vilija Blinkevičiūtė, Maria Grapini, Sylvie Guillaume, Alicia Homs Ginel, Evin Incir, Marina Kaljurand, Łukasz Kohut, Camilla Laureti, Juan Fernando López Aguilar, Adriana Maldonado López, Predrag Fred Matić, Matjaž Nemec, Carina Ohlsson, Pina Picierno, Evelyn Regner, Birgit Sippel

The Left

Malin Björk, José Gusmão, Anne-Sophie Pelletier, Eugenia Rodríguez Palop, Miguel Urbán Crespo

Verts/ALE

Damien Carême, Alice Kuhnke, Erik Marquardt, Diana Riba i Giner, Sylwia Spurek, Tineke Strik, Monika Vana

 

13

-

ECR

Jorge Buxadé Villalba, Margarita de la Pisa Carrión, Jadwiga Wiśniewska

ID

Christine Anderson, Simona Baldassarre, Susanna Ceccardi, Patricia Chagnon, Nicolaus Fest, Paola Ghidoni, Anders Vistisen

NI

Balázs Hidvéghi, Lívia Járóka, Milan Uhrík

 

3

0

ECR

Assita Kanko, Johan Nissinen

ID

Virginie Joron

 

Teckenförklaring:

+ : Ja-röster

- : Nej-röster

0 : Nedlagda röster

 

 

Senaste uppdatering: 10 februari 2023
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy