FÖRSLAG TILL RESOLUTION

8.2.2007

till följd av uttalandena av rådet och kommissionen
i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen
från Francis Wurtz, Ilda Figueiredo och Helmuth Markov
för GUE/NGL-gruppen
inför Europeiska rådets vårmöte 2007 angående Lissabonstrategin

B6‑0046/2007

Europaparlamentets resolution inför Europeiska rådets vårmöte 2007 angående Lissabonstrategin

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 april 2005 om integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning (2005–2008) (KOM(2005)0141),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 20 juli 2005 med titeln ”Gemensamma insatser för tillväxt och sysselsättning: gemenskapens Lissabonprogram” (KOM(2005)0330),

–  med beaktande av de 25 nationella Lissabon-reformprogrammen som medlemsstaterna har lagt fram,

–  med beaktande av 2006 års genomförande av gemenskapens Lissabonprogram,

–  med beaktande av kommissionens rapport om sysselsättningen i Europa 2006, av den 6 november 2006,

–  med beaktande av kommissionens ekonomiska prognoser hösten 2006, av den 6 november 2006,

–  med beaktande av kommissionens grönbok av den 22 november 2006 med titeln ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar” (KOM(2006)0708),

–  med beaktande av kommissionens förslag av den 10 januari 2007 om energipolitik och klimatförändringar,

–  med beaktande av ordförandeskapets slutsatser vid Europeiska rådets möte i Lissabon den 23 och 24 mars 2000, Europeiska rådets möte i Stockholm den 23 och 24 mars 2001, Europeiska rådets möte i Barcelona den 15 och 16 mars 2002, samt Europeiska rådets möte i Bryssel den 22 och 23 mars 2005, den 15 och 16 december 2005 och den 23 och 24 mars 2006.

–  med beaktande av sina resolutioner av den 9 mars 2005 och den 15 mars 2006 om halvtidsöversynen av Lissabonstrategin,

–  med beaktande av artikel 103.2 i arbetsordningen.

Svag tillväxt, hög arbetslöshet, ökad fattigdom och orättvisor – så ser EU ut sju år efter toppmötet i Lissabon

1.  Europaparlamentet är djupt oroat över att EU sedan år 2000 har besvärats av svag ekonomisk tillväxt och sysselsättningstillväxt, produktivitetsvinster som i allt högre grad gynnar arbetsgivarna istället för arbetstagarna, samt ihållande hög arbetslöshet, fattigdom, social utslagning, en oviss arbetsmarknad och stora inkomstklyftor. Däremot ligger vinstandelen i förhållande till BNP i euroområdet nästan på sin högsta nivå på minst 25 år, samtidigt som löneandelen har minskat för varje årtionde som gått.

2.  Europaparlamentet påpekar att den genomsnittliga ekonomiska tillväxten i EU-15 har minskat för varje årtionde som gått. Sedan 2000 har den genomsnittliga ekonomiska tillväxten i EU legat på 1,4 procent, det vill säga lägre än de 2,6 procent som den låg på under perioden 1991-2000. Prognoserna pekar mot en ny minskning av den ekonomiska tillväxten efter 2006, vilket visar att den ekonomiska återhämtningen inte bör tas för givet.

3.  Europaparlamentet konstaterar att från 2000 till 2005 har EU fått en miljon fler arbetslösa samtidigt som man fått en mycket osäkrare arbetsmarknad, där 4,7 miljoner arbetstagare har visstidskontrakt och minst 1,1 miljon fler har deltidskontrakt trots att de skulle vilja arbeta heltid. Även om de prognoser som pekar på en arbetslöshetsminskning skulle besannas kommer arbetslösheten ändå att ligga på en oacceptabelt hög nivå med 17 miljoner arbetslösa i EU. 25 procent av den samlade arbetskraften arbetar under atypiska anställningsformer (visstidsanställning, deltidsarbete, behovsanställning, nolltidskontrakt, anställningsavtal för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, frilansarbete), 41 procent om man räknar med alla egna företagare, vilket visar hur vanskliga arbetsförhållandena har blivit i EU.

4.  Europaparlamentet påpekar att inkomstklyftorna har ökat sedan år 2000, och förhållandet mellan de 20 procents rikaste och de 20 procent fattigaste ökade från 4,5 till 4,8. Efter år 2000 har den reala lönetillväxten i EU sjunkit till 0,7 procent, jämfört med den genomsnittliga tillväxten på 1,2 procent under perioden 1995-2000. Sedan år 2000 har 33 procent av arbetstagarnas produktivitetsvinst överförts till arbetsgivarna.

5.  Europaparlamentet är djupt oroat över att befolkningsandelen som befinner sig i riskzonen för fattigdom har ökat från 15 procent år 2000 till 17 procent 2004 i EU-15, vilket innebär att den fattiga befolkningen har ökat med nästan 9 miljoner i EU:s rikaste länder. I EU är lever cirka 72 miljoner människor under fattigdomsstrecket och nästan hälften av dem befinner sig i riskzonen för ihållande fattigdom, och ett oacceptabelt stort antal barn och äldre finns bland de fattiga.

Konsekvenserna av nyliberalismen - den nuvarande ekonomiska politiken och penningpolitiken måste upphöra

6.  Europaparlamentet betonar att Lissabonstrategin, såsom den fastställdes av Europeiska rådet i mars 2000 med tydligt stöd av de största arbetsgivarorganisationerna i Europa, UNICE och ERT, har varit det viktigaste verktyget för EU:s främjande av liberalisering och privatisering av allmännyttiga företag och tjänster, arbetsmarknadernas flexibilitet och anpassningsbarhet, lönebegränsningar och möjlighet för privata företag att erbjuda socialförsäkringstjänster, inbegripet pensioner och hälsovård. Det är beklagligt att Lissabonstrategins så kallade uppsving under 2005 lägger ännu större tonvikt vid dess nyliberala innehåll, och samtliga medlemsstater har omvandlat detta innehåll till konkreta nationella reformprogram som äventyrar den sociala dimensionen och förbiser de ekonomiska, sociala och miljömässiga problem som de olika medlemsstaterna i EU står inför.

