FÖRSLAG TILL RESOLUTION
25.10.2007
i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen
från Guido Sacconi, Karl-Heinz Florenz och Satu Hassi
för det tillfälliga utskottet för klimatförändringen
om att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – vägen framåt för Balikonferensen om klimatförändringar och därefter (COP 13 och COP/MOP 3)
B6-0432/2007
Europaparlamentets resolution om att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – vägen framåt för Balikonferensen om klimatförändringar och därefter (COP 13 och COP/MOP 3)
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av kommissionens meddelande ”Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – Vägen framåt mot 2020 och därefter” (KOM(2007)0002),
– med beaktande av Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), Kyotoprotokollet till denna och tillämpningsförfarandena för dess genomförande,
– med beaktande av FN:s säkerhetsråds debatt den 17 april 2007 om klimatförändringens inverkan på fred och säkerhet,
– med beaktande av klimatkonventionens trettonde partskonferens (COP 13) och den tredje partskonferensen som utgör möte mellan parterna i Kyotoprotokollet (COP/MOP 3), som båda kommer att hållas i Bali i Indonesien den 3‑14 december 2007,
– med beaktande av sina tidigare resolutioner om klimatförändringar, särskilt resolutionerna av den 16 november 2005 om seger i kampen mot den globala klimatförändringen[1], av den 18 januari 2006 om resultaten från Montrealkonferensen (COP 11 – COP/MOP 1)[2], av den 4 juli 2006 om att minska luftfartens påverkan på klimatförändringen[3] och av den 14 februari 2007 om klimatförändringar[4],
– med beaktande av den muntliga frågan B6‑0379/2007 och B6-0380/2007 från det tillfälliga utskottet för klimatförändringar som lagts fram i enlighet med artikel 108 i arbetsordningen och med beaktande av rådets och kommissionens uttalanden,
– med beaktande av ordförandeskapets slutsatser vid Europeiska rådets möte i Bryssel (den 8–9 mars 2007),
– med beaktande av artikel 108.5 i arbetsordningen, och av följande skäl:
A. Klimatförändringar är en stor utmaning för våra samhällen under 2000-talet som kan få mycket negativa miljömässiga, ekonomiska, sociala och geopolitiska konsekvenser på global nivå och samtidigt hota den internationella freden och säkerheten.
B. De negativa konsekvenserna är ojämnt fördelade, och förutom hotet om miljökatastrof är klimatförändringar i grunden en fråga om mänskliga rättigheter och global rättvisa.
C. Man kan inte neka fattiga människor rätten till ett anständigt liv.
D. I den fjärde utvärderingsrapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) bekräftas att de accelererande klimatförändringarna orsakas av mänsklig verksamhet och att de redan har orsakat allvarliga globala effekter.
E. I många delar av världen har man redan drabbats av effekterna av högre globala medeltemperaturer, och enligt de senaste vetenskapliga rönen kommer kanske inte EU:s långsiktiga mål att begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C över förindustriella nivåer att räcka för att undvika de negativa konsekvenserna av klimatförändringarna.
F. Befolkningsgrupper i bl.a. Tuvalu, Bangladesh och det afrikanska Sahel-området har redan tvingats flytta till följd av de negativa konsekvenserna som klimatförändringarna har fört med sig.
G. Enligt den fjärde utvärderingsrapporten från IPCC har de globala medeltemperaturerna stigit med 0,74 °C under de senaste 100 åren och kommer att fortsätta att stiga med ungefär 0,7 °C till följd av tidigare utsläpp av växthusgaser. Enligt rapporten beräknas de globala medeltemperaturerna att stiga med ytterligare 1,8 till 4 °C under detta århundrade, beroende på hur vårt samhälle utvecklas.
H. De nyaste satellituppgifterna från Europeiska rymdorganisationen visar att issmältningen vid Nordpolen denna sommar har nått sådana proportioner att fartyg för första gången kan passera genom Nordvästpassagen från Atlanten till Stilla havet. Detta är ytterligare ett tecken på de snabbt förändrade klimatförhållandena i Arktis.
I. Klimatförändringen utgör ett långsiktigt problem och kortsiktiga lösningar räcker inte för att åstadkomma positiva klimateffekter.
J. Industriländerna bär det största ansvaret för de ackumulerade växthusgasutsläppen i atmosfären. Det är dock de fattigaste länderna och befolkningarna som kommer att drabbas hårdast av ett mer instabilt klimat.
K. De 25 länder som förorenar mest står för 83 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Utsläppen per capita i industriländerna är flera gånger högre än i utvecklingsländerna.
L. Om vi inte agerar kommer de ekonomiska, sociala och hälsomässiga kostnaderna enligt Sternrapporten att uppgå till 5–20 procent av årlig global BNP. Enligt UNFCCC och Europeiska kommissionen skulle kostnaden för en ansvarsfull klimatpolitik minska den globala årliga BNP-tillväxten med bara en bråkdel av den förväntade tillväxten på 0,12‑0,19 procent, och då har inte de positiva sidoeffekterna för miljö och hälsa eller en tryggare energiförsörjning tagits med i beräkningen.
M. I såväl IPCC-rapporten som Sternrapporten bekräftas det att klimatförändringar utgör ett större hot mot utvecklingsländerna eftersom de är mer utsatta och känsliga för klimatförändringar. Klimatförändringar orsakade av mänsklig verksamhet kommer att få skadliga konsekvenser för jordbruk och hydrologiska system, skogar, fiske, hälsa och ekonomisk infrastruktur. Dessa konsekvenser kommer att leda till ökad fattigdom och innebära ett allvarligt hot mot möjligheterna att nå millennieutvecklingsmålen.
N. Enligt Världsbankens uppskattningar kommer det att krävas 10–40 miljarder US‑dollar om året för att utvecklingen i de fattigaste länderna ska bli ”klimatsäker”. Bidragen till anpassningsfonder inom ramen för klimatkonventionen uppgår till högst 150‑300 miljoner US-dollar om året.
O. Bindande mål för att minska utsläppen måste utarbetas för att skapa de nödvändiga incitamenten för snabba investeringar i utveckling och utnyttjande av tekniker för energisparande, resurseffektivitet och förnybar energi.
P. En omfattande internationell överenskommelse om långsiktiga mål för utsläppsminskningar är absolut nödvändig för att tekniker med låga växthusgasutsläpp samt energieffektivitet skall kunna garanteras investeringstrygghet, och för att investeringar i inkompatibel energiinfrastruktur skall kunna undvikas.
1. Europaparlamentet uppmanar EU att vid klimatkonferensen i Bali och därefter bekräfta sin ledande roll och sträva efter konkret samarbete och se till att parterna vid sammanträdet enas om det nödvändiga förhandlingsmandat som utgör ramen för ett internationellt klimatavtal för perioden efter 2012. Avtalet ska vara förenligt med målet att begränsa klimatförändringen till under 2 °C jämfört med förindustriella nivåer. Parlamentet anser att EU kan stärka sin ledande roll genom att sända ett antal regeringschefer till Bali, vilket skulle visa att klimatförändringen är ett mångfacetterat problem som inte endast berör miljöministrarna.
2. Europaparlamentet anser att en framtida strategi bör bygga på de centrala principerna och mekanismerna i UNFCCC och Kyotoprotokollet och beakta ett gemensamt men differentierat ansvar. Parlamentet anser att Balimandatet bör baseras på följande faktorer:
- -Långsiktigt mål att begränsa den genomsnittliga globala temperaturökningen till under 2 °C jämfört med förindustriella nivåer, vilket betyder en minskning av de globala utsläppen av växthusgaser med minst 50 procent år 2050 jämfört med 1990 års nivå.
- -Bindande mål för industriländerna.
- -Bredare deltagande i åtgärder för att minska utsläppen, i synnerhet av tillväxtekonomier, genom välavvägda och rimliga mål.
- -Ett globalt system med utsläppstak och handel med utsläppsrätter (cap and trade).