7.   Gemenskapens Lissabonprogram och de nationella reformprogram som ingår i den reviderade Lissabonstrategin utgör ett verktyg för att i samtliga medlemsstater motivera och påskynda samma strukturella reformer, i synnerhet av arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet, vilket kommer att få allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser, även till följd av de integrerade riktlinjerna och stabilitets- och tillväxtpakten. Reformerna kommer att äventyra rättigheterna för arbetstagarna, pensionärerna, användarna av allmännyttiga tjänster och konsumenterna.

8.  Europaparlamentet noterar kommissionens årliga framstegsrapport och den ensidighet som kommissionen uppvisar då den lägger fram sina grundläggande prioriteringar för att frigöra företagens potential och privata investeringar, bland annat genom att

• (i)motivera ytterligare privatiseringar av socialförsäkringssystemet, reducera de sociala förmånerna och höja den lagstadgade och verkliga pensionsåldern,
• (ii)betona vikten av ökad flexibilitet på arbetsmarknaden med det nya flexicurity‑konceptet, det vill säga ett balanserat förhållande mellan flexibilitet och social trygghet, tillsammans med anställningsbarhet, i linje med kommissionens grönbok om arbetsrätt,

   (iii)   anpassa investeringarna i forskning och utveckling och utbildning efter den fria marknadens nycker och på så sätt motivera en så kallad varufiering av kunskap, utbildning och forskning (Bolognaprocessen),

• (iv)betona vikten av en liberalisering av energimarknaderna och ge betydande prioritet åt att åstadkomma en inre marknad för tjänster.

9.  Europaparlamentet betonar att Lissabonstrategin i hög grad har misslyckats när det gäller att uppnå de utsatta målen i fråga om en genomsnittlig ekonomisk tillväxt på 3 procent, full sysselsättning genom att skapa 20 miljoner nya arbetstillfällen och totala utgifter för forskning och utveckling motsvarande 3 procent av gemenskapens BNP. Enligt uppgifter från kommissionen har den ekonomiska tillväxten varit nästan hälften så hög som den nivå man hade föresatt sig att uppnå, man har skapat ungefär en fjärdedel så många nya arbetstillfällen som planerat (utan att ta hänsyn till kvaliteten på de arbetstillfällen som skapats, det faktum att arbetskraften har vuxit och den alltjämt höga arbetslöshetssiffran) och utgifterna för forskning och utveckling har uppgått till mindre än 2 procent av BNP, det vill säga på samma nivå som år 2000.

10.  Europaparlamentet understryker att den pågående processen med liberalisering av marknaderna och privatisering av allmännyttiga företag inte har lett till några synliga vinster om man ser till priser, tjänsternas kvalitet eller en minskning av de offentliga utgifterna. Istället kan man konstatera att konsumentorganisationerna och föreningarna för användare av allmännyttiga tjänster har signalerat prishöjningar, försämrad kvalitet på tjänsterna och ökade kostnader för tillhandahållandet av tjänsterna. Dessutom har liberaliseringen bidragit till att avskaffa arbetstillfällen inom de berörda sektorerna och till att skapa privata monopol som äventyrar de rättigheter som tillfaller arbetstagarna, användarna av allmännyttiga tjänster och konsumenterna.

11.  Europaparlamentet anser att penning- och skattepolitiken i EU har varit restriktiv och haft som främsta mål att uppnå den prisstabilitet och budgetbalans som fastställs genom stabilitets- och tillväxtpakten. Processen med nominell konvergens mot euron och processen därefter har fått negativa effekter på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningstillväxten, på den sociala och ekonomiska sammanhållningen, den verkliga konvergensen mellan medlemsstaterna och EU samt på de offentliga investeringarna, vilket äventyrar den nuvarande, torftiga ekonomiska återhämtningen och kampen mot arbetslösheten.

12.  Europaparlamentet uppmärksammar på den kamp och det motstånd som bedrivs av arbetstagare, konsumenter och användare av allmännyttiga tjänster mot den pågående liberaliseringsprocessen och reformerna av arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet. Europeiska rådet uppmanas att vid sitt vårmöte ta hänsyn till detta och införliva de förslag som läggs fram av fackföreningar, föreningar för användare av allmännyttiga tjänster och konsumentorganisationer.

13.  Europaparlamentet beklagar den överenskommelse som Europeiska rådet i december 2005 kom fram till om budgetplanen för 2007‑2013, särskilt i fråga om de sänkta anslagen för strukturfonderna (från 0,41 procent till 0,37 procent av EU:s BNI) och för programmen för sociala frågor och miljö-, forsknings-, kultur- och utbildningsprogrammen. Parlamentet beklagar vidare att målen anpassats efter de prioriteringar som fastställs i den ännu ej ratificerade ”europeiska konstitutionen” i fråga om konkurrens/konkurrenskraft, säkerhet och militarisering, bland annat genom att man öronmärkt åtminstone två tredjedelar av anslagen för sammanhållningspolitiken för att finansiera Lissabonmålen. En genomsnittlig utgiftsnivå på 1,045 procent av EU:s BNI är fullkomligt otillräckligt för att hantera de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar samt de sammanhållningsbehov som EU står inför efter utvidgningen.

14.  Europaparlamentet påpekar att reduceringen av EU-budgeten påbörjades redan i den senaste budgetplanen för 2000‑2006 (Agenda 2000), där taket för egna medel upprätthölls för första gången trots utvidgningen med 10 nya länder som har en inkomst per capita som uppgår till cirka 40 procent av EU:s inkomst per capita. Det är beklagligt att 2007 års budget följer samma tendens som budgetarna har gjort sedan 1997, i det att den reducerar EU:s utgifter till cirka 1 procent av EU:s BNI och till en lägre nivå än de gränsvärden som fastställs i budgetplanen. Förenta staternas federala budget uppgår till cirka 18–20 procent av landets BNI, och flera ekonomer hävdar att EU:s budget måste bli två till fyra gånger större för att EU på ett meningsfullt sätt skall kunna bidra till investering och omfördelning inom EU.

En ny strategi, en ny väg för Europa - full sysselsättning, arbeten med anständiga anställningsvillkor, löner som det går att leva på, social och ekonomisk sammanhållning och social trygghet för alla

15.  Europaparlamentet anser att EU:s nuvarande politik måste upphöra om vi verkligen vill ta itu med problemen rörande hållbar ekonomisk tillväxt, arbetslöshet, fattigdom, social utslagning och såväl inkomst- som samhällsklyftor. Det behövs en ny strategi för att Europa skall kunna ta en ny väg. En väg med full sysselsättning, arbeten med anständiga anställningsvillkor, löner som det går att leva på, social och ekonomisk sammanhållning samt social trygghet för alla, det vill säga en väg som garanterar högsta möjliga levnadsstandard. En väg som tar hänsyn till utvecklingsbehoven i varje enskild medlemsstat, och i synnerhet i de mindre utvecklade medlemsstaterna, för att främja en verklig konvergens som bidrar till att minska utvecklingsklyftorna mellan medlemsstaterna och de befintliga ekonomiska, sociala och regionala skillnaderna.

16.  Europaparlamentet anser att EU måste ge högsta politiska prioritet åt de frågor som rör skapande av välstånd (bland annat produktivitet), omfördelning (kampen mot inkomstklyftor) och utslagning (arbetslöshetsbekämpning). Parlamentet betonar att just arbete spelar en viktig roll när det gäller att ta itu med alla dessa frågor.

17.  Europaparlamentet begär därför att Lissabonstrategin ersätts med en ”Europeisk strategi för solidaritet och hållbar utveckling” som grundar sig på ovan nämnda principer och innebär en ny ekonomisk politik, socialpolitik och miljöpolitik som uppmuntrar investeringar

• (i)i alla aspekter av arbetskvaliteten (löner, stabilitet, arbetsvillkor och utbildning) och kvalifikationsförbättring för att uppnå en högutbildad och kvalificera arbetskraft,
• (ii)i grundläggande industrifrämjande infrastruktur,

   (iii)   i allmännyttiga tjänster för att förbättra deras kvalitet,

• (iv)i en stark sammanhållningspolitik för att främja social och ekonomisk sammanhållning,
• (v)i miljöskydd och miljövänlig teknik,
• (vi)i högre standarder för arbete, sociala frågor, miljö och säkerhet, för att uppnå en harmoniering och uppfylla de högst ställda kraven,

   (vii)   i socialekonomin,

   (viii)   i det sociala trygghetssystemet, för att utrota fattigdomen och bekämpa social utslagning,

• (ix)i (offentlig) forskning och innovation som skall gynna alla,
• (x)i främjande av kultur och det civila samhällets delaktighet,
• (xi)i en stegvis ”avmaterialisering” av ekonomin.

18.  Europaparlamentet betonar att denna nya strategi för EU kräver makroekonomiska ramar som stödjer hållbar utveckling, ökad miljövänlig inhemsk efterfrågan som grundar sig på progressiva löner, full sysselsättning med rättigheter och social och ekonomisk sammanhållning. Parlamentet begär därför att man driver en tillväxt- och sysselsättningsfrämjande penning- och skattepolitik som leder till en kombinerad, flexibel och samordnad expansiv skattepolitik för EU och dess medlemsstater, som grundar sig på följande:

• (i)Att ECB för en mildare penningpolitik och genomför en institutionell reform grundad på demokratiskt ansvarstagande, politisk kontroll och ekonomiska och sociala frågor, vilket bör visa sig genom att man särskilt inriktar sig på tillväxt och sysselsättning samtidigt som man ändrar det övergripande prisstabilitetsmålet.
• (ii)Att man häver stabilitets- och tillväxtpakten samtidigt som man upprättar en sysselsättnings- och tillväxtpakt som skall främja offentliga investeringar, förbättra effektiviteten och fastställa särskilda ekonomiska, sociala och miljömässiga kriterier som skräddarsys efter varje enskild medlemsstats särskilda behov, med särskild inriktning på arbetslöshetsminskning.

   (iii) Att det förs en samstämmig europeisk investeringsstrategi genom inrättandet av ett EU-program för investeringar för hållbar utveckling och sysselsättning som förses med anslag motsvarande minst 1 procent av EU:s BNP. Programmet bör komplettera medlemsstaternas offentliga investeringar i samma syfte. Budgetplanen för 2007‑2013 måste leda till en verklig utökning av EU-budgeten för att EU-medel skall kunna avsättas för detta program, och begär därför att den ses över.

• (iv)Att det skapas en penningpolitisk ersättningsfond i euroområdet för att vidta åtgärder vid så kallade asymmetriska ekonomiska chocker.

19.  Europaparlamentet begär en ny dagordning för socialpolitiska frågor, vars målsättningar bör vara följande:

• (i)Utveckling av ett samhälle med sammanhållning som är öppet för alla, vilket förutsätter åtgärder som främjar stabila anställningsförhållanden och respekt för arbetstagarnas rättigheter.
• (ii)Främjande av ett samhälle som bygger på jämställdhet mellan könen och bekämpning av alla former av diskriminering.