- -En förstärkt finansiell mekanism för anpassningsåtgärder, med särskild fokus på vattenresurser.
- -Verkningsfulla incitament, i förekommande fall även marknadsbaserade instrument, för att undvika skogsskövling och utsläpp från markanvändning, inbegripet främjande av hållbara jordbruksmetoder.
- -Finansiella och andra instrument för ren utveckling samt överföring och utnyttjande av teknik.
- –Enighet senast 2009.
3. Europaparlamentet betonar att målen för en hållbar användning av resurser och utsläppsminskningar bör baseras på det långsiktiga målet. Utifrån den kunskap vi har i dag anser parlamentet också att det är mycket viktigt att de globala utsläppen når sin högsta nivå under de närmaste tio åren, att koncentrationen av koldioxidekvivalenter i atmosfären hålls under 450 ppm samt att utsläppen av växthusgaser fortsätter att minska till en nivå som bibehålls tack vare de naturliga sänkornas upptagningsförmåga.
4. Europaparlamentet anser att rimlig hänsyn bör tas till forskarsamhällets varningar om att den redan svåra uppgiften att begränsa den globala uppvärmningen till 2° C inte i sig garanterar att tillräcklig säkerhet kan uppnås eftersom även effekterna och följderna av att detta mål uppnås är mycket allvarliga.
5. Europaparlamentet erinrar om att industriländerna, inklusive de länder som ännu inte har ratificerat Kyotoprotokollet, måste inta en ledande roll för att åtgärda klimatförändringen på global nivå och förbinda sig att minska sina utsläpp med minst 30 procent fram till 2020 och minst 60–80 procent fram till 2050 jämfört med 1990. Parlamentet anser att den framtida strategin fram till 2050 bör vara förenlig med det långsiktiga målet med delmål vart femte år, bindande mål på grundval av de senaste vetenskapliga rönen bör fastställas och granskas.
6. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang det EU-mål som fastställdes vid Europeiska rådets möte den 8–9 mars 2007 om att fram till 2020 minska växthusgasutsläppen med 30 procent jämfört med 1990, förutsatt att andra industriländer förbinder sig till jämförbara utsläppsminskningar, och att ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer bidrar på ett sätt som står i proportion till deras ansvar och kapacitet och accepterar – oavsett om en global överenskommelse nås för perioden efter 2012 – den skyldighet som EU fastställt om att minska växthusgasutsläppen med minst 20 procent fram till 2020 jämfört med 1990 års nivå.
7. Europaparlamentet understryker att någon märkbar minskning av koldioxidutsläppen på global nivå endast kommer att ske om de som står för majoriteten av utsläppen i industriländerna är deltar. Man måste också kunna garantera att de nya industrialiserade länderna är med.
8. Europaparlamentet anser att tillväxtekonomierna bör förbinda sig till utsläppsbegränsningar i överensstämmelse med sina utvecklingsnivåer, utsläpp per capita, utsläppsminskningspotential samt tekniska och finansiella möjligheter.
9. Europaparlamentet anser att EU och andra industriländer måste bistå utvecklingsländerna när det gäller att utveckla hållbar och effektiv teknik. Detta bör ske genom medfinansiering, bl.a. i form av bistånd inom ramen för offentligt utvecklingssamarbete och kapacitetsuppbyggande åtgärder, så att de ekonomiskt mer avancerade länderna kan börja minska utsläpp eller kolintensitet så snart deras utveckling tillåter, dock senast 2020.
10. Europaparlamentet understryker vikten av att respektera och följa principerna om en klok miljöpolitik i alla EU:s projekt för utvecklingsbistånd till tredjeländer.
11. Europaparlamentet anser också att det är nödvändigt att främja lösningar för att nå målet att minska växthusgaser med 30 procent till år 2020.