   (iii)   Fördelning av tillgångarna på ett sådant sätt att allas välfärd förbättras, vilket förutsätter offentliga och allomfattande välfärdssystem och garanterad tillgång för alla till offentliga tjänster av hög kvalitet, bl.a. hälsovård, utbildning och bostäder.

• (iv)En socialpolitik som tar hänsyn till alla grupper.
• (v)Deltagardemokrati som en del av social- och sysselsättningspolitiken.

20.  Europaparlamentet begär en ny dagordning för miljöpolitiska frågor, vars målsättningar bör vara följande:

• (i)Frikoppling av ekonomisk tillväxt från parallell energitillväxt, tillväxt av naturliga resurser och råmaterialskonsumtion parallellt med dess minskning.
• (ii)Stöd för medlemsstaternas regelverk och övervakningssystem som förekommer ekonomiska miljöförhållanden i synnerhet föroreningar och utsläpp av växthusgaser.

   (iii)   Stöd för investeringar som främjar en reducering av avfall, återanvändning och återvinning av material, samt minskning och behandling av farliga industriavfall och giftiga avfall.

• (iv)Främjande av renare och säkrare transportsystem med investeringar i kollektivtrafik av hög kvalitet.
• (iv)Investeringar i miljövänlig teknik, miljövänlig innovation och miljöeffektivitet.

En ny strategi för högre löner, minskade inkomstklyftor och utrotning av fattigdom

21.   Europaparlamentet påminner om vikten av en progressiv lönepolitik för att få fart på den inhemska efterfrågan, främja social integration och bekämpa inkomstklyftor. Det är beklagligt att man inom EU-politiken betraktar löner som kostnader och inte som en del av den nationella inkomsten som, genom att den spenderas, kan upprätthålla ekonomisk tillväxt och sysselsättningstillväxt. Det är också beklagligt att lönesänkning tycks fortsätta att vara ett mål för de integrerade riktlinjerna, i överensstämmelse med den inflationsinriktade prisstabilitet som ECB verkar för.

22.   Europaparlamentet anser att lagstadgade minimilöner är ett viktigt verktyg för en inkomstinriktad omfördelningspolitik, garanterar en viss nivå på minimilöner och minimiinkomster, bidrar till att bekämpa löne- och inkomstklyftorna, problemet med ”arbetande fattiga” och fattigdom. Samtliga medlemsstater i EU bör göra ett starkt åtagande för att tillämpa lagstadgade minimilöner, och det bör genomföras en samordnad höjning av de lagstadgade minimilönerna i varje enskild medlemsstat.

23.   Europaparlamentet uttrycker sin oro över det stora antalet arbetstagare som befinner sig under fattigdomsstrecket trots att de uppbär lön. EU bör göra ett åtagande om att utrota problemet med ”arbetande fattiga” före 2010.

24.   Europaparlamentet noterar de stora inkomstklyftorna i EU och betonar deras koppling till de stora inkomstklyftorna. Parlamentet uppmanar EU att åta sig att halvera inkomstklyftorna före 2010 i enlighet med de strukturella indikatorerna S80/S20 och S90/10 och uppmanar Europeiska rådet att vid sitt vårmöte fastställa det målet.

25.  Europaparlamentet noterar den omfattande fattigdomen i EU och behovet av att utrota den. Därför bör EU åta sig att se till att andelen personer som befinner sig i riskzonen för fattigdom halveras och utrota fattigdomen bland barn före 2010. Det är beklagligt att social integrering inte ges prioritet i de rapporter som kommissionen nyligen lagt fram, eller i slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte eller de nationella reformprogrammen. Parlamentet begär att de strukturella indikatorerna omfattar andelen personer som befinner sig i riskzonen för fattigdom, vilken skall grunda sig på en medianinkomst på 70 procent.

26.   Europaparlamentet noterar att ekonomisk fattigdom skulle kunna bekämpas till exempel genom att medlemsstaterna betalar ut minimiinkomster för social integration. Parlamentet betonar att man skulle kunna utrota den ekonomiska fattigdomen genom att fastställa en minimiinkomst för social integration på den nivå där gränsen för fattigdom går. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett särskilt meddelande om fattigdom med förslag om hur man kan bekämpa fattigdom och hur EU:s budget skulle kunna komplettera medlemsstaternas åtgärder.

En ny strategi för full sysselsättning, arbetskvalitet och bevarande av arbetstillfällen

27.   Europaparlamentet anser att sysselsättningsfrämjandet bör införlivas i all EU-politik och bör utgöra en grundläggande målsättning för den ekonomiska politiken och penningpolitiken. Parlamentet betonar att arbete inte bara utgör en inkomstkälla utan även en grundläggande aspekt av integrationen på samtliga områden i samhället, samt ett sätt att uppnå personlig utveckling. 2005 var sysselsättningsgraden 65,2 procent i EU-15 och 63,8 procent i hela EU, vilket är långt från Lissabonsstrategins mål på 70 procent 2010. Parlamentet uppmanar EU att göra ett åtagande för att uppnå det målet och begär att Europeiska rådet vid sitt vårmöte höjer sysselsättningsmålet med 5 procentenheter, till 75 procent. Parlamentet betonar att en ökad sysselsättning inte nödvändigtvis leder till minskad arbetslöshet, och anser därför att arbetslöshetsproblemet också måste prioriteras av EU, och att EU bör göra ett åtagande för att minska den genomsnittliga arbetslösheten i EU med 4 procentenheter före 2010.

28.  Europaparlamentet förkastar det nya flexicurity-konceptet som införts av kommissionen som en del av strategin i samband med Lissabonstrategin och grönboken om arbetsrättsreformen, och som definieras som en kombination av tillräckligt flexibla anställningsavtal och en arbetsmarknadspolitik som underlättar byten mellan olika arbetsplatser, det vill säga en anpassning av arbetskraften (och lönerna) efter näringslivscykeln, samtidigt som medlemsstaternas arbetsförmedlingar skall stå för kostnaderna för arbetskraftens omvandling och rotation. Detta koncept lägger, i likhet med konceptet ”anställbarhet”, ansvaret för att få en anställning på arbetstagaren. Parlamentet betonar att båda koncepten främjar en avreglering av såväl arbetsmarknaden som uppsägningsmöjligheten, vilket äventyrar den sociala sammanhållningen och arbetets kvalitet. Parlamentet varnar för att strategin även syftar till att se över arbetslöshetsförmånerna för att reducera deras omfattning och varaktighet.

29.  Europaparlamentet betonar att det finns en motsägelse mellan främjandet av en flexibel arbetsmarknad och arbeten med anständiga anställningsvillkor, och man bör främja samtliga aspekter av arbetskvaliteten. Parlamentet noterar att arbetsmarknadsreformer har lett till en minskad produktivitetstillväxt, och uppmanar kommissionen att lägga fram ett meddelande om sambandet mellan arbetskvalitet och produktivitet.

30.  Europaparlamentet beklagar att majoriteten av de nationella reformprogrammen endast är inriktade på att skapa ”fler” arbeten utan att beakta behovet av ”bättre” arbeten, som är den andra sidan av myntet. Främjandet av de olika aspekterna av arbetets kvalitet har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet i den årliga framstegsrapporten eller i de nationella reformprogrammen. EU bör prioritera denna fråga eftersom arbetets kvalitet hänger nära samman med livskvalitet, social integration och produktivitet. Parlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta ett särskilt gemenskapsprogram som komplement till de nationella åtgärderna för att främja arbetskvalitet och underlätta utbytet av välfungerande metoder, samt att ställa tillräckliga medel till förfogande.

31.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska rådet att vid sitt vårmöte sätta upp målet att hälften av andelen visstidsanställda i EU skall ha en fast anställning före 2010 och att skapa ett särskilt incitamentsystem för att främja stabil sysselsättning, med bidrag från EU-budgeten. Parlamentet ber EU och medlemsstaterna att vidta arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att skapa heltidssysselsättning åt dem som ofrivilligt arbetar deltid och efterlyser ett åtagande från EU om att minska antalet ofrivilligt deltidsarbetande.

32.  Europaparlamentet betonar att utbildning är den enda formen av aktiv arbetsmarknadspolitik som på ett avgörande sätt påverkar situationen på arbetsmarknaden. Parlamentet pekar på att det finns ett behov av att Europeiska socialfonden fortsätter att ge högsta prioritet åt de olika medlemsstaternas särskilda behov på utbildningsområdet och är oroat för att pengar kommer att föras över från utbildningsinsatser till andra former av aktiv arbetsmarknadspolitik som en följd av att strukturfonderna öronmärkts för Lissabonstrategin. Antalet arbetstagare i utbildningsinsatser är fortfarande för lågt och privata företag har inte medverkat tillräckligt till att främja utbildning. Parlamentet uppmanar arbetsgivarna att ge högsta prioritet åt utbildning och skapa förutsättningar för utbildning på arbetsplatsen. De timmar som används till utbildning bör räknas som arbetstid.

33.  Europaparlamentet betonar att bättre arbetsvillkor är avgörande för att säkra arbetskvaliteten. Parlamentet är djupt oroat över flexibla anställningsformer som innebär att arbetskraften anpassas till produktionscykeln samt över de följder produktionsmodeller som lean production och ett allt högre arbetstempo får för de anställdas hälsa och antalet olyckor på arbetsplatsen. Om kommissionens förslag till ändring av arbetstidsdirektivet genomförs kommer den nuvarande situationen att förvärras. Parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett meddelande om hur anställdas hälsa kommer att påverkas av EU:s aktuella förslag om arbete.

34.  Europaparlamentet uppmanar EU att kraftfullt verka för en arbetstidsförkortning utan lönesänkningar liksom för nya arbetstillfällen och ökad produktivitet. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att dra tillbaka sitt förslag om översyn av arbetstidsdirektivet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att samordna arbetet för att gradvis minska arbetstiden fram till 2010 och betonar att 35-timmarsvecka är det kortsiktiga målet. En arbetstidsförkortning utan lönesänkningar bör ses både som ett mål i sig och som ett mått på samhällets välstånd.

35.  Europaparlamentet anser att de pågående förändringarna i arbetsrätten, otraditionella anställningsformer, kapitalets rörlighet och den höga arbetslösheten undergräver fackföreningarnas ställning. Det är viktigt att värna om starka fackföreningar och deras rättigheter, eftersom fackföreningarna är oumbärliga för att jämna ut det ojämlika förhållandet mellan kapital och arbete och stödja den ekonomiska och monetära politikens sysselsättningsmål.

En ny strategi för solidaritet och en starkare välfärdsstat

36.  Europaparlamentet framhåller att en bred uppslutning för förändring bara kan uppnås med hjälp av en ny strategi som syftar till att förbättra välfärdssystemet (med garanti för ett fungerande socialt skyddsnät vid sjukdom, pension, arbetslöshet och andra situationer där samhällets stöd behövs), i stället för att försvaga det såsom föreslås i Lissabonstrategin, och att denna strategi inte får leda till någon sänkning av sociala standarder. Strategin bör innebära ett starkt engagemang för solidaritet i EU.