12. Europaparlamentet är oroat över den takt med vilken skövlingen av de tropiska skogarna sker eftersom den står för omkring 2 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Parlamentet är också oroat över de negativa konsekvenserna för de naturliga sänkornas globala upptagningsförmåga och för den biologiska mångfalden samt för fattiga samhällens försörjningsmöjligheter. Parlamentet begär därför att sådana incitament i större utsträckning införlivas i kriterierna för fördelning av europeiskt bistånd och övrigt bistånd i världen.
13. Europaparlamentet anser att man måste ingå strategiska partnerskap med de länder som berörs mest av skövlingen av tropiska skogar och att resultatbaserade incitament för att undvika skogsskövling måste utgöra en del av den framtida klimatstrategin.
14. Europaparlamentet menar att sådana incitament måste utgå från landspecifika förutsättningar (med beaktande av tidiga insatser) och vara kopplade till miljökriterier, bestämmelser om hållbarhet och till garantier om god förvaltning. På grund av kolsänkekrediternas tillfälliga natur vidhåller parlamentet att det är staternas ansvar att se till att kolsänkekrediterna fungerar då de används för att uppnå bindande mål.
15. Europaparlamentet anser att FN:s viktigaste strategier om biologisk mångfald, ökenspridning och klimatförändring samt den pågående, i sammanhanget relevanta, internationella partskonferensen måste samordnas på ett effektivt sätt för att nå de gemensamma målen. Parlamentet understryker därför behovet av att undvika inkonsekvens vid genomförandet av de föreslagna åtgärderna för riskreducering och anpassning för att dessa åtgärder ska kunna samordnas och bli effektiva.
16. Europaparlamentet anser att ett internationellt ramavtal samt ett certifieringssystem för biobränslen måste åstadkommas med målet att förhindra negativa miljökonsekvenser och alltför stora koldioxidutsläpp, exempelvis genom skogsskövling och förbränning av torvmark. Parlamentet anser i detta sammanhang att det är nödvändigt med forskning om samt utveckling och främjande av andra generationens biobränslen.
17. Europaparlamentet betonar att industriländerna har en moralisk förpliktelse att på ett regelbundet och förutsägbart sätt bistå de utsatta låginkomstländerna med ökat ekonomiskt och kapacitetsbyggande stöd för riskreducering och anpassning till klimatförändringen. Parlamentet kräver framför allt en förstärkning av befintliga medel från UNFCCC, t.ex. av anpassningsfonden, LDC-fonden, specialfonden för klimatförändring (SCCF) och Globala miljöfondens strategiska prioritering för anpassning (SPA).
18. Europaparlamentet upprepar sitt stöd för fortsatt användning av mekanismen för ren utveckling som ett sätt att utveckla klimatvänlig teknik, och anser att man så fort som möjligt måste skapa förutsättningar för en fortsatt utveckling av den befintliga mekanismen för ren utveckling efter 2012. Samtidigt lyfter parlamentet fram behovet av att förbättra effektiviteten genom strängare kriterier för hållbarhet, bättre förvaltning, förenklade administrativa förfaranden och en eventuell utveckling mot en sektorsuppdelad mekanism för ren utveckling. Parlamentet betonar dock att denna kompensationsmekanism endast är en tillfällig lösning och att målet även fortsättningsvis bör vara att skapa ett globalt utsläppstak för koldioxid på basis av rättvis och proportionerlig fördelning av kvoter. Vidare står parlamentet fast vid de principer som man enades om i Kyotoprotokollet, dvs. att användningen av flexibla mekanismer ska kompletteras med minskningar på nationell nivå.
19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, vid översynen av europeiska systemet för handel med utsläppsrätter för att förbättra mekanismen för ren utveckling, förändra inriktningen på bedömningen av utsläppsrätter för skogsplanterings- och återplanteringsprojekt samt för projekt för hållbar skogsförvaltning.
20. Europaparlamentet upprepar sitt krav på att utsläpp från luftfarts- och sjöfartssektorn ska ingå i de internationella åtagandena för minskade växthusgaser för perioden efter 2012 och uppmanar till förnyade ansträngningar för att införa flygbränsleskatter i EU och globalt.