37.  Europaparlamentet betonar att grunden för välfärdssamhället bör vara ett offentligt och ordentligt finansierat socialt trygghetssystem, som täcker riskerna i livet och på arbetet, med ett offentligt pensionssystem som grundas på fördelningssystemet och garanterar social trygghet och solidaritet inom samma generation och mellan generationerna. Europaparlamentet är djupt oroat över att den andra generationen nationella strategiska program för ett hållbart pensionssystem i första hand siktar på en privatisering av välståndet, en höjning av pensionsåldern och försämrade förmåner.

38.  Europaparlamentet anser det inte vara motiverat att kommissionen och rådet genom Lissabonstrategin vill främja en fortsatt avveckling/privatisering av den offentliga pensionspelaren och höja den faktiska och lagstadgade pensionsåldern. Parlamentet förkastar alla initiativ till att höja den lagstadgade pensionsåldern. Europaparlamentet avvisar myten om pensionssystemens nära förestående sammanbrott. De problem som kan uppstå hänger samman med ekonomins och arbetsmarknadens utveckling och kommer därför i lika hög grad att påverka sociala trygghetssystem som bygger på fondering eller privat sparande. Den enda skillnaden är att problemen skulle bli ännu allvarligare med sådana system, eftersom finansmarknadernas volatilitet ökar de finansiella riskerna.

39.  Europaparlamentet understryker att det bästa sättet att säkra den sociala tryggheten på lång sikt är att garantera full sysselsättning med rättigheter, en progressiv lönepolitik, full integrering/legalisering av migrerande arbetstagare, en rättvisare inkomstfördelning, en tillfredsställande produktivitetstillväxt och en samordnad kamp mot odeklarerat arbete. Parlamentet anser det viktigt att säkra och utöka arbetsgivarnas bidrag till socialförsäkringssystemen, exempelvis genom särskilda skatter på kapitalmarknadstransaktioner.

40.  Europaparlamentet understryker behovet av att hitta nya lösningar för att finansiera den sociala tryggheten, bland annat genom att utnyttja den tekniska utvecklingen och kapitalintensiva företags bidrag till nationalinkomsten. I dagsläget straffas arbetskraftsintensiv verksamhet eftersom socialförsäkringsavgifterna bara är lönebaserade. Genom att komplettera dagens avgifter med avgifter baserade på företagens mervärde skulle man kunna garantera en rättvisare beskattning och öka socialförsäkringssystemets finansiella resurser.

41.  Europaparlamentet understryker behovet av såväl handlingsprogram för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män (exempelvis i fråga om lika lön, föräldraledighet och tillgång till arbetstillfällen av god kvalitet) som bättre villkor för att förena arbets- och privatliv. Utbildningsväsendet och den sociala infrastrukturen för såväl ungdomar som äldre måste förbättras, bland annat genom utökade (och bättre) resurser för lärande, barnomsorg till rimliga priser, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg. Parlamentet påminner medlemsstaterna om deras åtagande från toppmötet i Barcelona 2002 att senast 2010 tillhandahålla barnomsorg för minst 33 procent av alla barn under tre år och för minst 90 procent av alla barn mellan tre år och den ålder då de börjar skolan. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att leva upp till sina åtaganden och sätta upp nya mål.

42.  Europaparlamentet betonar att det behövs åtgärder för att bekämpa diskriminering, särskilt genom nya lagstiftningsinitiativ när det gäller kvinnors, invandrares och funktionshindrades rättigheter. Parlamentet påpekar också att man behöver stärka kopplingen till Europeiska socialfonden och anslå tillräckliga medel till denna samt se till att de nationella parlamenten, de icke-statliga organisationer som verkar inom ovanstående områden och arbetsmarknadens parter verkligen har möjlighet att delta.

43.  Europaparlamentet erinrar om kommissionens strategi för att skapa nya arbetstillfällen, särskilt genom att främja utvecklingen av samhällsbaserade tjänster på lokal nivå liksom offentliga, sociala, personliga och kulturella tjänster samt yrken på miljöområdet. Parlamentet är djupt oroat över risken för att denna strategi kan användas till att skapa ofrivilligt deltidsarbete och lågavlönade ”minijobb” som bara syftar till att dölja arbetslösheten. Strategin bör ta sikte på att säkra kvaliteten och stabiliteten hos de arbetstillfällen som skapas, så att den inte leder till ett utbud av ”minijobb”.

44.  Europaparlamentet anser att invandringspolitiken bör främja en framgångsrik ekonomisk och social integrering av invandrarna, vilket även skulle bidra till att säkra den sociala tryggheten på lång sikt. En lyckad invandringspolitik förutsätter också att man genomför en omfattande och mer aktiv strategi för att åstadkomma fullständig integration. Strategin bör omfatta en rad sociala, ekonomiska och medborgerliga åtgärder.

En ny strategi för förbättrade offentliga tjänster och reglerade kapitalmarknader

45.  Europaparlamentet förkastar den strategi för avreglering, privatisering och liberalisering som kommissionen och rådet verkar för på EU-nivå. Den nya strategin bör ta sikte på fler och bättre offentliga tjänster, en stärkt roll för staten när det gäller reglering, deltagande och ingripanden på marknaden samt ett bättre regelverk, i synnerhet för kapitalmarknaderna.

46.  Europaparlamentet inser att tillhandahållandet av välfungerande offentliga tjänster har stor betydelse för att främja den sociala, ekonomiska och regionala sammanhållningen i Europeiska unionen. Parlamentet är mycket kritiskt till den negativa inställningen till staten som tillhandahållare av tjänster av allmänt intresse och kräver att kollektiva nyttigheter skall skötas av den offentliga sektorn. Parlamentet beklagar den utbredda förekomsten av offentlig-privata partnerskap och att dessa främjas på EU-nivå, främst genom strukturfonderna. Partnerskapen fungerar som en täckmantel för privatisering och undergräver tillhandahållandet av offentliga tjänster.

47.  Europaparlamentet beklagar att tjänstedirektivet om liberalisering av EU:s tjänstemarknad har antagits och varnar för konsekvenserna av genomförandet. Europaparlamentet erkänner tjänstesektorns betydelse för ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen, men anser att liberaliseringen av tjänstesektorn främjar avreglerade arbetsförhållanden, social dumpning och miljödumpning samt äventyrar de offentliga tjänsterna, jobben och konsumenternas rättigheter. Regeringarna kan inte längre reglera och övervaka utländska företags tillhandahållande av tjänster i sina respektive länder och detta bidrar till ytterligare avreglering av marknaden. Uppdelningen mellan ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse är konstlad och bör avvisas, eftersom den bara är ett sätt att se till att de offentliga tjänsterna omfattas av direktivet.

48.  Europaparlamentet kräver att den pågående liberaliseringen av offentliga tjänster och allmännyttiga företag omedelbart stoppas. Kommissionen uppmanas att göra en djupgående studie av vilken inverkan liberaliseringen hittills haft på priser, tjänstekvalitet och arbetsmarknad.

49.  Europaparlamentet anser att de bedömningar av kostnadseffektiviteten eller ”konkurrenskraften”, som för närvarande görs i enlighet med initiativet om bättre lagstiftning, i första hand syftar till att främja företagens intressen och till att dra tillbaka alla rättsakter som kan äventyra konkurrensen eller företagens lönsamhet samt till att främja avreglering. Konsekvensanalyser bör inte ifrågasätta de ursprungliga målen för föreslagna eller antagna rättsakter, det vill säga arbetstagarnas rättigheter, sociala och miljömässiga rättigheter samt konsumenträttigheter.

50.  Europaparlamentet understryker behovet av att skapa ett regelverk på EU-nivå som gör det mindre lönsamt att utlokalisera företag inom och utanför EU. Statligt stöd eller EU‑stöd till företag bör bara beviljas om företagen gör långsiktiga åtaganden för regionalutveckling och sysselsättning. Stöd skall aldrig beviljas om det finns risk för att det används till att flytta ett företags verksamhet till annan ort. Arbetstagarnas representanter bör få en viktigare roll i bolagsstyrelser och när strukturella ledningsbeslut fattas.

51.  Europaparlamentet understryker att avregleringen av kapitalmarknaderna och den ökande volatiliteten runtom i världen ökar risken för finansiella kriser och att ”kasinoekonomins” utbredning är ett ständigt hot mot den verkliga ekonomin. Parlamentet förkastar den avreglering som planeras i Lissabonstrategins handlingsplan för finansiella tjänster.

52.  Europaparlamentet betonar att införandet av en låg omsättningsskatt på finansiella transaktioner – aktier, obligationer, valuta och derivat – i linje med Tobins förslag för valutamarknaderna skulle göra kortsiktiga förvärv mindre attraktiva och därmed minska spekulationens omfattning och finansmarknadernas volatilitet. Förslaget skulle också förse ländernas regeringar med ett verktyg för direkt intervention på finansmarknaderna och skulle kunna bidra till att undvika att skattebasen urholkas samt till att minska skatteuttagen på arbete. En skatt på 0,5 procent på alla finansiella transaktioner, där nivån skulle vara beroende av det finansiella instrumentets risk, skulle ge en årlig skatteintäkt motsvarande EU:s budget. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att gemensamt verka för att införa en sådan skatt.

53.  Europaparlamentet efterlyser ett bättre och strängare regelverk för banker och andra finansinstitut. Ett användbart instrument skulle kunna vara ”kassakrav” eller marginalkrav, som innebär att finansinstitut måste ha en viss andel av sin inlåning och sina investeringar tillgänglig som kassabehållning. Detta slags instrument skulle kunna användas till att påverka bankernas utlåningspolicy, till exempel genom att tillåta att kassan används till att bevilja mikrokrediter med lägre ränta eller till finansiering av mikroföretag och små företag eller sociala projekt, såsom subventionerade bostäder.

54.  Europaparlamentet noterar problemen med skattesmitning och skatteurholkning, som påverkar offentliga intäkter och tillgängliga budgetmedel på nationell nivå. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att beslutsamt verka för att fram till 2010 sätta stopp för alla skatteparadis och all offshoreverksamhet inom EU. Parlamentet uppmanar också rådet, kommissionen och medlemsstaterna att beslutsamt verka för ett globalt avskaffande av skatteparadis och offshoreverksamhet.

En ny strategi för investeringar i forskning, utbildning och innovation som gynnar alla

55.  Europaparlamentet anser att en expansiv makroekonomisk politik måste inriktas på att främja ekologisk innovation och forskning i syfte att uppnå den övergripande strategin för hållbar utveckling och bidra till att skapa välstånd och arbetstillfällen. Parlamentet betonar i detta sammanhang vikten av offentligt finansierad grundforskning och tillämpad forskning. En hållbar utveckling blir möjlig endast om ökad efterfrågan och ekonomisk tillväxt kan förenas med kraftigt minskad energi- och råvaruanvändning.

56.  Europaparlamentet ställer sig mycket kritiskt till att kunskap, utveckling och forskning görs till handelsvaror och är bekymrat över att kommissionen och rådet anlägger det perspektivet. Det finns en risk för att endast sådan tillämpad forskning som ger maximal vinst och har marknadsmöjligheter kommer att se dagens ljus.