21. Europaparlamentet är oroat över att en allt större andel av jordens tillgångar används till boskapsuppfödning och påminner om FAO:s rapport ”Livestock’s long shadow” från november 2006 som uppskattar att köttindustrin och boskapsuppfödningen står för 18 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Parlamentet understryker behovet av ett internationellt klimatavtal för perioden efter 2012 som omfattar bestämmelser för en hållbar boskapsproduktion.
22. Europaparlamentet föreslår att man undersöker i vilken omfattning avfallsdeponier, som årligen släpper ut upp till 60 miljoner ton metangas i världen, kan avvecklas och i stället användas till energiproduktion för att minska växthuseffekten och faran för människorna.
23. Europaparlamentet konstaterar att arbetet med att bekämpa klimatförändringen medför många möjligheter då det tvingar fram teknisk utveckling och mer hållbara samhällen. Strategier för att minska kolanvändningen inom ekonomin kommer att skapa viktiga affärsmöjligheter inom många teknikområden, bl.a. inom energieffektivitet, förnybar energi, teknikutbyte, CCS m.m. Parlamentet efterlyser ytterligare åtgärder från medlemsstaternas sida för att öka sådana investeringarna och tillhandahålla skatteincitament för att uppmuntra till ökad forskning om ren teknik.
24. Europaparlamentet anser att marknadstillträdet för rena tekniker försvåras av olika hinder, till exempel subventioner för fossila bränslen, importtullar och en bristande kunskapsbas. Europaparlamentet efterlyser bindande åtgärder inom ramen för UNFCCC och Kyotoprotokollet för att avlägsna sådana hinder och skapa positiva incitament för investeringar i hållbar teknik och för ökad användning av incitamentsmodeller som grundar sig på entreprenörskap, särskilt mycket starka och omfattande partnerskap mellan industriländer och tillväxtekonomier.
25. Europaparlamentet vidhåller att minskade globala utsläpp inte nödvändigtvis måste leda till nya hot såsom kärnvapenspridning eller terrorism. Parlamentet anser därför att kärnenergi även i fortsättningen ska vara uteslutet från mekanismen för ren utveckling och gemensamt genomförande eller från andra mekanismer som har till syfte att belöna minskningar i utvecklingsländerna.
26. Europaparlamentet inser att licensavgifter för immateriella rättigheter inom området för ren teknik kan utgöra ett hinder för överföring av sådan teknik till utvecklingsländerna. Parlamentet betonar att ett avtal för perioden efter 2012 måste innehålla bestämmelser om partnerskap för immateriella rättigheter mellan industriländer och utvecklingsländer, och ge ägare av immateriella rättigheter alternativ kompensation i syfte att garantera att äganderätten respekteras och teknikflöden samtidigt främjas.
27. Europaparlamentet inser att prisskillnader som beror på olika nationella åtaganden när det gäller klimatförändring kan leda till snedvriden konkurrens, även för små och medelstora företag. Parlamentet uppmanar kommissionen att på allvar ta itu med denna fråga genom att utveckla instrument som ökar samstämmigheten mellan miljömålen och WTO-bestämmelserna. Parlamentet inser att det vore bättre med bindande internationella riktmärken och åtaganden som omfattar alla konkurrensutsatta sektorer än ett eventuellt antagande av gränsanpassningsåtgärder för att utjämna snedvridning mellan handelspartner.
28. I avsaknad av ett globalt system med koldioxidtak och handel med utsläppsrätter för koldioxid stöder Europaparlamentet sektorsuppdelade mål för energiintensiva företag i länder utan bindande åtaganden om utsläppsminskningar som ett komplement till industriländernas bindande utsläppsmål och i kombination med åtaganden om tekniköverföring. Parlamentet anser att sådana mål och/eller riktmärken är särskilt viktiga för energiintensiva sektorer som konkurrerar på världsmarknaden (stål, papper och cement).
29. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen och rådet, till medlemsstaternas regeringar och parlament samt till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar med en begäran om att resolutionen skall spridas till alla parter i konventionen som inte är EU‑medlemmar och observatörerna till konventionen.