57.  Europaparlamentet anser att investeringar i forskning och utveckling bör ha som mål att förbättra livskvaliteten och främja en hållbar utveckling, och att det sjunde ramprogrammet för forskning 2007–2013 bör inriktas på samhällsvetenskapliga områden, informationssamhället (inbegripet kostnadsfria program med öppen källkod), förebyggande och allmän hälso- och sjukvård, livsmedelssäkerhet, kemikaliekontroll, miljöteknik och verksamhet som är förknippad med hållbar utveckling, såsom förnybara energikällor och miljövänligt jordbruk, till exempel ekologiskt jordbruk. Tyvärr prioriteras inte dessa frågor i det sjunde ramprogrammet för forskning 2007–2013 och parlamentet beklagar de nedskärningar på området som gjordes vid Europeiska rådets möte i december 2005.

58.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att öka sina politiska insatser för att uppmuntra innovation, inte bara inom medelstora företag utan även inom de 20 miljoner europeiska småföretag som går i spetsen för den ekonomiska tillväxten och skapandet av arbetstillfällen i EU. Små och medelstora företag måste få bättre tillgång till det sjunde ramprogrammet för forskning om de skall kunna förbättra sina förutsättningar att skapa fler arbetstillfällen.

59.  Europaparlamentet betonar att det är viktigt att öka befolkningens totala utbildnings- och kvalifikationsnivå för att främja innovation och forskning och utveckling, och anser att ytterligare investeringar i utbildning på alla nivåer liksom i vidareutbildning är av avgörande betydelse i detta sammanhang. Kvaliteten på utbildningssystemen måste förbättras i olika skeden i livet och tillgången till högre utbildning måste underlättas för alla.

60.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att först och främst koncentrera sig på problemet med avhopp från grundskolan. Andelen avhopp i EU – cirka en av fem elever – är alldeles för hög. Europeiska rådets vårmöte uppmanas att sätta upp ambitiösa mål för att halvera denna andel senast 2010. Parlamentet är oroligt att de särskilda mål för att hitta arbete åt dem som hoppat av skolan som kommissionen föreslog inför Europeiska rådets förra vårmöte kommer att öka andelen skolavhopp i stället för att minska den.

En ny strategi för en samordnad energipolitik – minskad förbrukning, ökad effektivitet och investeringar i förnybar energi

61.  Europaparlamentet anser att energi och energiförsörjning är av avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen och för befolkningens välbefinnande. Energi är en kollektiv nyttighet och energiförsörjning är en allmännyttig tjänst. Det är beklagligt att det i de flesta nationella reformprogram och den årliga framstegsrapporten ges prioritet åt att förverkliga målet om en liberalisering av energimarknaderna senast i juli 2007, i enlighet med medlemsstaternas beslut i rådet. Parlamentet erinrar om att denna liberalisering kan leda till prisökningar och sätta det offentliga tillhandahållandet av tjänster på spel.

62.  Europaparlamentet anser att medlemsstaterna och EU måste ta krafttag för att få slut på beroendet av fossila bränslen och vända dagens trend med icke förnybara energikällor. Parlamentet erinrar om att oljeproduktionstoppen nåddes 2004. Ekologisk och social hållbarhet måste stå i centrum för EU:s och medlemsstaternas program för offentliga investeringar och investeringarna bör riktas in på att främja förnybara energikällor, frikoppla ekonomisk tillväxt från energitillväxt, förbättra energieffektiviteten och främja energibesparingar genom att få ner den totala energiförbrukningen. Parlamentet uppmanar Europeiska rådet att vid sitt vårmöte föreslå konkreta åtgärder på dessa områden.

63.  Europaparlamentet betonar därför att EU bör investera betydande resurser där det finns störst möjligheter att spara energi och samtidigt skapa arbetstillfällen inom de sektorer som genererar mest på kort tid, särskilt inom byggsektorn som står för över 40 procent av all energianvändning i EU. En ändrad inställning till energianvändning bör kunna leda till en minskning med cirka 20 procent av den nuvarande energiförbrukningen i EU.

64.  Europaparlamentet är medvetet om att en snabb övergång till förnybara energikällor är en nödvändig förutsättning för en samordnad energipolitik och för att trygga energiförsörjningen på lång sikt. Parlamentet efterlyser ökade ansträngningar för att uppnå de fastställda målen om el från förnybara energikällor, biobränslen och energieffektivitet. Parlamentet beklagar den låga ambitionsnivån i kommissionens förslag från den 10 januari 2007 och uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att skapa incitament och investera i förnybara energikällor så att den efterstävade andelen förnybara energikällor kan uppnås, helst med råge. Det är således med djup oro som parlamentet konstaterar att de förnybara energikällornas andel av den samlade energiförbrukningen ligger kvar på samma nivå som år 2000. Förnybara energikällor bör vara en av de främsta prioriteringarna i det sjunde ramprogrammet för forskning.

65.  Europaparlamentet anser att kampen mot klimatförändringar skapar ekonomiska och sociala möjligheter som kan bidra till att stärka strategin för hållbar utveckling. Det finns ett behov av rättsligt bindande mål för minskade utsläpp av växthusgaser. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att understryka behovet av miljöskydd i sina dialoger med internationella partner, särskilt Förenta staterna.

66.  Europaparlamentet framhåller den befintliga mängden alternativ och sambandet mellan energi, miljö och jordbruk inom ramen för en hållbar utveckling, något som i slutändan gynnar medborgarna och deras livskvalitet och de berörda ekonomiska sektorerna. Parlamentet anser ändå att man bör nå en lämplig balans mellan livsmedelsgrödor och energigrödor för att garantera att självförsörjningen i fråga om livsmedel och livsmedelssäkerheten inte sätts på spel.

*

*  *

67.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.